Maken och jag pratade om en viktig sak häromdagen. Vi har under dessa år med hemmasittande barn ofta känt oss värdelösa som föräldrar när vi inte har lyckats få iväg våra barn till skolan.
Detta står i skollagen:
”Ansvar för skolplikten
Vem ansvarar för att skolplikten uppfylls?
Ansvaret för att skolplikten uppfylls är delat mellan flera parter. Barnets vårdnadshavare ansvarar för att barnet kommer till skolan. Huvudmannen för den skola som eleven går i ska se till att eleven fullgör sin skolgång. Huvudman är kommunen om det är en kommunal skola och skolans styrelse om det är en fristående skola.”
Källa: https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/skolplikt-och-ratt-till-utbildning#h-Ansvarforskolplikten / 7 kapitlet 20 − 22 §§ skollagen
”Vad kan en hemkommun göra om en vårdnadshavare inte gör det hen ska för att eleven ska delta i undervisningen?
Vårdnadshavare måste se till att deras barn går till skolan och uppmana dem att gå till skolan. Om en vårdnadshavare inte har gör det och ser till att eleven lever upp till skolplikten får kommunen som eleven bor i (hemkommunen) förelägga vårdnadshavaren. Ett föreläggande är ett beslut som innebär att någon måste göra en viss sak. Skolan får förena föreläggandet med vite. Föreläggandet gäller omedelbart om inte kommunen bestämmer något annat.”
Källa: 7 kapitlet 23 § skollagen.
Detta har lett till att vi hela tiden har känt en stress och press att våra barn borde vara i skolan. Det har vi själva självklart också egentligen tyckt, men vi har märkt att våra barn gjorde något väldigt klokt. De skyddade sig själva genom att börja stanna hemma. I Cs fall lyssnade inte skolan på C i årskurs 5 när hen bad om att få jobba i lilla gruppen. C hade inte hunnit få sin diagnos då. I Es fall så tröt orken och hen blev utmattad i mellanstadiet.
Vi föräldrar kämpade för att få skolan att förstå. Vi kämpade för att få iväg våra barn till skolan. Men till slut gick det inte längre. De kom inte ens ur sängen. C kräktes av ångest för skolan och E hamnade i total dvala och trötthet. Mina barn tog hand om sig själva när ingen annan gjorde det. De hittade en strategi för att överleva. De tvingades välja bort skolan.
Som tur är förstod vi föräldrar ändå ganska snabbt att något var fel i skolan. Två normalbegåvade barn väljer inte bara bort skolan utan anledning. C hann vara hemma i nästan två år innan E också började vara hemma. Båda kraschade i slutet på mellanstadiet. Båda signalerade länge att något var fel. De hade svårt att somna, klagade på magont och huvudvärk. Extrem energilöshet. De orkade inte gå på sina fritidsaktiviteter och de orkade inte vara med sina vänner. Det blev fler konflikter hemma. Ökande motstånd mot att gå till skolan. Svårt att få i sig frukost. Tecknen fanns där om vi bara hade tagit oss tid att se dem och förstå dem. Först strödagar med frånvaro och sen mer och mer.
Och nu till det viktiga. Tack vare att våra barn skyddade sig själva i tid, och vi föräldrar till slut förstod att skolfrånvaron var nödvändig, så har mina barn läkt. Som sjukskrivna vuxna. Tack och lov har ingen av dem självskadebeteende. Efter lång skolfrånvaro mår båda bättre idag. C har fortfarande ingen skolnärvaro men orkar med sitt liv och sin fritid igen. Vi är tacksamma över att vår snart 17-åring återigen har ett socialt liv och pratar om att börja träna. E, snart 14 år, har nu mer eller mindre en fungerande skolgång i årskurs 7. Även om den är skör och inget vi kan ta för givet.
Om våra barn hade fortsatt pressa sig själva till skolan, hur hade de mått idag då? Om vi föräldrar hade fortsatt pressa dem (som vi gjorde i början av frånvaron innan vi förstod) och fått dem att känna sig misslyckade hur hade de mått idag då?
Det är inte lätt att bara vila i att barnen är hemma och inte uppfyller sin skolplikt. Det är inte lätt att veta att vi brister i vårt föräldraansvar. Samhället påminner oss om det hela tiden genom att skolan gör orosanmälningar till Socialtjänsten pga frånvaron och vi har blivit utredda flera gånger under dessa fyra år av att ha barn med hög skolfrånvaro. Vi har också känt en oro för att någon ska få för sig att vi inte gör allt vi kan för att stötta våra barn och att de ska bli omhändertagna (LVU). Men om inte vi föräldrar skyddar våra barn… Vem ska skydda dem då?
Det är viktigt att försöka ta reda på orsaken till att ett barn börjar stanna hemma från skolan. Beror det på bristande stöd och anpassningar, mobbning eller något annat? Det finns säkert hur många olika orsaker som helst.
Hemmasittande (eller ENOF som jag föredrar att kalla det, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro, som ett försvenskat ”enough”, eleven har fått nog) är inte samma sak som skolk. Det är helt andra mekanismer än lathet, trots, bristande motivation och ”vanlig” trötthet som ligger bakom.
Istället för att känna mig misslyckad känner jag mig numera stolt. Mina barn är kloka som skyddade sig själva och jag och maken är kloka som har låtit våra barn läka och vila. Vi är kloka som har stöttat våra barn och försvarat dem och oss själva. Vi är kloka som lät våra barn fortsätta spela på sina datorer trots att omgivningen sa att vi inte skulle göra det. Tack vare datorn har de upprätthållit kontakten med sina vänner. Vi är kloka som var hemma med våra barn när de mådde som sämst. Vi tog hand om dem, fixade mat, försökte få ut dem på en promenad, fanns i närheten som stöd, kramade, tröstade… Omgivningen tyckte att vi borde ha låtit dem vara hemma själva och må dåligt och ha tråkigt för då skulle de minsann vilja gå till skolan. Som om de egentligen inte ville det…
Jag skäms inte längre över mina barns höga frånvaro (som jag tyvärr gjorde innan). Jag är stolt över att jag har starka och kloka barn som tog hand om sig själva när alla andra missade signalerna. Jag är stolt över att jag är en mamma som lyssnar in mina barns mående.
Stolt!
(Målet är givetvis att våra barn ska ha en fungerande skolgång – men de kanske inte vandrar den traditionella vägen).
