På vägen till och från jobbet (ca 3 km enkel väg) brukar jag promenera och lyssna på ljudbok. Oftast kan jag koncentrera mig på ljudboken men i fredags gick det inte. Av någon okänd anledning började jag tänka på hur vi hade det förr och hur vi gjorde förr. Det finns många minnen som är jobbiga.
Jag tänkte på hur illa vi ibland behandlade Calle innan vi visste om att han har autism nivå 1/asperger (han fick den diagnosen som 13-åring). Vi blev arga på honom när han spårade ur när vi skulle iväg på en spontan utflykt. Inte förstod vi då hans svårigheter med att vara flexibel, att vi borde ha förberett honom mer inför olika saker.
Jag tänkte även på hur det var när Calle började vilja vara hemma från skolan för att han inte orkade med. Hur vi pressade och tvingade honom dit tills vi märkte att han verkligen inte mäktade med mer och vi äntligen förstod hur dåligt han mådde. Jag kan fortfarande ibland skuldbelägga mig själv för att vi inte förstod tidigare.
Minnen av jobbiga möten med skolor som ställde orimliga krav på våra barn och skuldbelade oss föräldrar. Samtal från socialtjänsten med information om att skolan hade gjort ännu en orosanmälan baserad på enbart skolfrånvaro. Minnen av syskonbråk till leda. Ett tag kändes det som om våra barn bråkade konstant.
Minnen av akututtryckningar hem från jobbet till barn som ringde och hade ångest, minnen av barn som skakade av ångest i hallen när vi skulle försöka åka till skolan, minnen av barn som knappt lämnade huset…
En konstant oro och känsla av att inte räcka till. Frustration och maktlöshet. Otroligt jobbiga minnen. Men trots allt detta sitter jag nu här och jag är lärt mig massvis. Mina barn tog sig igenom de kämpigaste åren. De kämpar fortfarande men inte lika mycket.
Livet är en resa av upplevelser och lärdomar. Det går upp och ner och jag antar att livet måste vara så. Vi skapar nya minnen varje dag. Vissa tunga och andra härliga och fluffiga. Utan det tunga skulle jag nog inte känna lika mycket fluff när det väl blev fluff. Jag uppskattar verkligen fluff!
”I våras skrev jag ett inlägg om min problematiska skolsituation. Situationen har sedan dess förändrats drastiskt och jag känner att en uppdatering är behövlig. I ärlighetens namn har mamma tjatat lite på mig om att skriva för att hon tycker att min berättelse kan ge lite hopp till dem som har det jobbigt.
Sedan mitt förra inlägg har mycket skett, både i mitt skolliv, och även globalt över hela världen. Pandemin har inte haft någon negativ påverkan på min skolgång, jag antar att man skulle kunna säga motsatsen.
En dag i mitten av maj hände något. Jag vaknade upp som alla tidigare dagar. Samma veka hopp om att jag skulle lyckas. Samma stress och ångest. Jag satte mig i soffan. Efter ett tag, likt alla tidigare morgnar, kom mamma och snackade med mig om dagen, om hur vi skulle göra. Jag sa att jag inte skulle klara det, det gjorde jag ju aldrig, så varför skulle denna dagen vara något annorlunda? Då kickade ångesten in, samt känslan av att strategin inte skulle fungera, som vanligt. Visst strategin hade fungerat någon gång tidigare, men mamma och pappa borde inte lita blint på att den skulle det igen. Strategin var att jag bara skulle brösta det, att inte tänka, bara göra. Jag ville egentligen testa något nytt men mamma och pappa visste att detta hade fungerat tidigare.
Jag satt i soffan, bara tänkte. Mamma snackade om den begränsade tiden jag hade kvar i årskurs 8. ”Kom igen, vi gör det bara”. Mamma och jag pratade, det måste ha varit något med det hon sagt. Ångesten försvann, jag vet inte varför. Jag tror att jag förstod allvaret i det hon sa, att sommarlovet närmade sig i raketfart.
Hon måste ha förstått att jag var redo, för efter bara några sekunder så stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Jag tog min ryggsäck och gick till bilen. Strategin fungerade trots allt. Jag bröstade det!
I bilen var jag relativt lugn, men när vi väl kom fram till skolan, så var ångesten tillbaka. Jag kände att nu finns det ingen återvändo. Jag gick in, jobbade i 45 minuter och gick sedan hem.
Jag upprepade samma rutin varje morgon till sommarlovets början. Varje dag blev det lättare och lättare och ångesten försvann med det.
Även om 45 minuter är näst intill ingenting så är inte det poängen. Poängen är att gå upp, komma iväg, bilda rutin och bygga på. Och det har jag gjort, ända sen dagen då detta skedde.
Nu går jag i 9:an. Jag går inte samma tider som alla andra. I dessa pandemitider är det det väl inte riktigt någon som gör det alls. Ända sedan den dagen då jag först kom iväg i maj har jag kämpat dagligen för att hålla det igång. Jag har varit hemma en vecka, och det var när jag hade covid-19 och var obligerad att stanna hemma. Bortsett från det så har närvaron varit 100% (av schemat vi bestämt). Nu går jag 2 timmar om dagen och pluggar. Jag vill gå mer, men det är en långsam process. I slutet av 8:an fick jag betyg, pluggandet hemma i våras bidrog alltså till något.
Nu i 9:an har jag också fått betyg i ett flertal ämnen. Det kommer inte räcka för gymnasiet och det är därför jag har tagit beslutet att gå ett år individuellt val. Något jag aldrig hade gått med på för ett år sedan. Jag antar att jag har mognat. Jag ser individuellt val som ett bättre val nu än jag gjort tidigare.
Man får inte sluta försöka! Innan hade jag 0% närvaro utan betyg, nu har jag 100% med betyg i ett flertal ämnen. Innan kom jag inte upp vissa dagar alls, och när jag gjorde det var det mamma och pappa som väckte mig vilket kunde ta flera timmar. Så är det inte längre, nu har jag eget larm och går upp själv.
Idag känner jag att jag får bra stöd från skolan. Dom bidrar med rimliga krav, och en relativt lugn miljö. Det jag kan sakna är den sociala delen av skolan, jag känner mig fortfarande ensam, men all ångest om det förflutna är bearbetad och nu försöker jag optimistiskt ha blicken framåt. Jag är fortfarande inte “nöjd” med hur saker är. Men… det kan bara gå åt ett håll.
Jag känner mig inte orolig för att hamna i samma ”hål” som jag var i innan. Jag känner nu att jag vet att jag kommer att ta mig igenom skolan på något sätt, även om det kanske tar lite längre tid för just mig.
Om någon ”hemmasittare” (vilket är ett ord jag inte gillar) läser detta så vill jag säga – ge inte upp! Det kan bli bättre och det finns hopp! Fortsätt kämpa! / Emil”
Jag sitter framför tv:n med laptopen i mitt knä och funderar. Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud att jag känner ett stort behov av att skriva av mig för att tömma hjärnan. Det slog mig just att precis så startade min blogg sommaren 2015 – ”Jag måste skriva av mig och tömma hjärnan!” Jag skrev av mig för min egen skull. Sen fick jag några läsare som kände igen sig och efter det rullade det bara på. Nu har jag gett ut en bok (tryckt, e-bok och ljudbok), varit med i tidningar och poddar och föreläst några gånger. Jag skriver fortfarande för mig själv. Jag tänker inte jättemycket på vilka som läser. Jag vill att det ska vara äkta, inte anpassat efter en potentiell målgrupp eller efter vad jag tror får många delningar. Dock vet jag att jag har ganska många läsare så jag försöker länka gamla inlägg för att ge en bakgrund till ett inlägg. Jag uppskattar alla läsare och de kommentarer jag får. Det ger mig väldigt mycket stöd. Nog om detta! 😉Det var egentligen inte alls dessa tankar som krävde ett blogginlägg idag.
Jag tänker på morgondagens skolstart. Skolstarter har varje termin i sex år skapat otroligt mycket oro för vår familj. Mina killar har haft ångest och vi föräldrar har känt oro och stress. I sex år! Vi har undrat hur läsåret eller terminen ska bli. Vi har undrat om våra barn ska komma iväg, hur de ska må, hur vi föräldrar ska orka…
Imorgon är det alltså dags igen. Emil (åk 9) hade en fantastisk hösttermin med 100% närvaro sina två timmar om dagen i skolans lärstudio (bortsett från våra coronaveckor). Han fick sex fina betyg. I åk 8 hade han två betyg. Vilka framsteg. Jag känner ingen oro för om han ska komma iväg imorgon eller inte. Det känns som om han absolut kommer att fixa det. Nu bara för att jag har skrivit detta blir jag lite orolig. Det känns alltid som att det skiter sig när jag tar ut något bra i förskott eller pratar om att något går bra. Jag hoppas att han fixar det imorgon med mitt stöd!
Calle (18 år) hade också en fin höst med 100% närvaro på sin praktik fram till höstlovet. Sen fick vi alla corona. Calle var sjuk i tre veckor och kom inte tillbaka till praktiken efter det. Han vill fixa det, det vet jag. Dock känner jag en större oro för honom. Han har en tendens att fastna hemma och låsa sig. Bara att hoppas och stötta även honom så mycket jag kan.
Linnéa (åk 5) tycker inte om skolan säger hon. Däremot har hon numera kompisar som drar och för henne kan det räcka. Hon fick nya byxor av märket STRONGER och dessa ska hon ha på sig imorgon. Efter skolan ska hon vara med en kompis. I fredags kväll glömde hon ta sin adhd-medicin (Intuniv) och hon sa själv att hon kände av det igår. Hon sa att hon hade svårt att sitta still och att hennes hjärna kändes rörig. Jag vet inte om hon kan känna av det så fort men hon var ”spattig” och högljudd igår. Medicinen verkar i alla fall hjälpa henne orka med skolan.
När jag tänker på höstterminen inser jag att vi hade otroligt få möten för våra barn i höstas. Vi brukar ha 3-5 möten/månad. I höstas blev det betydligt färre, knappt ett möte/månad. Dels för att behovet av möten inte fanns på samma sätt men också för att de få möten vi hade var digitala. Vi är vana vid att sitta på tunga möten med Emils rektor, lärare, centrala elevhälsan, hemmasittarteamet… Nu har vi haft möten med bara läraren och det har varit framgångsmöten. Är vi ”ute på andra sidan” nu? Eller är det en tillfällig andningspaus?
Receptet för framgång för mina barn har varit små steg.
Nu måste jag sova. Imorgon måste jag serva med önskefrukostar och sällskap iväg. Även om dagsform och lite tur är viktigt så vet jag att det jag gör (eller inte gör) kan påverka utfallet.
2021 – vad har du att erbjuda? Vilka utmaningar? Vilka glädjeämnen? Vi har tagit oss igenom mycket och vi kan ta oss igenom mer. Min önskan är dock ett lugnt år med mycket glädje.
Tillägg: Jag skriver mina blogginlägg i Word och klistrar sedan in dem här. Nu under tiden jag höll på med detta fick jag ett sms från Calle där det står ”Det känns jobbigt inför imorgon. Jag kan inte.” Jag tycker så synd om honom när han låser sig på detta sätt. Han trivs jättebra på praktiken och det går alltid bra när han är där. Hur ska jag hjälpa honom?
Har 2020 varit ett pissår? Många tycker det. Visst! Covid-19 är piss. Att många har varit svårt sjuka är tråkigt. Att många har dött av covid-19 är väldigt sorgligt. Att ha covid-19 var inte kul. Att inte få krama nära och kära och inte få umgås inomhus känns konstigt och ledsamt. Men om jag bortser ifrån allt detta och tänker på hur året har varit för mig och min familj så måste jag säga: 2020 – ett bra år!
Vi är inte den mest sociala familjen i vanliga fall heller. Vi har sällan gäster och vi blir sällan bortbjudna. Ingen större skillnad mot ett vanligt år.
Maken har jobbat hemifrån sedan i mars vilket på många sätt har underlättat vår vardag. Att han är hemma gör att Emil, som har anpassad studiegång och ett selektivt ätande, får hjälp med att få i sig lunch varje dag. Det ger också Linnéa möjlighet att få gå hem direkt efter skolan istället för att stanna på fritids sent på eftermiddagen.
Vi är inte en familj som brukar åka på utlandssemester. Vi åkte faktiskt på en solresa sommaren 2019 och det var den första sedan 2010. Tur att vi hann göra den resan! Vi hade inga planer på någon resa i år. Som vanligt för oss med andra ord.
Året har lett till större möjligheter för mina killar att plugga hemifrån vilket har gynnat dem båda. Covid-19 har öppnat dörrar. De har båda haft det bästa året på länge.
Vi har hittat nya sätt att umgås. Utefika, uteglögg, duka ute vid olika bord och äta middag med våra föräldrar. Umgås med avstånd utan kramar men med mycket kärlek.
Vår familj har umgåtts mer. Vi har gjort utflykter och haft filmkvällar hemma i soffan. Vi går bara på bio ett par gånger/år i vanliga fall också så stängningen av biografer har inte drabbat oss heller.
Min bokdröm gick i uppfyllelse och boken kom ut i mars. I somras blev den även e-bok och i november ljudbok. Boken har fått fina recensioner och jag känner att den verkar landa rätt.
Jag har provat på att föreläsa digitalt. Det hade jag förmodligen inte gjort om vi inte hade haft en pandemi.
På min arbetsplats försöker vi ha fritidsverksamheten ute i så stor utsträckning som möjligt. Barn med minsta lilla symptom rings hem. Det känns som om vi aldrig har haft så friska barn på plats! Det är i alla fall inte i skolor smittan drivs.
Givetvis ställer covid-19 till det på olika sätt. Livet kan kännas absurt, som en konstig film. Avståndsmarkeringar i affärer och påminnelser om att hålla avstånd i högtalarsystemet. Påminnelser om handtvätt och handsprit. Uppdaterade siffror om antal smittade och döda. Ingen uppmuntrande läsning.
Snart kommer ett nytt år. 2021. Jag vill gärna behålla en del av det fina som kom med 2020 men utan en pandemi.
Kom igen! Nu gör vi allt för att 2021 ska bli ett friskare år.
Tack för att just du hänger med i mitt liv. Jag uppskattar alla kommentarer som ger stöd och igenkänning. TILLSAMMANS kämpar vi på!
Nu närmar sig julafton. Jag ser framemot lediga dagar och mys med familjen.
Häromdagen slog det mig att det här är första gången på flera år som vi inte har blivit uppringda av socialtjänsten precis innan jul. Våra killars skolor har nämligen gjort orosanmälningar baserad på deras skolfrånvaro precis innan jul (och innan sommarlov) i flera år.
Dessa orosanmälningar brukar leda till jobbiga tankar och känslor för oss föräldrar och våra barn blir oroliga. Möten med socialtjänsten bokas in i mellandagarna och sen precis efter nyår brukar vi få besked om en utredning ska startas eller inte. Avkopplande jul och nyår? Knappast!
Dessa anmälningar (ca 10 stycken de fem senaste åren) har lett till ett par utredningar som har visat att vi är samspelta och resursstarka föräldrar med god omsorg om våra barns behov. Det har lett till att socialtjänsten har bollat tillbaka ansvaret till skolan. Det har inte lett till något stöd. Däremot har det lett till många MM ( Meningslösa Möten) som har krävt att vi har varit borta från jobbet. Det har tagit energi från oss som vi gärna hade lagt på annat.
Den här hösten har våra barn haft hög NÄRVARO. Beror det på att vi föräldar först nu har börjat ta skolplikten på allvar? Beror det på att vi först nu har börjat stötta våra barn? NEJ! Det beror på att de mår bättre nu och för att deras skolor har gett dem rätt förutsättningar (det krävdes visst en pandemi).
Jag vet att vi inte är ensamma om att bli anmälda precis innan jul. Jag vill skicka styrka och kramar till alla er som kämpar för era barn. ❤
För några veckor sedan fick jag en fin kalender i min brevlåda. Kalendern heter ”Goda vardagstips – 52 veckor med NPF-konst” (förlag MrsHyper AB).
Kalendern är producerad i projektet Stöd i vardagen som drivits inom Attention Stockholm 2018-2020 med stöd av Arvsfonden. Projektet har haft som syfte att bidra till ökad självinsikt och mer meningsfulla relationer för vuxna med NPF, och har producerat ett flertal olika material. Läs mer om projektet på http://www.attention-stockholm.se
Varje uppslag motsvarar en vecka och består av ett vardagstips och en reflektionsfråga. Till varje tips finns också konst av någon med NPF. Kalendern kan användas på olika sätt, antingen vecka för vecka eller genom att läsa allt i ett svep eller hoppa mellan olika tips. Det är inte en kalender där du kan skriva in dina åtaganden och komihåg utan en kalender som kan ge stöd och bidra till reflektion.
Tips 1Tips 12
Jag tycker att kalendern är jättefin med många bra tips. Just att den inte är kopplad till datum/år alls gör att man till exempel kan ha sin vecka/tips 1 med start närsom och sen köra sina 52 tips. Den kommer att vara lika aktuell år 2032 som nu.
Kalendern finns att köpa på Bokus och MrsHyper. Perfekt present till någon som kan behöva lite vardagstips, med eller utan NPF!
Äntligen är vi friska igen efter vår covid-19-period. Vi är utsläppta ur huset! 🙂 Vi har varit väldigt noggranna med att följa alla restriktioner och vi har hållit oss hemma tills vi alla har varit symptomfria i minst två dagar. Mina symptom höll i sig längst så alla andra har kunnat återgå till jobb/skola lite snabbare än jag.
Både Linnéa och Emil är tillbaka i skolan. Tyvärr har dock Calle, som gör praktik nu, fastnat hemma. Det är aldrig bra när rutiner bryts. Nu tycker han att det känns konstigt att komma tillbaka efter så många veckor hemma. Jag hoppas att han studsar tillbaka igen. En del av mig känner mig oförstående och vill pressa Calle. Jag måste dock tänka på hur det är för honom. Hade han KUNNAT gå hade han gjort det. Nu behöver han samla sig för att sedan orka igen.
Maken, som jobbar hemifrån i dessa tider, tyckte nog att det var väldigt skönt när jag kunde åka till jobbet i måndags. Det är inte alltför bra för familjesämjan att vara helt isolerade tillsammans i nästan en månad! 😉 Maken har försökt jobba och jag har varit uttråkad och pratsjuk.
Något som är fantastiskt härligt är att Linnéa nu under hösten har fått många nya kompisar. Det är elever i hennes klass som hon har börjat umgås med. De hänger hos varandra efter skolan och i natt sov Linnéa över hos en kompis. Jag är så himla glad för Linnéas skull. De pratar med varandra i telefon, de pratar om vad de ska ha på sig i skolan dagen efter, det tisslas, tasslas och fnissas. ÄNTLIGEN!
Emil kämpar på med sina ämnen i skolans lärstudio. Han har nu lektioner två timmar om dagen och läser fyra ämnen. Han har en del oro för gymnasievalet. Han kommer inte att hinna få ihop betyg till ett högskoleförberedande program som han vill gå utan måste läsa in några ämnen ett år på Individuellt Alternativ.
Julen närmar sig och i år har vi plockat fram julsaker ovanligt tidigt. Många verkar göra det. Jag tror vi alla behöver ljuset och något att se framemot. 2020 är på många sätt ett pissår men för vår familj har året även varit positivt på olika sätt.
Jag känner mig glad över att min bok har fått många fina recensioner (både den tryckta boken och ljudboken). Min förhoppning när jag skrev boken var att den skulle ge stöd och igenkänning och den verkar fylla sin funktion. Det betyder så himla mycket för mig att den bidrar med något och kan hjälpa och stötta. Jag hoppas att boken även når pedagoger och skolledare.
Nu ska jag dricka lite glögg och mysa med familjen ❤ Önskar er alla en mysig andra advent imorgon!
I morse när jag stod i badrummet kände jag plötsligt ett lyckopirr i kroppen. Anledningen till lyckopirret var att jag hörde Emil dra upp sin gnisslande rullgardin. Helt fantastiskt! Numera har han sin egen klocka på ringning ca. kl. 7, han tänder sina lampor och går snabbt upp och klär på sig.
Att han gör detta sparar mig extremt mycket energi. Förr gick jag in i hans rum med en stor orosklump i magen. Jag visste aldrig om jag skulle lyckas få upp honom eller inte. Nuförtiden behöver jag inte det. Han sköter allting själv vilket är oerhört skönt för mig. Jag behöver inte längre smyga in i hans rum och känna av dagsformen, jag behöver inte kämpa med honom på morgonen i flera timmar, jag behöver inte åka till jobbet och redan vara helt dränerad av morgonens kamp.
I och med covid-19 fick Emil i våras (då åk 8) äntligen möjlighet att plugga hemma. Tack vare detta fick han två fina betyg och hans självkänsla gällande skolarbete kom tillbaka. Han hade varit hemma utan studier länge innan dess då kommunens ”hemmasittarexpert” ansåg att ”skola ska ske i skolan”, trots att vi långt tidigare hade bett om hemmastudier. Emil hade jättestor ångest över allt han missade men kunde ändå inte ta sig till skolan. Han hade viljan, men inte förmågan. All kraft han lade på att oroa sig över att missa så mycket ledde till att han inte ens orkade ta sig till skolan. Tänk om de hade lyssnat på oss tidigare.
Tack vare vårens framgång som gav ny energi och mindre oro har Emil nu, efter återupprättad känsla av ”jag kan”, tagit sig till skolans studio varje dag den här terminen. Han är där 1-2 timmar/dag och pluggar just nu två ämnen.
Tänk att en gnisslande rullgardin kan innebära ren lycka! ❤
I veckan har vi varit på Habiliteringen med Emil (15 år, add och autism nivå 1). Han har själv en stor vilja att bli mer självständig. Hittills har han haft massor av olika ringsignaler i mobilen, tex ringer den vid väckning, när han ska lämna soffan och göra sig iordning, fem minuter innan han ska gå hemifrån och så vidare. På Habiliteringen fick han istället en app som heter Handi som han ska prova på. Den är som en kalender där man kan lägga in bilder, checklistor och påminnelser. Han har ny tid om ett par veckor då vi ska utvärdera vad han tycker.
Det är viktigt att han kan göra saker i små steg. Om kraven blir för höga så går det inte. Antingen ger han upp eller så blir han för trött och backar. Detta gäller alla mina tre barn och även mina elever. Rimliga krav är en förutsättning för att lyckas.
I mitt flöde på Facebook hade någon delat en bild som inspirerade mig. Jag tror att bildens ursprung är @GospelJosiah på Twitter men jag är inte helt säker då namnet inte går att tyda. Jag fick tips om att bilden kommer därifrån. Bilden är ritad och föreställer två stegar upp till himlen med människor som vill nå upp till himlen. Jag blev som sagt inspirerad och gjorde en egen bild på datorn. Min bild innehåller även blommor för att symbolisera att man vissnar om man inte får rätt förutsättningar.
Min bild inspirerad av @GospelJosiah på Twitter.
Jag hoppas att mina barn känner att de kan ta saker i sin egen takt. Samtidigt känner jag att vissa krav måste vi ändå ställa på dem så att de kan nå sin fulla utvecklingspotential. De ska med andra ord ligga på den proximala utvecklingszonen som den pedagogiska teoretikern Vygotskij pratade om. Att ligga i den proximala utvecklingszonen innebär inte att ställa överkrav utan ge en liten utmaning men med möjlighet att lyckas. Klokt!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
