Etikettarkiv: asperger

Läs mig

I dessa tider är det många som är hemma mer än vanligt. Då kan man passa på att läsa eller lyssna på en bok. Jag har en hel hög jag vill läsa. 😊


Min bok finns på Bokus, Adlibris, CDON och Akademibokhandelns nätbokhandel. Den återfinns också på vissa bibliotek. Be gärna ditt lokala bibliotek att köpa in den.

Glad påsk! 🌸

Lämna en kommentar

Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Intensivt

Jag har varit hemma i snart tre veckor med halsont. Även Linnéa är hemma med halsont. Segt detta. Vi följer de direktiv vi har fått från Folkhälsomyndigheten och håller oss hemma. Maken jobbar hemifrån.

Emil och Calle har vissa skoluppgifter de ska göra hemma. Linnéa har läxa att göra hemma eftersom hon är hemma sjuk. Ingen av dem är självgående i detta. Jag får pusha och peppa. De jobbar inte om jag går därifrån. Calle hade problem med sin inloggning idag och då gav han upp. Calle har fyllt 18 år men behöver fortfarande mycket stöd. Emil blir aldrig nöjd med det han skriver och ger upp. Det gick bättre för Emil förra veckan. Linnéa har ingen uthållighet. Jag behöver hjälpa alla tre samtidigt och maken behöver jobba. Jag räcker inte till. Tack och lov har Calle hjälpt Linnéa lite med läxan.

Luncherna är jobbiga. Vi kommer på mat men att komma på mat som alla kan äta är värre. Dessutom går diskmaskinen varm hela tiden. Tömma-fylla-tömma-fylla…

Igår var det Världsautismdagen. En viktig dag. Som mamma till barn med autism finns det några viktiga saker som jag vill betona:

❤ Autism är osynligt! Utmaningarna finns där trots att de inte syns.
❤ Autism försvinner inte när man fyller 18 år.
❤ Alla som har autism är olika och unika precis som alla andra människor också är.
❤ Med rätt stöd, bemötande och anpassningar skapas förutsättningar för ett bättre mående och liv.

❤Jag har lärt mig otrolig mycket om mig själv tack vare att jag är NPF-mamma. Om vi öppnar upp och försöker förstå finns det en guldgruva av kunskap.


Påsk firar vi hemma. I år blir det ingen skidresa.

Jag önskar er alla en Glad Påsk! 🌸
Ta hand om er ❤

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Ljuspunkter

Livet är annorlunda nu för många. Så även för min familj. Dock är det faktiskt så att mycket i mitt liv är lite bättre. Jag menar absolut inte förringa allvaret och jag tycker inte att Covid-19 (Corona) är bra på något sätt. Det är givetvis jättejobbigt med all ovisshet och oro för nära och kära.

Däremot är det så att jag redan är van vid ett liknande liv som detta. Två av mina barn har varit hemma från skolan länge. Skillnaden nu för oss är att en av dem äntligen har fått uppgifter att göra hemma. Han har blommat nu och sätter sig framför datorn och sätter igång. Detta är något vi som föräldrar verkligen har kämpat för länge.

Jag och Linnéa har varit hemma med halsont. Ingen av oss har mått jättedåligt men man ska ju vara hemma vid minsta symptom så det har vi varit i nästan två veckor. Maken jobbar hemifrån som så många andra. Killarna är hemma som vanligt.

Alla fem hemma.
Jobbigt? Nja…vi är ju lite vana vid att vårt hus aldrig är tomt. Ofta är killarna hemma och ibland jobbar maken hemma även i ”vanliga tider”. Vår larmfirma ringde en gång och undrade om vårt larm inte fungerade eftersom vi aldrig larmar på. ”Det är alltid någon hemma!” svarade vi.

Häromdagen lyssnade jag på Malou von Sivers sommarprat. Det berörde mig mycket. Hon berättade om sitt möte med Kofi Annan och att han hade haft en lärare (eller kanske rektor) som hade hållit upp ett stort vitt papper framför klassen och frågat vad eleverna såg. På pappret fanns det en liten svart prick och eleverna sa att de såg en svart prick. Läraren sa att det stora är ju det vita pappret. Inte pricken. Berättelsen om det stora vita pappret med den lilla svarta pricken kändes så rätt i tiden. Just nu är den svarta pricken Corona men det finns fortfarande många ljuspunkter i livet. Det gäller att se och lägga fokus på rätt saker. Jag vet att vi som kämpar lite extra med vår tillvaro har en förmåga att vara väldigt bra på just det.

I vår hemmatillvaro har storebror hjälpt Linnéa med hennes läxa.
Två av våra barn har bakat muffins och chokladbollar tillsammans (shit vad lätt det är att lägga på sig några kilo nu när man är hemma!).
Alla tre barnen har spelat Minecraft tillsammans.

Ett barn har pluggat mycket hemma (vanligtvis med skolnärvaropress blir det inte mycket plugg hemma heller).
Vi har ätit många måltider tillsammans alla fem, både luncher och middagar. Jättetrevligt!

Vi måste göra avkall på vissa saker. Vi har avbokat vår fjällresa i påsk. Vi hade alla sett framemot snö och skidåkning men det är inte mycket att göra i dessa tider. Vi kan inte heller istället åka till landet och fira påsk med mina föräldrar då de är äldre/riskgrupp.

Ett av våra barn fyller år snart och vi kommer inte att kunna fira med släktfika. Allt detta är, som Karlsson på taket säger, världsliga saker.

Vi får umgås med folk ute. Vi får vänta på andra tider. Vi får rida ut stormen tillsammans och alla göra det vi måste för att det ska gå så bra som möjligt.

Den 22 mars skrev jag på min Facebooksida:

Tittar ut genom mina smutsiga fönster.
Solen skiner.
Fåglarna kvittrar.
”Som livet brukar vara” tänker jag.
Stannar upp i tanken.
Livet är på ett sätt som det brukar.
Två av mina tre barn har inte varit i skolan den här veckan.
Det är som det brukar vara.
Ett barn har varit hemma sjuk sedan i tisdags.
Jag har också varit hemma sjuk.
Vi har förkylningssymptom. Mår okej men följer direktiv.
Maken jobbar hemifrån.
Vi har varit hemma hela familjen nästan hela veckan.
Det är inte riktigt som det brukar vara.
Igår åt hela familjen lunch och middag TILLSAMMANS och sen tittade vi ALLA på ”Mamma Mia 2”.
Det är inte som det brukar vara. Det är bättre än det brukar vara.
Två av våra barn tog en promenad med maken igår.
Det är också bättre än det brukar vara.
Mina barn har busat och skrattat med varandra den här veckan – bättre än det brukar vara.

Om jag stannar upp och bara isolerar vår familj som en liten bubbla – då är det bra nu. Vi känner inte den vanliga stressen och pressen.

Om jag tänker att vår bubbla spricker och tar in allt på samhällsnivå så känns allt bara overkligt. Jag vill stanna i bubblan.

Ta hand om er! ❤

2 kommentarer

Under Hemmasittare, Skola, Vardag

Supermamsen är med i podden ”Funka med ADHD”

I avsnitt 56 av podden ”Funka med ADHD” är jag med och pratar om min bok. Gå gärna in och lyssna ❤https://poddtoppen.se/podcast/1225643272/funka-med-adhd-jillgill/56-supermamsen-om-livet-som-foralder-och-pedagog

Kommentarer inaktiverade för Supermamsen är med i podden ”Funka med ADHD”

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Podd

Till alla som kämpar ensamma

Igår kväll satt jag och maken i soffan och lyssnade på musik. Maken drack en öl och jag ett glas vin. Vi hade precis beställt hemkörning av pizza då ingen av oss orkade laga mat.

Just precis DÅ satt alla våra tre barn i sina rum vid sina datorer och spelade Minecraft tillsammans. Det var första gången Linnéa fick spela med brorsorna. Killarna brukar inte spela just Minecraft så ofta längre. Vi satt i soffan och njöt av att höra Linnéas glada röst. Det var en riktigt skön och mysig stund. Jag sa till maken ”När det är så här kan man nästan glömma allt och känna att vi är en vanlig familj”. Jag pausade lite och sen sa jag ”Men egentligen är det mycket jobbigt som ligger under ytan och lurar”. Maken höll med. Vi satt och begrundade detta ett tag.

Då slog det mig hur tacksam jag är över att ha någon att dela allt med – både medgång och motgång. Hur skönt det är att maken och jag är överens kring saker som rör barnen, hur vi båda går på möten, hur vi hjälps åt med lämningar, hämtningar, nattningar, matlagning, handling, hushållsarbete… Visst tjafsar vi ibland och har våra ”ups and downs” som alla andra men jag inser att jag är lyckligt lottad. Livet är ofta tufft fast vi är två.


Jag vill hylla alla som av olika anledningar kämpar ensamma för sina barn. Alla de som gör allt själva. Alla de som är ensamstående, alla de som lever med en partner men som ändå måste kämpa ensamma, alla de som har en partner som inte vill ta till sig barnets svårigheter och behov, alla de som har en partner som är sjuk eller mår dåligt på något sätt… Jag beundrar er. Ni borde inte behöva kämpa ensamma. Idag skänker jag alla er en extra tanke. Ni anar inte hur bra ni är. Jag vet att ni är starka för att ni måste. Många kramar till er. ❤


6 kommentarer

Under förälder, Förståelse

SOCIALTJÄNSTENS RESURSSLÖSERI

Som jag har skrivit om tidigare gjorde skolan en orosanmälan till socialtjänsten på Emil, som går i åk 8, precis innan jul. Skolan uttryckte tydligt både till oss och till socialtjänsten på anmälningsmötet att ingen oro för Emils hemförhållanden finns. Anmälan gjordes ENBART BASERAD PÅ SKOLFRÅNVARO. När jag frågade skolan vad som var syftet med anmälan sa skolan att ”Det skulle se konstigt ut om vi inte anmälde för kommunens konsekvenstrappa vid skolfrånvaro innehåller steget orosanmälan”.

Då vi har blivit både anmälda och utredda ett antal gånger tidigare på grund av Calles skolfrånvaro så visste jag att socialtjänsten inte har några passande insatser för oss vilket jag också sa till skolan. Hursomhelst – skolan anmälde.

På anmälningsmötet var Emil med samt biträdande rektorn. Vi berättade om Emils stora vilja att gå till skolan, om hans bristande ork, hans benägenhet att göra mer än han förmår och om och om igen köra huvudet i kaklet. Här har vi en högpresterande kille som inte vill något hellre än att klara skolan. Emil själv var väldigt duktig på mötet och försökte berätta.

Handläggaren på socialtjänsten skulle bolla med sina kollegor och återkomma till oss om de skulle öppna utredning eller inte. Den 19/12 (så trevligt precis innan jul…) ringde hen och sa att de skulle öppna utredning för att se om de har något passande stöd att erbjuda. Jag sa ”Jag vet att ni inte har det men lägg tid på det då om ni tror det”. Vad skulle jag säga…? Det är inte direkt så att man kan tacka nej till att bli utredd. Jag sa till handläggaren att Emil blir väldigt stressad av allt detta och känner oro. Handläggaren sa ”Det kan vara bra för barn att känna lite press. Nu kanske han skärper sig och tar sig iväg till skolan!”

SKÄRPER SIG!?!

Den handläggaren fattar ingenting! Det är inte bra om Emil ”skärper” sig och pressar sig mer än han förmår bara för att han är orolig över vad socialtjänsten ska komma med för idéer. Emil är specialist på att hålla ihop och skärpa sig, det är det som ledde till hans utmattning i första plats.

Nyligen hade vi möte i en dryg timme med utredarna. Då var Emil inte med. Vi berättade om hur Emil kämpar med sin ork, hur vi föräldrar stöttar och engagerar oss, hur vi försöker aktivera Emil, hur vi söker stöd och hjälp överallt, hur vi kämpar tillsammans med skolan och har en plan som vi beslutade om tillsammans med skolan vid samma tillfälle som de berättade att de tänkte göra en orosanmälan. Utredarna frågade hur det går med planen som först innebar promenad/bil till skolans parkering för att sedan bli 50 minuter/dag i skolans elevstudio. Vi sa att Emil nu kommer iväg 2-3 dagar i veckan till elevstudion. Den enda insats som vi föräldrar känner skulle kunna vara aktuell för oss är kontaktperson men det vill inte Emil ha. Vi avslutade mötet och bokade in ett nytt möte om ett par veckor då utredarna skulle träffa Emil.

Häromdagen ringde en av utredarna och sa att hen hade pratat med sin chef som hade sagt att det var onödigt att de lade ner mer krut på oss då vi är samspelta och resursstarka föräldrar som tillgodoser Emils behov. Kontaktperson skulle vi aldrig bli beviljade då vi redan tar hand om Emil så bra och aktiverar honom. Det inbokade mötet då Emil skulle vara med avbokades. Tack och hej!
VAD VAR DET JAG SA?

VARFÖR TROR SKOLOR ATT DE PER AUTOMATIK MÅSTE ANMÄLA TILL SOCIALTJÄNSTEN VID HÖG SKOLFRÅNVARO TROTS ATT INGEN ORO FÖR HEMFÖRHÅLLANDEN FINNS?

VARFÖR TROR SKOLOR ATT SOCIALTJÄNSTEN SKA GÅ IN OCH LÖSA PROBLEMATISK SKOLFRÅNVARO?


VILKET RESURSSLÖSERI!


Trots att jag vet att vi gör allt vi kan så känns det ändå jobbigt och tar energi att bli granskad om och om igen. För att inte tala om missad arbetstid.

Önskemål till skolor:

  • Anmäl inte i ”onödan”. Om bra dialog finns med föräldrarna och ingen oro för hemförhållanden finns, anmäl inte då om det inte finns stöd som familjen vill söka.
  • Anmäl inte precis innan jullov eller sommarlov (om det inte finns en direkt fara för barnet). Vi har blivit anmälda av ”välvilja” många gånger. Den där så kallade ”välviljan” tar mycket energi från oss och på lov behöver vi vila för att sedan orka stötta våra barn igen.

Önskemål till socialtjänsten:

  • Var tydliga gentemot skolor vad som gäller vid anmälan vid hög skolfrånvaro. Ska skolor anmäla vid skolfrånvaro trots att ingen oro för hemförhållanden finns? Var tydliga och informera om hur ni tänker kring detta.
  • Inrätta något som heter ”Ansökan om stöd”. Det blir väldigt fel när det bara finns ”orosanmälan.”
  • Ha handläggare och utredare som är utbildade/kompetenta kring NPF. Om vi blir utredda av personer som har noll förståelse för NPF kan vi hamna i ett väldigt utsatt läge när vi försöker förklara/försvara vårt annorlunda och utmanande föräldraskap.

Nu undrar jag om detta var vår sista anmälan baserad på skolfrånvaro… Förhoppningsvis. Men om mina barn fortsätter ha det tufft misstänker jag att vi tyvärr kommer att sitta på ännu fler MM (Meningslösa Möten). Resurser och tid läggs på fel saker. De som skulle behöva hjälp kanske inte får den i tid för att socialtjänsten lägger tid på oss.

12 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Socialtjänsten

Boken är äntligen klar!

Nu har boken kommit. 😊 Det har varit mycket jobb med den men det är det värt om boken kan hjälpa någon. ❤

Författare är Supermamsen. Av respekt för mina barn ger jag ut den under pseudonym.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON. Den går även att beställa från Kikkuli Förlags hemsida. Om ni inte vill/har möjlighet att köpa boken kan ni tipsa era lokala bibliotek.

Boken handlar om mina erfarenheter. Det har varit en tuff resa. Jag försöker samtidigt ge tips och förmedla hopp. Jag skriver ur båda mina perspektiv – pedagog och NPF-förälder.

Jag hoppas att boken tillför något ❤

10 kommentarer

Under Boktips, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Om kamp, glädje och besvikelse

Den här veckan har varit både upp och ner.
Två dagar hade jag tre av tre barn i skolan och det är helt fantastiskt. Jag blir alltid lika glad dessa dagar. Stegen känns lätta, magen bubblar, hjärtat spritter. Jag känner mig…vanlig. Som en vanlig mamma. Som jag tror att andra föräldrar med barn i skolan känner sig (fast de kanske bara tar skolgången för givet och tänker inte ens på att de borde vara glada).

En dag hade jag två av tre barn i skolan. Det är också bra i våra mått mätt.

Två dagar hade jag tre av tre barn hemma. Killarna för att de inte mäktade med mer den här veckan. Linnéa kände sig hängig. Svårt att veta om hon är trött eller sjuk. Dessa två dagar kände jag mig låg. Fungerande dagar känner jag alltid hopp – NU är det kanske vår tur! Sen kommer bakslaget och jag blir alltid lika besviken. Jag har vant mig lite men inte tillräckligt för att vara oberörd. Jag vill inte ha det så här.

I vår fyller min äldsta, Calle, 18 år. Han har varit hemma från skolan sedan höstlovet i årskurs 6 (ht-14). Inga betyg. Ingen tro på sin egen förmåga gällande skolarbete. Ingen dröm om framtiden. Han är tack och lov ändå ”nöjd”. Han mår bra och lever i nuet. Han går till skolan när han kan, han träffar vänner. Jag som mamma känner dock viss oro. Kommer han att fortsätta vara ”nöjd” och må okej även när kompisar tar studenten, pluggar vidare, får jobb, skaffar eget boende?

Jag vet att han innerst inne inte är ”nöjd”. Jag vet att han vill mer än han förmår. Jag vet att han känner att skolgången är ett stort misslyckande. Jag vet att han önskar att han också kunde som alla andra.

Vi föräldrar kommer att fortsätta stötta, peppa, skjutsa. Vi gör allt för våra barn. Vissa dagar kommer de iväg tack vare allt vi gör, andra dagar kommer de inte iväg trots allt vi gör. Dessa dagar är tunga. Jag/maken kämpar och sliter utan resultat. Det tär. Men jag vet att vissa dagar går det. Det är det där hoppet som gör att jag orkar fortsätta. Jag kommer att fortsätta. Så länge det behövs. Och det kommer att behövas. Länge.

5 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Orsak – verkan

Jag sitter här i soffan på kvällskvisten och funderar över orsak – verkan. Vad gör så att det blir som det blir?

Till exempel har jag funderat mycket på varför även Emil blev hemmasittare. Blev han det för att Calle redan hade varit det i ett par år eller blev han det på grund av sin egen diagnos och utmattning? Säkert spelar allt in.

Emils skola gjorde en orosanmälan till socialtjänsten precis innan jul och snart blir det utredning. Frågeställningen är: Finns det någon passande insats som socialtjänsten kan erbjuda Emil eller hans föräldrar? Min erfarenhet från tidigare anmälningar och utredningar kring Calle är att det inte gör det. Vi får väl se…

Vi har en plan med skolan för Emil. Innan jul var det att ta sig till skolparkeringen och hem igen. Nu sedan förra veckan ska Emil ha en lektion/dag i skolan med en specialpedagog. Förra veckan klarade Emil två dagar av fem. Idag kom han också iväg.

Jag pratade med socialtjänsten i förra veckan och kvinnan sa ”Att bli anmäld och utredd kan leda till mer skolnärvaro då barnen skärper sig och tvingar sig iväg”.

Då undrar jag – är det bra om utmattade barn tvingar sig iväg för att en orosanmälan pressar och oroar dem? Emil sa ”Mamma, vi hade ju en plan med skolan som jag skulle följa… Varför anmälde dom oss? Jag blir jättestressad nu. Det här kommer bara ta min energi!”

Emil är ett barn som behöver stoppas. Inte pressas. Han är högpresterande. Han vill vara och göra som alla andra. I årskurs 7 gick han heltid fram till höstlovet och sen kraschade han. Han vägrade anpassat schema. I årskurs 6 blev han utmattad och var hemma drygt en termin. Ändå ville han gå heltid sen i 7:an.

Vi följde planen vi hade med skolan så gott det gick redan innan orosanmälan. Det går lite upp och ner men Emil vill gå till skolan och gör sitt bästa varje dag. Jag hoppas att han fortsätter lägga ribban på den nivå han klarar och inte känner sig tvingad och stressad på grund av socialtjänsten. Så blev det för Calle och han blev väldigt bränd då.

Orosanmälan – hjälp eller stjälp?

Kommentarer inaktiverade för Orsak – verkan

Under Diagnos, Hemmasittare, Socialtjänsten

100%-ig vecka

Den här veckan har alla i familjen nått sina mål.
Linnéa har varit i skolan tre dagar.
Calle har varit i skolan en dag.
Emil har varit på skolparkeringen och vänt tre dagar.
Jag älskar när mina barn kan lyckas med de mål vi sätter upp.

Något som är viktigt att tänka på är att sätta upp mål som är rimliga och med en väldigt hög sannolikhet uppnåbara. Att de är uppnåbara kan man aldrig riktigt veta då dagsform och andra saker kan påverka utfallet.

Nästa vecka är målet att Calle ska vara i skolan två dagar, Linnéa fem dagar och Emil ska vara i skolan 45 minuter/dag. Hoppas att detta är rimliga mål för dem.

Idag har Emil och Linnéa träffat kompisar och Calle sitter och spelar online med kompisar. Jag är så tacksam över att de har vänner.

Nu blir det lördagsmys med brasa och god mat och dryck!

4 kommentarer

Under Förståelse, Vardag