Kategoriarkiv: Stress

december 11, 2021 · 12:39

Skolan – starten på prestationspressen

Höstterminen närmar sig sitt slut. Två av mina tre barn har kämpat med skolan hela hösten. Emil läser in några ämnen på gymnasiets individuella alternativ för att bli behörig till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Han fick nio betyg när han gick ut 9:an i våras. Emil har drömmar och visioner och väldigt höga krav på sig själv. Emil är en ”skolmänniska”. Han tycker om att lära sig nya saker, är nyfiken och pluggar gärna det där lilla extra för att få ett högre betyg.

Linnéa går i årskurs 6 och kommer att få sina första betyg nu. Hon kämpar med att orka göra sina läxor och plugga till proven. Hon vill gärna få bra betyg men hennes uthållighet att plugga hemma är inte så hög. Skolan tar tillräckligt med energi. Hon pluggar hemma och gör sitt bästa varje dag men hon är inte en ”skolmänniska” (om man nu kan vara det…?) på samma sätt som Emil. Hon pluggar för att hon måste.  

Vi föräldrar har inte höga krav på våra barn. Med den historia vi har i bagaget är vi i princip nöjda om våra barn har ett gott mående och dessutom närvaro i skolan. Självklart vill vi att de ska lära sig och klara av sin skolgång, men inte på bekostnad av måendet. Emil har flera år av hemmasittande bakom sig och att han nu har en fungerande skolgång ser vi som ett mirakel. Linnéa vill vi hålla på fötter och inte putta utför stupet.

Nu ramlar en massa bedömningar av mina barn in i deras olika ”skolportaler”.
”högsta nivå, genomtänkt, väl genomarbetat, välskrivet, avancerade slutsatser, mycket goda kunskaper, väl underbyggda slutsatser, reflektera på ett enkelt sätt, enkla slutsatser, enkelt språk, djupgående text, resonemang på hög nivå, enkla resonemang, uppnått på lägsta nivå…”

Hur påverkar dessa bedömningar våra barn?

Hur påverkar dessa bedömningar våra barn? Jag får faktiskt ont i magen av att läsa detta. Ett av mina barn känner ”Jag gör mitt bästa och pluggar till alla prov men jag kommer ändå bara få E!”
Mitt andra barn blir inte ens nöjd med ett fel på provet för det är högsta betyg som gäller. ”Jag förväntar mig inget mindre” säger Emil efter han fått tillbaka ett prov med alla rätt. Efter han fick tillbaka ett prov med ett fel hördes det att han var besviken. Det är pressen han sätter på sig själv, likt vissa sätter på sina barn.

Varför måste barn sorteras in på detta sätt? ”Du är medelmåttig” och ”Du är en stjärna!”. Var finns lusten till lärandet egentligen i allt detta? Vad gör dessa bedömningar med självkänslan? De som inte uppfyller kraven hamnar i ”mörkret”.

Jag har inga svar på vad som bör ersätta betyg och bedömning eller hur man skulle kunna göra istället men detta sätt att etikettera eleverna gör mig ledsen. På min tid (jag är född 1974) hade vi betyg 1-5. Godkända betyg var 3-5. Mina betyg låg inom det spannet. Jag fick några treor, ganska många fyror och ett par femmor. Jag fick en siffra. Om jag fick en trea var jag nöjd för det var godkänt. Det stod ingenstans att mina resonemang var enkla eller att jag hade presterat på en låg nivå. Dagens betygssystem bedömer nästan mer personlighet än kunskap. Alla människor är inte analyserande och reflekterande. Alla människor har inte ett avancerat språk. Det betyder väl inte att de ska klassas som ”icke godtagbara”? Begreppet ”Icke godtagbara” är verkligen konstigt i sig! En elev som har pluggat jättemycket till ett prov och verkligen gjort sitt bästa och skrivit det hen kan – ska då det hen faktiskt kan klassas som ”icke godtagbart”? Som om det eleven faktiskt har lärt sig inte är värt något. Väldigt konstigt och nedvärderande begrepp tycker jag.

Betyg är ingenting som vi föräldrar lyfter som viktigt i vår familj. Jag hör dock mina barn prata om meritvärden och vad som krävs för att komma in på olika skolor. Allt detta skapar en stress.


Mina barn är så mycket mer än godtagbara eller icke godtagbara på olika nivåer. De är fantastiska! På alla nivåer! ❤

Annons

2 kommentarer

Under Diagnos, Skola, Stress

Taggat som , , , , , ,

juli 9, 2021 · 20:35

Stressreaktion

Min semester började i PANIK. Den 2 juli gick Emil in på Gymnasieantagningen för att kolla att han hade kommit in på individuellt val på kommunens gymnasium. Han har kämpat ihop 9 fina betyg i årskurs 9 (efter att ha varit hemmasittare sedan årskurs 6) och vill läsa in minst tre ämnen till för att få behörighet till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Vi hade pratat med en studie- och yrkesvägledare och hon sa att det räckte med att Emil gjorde ett val till gymnasiet utan reservval och att han garanterat skulle komma in på det. Med andra ord hade han bara sökt det. Vi hade till och med varit på ett besök på kommunens gymnasium under våren för att Emil ska vara lite förberedd inför hösten.

Efter att Emil hade gått in på Gymnasieantagningen kom han springande till mig med mobilen i handen och visade ”Ej behörig”. EJ BEHÖRIG!!! Emil hade ju inte sökt något annat. Detta besked satte igång en enorm stressreaktion i min kropp. Magen kändes upp och ner, huvudet snurrade, knäna kändes som om de skulle vika sig, andningen blev stressad… Jag blev nästan chockad över hur fysiskt min kropp reagerade. Det var som om allt gammalt och jobbigt kom tillbaka och smällde till mig med full kraft. Som om ”någon” ville sätta mig på plats ”Nej nej du kan inte slappna av! Du kommer att få fortsätta kämpa och oroa dig!” Vi har kämpat så många år nu att jag nästan inte vet hur det är när saker fungerar.

Jag tänkte ”Självklart kommer detta att skita sig! Varför skulle något fungera?” Jag kände mig också så ledsen för Emils skull. Samtidigt tänkte jag att detta måste jag bara fixa. Det måste vara något fel. Det tog dock ett tag innan dessa tankar kom. Först kände jag bara panik och uppgivenhet. Att få detta besked mitt i sommaren när många är på semester är inte det bästa.

Jag började leta upp telefonnummer. Först ringde jag studie- och yrkesvägledaren som vi hade träffat. Hon hade semester. Jag ringde då rektorn på gymnasiet men fick inget svar. Då ringde jag expeditionen på gymnasiet. Hon sa att något med antagningen hade strulat och att hon hade en lista med namn på elever som skulle få brev om att de var antagna istället. Hon kollade om Emil fanns på listan men det gjorde han inte. Ännu mer panik. Jag började gråta i telefonen. Hon sa att jag skulle ta det lugnt och att hon skulle kolla upp och ringa tillbaka. I två timmar våndades jag och väntade på att hon skulle ringa tillbaka. Under dessa två timmar mådde jag både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag hade nära till gråt hela tiden och jag kunde inte ta mig för någonting. Jag bara satt helt apatisk medans min kropp stökade. Jag var helt sjukskriven för utmattning 2015/16 i ett år. Sedan dess har jag sakta återhämtat mig. Jag jobbar numera 75% (inte sjukskriven alls sedan 2018 men har gått ner i tid). Jag blev förvånad över att jag kunde få en sådan stressreaktion. Jag kände igen alla kroppsliga signaler.

När kvinnan på expeditionen ringde var jag så spänd att jag nästan inte kunde prata. Hon sa att hon hade fått tag på studie- och yrkesvägledaren och att hon hade sagt att Emil var garanterad/lovad en plats. Jag blev så oerhört lättad. Jag vet inte varför det stod ”Ej behörig”. Kan det vara för att han har betyg i kärnämnena? Hursomhelst – först idag var det ändrat och nu står det ”Antagen” i Gymnasieantagningen. Tack och lov!

En annan sak som vi fick reda på i början av semestern är att Calle inte kommer att kunna börja på komvux i höst eftersom han fyller 20 år först nästa år. Han är lite taggad på att plugga in grundskoleämnen så det beskedet kändes tungt. Vad han ska göra vet vi inte. Vi har kontakt med kommunen för att se om de kan hjälpa till med någon sysselsättning.

Nu ska jag försöka koppla av på semestern.
Hoppas du har en skön sommar!

PS Vill också tipsa om en Facebookgrupp där författare presenterar sina böcker och läsare kan hitta något att läsa eller lyssna på. Gå gärna med i gruppen och dela den så fler hittar dit 🙂
https://www.facebook.com/groups/409142700365286/

13 kommentarer

Under Semester, Stress

Taggat som , , , , , , , ,

maj 29, 2019 · 22:36

Schemabrytande aktiviteter

Som både NPF-förälder och pedagog känner jag mig väldigt skeptisk till schemabrytande aktiviteter. Det vill säga aktiviteter som inte följer det vanliga schemat såsom t ex utflykter, faddringsdagar, idrottsdagar osv.

Det är oerhört viktigt att dessa aktiviteter är anpassade och väl förberedda. Vissa elever behöver bildstöd för att kunna följa med/delta, andra elever kanske faktiskt inte ska följa med/delta.

För alla våra barn har det nu kommit information inför sista skoldagarna. Det är utflykter och andra aktiviteter nästan varje dag.

Det är likadant på den skola jag arbetar på. Klasser åker hit och dit. Detta kan bli väldigt rörigt för vissa elever och det kan vara svårt att få till ett fint avslut på terminen.

För E så är det schemabrytande aktiviteter varje dag nästa vecka. Det finns inte en chans att E fixar det. Det kommer att bli hemmadagar för att spara energi och undvika känslan av misslyckande. Vi har frågat E om det skulle gå att följa med på något men E blir jättestressad.

Tänk vilken tur jag har som har dessa fantastiska barn som lär mig så mycket. Alla dessa tankar ska jag ta med mig i mitt jobb. Schemabrytande aktiviteter bör inte klumpas ihop och de måste förberedas noggrant.

11 kommentarer

Under Diagnos, Stress

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

november 20, 2018 · 22:34

Det förödande höstlovet

Nu bygger E en mur igen.

E klarade det förödande höstlovet. Trodde vi. Men så var det tydligen inte. Hen kom iväg tre dagar veckan efter höstlovet (måndag, tisdag och fredag) men har sedan dess varit hemma. E är helt slut. Jag känner en enorm frustration och uppgivenhet. Varför hände detta i år igen? Det är tredje året det blir så för E. Årkurs 5 och 6 och nu även i årskurs 7. Jag vet inte hur vi ska komma ur detta igen. E säger varje kväll att hen ska gå dagen efter men sen på morgonen så går det bara inte.

Jag följer bloggen Prestationsprinsen och idag kom detta inlägg upp i mitt flöde https://prestationsprinsen.wordpress.com/2018/11/15/tva-manader-racker-egna-viljan-sen-ar-det-november-da-ar-ocksa-orken-slut-och-hemmasittandet-ett-faktum-3/

Innehållet i inlägget från Prestationsprinsen stämmer nästan på pricken på min E. Jag vet dock att hen tycker om alla lärare och trivs i sin klass. Jag delade Prestationsprinsens inlägg på min Facebooksida och fick så många kommentarer av föräldrar som känner igen sig. Deras barn har också kraschat. Det är så sorgligt att det är så många barn som inte orkar med skolan.

Hur kommer det sig att så många barn kraschar?

När det gäller E så beror det till viss del på att hen inte ville ha de anpassningar skolan erbjöd i början av terminen. Hen blev erbjuden ett schema med lite kortare dagar men vägrade gå andra tider än klassen. E vill göra som alla andra trots att vi tjatade om att det var smartare att ha en mer hållbar och långsiktig plan.

E har relativt lätt för sig i skolan. Jag tänker att de som har lätt för sig, men bristande ork, kanske inte måste göra t ex alla uppgifter inom ett område i matteboken eller läsa och analysera alla kapitel i en bok i svenska. Så fort eleven har visat sina kunskaper borde eleven få vila alternativt få andra uppgifter om eleven själv orkar och vill det.

Jag vet faktiskt inte hur man ska komma åt detta ”orka-fram-till-höstlovet-problem”.
Jag har dock några förslag på vad skolan kan göra:

  • Ha tydliga mål och förväntanskrav på eleven. Gärna i form av en checklista eller en måltrappa så man kan se framsteg.
  • Ha rimliga krav så eleven alltid har möjlighet att lyckas.
  • Kolla av energiåtgång och stressorer ungefär en gång/månad (eller kanske oftare) för att se hur läget är.
  • Vid frånvaro ska mentorn ringa hem och prata med eleven varje dag för att hålla kontakten och visa på att eleven är saknad och inte bortglömd.
  • Om eleven har ork nog kan skolan erbjuda eleven möjlighet att arbeta hemma och göra t ex veckomål för att inte halka efter alltför mycket.
  • Försöka hjälpa eleven att upprätthålla kontakten med kompisar.

Jag är lite tagen på sängen av att E kraschade nu. Vi såg inga direkta signaler. Hen har fungerat så bra hittills. Jag känner mig dum som missade att se att det var på gång. Jag känner mig misslyckad som inte kunde hejda förloppet i år heller. Nu oroar jag mig inte bara för att E missar kunskaper, utan för att hen ska få rollen som ”hemmasittare” även på den här skolan. E har ju inte haft den rollen på högstadiet. Jag är rädd för att E återigen kommer att oroa sig över vad kompisarna ska säga så att hen stannar hemma bara på grund av det.

Jag vill inte gå igenom samma sak som förra året en gång till. Det är så tärande. Klumpen i magen bara växer. Stressnivån skjuter i höjden. Helvetesjävlaskit!

3 kommentarer

Under ADD, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , ,

september 15, 2018 · 08:49

Bakslag och framsteg

Det känns som jag har så lite kontroll över mitt liv. Jag kastas bara hit och dit och kan inte styra alls.

På en stressföreläsning jag var på för ett par år sedan sa föreläsaren att den värsta sortens stress är om en person har höga yttre krav på sig och känner att den har låg kontroll. Precis så känner jag! Vi har höga krav på oss utifrån att C och E ska vara i skolan och när vi berättar vad de behöver för att kunna vara där så får vi inte tillräckligt med förståelse och gehör – vi har låg kontroll. Detta stressar mig extremt mycket! Men hur ska vi kunna få mer kontroll?

För E har den här veckan gått jättebra! Hen har varit i skolan hela veckan. Fem av fem dagar med fullt schema. Det har inte hänt sedan ht åk 5! Högstadiet känns än så länge bra. E vill inte ha anpassat schema utan göra som alla andra. Oron för att E ska krascha igen smyger sig in i min kropp men jag försöker att mota bort den. Jag vill våga tro på E! Skolan gör anpassningar med små pauser osv på gruppnivå för att E inte ska behöva sticka ut.

Skolsköterskan hade haft ett hälsosamtal med E i veckan. Sen ringde hon mig för att hon var orolig för Es vikt. E hade berättat att vi föräldrar gör allt för att stötta E med maten (lagar flera rätter varje dag och McDonalds flera gånger i veckan) och att vi har haft kontakt med dietist men E klarar inte av att dricka näringsdrycker.

Vi pratade om olika lösningar och kom fram till att vi får skicka med E pengar så E kan gå till centrum och äta på lunchrasten. De har E gjort två gånger den här veckan tillsammans med en kompis som också har det kämpigt med maten/matsalen.

När det gäller C så går det inte lika bra. Det blev tufft med det nya schemat som var uppdelat och en del lektioner endast på eftermiddagarna. Eftersom C behöver vår hjälp för att ta sig hemifrån fungerade det inte. Jag hade ett möte med mentorn och vi gjorde om schemat till förmiddagstid. C blev nöjd med det och trots att hen var hemma onsdag till fredag förra veckan så kom hen iväg i måndags utan problem.

Sen brakade allt. Varför vet jag egentligen inte. C har varit hemma resten av veckan. Hen säger ”Jag kommer aldrig att klara skolan. Det är ingen idé!”. Det blev en totalkrasch. Stor ångest och uppgivenhet. C vill inte prata med oss så jag ställde skriftliga frågor till C som hen fick kryssa i på en skala från ”Instämmer inte” till ”Instämmer helt”.

Jag vill klara skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Jag tycker schemat känns bra nu – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Jag trivs i skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
De ämnen jag läser känns bra – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
När jag har en bra dag är det inga problem att komma iväg till skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Det känns bra när mamma eller pappa hjälper mig komma iväg på morgonen – krysset placerat på instämmer helt.
Efter en skoldag brukar jag känna mig nöjd – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Efter en hemmadag känns det jobbigt – krysset placerat mittemellan instämmer inte och instämmer helt.
Jag vill ta emot hjälp (av t ex kurator eller psykolog) för att klara av att komma iväg till skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.
Jag litar på min förmåga att klara skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.
Jag är stolt över att jag klarade att plugga till moppekörkortet – krysset placerat mittemellan instämmer inte och instämmer helt.
Jag kan se att om jag klarade att plugga moppeteori så kan jag klara skolan. Plugg som plugg! – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.

Det är tydligt att C inte alls har tilltro till sin egen förmåga. Så ledsamt. Sen tror jag fortfarande att faktorn ”MOTIVATION” saknas. Vid tillfälle ska jag försöka prata lite med C om hens svar.

C har inte haft en fungerande skolgång sedan innan höstlovet 2014 men redan året innan hade C hög sporadisk frånvaro (ca 30 dagar under åk 5). Skolan gjorde inget för att stötta C fast vi bad om hjälp. C är bränd. Vi föräldrar är brända. Vi bär alla ryggsäckar med tungt bagage efter en tuff kamp. En kamp som fortfarande pågår.

Jag är så lycklig över Es framsteg samtidigt som jag känner en stor ledsamhet över Cs låga tro på sig själv.

Efter snart fyra år har C fortfarande inte fått den hjälp hen skulle behöva. C vill inte heller ta emot hjälpen. Vad gör vi då?

Det är i alla fall positivt att C inte är helt isolerad hemma utan träffar kompisar och är pigg och glad. Men så fort vi nämner något om skola så rasar C.

Lilla L, vårt yrväder, har fått sluta med Ritalin. Aptitpåverkan blev för stor med viktnedgång. Läraren, och även vi, märkte genast en positiv skillnad på maten när L var utan medicin. Skillnaden i klassrummet var inte lika positiv. L klarar inte av att koncentrera sig utan medicin. Sedan några dagar tillbaka testar L Intuniv. Den ska tydligen inte ha lika stor aptitpåverkan. Hoppas det blir bra för L!

Livet är i alla fall omväxlande! 🙂

 

 

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , , , , , , , , , ,

juni 4, 2018 · 08:11

Tog det slut nu?

E var i skolan sex skoldagar på raken och hade sen vilodag i fredags. Vi lät E vila utan press.

Idag, efter tre lediga dagar, trodde jag verkligen att E skulle komma iväg.

Jag borde veta bättre. Egentligen. Men varje gång livet flyter på lite och jag får testa det ”normala” så börjar jag hoppas.

I min värld borde E orkat gå idag. Men Es förmåga följer ingen logik. Trötthet och bristande ork följer ingen logik. Es skoldagar bränner för mycket energi. E är fortfarande helt slut.

Det som blir jobbigt för mig är att jag tänker så mycket längre än just idag. Jag tänker på hur det ska gå i höst. Jag drar paralleller till C som har varit hemma i 3,5 år nu.

Det är en stor känslostorm i mig. Och den tär…

Byt ut alla C till E. Vi borde ha lärt oss av resan med C!

Idag var E inte kontaktbar vid väckning. Hen var helt i sin dvala/koma. Igår tog E fram kläder och förberedde till idag. Men det gick inte ändå…

Mitt hopp om hösten på nya skolan bara dör…

Måste vi alltid ha det så här?

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Egna illustrationer, Hemmasittare, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,

juni 1, 2018 · 20:21

Is i magen

Vi vill inte att E ska sjunka igen!

Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg igår med titeln ”Är det så här lätt livet kan vara?” med referens till att E (min 13-åring med ADD) har gått sex hela skoldagar på raken nu vilket inte har hänt sedan ht-16 i årskurs 5. Detta är fantastiskt!

Igår var det dessutom en heldagsutflykt. Jag skulle skriva om hur konstigt men skönt det kändes att ha två barn (av tre) i skolan. Att jag nu förstod hur lätt liv vissa har. Jag skulle skriva om att vårt liv plötsligt kändes normalt och vanligt.

Även om min morgon inte är självklar så lättade livet betydligt:
E hade sovmorgon en dag i veckan.
Jag hörde hur hen sjöng i badrummet.
Sen kom E och satte sig i soffan för att äta frukost.
Jag frågade ”Vill du cykla med mig sen eller cykla själv?”
”Inget av det!”
Mitt hjärta stannade och jag blev alldeles kall.
”Jag tänkte GÅ med dig!”

Denna eviga oro.
Jag är ständigt på min vakt.
Tittar på kroppsspråk.
Lyssnar på tonfall.
Fixar så allt ska vara bra för E.
Jag vill att E ska orka!
E vill VERKLIGEN orka!

Häromdagen berättade jag för en kollega om Es skoldagar. Jag sa också att jag är rädd för bakslag.
Kollegan sa ”Men vid det här laget är ni väl så rutinerade och kloka att ni räknar med bakslag?”

Mmm… Jag räknar med dem men det gör fortfarande lika ont.

Det är ju ändå så att vi fortfarande har C (vår 16-åring med asperger) hemma. C har inte haft en fungerande skolgång på 3,5 år. Tyvärr börjar jag vänja mig vid det även om vi aldrig kommer att ge upp och sluta kämpa.

Vi har också vårt yrväder L (9 år med ADHD) som tar plats och behöver sysselsättning. L tar sedan ett par månader tillbaka Ritalin och verkar svara bra på det och har klarat sig utan biverkningar.
L sa en dag:
”Mamma, det kanske ändå är bäst att jag börjar på engelska skolan!”
”Varför tycker du det?”
”Där måste man prata engelska på lektionerna och då kommer jag att vara tyst!”

I allt detta kände jag mig normal igår. Som en vanlig ”Svenssonmamma” med ett vanligt liv. Jag inser att min referensram ser lite annorlunda ut!
Jag hann aldrig skriva mitt blogginlägg igår.

När jag skulle natta E igår sa hen:
”Jag tror jag kommer att behöva vara hemma och vila imorgon”.
Jag, som är mycket klokare nu, sa:
”Självklart ska du vara det om du känner att du behöver det. Det är bra att du säger ifrån när du inte orkar. Vi vill inte att du kraschar igen!”
”Men mamma… Väck mig imorgon så får vi se om jag orkar gå upp!”
Lättad E som vet att jag förstår ❤

Här gäller det för mig att ha is i magen!

E har som sagt varit i skolan i sex dagar på raken. Hen kraschade vid höstlovet och har inte kommit tillbaka sedan dess mer än tre strödagar.

Jag ska inte pressa E att gå varje dag nu. Att E säger ifrån är klokt. E måste lära sig hitta sitt eget lagom och pausa på rätt nivå.

Jag gick in för att väcka E i morse. Morgonrutinen är viktig och väckningen ska vara i två steg. Jag gick in och sa:
”God morgon! Idag är det fredag. Ska du ta vilodag eller ska jag komma tillbaka om 10 minuter?”
”Kom tillbaka om 10 minuter” viskade E.

Efter 10 minuter gick jag in igen och frågade:
”Ska jag dra upp rullgardinen eller vill du sova vidare?”
”Sova…” mumlade E.

Jag gick ut ur rummet och stängde dörren. Ingen press och inget tjat. Det är inte ett misslyckande från Es sida att vara hemma idag. Det är viktig självkännedom för att hålla i längden.

Nu kommer det viktiga! Det är att SKOLAN MÅSTE HA IS I MAGEN och ett förtroende för oss föräldrar och för Es stora vilja men bristande ork att klara av skola alla dagar.

Om skolan inte har förståelse utan börjar pressa oss föräldrar om skolplikt och gör orosanmälan till Socialtjänsten pga frånvaron så kan det leda till att vi föräldrar blir stressade och börjar pressa E över hens förmåga. Detta kommer leda till högre frånvaro. Det vet vi av erfarenhet från vår resa med C. Vi är som sagt klokare nu. Hoppas skolan också är det!

Is i magen måste vi ha och vi alla måste lita på E!

8 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, Förståelse, Hemmasittare, Socialtjänsten, Stress

Taggat som , , , , , , , , , , , , , ,

april 18, 2018 · 09:13

Att jobba bort ångest

Här har E varit länge…

Vi håller på med stegvis träning mot skolan för E (12 år, ADD) för att jobba bort ångesten för skolan.

Maken och jag har fått stort stöd av hemmasittarteamet. De har hjälpt oss föräldrar att tagga ner lite och de stöttar oss i dialogen med skolan.

Förut gjorde vi hela tiden skolförsök. Vi kände oss tvingade att göra det med tanke på skolplikten. Tack vare hemmasittarteamet gör vi inte det längre på samma sätt. Istället jobbar vi oss mot skolan med myrsteg. Vi bearbetar olika moment. Ett steg i taget.

1. Väckning och upp ur sängen

Eftersom E är extremt svårväckt har väckning varit ett stort hinder och orosmoment. När vi tog bort kravet på att ”väckning = försöka gå till skolan” så gav väckning mindre ångest och det fanns mer energi till nästa steg. Väckning har varit kl. 8 nu när vi har tränat det momentet.

2. Äta frukost

E har selektivt ätande och svårt att få i sig frukost. Men när vi tog bort kravet ”frukost = skolförsök” så blev det även lättare att äta frukost.

3. Komma ut ur huset och mot skolan

Efter att E i några dagar hade tränat på väckning och frukost så har nästa steg varit att ta sig mot skolan (inte till) med skolväskan med sig. Detta steg har varit tufft men eftersom E har vetat att hen kan lita på att vi inte tvingar E till skolan har även den ångesten dämpats. Vi har gått eller åkt bil så långt E har förmått och sen vänt. E har fått styra.

4. Åka/gå till skolan

Nu har vi tränat på att E ska ta sig hela vägen till skolan och sen vända. Första gången vi gjorde detta tyckte E att det var jättejobbigt men nu går det riktigt bra. Idag var det fjärde dagen vi gjorde så.

Idag väckte vi dessutom E kl. 7:30 istället för kl. 8. E behöver träna på att närma sig ”normal” väckningstid vilket är ca. kl. 6:45. En annan träning för E är att då träffar hen L på morgonen. L suger ofta all Es energi med sitt intensiva sätt. Väckning för E kl. 8 har gjort att de inte har hunnit träffas på morgnarna. Det är dock inte hållbart i längden så E måste träna på att träffa L på morgonen.

Idag gick det jättebra! Dagens träning punkt 1-4 var helt klar kl. 8:30. Rekord! När vi kom till skolan idag parkerade jag och frågade om E ville knäppa upp säkerhetsbältet och öppna bildörren. E knäppte upp bältet, öppnade dörren och stängde den snabbt igen. Sen öppnade E dörren igen, tog en fot utanför dörren, ställde sig upp och greppade skolväskan och stod en stund med en fot i bilen och en fot på marken. Sen hoppade E in i bilen igen. Myrsteg ger framsteg!

Vi är inte klara med processen. Följande steg blir ungefär så här:

5. Möta upp en personal vid skolan och prata lite.

6. Vara i skolan på en lektion.

7. Lägga på fler lektioner.

Vi har fyllt i en måltrappa med E

E äger processen och takten. Vi kan stanna på samma steg i flera dagar. Dock kommer vi att försöka peppa E att klättra på stegen.

E befinner sig här nu!

Något vi har märkt är att E orkar vara mer aktiv nu. E har inte längre lika mycket ångest vilket sparar energi.

I lördags följde E med till simhallen och efter det gick hen en promenad med mig. I söndags var E med mig i centrum och klippte sig och åt på Subway. Idag lyckades maken få med sig E ut på en cykeltur.

Vi pratar mycket med E om att ”aktivitet föder aktivitet”. Så är det för E nu!

Vi fortsätter att kämpa!

15 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Stress

Taggat som , , , , , , ,

mars 19, 2018 · 21:58

Hur ska vi orka och hinna jobba?

Jag och min make VILL jobba. Förr jobbade min make heltid. Innan vi fick barn gjorde även jag det.

Efter första barnet gick jag ner till 75% några år för att sedan gå upp till 90%. Vi har tre barn som nu är 15, 12 och 8 år.

För drygt tre år sedan kraschade vårt äldsta barn av utmattning och blev en hemmasittare. Ett barn som inte klarar av att gå till skolan. Efter kraschen fick hen diagnosen högfungerande autism/asperger.

Första året som mitt äldsta barn var hemmasittare försökte jag jobba mina 90% och maken kämpade på med sina 100%. Veckorna fylldes av möten och det var svårt att räcka till. Mitt barn ringde mig på jobbet och grät och hade ångest. Jag stressade hem för att ta hand om mitt barn. Ett år kämpade jag på med både jobb och mitt hemmasittande barn (samt våra två andra barn).

Jag började få fler och fler stressymptom. Magont, daglig huvudvärk, sömnsvårigheter, problem med minnet, lättirriterad… Jag räckte varken till hemma eller på jobbet och kunde inte vila någonstans. Att vara hemma är inte att vila. Att vara på jobbet är inte att vila.

Tillslut så klarade jag inte både jobb och familj. Jag kraschade och blev sjukskriven på heltid. Ett helt år var jag hemma. Under det året fick även min 12-åring det tufft i skolan och fick sedan diagnosen ADD.

Under samma period blev även min make sjukskriven deltid för utmattning. Det är tufft att vara två föräldrar som är utmattade samtidigt. Ingen orkar avlasta eller lyfta den andra. Vi är båda lika trötta.

Jag började för drygt ett år sedan jobba 25%. Under den perioden fick även min 8-åring diagnosen ADHD. Sen gick jag upp till 50% och nyligen gick jag upp till 75%.

Mina stressymptom har inte försvunnit. Mitt liv har inte blivit lättare. Men jag måste orka jobba mer. Jag måste hinna jobba mer.

Hur ska jag orka?

Hur ska jag hinna?

Den här terminen har vi hittills haft omkring 20 möten för våra barn. Det har varit möten med BUP, habiliteringen, Socialtjänsten, kommunens hemmasittarteam och elevhälsan samt våra barns lärare. Sen utöver det så har vi varit på öppna hus på gymnasier och högstadier inför skolvalet samt det vanliga med läkare vid sjukdom och tandläkarbesök. Räknar jag in allt detta blir det ca 30 olika möten.

Samtidigt ska vi försöka hinna jobba och dessutom stötta våra två barn med mycket hög skolfrånvaro att ta sig till skolan. De tar sig inte iväg utan vårt stöd.

Min identitet har rubbats. Från att ha varit den där kollegan som tog på mig saker och gick att lita på så har jag blivit kollegan som sällan fullföljer åtaganden. Jag är opålitlig. Jag känner själv att jag inte gör ett riktigt bra jobb. Jag är alldeles för trött, har för hög frånvaro, är för glömsk… Jag är inte den jag var förr. Den jag vill vara.

Samtidigt som jag ändå försöker vara på jobbet så mycket som möjligt så har jag hela tiden en oro och stress över att jag inte hinner stötta mina barn. Jag går med en ständig klump i magen.

Vi kan ju inte bara skippa möten för våra barn och inte heller styra över de tider vi får. Om vi skulle välja bort möten skulle vi anses vara slappa oengagerade föräldrar och då skulle vi kanske inte få behålla våra barn.

Jag vet ärligt talat inte hur vi ska få ihop vårt liv. Vi har inte råd att sluta jobba eller gå ner mer i tid. Vi bor i hus. Vi har lån. Vi har tre barn.

Förra veckan var jag hemma några dagar för att stötta våra barn. Idag var maken hemma. Mina två hemmasittare gjorde inte det som de skulle göra idag. Ingen lektion i skolan för den ena och ingen Skypelektion för den andra. Jag fick ett sms från maken där han skrev ”Jag har misslyckats 😦 ”.

Jag vet exakt hur han känner. Så kände jag förra veckan när inte heller jag lyckades få dem att ta sig förbi sin ångest och sina låsningar. Man blir helt dränerad av detta. Helt frustrerad. Hjälplös. Maktlös. Det tar extremt mycket energi. Vi är föräldrar som tvingas vara amatörpsykologer.

Maken var trött idag när jag kom hem kl. 16:45 efter min arbetsdag 9:30-16:00. Jag var också jättetrött.

Maken ville gå en promenad direkt när jag kom hem för att få lite frisk luft och komma ut ur huset. Även 8-åringen var hemma idag med ont i halsen. Jag förstår honom! Så brukar jag också känna efter en kompakt och tung hemmadag. Man vill bara ut ur huset.

Jag ville egentligen sätta mig i soffan under en filt. Eller lägga mig i sängen. Och gråta. Men istället lagade jag middag. Alla måste ju ha mat.

Jag funderar mycket på hur länge vi kommer att ha det så här. Hur många år? Vi är redan uppe i över tre år. Det tär.

Till hösten börjar våra två äldsta på nya skolor. Den ena på gymnasiet utan ett enda betyg. Den andra på högstadiet med tre betyg. Hur kommer det att gå? Ingenting kommer ju att fungera per automatik bara för att de byter skola. Det kommer att bli nya möten, kanske nya orosanmälningar till Socialtjänsten…

Hade vi haft råd hade jag tagit tjänstledigt i ett år. Men vi har inte råd med det. Och Försäkringskassan vill snart tvinga mig upp till 100%. Det kommer jag inte att klara så jag måste ta tjänstledigt 25% i så fall.

Många familjer har det tuffare än vi. Vi är ändå två föräldrar som kan byta av varandra lite i alla fall. Vissa har barn som skadar sig själva eller har uttryckt att de vill ta livet av sig. Dessa barn vill ju föräldrar självklart inte lämna hemma ensamma!

Om vi lämnar våra två äldsta hemma själva en dag så kommer de inte att klara av att göra det de ska. Ingen Skypeundervisning och ingen lektion. Troligen kommer 12-åringen inte heller att äta då hen har selektivt ätande och behöver påminnas om att äta och hjälp att både komma på vad hen ska äta och fixa det. Det finns ingen motor. Samtidigt som vi är två föräldrar som är ansvariga för våra barns skolplikt så får vi inga förutsättningar att hjälpa dem. Är vi hemma så känner vi att vi borde vara på jobbet. Är vi på jobbet känner vi att vi borde vara hemma. Vi räcker inte till!

Och nu har jag inte gått in i detalj på hur mycket merjobb vi har i hemmet. Det är mycket!

Hur är det egentligen tänkt att familjer som har det som vi ska få ihop livet? Var är skyddsnätet?

Det finns inget skyddsnät!

Gilla gärna min Facebook-sida om ni vill läsa bloggen och annat kopplat till NPF och hemmasittarproblematik.

14 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Ångest, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

mars 17, 2018 · 10:43

Viktiga små steg i rätt riktning

(Bilden är från Messenger)

I torsdags skulle E (12 år med ADD) ha en dagsutflykt med skolan. E har bara varit i skolan två dagar sedan höstlovet. Bristande ork och oro/ångest sätter käppar i hjulet.

Varje dag är en känslostorm och i onsdags var E så nära att ta sig iväg tack vare att en klasskompis hörde av sig.

Vi hade fått information om att klassen skulle iväg och åka skidor på torsdagen. E älskar att åka slalom och vi har åkt varje år med familjen sedan hen var 3 år. Det är Es grej helt enkelt!

E ville så gärna fixa detta. Hen valde ut vad hen ville att vi skulle handla till matsäck, provade alla skidkläder och lade fram allt dagen innan. E bad mig att ringa bästa kompisens mamma och fråga om E kunde åka med dem på morgonen så att det skulle bli en sporre att ta sig iväg. Vi gjorde en plan för morgonrutinen.

Klockan ringde på torsdagsmorgonen och jag gick in och väckte E. Hen kom faktiskt upp på en gång och klädde på sig. Jag fixade frukost men den gick inte ner. E var för nervös. Hen satt i soffan och tittade på TV. Jag vågade nästan inte titta på E. Jag var rädd för att möta blicken och höra E säga ”Mamma, jag klarar det inte!”

Timern ringde. E gick och borstade tänderna och gick till hallen.
”Mamma, jag är nervös. Men jag VILL verkligen klara detta!”
”Du klarar det idag! W kommer snart! Klä på dig nu!”

Då kom W och hens mamma. Perfekt tajming! Vilken tur att vi bad dem om hjälp. Annars hade kanske E låst sig.

Jag vinkade av E. Sen började jag gråta av lättnad. Mitt älskade barn klarade det!

Es dag var kl. 8-15. På kvällen var E sprudlande glad. Hen berättade om alla äventyr i backen, om kompisar som aldrig hade åkt förut och klantat sig i liften och i backen…  E var så lycklig. Och trött. Spontant tänkte jag ändå ”Nu kommer fredagen funka eftersom det blev så lyckat idag!”

Så blev det inte. E var helt slut på fredagen. Egentligen visste jag innerst inne att det troligtvis skulle bli så. Vi pressade inte alls E på fredagen utan lät E vila med gott samvete.

Det kändes dock skönt att E faktiskt bara var hemma för trötthet och inte av oro eller ångest. Jag hoppas att E kan bära med sig positiva tankar och känslor in i nästa vecka. E sa att ingen kompis hade ställt frågor om varför E hade varit borta så mycket. Alla var bara glada att E kom!

E har sedan två veckor tillbaka haft ett anpassat schema då hen har fått välja en ”önskelektion”/dag. Det har varit olika ämnen och varierande tider. E har inte lyckats ta sig iväg en enda dag trots att vi har varit hemma och försökt stötta.

Från och med måndag ska vi testa att E kommer 9:40 efter morgonrasten varje dag istället och går en lektion. Det är nog bättre med ett regelbundet schema och det är bra att E tränar på att komma upp på morgnarna. Dessutom är det nog lättare att komma när alla är på rast än att komma och smyga in när alla redan sitter i klassrummet. Sen är det ju lättare att lägga på tid. Vi får se hur det går!

C (15 år med asperger) ska ha Skypeundervisning 3-4 lektioner i veckan. Det har gått ganska bra men den här veckan har det inte fungerat. C ska jobba med matte och nu börjar hen känna att matten är svår. Då ger C upp direkt! Det finns ingen ork eller energi. Det blir till och med ångestladdat att sitta hemma i sitt eget rum och gå in på Skype. Det kan tyckas konstigt men skolan har så länge (över 3 år nu!) varit ångestladdad för C.

C gör framsteg på andra plan. Hen tränar på gym med kompisar 5 dagar i veckan.

Dessutom har C blivit mer och mer självständig gällande att sköta sig själv. Hen duschar regelbundet, byter till rena kläder, fixar ofta frukost själv och gör enkla luncher såsom toast, nudlar, Billys pizza… Hen kan också ta fram och mikra matrester. Förr gjorde C inget av detta.

Häromdagen såg C på bussen att pengarna höll på att ta slut på busskortet. Då gick C till Pressbyrån och fyllde på.

C åker kommunalt över hela Stockholm och träffar kompisar nästan varje dag. Vi har ofta Cs kompisar hos oss på helgerna. De är på undervåningen och tittar på film, spelar pingis och kastar pil. Jag är så glad att vi har det utrymmet!

Alla som för två år sedan trodde att C var databeroende har fått en knäpp på nosen! Det var inte för att vi förbjöd C att spela som det har blivit så här. Det var för att vi lät C spela och läka. När C väl lämnade datorn för andra aktiviteter så var det för att C själv valde det och var redo för det. Att C fick spela gjorde ju att hen hade kontakt med många vänner som hen nu istället träffar IRL.

C spelar fortfarande lite varje dag men tycker själv att det är roligare att hitta på saker med vänner. För några helger sedan bowlade C och 7 kompisar. Hen har också gått på bio och till simhallen. Allt detta var helt otänkbart för två år sedan!

Skolan är viktig. Det tycker både jag och min man! Vi är båda högskoleutbildade och tar inte lätt på skolplikten och våra barns rättighet till utbildning.

Våra äldsta gick i skolan varje dag (om de inte var sjuka) innan de började i mellanstadiet. När de mådde bra i skolan gick de dit. L (8 år med ADHD) har nästan ingen frånvaro. Hade vi tagit lätt på skolan hade vi inte stressat iväg L varje morgon när vi ändå är hemma med syskonen.

Vi tar inte lätt på skolan!

Allt vi gör är för att hjälpa våra barn komma dit de ska.

Vi kommer inte att släpa våra barn till skolan.

Vi kommer inte att tvinga dem till skolan med hot eller förbud om de inte mår bra eller orkar med skolan.

Vi utgår ifrån att våra barn vill gå till skolan och gör sitt bästa för att uppnå det.

Vi försöker stärka dem och deras självkänsla. Vi försöker peppa dem.

Vi försöker ställa rimliga krav och ha rimliga förväntningar på dem.

Vi har tät kontakt med deras skolor för att hitta lösningar.

Vi går kurser och utbildningar och läser böcker för att lära oss om deras funktionsnedsättningar.

Vi försöker hitta hjälp åt dem på olika sätt i samhället men tyvärr är det en återvändsgränd. Hjälpen finns inte.

Jag är inte alltid lugn i dessa tankar. Jag har dagar då jag blir ”monstermamman” som säger och gör fel saker. Jag har dagar då jag känner mig stressad och frustrerad. Då jag känner att jag vill tvinga mina barn till skolan och helst byta liv.

Om L försöker tjata sig till att vara hemma ”För att det är orättvist att C och E är hemma!” så säger vi självklart nej! Vi säger till L att vara hemma från skolan är ett vuxenbeslut och att L får bestämma om hen vill gå på sina fritidsaktiviteter eller inte. Detta koncept har L självklart testat och sagt att hen inte vill gå på ett Scoutmöte eller på sin parkour. Då har vi låtit L vara hemma för att visa att systemet håller.

De steg mina barn tar är viktiga små steg i rätt riktning. Vi bygger upp dem. På sikt tror och hoppas jag att de får sin utbildning. De kanske inte tar den traditionella vägen för det passar inte dem. Inte just nu i alla fall. Alla barn är inte stöpta i samma form!

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, Ångest, Diagnos, Förståelse, Stress

Taggat som , , , , , , , , ,