Monthly Archives: oktober 2016

Härlig hösthelg

20161026_084033.jpg
Vi har haft en riktigt härlig hösthelg på landet med mina föräldrar och min syster med familj. C har varit positiv till den här helgen, trots strul med den bärbara gamingdatorn så den kunde vi inte ta med oss.  Även om C har varit positiv så kunde jag inte koppla av förrän vi alla satt i bilen. Förra året fick vi inte med oss C till landet för höstfix och i somras fick hen en låsning när vi skulle till landet över midsommar, men vi kom iväg till slut. Man vet aldrig hur det blir… Men det blir bättre och bättre helt klart!

När vi åkte i fredags stannade vi och fikade på vägen. Vi gick även alla fem in i en mataffär för att handla lite. Maken viskade till mig ”Nu känns det nästan som om vi är en vanlig familj!”. Och det gjorde det verkligen! Allt fungerade bra. Inga låsningar och inget tjafs.

Jag kan nästan inte minnas när vi alla fem var i en mataffär tillsammans sist. Som om det är viktigt egentligen… Men det är på något sätt sådant jag kan längta efter ibland. Att göra vanliga familjesaker – att fika alla fem på ett fik, att sitta och äta alla fem på restaurang (eller hemma för den delen), att gå och handla alla fem, att åka på utflykt alla fem… Jag inser att mycket handlar om att jag vill ”hålla ihop” familjen. Men C är ju 14 år så att hen väljer bort oss ibland hör ju till tonåren och inte bara diagnosen. C börjar bli stor nu.

I helgen hade vi strålande väder. Vi krattade och eldade, grillade korv, hamburgare och marshmallows, tog upp båten, badade bastu, åt goda middagar, lekte kurragömma. E var på ett strålande humör. Tvärtemot förra året. C var ute och hjälpte till litegrann men satt mycket med mobilen. Dock åt C alla måltider med oss. L var pigg och glad och busade med 2-åriga kusinen. En toppenhelg!

20161029_120858.jpg
Nu är det en veckas höstlov. Vi har inga planer. Vi måste ladda energi för kommande veckor. L ska gå på fritids några dagar och leka av sig. E ska kanske gå på fritids ett par dagar om hen vill och orkar.

Jag ska försöka börja jobba 25% om några veckor. Jag vet inte hur jag ska orka men jag ska göra ett försök. Det kanske är bra med lite ny input. Bara vi får ihop logistiken kring barnen.

Jag är oerhört glad över att C går på en resursskola med NPF-kunskap. Dock undrar jag ibland om de har tillräckligt med kunskap om det komplexa hemmasittandet. C hade en bra start på skolan men har efter det ett rejält bakslag. Hen trivs i skolan men tar sig inte dit. Förra veckan blev det ingen skoldag. Veckan innan det två skoldagar och innan det en dag på en vecka. Jag vet inte hur vi ska hjälpa C komma igång mer. Vi peppar lite men försöker låta bli att pressa. C kan inte riktigt själv förklara varför det inte går vissa dagar. Ibland är det nog orken men vissa dagar verkar det mer vara en låsning på något sätt.

E är oftast trött och verkar ha bra och dåliga dagar. Vi ska till BUP nu i veckan och ta beslut om eventuell utredning. E vill själv bli utredd.

Vi försöker tänka – måendet kommer först. Sen skolan.

Nu till dagens största utmaning – hitta på någon lunch som passar alla tre barnen! Det blir nog tre olika rätter som vanligt… 😉

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Semester

Ont i hjärtat

20161024_163236.jpg

E, min 11-åring, mår inte bra nu. Vad det beror på vet vi inte riktigt. Det kan vara en reaktion på allt som har pågått med C nu i ett par år. Det har ju påverkat hela vår familj. Det kan vara så att även E har en diagnos. C började ju må dåligt i ungefär samma ålder. Det kan vara bristande energiintag som gör att E är trött och låg… Oavsett orsak så måste vi ju stötta och hjälpa E så att hen kommer på fötter igen.

Just nu har E anpassad skolgång med två lektioner/dag tisdag-torsdag. E orkar inte ens vara i skolan dessa timmar. Hen är trött, låg och orkeslös. Vi har tagit en massa prover på vårdcentralen men alla är okej.

Igår när jag skulle natta E så sa hen:
”Mamma, när jag blir stor hoppas jag att jag har glömt min barndom!”

Det gjorde så ont i hjärtat att höra det! Jag bara kände hur jag blev alldeles kall. Är det så E känner? Att hens liv är så himla jobbigt… Stackars liten. ❤ Som förälder vill man ju verkligen inte att det är så barnen ska känna. 😦

Jag sa till E att jag förstår att det är jobbigt och att vi ska stötta och hjälpa hen. Då sa E:
”Jag önskar bara att vi var en vanlig familj!”

Precis så känner jag också ibland!
Jag sa till E att det inte är konstigt att hen känner så. Vi har det tufft.
E sa:
”Ibland hatar jag C! Hen förstör mitt liv! Jag önskar ibland att jag hade ett annat storasyskon!”

Jag sa ingenting. Inte E heller.
Efter en stund sa E:
”Men egentligen älskar jag C. Det är bara så jobbigt ibland när hen låser sig och skriker eller är taskig mot mig!”
”Ja, jag förstår det!”
”Jag orkar inte anpassa mig hela tiden!”

Tystnad igen.
”Men om vi tänker efter… Har vi inte det lite bra mitt i allt det jobbiga också?” frågade jag.
”Jo, vi brukar ju åka skidor i fjällen. Det älskar jag!”
”Ja, och vi brukar ju bada och ha kul på landet!”
”Ja, och sen leker vi kurragömma hela familjen ibland. Det är kul!”
”Ibland bowlar vi och går på bio!”
”Ja det är också kul!”
E log mot mig.
”Ibland leker du med kompisar”
”Ja, när jag orkar. Det är roligt!”
”Ibland busar, skrattar och tokar vi oss!”
”Ja, det är jättekul!”

Tyst igen.

”Om vi tänker efter så kanske det inte blir så tokiga minnen ändå. Ingens liv är ju perfekt!” sa jag.
”Nej mamma! Det är sant! Och om ingenting är helt perfekt så är du perfekt för ingen kan ju vara perfekt!”

20161020_142546.jpg

7 kommentarer

Filed under förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Syskon, Vardag

Hjälp? 

I torsdags hade jag en sådan där bra dag som jag kan leva på länge. Alla mina tre barn var i skolan. Det har inte hänt sedan i början av september. Jag njöt hela dagen. En skön känsla när allt är som det ”ska/borde” vara. Jag tänkte ”Är det så här livet känns för de som inte måste kämpa med detta varje dag? De som väcker barnen och de kommer iväg utan ångest. Hoppas de uppskattar att de slipper just den oron i alla fall. Självklart har de annat att oroa sig för. Det är en förälders lott!”

I helgen var vi på middag hos några vänner. C följde inte med men E och L hade kul och lekte med barnen i familjen. Härligt att bli bortbjudna!

Igår var C och E planerat lediga. Idag var det meningen att båda skulle gå till skolan. Men båda är hemma.

C var på igår kväll och först i morse kändes det lovande, men sen låste hen sig. C kan inte förklara varför det inte går. Som tur var är resursskolan förstående och vi föräldrar behöver inte möta misstro och skuld. De vet att C kommer de dagar hen kan komma.

E vaknade trött och på dåligt humör och sa att hen hade sovit dåligt så det gick inte alls. Hen bara mumlade i sängen. Även Es skola är förstående och håller med om att måendet går före skolan.

Hur ska vi få detta att vända? Hur ska C komma över sina låsningar och hur ska E få mer energi? Jag känner mig så hjälplös. 

Att mina barn just nu inte klarar av skolan får ju inte bara konsekvenser just idag. Det påverkar deras framtid. Kommer de att få jobb? Flytta hemifrån? Det påverkar mig eftersom de behöver  mitt stöd (trots att jag är sjukskriven för utmattning), det påverkar min pension… Det påverkar makens och min relation. Det påverkar L som än så länge mår bra.

Jag var hos läkaren nyligen. Jag har snart varit sjukskriven i ett år. Min läkare är fantastisk. Väldigt förstående. Hon sa dock att Försäkringskassan är väldigt hård numera och att hon rekommenderar mig att försöka börja jobba åtminstone 25%. Annars tror hon att Försäkringskassan kommer att börja bråka med mig.

Vi bestämde att jag är sjukskriven några veckor till på heltid och sen ska jag prova att jobba 25% och se hur det går. Jag har ett krävande och stressigt jobb så jag vet inte om jag kommer att orka. 

Nu går ju mycket av min tid ut på att hjälpa C komma iväg med taxin, skjutsa och hämta E samt fixa lunch varje dag. 

Jag måste klämma in jobb så att logistiken fungerar med barnen. Det betyder att min tid till återhämtning kommer att försvinna helt. Jag vet inte hur jag ska orka ärligt talat… Men jag gör ett försök.

Det känns som vi får så lite hjälp. C får ingen behandling mot sin ångest. Bara medicin.

Vi fick en kontaktperson via LSS beviljad till C i våras men vi har inte hört ett pip om det.

Hoppas nu bara att jag slipper bråka med Försäkringskassan! För det räcker inte min energi till! 

Det borde finnas ett bättre skyddsnät för oss som har barn i behov. Vi borde automatiskt få gå ner i arbetstid så att vi kan och orkar ta hand om våra barn och oss själva. Vårdbidraget är ju bra men det täcker inte på långa vägar utebliven inkomst för två föräldrar  (även maken är ju delvis sjukskriven).

Det skulle spara staten pengar om rätt stöd sattes in i tid. 

Så vacker höst! Jag önskar jag kunde få slappna av och njuta.

4 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Oväntade utmaningar i föräldraskapet 

Självklart har jag alltid förstått att ett föräldraskap består av utmaningar. Dock har jag sett andra utmaningar framför mig än de jag möter i mitt föräldraskap.
Jag har trott att:

– det skulle bli körigt att hinna skjutsa barn till och från aktiviteter 

– det skulle förhandlas om utetid och vara svårt att hålla barnen hemma på kvällarna 

– vi skulle få tjata om läxorna 

– vi ibland skulle få tjata lite på en tonåring att gå till skolan

– vi skulle få tjata lite för att barnen skulle hjälpa till hemma

– vi skulle få sätta gränser så att barnen inte alltid har kompisar hemma

Mitt föräldraskap består av helt andra utmaningar:

– att försöka få 14-åringen och 11-åringen att ägna sig åt någon aktivitet på fritiden 

– att försöka få 14-åringen och 11-åringen att komma utanför huset och träffa kompisar 

– att försöka få 14-åringen och 11-åringen att orka med skolan 

– vi får ingen hjälp hemma. Alls.

– att försöka uppmuntra 14-åringen och 11-åringen att ta hem kompisar 

– få 11-åringen att äta något annat än chicken nuggets 

– få in barnen i duschen någon gång i veckan 

– få iväg 11-åringen till kalas som hen är bjuden på

– få 14-åringen och 11-åringen att gå på bokade besök till läkare, tandläkare, frisör osv.

– att komma iväg till landet/annan semester utan att 14-åringen får en låsning 

– att någon gång ibland äta tillsammans alla fem

– att orka jobba och ha barn 

Det blir inte alltid som man tänker sig…

29 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

Fyra små mirakel 

Idag har det skett fyra små mirakel. I vår värld är det mirakel. I andras är det självklart!

Dagens första mirakel var att C spontant gick upp ur sängen och sa ”Jag går och duschar! Jag behöver det känner jag!”.

Dagens andra mirakel var att C följde med till Vårdcentralen och tog ett blodprov. Vi kom iväg utan problem. Remissen har legat på lab sedan i maj och vi har försökt komma iväg ett antal gånger.

Dagens tredje mirakel var när C kom ut ut sitt rum med sin tallrik efter middagen och sa ”Jag vill ha mer mat!” Jag sa ”Då får du ta på diskbänken och mikra!”. Och C gjorde det! Maken och jag var nästan i chocktillstånd. C brukar oftast bara säga ”Jag orkar inte!” och ställa tallriken på diskbänken och gå till sitt rum.

Dagens fjärde mirakel var när 7-åringen kom och frågade om C kunde hjälpa hen ta fram ett plåster. Då gjorde C det! C brukar nästan aldrig hjälpa sina syskon.

Jag inser att vi inte är bortskämda med att saker bara flyter på.

Men egentligen… Att se sådana saker, som är självklara för andra, som små mirakel måste ju betyda att jag uppskattar fler saker. Jag uppskattar det lilla. 

Mitt liv kanske helt enkelt består av fler mirakel! Den tanken gillar jag! 🙂

11 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

En seger

Vi fortsätter framåt!

Idag har E varit i skolan för första gången på två och en halv vecka. Förra veckan var E ledig. Innan dess var det stor oro, trötthet och omöjligt för E att komma iväg. Hela den här terminen har E bara varit i skolan 2-3 dagar i veckan. Orken har inte räckt till mer.

Igår skulle E ha gått till skolan i två timmar. Men det gick inte alls pga oro för vad kompisarna skulle säga. Vi pratade med läraren som skulle berätta för klassen om Es upplägg så att hen skulle slippa jobbiga frågor idag.

Idag gick det bättre. E skulle vara i skolan kl. 12-14. En timme själv med sin favoritlärare och sen en lektion med klassen och favoritläraren.

Jag åkte till Mc Donalds och köpte hem nuggets till E till lunch. Det är så viktigt att hen får i sig något. Vad gör man inte?

När det började bli dags att gå blev E lite stirrig. Vi åkte hemifrån redan kl. 11:30 för jag märkte att jag var tvungen att haka på Es lucka där det fanns en möjlighet att komma iväg. Eftersom det bara tar fem minuter till skolan så fick vi åka runt lite.

Efter att vi hade parkerat bilen satt E kvar. Hen sjönk ihop i sätet. Jag gick runt bilen och öppnade dörren:

”Kom! Ta min hand! Nu fixar vi det här!”

E tog min hand och vi gick mot skolan. E saktade in på stegen. Tittade på mig. Jag sa:

”Idag är det jobbigt eftersom det är första dagen. Imorgon kommer det inte att kännas lika jobbigt!”

Vi gick vidare. Es fantastiska lärare kom ut på skolgården och mötte oss. Jag var med hela tiden i skolan idag. 

Mitt i lektionen med klassen viskade E till mig:

”Mamma jag är tillbaka i skolan!  Det känns jätteskönt! Jag gjorde det!”

Jag såg lättnaden i Es ögon och blev alldeles rörd.

”Ja mitt hjärta det gjorde du! Så starkt gjort!

”Jag är inte orolig för imorgon nu. I’m back on track!”

Nu är vi hemma och E är helt speedad. Hen springer runt och sjunger ”I’m back on track!” och gör segertecknet.

Vilken oro E måste ha burit på. 

Imorgon har E två timmar själv med favoritläraren och sen lunch och rast. Hoppas nu att E orkar även imorgon. Det känns i alla fall lovande.

Nu ska jag promenera och hämta 7-åringen. Det blir en promenad med lätta steg. Jag känner mig… GLAD! 🙂

1 kommentar

Filed under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Att balansera på en skör tråd 

Hela vår familj balanserar på en skör tråd. En väldigt skör tråd.

(Bilden är från ClipArt)

Vi har mycket logistik för att få ihop tillvaron. Just nu är ju jag sjukskriven 100% och maken 25%. Hade vi inte varit det hade tråden gått av för längesen. Man kan ju inte sjukskriva sig från sin familj. Men tack vare att jag är sjukskriven från mitt jobb så står jag fortfarande upp i alla fall. Vi måste vara två vuxna på våra tre barn på morgonen. Och eftersom jag ofta har minst ett barn hemma på dagtid så måste jag finnas hemma för att fixa lunch. Annars äter barnet/barnen ingenting. De är inte självgående på något vis.

På morgonen väcker vi först L, vår 7-åring, kl. 6:30. Hen brukar vara trött men ändå okej att få upp ur sängen. Vi sätter L under en filt i soffan och sätter på TV:n. Sen brukar maken och jag göra oss iordning. L får äta frukost i soffan. Vi brukar sätta timetimern på ca. 45-50 minuter. Under den tiden ska L äta och klä på sig. Vi lägger kläderna bredvid L i soffan. Ibland behöver L pushas och påminnas. I morse blev det stressigt för L hade inte klätt på sig när tiden var ute och vi hade inte hunnit dit för att påminna.

Maken går hemifrån med L ca kl 7:40. Han ska ju iväg till jobbet och prestera i några timmar. Jag beundrar honom för att han orkar ❤

Kl. 7 väcker jag C. Då är det viktigt att jag låter lugn. Inte stressad och orolig (trots att jag känner mig orolig inuti). Jag försöker ”lirka” upp C genom att prata om saker som intresserar hen. Oftast om spelandet. Jag uppmuntrar C att följa checklistan.

Om C klär på sig och kommer upp ur sängen så går det bra. Om C muttrar och vänder ryggen mot mig så är det kört. Då blir det stress att boka av taxin. Ofta hamnar jag i telefonkö och hinner knappt boka av innan taxin ska komma.

Om C kommer upp så får jag lotsa C genom hela morgonrutinen. När C är klar hoppas vi att taxin kommer som den ska (ca kl 7:40). Om taxin är sen och det blir dötid så kan det vara kört för då hinner C tänka för mycket. 

Terminsstarten på resursskolan gick jättebra för C. Skolan är toppen! Men C klarar inte av att ta sig dit speciellt ofta i alla fall. Hen har bara varit där 3 dagar totalt de senaste fyra veckorna. 

Resursskolan har jättebra personal och C trivs där. Är alltid glad och nöjd efter en skoldag. Vet att hen får ta pauser under dagen när det behövs. Ändå går det inte… Idag blev det ännu en hemmadag…

Kl 8 väcker jag E, min 11-åring. Även 11-åringen har fått en checklista att följa på morgonen. E har ju ingen diagnos men skolan har stöttat fantastiskt bra och E är just nu ledig måndagar och fredagar och ska gå i skolan två timmar/dag tisdag-torsdag nu i några veckor för att få möjlighet att återhämta sig. Förra veckan var E helt ledig i samråd med skolan. 

Igår skulle E för första gången gå sina två timmar. Men det gick inte. Hen började oroa sig för mycket för vad kompisarna skulle säga. Nu hoppas vi att det fungerar idag. 

Det svåra med E är frukost. Hen tycker nästan inte om någonting. Näringsdryckerna som dietisten skrev ut går inte heller ner.

Någon gång mitt i allt detta försöker jag hinna få i mig frukost. Ibland glömmer jag det…

Vi har så stora utmaningar i vårt liv.

1. Hjälpa C tillbaka till en fungerande skolgång (efter två år hemma).

2. Förhindra att E kraschar ännu mer och stötta hen.

3. Hjälpa E med maten.

4. Stimulera vår aktiva L. Ha tålamod och vara uppmuntrande. Vårda Ls härliga energi trots att vi inte alltid riktigt orkar med.

5. Vi föräldrar behöver mitt i allt detta själva återhämta oss och komma på fötter. Hur?

Vi kämpar på!

Jag är ju sjukskriven för utmattning. Då brukar man ju behöva mer avlastning i tillvaron. Min sjukskrivning går mest ut på att serva mina barn, som också är utmattade. Maken är ju också utmattad. Vi har ingen som orkar egentligen… 

Paula Tilli beskriver så bra i sin blogg hur mycket en vardag kan kosta för en person med asperger  (Läs detta: http://blogg.aspiration.nu/vardagen-har-en-enormt-hog-prislapp/ ). Jag har inte asperger men om jag skulle använda det tänkandet på min dag så tror jag att en vardagsmorgon kostar mig nästan 60-70 kr av 100 kr. Så tuffa är våra morgnar. 

Min sjukskrivning går ut nu i slutet av oktober. Jag ska försöka förlänga. Vi kommer inte att få ihop livet om jag jobbar. Jag orkar inte jobba. Om jag jobbar har jag inget kvar att ge till min familj. Då kommer min dagsranson av energi försvinna på jobbet och då kommer tråden att brista. 

Och nej, jag vill inte skicka iväg mina barn till korttids eller liknande. Jag vill ha dem hemma. 

Maken och jag har en barnfri helg framför oss. Mina föräldrar ska passa barnen. Det ska bli så skönt!

4 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Måendet kommer först. Sen skolan.

20161007_152114.jpg

Jag hör skratt från vardagsrummet. Jag smyger dit och tittar. I soffan sitter C och E bredvid varandra och tittar på ett YouTube-klipp. Båda ser glada ut. De sitter i myskläder ganska nära varandra. De tittar då och då på varandra och skrattar till.

Jag ler lite vemodigt för mig själv. Jag är glad att de är glada. Samtidigt känner jag ett sting av sorg. Två av mina tre barn är inte i skolan där de ”borde” vara en vanlig måndag kl. 11:25.

C och E är hemma för att de är trötta. Förmodligen av olika anledningar men med samma reaktion.

C kom inte iväg idag trots goda intentioner med checklistan. Cs helg var aktiv så energin fanns inte idag. Och måndagar är alltid extra svåra. E är planerat ledig idag och vi hoppas på skola imorgon.

Mina barn skrattar. DET ÄR BRA! Hade jag (och skolan) inte lyssnat in deras mående hade de kanske istället legat deprimerade i sina sängar.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Jag måste ”jobba in” det som ett mantra.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Detta är något vi inte kan stressa fram. Stressen kommer bara att göra det hela värre. Det vet vi av erfarenhet.

Jag smyger tillbaka till köket och kollar vad som finns i kyl och frys till lunch.

Jag går tillbaka till vardagsrummet:

”Härligt att se er skratta tillsammans! Jag tänkte fixa lunch nu. C, jag tänkte värma grytan från igår till dig med pasta och E jag tänkte värma nuggets i ugnen till dig!”.
Båda tittar upp. Båda ler.
”Tack mamma! Det blir jättebra!”

Jag går tillbaka till köket. Ler för mig själv. Hör mina älskade barn skratta i vardagsrummet.

Hör C fråga E:
”Ska vi spela tillsammans efter lunch?”
”Ja det kan vi göra!”

MÅENDET KOMMER FÖRST. SEN SKOLAN.

26 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Syskon

Mitt barns diagnos kan jag hantera men..

​Något som jag återkommer till hela tiden… 

”Det jobbigaste är inte att mitt barn har en diagnos. Det kan jag hantera. Det som gör ont är att bli misstrodd och ifrågasatt som förälder.” 💔

SUPERMAMSEN

Många med mig är i samma situation… Stötta oss istället för att ifrågasätta oss.

6 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Problemlösningsfasen

Jag befinner mig konstant i problemlösningsfasen och har gjort det nu i drygt två år. Det var då C började må dåligt och vi började kampen med att försöka få skolan att förstå.

Sedan dess har jag (och maken) kämpat mot skolor på olika sätt. Jag har försökt komma på anpassningar hemma som ska underlätta för C, vi har byggt strukturer och rutiner för att försöka få lite flyt i vardagen. Vi har stressreducerat och kravanpassat. Och vi har sett resultat. C mår mycket bättre nu. Orkar mer. VILL mer. Är ute mer. Är gladare.

Men… C går fortfarande inte till skolan som hen ”borde”. Alltså är jag fortfarande i problemlösningsfasen. Jag försöker hitta strategier som hjälper C med övergången ut ur huset. C trivs i resursskolan när hen väl kommer dit. Det är inte problemet. Problemet är vägen dit. Vi har pratat med C och hen tycker inte att tre dagar i veckan är för mycket. Det är inte det som är det svåra.

C tycker ju om att spela på sin dator. Hen spelar olika spel där man kan klättra i nivåer. Jag gjorde en checklista till C att följa med morgonrutinerna och delade in dem i olika nivåer. Jag lade in bilder från spelen och klippte ut småbilder som C kan sätta fast med häftmassa för att bocka av de steg hen har uppnått (eller bocka av med en penna). C har tyckt att bildschema är töntigt men detta köpte hen faktiskt. Nu har det i alla fall fungerat en morgon… C kom iväg idag. Sist hen var i skolan var förra måndagen. Det betyder dock inte att det kommer att fungera nästa vecka. Men jag hoppas!

Cs checklista. Jag har lagt in ett par bilder från de spel C gillar och jag har gjort småbilder som hen kan sätta i rutorna efter uppnått steg.

Cs checklista. Jag har lagt in ett par bilder från de spel C gillar och jag har gjort småbilder som hen kan sätta i rutorna efter uppnått steg.

Tänker att detta även skulle kunna användas i skolan på olika sätt för att motivera elever att ta sig vidare och se olika steg på ett tydligt sätt och kunna bocka av för att nå målet. Fritt fram att ”sno” idén! 😉

Visst, det är tufft att vara i problemlösningsfasen. Men samtidigt ger det mig ett driv att prova nya vägar, att tänka och att försöka hitta sätt att lösa saker. Det är en utmaning. Skulle jag inte ha den synen på allt detta vet jag inte hur jag skulle orka…

Jag har fått rådet både från vänner och okända att jag bara ska ”låta saker vara”. Inte gå in i det så mycket. Acceptera livet som det är. Jag jobbar med dessa bitar så klart! Jag förstår att jag inte kan kontrollera allt och att jag bara har mina barn till låns. Men så länge jag har dem tänker jag göra allt jag kan för att de ska må bra! Om de mår bra mår jag bra!

Jag tycker om när mitt driv kommer och när jag känner den där ”Nu jävlar måste jag komma på något nytt!”-känslan. Det ger mig energi att inte stå still och bara acceptera att det är som det är. Det ger mig energi att försöka förändra! Det är kul att göra olika illustrationer.

En vän sa nyligen något till mig ”Du kan bara ta ansvar för din roll som mamma och det du gör. Du kan inte ta ansvar för vad andra som möter dina barn gör. Det är deras ansvar. Du kan vårda din relation med dina barn men du kan inte vårda andras relationer med dem. Du kan inte ta på dig om du tycker att 7-åringens lärare blir för arg på 7-åringen. Du kan inte ta på dig det som andra gör!”

Detta är något jag måste jobba med! Jag vill liksom ta ansvar för allt som alla runtomkring mina barn gör. Jag vill att 7-åringens lärare ska låta snäll mot min 7-åring och förstå att hen gör sitt bästa varje dag. Jag vill inte att maken ibland ska höja rösten mot barnen och tappa tålamodet (vilket jag också gör, men man är ju blind för sitt eget beteende)… Men min vän har rätt! Jag kan inte ta ansvar för det. Det ligger utom min kontroll. Jag kan bara ta ansvar för mig och min relation till mina barn.

Problem är till för att lösas. Det är min syn på det hela. Fungerar inte ett sätt så får man helt enkelt komma på något annat!

20161006_162517.jpg

Helg igen! Nya tag nästa vecka!

5 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Rutiner, Skola, Vardag