Etikettarkiv: Anpassningar

Förödande konsekvenser

Calle, min 18-åring med asperger, går just nu en utbildning där man varvar studier i skolan med praktik. Han har inga betyg alls från grundskolan. Planen är att han ska vara på praktikplatsen tre halvdagar i veckan. Tyvärr är det väldigt sällan vi lyckas få dit honom trots att han trivs jättebra och tycker att det är roligt där. Han har varit där sex dagar sedan starten i mitten av mars. I skolan har han inte varit alls efter jullovet.

Senaste praktikdagen fick jag peppa honom jättemycket. Han hade inte varit där på två veckor. Vi gjorde en plan för morgonen. Jag skulle väcka honom och sen skulle vi snabbt åka till McDonalds och äta frukost (i bilen på McD-parkeringen pga coronatider). Tanken var att snabbt komma ut ur huset för att slippa grubbel och eventuell låsning.

Vi kom iväg och jag kände mig så himla lättad. Calle var nöjd. Jag släppte honom vid praktikplatsen med lite tidsmarginal och åkte hem (jag är fortfarande hemma med halsont). Det tar ca. 10 minuter med bil till praktikplatsen. Precis när jag hade kommit hem ringde en orolig Calle för han kunde inte hitta sin handledare. Efter ett tag fick han reda på att hans handledare var hemma sjuk. Calle lämnade då praktikplatsen med oro/ångest och jag fick åka och hämta honom. Så himla typiskt! Det krävdes mycket av både mig och Calle att få dit honom. Synd att handledaren glömde bort att höra av sig till Calle och informera om sin frånvaro.

Calle kan inte bara vara flexibel och anpassa sig i en sådan situation. Han kan inte bara köpa det och vara med någon annan anställd under sin praktikdag. Han behöver förberedas på sådana saker. Om han hade fått information i förväg är jag dock ganska säker på att han inte hade kommit iväg överhuvudtaget.

Denna händelse kan få förödande konsekvenser. Det kan leda till att han oroar sig mer och till och med att han låser sig helt. Jag hoppas verkligen att det inte blir så!

En kränkande kommentar vi har fått från en pedagog om Calle.

4 kommentarer

Under autism, Förståelse, Hemmasittare

Tankar om curling och självständighet

Vi har en 18-åring i huset nu. En ung man. En myndig. En vuxen. Trots att Calle har fyllt 18 år behöver han fortsatt mycket stöd.

Det kan komma kommentarer om att vi curlar och stöttar Calle för mycket. Han kommer inte att lära sig och bli självständig om vi hjälper honom för mycket får vi höra.

Jag vet att på vardagar när Calle har yttre krav och förväntningar på sig behöver han mycket stöd. För att han ska ha en chans att fixa skola/praktik behöver han hjälp med både väckning, frukost och skjuts. Dessa tillfällen fungerar det inte att kräva att Calle ska ställa väckarklockan, fixa en macka och sen ta sig iväg själv. Istället stöttar vi honom så att han kan lägga energi på att komma iväg.

På helgerna däremot när de yttre kraven inte finns på samma sätt, då får han träna. Idag skulle Calle iväg och fiska med en kompis. Han ställde väckarklockan, fixade matsäck och tog sig iväg själv. Han frågade mig om jag kunde fixa matsäcken men jag sa att det kunde han göra själv. Han bad om lite råd men han fixade det.

Vi curlar inte i onödan utan när det behövs. Självständighet tränas vid väl valda tillfällen och vi höjer stegvis kraven. Mina barn kommer att lära sig men i sin egen takt.

(Jag skriver lite mer om detta i min bok)

8 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Om boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok”

Jag har läst boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok” av Annelie Karlsson (Studentlitteratur, 2020). Annelie är utbildad specialpedagog och hon handleder och utbildar om särskilda behov, tydliggörande pedagogik och lågaffektivt bemötande.

Till yrket är jag lärare i fritidshem (fritidspedagog) och då jag har tre egna barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) brinner jag för att skapa ett fritids som ger förutsättningar för alla mina elever.

”När de barn som behöver mycket stöd får ett fritids som fungerar bättre sänks orosnivån i hela gruppen” (s. 11)

Boken är lättläst med många konkreta exempel på anpassningar man kan göra på fritidshemmen. Jag är själv relativt påläst i detta ämne och boken blev en bekräftelse på att jag tänker ”rätt”. Boken gav mig nya idéer och tankar att utveckla. Många behöver en push och stöd i hur man kan tänka kring anpassningar.  Det är lätt att bara köra på som man alltid har gjort. Jag ser boken som en handbok som varje fritidsavdelning borde ha tillgång till för att väcka tankar, få igång diskussioner och få konkreta tips och idéer.

Boken handlar mycket om människosyn och bemötande. Vad är problem för vem? ”Hur personalen förhåller sig till eleven med ett problemskapande bemötande kan påverka elevens möjlighet att lyckas och trivas på fritids” (s. 39)

Elever som har det tufft blir ofta syndabockar och de får ofta bära mycket skuld vilket leder till att de känner sig misslyckade. Boken lyfter vikten av att personalen tar på sig skulden för det som blir fel (s. 57). Detta är viktigt både som förebild och för relationens skull. Elever med särskilda behov är ofta ”brända” av dåliga relationer med vuxna.

Läsaren får konkreta tips på hur miljön kan anpassas och författaren trycker på vikten av planering och utvärdering. Tyvärr känner jag att miljön med många elever och trånga lokaler begränsar oss. Det är svårt att ”intryckssanera” (s. 80) när fritidsverksamheten ofta hålls i klassrummen. Likaså är tiden ofta knapp. Planering kan vi få till men sällan utvärdering och diskussion som kan leda till förändring.

Boken tar upp vikten av att ha svar på tydliggörande pedagogiks sju frågor (s. 61):
1. Varför ska jag göra det?
2. Vad ska jag göra?
3. Var ska jag vara?
4. Med vem ska jag vara?
5. När ska jag göra det?
6. Hur ska jag göra det?
7. Vad händer sedan?

Jag kan känna att elever ofta har svar på dessa frågor under skoltid men sen när de blir fritidstid förväntas de bara flyta med och ta det som det kommer. Många behöver denna struktur även på fritidstid.

Boken tar också upp vikten av samverkan mellan fritids och skola på lika villkor. Skolledare måste möjliggöra detta. Fritids är en egen skolform. Vi som arbetar på fritids behöver ges förutsättningar att delta i möten, samarbeta med elevhälsa och socialtjänst. Här tycker jag ofta att det haltar. Vi förväntas ha halvklasser, vara resurser till elever och vara med på lektioner under skoltid. Det är begränsad tid för planering av vår verksamhet. Författaren beskriver fritidsverksamheten på ett sätt som gör att jag känner mig viktig och peppad. Vi som arbetar på fritids har ett viktigt jobb!

I början av boken finns en grundläggande beskrivning av elevers olika svårigheter och diagnoser. Författaren förklarar olika begrepp och ger exempel på vad svårigheterna kan innebära i praktiken. Boken tar upp vikten av kartläggning av behov hos elever för att kunna stötta alla på rätt sätt.

Jag känner mig taggad efter att ha läst boken och jag önskar att alla mina kollegor och all personal på våra fritidshem i landet tog sig tid att läsa den. Det skulle gynna våra elever! En bok som rekommenderas varmt till personal inom alla skolformer men också till föräldrar som vill ha lite ”kött på benen” så de kan kräva stöd åt sina barn.

1 kommentar

Under Boktips, Pedagogiska tips!, Skola

Lösenordsskyddad: Lågaffektivt bemötande eller inte?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Viktiga frågor

Den 24 oktober skrev jag ett inlägg på min Facebook-sida Supermamsen:

”Viktiga frågor jag måste ställa för att inte allt ska spåra ur:

På vilken sida vill du ha smöret på mackan?

Får jag dra upp rullgardinen lite?

Är det okej om jag tänder lampan?

Hur mycket yoghurt får jag hälla upp i skålen?

Vilken sked vill du ha?

Vill du ha med dig honungsmelonen i skivor eller små bitar?

Funkar dom här strumporna eller sitter sömmarna fel?

Och många fler frågor.”

Sen bad jag mina läsare att fylla på med sina viktiga frågor. Detta är frågor som ställs för att undvika jobbiga situationer, känsloutbrott osv. Det handlar om att försöka undvika minor på minfältet och få en smidig tillvaro. Dessa frågor kan vara riktade till både små barn och tonåringar.

Här kommer några av de frågor som skrevs:

Såsen på pastan eller på sidan?

Äter du med oss eller på ditt rum?

Vad vill du äta idag?

Klarar du att komma ner en stund och hälsa på storasyster och hennes son? Eller ska jag bara hälsa från dig idag?

Vill du duscha ikväll eller morgon bitti?

Om vi ska iväg;
Är det ok att vi åker?
Vill du vara själv eller ha nån här?

Vid t ex skjuts till aktivitet: -Ska jag följa med dig in eller bara släppa av dig?

När ska jag väcka dig?

Vilken sorts äpplen ska vi köpa?

När kan jag borsta dina tänder?

Ska jag ta bort lapparna på kläderna?

Behöver du sofftid innan du går till skolan. Vill du att jag sitter med?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop tvätten?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop disken?

Idag när du kommer hem från skolan är boendestödet här. Du behöver bara hälsa. Du får delta i det vi gör. Du får gå in i ditt rum om du behöver egen tid.

Vill du stå bredvid mig och se så att jag brer smörgåsarna på rätt sätt?

På kvällen!
Har du ställt alarmet på klockan?
Har du förberett vad du behöver ha med dig till skolan?
Vilken tid vill du bli väckt om du inte vaknar av alarmet?
Behöver du ha något tvättat?

På morgonen!
Har du tagit din medicin?
Har du stoppat ner drickyoghurt i väskan?
I affären när den specifika yoghurten är slut. Kan jag köpa en annan smak bara den är slät?

Är det här glaset okej?

Får jag tända ett ljus en liten stund idag?

Ofta handlar det om att gissa:
– är du ledsen för att du vill ha juice?
Trött ?
Eller har du ont någonstans ?
Gjorde jag eller sa jag något fel ?

Är det något speciellt youtube-klipp du vill hinna se innan skolskjutsen går (så du börjar titta i tid)?

Går det bra att jag dammsuger, eller ska jag ta torrmoppen? (Beror på energitillgången)

Går det bra att du tar en vit tallrik, alla blå är smutsiga?

Vill du ha fryspannkakor eller fiskpinnar och pulvermos?

Ska jag dela din mat?

Äter du framför TV:n eller på ditt rum?

Ska jag skära bort två eller tre kanter på rostmackan?

Vill du ha röda eller blå sockar?

Får jag borsta dina tänder nu?

Hur mycket smör vill du ha på mackan?

Är ärmarna tillräcklig långa på den här tröjan så du kan använda den?

Sked eller gaffel?

Vill du ha ketchup på köttbullarna eller bara på pastan?

Vill du ha en hög eller låg tofs?

Kommentera gärna med dina viktiga frågor.

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism

”Nödutgångar” och plan B

Jag tror att en av de många saker som skiljer mitt (och andra NPF-föräldrars) föräldraskap från ett ”normalt” föräldraskap är behovet av att alltid behöva ha en plan B eller en ”nödutgång”. Vi måste alltid tänka ”Om inte detta fungerar, vad gör vi då?”.

För några år sedan var det väldigt svårt för Calle att vara på landet. Vi fick knappt dit honom. Han hade då varit hemma från skolan i ett par år och hade låsningar när det gällde att ta sig hemifrån. Han trivdes bäst på sitt rum med sin dator. Då köpte vi en bärbar gamingdator att ta med till landet. Denna kunde han då gå undan med (en ”nödutgång”) när det blev för jobbigt. Bara vetskapen om att datorn fanns gjorde att det blev lättare att komma iväg.

Vi behöver också ha alternativa maträtter att ta fram om något av barnen inte får i sig maten. Vi behöver vara beredda att skjutsa om något av barnen inte fixar att ta sig iväg själv som planerat, vi måste revidera planer och försöka att i förväg se scenarier som kan uppstå. I somras när vi var på landet hela familjen hade vi i bakhuvudet att vi kanske skulle bli tvungna att dela upp oss om något av barnen absolut ville hem.

Vi har med oss en liten Heinzketchup i handväskan när vi ska ut och äta eftersom ett av barnen endast äter den ketchupsorten. Vi har också med oss laddade mobiler och hörlurar till barnen (de stora tar sina med sig själva).

En annan ”nödutgång” är att maken och jag byter av varandra när vi känner att vi inte kan behålla lugnet i en situation. Då får den andre ta över med lugn och förhoppningsvis positiv energi. Det är skönt att inte behöva stanna i en situation som man känner att man inte riktigt kan hantera på rätt sätt. Då är det bra med en ”vändplats” och en avbytare. Jag vet att alla inte har avbytare och jag beundrar alla er som kämpar ensamma.

Det finns många exempel på olika plan B och ”nödutgångar” men just nu kan jag inte komma på fler.

Vilka ”nödutgångar” har ni i er familj?

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Vardag

De sista skälvande dagarna innan skolstart

Nu närmar sig läsårets skolstart för två av mina tre barn. På tisdag börjar Emil i årskurs 8 och Linnéa i årskurs 4. Calle börjar först om ett par veckor. Han ska läsa en ettårig utbildning som innehåller mycket praktik.

Jag har en seriös undran. Brukar föräldrar till ”vanliga barn” (ursäkta uttrycket!) ha mycket att tänka på innan skolstart? Eller är det något som bara dyker upp som man inte behöver ägna i princip en tanke åt? Jag kan inte minnas en sommar utan oro faktiskt. Kanske hade vi det så förr…?

Hos oss förberedde vi denna skolstart redan innan sommaren. Vi hade flera möten med Calles skola, vi har haft flera möten med Emils mentor och en specialpedagog och vi har informerat den personal som Linnéa kommer att ha på mellanstadiet. Tack och lov behåller hon sin mentor som är helt fantastisk.

Nu i veckan hade vi ett förberedande möte för Emil då vi diskuterade schema och anpassningar. Skolan har gjort ett reducerat schema som vi hoppas att Emil köper. Emil har problem med ork och energidisponering men vill ändå göra som alla andra. Detta ledde till att han körde 100% fram till höstlovet förra året och sen stupade han helt och kom inte tillbaka alls i årskurs 7. Nu måste vi få honom att förstå att han inte kan köra på i 100% om han ska hålla över tid.

Vi har haft mejlkontakt med Linnéas mentor också då Linnéa i veckan sa till mig ”Det känns lite jobbigt att byta avdelning och få några nya fröknar. Jag vill att du skickar några frågor till min mentor som jag vill ha svar på innan skolan börjar!”
Åh vad jag kände mig stolt över Linnéa! Hon känner oro och försöker själv säkerhetsställa att hon har den koll hon behöver till skolstarten.
Följande frågor ville hon att jag skulle skicka till mentorn:
1. Vilket klassrum ska jag ha?
2. Vilken personal kommer att vara i klassrummet vid skolstart?
3. Vem ska jag sitta bredvid?
4. Vad ska vi göra första dagen?
5. Vet alla nya lärare att jag har ADHD? Jag vill det!

Mentorn svarade på alla frågor och erbjöd oss att göra ett besök för att titta på klassrum och sittplats men Linnéa var där på fritids några dagar innan semestern och kände sig nöjd med svaren. Nu är hon inte orolig längre säger hon. Så bra att hon tog ansvar för detta själv. Jag önskar att killarna kunde tänka mer så!

Emil har haft lite kontakt med en kompis och de har pratat om att mötas upp innan skolan och göra sällskap. Han försöker också underlätta för sig själv lite. Emil har också i sommar varit på BUP ett par gånger för att prata och få hjälp med att hitta strategier.

Nu måste vi se till att rätt kläder är rena, rätt frukost finns hemma och att alla recept för deras mediciner finns. Uppföljningsmöten med skolan är bokade. Det är mycket att tänka på och göra.

Trots att vi har gjort allt detta undrar jag ändå ”Kan vi göra något mer?”
”Om det skiter sig igen, är det mitt fel då?”
osv. Jag vet av erfarenhet också att bara för att starten blir bra så betyder inte det att det kommer att fortsätta att gå bra. Oron för en eventuell krasch kommer vi att få leva med. Som vanligt.

Just NU kan vi nog inte göra mer. Jag tror inte det i alla fall.

Nu är det bara att hoppas. Igen.

17 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Ett läsår – ett hemmaår

Imorgon har mina barn skolavslutning. Endast L kommer dock att gå på sin. C har inte varit på en skolavslutning de senaste fyra åren och det blir ingen imorgon heller. För E blir det den första, och förhoppningsvis sista, missade skolavslutningen. Det gör verkligen ont att tänka på att det ser ut så här för två av mina tre barn. Genom åren har jag skuldbelagt mig själv väldigt mycket för detta men tack och lov har jag kommit till insikt om att det inte är mitt och makens fel. Trots den insikten så skär det i hjärtat. Det var inte så här det skulle vara…

Det här läsåret har gått både upp och ner. C fick en jättefin start på individuellt val på gymnasiet där betyg skulle läsas in. 100% närvaro de första två veckorna. Sen blev det totalkrasch när schemat gjordes om och jag inte längre kunde stötta C på morgnarna. C hade dessutom inte fått tillräckligt med information om att det skulle bli en schemaändring. Sådant är ju väldigt viktigt när man har svårt att vara flexibel och har behov av förberedelse.

Under våren har C haft lite kontakt med studie- och yrkesvägledaren på gymnasiet och till hösten ska C ha praktik varvat med lite studier. Vi hoppas att det blir bra!

E fick en kanonstart på högstadieskolan och gick ”all in” fram till höstlovet. E vägrar ta emot anpassningar och vill göra som alla andra. I Es fall innebar det nästan 100% närvaro och vägen rakt in i kaklet vid höstlovet. E har endast haft 10 skoldagar sedan dess. E är svår att få utanför huset. I veckan kommer mentorn och en specialpedagog hem till oss för ett möte så vi kan göra en plan för årskurs 8. E kommer inte att få gå 100%. Jag vet inte hur vi ska få E att förstå det.

För L har det varit ett ganska bra år. ADHD-medicinen fungerar och L har det lättare både med koncentration och relationer. Till vår glädje har vi dessutom fått veta att Ls lärare följer med upp i årskurs 4. Den läraren fick L i årskurs 2 efter att ha mått dåligt av en annan lärare i årskurs 1. Läraren som L har nu är verkligen jättebra. Bara en sådan sak som att läraren skriver sådana här mejl till oss: ”Maila mig om ni någon dag märker att L är extra trött efter skolan så kan jag tänka igenom dagen och se vad som blev för mycket så kan jag ändra på det!”

Imorgon är det skolavslutning även på mitt jobb. Jag jobbar sedan på fritids i fyra veckor till innan jag äntligen har semster. Jag önskar så att jag kunde ha en semester utan oro för hösten och mina barns skolgång. Vi gör verkligen allt vi kan för att stötta dem, ändå räcker det inte.

Jag vet att många av er som läser min blogg tampas med samma känslor och samma oro som jag. Det är riktigt tungt många gånger och liksom ni får stöd av mina texter, får jag stöd av era kommentarer. Tack! ❤

Nu slipper vi skolstress i några veckor. Sommaren består av helt andra utmaningar. Lugnt är det aldrig 😉
Jag vill önska er alla ett riktigt skönt sommarlov!


I december kommer min bok ut på Kikkuli förlag. Boken handlar om hur min resa som NPF-förälder har utvecklat mig som pedagog. Boken är lite som en dagbok (som bloggen) men innehåller även pedagogperspektivet. Om ni vill förhandsboka boken så kan ni mejla till info@kikkuli.com

Lyssna gärna också på Skolpodden där jag berättar om Cs väg till hemmasittande och hur vi föräldrar har blivit bemötta. Jag delar också med mig av några tankar jag har som pedagog.


17 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Schemabrytande aktiviteter

Som både NPF-förälder och pedagog känner jag mig väldigt skeptisk till schemabrytande aktiviteter. Det vill säga aktiviteter som inte följer det vanliga schemat såsom t ex utflykter, faddringsdagar, idrottsdagar osv.

Det är oerhört viktigt att dessa aktiviteter är anpassade och väl förberedda. Vissa elever behöver bildstöd för att kunna följa med/delta, andra elever kanske faktiskt inte ska följa med/delta.

För alla våra barn har det nu kommit information inför sista skoldagarna. Det är utflykter och andra aktiviteter nästan varje dag.

Det är likadant på den skola jag arbetar på. Klasser åker hit och dit. Detta kan bli väldigt rörigt för vissa elever och det kan vara svårt att få till ett fint avslut på terminen.

För E så är det schemabrytande aktiviteter varje dag nästa vecka. Det finns inte en chans att E fixar det. Det kommer att bli hemmadagar för att spara energi och undvika känslan av misslyckande. Vi har frågat E om det skulle gå att följa med på något men E blir jättestressad.

Tänk vilken tur jag har som har dessa fantastiska barn som lär mig så mycket. Alla dessa tankar ska jag ta med mig i mitt jobb. Schemabrytande aktiviteter bör inte klumpas ihop och de måste förberedas noggrant.

6 kommentarer

Under Diagnos, Stress

Min föreläsningspremiär gav mig en rejäl energikick

Igår föreläste jag för första gången i mitt liv. Rektorn på skolan hade läst ett inlägg i min blogg och kontaktade mig och undrade om jag föreläste. Först svarade jag nej. Jag fick nästan lite panik faktiskt. Efter att ha tänkt på saken ångrade jag mig och kontaktade rektorn och sa att jag kunde tänka mig att testa.

Jag var sjukt nervös innan föreläsningen. Jag tror nästan att jag aldrig har varit så nervös tidigare i mitt liv. Mitt hjärta bultade så det kändes som bröstkorgen skulle sprängas. Jag gillar att prata, men nu skulle ju pratet ge andra någon behållning också. Det skrämde mig – har jag verkligen något vettigt att säga? Pappa körde mig till föreläsningen som var på andra sidan stan. Ni vet – jag gillar inte att köra bil 😉

Ca. 10 minuter in i föreläsningen började jag känna mig lugnare. En del i det är att de ca. 80 som lyssnade verkade uppriktigt intresserade. De ställde intressanta frågor och verkade ha bra samtal med varandra. Pricken över i är den fina feedback jag har fått nu efter föreläsningen. När jag åkte hem med pappa efter föreläsningen svävade jag på moln. Vilken energikick! Jag pladdrade hela vägen hem. Glad och lättad.

Jag känner att jag kommer att våga göra om det. Igår kanske var nybörjartur och snälla åhörare men det känns som det jag säger är viktigt. Jag fick så fin respons!

Jag föreläser i namnet Supermamsen för att försöka fortsätta skydda mina barns identitet och integritet. Även min bok kommer att ges ut i namnet Supermamsen.

Föreläsningen handlar om min resa som pedagog och NPF-mamma samt hur min roll som mamma till barn med NPF har utvecklat mig som pedagog. Igår skulle jag enligt plan prata i en timme men tack vare intresserade åhörare drog det ut på tiden. När/om jag föreläser igen så får man nog räkna med 90 minuter. Just nu föreläser jag bara i Stockholmsområdet. Vid en bokningsförfrågan mejla till supermamsenblogg@gmail.com

Föreläsningen är i nuläget riktad främst till pedagoger och heter ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”.

Framöver kommer jag även att göra en föreläsning riktad till anhöriga. Jag återkommer när det blir aktuellt.

Nu blir det bubbel för att fira att jag klarade föreläsningen!

Trevlig helg!

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare