Etikettarkiv: Anpassningar

Lågaffektivt bemötande eller inte?

Vi måste få till ett samarbete och det är ett vuxenansvar.

Lågaffektivt bemötande eller inte? Egentligen anser jag att detta borde vara en ickediskussion men tyvärr är det inte det. Det skrivs och debatteras om detta överallt nu.

Här kommer några frågor från mig som är både pedagog och NPF-förälder:
Om en elev sätter sig på tvären och är uppenbart trotsig mot mig, får jag då eleven att lugna ner sig genom att ”ta i med hårdhandskarna” och höja rösten?
Min erfarenhet är att om jag gör på detta sätt så sätter sig eleven med största sannolikhet ännu mer på tvären eftersom hen inte vill ”tappa ansiktet” inför kompisarna. Konflikten eskalerar.

Om jag trots allt har lyckats få eleven att lyda med metoden ovan, leder detta till en bra relation mellan mig och eleven och att eleven lär sig något till en annan gång?
Min erfarenhet är att man i vissa situationer skulle kunna ”skrämma/hota” ett barn till lydnad just då men det blir ingen inlärning på det sätt vi skulle önska, dvs att situationen inte uppstår igen. Dessutom byggs ingen relation som faktiskt skulle kunna användas om en liknande situation uppstod igen.

Jag är ingen expert men jag har genom mina år som både mamma och pedagog sett hur mycket bättre det går om man själv faktiskt fortsätter vara vuxen i en konfliktsituation. Dvs att man inte ska markera eller gå in i konflikten utan istället behålla lugnet och försöka avleda just DÅ. Sen när barnet har lugnat ner sig kan man prata om det som hände och vad som är rätt och fel. När vi är i affekt går ingenting in ändå. Lågaffektivt bemötande är inte att låta bli att fostra utan att fostra vid ett tillfälle där det faktiskt fungerar.

Är det större sannolikhet att en liknande situation löser sig bättre eller inte uppstår igen om jag låter en konflikt med en elev eskalera till en maktkamp?
Min erfarenhet säger ”Nej!”. Tvärtom! Jag och barnet hamnar på olika sidor istället för i ett samarbete.

Men tappar inte de andra eleverna respekten för mig?
Nej, de ser att jag är vuxen och lugn och att jag har kontroll över situationen. Om jag själv går i affekt och gormar och skriker och eventuellt drar/bär ut en elev är jag knappast en förebild utan hamnar i samma känsloläge som eleven.

Blir du lugn om någon gormar på dig eller försöker släpa ut dig? Kommer du att få respekt för den personen?

Jag bara undrar…

(Håll utkik efter min bok ”Supermamsen – Om livet som pedagog och förälder till barn med särskilda behov” som kommer ut på Kikkuli Förlag i december)

2 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Viktiga frågor

Den 24 oktober skrev jag ett inlägg på min Facebook-sida Supermamsen:

”Viktiga frågor jag måste ställa för att inte allt ska spåra ur:

På vilken sida vill du ha smöret på mackan?

Får jag dra upp rullgardinen lite?

Är det okej om jag tänder lampan?

Hur mycket yoghurt får jag hälla upp i skålen?

Vilken sked vill du ha?

Vill du ha med dig honungsmelonen i skivor eller små bitar?

Funkar dom här strumporna eller sitter sömmarna fel?

Och många fler frågor.”

Sen bad jag mina läsare att fylla på med sina viktiga frågor. Detta är frågor som ställs för att undvika jobbiga situationer, känsloutbrott osv. Det handlar om att försöka undvika minor på minfältet och få en smidig tillvaro. Dessa frågor kan vara riktade till både små barn och tonåringar.

Här kommer några av de frågor som skrevs:

Såsen på pastan eller på sidan?

Äter du med oss eller på ditt rum?

Vad vill du äta idag?

Klarar du att komma ner en stund och hälsa på storasyster och hennes son? Eller ska jag bara hälsa från dig idag?

Vill du duscha ikväll eller morgon bitti?

Om vi ska iväg;
Är det ok att vi åker?
Vill du vara själv eller ha nån här?

Vid t ex skjuts till aktivitet: -Ska jag följa med dig in eller bara släppa av dig?

När ska jag väcka dig?

Vilken sorts äpplen ska vi köpa?

När kan jag borsta dina tänder?

Ska jag ta bort lapparna på kläderna?

Behöver du sofftid innan du går till skolan. Vill du att jag sitter med?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop tvätten?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop disken?

Idag när du kommer hem från skolan är boendestödet här. Du behöver bara hälsa. Du får delta i det vi gör. Du får gå in i ditt rum om du behöver egen tid.

Vill du stå bredvid mig och se så att jag brer smörgåsarna på rätt sätt?

På kvällen!
Har du ställt alarmet på klockan?
Har du förberett vad du behöver ha med dig till skolan?
Vilken tid vill du bli väckt om du inte vaknar av alarmet?
Behöver du ha något tvättat?

På morgonen!
Har du tagit din medicin?
Har du stoppat ner drickyoghurt i väskan?
I affären när den specifika yoghurten är slut. Kan jag köpa en annan smak bara den är slät?

Är det här glaset okej?

Får jag tända ett ljus en liten stund idag?

Ofta handlar det om att gissa:
– är du ledsen för att du vill ha juice?
Trött ?
Eller har du ont någonstans ?
Gjorde jag eller sa jag något fel ?

Är det något speciellt youtube-klipp du vill hinna se innan skolskjutsen går (så du börjar titta i tid)?

Går det bra att jag dammsuger, eller ska jag ta torrmoppen? (Beror på energitillgången)

Går det bra att du tar en vit tallrik, alla blå är smutsiga?

Vill du ha fryspannkakor eller fiskpinnar och pulvermos?

Ska jag dela din mat?

Äter du framför TV:n eller på ditt rum?

Ska jag skära bort två eller tre kanter på rostmackan?

Vill du ha röda eller blå sockar?

Får jag borsta dina tänder nu?

Hur mycket smör vill du ha på mackan?

Är ärmarna tillräcklig långa på den här tröjan så du kan använda den?

Sked eller gaffel?

Vill du ha ketchup på köttbullarna eller bara på pastan?

Vill du ha en hög eller låg tofs?

Kommentera gärna med dina viktiga frågor.

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism

”Nödutgångar” och plan B

Jag tror att en av de många saker som skiljer mitt (och andra NPF-föräldrars) föräldraskap från ett ”normalt” föräldraskap är behovet av att alltid behöva ha en plan B eller en ”nödutgång”. Vi måste alltid tänka ”Om inte detta fungerar, vad gör vi då?”.

För några år sedan var det väldigt svårt för Calle att vara på landet. Vi fick knappt dit honom. Han hade då varit hemma från skolan i ett par år och hade låsningar när det gällde att ta sig hemifrån. Han trivdes bäst på sitt rum med sin dator. Då köpte vi en bärbar gamingdator att ta med till landet. Denna kunde han då gå undan med (en ”nödutgång”) när det blev för jobbigt. Bara vetskapen om att datorn fanns gjorde att det blev lättare att komma iväg.

Vi behöver också ha alternativa maträtter att ta fram om något av barnen inte får i sig maten. Vi behöver vara beredda att skjutsa om något av barnen inte fixar att ta sig iväg själv som planerat, vi måste revidera planer och försöka att i förväg se scenarier som kan uppstå. I somras när vi var på landet hela familjen hade vi i bakhuvudet att vi kanske skulle bli tvungna att dela upp oss om något av barnen absolut ville hem.

Vi har med oss en liten Heinzketchup i handväskan när vi ska ut och äta eftersom ett av barnen endast äter den ketchupsorten. Vi har också med oss laddade mobiler och hörlurar till barnen (de stora tar sina med sig själva).

En annan ”nödutgång” är att maken och jag byter av varandra när vi känner att vi inte kan behålla lugnet i en situation. Då får den andre ta över med lugn och förhoppningsvis positiv energi. Det är skönt att inte behöva stanna i en situation som man känner att man inte riktigt kan hantera på rätt sätt. Då är det bra med en ”vändplats” och en avbytare. Jag vet att alla inte har avbytare och jag beundrar alla er som kämpar ensamma.

Det finns många exempel på olika plan B och ”nödutgångar” men just nu kan jag inte komma på fler.

Vilka ”nödutgångar” har ni i er familj?

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Vardag

De sista skälvande dagarna innan skolstart

Nu närmar sig läsårets skolstart för två av mina tre barn. På tisdag börjar Emil i årskurs 8 och Linnéa i årskurs 4. Calle börjar först om ett par veckor. Han ska läsa en ettårig utbildning som innehåller mycket praktik.

Jag har en seriös undran. Brukar föräldrar till ”vanliga barn” (ursäkta uttrycket!) ha mycket att tänka på innan skolstart? Eller är det något som bara dyker upp som man inte behöver ägna i princip en tanke åt? Jag kan inte minnas en sommar utan oro faktiskt. Kanske hade vi det så förr…?

Hos oss förberedde vi denna skolstart redan innan sommaren. Vi hade flera möten med Calles skola, vi har haft flera möten med Emils mentor och en specialpedagog och vi har informerat den personal som Linnéa kommer att ha på mellanstadiet. Tack och lov behåller hon sin mentor som är helt fantastisk.

Nu i veckan hade vi ett förberedande möte för Emil då vi diskuterade schema och anpassningar. Skolan har gjort ett reducerat schema som vi hoppas att Emil köper. Emil har problem med ork och energidisponering men vill ändå göra som alla andra. Detta ledde till att han körde 100% fram till höstlovet förra året och sen stupade han helt och kom inte tillbaka alls i årskurs 7. Nu måste vi få honom att förstå att han inte kan köra på i 100% om han ska hålla över tid.

Vi har haft mejlkontakt med Linnéas mentor också då Linnéa i veckan sa till mig ”Det känns lite jobbigt att byta avdelning och få några nya fröknar. Jag vill att du skickar några frågor till min mentor som jag vill ha svar på innan skolan börjar!”
Åh vad jag kände mig stolt över Linnéa! Hon känner oro och försöker själv säkerhetsställa att hon har den koll hon behöver till skolstarten.
Följande frågor ville hon att jag skulle skicka till mentorn:
1. Vilket klassrum ska jag ha?
2. Vilken personal kommer att vara i klassrummet vid skolstart?
3. Vem ska jag sitta bredvid?
4. Vad ska vi göra första dagen?
5. Vet alla nya lärare att jag har ADHD? Jag vill det!

Mentorn svarade på alla frågor och erbjöd oss att göra ett besök för att titta på klassrum och sittplats men Linnéa var där på fritids några dagar innan semestern och kände sig nöjd med svaren. Nu är hon inte orolig längre säger hon. Så bra att hon tog ansvar för detta själv. Jag önskar att killarna kunde tänka mer så!

Emil har haft lite kontakt med en kompis och de har pratat om att mötas upp innan skolan och göra sällskap. Han försöker också underlätta för sig själv lite. Emil har också i sommar varit på BUP ett par gånger för att prata och få hjälp med att hitta strategier.

Nu måste vi se till att rätt kläder är rena, rätt frukost finns hemma och att alla recept för deras mediciner finns. Uppföljningsmöten med skolan är bokade. Det är mycket att tänka på och göra.

Trots att vi har gjort allt detta undrar jag ändå ”Kan vi göra något mer?”
”Om det skiter sig igen, är det mitt fel då?”
osv. Jag vet av erfarenhet också att bara för att starten blir bra så betyder inte det att det kommer att fortsätta att gå bra. Oron för en eventuell krasch kommer vi att få leva med. Som vanligt.

Just NU kan vi nog inte göra mer. Jag tror inte det i alla fall.

Nu är det bara att hoppas. Igen.

17 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Ett läsår – ett hemmaår

Imorgon har mina barn skolavslutning. Endast L kommer dock att gå på sin. C har inte varit på en skolavslutning de senaste fyra åren och det blir ingen imorgon heller. För E blir det den första, och förhoppningsvis sista, missade skolavslutningen. Det gör verkligen ont att tänka på att det ser ut så här för två av mina tre barn. Genom åren har jag skuldbelagt mig själv väldigt mycket för detta men tack och lov har jag kommit till insikt om att det inte är mitt och makens fel. Trots den insikten så skär det i hjärtat. Det var inte så här det skulle vara…

Det här läsåret har gått både upp och ner. C fick en jättefin start på individuellt val på gymnasiet där betyg skulle läsas in. 100% närvaro de första två veckorna. Sen blev det totalkrasch när schemat gjordes om och jag inte längre kunde stötta C på morgnarna. C hade dessutom inte fått tillräckligt med information om att det skulle bli en schemaändring. Sådant är ju väldigt viktigt när man har svårt att vara flexibel och har behov av förberedelse.

Under våren har C haft lite kontakt med studie- och yrkesvägledaren på gymnasiet och till hösten ska C ha praktik varvat med lite studier. Vi hoppas att det blir bra!

E fick en kanonstart på högstadieskolan och gick ”all in” fram till höstlovet. E vägrar ta emot anpassningar och vill göra som alla andra. I Es fall innebar det nästan 100% närvaro och vägen rakt in i kaklet vid höstlovet. E har endast haft 10 skoldagar sedan dess. E är svår att få utanför huset. I veckan kommer mentorn och en specialpedagog hem till oss för ett möte så vi kan göra en plan för årskurs 8. E kommer inte att få gå 100%. Jag vet inte hur vi ska få E att förstå det.

För L har det varit ett ganska bra år. ADHD-medicinen fungerar och L har det lättare både med koncentration och relationer. Till vår glädje har vi dessutom fått veta att Ls lärare följer med upp i årskurs 4. Den läraren fick L i årskurs 2 efter att ha mått dåligt av en annan lärare i årskurs 1. Läraren som L har nu är verkligen jättebra. Bara en sådan sak som att läraren skriver sådana här mejl till oss: ”Maila mig om ni någon dag märker att L är extra trött efter skolan så kan jag tänka igenom dagen och se vad som blev för mycket så kan jag ändra på det!”

Imorgon är det skolavslutning även på mitt jobb. Jag jobbar sedan på fritids i fyra veckor till innan jag äntligen har semster. Jag önskar så att jag kunde ha en semester utan oro för hösten och mina barns skolgång. Vi gör verkligen allt vi kan för att stötta dem, ändå räcker det inte.

Jag vet att många av er som läser min blogg tampas med samma känslor och samma oro som jag. Det är riktigt tungt många gånger och liksom ni får stöd av mina texter, får jag stöd av era kommentarer. Tack! ❤

Nu slipper vi skolstress i några veckor. Sommaren består av helt andra utmaningar. Lugnt är det aldrig 😉
Jag vill önska er alla ett riktigt skönt sommarlov!


I december kommer min bok ut på Kikkuli förlag. Boken handlar om hur min resa som NPF-förälder har utvecklat mig som pedagog. Boken är lite som en dagbok (som bloggen) men innehåller även pedagogperspektivet. Om ni vill förhandsboka boken så kan ni mejla till info@kikkuli.com

Lyssna gärna också på Skolpodden där jag berättar om Cs väg till hemmasittande och hur vi föräldrar har blivit bemötta. Jag delar också med mig av några tankar jag har som pedagog.


17 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Schemabrytande aktiviteter

Som både NPF-förälder och pedagog känner jag mig väldigt skeptisk till schemabrytande aktiviteter. Det vill säga aktiviteter som inte följer det vanliga schemat såsom t ex utflykter, faddringsdagar, idrottsdagar osv.

Det är oerhört viktigt att dessa aktiviteter är anpassade och väl förberedda. Vissa elever behöver bildstöd för att kunna följa med/delta, andra elever kanske faktiskt inte ska följa med/delta.

För alla våra barn har det nu kommit information inför sista skoldagarna. Det är utflykter och andra aktiviteter nästan varje dag.

Det är likadant på den skola jag arbetar på. Klasser åker hit och dit. Detta kan bli väldigt rörigt för vissa elever och det kan vara svårt att få till ett fint avslut på terminen.

För E så är det schemabrytande aktiviteter varje dag nästa vecka. Det finns inte en chans att E fixar det. Det kommer att bli hemmadagar för att spara energi och undvika känslan av misslyckande. Vi har frågat E om det skulle gå att följa med på något men E blir jättestressad.

Tänk vilken tur jag har som har dessa fantastiska barn som lär mig så mycket. Alla dessa tankar ska jag ta med mig i mitt jobb. Schemabrytande aktiviteter bör inte klumpas ihop och de måste förberedas noggrant.

6 kommentarer

Under Diagnos, Stress

Min föreläsningspremiär gav mig en rejäl energikick

Igår föreläste jag för första gången i mitt liv. Rektorn på skolan hade läst ett inlägg i min blogg och kontaktade mig och undrade om jag föreläste. Först svarade jag nej. Jag fick nästan lite panik faktiskt. Efter att ha tänkt på saken ångrade jag mig och kontaktade rektorn och sa att jag kunde tänka mig att testa.

Jag var sjukt nervös innan föreläsningen. Jag tror nästan att jag aldrig har varit så nervös tidigare i mitt liv. Mitt hjärta bultade så det kändes som bröstkorgen skulle sprängas. Jag gillar att prata, men nu skulle ju pratet ge andra någon behållning också. Det skrämde mig – har jag verkligen något vettigt att säga? Pappa körde mig till föreläsningen som var på andra sidan stan. Ni vet – jag gillar inte att köra bil 😉

Ca. 10 minuter in i föreläsningen började jag känna mig lugnare. En del i det är att de ca. 80 som lyssnade verkade uppriktigt intresserade. De ställde intressanta frågor och verkade ha bra samtal med varandra. Pricken över i är den fina feedback jag har fått nu efter föreläsningen. När jag åkte hem med pappa efter föreläsningen svävade jag på moln. Vilken energikick! Jag pladdrade hela vägen hem. Glad och lättad.

Jag känner att jag kommer att våga göra om det. Igår kanske var nybörjartur och snälla åhörare men det känns som det jag säger är viktigt. Jag fick så fin respons!

Jag föreläser i namnet Supermamsen för att försöka fortsätta skydda mina barns identitet och integritet. Även min bok kommer att ges ut i namnet Supermamsen.

Föreläsningen handlar om min resa som pedagog och NPF-mamma samt hur min roll som mamma till barn med NPF har utvecklat mig som pedagog. Igår skulle jag enligt plan prata i en timme men tack vare intresserade åhörare drog det ut på tiden. När/om jag föreläser igen så får man nog räkna med 90 minuter. Just nu föreläser jag bara i Stockholmsområdet. Vid en bokningsförfrågan mejla till supermamsenblogg@gmail.com

Föreläsningen är i nuläget riktad främst till pedagoger och heter ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”.

Framöver kommer jag även att göra en föreläsning riktad till anhöriga. Jag återkommer när det blir aktuellt.

Nu blir det bubbel för att fira att jag klarade föreläsningen!

Trevlig helg!

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Små marginaler

Jag har tidigare skrivit om hur tillsynes små saker kan ställa till det för mina tre barn som alla har olika NPF-diagnoser. L, min 9-åring med ADHD, blir till exempel väldigt påverkad om det är vikarie i skolan.

Alla mina barn tycker att det är jobbigt med förändringar och det är väldigt viktigt med bemötande. Ett lågaffektivt bemötande är nödvändigt för att det ska fungera i kommunikationen och relationen.

Nu i veckan skulle C, min 16-åring med asperger, testa en ny aktivitet med en kompis. Den började kl. 19. Just den dagen hade maken och jag ett möte med kommunens hemmasittarteam och kom således hem först efter kl. 18. Då hade C inte hunnit äta middag. C är inte alls självgående när det gäller att fixa mat.

Vi fixade middag till C och jag lovade att köra C till aktiviteten. C började säga att det inte kändes bra längre, att det kändes för stressigt och att allt var förstört. C hade verkligen sett framemot att testa den här aktiviteten men tappade lusten och förmågan. Det blev nästan en låsning men jag lyckades till slut övertala C att komma iväg på aktiviteten i alla fall.

Efter halva aktiviteten hade C och kompisen avbrutit och åkt hem. C berättade att det hade känts jättekonstigt för ingen hade kommit fram och hälsat och presenterat sig. De hade inte ens förstått vem som var ledare. Sen hade uppvärmningen bara satt igång. Detta har tyvärr nu lett till en låsning mot den här aktiviteten. Så himla synd! C har inte haft en fritidsaktivitet på flera år så vid hade VERKLIGEN hoppats på att detta skulle bli något.

I veckan skulle C också få ett hembesök av syon på gymnasiet. Hen var nästan 20 minuter sen. Detta ledde också till att C blev stressad och nästan låste sig, men det gick ändå.

För mina barn är det små saker som kan påverka väldigt mycket. E, 13 år med ADD och selektivt ätande, kan inte äta om maten inte är helt perfekt lagad, L har svårt att bryta sin aktivitet om vi inte kommer ihåg att ställa timetimern, C har svårt att hantera plötsliga förändringar, alla tre behöver förberedas…

Det är väldigt jobbigt när ”folk” runtomkring som är ansvariga för mina barn på olika sätt inte förstår konsekvenserna av alla dessa små
saker.

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

”Jag har ont i magen…”

Hur ska vi bryta mönstret?            (bilden är från Messenger)

”Jag har ont i magen…” sa L i morse och kröp ihop under filten i soffan när timetimern ringde och det var dags att gå och borsta tänderna och gå till skolan. Maken och jag bara tittade på varandra. Våra blickar sa allt. INTE ETT BARN TILL! VI ORKAR INTE! På en sekund öppnades tidsfönster både bakåt och framåt. Det blev korsdrag. Tankarna bara virvlade. Vad sa C när hen började vara hemma från skolan? Vad sa E? Varför lyckades vi inte hindra E från att bli hemmasittare när vi hade erfarenheten från resan med C? Hur ska vi hindra att L mår dåligt och stannar hemma?

L har haft lite ont i magen då och då nu i årskurs 3. Väldigt diffust magont så det är svårt att veta vad det står för. L äter inte så bra just nu. Har L ont i magen p.g.a. det? Vi vet inte om den bristande aptiten beror på ADHD-medicinen men troligen gör den det. L är oerhört trött efter sina skoldagar och orkar knappt med läxan. Står magontet för trötthet? L har det lite tufft med kompisar ibland. Beror magontet på det? Har L ont i magen för att hen är orolig för att syskonen inte går till skolan?

Vi lyckades i alla fall, genom att behålla lugnet och bekräfta L, få iväg L till skolan idag. Är det bra? Eller borde vi ha låtit L vila? Vi har tre barn med olika diagnoser. C, 16 år, har asperger och kraschade av utmattning i årskurs 6. E, 13 år, har ADD och selektivt ätande. Hen kraschade i årskurs 5. L, 9 år, har ADHD kombinerad form. L FÅR INTE KRASCHA!

Vi är två engagerade föräldrar och vi tar inte lätt på skolplikten. Vi vill att våra barn ska vara i skolan. Det känns som om vi har hamnat i ett mönster eller som om vi är felprogrammerade. C, som är äldst, har lagt mönstret. Syskonen följer mönstret. Vi föräldrar gör allt vi kan för att lägga ett annat mönster för syskonen men det hjälper inte.

E är hemma från skolan liksom C. L äter dåligt liksom E. Ska L inte heller orka med skolan nu liksom C och E?

L fick sin diagnos tidigare än C och E. Vi har gjort mer anpassningar hemma från tidig ålder eftersom vi hade erfarenheten från C och E. Skolan har gjort anpassningar. Vi har ett mycket bra samarbete med Ls lärare. Vi har pratat med L om att ”vara hemma från skolan” är ett vuxenbeslut, inte ett barnbeslut. Vi pratar positivt om skolan och försöker stötta och peppa. Vi hjälper L med läxorna. L måste inte göra läxan om hen inte orkar. När det gäller E har vi ett bra samarbete med högstadieskolan och med kommunens hemmasittarteam som stöttar oss. C träffar syon och vi försöker jobba fram en fungerande plan för hösten.

När jag nattade L nu på kvällen sa hen ”Mamma, ingenting är ju bra med mig. Jag tycker det är jobbigt i skolan, jag har svårt att äta och nu kan jag inte somna.” Mitt lilla hjärta ❤

På alla plan gör vi allt vi kan känns det som. Hur ska vi lyckas lägga ett nytt mönster?

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

”Vårt liv är inte ett självspelande piano direkt!”

Häromdagen sa maken ”Vårt liv är inte ett självspelande piano direkt!” och sen skrattade vi lite åt eländet. För man måste faktiskt skratta ibland. Den kommentaren är så sann. Ingenting händer om vi inte trycker på tangenterna. Våra barn fyller 17, 14 och 10 år i vår. I den åldern brukar många barn kunna spela lite själva utan att föräldrarna trycker på tangenterna.

Våra barn behöver fortfarande hjälp med de flesta tangenterna. Nästan ingenting är självgående. Vi behöver kämpa både med att få upp dem på morgonen och få dem i säng på kvällen, få i dem mat, göra skolarbete hemma, försöka få de äldsta att ta sig till skolan, ofta påminna om duschning och medicin. Om vi t ex glömmer att ställa timetimern till L så kan hela morgonrutinen stanna upp. Om vi inte förbereder våra barn på vad som ska hända så kanske de låser sig. Det är dessutom ofta svårt att veta vilka tangenter som är självspelande eftersom det kan vara olika på olika dagar.

Jag tror att det är en av de största skillnaderna mellan mitt föräldraskap och ett ”vanligt” föräldraskap. Att vi måste fortsätta spela så mycket på detta piano. Vi ser givetvis framsteg men inte på samma sätt som de som har ”normala” barn i samma ålder. Jag förstår att inga föräldrar upplever att föräldraskapet är som ett självspelande piano men många har nog fler självspelande tangenter.

Många kan anse att vi NPF-föräldrar curlar våra barn men det stämmer inte. Våra barn har svårt med olika saker, det är därför de har fått sina diagnoser. Vi spelar på de tangenter som behövs och låter våra barn spela på de tangenter som de klarar av. Vi jobbar på att det ska bli ett mer självspelande piano men det kommer inte att bli det om vi inte stöttar våra barn när de behöver det.

(Gilla gärna min sida om du vill få en större förståelse för ett utmanande föräldraskap: https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/ )

7 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Förståelse