Idag lades min debattartikel ut på Vi lärares sida under ”Fritidspedagogik”.
Har man en åsikt så har man…😉 Just samsyn mellan hemmet och skolan är oerhört viktig för att främja närvaro.
Häng gärna med på Instagram @supermamsenblogg där jag uppdaterar mer regelbundet.
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Skola
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Skola
Ibland kommer jag på att jag nästan inte vet VAD som är anpassningar längre. Anpassar vi?
Jag har insett att vissa saker gör/anpassar vi så automatiskt att jag inte ens tänker på det som anpassningar.
När vi skulle åka till landet för några veckor sedan och killarna (19 och 22 år) skulle vara hemma själva en dryg vecka (för första gången) förberedde vi genom att handla all mat till dem och gick igenom vad de kunde äta samt gjorde en lista med vilka maträtter som fanns att välja på. De kunde sätta kryss i en ruta när de hade tillagat en viss rätt för att kunna se vad som fanns kvar.
För mig var det självklart att göra så. Jag tänkte inte på det som en anpassning utan bara något jag skulle göra. Gör inte andra föräldrar så?
Vi försöker alltid att förhandsinformera och förbereda våra barn angående olika saker. Vår 22-åring vill till exempel veta direkt på morgonen om han ska hjälpa till med något den dagen (som tömma diskmaskinen, det går inte spontant) eller om vi ska iväg. Det går till exempel inte att övningsköra utan att han vet om det i god tid. Helst dagen innan. Förbereder inte alla föräldrar sina barn på det sättet?
Vi lagar olika maträtter nästan varje måltid eftersom två av våra tre barn (19-åringen och 15-åringen) har ett selektivt ätande. Vi måste tänka på att ha vissa saker vid sidan om, tillaga något extra och även tillåta chips, godis, choklad och bullar nästan dagligen för att barnen som har det tufft med ätandet ska få i sig något. Lagar andra föräldrar endast en maträtt och har onyttigheter bara på helgen?
Vi föräldrar lagar dessutom all mat. Är det så för alla som har barn i den här åldern?
Vi behöver påminna och hjälpa två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) att städa sina rum. Kanske gör alla föräldrar det?
Vi stöttar två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) mycket med skolarbetet. Det måste alla föräldrar göra va?
Det kanske är tur att vi är så inne i det att vi inte ens förstår att vi anpassar. Jag vet inte vad som är ”normalt” att göra för barn i våra barns ålder och vad av det vi gör som är merjobb. Detta är bara en liten del av det vi faktiskt gör. Sen pratar jag med någon utomstående som blir förvånad över allt vi gör.
Ibland är det svårt att veta hur höga krav vi kan ställa på våra barn. Vi provar oss fram. Ibland ställer vi för höga krav och ibland troligen för låga… Det är en svår balansgång.
NPFanpassat.se om anpassningar.
Läs inlägget här.
Nedan ligger ett par bilder med tips på hur man kan göra energikartläggning. Att kartlägga vad som stressar samt vad som ger och tar energi är ett bra sätt att komma åt vilka anpassningar som behövs.
Dessa pusselbitar behövdes för att ett av mina barn skulle lyckas ta sig tillbaka till skolan efter lång skolfrånvaro.
Den viktigaste pusselbiten är förstående skola. Hade inte den biten funnits hade det aldrig gått. Tack vare den biten fick vi till alla andra bitar.
Om det är något jag har lärt mig under min resa som npf-förälder är det att ”felsöka” hos mig själv. Både att vara förälder och att vara pedagog kan vara väldigt tålamodsprövande.
Förr om en situation gick fel kunde jag ofta lägga ”skulden” på barnet och ”felsöka” där. Jag kunde kalla ett beteende för trotsigt eller respektlöst. Numera försöker jag mer ”felsöka” mig själv och mitt eget beteende. Ställde jag för höga krav på barnet? Triggade jag barnet och gav mig in i en maktkamp? Hade jag inte förberett tillräckligt? Osv.
Jag hamnar fortfarande i situationer med elever ibland som går snett. I förra veckan ville jag få en elev att sluta med en sak och jag tjatade och eleven fortsatte. Eleven började då sparka mot mig och kasta grus. Då gjorde jag och en kollega ett spelarbyte (tack och lov!) och hon tog över situationen och avledde eleven.
För mig var det kört i det läget. Eleven var arg på mig och jag blev provocerad. Förr hade jag förmodligen funderat över hur vi skulle få eleven att ”skärpa sig” och ”lyda”. När sådana här situationer uppstår numera brukar jag istället analysera mitt eget beteende.
Ibland lyckas jag göra på ett bra sätt på en gång. Då känns det toppen! Andra gånger blir det som i situationen ovan. Skillnaden mot förr är att jag numera reflekterar över mitt eget beteende i efterhand på ett helt annat sätt. Jag gör verkligen inte alltid ”rätt”. Jag har bra och dåliga dagar men jag försöker ständigt analysera och förbättra MIG SJÄLV.
Denna text lade jag upp på Instagram i morse:
”God morgon! Ensam uppe. En skön stund för mig. Tittar på Nyhetsmorgon på TV4 med frukost och en stor kopp te. Imorgon börjar en ny vecka.
Jag sitter och tänker på mitt jobb. Visst finns det saker jag ibland kan vara missnöjd med… Budget, kort om personal, stress vissa dagar mm. Men jag måste säga att jag verkligen tycker om mitt jobb! Jag försöker vara en god förebild för mina elever och utveckla vår fritidshemsverksamhet.
Jag kan vissa dagar verkligen känna att jag gör skillnad för elever. Ibland brister mitt tålamod (konstigt vore det nog annars) men ofta lyckas jag hitta metoder att nå fram till de elever som utmanar mig. Jag försöker vara detektiv och hitta orsaker till beteenden. Målet är att nå det önskade beteendet genom att komma på ett smidigt sätt och samtidigt behålla en god relation med eleven. Mitt jobb blir aldrig tråkigt!
Vi har elever vi behöver ”punkta” på fritidstid för att stötta dem då det händer saker omkring dem. Vi pedagoger på min avdelning turas om att ”punkta” för att eleven ska känna sig trygg och bygga relation till flera pedagoger och inte lika tydligt känna sig ”övervakad”.
På mina pass då jag har uppdraget att vara med eleven har jag planerat olika saker så att eleven får träna sociala färdigheter med andra elever.
I veckan satt jag med eleven och fem andra elever och gjorde armband och pratade. Eleven fick se andra elever hjälpa varandra, fick själv hjälp och hjälpte själv en vän och fick uppskattning för det. Det blev samtal om syskon, spel och andra saker. Kommande vecka ska vi bygga koja har jag tänkt.
På mina pass vill jag att eleven ska få träna lek och sociala situationer, skapa lugna stunder och goda samtal, bygga relationer, träna turtagning och vinna/förlora, se förebilder.
Vissa kan klaga på att det är tråkigt att ”punkta” elever. Att bara bevaka ger ingen träning för eleven. Då blir det mer släcka eventuella bränder och försöka förebygga i stunden.
För mig som pedagog är det roligare att ha ett mål och förhoppningsvis utvecklar det eleven. Mitt mål är att jag kan ”jobba bort” mig själv så att jag inte behövs på samma sätt. När jag gör mina ”punktapass” pedagogiska ger det både mig och eleven mer. ❤”
Som pedagoger behöver vi ha insikten att vi aldrig är fullärda. Vi behöver ständigt analysera oss själva och våra metoder och förbättra dem. Vi behöver anpassa oss efter de elever vi möter, inte tvärtom! Fokus måste ligga på respekt och relation. Givetvis är det samma sak för oss föräldrar. Det är dagens tankar från mig.
Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.
Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.
Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.
Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.
Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.
Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.
Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.
Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.
Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.
Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.
Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.
När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.
Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.
Linnéa har snart gått en hel termin i årskurs 7 på nya skolan. På det stora hela måste jag ändå säga att det går bra. Linnéa kämpar på och vill verkligen fixa skolan. Jag märker dock att hon är väldigt trött ibland.
Nu mot slutet av terminen är det en massa prov som jag märker stressar Linnéa väldigt mycket. Hon blir så stressad att hon låser sig när hon ska plugga och ingenting går in. Hon bara rabblar ”Jag fattar ingenting! Jag kommer aldrig att lära mig detta!”
Jag har suttit med Linnéa och pluggat och försökt stötta. När vi skulle plugga till ett prov såg hon att hon hade en massa icke inlämnade uppgifter i Classroom som hon inte hade förstått skulle lämnas in. Hon hade gjort dem men inte tryckt på ”Lämna in”. Då fick hon panik över det och trodde att hon skulle få F i betyg i det ämnet då.
Den här veckan har jag skickat mail till ett par lärare angående Linnéas stress och att hon ibland i mellanstadiet fick göra vissa prov muntligt för att lyfta bort lite stress. Jag skrev också att Linnéa behöver lite mer stöd med struktur och mer tydlighet kring förväntningar. Angående icke inlämnade uppgifter skrev läraren att hen har sett alla uppgifter ändå.
I våras sa Linnéas mellanstadielärare (som hon hade haft sedan åk 2) att ingen särskild överlämning till högstadiet behövdes för att det fungerade så bra för Linnéa i skolan. Jag frågade då om hon hade några anpassningar och hen sa att hon inte hade det längre, bortsett från att hon hade fått göra några prov muntligt. När hon var yngre hade hon pauser, en plats med skärmar, time timer mm.
Jag inser nu att den läraren förmodligen anpassade mer än hen tänkte på men att det förmodligen var så självklart för läraren. Det är nämligen världens bästa lärare! Troligen var läraren tydlig med förväntningar, påminde om läxor och prov och gav annat stöd som bara kom som en självklarhet. Linnéa behöver det stödet!
Jag delar nedan några tips från ett tidigare inlägg:
Några tips till pedagoger:
För digitala uppgifter:
Riskfaktor:
Eleven håller ihop och presterar för att sedan bli utmattad och inte klara av att fullfölja.
Jag är i en sådan sits och med så jobbiga erfarenheter i bagaget att jag bara hoppas att Linnéa ”överlever” högstadiet. På den nivån är det. Hon sa själv igår ”Snart är det fem terminer kvar mamma!”. Fem terminer av oro känns det som. Varje gång Linnéa är sjuk får jag lite panik.
Nu har vi en helg framför oss som kommer att bestå i att hjälpa Linnéa plugga till nästa veckas prov och förhör. På onsdag sätts betygen säger hon. Stackars liten! Vilken stress.
Klivet upp till högstadiet blev stort. Framförallt när man har haft världens bästa lärare i flera år!
Under ADHD, Anpassningar, Skola
Nu i sommar har Linnéa varit hos tandläkaren. Hon har haft ont i en tand ett tag och det visade sig vara ett hål som måste lagas.
Linnéa har mer eller mindre haft panik för att gå till tandläkaren. När hon var liten fick vi knappt dit henne på kontrollerna.
Tandläkaren och tandsköterskan som lagade hålet var så otroligt proffsiga och pedagogiska. Linnéa fick i förväg lyssna på hur alla olika verktyg lät. Hon fick känna på blåsen och sugen. De bestämde ett stopptecken och sa att de skulle pausa om hon höll upp handen.
Linnéa fick bedövningssalva och sen spruta. Sprutan höll tandläkaren lite gömd och bad Linnéa blunda för att hon inte skulle få stänk i ögonen. Jag vet inte om Linnéa ens uppfattade att det var en spruta vilket var tur eftersom hon är spruträdd.
När tandläkaren skulle börja borra sa hon ”Nu borrar jag i en sekund! Sen pausar jag”. Tandläkaren borrade och räknade högt ”Ett” sen tog hon ut borren. Sen gjorde hon samma sak och räknade högt till fem och sen tio sekunder. Sen sa hon ”Nu måste jag borra lite längre men visa stopptecknet om jag ska pausa!”
Alltihop tog ca 45 minuter. Linnéa var väldigt orolig innan besöket och hon grät till och med i början när hon satte sig i tandläkarstolen. Hon behövde aldrig visa stopptecknet.
Jag är så tacksam mot dessa pedagogiska proffs. Vilket fantastiskt bemötande! Nu är Linnéa inte rädd för tandläkaren längre.
Under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Förståelse
 | Ingrid om Här är jag! |
 | Lisa K om Om boken ”Pusselfamiljen… |
 | supermamsen om Det kan bli bra! |
| Lisa K om Det kan bli bra! |
| supermamsen om Det kan bli bra! |
Åsa Anevik bloggar om utveckling, lärande, digitalitet och kreativitet i bildundervisning, fritidshem och skola
Om funktionsvarianter, olikheter och samhällsutmaningar. Och om hästar och ridning.
Just another WordPress.com site
Mathilda är autistisk. Eller kanske har hon autism. Vi har Mathilda, och hon är underbar!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 