Etikettarkiv: NPF

Orsak – verkan

Jag sitter här i soffan på kvällskvisten och funderar över orsak – verkan. Vad gör så att det blir som det blir?

Till exempel har jag funderat mycket på varför även Emil blev hemmasittare. Blev han det för att Calle redan hade varit det i ett par år eller blev han det på grund av sin egen diagnos och utmattning? Säkert spelar allt in.

Emils skola gjorde en orosanmälan till socialtjänsten precis innan jul och snart blir det utredning. Frågeställningen är: Finns det någon passande insats som socialtjänsten kan erbjuda Emil eller hans föräldrar? Min erfarenhet från tidigare anmälningar och utredningar kring Calle är att det inte gör det. Vi får väl se…

Vi har en plan med skolan för Emil. Innan jul var det att ta sig till skolparkeringen och hem igen. Nu sedan förra veckan ska Emil ha en lektion/dag i skolan med en specialpedagog. Förra veckan klarade Emil två dagar av fem. Idag kom han också iväg.

Jag pratade med socialtjänsten i förra veckan och kvinnan sa ”Att bli anmäld och utredd kan leda till mer skolnärvaro då barnen skärper sig och tvingar sig iväg”.

Då undrar jag – är det bra om utmattade barn tvingar sig iväg för att en orosanmälan pressar och oroar dem? Emil sa ”Mamma, vi hade ju en plan med skolan som jag skulle följa… Varför anmälde dom oss? Jag blir jättestressad nu. Det här kommer bara ta min energi!”

Emil är ett barn som behöver stoppas. Inte pressas. Han är högpresterande. Han vill vara och göra som alla andra. I årskurs 7 gick han heltid fram till höstlovet och sen kraschade han. Han vägrade anpassat schema. I årskurs 6 blev han utmattad och var hemma drygt en termin. Ändå ville han gå heltid sen i 7:an.

Vi följde planen vi hade med skolan så gott det gick redan innan orosanmälan. Det går lite upp och ner men Emil vill gå till skolan och gör sitt bästa varje dag. Jag hoppas att han fortsätter lägga ribban på den nivå han klarar och inte känner sig tvingad och stressad på grund av socialtjänsten. Så blev det för Calle och han blev väldigt bränd då.

Orosanmälan – hjälp eller stjälp?

Kommentarer inaktiverade för Orsak – verkan

Under Diagnos, Hemmasittare, Socialtjänsten

100%-ig vecka

Den här veckan har alla i familjen nått sina mål.
Linnéa har varit i skolan tre dagar.
Calle har varit i skolan en dag.
Emil har varit på skolparkeringen och vänt tre dagar.
Jag älskar när mina barn kan lyckas med de mål vi sätter upp.

Något som är viktigt att tänka på är att sätta upp mål som är rimliga och med en väldigt hög sannolikhet uppnåbara. Att de är uppnåbara kan man aldrig riktigt veta då dagsform och andra saker kan påverka utfallet.

Nästa vecka är målet att Calle ska vara i skolan två dagar, Linnéa fem dagar och Emil ska vara i skolan 45 minuter/dag. Hoppas att detta är rimliga mål för dem.

Idag har Emil och Linnéa träffat kompisar och Calle sitter och spelar online med kompisar. Jag är så tacksam över att de har vänner.

Nu blir det lördagsmys med brasa och god mat och dryck!

4 kommentarer

Under Förståelse, Vardag

Logistik

Bilden är från Messenger.

Ibland när jag tänker på hur vi har det blir jag förundrad, eller kanske mer förskräckt, över hur mycket vårt liv handlar om logistik. Som i morse till exempel. Skolstart för Linnéa och Emil. Calle börjar på fredag. Maken åkte tidigt då han har mycket på jobbet efter långledigt.

Väckarklockan ringde kl. 06:50. Jag gick upp och väckte Linnéa. Hon gick och satte sig i soffan. Jag började väcka Emil. Jag skriver började för han är inte den man bara väcker och så går han upp. Emil kom upp till slut vilket är riktigt bra!

Linnéa åt lite frukost och faktiskt fick även Emil i sig frukost. Jag gjorde microscones till honom och det fungerar i alla fall vissa morgnar. Jag gav också Calle frukost på sängen innan vi åkte hemifrån. Jag vet att om han inte äter något på morgonen så äter han oftast ingenting förrän vi kommer hem igen efter kl. 16.

Idag var i våra mått mätt en lugn morgon. Linnéa har sovmorgon så vi kunde åka hemifrån först kl. 8:20. Emil var med i bilen. Han har ingen skola den här veckan men målet är att han ska ta sig till skolans parkering (promenad eller åka bil). Vi släppte av Linnéa och åkte sen vidare till Emils skola. Vi åkte sakta förbi parkeringen och sen hem igen. Efter att ha släppt av Emil hemma åkte jag till jobbet och jobbade mina 75%.

På min rast ringde jag, som vanligt, hem till Emil och Calle för att försöka peppa dem att äta något. Det finns alltid mat hemma men oftast har ingen av dem en motor att göra något själva.

På fredag börjar även Calle skolan och då måste jag klämma in skjuts av honom till hans skola också på morgonen. Trots att mina killar är 17 och 14 år är ingen av dem självgående. De behöver stöd med alla moment i att ta sig iväg; väckning, frukost, skjuts.

Maken kan lämna Linnéa de morgnar hon är så pass glad och pigg att hon kan tänka sig att promenera till skolan. Nu i vintermörkret är det inte ofta. På vår/sommar/tidig höst har Linnéa cyklat själv sedan i maj vilket har varit jätteskönt.

Om Linnéa inte vill promenera måste jag klämma in lämningar av alla tre barnen. Vissa dagar kan det innebära att åka fram och tillbaka ett par gånger innan jag kan åka till mitt eget jobb (jag börjar ca. kl. 9). Vi har ”bara” en bil och maken åker buss till sitt jobb. Ibland kan jag komma på att jag nästan glömmer att äta frukost själv.

Nu har vi ett problem framför oss. Vår bil blev parkeringsskadad för ett tag sedan och om några veckor måste den in på lagning i en vecka. Hur ska vi klara oss utan bilen? Vi håller på och undersöker om vi kan få en ersättningsbil av vårt försäkringsbolag. Hoppas det! Jag vet ärligt talat inte hur vi ska få iväg barnen till sina skolor utan bil. Jag önskar att jag kunde vara mer miljövänlig men det går tyvärr inte om våra barn ska ha en skolgång.

Vanligtvis brukar jag nästan alltid promenera till och från jobbet, ca. 30 minuter enkel väg. Jag älskar att promenera och lyssna på ljudbok. Det är min tid. Nu när barnen behöver så mycket stöd har jag varit tvungen att skippa mina sköna promenader.

Utöver den, för oss, vanliga vardagen måste vi också klämma in en massa möten. Nu de två närmsta veckorna har vi fem inbokade möten. Det är möten med BUP för två av våra barn och möten med barnens skolor. Dessutom kommer det att bli en massa nya möten med socialtjänsten framöver. Att få till alla möten och samtidigt sköta ett jobb är inte lätt.

Jag är så van vid det här livet. Vi har haft det så här i fem år nu. När jag berättar om det för någon kan de se helt chockade ut. ”Hur orkar ni???” är en vanlig fråga vi får. Vi orkar för att vi inte har något val. Vi orkar för att vi älskar våra barn och vill stötta dem. Vi måste orka.

Jag skrev ett inlägg den 3 mars 2016. Då hoppades jag på ett ”slutdatum” på det ”jobbiga” den 23 maj 2017. Så blev det inte och vi är fortfarande inte i närheten av ett slutdatum…

Bilden är från Messenger.

8 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare

Jag kan! Inte…

När barn är i 3-årsåldern tycker de ofta att de kan allt. ”Kan själv!” är ett vanligt uttryck. Även våra barn har haft en period av ”Kan själv!”

Många barn fortsätter ofta sen att ”kunna själva”. De utvecklas och lär sig mer och mer. Det gör givetvis våra barn också men de säger ofta ”Jag kan inte!”

Jag kan fundera över vad som hände egentligen… Calle hade förr en stor tilltro till sin egen förmåga men någonstans i mellanstadiet försvann den. Samma sak för Emil. De tappade tilltron till sig själva.

I våra barns fall har detta haft att göra med att skolgången havererade i mellanstadiet. De blev inte trodda och lyssnade på när de kraschade efter sina skoldagar, varken av oss föräldrar eller skolan. Vi föräldrar förstod ändå relativt snabbt men då trodde inte skolan på oss föräldrar heller när vi försökte förklara och berätta om hur våra barn mådde.

Planer utarbetades för att få tillbaka våra barn till skolan men dessa planer låg hela tiden på en för hög nivå utan förståelse för deras bristande ork/förmåga. Skolan gjorde planer utefter att våra barn var lata/skolkade. Så var det inte. Våra barn ville gå till skolan men orkade inte. Att få tillbaka tilltro och tillit till sin egen förmåga är svårt. Känslan av att misslyckas gång på gång gör uppförsbacken brant.

Calle har haft hög skolfrånvaro i över fem år nu. Han har perioder av närvaro men han håller fortfarande inte över tid. Samma sak med Emil. Det fungerar ett tag men sen faller han igen.

Båda mina killar säger ofta ”Jag kan inte!”, ”Det går inte!”.

Varje dag läser jag i olika Facebook-grupper och andra forum om barn som har upplevt mer eller mindre samma sak som mina barn och om föräldrar som kämpar för förståelse och hjälp. Vi är många.

Hur kunde det bli så? Hur ska vi göra för att detta inte ska hända fler barn? Skolan får inte vara på bekostnad av mående! Jag hoppas innerligt att min bok gör någon skillnad för dem som kommer efter oss. Boken är inte vetenskaplig men jag tänker att erfarenheter som jag tyvärr delar med alltför många andra också måste betyda något.

Skolan i Sverige just nu fungerar inte för alla. Alla hemmasittande barn är ett tydligt kvitto på det. Det behövs en förändring i hela skolsystemet. Mer pengar behöver skjutas till och mer kompetensutveckling behövs.
Det borde inte behöva vara så här…

 

 

Lämna en kommentar

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Förståelse, Hemmasittare

Återigen i händerna på Försäkringskassan

Något som verkligen har skapat stress hos mig de senaste åren är att vara i händerna på Försäkringskassan. Varenda gång det kommer ett kuvert från Försäkringskassan sätter en stressreaktion igång i min kropp.

Tidigare har det haft att göra med min egen sjukskrivning. Jag var sjukskriven på heltid i ett år och jag har förstått nu i efterhand att jag har haft tur som ändå fick den tiden på mig att läka och vila. Många får inte det. Efter det var jag sjukskriven 50% ett tag och sedan 25%. Läkaren bedömde att jag behövde fortsätta vara sjukskriven på 25%, men det tyckte inte Försäkringskassan.

Med tanke på mitt eget mående och mitt tuffa föräldraskap så valde jag då att ta tjänstledigt 25% istället. Jag skulle aldrig orka med att jobba 100%. När jag tog beslutet att ta tjänstledigt hade jag 1 ¼ vårdbidrag beviljat till mars 2021 så det kändes hanterbart ekonomiskt att gå ner i tid. Jag skrev på jobbpapper och tog tjänstledigt på 25% till och med juli 2020. Jag tänkte att jag kan förlänga sen.

Vad hände då? Jo mitt i semestern i somras fick jag ett brev från Försäkringskassan att vårt sista vårdbidrag skulle betalas ut i september 2019. Efter det var jag istället tvungen att ansöka om det nya omvårdnadsbidraget. Jag hade ju beviljat vårdbidrag till mars 2021 och det var med den vetskapen och tryggheten som jag tog tjänstledigt på 25% i ett år. Mitt arbete planerade för min tjänstledighet. Min tjänstledighet behövs för att vi ska orka och hinna med att stötta våra barn.

Nu har jag skickat in ansökan om omvårdnadsbidrag men jag har inte hört ett pip mer än att de har mottagit min ansökan (som jag skickade in i augusti). Vi står utan bidrag från och med oktober. Maken jobbar inte heller heltid. Han fixar inte heller det just nu. Även han är tjänstledig 25%.

Det känns väldigt tungt att behöva gå och vänta på beslut och besked. Vad jag har förstått får nästan alla en sänkning när det blir omvårdnadsbidrag, om man ens får något… Merarbetet har ju inte minskat så det känns oroande.

Det känns fel att Försäkringskassan är ansvarig för så många saker som de inte har tillräckligt med kompetens och kunskap om. Egentligen borde läkare  och specialpedagoger osv arbeta på Försäkringskassan. Då skulle det kanske bli ett mer rättvist system. Som det är nu verkar det handla mest om tur.

11 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder

I januari kommer boken

Det kan vara svårt att hitta balansen och ibland känns livet som en cirkus.

Nu börjar det närma sig bokutgivning. 😊

Målet var att hinna ge ut boken innan jul men tyvärr har sättning (layout) av boken tagit lite mer tid än förväntat. Jag har många illustrationer i boken som har krävt bearbetning.

Jag hoppas att ni som, via Kikkuli Förlag, har förhandsbokat boken har överseende med detta.

God jul och gott nytt år!

2 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder

Sjuk eller inte?

Eftersom två av mina tre barn har hög problematisk skolfrånvaro känns det som om jag helt har tappat förmågan att bedöma om de är sjuka eller inte. Idag är Linnéa hemma. Hon klagade på både halsont och magont i morse. Jag kände mig skeptisk ”Är du verkligen så sjuk att du måste vara hemma? Du kan prova att gå och ringa mig om du mår sämre!” Linnéa började gråta ”Mamma, jag mår inte bra…”

Jag sjukanmälde Linnéa och ringde till jobbet och sa att jag skulle vara hemma idag. Linnéa har varit lugn idag. Hon har mest suttit i soffan och ritat och/eller tittat på Youtube. Hon har lite förhöjd temperatur också. Det märks att hon är hängig. Jag har passat på att mysa med Linnéa och att julfixa lite i huset.

Jag får nästan panik när något av mina barn vill/behöver vara hemma. Det är på ett sätt skönt när de faktiskt är sjuka (inte bara av utmattning och ångest som om inte det borde räcka!) utan riktigt hesa, febriga, snoriga, magsjuka… Då känns det lättast att låta dem vara hemma.

Det här lite vaga som idag, magont och halsont, är så svårbedömt. Linnéa har ingen hemmasittarproblematik (peppar peppar) men hon behöver en vilodag då och då för att orka med skolan. Ibland undrar jag om ”halsont” och ”magont” egentligen står för ”Jag behöver vila!” Vi vill göra rätt nu, inte föra Linnéa mot en krasch. Båda killarna kraschade just i mellanstadiet så det är lätt att känna oro.

För Calle har den här hösten varit den bästa på länge, även om han har kroknat lite mer nu mot slutet av terminen. Han har i alla fall hela tiden studsat tillbaka någon dag här och där.

För Emil har det varit en tuff höst. Han orkar nästan ingenting. Vi har återigen tagit prover för att utesluta något fysiskt. Han har ju ADD med autistiska drag och vi funderar på att göra en autismutredning.

Linnéa har en lärare som är guld värd. Linnéa går i årskurs 4 och når målen i alla ämnen. Hoppas att hon fortsätter att orka!

Snart kommer i alla fall ett efterlängtat jullov. Det är regnigt och grått men vi har julgran och mys inne.

4 kommentarer

Under förälder, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Orosanmälan eller ansökan om stöd?

När det gäller Calle har vi fått 7, 8, 9… (tappat räkningen) orosanmälningar till socialtjänsten på grund av skolfrånvaron. Ungefär en gång i slutet av varje termin i fem år. Ingen oro för hemförhållanden har funnits en enda gång! Det är endast skolfrånvaron som anmälan har baserats på. Vi har blivit utredda och ”godkända” ett par gånger och inget passande stöd har funnits.

Nu har ännu en orosanmälan gjorts med vår vetskap. Denna gång gäller det Emil och orsaken är hans skolfrånvaro. Skolan pratade med oss i förväg om anmälan och att de gör det för att hjälpa oss. De vet att vi är bra föräldrar säger dom och vi har ett bra samarbete med skolan.

Vi vet redan nu att socialtjänsten inte har några passande insatser, tyvärr. Men skolan säger ”Med den höga frånvaron Emil har så skulle det se konstigt ut om vi inte gjorde en anmälan.” Se konstigt ut? För vem/vilka? Jo, tydligen för kommunen.

När det gäller Calle sa socialtjänsten bara ”Ni är samspelta och resursstarka föräldrar. Det är skolan som måste anpassa!” efter utredningen.

En liten fundering jag har… Ordet ”orosanmälan” är oerhört laddat. Som förälder känner man sig misstrodd och ifrågasatt. Även om skolan säger att de anmäler på grund av frånvaron blir ändå känslan att skolan inte tror på oss.

Jag tycker att det borde finnas ”orosanmälan” när det faktiskt finns en oro för hur barnet har det i hemmet eller om det är kriminalitet och droger inblandat. Sen borde det finnas ”ansökan om stöd” vilket jag tycker kan användas i fall liknande vårt. Då skulle det kännas bättre. En ansökan är något helt annat än en anmälan.

Det ska bli spännande (och lite jobbigt såklart!) att se vad ännu ett möte med socialtjänsten leder till.

9 kommentarer

Under Hemmasittare, Socialtjänsten

Om serien LIMBOLAND

Jag blev inbjuden till premiärvisningen av SVT:s och UR:s dramaserie ”Limboland”. Premiärvisningen var igår på restaurang ”Barbro” i Hornstull. Serien skildrar tre familjer med unika behov och deras utmaningar i vardagen och sänds på SVT1 på onsdagar klockan 22:30-23:00 samt finns på UR Play. Det är fem avsnitt.

På plats på ”Barbro” fanns projektledare, manusförfattare, regissör, klippare, alla fantastiska skådespelare med flera. Klockan 20:00 bänkade vi oss för att se premiäravsnittet efter att ha fått i oss lite mat.

Jag satt tyst under avsnittets 30 minuter och var full av känslor. Tårarna brände i ögonen. Sug i magen. Klump i halsen. Jag kände igen mig. Inte i alla scener men i de utmaningar som fanns och i de känslor som föräldrarna hade. Scener fyllda med både utmaningar och kärlek. Jag kunde känna igen mig i den där totala maktlösheten när man vill hjälpa och göra rätt men ändå inte får till det. När allt plötsligt bara vänder till totalt kaos. Jag hade med mig en vän som också har barn med särskilda behov och hon kände samma sak.

Manusförfattaren Therese Bringholm berättade att de har gjort mycket research för att sätta sig in i olika känslor och svårigheter/utmaningar. Det märks. Scenerna känns äkta, som om de skulle ha kunnat hända hemma hos mig. Alla skådespelarna gjorde väldigt trovärdiga tolkningar.

Teamet berättade att UR har som huvudsyfte att utbilda, oftast genom dokumentärer. Greppet att tillsammans med SVT utbilda i ett dramaformat är nytt. Karaktärerna är olika för att visa på variation. Rollerna är genomtänkta. Serien skildrar relationsproblem, att vara ett ”skuggsyskon”, oro inför framtiden med mera.

För mig, som har stor igenkänning, gick avsnittet rakt in i hjärtat. Precis så är det. Precis så känns det. Jag hoppas att personer som inte har igenkänning också ser serien för att få en ökad förståelse för ett annorlunda föräldraskap.

Jag ser framemot att se avsnitt två. Beredd med näsduken!

 

 

4 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Serietips, Vardag

Lågaffektivt bemötande eller inte?

Vi måste få till ett samarbete och det är ett vuxenansvar.

Lågaffektivt bemötande eller inte? Egentligen anser jag att detta borde vara en ickediskussion men tyvärr är det inte det. Det skrivs och debatteras om detta överallt nu.

Här kommer några frågor från mig som är både pedagog och NPF-förälder:
Om en elev sätter sig på tvären och är uppenbart trotsig mot mig, får jag då eleven att lugna ner sig genom att ”ta i med hårdhandskarna” och höja rösten?
Min erfarenhet är att om jag gör på detta sätt så sätter sig eleven med största sannolikhet ännu mer på tvären eftersom hen inte vill ”tappa ansiktet” inför kompisarna. Konflikten eskalerar.

Om jag trots allt har lyckats få eleven att lyda med metoden ovan, leder detta till en bra relation mellan mig och eleven och att eleven lär sig något till en annan gång?
Min erfarenhet är att man i vissa situationer skulle kunna ”skrämma/hota” ett barn till lydnad just då men det blir ingen inlärning på det sätt vi skulle önska, dvs att situationen inte uppstår igen. Dessutom byggs ingen relation som faktiskt skulle kunna användas om en liknande situation uppstod igen.

Jag är ingen expert men jag har genom mina år som både mamma och pedagog sett hur mycket bättre det går om man själv faktiskt fortsätter vara vuxen i en konfliktsituation. Dvs att man inte ska markera eller gå in i konflikten utan istället behålla lugnet och försöka avleda just DÅ. Sen när barnet har lugnat ner sig kan man prata om det som hände och vad som är rätt och fel. När vi är i affekt går ingenting in ändå. Lågaffektivt bemötande är inte att låta bli att fostra utan att fostra vid ett tillfälle där det faktiskt fungerar.

Är det större sannolikhet att en liknande situation löser sig bättre eller inte uppstår igen om jag låter en konflikt med en elev eskalera till en maktkamp?
Min erfarenhet säger ”Nej!”. Tvärtom! Jag och barnet hamnar på olika sidor istället för i ett samarbete.

Men tappar inte de andra eleverna respekten för mig?
Nej, de ser att jag är vuxen och lugn och att jag har kontroll över situationen. Om jag själv går i affekt och gormar och skriker och eventuellt drar/bär ut en elev är jag knappast en förebild utan hamnar i samma känsloläge som eleven.

Blir du lugn om någon gormar på dig eller försöker släpa ut dig? Kommer du att få respekt för den personen?

Jag bara undrar…

(Håll utkik efter min bok ”Supermamsen – Om livet som pedagog och förälder till barn med särskilda behov” som kommer ut på Kikkuli Förlag i december)

3 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande