I veckan skulle Linnéa ha prov. Vi pluggade med henne förra veckan och mycket förra helgen. Hon kunde allt bra då men hon var jättenervös inför provet.
Dagen innan provet kom Linnéa hem från skolan – och hade gjort provet! Hennes lärare hade lagt märke till att Linnéa oroade sig mycket för provet. Hen hade frågat om Linnéa ville göra provet den dagen istället och det ville hon. Hon fick göra det muntligt på sin rast. Hon hade klarat det med bravur och var så stolt och lättad den kvällen.
Hon slapp dagen-före-provet-oron och vi slapp lägga tid på att plugga ännu mer med henne och lugna henne.
Saker som detta kan ha så stor betydelse. Tacksam!
I brevlådan idag låg det ett brev adresserat till Calle. Jag gav Calle brevet och han öppnade det. I kuvertet låg det reklam om att beställa en studentmössa.
Calle har inga betyg alls från grundskolan och han går inte på gymnasiet. OM han hade gått på gymnasiet skulle han ha tagit studenten i vår.
Calles reaktion när han öppnade brevet blev ”Jaha, det här kan vi ju slänga. Jag behöver ingen sån!”. Sen gick han till sitt rum för att spela onlinespel med sina kompisar. Tyckte han att det kändes jobbigt? Blev han ledsen? Han visade inte det just då i alla fall.
Jag tyckte att det kändes lite jobbigt. Inte för att han har missat gymnasiet i sig, mer över att han missar ”studentvåren” och allt runtomkring. Jag tycker också att det kändes synd att brevet var adresserat till Calle så att han fick öppna det. Jag vet att han i perioder mår dåligt av att tänka på allt han har missat. Calle har nu praktik tre dagar i veckan och trivs bra. Att Calle MÅR bra är det allra viktigaste.
Emil går i 9:an nu och ska söka till gymnasiet snart. Just nu har han två betyg. Vi hoppas på några till i alla fall. Emil VILL verkligen gå på gymnasiet.
Nu skriver jag ett inlägg som jag nästan inte vågar skriva. Att skriva om något som går bra känns alltid riskabelt. Det känns som om bara för att jag skriver det, eller om pratar om det, så kommer allt att falla. Samtidigt vill jag skriva om det. Jag vill glädjas och njuta.
Så här kommer det… Sedan skolstarten den 18 augusti går det BRA för mina barn. Alla har 100% närvaro (bortsett från ett par sjukdagar för Linnéa). Emil går i skolans lärstudio och har ökat från fem timmar i veckan till sju timmar i veckan. Calle kommer iväg till sin praktik tre dagar i veckan och pluggar hemma två dagar i veckan. Peppar peppar PEPPAR!
Av erfarenhet vet jag att det alltid går bra i början på en termin, sen brukar det falla. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt inte faller i år igen. Låt detta hålla nu! Jag hoppas så mycket att jag nästan sprängs av hopp. Jag vill få fortsätta känna den här lätta känslan.
Calle trivs verkligen på sin praktikplats och han har handledare som uppmuntrar och berömmer honom. Emil får bra stöd i lärstudion och känner själv att det går bra.
De senaste fem åren har jag skrivit många inlägg liknande detta. Jag har haft hopp väldigt många gånger. Jag har trott att vi är ute på ”andra sidan” efter en tuff tid. Varje gång har vi halkat tillbaka i ett bakslag. Det jag tänker nu är ändå att mina barn har mycket positivt att falla tillbaka på och även om det skulle bli bakslag har vi haft den här sköna tiden. Vi gläds och har det bra JUST NU. Vi njuter. Kommer det tuffa dagar så vet jag att vi klarar av ta oss igenom dem. Vi har gjort det många gånger förr.
JUST NU är det vår tid! Om det är det imorgon eller inte ska jag inte tänka på nu. Jag ska bara njuta och bunkra energi!
Jag har läst boken ”För henne” av Veronica Sarge Cech (Solentro.se, 2020). I boken berättar Veronica personligt om hur hennes dotter blev illa behandlad av skolan. Dottern har svår ADHD och autistiska drag.
Boken tar upp olika saker som hände och hur föräldrarna fick kämpa för att få förståelse och stöd åt sin dotter. Deras upplevelser består av att bli misstrodda och ifrågasatta som föräldrar och att ha ett barn som till slut mår så dåligt att familjen känner att de måste flytta ifrån Sverige för att slippa bli pressade av skolplikt. En flytt med barn i behov är inget lätt beslut att ta. När detta känns som den enda utvägen har det gått långt. Familjen blev hotad med vite och anmäldes till socialtjänsten.
När man läser boken förstår man hur mycket föräldrarna har kämpat. Detta är inte föräldrar som brister på något sätt i sitt föräldraskap och man undrar hur de kan ha blivit så ifrågasatta. Vilken kamp! Som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro kan jag till viss del känna igen mig.
Veronica har en son också och hon beskriver hur sonen fick ett helt annat stöd och bemötande än dottern. Sonen har adhd med autistiska drag.
Det finns relevanta länkar och boktips i boken. Det märks att Veronica vill upplysa och att hon hoppas att ingen annan ska behöva gå igenom samma sak som hennes familj har gjort.
Boken kan bitvis upplevas lite rörig och hoppig. Veronica vill få in mycket information. Jag tycker ändå att boken är viktig och som en upprättelse för Veronicas dotter. ”För henne” är en passande titel. Boken kan vara en ögonöppnare för dem som tar beslut och finns i positioner som kan påverka barns och familjers mående och liv.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 