Etikettarkiv: vardag

Viktiga frågor

Den 24 oktober skrev jag ett inlägg på min Facebook-sida Supermamsen:

”Viktiga frågor jag måste ställa för att inte allt ska spåra ur:

På vilken sida vill du ha smöret på mackan?

Får jag dra upp rullgardinen lite?

Är det okej om jag tänder lampan?

Hur mycket yoghurt får jag hälla upp i skålen?

Vilken sked vill du ha?

Vill du ha med dig honungsmelonen i skivor eller små bitar?

Funkar dom här strumporna eller sitter sömmarna fel?

Och många fler frågor.”

Sen bad jag mina läsare att fylla på med sina viktiga frågor. Detta är frågor som ställs för att undvika jobbiga situationer, känsloutbrott osv. Det handlar om att försöka undvika minor på minfältet och få en smidig tillvaro. Dessa frågor kan vara riktade till både små barn och tonåringar.

Här kommer några av de frågor som skrevs:

Såsen på pastan eller på sidan?

Äter du med oss eller på ditt rum?

Vad vill du äta idag?

Klarar du att komma ner en stund och hälsa på storasyster och hennes son? Eller ska jag bara hälsa från dig idag?

Vill du duscha ikväll eller morgon bitti?

Om vi ska iväg;
Är det ok att vi åker?
Vill du vara själv eller ha nån här?

Vid t ex skjuts till aktivitet: -Ska jag följa med dig in eller bara släppa av dig?

När ska jag väcka dig?

Vilken sorts äpplen ska vi köpa?

När kan jag borsta dina tänder?

Ska jag ta bort lapparna på kläderna?

Behöver du sofftid innan du går till skolan. Vill du att jag sitter med?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop tvätten?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop disken?

Idag när du kommer hem från skolan är boendestödet här. Du behöver bara hälsa. Du får delta i det vi gör. Du får gå in i ditt rum om du behöver egen tid.

Vill du stå bredvid mig och se så att jag brer smörgåsarna på rätt sätt?

På kvällen!
Har du ställt alarmet på klockan?
Har du förberett vad du behöver ha med dig till skolan?
Vilken tid vill du bli väckt om du inte vaknar av alarmet?
Behöver du ha något tvättat?

På morgonen!
Har du tagit din medicin?
Har du stoppat ner drickyoghurt i väskan?
I affären när den specifika yoghurten är slut. Kan jag köpa en annan smak bara den är slät?

Är det här glaset okej?

Får jag tända ett ljus en liten stund idag?

Ofta handlar det om att gissa:
– är du ledsen för att du vill ha juice?
Trött ?
Eller har du ont någonstans ?
Gjorde jag eller sa jag något fel ?

Är det något speciellt youtube-klipp du vill hinna se innan skolskjutsen går (så du börjar titta i tid)?

Går det bra att jag dammsuger, eller ska jag ta torrmoppen? (Beror på energitillgången)

Går det bra att du tar en vit tallrik, alla blå är smutsiga?

Vill du ha fryspannkakor eller fiskpinnar och pulvermos?

Ska jag dela din mat?

Äter du framför TV:n eller på ditt rum?

Ska jag skära bort två eller tre kanter på rostmackan?

Vill du ha röda eller blå sockar?

Får jag borsta dina tänder nu?

Hur mycket smör vill du ha på mackan?

Är ärmarna tillräcklig långa på den här tröjan så du kan använda den?

Sked eller gaffel?

Vill du ha ketchup på köttbullarna eller bara på pastan?

Vill du ha en hög eller låg tofs?

Kommentera gärna med dina viktiga frågor.

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism

En (o)tacksam roll

Ibland kan jag känna mig så besviken och ledsen över att jag inte får mer tacksamhet och uppskattning från mina barn. Det känns som om jag (och maken) verkligen gör allt för dem.

Jag stöttar och fixar på alla sätt. Jag gör olika rätter så att alla barn får i sig mat, jag kör dem så att de kommer iväg till skolan, jag förbereder dem på olika saker så gott det går, jag har kontakt med deras olika skolor för att försöka tillrättalägga så mycket som möjligt…

Jag kan ha lagat tre olika maträtter till middag och så kommer Emil och smakar på det han brukar tycka om och säger ”Det var inte gott!” och lämnar bordet. Inte ens ett ”Tack för att du tänkte på mig!”

Det kan kännas som att jag bara får skit tillbaka ibland ”Ni gör aldrig mat jag tycker om!”, ”Ut ur mitt rum!”, ”Stäng dörren!”, ”Lägg dig inte i!” osv. Det känns tungt ibland. Jag gör så mycket och får så lite tillbaka.

Eller får jag lite tillbaka egentligen?
”Mamma! Tack för att du fixade mat till mig!” säger Emil när jag står och fixar toast till honom klockan 21 eller åker en sväng till McDonalds efter den hemlagade maten som inte gick ner.

”Tack för skjutsen mamma!” säger Calle när jag kör honom till skolan.

”Tack för att du vet vad jag behöver!” säger Linnéa när hon får bildstöd inför en ny situation.

”En kram!” säger Calle och kommer spontant och kramar mig när jag står i köket.

”Ska vi gå en promenad och prata mamma?” frågar Emil.

”Mamma! Kan vi gosa?” frågar Linnéa.

Jag får också tacksamhet/ett ”kvitto” på andra sätt. T ex att Calle faktiskt kommer iväg till skolan just nu med mycket stöd och att vi har en fin relation med honom. Dessutom kommer vi mer och mer åt Emils utmaningar så att vi kan stötta honom bättre. Med Linnéa har vi möjlighet att förebygga på ett annat sätt då vi har ögonen mer öppna efter vår tuffa resa med killarna.

Mina barn behöver stöd. Mer stöd än andra barn. Så är det. Jag får tacksamhet på många olika sätt för att jag sliter. Jag kanske bara inte alltid får det just i stunden… Så är det säkert för alla föräldrar men jag vet att alla ”vanliga” föräldrar inte behöver göra riktigt lika mycket för sina barn som vi gör får våra.

Den största belöningen jag kan få är när alla mina barn mår bra!

Min dotter, Linnéa 10 år, har tecknat bilden.

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Vardag

”Nödutgångar” och plan B

Jag tror att en av de många saker som skiljer mitt (och andra NPF-föräldrars) föräldraskap från ett ”normalt” föräldraskap är behovet av att alltid behöva ha en plan B eller en ”nödutgång”. Vi måste alltid tänka ”Om inte detta fungerar, vad gör vi då?”.

För några år sedan var det väldigt svårt för Calle att vara på landet. Vi fick knappt dit honom. Han hade då varit hemma från skolan i ett par år och hade låsningar när det gällde att ta sig hemifrån. Han trivdes bäst på sitt rum med sin dator. Då köpte vi en bärbar gamingdator att ta med till landet. Denna kunde han då gå undan med (en ”nödutgång”) när det blev för jobbigt. Bara vetskapen om att datorn fanns gjorde att det blev lättare att komma iväg.

Vi behöver också ha alternativa maträtter att ta fram om något av barnen inte får i sig maten. Vi behöver vara beredda att skjutsa om något av barnen inte fixar att ta sig iväg själv som planerat, vi måste revidera planer och försöka att i förväg se scenarier som kan uppstå. I somras när vi var på landet hela familjen hade vi i bakhuvudet att vi kanske skulle bli tvungna att dela upp oss om något av barnen absolut ville hem.

Vi har med oss en liten Heinzketchup i handväskan när vi ska ut och äta eftersom ett av barnen endast äter den ketchupsorten. Vi har också med oss laddade mobiler och hörlurar till barnen (de stora tar sina med sig själva).

En annan ”nödutgång” är att maken och jag byter av varandra när vi känner att vi inte kan behålla lugnet i en situation. Då får den andre ta över med lugn och förhoppningsvis positiv energi. Det är skönt att inte behöva stanna i en situation som man känner att man inte riktigt kan hantera på rätt sätt. Då är det bra med en ”vändplats” och en avbytare. Jag vet att alla inte har avbytare och jag beundrar alla er som kämpar ensamma.

Det finns många exempel på olika plan B och ”nödutgångar” men just nu kan jag inte komma på fler.

Vilka ”nödutgångar” har ni i er familj?

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Vardag

I huset på andra sidan gatan

På andra sidan gatan bor det en familj med två barn. De är stora nu. Flickan tog studenten för ett par år sedan och pojken ska ta studenten nu. Vi känner inte denna familj men vi hälsar på varandra när vi stöter ihop.

Det jag vet om dem är det jag ser. Jag ser familjen jobba tillsammans i trädgården. Jag ser familjen åka iväg tillsammans iklädda fotbollskläder med kommunens lagfärger. Jag ser de vuxna barnen ta sig iväg på olika aktiviteter och till skolan. Jag vet att flickan har körkort och att pojken övningskör. Jag ser mamman eller pappan komma hem med ett av barnen med bilen fylld av matkassar.Jag ser barnen hjälpa till med att bära in kassarna. Jag ser barnen hjälpa till med att skotta. Jag ser familjen komma hem brunbrända efter en solsemester. Jag ser familjen spela kubb tillsammans. Jag ser barnen hjälpa till med att tvätta bilen och städa i garaget.  Jag ser så många saker som verkar helt underbara.

För ett tag sedan hade vi öppet hus på jobbet. Då såg jag familjer som gick runt tillsammans och tittade på skolan. HELA familjer. Familjer som gick och fikade i cafeterian tillsammans. Familjer som deltog i Kahoot och skrattade och tävlade mot varandra. Det såg så mysigt ut.

Föräldrarna till dessa barn tänker nog inte på detta som något fantastiskt. Det är deras liv. Deras vardag.  Jag ser allt detta som en dröm. Så som jag hade tänkt/trott/hoppats att familjelivet skulle vara.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar mina barn över allt annat. Jag är oerhört stolt över mina barn. Jag skulle inte vilja byta ut dem – såklart! Men jag skulle gärna velat ha lite mer flyt i livet. Lite mer smidig vardag.

I mitt liv gläds jag åt saker som jag tror att ”vanliga” familjer inte ens hade tänkt på att se som glädjeämnen.
Jag gläds åt när min 14-åring med selektivt ätande får i sig något annat än chicken nuggets från McDonalds.
Jag gläds åt att L, min 10-åring, nu cyklar själv till och från skolan. Varken C eller E har gjort det. De behöver fortfarande mycket stöd i att komma iväg trots att de är 17 och 14 år.
Jag gläds åt att C kom iväg på ett möte häromdagen utan att få en låsning.
Vi är överlyckliga då alla tre barnen är i skolan på samma dag.
Jag gläds att de tillfällen vi alla äter en måltid tillsammans.

I huset på andra sidan gatan har de säkert det också tufft på sitt sätt. Jag vet ingenting om deras liv egentligen. Alla människor bär på olika saker och går igenom jobbiga tider. Det jag ser är det jag vet. Och det jag ser är helt underbart!

13 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

”Vårt liv är inte ett självspelande piano direkt!”

Häromdagen sa maken ”Vårt liv är inte ett självspelande piano direkt!” och sen skrattade vi lite åt eländet. För man måste faktiskt skratta ibland. Den kommentaren är så sann. Ingenting händer om vi inte trycker på tangenterna. Våra barn fyller 17, 14 och 10 år i vår. I den åldern brukar många barn kunna spela lite själva utan att föräldrarna trycker på tangenterna.

Våra barn behöver fortfarande hjälp med de flesta tangenterna. Nästan ingenting är självgående. Vi behöver kämpa både med att få upp dem på morgonen och få dem i säng på kvällen, få i dem mat, göra skolarbete hemma, försöka få de äldsta att ta sig till skolan, ofta påminna om duschning och medicin. Om vi t ex glömmer att ställa timetimern till L så kan hela morgonrutinen stanna upp. Om vi inte förbereder våra barn på vad som ska hända så kanske de låser sig. Det är dessutom ofta svårt att veta vilka tangenter som är självspelande eftersom det kan vara olika på olika dagar.

Jag tror att det är en av de största skillnaderna mellan mitt föräldraskap och ett ”vanligt” föräldraskap. Att vi måste fortsätta spela så mycket på detta piano. Vi ser givetvis framsteg men inte på samma sätt som de som har ”normala” barn i samma ålder. Jag förstår att inga föräldrar upplever att föräldraskapet är som ett självspelande piano men många har nog fler självspelande tangenter.

Många kan anse att vi NPF-föräldrar curlar våra barn men det stämmer inte. Våra barn har svårt med olika saker, det är därför de har fått sina diagnoser. Vi spelar på de tangenter som behövs och låter våra barn spela på de tangenter som de klarar av. Vi jobbar på att det ska bli ett mer självspelande piano men det kommer inte att bli det om vi inte stöttar våra barn när de behöver det.

(Gilla gärna min sida om du vill få en större förståelse för ett utmanande föräldraskap: https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/ )

7 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Förståelse

Saker som kan ställa till det

(Bilden är från Messenger)

 

Alla som har barn vet att saker kan ställa till det. Eftersom jag har tre barn med olika diagnoser (C, 16 år, med asperger, E, 13 år, med ADD och L, 9 år, med ADHD) så vet jag bara hur det ser ut i en familj med barn som har olika svårigheter. Om det vi upplever även gäller ”normala” barn vet jag egentligen inte. Men i många fall tror jag att vi har lite fler, och lite andra saker, som kan ställa till det för våra barn.

Jag skrev en gång ett inlägg med rubriken ”Minfältet” där jag tog upp olika ”minor” som jag kunde råka trampa på. Det finns många minor. Vissa ”minor” är konstanta. Några har försvunnit och andra har kommit till.

E, min 13-åring med ADD, har väldigt lite energi för det mesta. Olika saker tar väldigt mycket av Es energi. Mörkret är inte bra för E och väckningen tar tid. Igår, första skoldagen efter jullovet, kom E iväg vilket var jätteskönt. I natt så pep brandvarnaren i Es rum pga dåligt batteri. Detta ledde såklart till att E vaknade och hade svårt att somna om. Det tog lite tid att lokalisera vilken brandvarnare det var och få ut batterierna. E gick sen inte att väcka i morse. Så typiskt! En hemmadag pga dålig sömn. Jag tror inte att det är så för alla barn.

E kan även behöva en hemmadag om hen har drömt mardrömmar, av någon anledning inte kunnat somna, haft något som hen har grubblat på… E är väldigt beroende av att få sin sömn. En gång hade C och E en konflikt precis innan E skulle gå och lägga sig. Detta ledde till att E somnade jättesent och sen inte gick att väcka dagen efter.

Något annat som kan vara svårt är frukost. E har jättesvårt för att få i sig frukost. Det finns några få saker E kan tänka sig att äta men vissa dagar fungerar inte dessa saker heller. De dagar det blir så kan det vara svårt för E att komma iväg till skolan. Orken finns inte där och vetskapen om att E inte äter skolmaten alls gör en skoldag mer eller mindre omöjlig.

Andra saker som kan ställa till det för E är om L tar all Es energi på morgonen. E orkar inte med Ls pladdrande. Vi gör allt vi kan för att se till att de inte krockar på morgonen men ibland kan det bli så i alla fall. Då kan E bli helt dränerad och ha svårt för att orka med en skoldag.

Alla våra barn är väldigt känsliga för allt fysiskt. Minsta lilla krämpa blir stor. Lite huvudvärk, lite magont, lite ont i halsen… De reagerar starkt på detta. För C och E kan det leda till hemmadagar. För L brukar det oftast inte bli så men hen kan tjata väldigt mycket om krämporna, som oftast inte alls är så farliga egentligen. De kan också reagera på ”gupp” i strumpor och andra saker som kliar eller skaver på något sätt.

En annan sak som kan ställa till det är ändrade planer. Om vi har sagt att någon av barnen ska få skjuts till skolan och det sen inte fungerar pga inte plogat t ex, så kan det leda till en låsning och/eller ett utbrott. Vi gör sällskap med dem så de skulle ändå inte behöva ta sig iväg helt själva men de har svårt för att vara flexibla.

Listan på saker som kan ställa till det kan göras lång. Fyll gärna på med era egna saker som ställer till det i kommentar här i bloggen! 😉

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse

Det gör ont när bubblan spricker

Det har varit ett par riktigt sköna veckor. Alla tre barnen har varit i skolan och varit glada och nöjda när de har kommit hem.

Jag har njutit men samtidigt hela tiden haft en underliggande oro. Terminsstarter brukar gå bra. Mina barn VILL gå till skolan. De kämpar för att klara det.

C (16 år, högfungerande autism), som ska läsa in grundskolebetyg på individuellt alternativ på gymnasiet, hade ett uppstartsschema som passade hen perfekt. Ramtid kl. 9- ca 11:30 varje dag. C gick alla dagar och vi föräldrar hade möjlighet att vara hemma på morgonen och stötta hen att komma iväg varje dag. Vissa dagar var tuffa för C men det gick!

Efter två introduktionsveckor skulle C börja läsa sina två ämnen. Då gjordes schemat om. C börjar olika tider varje dag. Någon dag är det en lektion på fm, sen ett hål på några timmar, och en lektion på efm. Några dagar har C endast lektion på eftermiddagen. Nu i veckan hade C sin första dag då vi inte kunde stötta C att komma hemifrån. C ringde mig på jobbet och hade ångest och sa ”det går bara inte att komma iväg själv! Jag klarar det inte!”

Jag försökte peppa via telefon men det var lönlöst. C sa att hen inte kan ha det där schemat. Att schemat måste vara bara förmiddagar som förra veckan och att vi måste hjälpa hen komma iväg.

Så nu har jag bokat ett möte med mentorn för att se om C kan byta ämnen och få lektioner på förmiddagstid.

C går individuellt val med AST-inriktning. Jag ställer mig lite frågande till hur personalen tänker när de har ett tillfälligt schema och sen byter. Personer med AST brukar generellt ha svårt för förändringar. C har nu låst sig vid det första schemat. Detta kan ställa till det så mycket att det skiter sig helt med skolan även detta läsår.

C är idag hemma tredje dagen den här veckan. Jag hoppas att vi kan fixa till schemat så att C blir nöjd. En hemmasittare kan inte ha ett ojämnt schema och komma iväg utan vuxenstöd. I alla fall inte mina hemmasittare.

E (13 år, ADD) har varit hemma två dagar sedan skolstarten. En dag förra veckan och en dag den här veckan. Dessa dagar har E varit i sin dvala och omöjlig att väcka. Jag fasar för när mörkret kommer och det blir ännu svårare att väcka E.

Vi har fått ett anpassat schema till E där vissa lektioner är borttagna men hen vägrar följa det utan vill göra som alla andra. Det går inte att få E att följa sitt anpassade schema. Hen blir bara arg och drar hemifrån för att hinna i tid till det ”riktiga” schemat ändå.

Tyvärr känner jag alltför väl igen dessa mönster. C brukar gå ett par veckor. Sen klagar hen på schemat. Skolan (resursskolan C gick på) anpassade tider och dagar flera gånger om efter Cs önskemål och sen tillslut blev C helt hemma.

Es mönster är att köra på som alla andra och sen vidare rakt in i kaklet. E brukar fixa några fulla veckor (vägrar anpassningar!) och sen blir det någon ströfrånvarodag här och var pga. bristande ork för att sedan vara hemma mer och mer och tillslut helt hemma.

C och E är olika. C har mer problem med låsningar/ångest och med bristande motivation. E har framförallt svårt med sin egen ork och kan inte se orsak – verkan. E tror inte att hens hemmadagar hänger ihop med för långa skoldagar.

Vi försöker peppa C och E och säger ”Nu tar ni några steg bakåt för att sen ta sats framåt!”

Det har varit skönt att ha ett par veckor i min lyckobubbla men det gör ont när bubblan spricker. Nu kommer alla tankar och all oro. Blir det ännu ett tufft år? Var det inte vår tur att få flyt nu? Hur ska det gå för mina barn i framtiden? Kommer vi att lyckas hålla L (9 år, ADHD) kvar i skolvärlden när syskonen har detta mönster? Hur påverkas L av det? Hur länge kommer min tillvaro gå ut på att kämpa för mina barns skolgång? Hur länge kommer jag att orka…?

”Plopp plopp…” Det gör ont…

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

Om det där merjobbet och klumpen i magen

På måndag (den 20/8) är det skolstart för mina tre barn. L, min 9-åring med ADHD, ska börja i 3:an med samma lärare som i årkurs 2 – tack och lov!

E, min 13-åring med ADD, ska börja i årskurs 7 i ny skola. C, min 16-åring med asperger/högfungerande autism, ska börja i gymnasiet och läsa in betyg.

Jag vet inte, men jag tror, att de flesta föräldrar inte har haft en liten molande klump i magen hela sommaren när tanken på skolstart kommer. Anledningen till att jag inte vet är att jag nu i flera år har haft den där klumpen. Är det ett normaltillstånd som alla föräldrar har? Hur är det att inte ha klumpen? Jag har ingen aning!

C har egentligen inte gått ordentligt i skolan på 3,5 år och har inga betyg alls. Vi hade ett möte med gymnasiet innan sommaren och det kändes bra. Resursen gjorde dessutom ett hembesök och träffade C. Vi blev lovade mer information inför skolstarten. Jag har skickat mail till skolan för att få svar på viktiga frågor som:

Vem blir mentor?

Hur ser Cs schema ut?

Vilka går i klassen?

Vilka lokaler ska C vara i?

Vad ska C göra under de första intro-veckorna?

Kan någon möta upp C vid uppropet?

Kan vi göra en plan B? Vad gör vi om C inte tar sig till gymnasiet? osv.

När jag igår fredag (skolan börjar på måndag!) ännu inte hade fått ett enda svar på mina frågor fick jag lite panik. Vi hade blivit lovade framförhållning och information.

Jag skickade igår återigen mail och sms. Tillslut ringde en pedagog upp och jag kunde få information om åtminstone upplägget för uppropsdagen (tiden hade vi bara fått innan) och en dag till första veckan. Tydligen har mentorn varit borta hela veckan. Men då borde någon annan ha hört av sig! Jag hoppas att de styr upp allt ordentligt!

C ska läsa endast två ämnen i höst. Hen behöver ha tydliga och korta delmål som hen kan bocka av och se framsteg. Det är också viktigt att det är lustfyllt och att C kan se meningen med olika moment så att motivationen finns. Mitt barn ska inte behöva misslyckas igen för att skolan/gymnasiet inte gör det som de ska!

E har haft det tufft med orken i både årskurs 5 och 6 vilket har lett till att även E har varit hemma mycket. Att vara hemma har lett till att det har känts konstigt att gå till skolan (vad ska kompisarna säga?) vilket har lett till oro och låsningar mot skolan. E kom igång lite alldeles i slutet på årskurs 6 och var med på skolavslutningen.

Vi hade möte även med högstadiet där E ska gå redan innan sommaren. Vi berättade om E och vad hen behöver för att orka med skolan. Det var ett bra möte. Nu i veckan hade vi ett till möte då även E själv var med. Vi pratade om schemat och om hur vi kan lägga upp dagarna så att E orkar vara där. Det känns som att skolan är med på tåget. Hoppas det!

Andra saker jag har gjort inför skolstarten är att fråga alla barn vad de vill ha på sig på måndag och sett till att de kläder de har valt är rena. En sådan liten grej som att den tänkta tröjan är smutsig kan ställa till det så mycket och ta så mycket energi att det inte blir någon skola den dagen.

Jag har varit på apoteket och hämtat ut barnens mediciner.

Jag har kontaktat BUP och bett om nya recept.

Jag har förberett bildstödet till L. I alla fall stommen. Sen är det ju lite olika saker som händer på helgerna.

L får sova med mig på onsdagar och söndagar.

Jag har plockat fram checklistan för morgonrutiner till L.

Jag har varit förbi gymnasiet och fotat och visat C var ingången är och var hen kan parkera moppen. Om C vill kommer vi att åka förbi med bilen imorgon.

Jag har fixat så att E har hamnat i samma halvklass som en trygg kompis och även sett till att E får sitta bredvid den kompisen i klassrummet. En liten sak som kan göra stor skillnad.

Jag har försökt ta reda på vad barnen vill ha till frukost sin första skoldag. Mat i magen ger en bättre förutsättning för att fixa dagen.

Med andra ord jobbade vi för skolstart redan innan sommaren, hade klumpen i magen hela semestern (även om jag lyckats mota bort den korta stunder så slår den ibland till som en käftsmäll) och nu har vi hela veckan på olika sätt fixat för att skolstarten, och sen skolan, ska fungera. Vi föräldrar har gjort vår del. Jag hoppas skolorna gör sin!

Vissa undrar vad merjobb är och varför vi har vårdbidrag. Det är just allt detta och sen en massa andra saker som vi gör varje dag som innebär att vi har ett extra krävande föräldraskap.

E säger ”Jag känner mig taggad för 7:an!” och C säger ”Jag ska brösta gymnasiet!”. Deras vilja är det inget fel på! Jag hoppas nu att deras skolor hjälper dem fixa skolan nu!

Klumpen finns där. Molande… Jag vill ge klumpen en käftsmäll! Detta läsår måste vara mina barns år. Det måste det… ❤

16 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Yr av glädje

C, min 16-åring med asperger, har varit hemma från skolan i drygt 3,5 år. Det blir inga betyg alls nu när hen går ut årskurs 9. På skolfronten har det varit status quo i många år trots resursskola de senaste två åren. På andra fronter händer det dock saker. C håller på att ta moppekörkort och har genomfört teorikursen på 8 timmar samt körning i 2 timmar på inhägnat område. C har dessutom läst ut moppeboken och pluggar teori på datorn. C pluggar!!! Helt otroligt! Vi hoppas att skolan kommer igång i höst då C ska läsa in grundskolebetyg på gymnasiet.

E, min 13-åring med ADD, var hemma några månader förra året (åk 5) men kom igång framåt vårkanten. I höstas gick det ganska bra (2-4 skoldagar i veckan fram till höstlovet). Efter höstlovet kraschade E igen. Skolan lyckades inte hjälpa E spara energi I SKOLAN och E ville inte ta emot det stöd som gavs utan vara som alla andra.

När det gäller E har jag funderat mycket på vad som är vad. E fick diagnosen AD(H)D i januari i årskurs 5 och har svårt med röriga miljöer, intryck, koncentration osv. Jag kan dock ändå undra om själva hemmasittandet beror mycket på att C har”smittat” E. Svårt att veta och problemet finns ju oavsett orsak…

Förra veckan gjorde E dock ett viktigt genombrott. Hen kom iväg till skolan på torsdagen tack vare att kompisen tog fel på tiden och kom en timme för tidigt.

I fredags kändes det som jag höll andan hela morgonen. Kompisen skulle komma kl 7:40 och jag väckte E strax före kl 7. Jag var så rädd för att E skulle vara helt dränerad på energi efter torsdagens skoldag men E kom upp. Hen ville inte ha sin vanliga frukost. Då blev jag lite orolig. Men sen bad E om toast.
Jag frågade om jag skulle ta ut Es cykel ur garaget och i samma mening sa jag att E kunde hänga med kompisar efter skolan idag med om hen ville.
E sa:
”Mamma, jag orkar inte…”
Jag blev alldeles kall. Det kändes som mitt hjärta stannade.
”Va…?” nästan viskade jag.
”Alltså jag orkar nog inte hänga med kompisar efter skolan idag med! Skulle du ta fram cykeln eller?”
Jag andades ut.
E var i skolan i fredags med!

Helgen har varit lugn. Igår hade vi morsdagfika.
I lördags kväll sa E till mig:
”Mamma, vet du vad det jobbigaste med skolan är? Det är att jag inte kan vara mig själv. Det tar jättemycket energi. Jag orkar inte låtsas!”
”Men var känner du att du kan vara dig själv då?”
”Med familjen!”
”Men hur menar du att du låtsas?”
”Ibland busar och skämtar jag för att kompisarna gör det men egentligen orkar jag inte.”

Mitt lilla hjärta. ❤

Jag minns att jag hade ett liknande samtal med C när hen var i samma ålder.
Jag sa till E att många känner sig så i tonåren när de försöker hitta sig själva och sin plats i gruppen. Vi pratade också om att det är ett bra tillfälle för E i höst att vara sig själv från början när det blir ny skola och nya klasskamrater i årskurs 7. De flesta av Es kompisar har valt en annan skola.

Igår sa E:
”Jag kan cykla med L till skolan imorgon så slipper du eller pappa lämna!”
”Ja tack gärna! Om du orkar?”
”Jag orkar!”
E har sedan hen var liten pratat om att när hen blir större så ska hen lämna och hämta L på skolan. Eftersom E har varit hemma så mycket har detta inte blivit av.
E cyklade iväg till skolan med L lite före kl. 8 nu på morgonen. Det var nog viktigt för E att fixa detta. L var jätteglad över att E skulle lämna.

Glädjen jag kände var så total att jag nästan kände mig yr!

11 kommentarer

Under ADD, ADHD, Hemmasittare, Skola

Föräldraskapet

En stor del av min tid går åt till att reflektera över föräldraskapet och hur just vårt föräldraskap inte blev som vi trodde. Eller kanske inte som vi hoppades. Mycket av det vi hade trott eller tänkt oss har vi fått ompröva. Eftersom jag tycker om att göra bilder har jag gjort två bilder som tar upp just detta.

Det finns fler saker som inte blev som jag trodde men allt får inte plats på bilderna. För att nämna några saker så är det alla möten vi går på och vilken tid det tar, att mina barn behöver medicin, att vi måste göra mycket anpassningar, att vi inte får någon hjälp alls av våra barn i hemmet, att våra barn inte är självgående i vardagliga rutiner, alla orosanmälningar till Socialtjänsten vi har fått, att ha Försäkringskassan flåsandes i nacken, att bli ifrågasatt och misstrodd som förälder, att det inte finns hjälp att få

Här är bilderna som PDF om någon vill skriva ut dem – föräldraskap

Gå gärna in på Facebook och gilla min sida om ni vill hänga med i mitt liv! 😉

2 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Vardag