Denna ”metod” använde vi för att jobba bort Emils skolångest när han var yngre. Den fungerade bra för honom. Jag delar med mig med hopp om att andra också kan lyckas med hjälp av dessa steg. Här är mer information om hur vi gjorde.
Etikettarkiv: ångest
Skolångest
Denna bild har jag fått tillstånd att dela. En flicka, Lina, har gjort den. Hon visade sin mamma hur hennes skolångest kändes. Numera mår Lina bättre ❤
Bilden är fantastisk och jag tror att många med skolångest kan känna igen sig. Mina killar har nog känt exakt så.
Tack Lina för att jag får dela din fina, tydliga och ledsamma bild. Lycka till framöver ❤
Share this:
Förödande konsekvenser
Calle, min 18-åring med asperger, går just nu en utbildning där man varvar studier i skolan med praktik. Han har inga betyg alls från grundskolan. Planen är att han ska vara på praktikplatsen tre halvdagar i veckan. Tyvärr är det väldigt sällan vi lyckas få dit honom trots att han trivs jättebra och tycker att det är roligt där. Han har varit där sex dagar sedan starten i mitten av mars. I skolan har han inte varit alls efter jullovet.
Senaste praktikdagen fick jag peppa honom jättemycket. Han hade inte varit där på två veckor. Vi gjorde en plan för morgonen. Jag skulle väcka honom och sen skulle vi snabbt åka till McDonalds och äta frukost (i bilen på McD-parkeringen pga coronatider). Tanken var att snabbt komma ut ur huset för att slippa grubbel och eventuell låsning.
Vi kom iväg och jag kände mig så himla lättad. Calle var nöjd. Jag släppte honom vid praktikplatsen med lite tidsmarginal och åkte hem (jag är fortfarande hemma med halsont). Det tar ca. 10 minuter med bil till praktikplatsen. Precis när jag hade kommit hem ringde en orolig Calle för han kunde inte hitta sin handledare. Efter ett tag fick han reda på att hans handledare var hemma sjuk. Calle lämnade då praktikplatsen med oro/ångest och jag fick åka och hämta honom. Så himla typiskt! Det krävdes mycket av både mig och Calle att få dit honom. Synd att handledaren glömde bort att höra av sig till Calle och informera om sin frånvaro.
Calle kan inte bara vara flexibel och anpassa sig i en sådan situation. Han kan inte bara köpa det och vara med någon annan anställd under sin praktikdag. Han behöver förberedas på sådana saker. Om han hade fått information i förväg är jag dock ganska säker på att han inte hade kommit iväg överhuvudtaget.
Denna händelse kan få förödande konsekvenser. Det kan leda till att han oroar sig mer och till och med att han låser sig helt. Jag hoppas verkligen att det inte blir så!
En kränkande kommentar vi har fått från en pedagog om Calle.
Share this:
Under autism, Förståelse, Hemmasittare
Kollektiv oro
Jag är hemma med röd, svullen hals och ett ovanligt tryck över bröstet. Korkad som jag vanligtvis är hade jag förmodligen varit på jobbet om det inte var Coronatider. Nu är jag alltså enligt direktiven hemma. Jag mår inte jättedåligt. Halsen ömmar och jag har lite förhöjd temp. Trycket över bröstet är lite obehagligt. Som en irriterande klump som trycker under bröstbenet. Det känns som att det kliar i den där klumpen men den sitter dit ingen hosta når. Lite ansträngd andning när jag anstränger mig. Har dålig kondis så det kan ju vara det också. För övrigt är jag varken snorig eller hostig. Jag tror inte att jag har covid-19 men vem vet? Jag inbillar mig att jag skulle må jättedåligt om jag fick det men har förstått att många inte mår så dåligt.
En kompis sa ”Det där trycket över bröstet kan ju vara inbillning också. Det kan vara en undermedveten oro som skapar ångest!”
Nja… Jag vet hur oro och ångest känns. Jag har haft oro i fem år. Oro för mina barns skolgång och välmående, oro för att återigen bli anmäld till socialtjänsten på grund av mina barns höga skolfrånvaro, oro över att bli misstrodd och ifrågasatt som förälder, oro varje dag jag vaknar över hur dagen ska gå, oro över om vi kommer att kunna ta oss iväg hela familjen som planerat, oro över om min selektiva ätare får i sig tillräckligt med mat, oro över om mina barn har vänner… Jag vet hur min kropp reagerar på just stark oro och det är inte så här.
Oron för Corona är i så fall lättare. Jag menar inte att förringa allvaret och den kris vi befinner oss i. Vad jag menar är att nu är det en kollektiv oro som hela samhället delar. Alla är oroliga för samma sak. Vi alla förstår vad vi menar när vi pratar om att livet plötsligt vändes upp och ner och vår frihet försvann. Det som vi har tagit som självklarheter är tillfälligt på vänt. Nu vet och förstår alla att livet inte blev som vi hoppades just nu. Den dagen mitt äldsta barn slutade gå till skolan blev det inte en delad kollektiv oro. Istället blev vi ifrågasatta och misstrodda. Den känslan var tung.
Jag har redan levt på vänt i många år. Väntat på att vi ska få stöd åt våra barn, väntat på att våra barn ska må bättre, väntat på att maken och jag ska få tid för varandra igen. Väntat på lite mer flyt i tillvaron.
Mitt tryck över bröstet är inte oro utan Corona eller mest troligt vanlig förkylning…
Kollektiv oro är lättare att bära.
Share this:
Under Förståelse, Vardag
”Du kommer att studsa tillbaka!”
I onsdags och torsdags förra veckan var Calle hemma från skolan. Dessa dagar var de första frånvarodagarna på hela terminen.
På onsdagen hade Calle huvudvärk och var väldigt trött. Det märktes att han var ur gängorna och jag sa att han kunde ta en vilodag.
På torsdagen var tanken att han skulle gå. Han hade inte huvudvärk längre. När jag väckte honom skruvade han på sig i sängen och sa ”Det känns inte bra idag! Det går bara inte!”
Då frös mitt hjärta till is kändes det som. Mina ben kändes svaga. Min andning kändes tung. Alla tankar och känslor kom över mig med full kraft som en stor tsunami. Alltför välbekanta känslor. HELVETE! Mattan rycks undan gång på gång.
”Hur menar du?” frågade jag och försökte hålla rösten lugn trots paniken inom mig. Inte igen!
”Det känns så där som det brukade innan. Som att det aldrig kommer att gå!”
”Jodå, du kan! Försök stå emot dom tankarna. Jag hjälper dig. Kom upp nu. Jag fixar frukost och sen kör jag dig!”
”Mamma, jag kan inte påverka dom tankarna. Det går bara inte!” Calle vände ryggen mot mig och drog upp täcket.
Jag stod där i hans rum och kände mig alldeles kall. Jag samlade mig och sa:
”Du har kört hårt i flera veckor nu. Jag förstår att du är trött. Klokt av dig att ta ett par vilodagar för att få ny kraft. Du kommer att studsa tillbaka!” Jag försökte låta övertygande och säker på min sak.
”Du kommer att studsa tillbaka” – ord som jag verkligen ville tro på! Historiskt sett har Calle haft svårt för att studsa tillbaka.
(Bilden är från Messenger)
Jag fixade frukost till Calle och sen åkte jag till jobbet med tårarna brännande under ögonlocken. Han måste studsa tillbaka! Han måste!
På fredagen studsade han tillbaka! Självklart med stöd och skjuts. Jag blev så oerhört lättad. Det kändes så viktigt att han klarade det. Han mår mycket bättre nuförtiden. Han är besviken på sig själv över att han inte är Mr. 100% längre men jag har sagt att det viktiga är att han tog sig tillbaka. Jag inser hur skört allting är, att vi inte kan ta något för givet. Den här veckan har han tagit sig iväg både måndag och tisdag. Idag var det premiär på praktikplatsen där han ska vara tre dagar i veckan resten av terminen.
(Bilden är från Messenger)
Emil verkar inte studsa tillbaka. Inte än i alla fall. Han har varit hemma i tre veckor nu. Han har mycket oro och ångest och är väldigt trött. Han har ett anpassat schema (1-2 lektioner/dag) och väldigt bra pedagoger samt kompisar som bryr sig. Trots detta så går det inte. Jag vet inte vad vi ska göra faktiskt.
Idag fick jag med mig Emil ut på en promenad. När vi hade promenerat en kvart stannade han plötsligt och sa med panik i rösten ”Vad är klockan?”
”Den är 17:05!” svarade jag.
Emil såg lättad ut och sa ”Åh vad bra! Då är det inte en konstig tid att vara ute och gå för alla har ju slutat skolan.” Emil lägger oerhört mycket energi på att tänka på sådana saker. Han är rädd för att få frågor.
Jag hoppas att Emil kan studsa tillbaka snart. Just nu gläds jag åt Calles studs i alla fall och jag tänker att om han får bakslag igen så kan han studsa!
Share this:
Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare
Känslan av att misslyckas med allt
De senaste veckorna har jag känt att jag misslyckas med alla mina åtaganden som förälder. E skulle haft ett utvecklingssamtal, men jag lyckades inte få med mig E, som kände att hen inte vill åka till skolan nu när hen har varit hemma en längre period. Jag fick avboka. Jag kan förstå att E tycker att det känns jobbigt.
E har fått uppgifter att göra hemma för att inte halka efter. Jag lyckas inte motivera E att göra uppgifterna. Vad jag än säger eller gör så går det inte. Det är inte många eller stora uppgifter och jag har sagt att jag kan vara med och hjälpa och stötta men det går inte ändå.
Jag får just nu inte i E någon annan mat än chicken nuggets från McDonalds. Det köper jag (eller maken) på väg hem från jobbet. Jag lyckas inte få i E någon frukost innan jag åker till jobbet. E är utan mat hela dagen. Jag kan ringa och påminna E om att äta något men det hjälper inte. Så ofta som möjligt tar vi hjälp av mina föräldrar att leverera chicken nuggets även till lunch. Att ge E pengar till mat hjälper inte för hen tar sig inte iväg själv.
Jag lyckades inte få med mig C till ett möte på gymnasiet för att titta på andra alternativ än studier. C låste sig. Som vanligt när det gäller att ta tag i, och prata om, hens situation. Det är som att C inte ser några vägar eller möjligheter alls.
FAIL
FAIL
FAIL
FAILDet är vad jag har gjort. Och det gör ont.
Om nu jag känner så… Hur känner då mina barn? De måste ju känna samma sak. FAIL.
DET gör ännu mer ont.
Jag vill verkligen inte att mina barn ska känna att de misslyckas. Men de vet ju vilka förväntningar/krav de har på sig. De vet att de inte gör det som är avtalat, det som de borde.
Jag vet att jag inte lyckas med det som jag borde.
Det är en tung känsla att bära på. En tung börda.
Men är mitt föräldraskap endast bedömt efter mina barns skolgång? Ibland känns det nästan så. Det känns som att man blir sedd som en misslyckad förälder när man är i en situation som vår.
Misslyckas jag i mitt föräldraskap egentligen?
Mina barn har föräldrar som bryr sig, stöttar och är väldigt engagerade.
Föräldrar som söker hjälp, läser på, går på möten…
Föräldrar som finns närvarande och lägger sig i (vilket C tycker är jättejobbigt! 😉).
Föräldrar som lagar olika rätter och försöker få i alla barn mat.
Föräldrar som älskar dem och tröstar dem.
Föräldrar som lyssnar in sina barns mående.
Allt det är inte FAIL. Jag måste sluta vara så hård mot mig själv. Jag är inte misslyckad. Jag gör mitt bästa varje dag. Och som på bilden nedan ”Ibland kan man bara inte fast man vill och måste”.
Jag kan inte göra mer än det jag redan gör. Inte mina barn heller.
Bild lånad från Facebook. Konstnär Camilla Bergman
Share this:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare
Om att ta sig igenom obehag
Nu är E inne på sin femte vecka hemma. Det känns så sorgligt för det har gått så bra. Mycket närvaro och uppnådda mål i flera ämnen.
I början märkes det att E var hemma pga. extrem trötthet. E är fortfarande trött men nu har det kommit in en ny aspekt också. OBEHAG. Det märks att det blir mer och mer motstånd i E. I våras gjorde vi en plan och jobbade bort ångest. Då var det lättare för det var ljust. Vi har försökt göra något liknande nu men vi får knappt kontakt med E på morgonen. Hen är väldigt påverkad av mörkret.
”Hemmasittarteamet” har varit här och försökt prata med E. De försöker förklara att det inte är så bra att vänta på den perfekta dagen att komma tillbaka till skolan för den kommer inte. E måste ta sig igenom obehaget innan det växer sig större och större. Jag gjorde en bild för att illustrera det.
Nu är det inte många dagar kvar till jullovet. Jag hoppas på att E sätter sin fot i skolan någon dag innan lovet. Det kommer inte bli lättare nästa termin. Jag önskar att det kommer snö så att det blir lite ljusare igen.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och ta mig ut i mörkret och till jobbet. Kl. är 8:27 och det är inte ens i närheten av något dagsljus.
Share this:
Under ADD, Hemmasittare, Vardag
Bakslag och framsteg
Det känns som jag har så lite kontroll över mitt liv. Jag kastas bara hit och dit och kan inte styra alls.
På en stressföreläsning jag var på för ett par år sedan sa föreläsaren att den värsta sortens stress är om en person har höga yttre krav på sig och känner att den har låg kontroll. Precis så känner jag! Vi har höga krav på oss utifrån att C och E ska vara i skolan och när vi berättar vad de behöver för att kunna vara där så får vi inte tillräckligt med förståelse och gehör – vi har låg kontroll. Detta stressar mig extremt mycket! Men hur ska vi kunna få mer kontroll?
För E har den här veckan gått jättebra! Hen har varit i skolan hela veckan. Fem av fem dagar med fullt schema. Det har inte hänt sedan ht åk 5! Högstadiet känns än så länge bra. E vill inte ha anpassat schema utan göra som alla andra. Oron för att E ska krascha igen smyger sig in i min kropp men jag försöker att mota bort den. Jag vill våga tro på E! Skolan gör anpassningar med små pauser osv på gruppnivå för att E inte ska behöva sticka ut.
Skolsköterskan hade haft ett hälsosamtal med E i veckan. Sen ringde hon mig för att hon var orolig för Es vikt. E hade berättat att vi föräldrar gör allt för att stötta E med maten (lagar flera rätter varje dag och McDonalds flera gånger i veckan) och att vi har haft kontakt med dietist men E klarar inte av att dricka näringsdrycker.
Vi pratade om olika lösningar och kom fram till att vi får skicka med E pengar så E kan gå till centrum och äta på lunchrasten. De har E gjort två gånger den här veckan tillsammans med en kompis som också har det kämpigt med maten/matsalen.
När det gäller C så går det inte lika bra. Det blev tufft med det nya schemat som var uppdelat och en del lektioner endast på eftermiddagarna. Eftersom C behöver vår hjälp för att ta sig hemifrån fungerade det inte. Jag hade ett möte med mentorn och vi gjorde om schemat till förmiddagstid. C blev nöjd med det och trots att hen var hemma onsdag till fredag förra veckan så kom hen iväg i måndags utan problem.
Sen brakade allt. Varför vet jag egentligen inte. C har varit hemma resten av veckan. Hen säger ”Jag kommer aldrig att klara skolan. Det är ingen idé!”. Det blev en totalkrasch. Stor ångest och uppgivenhet. C vill inte prata med oss så jag ställde skriftliga frågor till C som hen fick kryssa i på en skala från ”Instämmer inte” till ”Instämmer helt”.
Jag vill klara skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Jag tycker schemat känns bra nu – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Jag trivs i skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
De ämnen jag läser känns bra – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
När jag har en bra dag är det inga problem att komma iväg till skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Det känns bra när mamma eller pappa hjälper mig komma iväg på morgonen – krysset placerat på instämmer helt.
Efter en skoldag brukar jag känna mig nöjd – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Efter en hemmadag känns det jobbigt – krysset placerat mittemellan instämmer inte och instämmer helt.
Jag vill ta emot hjälp (av t ex kurator eller psykolog) för att klara av att komma iväg till skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.
Jag litar på min förmåga att klara skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.
Jag är stolt över att jag klarade att plugga till moppekörkortet – krysset placerat mittemellan instämmer inte och instämmer helt.
Jag kan se att om jag klarade att plugga moppeteori så kan jag klara skolan. Plugg som plugg! – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.
Det är tydligt att C inte alls har tilltro till sin egen förmåga. Så ledsamt. Sen tror jag fortfarande att faktorn ”MOTIVATION” saknas. Vid tillfälle ska jag försöka prata lite med C om hens svar.
C har inte haft en fungerande skolgång sedan innan höstlovet 2014 men redan året innan hade C hög sporadisk frånvaro (ca 30 dagar under åk 5). Skolan gjorde inget för att stötta C fast vi bad om hjälp. C är bränd. Vi föräldrar är brända. Vi bär alla ryggsäckar med tungt bagage efter en tuff kamp. En kamp som fortfarande pågår.
Jag är så lycklig över Es framsteg samtidigt som jag känner en stor ledsamhet över Cs låga tro på sig själv.
Efter snart fyra år har C fortfarande inte fått den hjälp hen skulle behöva. C vill inte heller ta emot hjälpen. Vad gör vi då?
Det är i alla fall positivt att C inte är helt isolerad hemma utan träffar kompisar och är pigg och glad. Men så fort vi nämner något om skola så rasar C.
Lilla L, vårt yrväder, har fått sluta med Ritalin. Aptitpåverkan blev för stor med viktnedgång. Läraren, och även vi, märkte genast en positiv skillnad på maten när L var utan medicin. Skillnaden i klassrummet var inte lika positiv. L klarar inte av att koncentrera sig utan medicin. Sedan några dagar tillbaka testar L Intuniv. Den ska tydligen inte ha lika stor aptitpåverkan. Hoppas det blir bra för L!
Livet är i alla fall omväxlande! 🙂
Share this:
Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress
Det gör ont när bubblan spricker
Det har varit ett par riktigt sköna veckor. Alla tre barnen har varit i skolan och varit glada och nöjda när de har kommit hem.
Jag har njutit men samtidigt hela tiden haft en underliggande oro. Terminsstarter brukar gå bra. Mina barn VILL gå till skolan. De kämpar för att klara det.
C (16 år, högfungerande autism), som ska läsa in grundskolebetyg på individuellt alternativ på gymnasiet, hade ett uppstartsschema som passade hen perfekt. Ramtid kl. 9- ca 11:30 varje dag. C gick alla dagar och vi föräldrar hade möjlighet att vara hemma på morgonen och stötta hen att komma iväg varje dag. Vissa dagar var tuffa för C men det gick!
Efter två introduktionsveckor skulle C börja läsa sina två ämnen. Då gjordes schemat om. C börjar olika tider varje dag. Någon dag är det en lektion på fm, sen ett hål på några timmar, och en lektion på efm. Några dagar har C endast lektion på eftermiddagen. Nu i veckan hade C sin första dag då vi inte kunde stötta C att komma hemifrån. C ringde mig på jobbet och hade ångest och sa ”det går bara inte att komma iväg själv! Jag klarar det inte!”
Jag försökte peppa via telefon men det var lönlöst. C sa att hen inte kan ha det där schemat. Att schemat måste vara bara förmiddagar som förra veckan och att vi måste hjälpa hen komma iväg.
Så nu har jag bokat ett möte med mentorn för att se om C kan byta ämnen och få lektioner på förmiddagstid.
C går individuellt val med AST-inriktning. Jag ställer mig lite frågande till hur personalen tänker när de har ett tillfälligt schema och sen byter. Personer med AST brukar generellt ha svårt för förändringar. C har nu låst sig vid det första schemat. Detta kan ställa till det så mycket att det skiter sig helt med skolan även detta läsår.
C är idag hemma tredje dagen den här veckan. Jag hoppas att vi kan fixa till schemat så att C blir nöjd. En hemmasittare kan inte ha ett ojämnt schema och komma iväg utan vuxenstöd. I alla fall inte mina hemmasittare.
E (13 år, ADD) har varit hemma två dagar sedan skolstarten. En dag förra veckan och en dag den här veckan. Dessa dagar har E varit i sin dvala och omöjlig att väcka. Jag fasar för när mörkret kommer och det blir ännu svårare att väcka E.
Vi har fått ett anpassat schema till E där vissa lektioner är borttagna men hen vägrar följa det utan vill göra som alla andra. Det går inte att få E att följa sitt anpassade schema. Hen blir bara arg och drar hemifrån för att hinna i tid till det ”riktiga” schemat ändå.
Tyvärr känner jag alltför väl igen dessa mönster. C brukar gå ett par veckor. Sen klagar hen på schemat. Skolan (resursskolan C gick på) anpassade tider och dagar flera gånger om efter Cs önskemål och sen tillslut blev C helt hemma.
Es mönster är att köra på som alla andra och sen vidare rakt in i kaklet. E brukar fixa några fulla veckor (vägrar anpassningar!) och sen blir det någon ströfrånvarodag här och var pga. bristande ork för att sedan vara hemma mer och mer och tillslut helt hemma.
C och E är olika. C har mer problem med låsningar/ångest och med bristande motivation. E har framförallt svårt med sin egen ork och kan inte se orsak – verkan. E tror inte att hens hemmadagar hänger ihop med för långa skoldagar.
Vi försöker peppa C och E och säger ”Nu tar ni några steg bakåt för att sen ta sats framåt!”
Det har varit skönt att ha ett par veckor i min lyckobubbla men det gör ont när bubblan spricker. Nu kommer alla tankar och all oro. Blir det ännu ett tufft år? Var det inte vår tur att få flyt nu? Hur ska det gå för mina barn i framtiden? Kommer vi att lyckas hålla L (9 år, ADHD) kvar i skolvärlden när syskonen har detta mönster? Hur påverkas L av det? Hur länge kommer min tillvaro gå ut på att kämpa för mina barns skolgång? Hur länge kommer jag att orka…?
”Plopp plopp…” Det gör ont…
Share this:
Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola
supermamsen 