Månadsarkiv: januari 2020

januari 24, 2020 · 18:59

Om kamp, glädje och besvikelse

Den här veckan har varit både upp och ner.
Två dagar hade jag tre av tre barn i skolan och det är helt fantastiskt. Jag blir alltid lika glad dessa dagar. Stegen känns lätta, magen bubblar, hjärtat spritter. Jag känner mig…vanlig. Som en vanlig mamma. Som jag tror att andra föräldrar med barn i skolan känner sig (fast de kanske bara tar skolgången för givet och tänker inte ens på att de borde vara glada).

En dag hade jag två av tre barn i skolan. Det är också bra i våra mått mätt.

Två dagar hade jag tre av tre barn hemma. Killarna för att de inte mäktade med mer den här veckan. Linnéa kände sig hängig. Svårt att veta om hon är trött eller sjuk. Dessa två dagar kände jag mig låg. Fungerande dagar känner jag alltid hopp – NU är det kanske vår tur! Sen kommer bakslaget och jag blir alltid lika besviken. Jag har vant mig lite men inte tillräckligt för att vara oberörd. Jag vill inte ha det så här.

I vår fyller min äldsta, Calle, 18 år. Han har varit hemma från skolan sedan höstlovet i årskurs 6 (ht-14). Inga betyg. Ingen tro på sin egen förmåga gällande skolarbete. Ingen dröm om framtiden. Han är tack och lov ändå ”nöjd”. Han mår bra och lever i nuet. Han går till skolan när han kan, han träffar vänner. Jag som mamma känner dock viss oro. Kommer han att fortsätta vara ”nöjd” och må okej även när kompisar tar studenten, pluggar vidare, får jobb, skaffar eget boende?

Jag vet att han innerst inne inte är ”nöjd”. Jag vet att han vill mer än han förmår. Jag vet att han känner att skolgången är ett stort misslyckande. Jag vet att han önskar att han också kunde som alla andra.

Vi föräldrar kommer att fortsätta stötta, peppa, skjutsa. Vi gör allt för våra barn. Vissa dagar kommer de iväg tack vare allt vi gör, andra dagar kommer de inte iväg trots allt vi gör. Dessa dagar är tunga. Jag/maken kämpar och sliter utan resultat. Det tär. Men jag vet att vissa dagar går det. Det är det där hoppet som gör att jag orkar fortsätta. Jag kommer att fortsätta. Så länge det behövs. Och det kommer att behövas. Länge.

Annons

8 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , ,

januari 20, 2020 · 21:34

Orsak – verkan

Jag sitter här i soffan på kvällskvisten och funderar över orsak – verkan. Vad gör så att det blir som det blir?

Till exempel har jag funderat mycket på varför även Emil blev hemmasittare. Blev han det för att Calle redan hade varit det i ett par år eller blev han det på grund av sin egen diagnos och utmattning? Säkert spelar allt in.

Emils skola gjorde en orosanmälan till socialtjänsten precis innan jul och snart blir det utredning. Frågeställningen är: Finns det någon passande insats som socialtjänsten kan erbjuda Emil eller hans föräldrar? Min erfarenhet från tidigare anmälningar och utredningar kring Calle är att det inte gör det. Vi får väl se…

Vi har en plan med skolan för Emil. Innan jul var det att ta sig till skolparkeringen och hem igen. Nu sedan förra veckan ska Emil ha en lektion/dag i skolan med en specialpedagog. Förra veckan klarade Emil två dagar av fem. Idag kom han också iväg.

Jag pratade med socialtjänsten i förra veckan och kvinnan sa ”Att bli anmäld och utredd kan leda till mer skolnärvaro då barnen skärper sig och tvingar sig iväg”.

Då undrar jag – är det bra om utmattade barn tvingar sig iväg för att en orosanmälan pressar och oroar dem? Emil sa ”Mamma, vi hade ju en plan med skolan som jag skulle följa… Varför anmälde dom oss? Jag blir jättestressad nu. Det här kommer bara ta min energi!”

Emil är ett barn som behöver stoppas. Inte pressas. Han är högpresterande. Han vill vara och göra som alla andra. I årskurs 7 gick han heltid fram till höstlovet och sen kraschade han. Han vägrade anpassat schema. I årskurs 6 blev han utmattad och var hemma drygt en termin. Ändå ville han gå heltid sen i 7:an.

Vi följde planen vi hade med skolan så gott det gick redan innan orosanmälan. Det går lite upp och ner men Emil vill gå till skolan och gör sitt bästa varje dag. Jag hoppas att han fortsätter lägga ribban på den nivå han klarar och inte känner sig tvingad och stressad på grund av socialtjänsten. Så blev det för Calle och han blev väldigt bränd då.

Orosanmälan – hjälp eller stjälp?

Kommentarer inaktiverade för Orsak – verkan

Under Diagnos, Hemmasittare, Socialtjänsten

Taggat som , , , , , , ,

januari 11, 2020 · 17:17

100%-ig vecka

Den här veckan har alla i familjen nått sina mål.
Linnéa har varit i skolan tre dagar.
Calle har varit i skolan en dag.
Emil har varit på skolparkeringen och vänt tre dagar.
Jag älskar när mina barn kan lyckas med de mål vi sätter upp.

Något som är viktigt att tänka på är att sätta upp mål som är rimliga och med en väldigt hög sannolikhet uppnåbara. Att de är uppnåbara kan man aldrig riktigt veta då dagsform och andra saker kan påverka utfallet.

Nästa vecka är målet att Calle ska vara i skolan två dagar, Linnéa fem dagar och Emil ska vara i skolan 45 minuter/dag. Hoppas att detta är rimliga mål för dem.

Idag har Emil och Linnéa träffat kompisar och Calle sitter och spelar online med kompisar. Jag är så tacksam över att de har vänner.

Nu blir det lördagsmys med brasa och god mat och dryck!

4 kommentarer

Under Förståelse, Vardag

Taggat som , , , , , ,

januari 8, 2020 · 22:51

Logistik

Bilden är från Messenger.

Ibland när jag tänker på hur vi har det blir jag förundrad, eller kanske mer förskräckt, över hur mycket vårt liv handlar om logistik. Som i morse till exempel. Skolstart för Linnéa och Emil. Calle börjar på fredag. Maken åkte tidigt då han har mycket på jobbet efter långledigt.

Väckarklockan ringde kl. 06:50. Jag gick upp och väckte Linnéa. Hon gick och satte sig i soffan. Jag började väcka Emil. Jag skriver började för han är inte den man bara väcker och så går han upp. Emil kom upp till slut vilket är riktigt bra!

Linnéa åt lite frukost och faktiskt fick även Emil i sig frukost. Jag gjorde microscones till honom och det fungerar i alla fall vissa morgnar. Jag gav också Calle frukost på sängen innan vi åkte hemifrån. Jag vet att om han inte äter något på morgonen så äter han oftast ingenting förrän vi kommer hem igen efter kl. 16.

Idag var i våra mått mätt en lugn morgon. Linnéa har sovmorgon så vi kunde åka hemifrån först kl. 8:20. Emil var med i bilen. Han har ingen skola den här veckan men målet är att han ska ta sig till skolans parkering (promenad eller åka bil). Vi släppte av Linnéa och åkte sen vidare till Emils skola. Vi åkte sakta förbi parkeringen och sen hem igen. Efter att ha släppt av Emil hemma åkte jag till jobbet och jobbade mina 75%.

På min rast ringde jag, som vanligt, hem till Emil och Calle för att försöka peppa dem att äta något. Det finns alltid mat hemma men oftast har ingen av dem en motor att göra något själva.

På fredag börjar även Calle skolan och då måste jag klämma in skjuts av honom till hans skola också på morgonen. Trots att mina killar är 17 och 14 år är ingen av dem självgående. De behöver stöd med alla moment i att ta sig iväg; väckning, frukost, skjuts.

Maken kan lämna Linnéa de morgnar hon är så pass glad och pigg att hon kan tänka sig att promenera till skolan. Nu i vintermörkret är det inte ofta. På vår/sommar/tidig höst har Linnéa cyklat själv sedan i maj vilket har varit jätteskönt.

Om Linnéa inte vill promenera måste jag klämma in lämningar av alla tre barnen. Vissa dagar kan det innebära att åka fram och tillbaka ett par gånger innan jag kan åka till mitt eget jobb (jag börjar ca. kl. 9). Vi har ”bara” en bil och maken åker buss till sitt jobb. Ibland kan jag komma på att jag nästan glömmer att äta frukost själv.

Nu har vi ett problem framför oss. Vår bil blev parkeringsskadad för ett tag sedan och om några veckor måste den in på lagning i en vecka. Hur ska vi klara oss utan bilen? Vi håller på och undersöker om vi kan få en ersättningsbil av vårt försäkringsbolag. Hoppas det! Jag vet ärligt talat inte hur vi ska få iväg barnen till sina skolor utan bil. Jag önskar att jag kunde vara mer miljövänlig men det går tyvärr inte om våra barn ska ha en skolgång.

Vanligtvis brukar jag nästan alltid promenera till och från jobbet, ca. 30 minuter enkel väg. Jag älskar att promenera och lyssna på ljudbok. Det är min tid. Nu när barnen behöver så mycket stöd har jag varit tvungen att skippa mina sköna promenader.

Utöver den, för oss, vanliga vardagen måste vi också klämma in en massa möten. Nu de två närmsta veckorna har vi fem inbokade möten. Det är möten med BUP för två av våra barn och möten med barnens skolor. Dessutom kommer det att bli en massa nya möten med socialtjänsten framöver. Att få till alla möten och samtidigt sköta ett jobb är inte lätt.

Jag är så van vid det här livet. Vi har haft det så här i fem år nu. När jag berättar om det för någon kan de se helt chockade ut. ”Hur orkar ni???” är en vanlig fråga vi får. Vi orkar för att vi inte har något val. Vi orkar för att vi älskar våra barn och vill stötta dem. Vi måste orka.

Jag skrev ett inlägg den 3 mars 2016. Då hoppades jag på ett ”slutdatum” på det ”jobbiga” den 23 maj 2017. Så blev det inte och vi är fortfarande inte i närheten av ett slutdatum…

Bilden är från Messenger.

8 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

januari 4, 2020 · 18:19

Jag kan! Inte…

När barn är i 3-årsåldern tycker de ofta att de kan allt. ”Kan själv!” är ett vanligt uttryck. Även våra barn har haft en period av ”Kan själv!”

Många barn fortsätter ofta sen att ”kunna själva”. De utvecklas och lär sig mer och mer. Det gör givetvis våra barn också men de säger ofta ”Jag kan inte!”

Jag kan fundera över vad som hände egentligen… Calle hade förr en stor tilltro till sin egen förmåga men någonstans i mellanstadiet försvann den. Samma sak för Emil. De tappade tilltron till sig själva.

I våra barns fall har detta haft att göra med att skolgången havererade i mellanstadiet. De blev inte trodda och lyssnade på när de kraschade efter sina skoldagar, varken av oss föräldrar eller skolan. Vi föräldrar förstod ändå relativt snabbt men då trodde inte skolan på oss föräldrar heller när vi försökte förklara och berätta om hur våra barn mådde.

Planer utarbetades för att få tillbaka våra barn till skolan men dessa planer låg hela tiden på en för hög nivå utan förståelse för deras bristande ork/förmåga. Skolan gjorde planer utefter att våra barn var lata/skolkade. Så var det inte. Våra barn ville gå till skolan men orkade inte. Att få tillbaka tilltro och tillit till sin egen förmåga är svårt. Känslan av att misslyckas gång på gång gör uppförsbacken brant.

Calle har haft hög skolfrånvaro i över fem år nu. Han har perioder av närvaro men han håller fortfarande inte över tid. Samma sak med Emil. Det fungerar ett tag men sen faller han igen.

Båda mina killar säger ofta ”Jag kan inte!”, ”Det går inte!”.

Varje dag läser jag i olika Facebook-grupper och andra forum om barn som har upplevt mer eller mindre samma sak som mina barn och om föräldrar som kämpar för förståelse och hjälp. Vi är många.

Hur kunde det bli så? Hur ska vi göra för att detta inte ska hända fler barn? Skolan får inte vara på bekostnad av mående! Jag hoppas innerligt att min bok gör någon skillnad för dem som kommer efter oss. Boken är inte vetenskaplig men jag tänker att erfarenheter som jag tyvärr delar med alltför många andra också måste betyda något.

Skolan i Sverige just nu fungerar inte för alla. Alla hemmasittande barn är ett tydligt kvitto på det. Det behövs en förändring i hela skolsystemet. Mer pengar behöver skjutas till och mer kompetensutveckling behövs.
Det borde inte behöva vara så här…

 

 

Lämna en kommentar

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,