Etikettarkiv: skola

Jag föreläser i Helsingborg den 5 oktober

Den 5 oktober kl. 17 föreläser jag på Comfort Hotel i Helsingborg. Anmäl dig till anhorigstod@helsingborg.se eller 042-104044

Länk till anmälan: https://helsingborg.se/event/forelasning-om-supermamsen/
Varmt välkomna!

Lämna en kommentar

Under föreläsning

Goda exempel och framgångsfaktorer

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Ofta läser jag inlägg om saker som inte har fungerat när det gäller skolan för olika barn. Nu vill jag lägga fokus på det SOM FUNGERAR!

Den 29 augusti skrev jag inlägg på Facebook och Instagram där jag bad läsare skriva ner goda exempel och framgångsfaktorer som har fungerat för deras barn. Jag ville ha goda exempel på när anpassningar har fungerat och när så kallade ”hemmasittare” har lyckats få mer skolnärvaro. Syftet var att skriva detta blogginlägg. Jag delar utvalda citat anonymt. Tack till alla som har bidragit! Allt får inte plats i detta inlägg tyvärr.

”När skolans rektor säger att skolan inte är allt, att välmåendet är viktigast. Att skolan och betygen kan man alltid ta igen senare i livet.”

”När den lärare mitt ena barn haft under mellanstadiet följde det som står skrivet – att det är behoven och inte diagnosen som styr stödet. Hon tillhandahöll tillgänglighetshjälpmedel (fidget-toys, avskärmningsskärmar, hörselkåpor osv) för hela klassen. Den som behövde fick hämta, använda, sprita av och lämna tillbaka saker. Ingen behövde känna sig konstig eller utpekad.”

”När skolan, dvs pedagoger och andra vuxna tog sig tid att lyssna på barnet/ungdomen så vände det. När man byggde relation, genom saker hen var intresserad av, utanför skolbyggnaden och att lägga en planering som är så långsiktig för vägen tillbaka att mitt barn tillslut sa; nej NU tycker jag att jag kan vara i skolan någon timma om dagen faktiskt, jag vinner ju ändå över er i bowling hela tiden.”

”…lärarna på mitt barns särskilda resursskola tog äntligen till sig av vår önskan att undervisningen skulle anpassas efter hens intressen. Hen är nämligen oerhört kravkänslig och kan i princip inte göra något som hen inte är intresserad av eller förstår meningen i. Så under senare delen av vårterminen fick hen tex läsa en bok skriven av en transperson (intresse för hbtq+). Ledde i förlängningen till godkänt i svenska.”

”När jag tog upp saker som vi upplevde inte fungerade hade skolan redan sett samma saker och satt in åtgärder.”

”Min äldsta son är ett skolexempel på hur bra livet kan bli med autism och lättare begåvningsnedsättning. Han flyttade hemifrån vid 19 års ålder, till egen lägenhet med boendestöd och god man. Senare bar det iväg 25 mil bort till kärleken- först egen lägenhet med samma stöd som innan. På detta fick han jobb med aktivitetsstöd. Förlovning-sambo och senare giftermål 2016. Vägen dit har varit fylld av rätt människor i rätt tid.

”Vår kille på 9 år blev skoltrött och mådde inte speciellt bra i slutet på förra terminen. Istället för att ha dåliga dagar i skolan valde hans resurs att ta med honom på olika utflykter. De var bl.a. till skateparken och hem till henne för att baka. Han mindes skolan som något positivt och såg fram emot att börja höstterminen. ”

”Sonen på 8 år har inte kunnat vistas i skolan på över ett halvår (mycket frånvaro sedan förskoleklass). Han får (efter påtryckningar från mig) en resurs som första dagen gör så gott intryck på honom att han följer med henne in på skolans område, till kapprummet”

”Vid byte av rektor och specialpedagog i åk 2 fick min dotter äntligen två stycken som lyssnade på henne och på oss. Som tog sig tiden att verkligen lyssna och se och förstå vad som faktiskt är viktigt, att skapa goda relationer.”

”När min dotter fick anpassat schema med kortare skoldagar och fick välja själv om hon skulle vara ute på rasterna eller om hon ville vara inne med en kompis.”

”När rektorn säger till sonen att det aldrig är försent på ett möte i januari i åk 9 när han varit hemma nästan hela hösten. Efter anpassningar och eget schema går han ut 9an med 14 godkända betyg”

”Men viktigast av allt, hon fick gå hem från skolan när hon ville om hon bara tog sig dit. För att hon inte skulle känna någon press. Vi gav bara positiv förstärkning och nämnde inte det som gick mindre bra.”

”…stor trygghet och tillit till oss vuxna”

Alla dessa exempel visar på att allt börjar med att bygga en trygg relation. Gemensamma nämnare för många är vikten av att möta förståelse. Många skriver även att det är viktigt att utgå ifrån elevens intressen och ställa rimliga krav. Helt enkelt att visa medmänsklighet och intresse, att försöka förstå och att anpassa efter varje individs behov.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Förståelse

Om boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro”

Nu har jag äntligen läst boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” av Maria Bühler, Annelie Karlsson och Terése Österholm (Studentlitteratur, 2018). Jag har velat läsa den länge men inte tagit mig tid.

Det här är en bok som jag önskar hade funnits redan 2014 och att jag hade hunnit läsa den innan min äldsta son kraschade i skolan 2015 i årskurs 6. Jag önskar ännu mer att hans pedagoger och skolledare hade läst den.

Två saker genomsyrar boken: en fin människosyn och medmänsklighet. Boken är skriven av tre kvinnor med stor kunskap om detta ämne och en glöd för att skapa en förändring/förbättring av synen på hur man bör bemöta elever med problematisk skolfrånvaro och deras vårdnadshavare. Boken ger olika förklaringsmodeller till orsaken till problematisk skolfrånvaro. Olika synsätt lyfts och det ena sättet som handlar om att orsaken finns i hemmet och att barnet behöver förändra sitt beteende är precis det som vi har haft oturen att möta.

Boken förespråkar istället vikten av att skolan har ett förebyggande förhållningssätt, ett lågaffektivt förhållningssätt. ”Det lågaffektiva förhållningssättet utgår från att människor som kan uppföra sig gör det, och när det inte blir rätt är det omgivningen som behöver förändras så att det blir möjligt för individen att lyckas” (s. 14). Boken ger tips och råd kring hur man kan hantera problematisk skolfrånvaro utifrån begreppen hantera, utvärdera och förebygga.

I boken lyfts den gamla synen att separationsångest mellan mor och barn kunde anses vara orsaken till att vissa barn inte vill gå till skolan. Jag blev uppriktigt arg när jag läste det men inte förvånad. Jag har bara en fråga då: hur kommer det sig att barnet plötsligt skulle börja få separationsångest först i t ex mellanstadiet men inte innan dess? På s. 25 lyfts olika möjliga orsaker till frånvaro utifrån en studie.  Jag kan i alla fall säga att mina barn varken har stannat hemma för att få uppmärksamhet eller spela dataspel. De har varit hemma för att de inte har mått bra i/av skolan.

Som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro har jag fått ta emot mycket misstro och skuld från omgivningen. Boken lyfter bort skulden från mig. ”Skolan behöver hitta sätt att göra skolan tillräckligt intressant, trygg och anpassad för att eleven ska orka och våga komma. Det är skolans problem när skolans elever inte kommer dit.” ”Föräldrar behöver kunna gå till sina jobb, skolan behöver kunna lösa de problem som uppstår i skolmiljön.” (s. 30) Ansvaret för frånvaron läggs där det hör hemma – på skolan!

Boken tar upp belöning och straff och att utebliven belöning kan ses som ett straff. Jag kommer aldrig att glömma när min sons rektor tyckte att vi skulle ställa in skidresan för hela familjen om inte sonen kom till skolan ”Han borde lära sig att om han inte kommer till skolan kan han inte åka på semester!” Skulle han straffas för att han mådde dåligt för att skolan inte gjorde tillräckligt med anpassningar? Det är viktigt att lägga ansvaret där det hör hemma och det är på skolan, inte på barnet eller föräldrarna. Tänk om rektorn hade hunnit läsa den här boken! Jag är övertygad om att han hade bemött oss på ett helt annat sätt då.

Vikten av att kartlägga och att bygga tillit belyses på olika sätt. Det är också viktigt att eleven själv får vara delaktig i sin återgång. Vi får följa exempel på hur man kan arbeta på ett lågaffektivt sätt med skolfrånvaro. Att jobba med framgångsfaktorer är avgörande. En återinskolning ska utgå ifrån elevens intressen och förmågor.

Elever med npf (t ex autism och adhd) blir ofta snabbt trötta av skolmiljön, hålla koncentrationen osv. Det betyder att skolan kan ta mycket energi från dem. På s. 116 står det ”Många, både föräldrar och skolpersonal, blir rädda att barn som stannar hemma någon dag eller två kommer fortsätta att vara hemma, och vill snabbt få tillbaka eleven till skolan igen. Men ibland behövs vila i några dagar.” Just exakt detta är så svårt tycker jag. Det gäller att ha is i magen och låta barnen vila när de signalerar att de har behov av det.

På s. 115 står det om föreställningen att man ska göra hemmiljön tråkig så att barnet vill gå till skolan. Precis det har vi mött. En gång skulle skolsköterskan göra hembesök hos oss för att bygga relation och ge stöd. Hon stegade in i sonens rum och drog ut sladden till datorn som han satt vid. Jag kan säga att både sonen och vi föräldrar fick noll förtroende för henne. Barnen går till skolan om dom kan. Det handlar inte om att de behöver ha tråkigt hemma. De behöver byggas upp för att må bra igen.

Den här boken är intressant och väldigt viktig. För mig har den varit bitvis tung att läsa för jag kände igen mig så mycket i olika beskrivningar om hur både mitt barn och vi föräldrar har blivit felaktigt bemötta. Jag hoppas nu att hela landets skolor läser denna bok och att den ingår som obligatorisk litteratur på alla lärarutbildningar. Detta förhållningssätt till problematisk skolfrånvaro kan rädda både elevens hälsa och skolgång.

Boken har fått hänga med överallt i sommar. Det är ingenting man läser på en dag eller två. Tankar uppstår och bearbetas. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok.

Tack till författarna för en viktig bok som rekommenderas varmt!


3 kommentarer

Under Boktips, Hemmasittare

Bokens syfte

Häromdagen fick jag en jättefin kommentar på Instagram om min bok.

Dessa ord gjorde mig jätteglad! Jag är både pedagog och npf-förälder. Som förälder har jag många gånger varit oerhört frustrerad, besviken och arg på skolvärlden. Som pedagog har jag många gånger känt mig otillräcklig. Jag har också genom min npf-förälder-resa insett hur lite jag egentligen kunde om npf innan (trots att jag kände mig kunnig). Att just förmedla dessa två perspektiv i boken har varit huvudsyftet. Jag vill inte skuldbelägga någon utan strävar efter den ömsesidiga respekten för varandras kompetens och perspektiv med målet samsyn. Just bristen på samsyn har varit en stor del i min familjs tuffa resa.

Jag hoppas att du som är förälder och läser boken känner att du inte är ensam, att du får en förståelse för att det ofta är tufft att vara pedagog och räcka till på det sätt jag önskar att vi räckte till och att du får pepp och tips. Jag hoppas att du som är pedagog och läser boken får en inblick och förståelse för hur det kan vara att ha barn med npf och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser att skolan och hemmet kan ha olika perspektiv. Jag hoppas också att boken lämnar dig med idéer om hur du kan stötta elever i skolan. Om du är skolledare hoppas jag att du slåss för att få resurser till de elever som behöver det och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser till att din personal får kompetenshöjning, handledning och resurser för att mäkta med och kunna göra ett bra jobb.

Om du är anhörig/vän hoppas jag att boken ger dig en inblick i hur ett extra utmanande föräldraskap kan vara, att du inte dömer och att du finns där för dina nära som stöd. Om du är handläggare på Försäkringskassan hoppas jag att du ser vilket enormt jobb vi npf-föräldrar har. Det finns en anledning till att många av oss blir utmattade, sjukskrivna och behöver gå ner i arbetstid. Om du arbetar på socialtjänsten hoppas jag att du låter bli att skuldbelägga föräldrar som har barn som inte förmår gå till skolan, att du slutar tro att det är vi vårdnadshavare som inte är kompetenta. Visst finns det fall där föräldraförmågan brister men i de fall där skolfrånvaro beror på npf, dåligt mående och bristande stöd måste vi granska skolan, inte vårdnadshavarna.

Om du är politiker vill jag att du slåss för allas rätt till en utbildning och fungerande skolgång. En utbildning som inte blir på bekostnad av mående och hälsa. En skola för alla!

Boken finns att köpa t ex här. Den finns hos många nätbokhandlare, ljudboksplattformar och bibliotek.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Stressreaktion

Min semester började i PANIK. Den 2 juli gick Emil in på Gymnasieantagningen för att kolla att han hade kommit in på individuellt val på kommunens gymnasium. Han har kämpat ihop 9 fina betyg i årskurs 9 (efter att ha varit hemmasittare sedan årskurs 6) och vill läsa in minst tre ämnen till för att få behörighet till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Vi hade pratat med en studie- och yrkesvägledare och hon sa att det räckte med att Emil gjorde ett val till gymnasiet utan reservval och att han garanterat skulle komma in på det. Med andra ord hade han bara sökt det. Vi hade till och med varit på ett besök på kommunens gymnasium under våren för att Emil ska vara lite förberedd inför hösten.

Efter att Emil hade gått in på Gymnasieantagningen kom han springande till mig med mobilen i handen och visade ”Ej behörig”. EJ BEHÖRIG!!! Emil hade ju inte sökt något annat. Detta besked satte igång en enorm stressreaktion i min kropp. Magen kändes upp och ner, huvudet snurrade, knäna kändes som om de skulle vika sig, andningen blev stressad… Jag blev nästan chockad över hur fysiskt min kropp reagerade. Det var som om allt gammalt och jobbigt kom tillbaka och smällde till mig med full kraft. Som om ”någon” ville sätta mig på plats ”Nej nej du kan inte slappna av! Du kommer att få fortsätta kämpa och oroa dig!” Vi har kämpat så många år nu att jag nästan inte vet hur det är när saker fungerar.

Jag tänkte ”Självklart kommer detta att skita sig! Varför skulle något fungera?” Jag kände mig också så ledsen för Emils skull. Samtidigt tänkte jag att detta måste jag bara fixa. Det måste vara något fel. Det tog dock ett tag innan dessa tankar kom. Först kände jag bara panik och uppgivenhet. Att få detta besked mitt i sommaren när många är på semester är inte det bästa.

Jag började leta upp telefonnummer. Först ringde jag studie- och yrkesvägledaren som vi hade träffat. Hon hade semester. Jag ringde då rektorn på gymnasiet men fick inget svar. Då ringde jag expeditionen på gymnasiet. Hon sa att något med antagningen hade strulat och att hon hade en lista med namn på elever som skulle få brev om att de var antagna istället. Hon kollade om Emil fanns på listan men det gjorde han inte. Ännu mer panik. Jag började gråta i telefonen. Hon sa att jag skulle ta det lugnt och att hon skulle kolla upp och ringa tillbaka. I två timmar våndades jag och väntade på att hon skulle ringa tillbaka. Under dessa två timmar mådde jag både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag hade nära till gråt hela tiden och jag kunde inte ta mig för någonting. Jag bara satt helt apatisk medans min kropp stökade. Jag var helt sjukskriven för utmattning 2015/16 i ett år. Sedan dess har jag sakta återhämtat mig. Jag jobbar numera 75% (inte sjukskriven alls sedan 2018 men har gått ner i tid). Jag blev förvånad över att jag kunde få en sådan stressreaktion. Jag kände igen alla kroppsliga signaler.

När kvinnan på expeditionen ringde var jag så spänd att jag nästan inte kunde prata. Hon sa att hon hade fått tag på studie- och yrkesvägledaren och att hon hade sagt att Emil var garanterad/lovad en plats. Jag blev så oerhört lättad. Jag vet inte varför det stod ”Ej behörig”. Kan det vara för att han har betyg i kärnämnena? Hursomhelst – först idag var det ändrat och nu står det ”Antagen” i Gymnasieantagningen. Tack och lov!

En annan sak som vi fick reda på i början av semestern är att Calle inte kommer att kunna börja på komvux i höst eftersom han fyller 20 år först nästa år. Han är lite taggad på att plugga in grundskoleämnen så det beskedet kändes tungt. Vad han ska göra vet vi inte. Vi har kontakt med kommunen för att se om de kan hjälpa till med någon sysselsättning.

Nu ska jag försöka koppla av på semestern.
Hoppas du har en skön sommar!

PS Vill också tipsa om en Facebookgrupp där författare presenterar sina böcker och läsare kan hitta något att läsa eller lyssna på. Gå gärna med i gruppen och dela den så fler hittar dit 🙂
https://www.facebook.com/groups/409142700365286/

12 kommentarer

Under Semester, Stress

Idag har det hänt något stort

Idag fick alla våra barn rosor och kort med olika hälsningar från oss. Detta är Linnéas kort.

Idag har Linnéa haft skolavslutning. Hon har gått ut årskurs 5. Detta är väldigt stort för oss. Linnéa är vårt första barn som har ”överlevt” årskurs 5. Det låter helt sjukt när jag skriver ÖVERLEVT men just så känner vi. Våra äldsta, nu 19 och 16 år, började båda ha väldigt hög frånvaro i årskurs 5 och sen kraschade de helt på höstterminen i årskurs 6 och blev så kallade hemmasittare (eller hemmakämpare vilket är ett bättre begrepp enligt mig).

Varje avklarat skolår känns som en milstolpe och en lättnad. Slutet på skolplikten känns skön att nå. Inte för att vi på något sätt förringar vikten av kunskap och utbildning (vi är två högskoleutbildade föräldrar) utan för att vi har sett två av våra barn må så dåligt av skolan att de till slut inte klarade av att gå dit. Emil har detta läsår gjort comeback i årskurs 9 efter flera år med hög/total frånvaro.

Det som har varit tungt är framförallt våra barns mående men även hur vi föräldrar har blivit bemötta. ”Om barnet inte kommer till skolan beror det på att ni inte är tillräckligt hårda!”, ”Det är väl bara att tvinga barnet att gå till skolan!”. Nej! Vi tvingar inte barn som kräks av ångest till skolan.  

Linnéa fick sin adhd-diagnos redan som 8-åring. Vi och skolan såg Linnéa på samma sätt. Hon visade sina svårigheter både hemma och i skolan. Att vi hade samma bild ledde till en snabb utredning och bra dialog. Hon har dessutom även haft turen att ha en helt fantastisk lärare sedan årskurs 2 som hela tiden har använt ett lågaffektivt bemötande och hjälpt Linnéa med sina utmaningar och anpassat efter hennes behov.

Calle och Emil fick sina diagnoser vid 13 respektive 12 års ålder. I deras fall var problemet att skolan inte såg det vi föräldrar såg vilket ledde till att skolan inte trodde på vår bild. ”Allt går bra här i skolan!”. Det ledde till att våra barn inte fick de anpassningar de hade behövt. Det ledde i slutändan till att både Calle och Emil inte mäktade med skolan utan slutade gå dit.

Calle har nu, sex år efter den totala kraschen i årskurs 6, börjat fundera på att läsa in betyg på komvux till hösten. Han vill om han får rätt förutsättningar.

I ”vanliga” familjer rullar skolåren på men för oss är det nedräkning. Det är fyra år till som Linnéa måste orka. Tack och lov behåller hon sin toppenlärare även i årskurs 6. Fyra år kvar innan vi kan slappna av…

Idag är en stor dag. Vi har firat på restaurang och skålat för våra fantastiska barn ❤

2 kommentarer

Under ADHD, Skola

Framgångsmöten

Det känns så otroligt härligt för den här hösten har vi haft framgångsmöten. Vi är oerhört vana vid möten såsom anmälningsmöten på socialtjänsten, möten om frånvaro, möten om att barnen inte når kunskapsmålen och så vidare. Dessa möten lämnar vi med ont i magen, stress och oro.

Den här höstens möten har varit positiva. Killarna har 100% närvaro enligt sina scheman. Linnéa har haft ett par sjukdagar. Vi har haft ett utvecklingssamtal för Linnéa (åk 5) då vi fick höra att hon når målen i alla ämnen. Vi har haft ett möte med Emil (åk 9) då vi har utökat hans schema i studion med några timmar till/vecka och ett till ämne.

Calle (18 år) har själv haft möte med sin mentor och handledaren på praktikplatsen och ökat från tre till fyra dagar praktik i veckan. Det känns nästan overkligt att Calle, som förr låste sig och knappt kunde följa med på möten, kan gå på ett möte själv och föra sin egen talan.

Äntligen har killarna varit mer mottagliga för att ta emot hjälp. Calle träffar både arbetsterapeut och psykolog och Emil har haft möte med en kurator på habiliteringen och har en tid med en arbetsterapeut om ett par veckor. Vi kör killarna till deras möten men Calle hade sitt möte själv med arbetsterapeuten sist.

Hade någon sagt till mig för sex månader sedan att vi skulle ha det så här sex månader senare hade jag inte trott på det. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men något är det. Kanske har killarna läkt nu, kanske har de mognat, kanske har vi hittat ett ”lagom” och gett dem möjligheten att lyckas och själva påverka och vara delaktiga i sina scheman, kanske är det att de äntligen lyssnar på oss vuxna och följer den plan vi har bestämt (istället för att som Emil gjorde förr vägra gå kortare dagar utan istället gå heltid med sin klass och sen rakt in i kaklet).

Nu närmar vi oss det där förödande höstlovet som jag egentligen bara skulle vilja ställa in. Go-with-the-flow är vad vi behöver nu. Inte en ledig vecka. Vi behöver inte vintertid heller. Det är alltid jobbigt när en timme ska ställas om i rutiner. Jag önskar att vi bara kunde skippa både höstlov och vintertid men det är tyvärr inget jag kan styra över.

Jag njuter i alla fall av framgång just NU!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Nästan mållös

Jag är nästan mållös, men bara nästan. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva, men bara nästan. Om det är någon gång jag har känt att jag måste skriva så är det nu. Trots att det är sent på fredagskvällen.

Jag är så arg, ledsen, frustrerad, chockad och besviken. Jag är med i flera olika grupper på Facebook för föräldrar till barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hemmasittarproblematik. I dessa grupper har jag läst ett par inlägg där föräldrar har berättat att deras barn som har OFRIVILLIG skolfrånvaro har fått någon form av utmärkelser/medaljer som driver med just deras frånvaro från sina lärare. Utmärkelser kan t ex vara ”Klassens A”, ”Klassens Svar på tal”, ”Klassens pratmakare” osv.  Dessa elever som har hög frånvaro har då istället fått en utmärkelse förknippad med just frånvaron. Som om den är något att skämta om! Som om eleven har valt att vara hemma!

Vissa är hemma av andra skäl såsom dåligt mående av olika orsaker. Det är dock sällan elevens aktiva val att vara hemma. De är hemma för att de inte mäktar med.

Det finns givetvis skolkare, elever som mer eller mindre struntar i skolan. Den största gruppen som är hemma är dock elever med NPF. Detta är elever som vill klara av att gå till skolan men som inte förmår för att miljön inte är tillgänglig på deras villkor. De kämpar så för att klara av det som alla ska klara av  –  skolan.

Mina två killar (nu 15 och 18 år) med problematisk skolfrånvaro har aldrig skolkat. De har pratat med oss föräldrar om att de mår dåligt i skolan, att de har ont i magen, att de inte orkar. Problemet har varit att de har hållit ihop i skolan och inte visat sitt dåliga mående där. Detta ledde till att skolan inte trodde på vår bild av hur de mådde i skolan utan istället skuldbelade oss föräldrar när våra barn fick mer och mer skolfrånvaro. Skolan gjorde inga anpassningar utan trodde att vi överdrev när vi beskrev våra barns behov av anpassningar (trots att den ena har asperger/autism nivå 1 och den andra har ADD). Framförallt var det så med äldsta sonen som nu har varit hemma i 6 år.

Det gör ont i hjärtat när dessa barn hånas för att skolsystemet och skolmiljön inte är anpassad efter dem. Riktigt ont.

Jag blir så besviken på min yrkeskår ”pedagog” där vissa (tack och lov inte alla!) har så dålig förståelse för elever med problematisk skolfrånvaro. Alla elever som KAN gå till skolan gör det. De som inte går dit förmår inte och det finns en anledning till det.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att min bok ska läsas av pedagoger och rektorer så att förståelsen för hemmasittare med NPF ökar.

Jag vill skicka en stor kram till alla mina medföräldrar som kämpar för sina barns skolgång och till alla elever med NPF som kämpar med att orka med skolan och få det stöd de har rätt till ❤

10 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Om boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok”

Jag har läst boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok” av Annelie Karlsson (Studentlitteratur, 2020). Annelie är utbildad specialpedagog och hon handleder och utbildar om särskilda behov, tydliggörande pedagogik och lågaffektivt bemötande.

Till yrket är jag lärare i fritidshem (fritidspedagog) och då jag har tre egna barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) brinner jag för att skapa ett fritids som ger förutsättningar för alla mina elever.

”När de barn som behöver mycket stöd får ett fritids som fungerar bättre sänks orosnivån i hela gruppen” (s. 11)

Boken är lättläst med många konkreta exempel på anpassningar man kan göra på fritidshemmen. Jag är själv relativt påläst i detta ämne och boken blev en bekräftelse på att jag tänker ”rätt”. Boken gav mig nya idéer och tankar att utveckla. Många behöver en push och stöd i hur man kan tänka kring anpassningar.  Det är lätt att bara köra på som man alltid har gjort. Jag ser boken som en handbok som varje fritidsavdelning borde ha tillgång till för att väcka tankar, få igång diskussioner och få konkreta tips och idéer.

Boken handlar mycket om människosyn och bemötande. Vad är problem för vem? ”Hur personalen förhåller sig till eleven med ett problemskapande bemötande kan påverka elevens möjlighet att lyckas och trivas på fritids” (s. 39)

Elever som har det tufft blir ofta syndabockar och de får ofta bära mycket skuld vilket leder till att de känner sig misslyckade. Boken lyfter vikten av att personalen tar på sig skulden för det som blir fel (s. 57). Detta är viktigt både som förebild och för relationens skull. Elever med särskilda behov är ofta ”brända” av dåliga relationer med vuxna.

Läsaren får konkreta tips på hur miljön kan anpassas och författaren trycker på vikten av planering och utvärdering. Tyvärr känner jag att miljön med många elever och trånga lokaler begränsar oss. Det är svårt att ”intryckssanera” (s. 80) när fritidsverksamheten ofta hålls i klassrummen. Likaså är tiden ofta knapp. Planering kan vi få till men sällan utvärdering och diskussion som kan leda till förändring.

Boken tar upp vikten av att ha svar på tydliggörande pedagogiks sju frågor (s. 61):
1. Varför ska jag göra det?
2. Vad ska jag göra?
3. Var ska jag vara?
4. Med vem ska jag vara?
5. När ska jag göra det?
6. Hur ska jag göra det?
7. Vad händer sedan?

Jag kan känna att elever ofta har svar på dessa frågor under skoltid men sen när de blir fritidstid förväntas de bara flyta med och ta det som det kommer. Många behöver denna struktur även på fritidstid.

Boken tar också upp vikten av samverkan mellan fritids och skola på lika villkor. Skolledare måste möjliggöra detta. Fritids är en egen skolform. Vi som arbetar på fritids behöver ges förutsättningar att delta i möten, samarbeta med elevhälsa och socialtjänst. Här tycker jag ofta att det haltar. Vi förväntas ha halvklasser, vara resurser till elever och vara med på lektioner under skoltid. Det är begränsad tid för planering av vår verksamhet. Författaren beskriver fritidsverksamheten på ett sätt som gör att jag känner mig viktig och peppad. Vi som arbetar på fritids har ett viktigt jobb!

I början av boken finns en grundläggande beskrivning av elevers olika svårigheter och diagnoser. Författaren förklarar olika begrepp och ger exempel på vad svårigheterna kan innebära i praktiken. Boken tar upp vikten av kartläggning av behov hos elever för att kunna stötta alla på rätt sätt.

Jag känner mig taggad efter att ha läst boken och jag önskar att alla mina kollegor och all personal på våra fritidshem i landet tog sig tid att läsa den. Det skulle gynna våra elever! En bok som rekommenderas varmt till personal inom alla skolformer men också till föräldrar som vill ha lite ”kött på benen” så de kan kräva stöd åt sina barn.

Boken finns att köpa här.

1 kommentar

Under Boktips, Pedagogiska tips!, Skola

Livet går i cykler

För oss är det så tydligt att livet går i cykler som kommer igen varje år. Vår familj mår som allra bäst på våren och sommaren. Då kommer ljuset och värmen. Då blommar vi. Vi mår också bra av att vara lediga. Då slappnar vi alla av. Vår årliga skidvecka (blev självklart ingen i år) brukar också vara toppen.

Den så kallade ”vardagen”, den som vi har mest av, är det tuffa och jobbiga. Försöka få iväg barn till skolan, gå på otaliga möten, hinna med hushåll, jobba, återhämtning… Det har ändå blivit lite bättre nu när barnen är äldre. De behöver alla tre mycket stöd men vi behöver inte punktmarkera någon av dem längre.

Emil (ADD med autistiska drag) brukar ha en bra start varje hösttermin. Ungefär vid höstlovet brukar han krascha och sen är han i ”dvala/ide/koma” i fem månader (november-mars) och i april brukar han ”vakna” igen. Så har mönstret varit i flera år nu. I höstas hade han anpassat schema för att han skulle orka men han höll inte ändå.

När han ”vaknar upp” i april är han taggad och vill ta igen allt vilket givetvis inte går. Han är bekymrad över allt han har missat, både socialt och kunskapsmässigt. Han grubblar över allt möjligt. ”Mamma, det känns som om jag har missat min barndom”, ”Mamma, tror du att jag kan få betyg i något ämne?”, ”Tror du kompisarna kommer ihåg mig?”, ”Är det försent för mig att få ett bra liv?”, ”Hur mycket skola har jag missat egentligen?”…

Det är så frustrerande att vi inte lyckas hejda detta. Emil går i årskurs 8 nu. Sedan årskurs 4 har han haft ganska hög sporadisk frånvaro. I årskurs 6 kraschade han rejält. Varje höst börjar han bra för att sedan falla igen. Det är inget fel på hans vilja. Jag tycker så synd om honom. Han har en plan. Han vet vilket gymnasium han vill söka till och han vet vilken utbildning han hoppas komma in på. Han vet att det krävs betyg för att fixa detta. Ändå har han bara betyg i två ämnen. Han är smart och har höga krav på sig själv. Han säger att han siktar på betyg A. Vi har sagt att det räcker bra med E men han lyssnar inte. Varje uppgift han får (just nu en del hemarbete pga. coronaläget, annars 50 min/dag i skolans studio) sitter han med jättelänge. Han analyserar och väger varje ord och han blir aldrig nöjd.

Vi försöker peppa honom och vi vill att han ska hitta ett ”lagom” men det finns inget lagom. Det är allt eller inget hela tiden. Emil är en grubblare. Jag vet att han kommer att ha det jättetufft när kompisarna går ut 9:an nästa år om han inte är i fas med dem. Hur kan vi få honom att hålla ett helt läsår? Jag vill så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur…

Imorgon börjar vardagen igen efter påskledigt. Det är bara två månader kvar till sommarlovet. Samtidigt som jag längtar dit vill jag att tiden ska krypa fram nu. Jag vill att Emil ska hinna komma ikapp lite. Hinna umgås med kompisar lite. Hinna må bra…

Hur  kan vi ändra på och bryta denna cykel?

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag