Etikettarkiv: skola

Om Expressens krönika ”Frånvaron i skolan är en tickande bomb”

(Bilden är från Messenger)

Idag är det en krönika i Expressen skriven av Britta Svensson.

https://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/franvaron-i-skolan-en-tickande-bomb/

Jag läste krönikan och blev både ledsen och arg. Ledsen för att så många svenska barn har så hög skolfrånvaro. Det är verkligen oroande att det är så. Arg på hur Britta framställer dessa barn och deras föräldrar. Jag har funderat på om jag ska orka lägga energi på att skriva om detta eller inte. Efter en del funderande så bestämde jag mig för att jag ännu en gång måste orka.

Jag är en förälder till så kallade hemmasittare. Jag har två barn som har kraschat i den svenska skolan. Mina barn som är hemmasittare har funktionsnedsättningar, den ena har högfungerande autism och den andre har ADD med autistiska drag och ett selektivt ätande. Mina barn kämpade sig ända in i kaklet för att klara skolan. Båda gick in i väggen i mellanstadiet.

Så här står det i Expressens krönika:

”Enligt DN-artikeln har de flesta som är frånvarande giltig frånvaro. Det betyder att föräldrarna har godkänt frånvaron. Det handlar alltså inte om skolk, utan föräldrarna står i de flesta fall bakom elevernas frånvaro.”

Hade mina barn skolkat från lektioner, varit lata, stöddiga och kaxiga, sagt ”Jag skiter i skolan!”, låtsats gå till skolan när jag är på jobbet, smitit från lektioner, hängt med kompisar istället för att gå till skolan, skippat skolan men ändå orkat fritidsaktiviteter osv så hade jag inte sjukanmält dem för att de skulle få giltig frånvaro. Sådan frånvaro är inte giltig tycker jag. Då hade jag inte ”godkänt den” som Britta Svensson skriver. Jag hade inte ”stått bakom den”. Det är ju skolk och således ogiltig frånvaro.

Väldigt få (finns det några?) så kallade hemmasittare med giltig frånvaro har frånvaro som beror på orsaker som ovan. Varken C eller E har varit/är hemma för att de vill/har valt att vara hemma. C kraschade av utmattning i årskurs 6 och var tvungen att vara hemma för att skydda sig själv. Vi föräldrar visste om frånvaron och sjukanmälde. När C mådde som sämst låg hen på golvet i fosterställning och kräktes för att dagens skolförsök gav C sådan ångest. C var inte en lat unge som tyckte om att missa sin chans till en bra utbildning. C slutade träffa kompisar, slutade på fotboll, slutade må bra… Vi föräldrar har nu kämpat för att stötta C i flera år. Cs dåvarande skola lyssnade inte på Cs behov, därav kraschen. E har haft ett liknande mående som C.

Två av mina barn har mycket hög skolfrånvaro. Extremt hög. Men ingen av dem är lat eller vill egentligen vara hemma. De har varit/är hemma för att de har mått/mår dåligt. Som en vuxen som mår dåligt och är sjukskriven från sitt jobb. De är inte skolkare så med andra ord handlar det inte om att jag legitimerar deras skolk. De är hemma för att de mår dåligt. Att jag står bakom mina barns frånvaro beror just på detta. Med andra ord så replikerar Britta på sin egen text. Vi sjukanmäler för att våra barn är sjuka (utmattade, deprimerade osv). Hade de skolkat så hade vi inte anmält. Jag undrar om Britta har förstått skillnaden…?

De dagar mina barn lyckas ta sig till skolan är de överlyckliga. De är inga skolkare. De vill vara i skolan! De gör sitt allra bästa hela tiden. De vill lyckas, och jag som mamma gör mitt allra bästa hela tiden för att stötta dem.

I krönikan i Expressen skriver Britta Svensson:
”Det är klart att det finns fall där skolan misslyckas med elever med särskilda behov, men rent förnuft säger att det knappast kan handla om hela den dramatiska ökningen som DN berättar om, 28 procent fler med mer än 20 procents frånvaro på bara ett år.”

Jag undrar om föräldrar till regelrätta skolkare verkligen anmäler sina barns frånvaro så att den blir giltig. Jag har svårt att tro det. Som förälder vill man att barnet ska vara i skolan och om skälet till frånvaron inte är giltigt så bör ju skolan få veta det och föräldern bör inte anmäla frånvaron så att den blir giltig. Ogiltig frånvaro får man som förälder oftast veta först i efterhand eftersom barnen inte vill att föräldern ska veta om den.

Vad denna ökning av frånvaro beror på är svårt att säga men jag har MYCKET svårt att tro att föräldrar tar lätt på skolplikten och inte tycker att det är viktigt att deras barn får en bra utbildning. I vårt fall är vi två högskoleutbildade föräldrar som anser att utbildning är viktigt. Skulle vi bara låta åren gå och våra barn missa sin skolgång?

Jag tror att felet ligger på ett högre plan. Det behövs mer resurser i skolorna för att möta alla elevers behov. Att skylla på föräldrarna bidrar till den eviga prestigekampen mellan hem och skola som inte leder någonstans. Det är inte NI föräldrar och VI pedagoger eller tvärtom. Vi måste tillsammans bli ett stort VI och lyssna på varandra. DET tror jag gynnar barnen!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte.

Annonser

6 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Vikten av att brinna

Hur många människor har ett yrke som de verkligen brinner för? Det är ju svårt att säga såklart. Jag har ett par vänner som har sin hobby som sitt yrke. De verkar brinna för sina jobb.

Måste man brinna för sitt yrke? Det måste man väl egentligen inte, bara man gör sitt jobb. Sen är det ju självklart bättre om man känner lust till sitt yrke. Om du har ett yrke utan så mycket kontakt med andra människor så kanske det inte spelar någon större roll om du brinner för ditt yrke eller inte, det påverkar ändå bara just dig.

Om du däremot har ett yrke då du möter andra människor så påverkar din inställning till ditt yrke även andra. I yrken där det ingår bemötande, konflikthantering, samtal, relationsbyggande, service, omsorg o.s.v. påverkas även andra av den inställning du har till ditt jobb. Om du är en otrevlig säljare som hatar att stå i butiken så kommer du inte att lyckas sälja så mycket.

Jag är pedagog. Jag arbetar med barn och har mycket samarbete och planering med mina kollegor. Vissa säger ”Yrket pedagog måste vara ett kall!”. Man kan ju skoja om det med tanke på hur låg lön vi har för det jobb vi gör. Det gäller även andra yrken då man arbetar med människor på olika sätt, t.ex. inom vård och omsorg.

Brinner jag för mitt yrke? Ja, jag gör nog det. Jag brinner för relationsbyggande. Jag brinner för att mina elever ska känna sig trygga och lära sig saker. Jag brinner för att de ska få det stöd de har rätt till. Jag brinner för att hitta sätt för mina elever att växa, utvecklas och lyckas.

Brinner alla inom min yrkeskår? Jag tror inte det. Eftersom vi arbetar med människor så tror jag också att det märks. Elever kan känna av vilka som är genuint intresserade av dem och vilka som bara är där för att de ”måste”.

Jag tror att för oss som arbetar med barn är det extra viktigt att brinna. Jag vill inte kalla det för ”ett kall” men ett genuint intresse och engagemang.

Jag har dåliga dagar då jag kanske inte orkar brinna lika mycket men jag har alltid en glöd. Efter en något svalare dag så brinner jag igen.

Som förälder har jag sett olika engagemang hos mina barns pedagoger genom åren. Jag har exempel på en pedagog som var kall som en fisk, otrevlig och totalt utan vilja att förstå. Sen har jag exempel på motsatsen. Pedagoger som vill förstå, lyssnar, anpassar…

Inte så svårt att lista ut vilken sorts pedagog som har fått mina barn att må bäst. En sådan pedagog vill jag vara och sådana pedagoger vill jag att mina egna barn och mina elever ska få möta.

Om vi inte brinner så måste vi hitta lusten att brinna igen. Kanske genom en kurs, föreläsning eller bok. Om lusten dock är helt borta så kanske det är dags att byta yrke. Det vi gör varje dag påverkar andra för mycket för att stanna kvar om elden helt har slocknat.

Det var dagens funderingar från mig. Trevlig söndag! ❤

2 kommentarer

Under Förståelse, Kommunikation, Skola

Min föreläsningspremiär gav mig en rejäl energikick

Igår föreläste jag för första gången i mitt liv. Rektorn på skolan hade läst ett inlägg i min blogg och kontaktade mig och undrade om jag föreläste. Först svarade jag nej. Jag fick nästan lite panik faktiskt. Efter att ha tänkt på saken ångrade jag mig och kontaktade rektorn och sa att jag kunde tänka mig att testa.

Jag var sjukt nervös innan föreläsningen. Jag tror nästan att jag aldrig har varit så nervös tidigare i mitt liv. Mitt hjärta bultade så det kändes som bröstkorgen skulle sprängas. Jag gillar att prata, men nu skulle ju pratet ge andra någon behållning också. Det skrämde mig – har jag verkligen något vettigt att säga? Pappa körde mig till föreläsningen som var på andra sidan stan. Ni vet – jag gillar inte att köra bil 😉

Ca. 10 minuter in i föreläsningen började jag känna mig lugnare. En del i det är att de ca. 80 som lyssnade verkade uppriktigt intresserade. De ställde intressanta frågor och verkade ha bra samtal med varandra. Pricken över i är den fina feedback jag har fått nu efter föreläsningen. När jag åkte hem med pappa efter föreläsningen svävade jag på moln. Vilken energikick! Jag pladdrade hela vägen hem. Glad och lättad.

Jag känner att jag kommer att våga göra om det. Igår kanske var nybörjartur och snälla åhörare men det känns som det jag säger är viktigt. Jag fick så fin respons!

Jag föreläser i namnet Supermamsen för att försöka fortsätta skydda mina barns identitet och integritet. Även min bok kommer att ges ut i namnet Supermamsen.

Föreläsningen handlar om min resa som pedagog och NPF-mamma samt hur min roll som mamma till barn med NPF har utvecklat mig som pedagog. Igår skulle jag enligt plan prata i en timme men tack vare intresserade åhörare drog det ut på tiden. När/om jag föreläser igen så får man nog räkna med 90 minuter. Just nu föreläser jag bara i Stockholmsområdet. Vid en bokningsförfrågan mejla till supermamsenblogg@gmail.com

Föreläsningen är i nuläget riktad främst till pedagoger och heter ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”.

Framöver kommer jag även att göra en föreläsning riktad till anhöriga. Jag återkommer när det blir aktuellt.

Nu blir det bubbel för att fira att jag klarade föreläsningen!

Trevlig helg!

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Mitt andra perspektiv


Jag skrev i inlägget om att jag ska ge ut en bok Kikkuli Förlag i december att jag har ett annat perspektiv. Ett perspektiv som jag aldrig har nämnt i bloggen eftersom bloggen har varit, och kommer fortsätta att vara, min ventil som förälder.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och lärare och arbetar på en F-6-skola. Jag har några gånger fått frågan vilket mitt yrke är och när jag har svarat har de sagt att de har misstänkt att jag är just pedagog. Jag har dock verkligen behövt bloggen som förälder och jag har många gånger känt mig väldigt negativ mot skolor vilket har gjort att jag nästan har känt mig illojal mot, och besviken på, min egen yrkeskategori.

Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag blev faktiskt förvånad över det eftersom jag inte alls hade tänkt på det innan jag själv blev en NPF-förälder. Det är lätt att tro att man kan mer än man kan. Att man förstår mer än man förstår. Autism- och ADHD-kurser är bra men går inte att jämföra med egen erfarenhet. Det är så tydligt nu att vi ser olika saker och hur mycket bättre vi skulle kunna stötta elever med bättre samsyn och mer kunskap. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till just samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Jag har också många gånger blivit chockad över hur vi har blivit bemötta genom åren och att vi har mötts av så mycket misstro som föräldrar. En sådan pedagog vill inte jag vara!

Jag tänker så här – det kan väl inte vara så illa att det måste vara självupplevt alltihop. Att ingen som inte har haft en hemmasittare eller barn med en NPF-diagnos kan förstå. Min förhoppning är att boken ska göra så att pedagoger kan förstå elever och föräldrar bättre utan att själva ha upplevt det. Helt enkelt lita på vår upplevelse. Vi är många med liknande upplevelser som lever liknande liv. Jag vill också att föräldrar ska få en större inblick i pedagogers utmaningar.

Boken kommer att innehålla en hel del ur föräldraperspektivet från bloggen och mycket nytt ur pedagogperspektivet. Jag hoppas att den kan passa alla som känner igen sig, pedagoger som är nyfikna och vill lära sig mer, utredare på Socialtjänsten som vill få en inblick i ett extra utmanande föräldraskap, BUP, handläggare på Försäkringskassan, anhöriga som behöver större förståelse…

Min dröm och vision är att boken ska öppna dörrar och leda till samsyn, samarbete och ömsesidighet mellan alla instanser som arbetar med barn och familjer på något sätt. Det blir inte en fackbok utan en bok fylld med tankar och upplevelser både som förälder och pedagog. Olika scener ur verkligheten. Med barnens bästa i fokus!

8 kommentarer

Under Anpassningar, Boktips, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Vikten av vänskap

Jag är så oerhört tacksam över att mina två hemmasittare har vänner. Jag vet att många barn som är hemma har det tufft med vänner. Vissa är t ex hemma pga. mobbning. Andra har svårt med det sociala osv. Både C och E är sociala. Främst C. E orkar inte lika mycket. Det märks dock att socialt umgänge tar mycket energi från båda. Just nu går det lite bättre med vänner även för L. Hen hamnar inte i  konflikter och verkar lite gladare. Kanhända att det är ADHD-medicinen som gör skillnaden.

Under sina hemmaperioder har både C och E spelat mycket. Vi har genom åren fått kritik för det, främst av barnens skolor. Jag har sagt det förr – spelandet har räddat mina barn. Vid datorn har de känt sig ”normala”, till och med ”duktiga” i spelet och som en i gänget. Tack vare datorn har de upprätthållit kontakter med vänner och i deras piggare perioder har de umgåtts med dessa vänner IRL (In Real Life). En psykolog har sagt till oss att det har varit bra för dem att spela. Vi har satt upp vissa ramar för spelandet. De får t ex inte spela före lunch och E måste sluta spela kl. 21.

E har till och med fått en ny vän tack vare dataspelandet. En nätkompis som bor på annan ort. De har pratat och spelat på eftermiddagarna. Den vännen vet ingenting om Es skolfrånvaro vilket har lett till att det har känts väldigt skönt för E att prata och spela med den vännen. I somras kom vännen på besök och bodde hos oss en helg.

C brukar träffa kompisar ett par gånger i veckan i sina lite piggare perioder. Tyvärr har C ingen bra kompis som kan dra/locka hen till gymnasiet.

E är inne på sin femte hemmavecka. Förra veckan gjorde vi ett försök med att en klasskompis skulle komma och hjälpa E iväg på morgonen. Men E ångrade sig och vi fick avboka. Vi har pratat mycket med E om att hen måste ta sig över obehaget. Inte vänta och låta det växa. I tisdags frågade jag E:
”När tror du att du är redo att ta dig över obehaget?”
”På torsdag! Men jag behöver hjälp!”
”Okej, hur menar du?”
”Jag vill att du ber min kompis komma på morgonen.”

Jag messade kompisens mamma. Kompisen är verkligen jättefin och vill gärna komma och hjälpa trots att det blir en omväg till skolan. Mamman berättade att hon och kompisen hade tittat på Kalla Faktas program om hemmasittare för att kompisen skulle få en större förståelse.

I morse kom kompisen kl. 8. De skulle ge sig av mot skolan kl. 8:30. Kompisen sa ”Idag fixar vi det!” Och det gjorde dom! E är i skolan!

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att mina barn har vänner. ❤ Att ha vänner är inget man ska ta för givet.

5 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Skolfrånvaro

Jag såg ”Kalla fakta” om de osynliga barnen igår. 5500 elever är hemmasittare enligt programmet. Det är garanterat långt många fler än så. Själv har jag två.

Detta är ett samhällsproblem och det MÅSTE sättas in förebyggande arbete och resurser.

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, Hemmasittare

Att bryta mönster

Jag var så orolig över hur det skulle gå för E efter höstlovet. Lättnaden när E tog sig till skolan i måndags var enorm. E bröt sitt mönster. Hen kom även iväg till skolan i tisdags. Men både igår och idag har E varit hemma. Igår för att hen kände sig trött och jag tänkte att en vilodag efter två långa skoldagar kan ju vara okej efter en veckas sjukfrånvaro och en vecka höstlov. Men hemma idag med? E sa att hen mådde illa. Jag vet inte… Jag får bara panik när hen är hemma mer än en dag i sträck.

Nu är jag orolig för imorgon. E säger att hen ska gå. Hoppas det!

Jag fasar för att E ska fastna i inaktivitet igen. Det blir lätt en vana att vara hemma och det är svårt att komma igång igen.

Vi har haft stöd från kommunens ”hemmasittarteam” för E och oss föräldrar i ungefär ett år nu. Teamet säger att de vill knyta ihop säcken och avsluta med oss nu. Jag vågar inte avsluta. Jag vågar inte tro att E inte är en hemmasittare längre. Men jag vill verkligen tro det.

Förra läsåret hade E kanske 5% närvaro i skolan. Hittills denna termin har E drygt 80% närvaro (i frånvaron ingår 4 utspridda vilodagar och 5 sjukdagar i rad). Jag hoppas att E fortsätter orka med skolan så pass bra som hen hittills har gjort detta läsår.


C har 100% frånvaro igen. Hen har inte satt foten på gymnasiet sedan de två introduktionsveckorna i augusti då hen hade 100% närvaro.  Det är helt sjukt men jag börjar verkligen bli van vid att C är hemma. Fyra år hemma. Vilken uppförsbacke hen har nu. Jag har fortfarande ingen aning om hur C ska komma ur detta. Jag kan inte se någon ljusning. Hens mönster är så djupt rotat. Uppgivenheten är så stor. Hur tar man igen 4 år missad skola? Kan man göra det? C säger att det känns som det är så mycket att jobba ikapp att det inte är någon idé att ens försöka. Jag kan förstå känslan. Ändå måste vi försöka motivera och peppa C. Hur blir det annars för C i framtiden?

C har inte fått hjälp från hemmasittarteamet. I åk 8 och 9 gick hen på resursskola utanför kommunen och de hjälper tyvärr bara elever som går i skolan i kommunen. Nu kan C inte heller få hjälp av dem eftersom de endast hjälper elever upp till årskurs 9.  

Jag minns inte hur det var att nästan dagligen ha tre av tre barn i skolan (L i förskolan på den tiden).
Jag minns inte hur det var innan vi fick börja leva med den här dagliga psykiska pressen.
Jag minns inte hur det var att inte vara orolig för morgondagen.
Jag minns verkligen inte det.

Och jag önskar så att jag hade uppskattat den känslan mer då.
För den måste ha varit helt underbar!

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

Oroande mönster

Imorgon börjar skolan igen efter en veckas höstlov. Veckan innan höstlovet var E sjuk hela veckan så nu är det två veckor sedan hen var i skolan sist.

Två år på raken, åk 5 och åk 6, har E kraschat ungefär vid höstlovet och inte kommit tillbaka till skolan förrän framåt vårkanten.

Det har gått jättebra för E nu i åk 7. Hen har bara varit hemma sjukveckan och ett par vilodagar. Skolan säger att hen ligger bra till i alla ämnen.

Det är så typiskt att E skulle bli sjuk precis innan lovet. Ett oroande mönster. Jag är på riktigt livrädd för morgondagen men hoppas att det fungerar. E är så känslig för mörkret och brukar vara väldigt svårväckt.

Igår sa E ”Väck mig tidigt imorgon! Jag behöver träna på att gå upp.”  Hen vill så gärna.

Jag vill bara att morgondagen ska vara över så jag vet hur det gick…

7 kommentarer

Under ADD, Förståelse, Hemmasittare, Skola

När professionen inte har förståelsen och kunskapen

Häromdagen hade vi en kurator från gymnasiet på hembesök för att prata med C. Kuratorn ville absolut först göra ett försök med att C skulle ta sig till gymnasiet på ett besök. Men C låste sig och det gick inte.

Istället fick vi avboka och skjuta upp tiden en vecka. Så är det alltid. Veckan går, terminen går, läsåret går… Hjälpen kommer aldrig. I fyra år!

Vid hembesöket ställde kuratorn frågor om hur C mår och hur det kändes de två veckor C var på gymnasiet i början av terminen. C sa att det kändes bra. Kuratorn pratade om motivation, ta små steg och ha en tilltro till sin egen förmåga. Jag kände ”Yes! Kuratorn fattar hur svårt detta är för C!”

Sen kom det: ”Så vad säger du? Ska du inte göra ett försök med att gå till skolan imorgon? Bara gå dit och säga hej!?”

C segnade ner på stolen. Jag kunde riktigt se hur ångesten slog till.

”Att bara gå till skolan och säga hej!” Bara! Det är inte bara! Det är inget litet steg. Hade det varit det hade C haft en fungerande skolgång för längesen.

Jag sa ”Det är inget litet steg för C. Så gör vi inte!”
Samtidigt som jag säger det kommer oron ”Tänk om kuratorn inte tror att jag bryr mig om skolplikten! Tänk om kuratorn tycker att jag borde sätta ner foten! Tänk om kuratorn tycker att jag är en svag mamma! Tänk om kuratorn inte tycker att jag pressar C tillräckligt mycket…”

Då vi har kämpat med Cs skolgång i fyra år så vet vi vad som INTE fungerar och det är press. Det har både vi föräldrar och Cs skolor testat och så fort pressen blir för stor ökar Cs stress och hen låser sig ännu mer. Detta leder till en känsla av misslyckande och ökad ångest för skolan.

 

C har fortfarande inte fått vandra den gröna vägen. Jag hoppas vi kan låta C göra det nu!

Våra egna erfarenheter, och allt vi har läst om hemmasittare, handlar om att eleven måste få ta små, små steg i sin egen takt och känna sig säker på en nivå innan nästa läggs på. Även att få en relation till någon på skolan är viktigt. Att den personen träffar eleven utanför skolan kan vara bra. T ex hemma eller på en promenad eller en fika.

Eftersom det har varit svårt att få hjälp till våra barn, framför allt för att hjälpen aldrig kan komma hem till oss, så har jag fått vara både amatörspecialpedagog och amatörpsykolog. Ganska ofta känner jag mig mer kunnig än de professioner vi möter. Många förstår inte komplexiteten i hemmasittande och det saknas förståelse.

Nu har vi gjort en plan för C med små steg. C får bestämma takten. Första steget är att ”nosa” lite på ett matteprogram hemma, nästa steg är att räkna en viss tid. Sen ökar vi på tiden och sen blir det att ta sig till gymnasiet på en lektion osv.  Jag hoppas att C kan följa planen!

OM det hade funnits mer förståelse för hemmasittarproblematik och mer hjälp av få i hemmet så tror jag att hemmasittande hade kunnat brytas långt tidigare. Fyra år är vi uppe i. Fyra förlorade år för mitt barn, fyra år av kamp för oss föräldrar….

Vi har de senaste åren varit på extremt många möten. Dessa möten har sällan gett något. Vissa möten känns mer som ”Vi har ett möte så att vi har ett protokoll så att det syns att vi gör något!”. Mer som ett spel för gallerierna än som ett konstruktivt möte som leder till något som gynnar barnet.

Sen när man som förälder stupar av utmattning pga. kampen så finns risken att någon tar våra barn för att vi är så slutkörda. Det händer familjer, vilket jag skrev om sist.

Samhället behöver ta mer ansvar för familjer som vår och rätt insatser måste finnas! Det krävs förändring på många plan. I skolor, inom vård och Socialtjänst, hos politiker…

Jag hoppas att familjer i framtiden slipper genomgå detta!

2 kommentarer

Under autism, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Lösenordsskyddad: Hur kunde det få hända?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola