Min äldsta son, ”Calle” 21 år, kraschade och slutade gå till skolan hösten 2014 i årskurs 6. Anledningen var utmattning, låsningar och överkrav. Sommaren 2015 fick han diagnosen autism nivå 1 (då kallat asperger). Sedan dess har vi/Calle hört tjat om skolplikten och blivit stressade och pressade. Vi har fått höra hur man hamnar i ett livslångt utanförskap om man inte genomför sin grundskola. Hur omöjligt det är att ta sig vidare i livet. Vi har varit tvungna att pressa Calle i så många år. Lättnaden när han fyllde 18 år och vi äntligen kunde låta honom vila och läka ordentligt och med gott samvete var enorm. Vi föräldrar hade försökt låta honom vila men alltid känt oss misstrodda och pressade av ”samhället”. Vi har hört någon kommentar om att ”Skolan kan man alltid ta igen sen!” från förstående personer men vi har aldrig riktigt förstått hur eller fått några konkreta idéer.
För ett ”skolskadat” barn är det inte lätt att tänka tanken att man ska kunna plugga ikapp någonting överhuvudtaget. Självförtroendet är lågt och ryggsäcken tung. Calle har ett betyg med sig från grundskolan och det är ett F i matte. Att plugga har känts som en enorm uppförsbacke. Vi har trott att han måste läsa in minst 8 grundskolebetyg inklusive matte, svenska och engelska för att kunna ta sig framåt i livet.
I veckan var jag och Calle och träffade en studievägledare på kommunens Komvux. Då fick vi veta att det räcker med att Calle läser in grundläggande svenska (alltså grundskolans/åk 9-svenska) för att vara behörig till väldigt många yrkesutbildningar på Komvux.
Varför har ingen sagt det?! Ingen har under alla dessa år sagt ”Ta det lugnt! Lägg fokus på att må bra! När du har fyllt 20 år kan du gå på Komvux och läsa in svenska och sen öppnas möjligheter”. Hade någon sagt så och informerat oss om det hade kanske Calle till och med läkt snabbare och kommit tillbaka till skolan för längesen. Tanken på att behöva läsa in massor av grundskoleämnen har känts helt omöjlig. Detta är information som behöver nå alla hemmakämpare som är mitt i kampen!
Nu är målet att Calle ska läsa svenska på halvtid. Jag hoppas innerligt att han orkar det och nu ser fler möjliga vägar.
Jag kan inte sova på grund av grubbel. Jag grubblar på en massa saker men det som snurrar mest i skallen just nu är hur ni i regeringen tänker kring vad som behövs för att ”fixa” den svenska skolan. Jag kan ärligt talat inte förstå hur ni tror att diverse förslag genom åren som betyg i tidigare åldrar, mer disciplin, kanske till och med ett ordningsbetyg, hårdare tag och det senaste ”mobilförbud” ska lösa någonting överhuvudtaget. Jag förstår att ni är bekymrade över PISA-resultatet. Redan 2016 skrev jag om att skolan måste få kosta. Det har gått sju år sedan dess och det har inte blivit bättre.
Jag undrar om ni är medvetna om hur det ser ut i dagens skola? Våra elever är fantastiska och gör sitt bästa varje dag. Jag och mina kollegor gör också vårt bästa varje dag och vi vill så mycket. Vi vill stötta Måns i leken och vara i närheten av Mia på rasten eftersom hon känner sig otrygg annars. Vi vill ge instruktioner en-till-en till Frej på lektionen så att han kan sätta igång och jobba, hjälpa Sofia att hålla fokus, ge Ivar mer utmanande uppgifter, hjälpa Therese ta små pauser för att orka med, stötta Iman med svenskan så att hon kan hänga med på lektioner och raster samt undervisa alla våra elever efter deras behov. Vi vill hjälpa Anna att ta mer mat, hjälpa Nisse att ta mindre mat, hjälpa Sune att hitta på något på rasten, vakta dörren när Nina kissar eftersom hon inte vågar låsa… Vi vill stötta i konflikter, finnas där för att lyssna…
Tror ni på allvar att er senaste basunering ”mobilfri skoltid” skulle lösa detta? Jag kan då informera er om att på min arbetsplats, en f-6-skola, är det redan mobilfritt under skoltid. Jag och mina kollegor räcker inte till i alla fall trots att vi sliter mer än lovligt och inga mobiltelefoner finns i sikte.
Även min dotters högstadieskola är mobilfri. Alla jag känner som arbetar på skolor har mobilfri skoltid. Det är redan snarare regel än undantag. Tror ni att ni kommer att hjälpa oss i vårt dagliga arbete nu?
Det finns redan följande i skollagen:
”Regler kring mobiltelefoner
Vad gäller kring elevers användning av mobiltelefoner vid undervisning?
Vid undervisning i de obligatoriska skolformerna, fritidshemmet, gymnasieskolan samt anpassade gymnasieskolan får mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning bara användas om:
det sker enligt lärarens instruktioner i syfte att främja elevernas utveckling och lärande, eller
om användningen utgör extra anpassningar eller särskilt stöd.
Det innebär att privat användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning som huvudregel inte är tillåten. Det gäller oavsett om det är elevens egen utrustning eller om skolan tillhandahållit utrustningen. Annan elektronisk kommunikationsutrustning än mobiltelefoner kan till exempel vara smarta klockor, datorer, surfplattor och andra digitala medier.
Om det finns särskilda skäl får rektorn eller en lärare tillåta en enskild elev att använda en mobiltelefon eller annan elektronisk kommunikationsutrustning även i andra fall än inom ramen för lärarens instruktioner, extra anpassningar eller särskilt stöd. Denna möjlighet ska dock tillämpas restriktivt och innebär inte att undantag kan göras för hela undervisningsgrupper.
Skollagens bestämmelser om användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning vid undervisning gäller inte för komvux.
Vi som arbetar i pedagogisk verksamhet vet redan om detta. Således tar vi redan de beslut som vi anser är rätt för våra elever. Litar ni inte på vår profession?
Det känns lite som ett hån att ni basunerar ut att nu minsann ska vi pedagoger få stöd och det stora problemet ”mobiltelefoner” ska bort. Får vi bara bort telefonerna (som redan är borta på i princip alla skolor) så fixar vi den svenska skolan.
Hur svårt kan det vara för er att se sanningen i vitögat? DET BEHÖVS RESURSER! Ni kan inte fortsätta urholka skolan och sen försöka fixa det med disciplin och regler. Våra elever vissnar då. Det behövs bättre förutsättningar för oss pedagoger! Det behövs FLER PEDAGOGER. Så enkelt är det. Då växer våra elever.
Jag är uppriktigt ledsen och oroad över att ni inte gör rätt satsningar och prioriteringar när det gäller skolan. Hur länge ska ni låta detta fortgå? Jag tvivlar inte på att även ni vill att den svenska skolan ska gynna alla elever däremot är jag mycket tveksam kring de metoder ni väljer för att nå målet.
Denna ”metod” använde vi för att jobba bort Emils skolångest när han var yngre. Den fungerade bra för honom. Jag delar med mig med hopp om att andra också kan lyckas med hjälp av dessa steg. Här är mer information om hur vi gjorde.
Årshjul kan användas på olika sätt för att skapa rutiner och traditioner. På mitt jobb har vi årshjul för olika saker.
Det slog mig idag att min familj var i ett oönskat årshjul i flera år. Delarna i detta årshjul är de saker i vårt liv som vi önskar att vi inte hade behövt ha med. Det finns fler saker men det hade blivit alldeles för plottrigt.
Självklart har vi haft fina stunder av mys och glädje, skidsemestrar, härliga stunder på landet mm. men i detta årshjul illustrerar jag som sagt den oönskade kampen.
Vi levde med detta årshjul i sex år. Lite variation har förekommit men på det stora hela har det sett ut ungefär så här. Ska det verkligen behöva vara så? Det gör ont att veta att familjer idag lever i detta hjul.
Idag lade jag upp ett inlägg på Instagram om att vi bara har en möteskallelse för våra barn på kylskåpet just nu. Detta är ganska fantastiskt med tanke på hur vårt liv såg ut förr. Ett år hade vi 50 möten för våra barn och året efter det hade vi 70 möten.
Jag har fått en del meddelanden efter dagens inlägg på Instagram. Vårdnadshavare har beskrivit kampen för sina barn. Samma kamp som vi hade i så många år. Press om skolplikt och skuldbeläggande av vårdnadshavare. För visst måste det ändå vara vårdnadshavarna som är slappa och inte får iväg sina barn till skolan? Visst tar vårdnadshavarna inte skolplikten på allvar? Problemet måste finnas i hemmet. Idag har till och med Lidköpingsnytt en artikel om detta: – Vi tror att det ofta handlar om problem i hemmen som gör att elever uteblir, säger Mario Melani, ordförande i Barn- och skolnämnden som vid möte idag diskuterade skolk tillsammans med företrädare för Barn- och elevhälsan. (Källa: https://www.lidkopingsnytt.nu/2022/04/05/skolk-ett-vaxande-problem-i-lidkoping/ )
Har vi inte kommit längre än så? Jag skrev ett inlägg på min blogg i maj 2019 (för snart tre år sedan) om en artikel som Expressen hade publicerat angående skuldbeläggande av föräldrar.
En vårdnadshavare skrev till mig idag att det finns hot om familjehemsplacering om inte barnet går till skolan. Barnet har ångest AV SKOLAN. Inte av hemmet. Hur ska då en placering lösa problemet? Just oron för att socialtjänsten ska ta våra barn har även funnits närvarande för oss efter ett otal orosanmälningar till socialtjänsten på grund av skolfrånvaro.
Jag känner mig otroligt ledsen och besviken. Jag trodde ändå att vi hade kommit längre än så här. Det är just att felsöka i hemmet som gör att rätt hjälp inte sätts in för dessa barn och familjer. Felsökning måste göras i skolan och stöd måste sättas in DÄR. Jag är medveten om att det finns vårdnadshavare som brister men när det gäller hemmasittande (eller hemmakämpande som jag föredrar) ska man inte jämföra det med skolk. Våra barn vill gå till skolan men kan inte. Vi vårdnadshavare gör allt för att stötta våra barn. Min Emil skrev detta gästinlägg på min blogg för nästan exakt ett år sedan. Här är inledningen på det blogginlägget: ”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid.
Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.”
Jag är väldigt stolt över mina barn. De ”valde” att vara hemma från skolan för att skydda sig själva när ingen annan (inte ens vi föräldrar) lyssnade eller förstod deras mående.
Jag hoppas innerligt att förståelsen ökar. Jag trodde att samhället hade kommit längre än så här…
Vi har rensat lite här hemma och jag hittade då Calles gamla skolböcker från årskurs 2. Jag minns hur Calle var på den tiden – en glad och nyfiken liten kille som spelade fotboll på fritiden. Han älskade att spela fotboll och gick till och med upp extra tidigt för att hinna spela lite fotboll i trädgården innan skolan. Han hade inga svårigheter i skolan, varken socialt eller kunskapsmässigt. Han trivdes och hade låg/normal frånvaro. Han ville inte gå hem från fritids och vi fick tjata hem vår fotbollssvettiga kille på eftermiddagarna. Han hade en busig glimt i ögonen och tyckte att han var bäst på det mesta. Självförtroendet var högt och lusten stor.
I lågstadiet var Calle en glad kille med glimten i ögat men glimten slocknade med skolåren.
Årskurs 3 var också ett bra skolår men sen i mellanstadiet hände något. I 4:an började han klaga lite på magont och efter det blev allt bara värre och värre. Glimten i ögonen slocknade och självförtroendet försvann. Skolfrånvaron ökade och från november i årskurs 6 (2014) hade Calle 100% skolfrånvaro. Calle (snart 20 år) fick inte en fungerande skolgång igen efter det och han har inga grundskolebetyg.
Det kändes i hjärtat att hitta hans gamla skolböcker. Spåren av en tid som borde ha fått fortsätta. Vi borde ha böcker från senare skolår också men det har vi inte. Calle har ingen utbildning.
Hur kunde detta få hända? – Ingen lyssnade på Calle. – Ingen lyssnade på oss föräldrar förrän det hade gått för långt. – Inga anpassningar gjordes. – Ingen vettig hjälp fanns/finns…
Det visade sig att Calle har asperger. Han fick den diagnosen sommaren 2015. Skolan hade inte varit anpassad efter hans behov och han höll ihop länge i skolan efter bästa förmåga. Han kraschade till slut. Skolan hade inte reagerat på hans ströfrånvaro. Vi föräldrar gjorde det men skolan lyssnade inte på oss när vi bad om anpassningar.
Nu pågår en viktig namninsamling som jag hoppas att ni vill skriva under och dela. Den handlar om att få politikerna att förstå att det måste ske förändringar för att alla barn ska få en fungerande skolgång. Inga barn ska behöva krascha som två av mina barn gjorde och som många andra barn gör. Nu får det vara nog! NPF-SÄKRA HELA SKOLGÅNGEN!
Nyligen hade vi utvecklingssamtal för Linnéa. Hon går i årskurs 6 och fick sin adhd-diagnos sommaren mellan årskurs 1 och 2. Ungefär ett halvår efter hon fick sin diagnos började hon med adhd-medicin som fungerar bra.
När Linnéa var yngre hade hon en del anpassningar i skolan. Hon hade en skolbänk i klassrummet medan resten av klassen hade bord och fick gå och hämta sina saker i lådor. Hon hade visuellt tidsstöd och hon fick ta extrapauser.
På samtalet frågade jag läraren hur vi ska göra med information och överlämning till högstadieskolan Linnéa ska börja på i höst. Då sa läraren ”Det fungerar jättebra för Linnéa! Hon når målen i alla ämnen och har hög närvaro. Vi behöver inte ha någon speciell överlämning för henne!”
Va!? Vänta nu! Inte göra något? Inte vara proaktiv och redan nu börja tänka på hösten? Kan man göra så? Bara vara och så kommer höstens skolstart sen… Behöver vi inte maila, informera, göra skolbesök osv redan nu?
Jag och maken blev väldigt lättade och samtidigt förvånade. Vi har inte haft barn som ska börja årskurs 7 som har haft en fungerande skolgång tidigare. Båda våra äldre barn hade nästintill 100% skolfrånvaro i årskurs 6. De hade inga betyg alls i årskurs 6. Vi föräldrar var tvungna att kontakta de skolor de skulle gå på i årskurs 7 för att berätta om våra barns problematik och behov. Vi gjorde besök på skolorna med killarna för att förbereda dem. Killarna fick träffa sina lärare i förväg. Vi kontaktade rektor och bad att våra killar skulle få gå i samma klass som vissa kompisar. Vi fick titta i klassrummen i förväg och våra killar fick välja sittplacering samt vilken kompis de ville sitta med. Vi fick göra upp plan A, B och C.
Nu kan vi alltså – BARA VARA! Är det så man som förälder vanligtvis kan göra? Är det så andra brukar göra? Detta känns så ovant och konstigt för både maken och mig. Vi känner oss nästan förvirrade. Givetvis är vi glada men vi är också skadade och sköra. Vi vågar nästan inte tro på att det kan vara så här. Att det kommer fortsätta vara så här.
Vi är så tacksamma och glada över att Linnéa har det bra i skolan. Hennes nuvarande lärare (som hon har haft sedan årskurs 2) har bidragit mycket till att allt fungerar så bra. Jag hoppas att hon får bra lärare även i högstadiet.
Jag är stolt över Linnéa som fixar skolan trots att hennes äldre syskon har varit hemma. Linnéa är en kämpe ❤
(Vi kommer givetvis att prata med höstens lärare/skola i höst (kanske i augusti). Men inte redan nu som vi brukar behöva göra Linnéa vill att lärarna ska veta om hennes adhd och hur hon vill/behöver bli bemött.)
Titta gärna på denna fina kampanjfilm från Unicef Sverige och H&M Foundation som handlar om inkludering #beinclusive https://fb.watch/bcn3jUtu9x/ Att alla ska känna sig inkluderade och som en del av ett sammanhang är en av mina stora hjärtefrågor. ❤
Just nu har vi inget barn med problematisk skolfrånvaro. Vi hade det 2014-2020. Det är många år. Alla dessa år av stress och oro sätter sina spår. Linnéa går i årskurs 6 och har tack vare en fantastisk lärare en fungerande skolgång. Hon fick sin adhd-diagnos som åttaåring så henne har vi kunnat stötta mer i tid. Hon tar också adhd-medicin som hjälper henne bra. Linnéa har fungerande relationer med sina vänner och hon mår bra. Hon kan till och med längta till skolan om hon är sjuk. Ändå känner jag nästan panik så fort hon säger till exempel ”Jag orkar inte gå till skolan idag!” och kan då mena just GÅ för hon vill ha skjuts. Min hjärna hinner dock tänka allt möjligt bara av en sådan kommentar.
Jag försöker verkligen att leva i nuet och njuta av att både Emil och Linnéa har en fungerande skolgång JUST NU. Jag är dock så bränd/skadad av alla år att det är svårt att ”sitta still i båten”. Nu inför skolval och nya skolor till hösten ökar oron igen. Hur ska det gå? Kommer deras skolor att möta upp deras behov? Måste jag kontakta skolorna och förbereda dem på att mina barn kommer eller ska jag bara låta det vara? Jag är så van vid att behöva ligga i.
Illustration från min bok.
Efter att i så många år ha levt i bergodalbanan på bilden ovan är det svårt att hitta en roll utanför det där spåret. Jag njuter men är samtidigt orolig över att vi ska behöva hamna där igen. Jag undrar verkligen hur länge den känslan kommer att sitta i…?
Höstterminen närmar sig sitt slut. Två av mina tre barn har kämpat med skolan hela hösten. Emil läser in några ämnen på gymnasiets individuella alternativ för att bli behörig till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Han fick nio betyg när han gick ut 9:an i våras. Emil har drömmar och visioner och väldigt höga krav på sig själv. Emil är en ”skolmänniska”. Han tycker om att lära sig nya saker, är nyfiken och pluggar gärna det där lilla extra för att få ett högre betyg.
Linnéa går i årskurs 6 och kommer att få sina första betyg nu. Hon kämpar med att orka göra sina läxor och plugga till proven. Hon vill gärna få bra betyg men hennes uthållighet att plugga hemma är inte så hög. Skolan tar tillräckligt med energi. Hon pluggar hemma och gör sitt bästa varje dag men hon är inte en ”skolmänniska” (om man nu kan vara det…?) på samma sätt som Emil. Hon pluggar för att hon måste.
Vi föräldrar har inte höga krav på våra barn. Med den historia vi har i bagaget är vi i princip nöjda om våra barn har ett gott mående och dessutom närvaro i skolan. Självklart vill vi att de ska lära sig och klara av sin skolgång, men inte på bekostnad av måendet. Emil har flera år av hemmasittande bakom sig och att han nu har en fungerande skolgång ser vi som ett mirakel. Linnéa vill vi hålla på fötter och inte putta utför stupet.
Nu ramlar en massa bedömningar av mina barn in i deras olika ”skolportaler”. ”högsta nivå, genomtänkt, väl genomarbetat, välskrivet, avancerade slutsatser, mycket goda kunskaper, väl underbyggda slutsatser, reflektera på ett enkelt sätt, enkla slutsatser, enkelt språk, djupgående text, resonemang på hög nivå, enkla resonemang, uppnått på lägsta nivå…”
Hur påverkar dessa bedömningar våra barn?
Hur påverkar dessa bedömningar våra barn? Jag får faktiskt ont i magen av att läsa detta. Ett av mina barn känner ”Jag gör mitt bästa och pluggar till alla prov men jag kommer ändå bara få E!” Mitt andra barn blir inte ens nöjd med ett fel på provet för det är högsta betyg som gäller. ”Jag förväntar mig inget mindre” säger Emil efter han fått tillbaka ett prov med alla rätt. Efter han fick tillbaka ett prov med ett fel hördes det att han var besviken. Det är pressen han sätter på sig själv, likt vissa sätter på sina barn.
Varför måste barn sorteras in på detta sätt? ”Du är medelmåttig” och ”Du är en stjärna!”. Var finns lusten till lärandet egentligen i allt detta? Vad gör dessa bedömningar med självkänslan? De som inte uppfyller kraven hamnar i ”mörkret”.
Jag har inga svar på vad som bör ersätta betyg och bedömning eller hur man skulle kunna göra istället men detta sätt att etikettera eleverna gör mig ledsen. På min tid (jag är född 1974) hade vi betyg 1-5. Godkända betyg var 3-5. Mina betyg låg inom det spannet. Jag fick några treor, ganska många fyror och ett par femmor. Jag fick en siffra. Om jag fick en trea var jag nöjd för det var godkänt. Det stod ingenstans att mina resonemang var enkla eller att jag hade presterat på en låg nivå. Dagens betygssystem bedömer nästan mer personlighet än kunskap. Alla människor är inte analyserande och reflekterande. Alla människor har inte ett avancerat språk. Det betyder väl inte att de ska klassas som ”icke godtagbara”? Begreppet ”Icke godtagbara” är verkligen konstigt i sig! En elev som har pluggat jättemycket till ett prov och verkligen gjort sitt bästa och skrivit det hen kan – ska då det hen faktiskt kan klassas som ”icke godtagbart”? Som om det eleven faktiskt har lärt sig inte är värt något. Väldigt konstigt och nedvärderande begrepp tycker jag.
Betyg är ingenting som vi föräldrar lyfter som viktigt i vår familj. Jag hör dock mina barn prata om meritvärden och vad som krävs för att komma in på olika skolor. Allt detta skapar en stress.
Mina barn är så mycket mer än godtagbara eller icke godtagbara på olika nivåer. De är fantastiska! På alla nivåer! ❤
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
Linnéa vill att lärarna ska veta om hennes adhd och hur hon vill/behöver bli bemött.)
supermamsen 