Kategoriarkiv: Skola

Ljuspunkter

Livet är annorlunda nu för många. Så även för min familj. Dock är det faktiskt så att mycket i mitt liv är lite bättre. Jag menar absolut inte förringa allvaret och jag tycker inte att Covid-19 (Corona) är bra på något sätt. Det är givetvis jättejobbigt med all ovisshet och oro för nära och kära.

Däremot är det så att jag redan är van vid ett liknande liv som detta. Två av mina barn har varit hemma från skolan länge. Skillnaden nu för oss är att en av dem äntligen har fått uppgifter att göra hemma. Han har blommat nu och sätter sig framför datorn och sätter igång. Detta är något vi som föräldrar verkligen har kämpat för länge.

Jag och Linnéa har varit hemma med halsont. Ingen av oss har mått jättedåligt men man ska ju vara hemma vid minsta symptom så det har vi varit i nästan två veckor. Maken jobbar hemifrån som så många andra. Killarna är hemma som vanligt.

Alla fem hemma.
Jobbigt? Nja…vi är ju lite vana vid att vårt hus aldrig är tomt. Ofta är killarna hemma och ibland jobbar maken hemma även i ”vanliga tider”. Vår larmfirma ringde en gång och undrade om vårt larm inte fungerade eftersom vi aldrig larmar på. ”Det är alltid någon hemma!” svarade vi.

Häromdagen lyssnade jag på Malou von Sivers sommarprat. Det berörde mig mycket. Hon berättade om sitt möte med Kofi Annan och att han hade haft en lärare (eller kanske rektor) som hade hållit upp ett stort vitt papper framför klassen och frågat vad eleverna såg. På pappret fanns det en liten svart prick och eleverna sa att de såg en svart prick. Läraren sa att det stora är ju det vita pappret. Inte pricken. Berättelsen om det stora vita pappret med den lilla svarta pricken kändes så rätt i tiden. Just nu är den svarta pricken Corona men det finns fortfarande många ljuspunkter i livet. Det gäller att se och lägga fokus på rätt saker. Jag vet att vi som kämpar lite extra med vår tillvaro har en förmåga att vara väldigt bra på just det.

I vår hemmatillvaro har storebror hjälpt Linnéa med hennes läxa.
Två av våra barn har bakat muffins och chokladbollar tillsammans (shit vad lätt det är att lägga på sig några kilo nu när man är hemma!).
Alla tre barnen har spelat Minecraft tillsammans.

Ett barn har pluggat mycket hemma (vanligtvis med skolnärvaropress blir det inte mycket plugg hemma heller).
Vi har ätit många måltider tillsammans alla fem, både luncher och middagar. Jättetrevligt!

Vi måste göra avkall på vissa saker. Vi har avbokat vår fjällresa i påsk. Vi hade alla sett framemot snö och skidåkning men det är inte mycket att göra i dessa tider. Vi kan inte heller istället åka till landet och fira påsk med mina föräldrar då de är äldre/riskgrupp.

Ett av våra barn fyller år snart och vi kommer inte att kunna fira med släktfika. Allt detta är, som Karlsson på taket säger, världsliga saker.

Vi får umgås med folk ute. Vi får vänta på andra tider. Vi får rida ut stormen tillsammans och alla göra det vi måste för att det ska gå så bra som möjligt.

Den 22 mars skrev jag på min Facebooksida:

Tittar ut genom mina smutsiga fönster.
Solen skiner.
Fåglarna kvittrar.
”Som livet brukar vara” tänker jag.
Stannar upp i tanken.
Livet är på ett sätt som det brukar.
Två av mina tre barn har inte varit i skolan den här veckan.
Det är som det brukar vara.
Ett barn har varit hemma sjuk sedan i tisdags.
Jag har också varit hemma sjuk.
Vi har förkylningssymptom. Mår okej men följer direktiv.
Maken jobbar hemifrån.
Vi har varit hemma hela familjen nästan hela veckan.
Det är inte riktigt som det brukar vara.
Igår åt hela familjen lunch och middag TILLSAMMANS och sen tittade vi ALLA på ”Mamma Mia 2”.
Det är inte som det brukar vara. Det är bättre än det brukar vara.
Två av våra barn tog en promenad med maken igår.
Det är också bättre än det brukar vara.
Mina barn har busat och skrattat med varandra den här veckan – bättre än det brukar vara.

Om jag stannar upp och bara isolerar vår familj som en liten bubbla – då är det bra nu. Vi känner inte den vanliga stressen och pressen.

Om jag tänker att vår bubbla spricker och tar in allt på samhällsnivå så känns allt bara overkligt. Jag vill stanna i bubblan.

Ta hand om er! ❤

2 kommentarer

Under Hemmasittare, Skola, Vardag

Om skolorna stänger…

Just nu pratas det om coronaviruset ÖVERALLT. Det går inte att undvika rapportering i alla sociala medier, i personalrum och så vidare. En stor fråga är om Sverige, liksom många andra länder, ska stänga sina skolor. Vi satt och pratade om detta hemma vid matbordet.
Då sa Emil:
”Om skolan stängs kanske jag kan gå dit!”
”Va!?” sa maken och jag i munnen på varandra.
”Ja då kan jag ju vara där och plugga utan att träffa någon!”
Vi skrattade lite åt det hela och fortsatte äta.

Nu i efterhand har jag tänkt på det Emil sa. Emil vill inte träffa någon i skolan för att han inte vill få frågor om varför han är hemma. Han gillar att plugga och har äntligen fått möjlighet att jobba lite hemma (något som kommunens hemmasittarexpert inte tycker är bra då ”skola ska ske i skolan”). Emil är dock en mycket gladare kille sedan möjligheten att jobba hemma finns. Han visar stolt upp det han har gjort när vi kommer hem från jobbet. En annan sak som skulle vara bra för Emil om skolan var stängd och han fick gå dit är att han skulle kunna få hjälp av en lärare en till en och att miljön skulle vara lugnare.

Givetvis är detta inte görbart. Han skulle inte få gå dit om skolan var stängd. Tyvärr kan jag känna, för det är precis vad som skulle passa honom – lugn miljö och mycket stöd. Om skolorna stängdes skulle Emil få jobba hemma och det skulle alla andra också få göra. Plötsligt skulle det vi har blivit nekade så länge, hemundervisning/distansundervisning, bli normen för alla.


Behövdes det ett coronavirus för att nå hit? Regler görs om. Karensdagar slopas. Allt detta är givetvis nödvändigt och bra. Som mamma till två hemmasittare kan jag dock känna mig lite sur. Vi har varit tvungna att ta tjänstledig utan lön för att stötta våra barn med ångest. Vi fick tillslut igenom VAB. Vi har fått tjata oss till material som de kan arbeta med hemma.

Sverige lägger fokus på fel saker. Nu pratas det om att förlänga terminer och ha skola på helgerna… Jag är pedagog och jag anser att kunskap är viktigt. Dock känner jag att vi i Sverige ibland är så överdrivet fixerade vid prestation och att alla måste göra lika. Om skolor stänger kommer vi som jobbar i skolor inte att få vara hemma. Vi kommer få vara på våra arbetsplatser och bedriva distansundervisning, städa lokaler osv. Ska vi sen jobba helger också? Ska våra elever bli snuvade på sitt sommarlov?

Ingen av oss vet vad som kommer att hända framöver. Det som händer i världen nu är surrealistiskt. Det känns som en film. Jag tror att vi har långt mycket viktigare saker att tänka på än om alla får exakt samma undervisning eller inte.

6 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Om kursen ”Mitt barns bästa”

I helgen har jag varit på kurs med Rebecka (Becka) Koritz och ett helt gäng fantastiska föräldrar. Min hjärna är överhettad nu. På ett positivt sätt. Jag har så många nya tankar och känslor.  

Rebecka Koritz

Hur har skolsystemet i Sverige format oss?
Hur påverkar skolsystemet hur vi är som vuxna?
Hur påverkar vi som föräldrar i vår tur våra egna barn?
Hur vill vi att framtiden ska se ut för våra barn?
Vad är framgång?
Når vi framgång med det skolsystem vi har idag?

Skolsystemet idag är uppbyggt på att alla ska lära sig samma saker, alla ska göra samma saker… Är det så det måste fortsätta vara?
Vi vill ha lyckade barn eller lyckliga barn?

Självrannsakan
Ifrågasättande av strukturer

Eftersom jag är både mamma till barn som har ramlat ur skolsystemet och pedagog blev helgen omtumlande på flera plan. Jag har tidigare funderat mycket kring att göra lärande lustfyllt och att hitta elevers inre motivation. Jag har i min bok också lagt mycket fokus på hur vi kan göra skolan så bra som möjligt för alla elever. Dock har jag inte gått så långt i mina tankar som att ifrågasätta hela skolsystemet. Jag har däremot funderat mycket kring LGR11 och betyg och bedömning som per automatik slår ut vissa elever men det har jag inte heller skrivit så jättemycket om.

Helgens upplevelser behöver nu bearbetas. Jag känner både frustration och hopp. Jag är frustrerad och ledsen över att vi är så många som delar jobbiga upplevelser och har barn som har mått/mår dåligt av skolan. Jag känner hopp för att vi är många som på allvar börjar fundera kring vad skolan gör med våra barn. Måste det vara så här? Samtidigt känner jag mig kluven eftersom jag själv är pedagog. Hur skulle det se ut om vi inte hade skolplikt? Hur skulle antagning till utbildningar se ut om vi inte hade betyg och bedömning? Hur skulle barn lära sig något om inte vi vuxna bestämde vad de skulle lära sig?

Det största lärandet sker i leken. Lek är lustfyllt och utforskande. Varför tvivlar vi då på att barn lär sig av lek? Barn söker kunskap. Barn är nyfikna av naturen. Vi vuxna behöver lita på att barnen är kunskapstörstiga. Vi behöver backa och släppa kontrollen.

När jag tänker mig mina barn om 20 år vill jag att de ska vara friska och lyckliga, vara i ett sammanhang, känna tillhörighet och gärna jobba med sina intressen.

När jag funderar över vad jag själv bär med mig från min skolgång kommer jag fram till att jag självklart har vissa kunskaper men jag bär framförallt mönster med mig såsom en strävan efter att duga och vara duktig, att prestera, att bli bedömd, att försöka passa in, att inte ifrågasätta utan göra det jag blir tillsagd att göra.

Behövs dessa mönster för att mina barn ska vara lyckliga? Nej tvärtom! Det hämmar snarare mina barn.
Behövs detta för att mina barn ska lära sig? Nej, de når förmodligen en djupare kunskap som befästs om de faktiskt har ett eget intresse för kunskapen. Hur många prov har jag själv inte pluggat till för att dagen efter lättad andas ut och låta kunskapen (rabblandet av fakta) flyga iväg? Många!

Varför är det så viktigt att mina barn får sina kunskaper i skolan? Varför måste alla barn fyllas med samma kunskap oavsett om de är intresserade av det eller inte?

Stora och viktiga frågor.

Jag ser nu till exempel att Emil mer eller mindre pratar flytande engelska med stort ordförråd och rätt böjning på verb och adjektiv trots att han har missat i princip all undervisning i engelska sedan årskurs 6. Han går i årskurs 8 nu. Dessutom är Emil helt självlärd i att redigera bilder i Photoshop. Han använder olika lager, filter och skapar effekter. Just bildredigering är något han säger att han vill jobba med i framtiden. Hade han fått lära sig lika mycket om det i skolan? Tveksamt.

Det finns så mycket mer att skriva men jag vet inte hur jag ska formulera mig just nu.

Tack Becka Koritz och ”En skola från scratch” och alla föräldrar som bjöd på sina upplevelser

2 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Lösenordsskyddad: Jobba med skolarbete hemma?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Det känns som jag har fått tillbaka mitt barn!

När Calle (nu 17 år) var liten var han pigg, glad och nyfiken. Han hade ett stort självförtroende och tyckte oftast att han var bäst på allt.

När han skulle gå på skidskola tyckte han 3 år gammal att han kunde sluta efter första tillfället – ”Nu kan jag svänga och bromsa så jag behöver inte gå på skidskolan mer!”. Det var samma sak med skridskoskolan. ”Jag kan åka skridskor nu!”

Det var inga problem att få iväg Calle till skolan på den tiden. Han var morgonpigg och vaknade glad. Han trivdes i skolan och lekte på rasterna. Han hade dock redan då svårt att orka med aktiviteter och vänner på fritiden.

I mellanstadiet dalade Calles mående. Han blev tröttare och tröttare. Svårare och svårare att få iväg till skolan. Oro och ångest kom. Känslor som ”Jag kan ingenting!” och ”Jag orkar inte!” växte. Någon gång då, i 5:an-6:an, försvann vår Calle. Vår pigga glada kille. Han fick mer och mer ångest och låsningar som från början endast var kopplade till skolan men som sedan växte till att röra fler och fler saker. Det blev svårt att träffa vänner, svårt att åka till landet, svårt att gå på en släktmiddag…

Först nu, fem år senare, börjar den där pigga glada killen (snart mannen!) med glimten i ögonen komma tillbaka. Han har successivt genom åren börjat må bättre och bättre psykiskt. Träffa vänner har fungerat ett tag, även åka till landet. I somras åkte vi till och med på en solresa utan låsning! Däremot har skolan inte fungerat sedan kraschen ht- 14.

Mina barn hittar egna vägar ❤

Nu har vi däremot en ”Mr. 100%” i huset. Calle har högst närvaro av alla i den gruppen. Han kallar sig själv på skoj för ”Mr. 100%” och ögonen glittrar. Han pratar om kommande skolvecka som om det är en självklarhet att han kommer att gå dit. Han har under de senaste åren haft någon skoldag då och då men aldrig flera veckor i sträck som nu. Jag tror att hans skoldagar de senaste fem åren är max 30 dagar totalt. Nu går han till och med in i matsalen och äter skolmaten. Det har han inte gjort sedan i årskurs 4.

Snart ska hans praktikperiod dra igång och han säger att han är taggad. Han är TAGGAD! Det är helt fantastiskt!

Calle orkar/vill umgås mer och mer med familjen. Han väljer oftare att sitta och äta middag med oss istället för att sitta instängd ensam i sitt rum. Igår satt vi och spelade kort.

Jag har fått tillbaka mitt älskade barn! ❤

Samtidigt som jag är fylld av glädje över Calles just nu välmående så är jag orolig för Emil (14 år). Han är i en rejäl svacka. Ingen skola alls på två veckor. Han har ett anpassat schema och vi har bra dialog med skolan, men det hjälper inte. Vi får inte upp honom ur sängen. Han trivs egentligen i skolan och vill gå dit. Vi får bara inte till det. Han har nu testat Equasym i tre veckor men säger att han inte tänker ta dem mer. Att det är medicinens fel att han inte kommer iväg och att han har ännu sämre aptit än vanligt.

Jag försöker ha is i magen och tänka att det tog fem år för Calle och nu mår han bra. Emil måste också få tid på sig och inte stressas och pressas.

Det kommer att gå bra för mina barn på något sätt. Den traditionella vägen är inte deras väg. Med min och makens hjälp hittar de andra vägar.

12 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Mr. ”100% Närvaro”

Idag hade vi ett sådant där vardagsmirakel då hela familjen åt en trevlig middag tillsammans. Jag blir alltid lika glad när det händer. Egentligen är det ganska härligt att jag kan glädjas så åt sådant som kanske är självklart för andra.

En annan härlig sak som hände under middagen var att Calle plötsligt sa ”Lärarna kallar mig för Mr. 100% Närvaro!” Sen sa han att han bara skojade men att en av lärarna hade sagt till honom att han är den enda eleven med 100% närvaro den här terminen. Han såg så stolt ut när han sa det. ❤ Det är helt fantastiskt! Han går kl. 9-14 varje dag. Vissa morgnar är tuffa och det kan krävas både frukost på McDonalds och skjuts för att han ska komma iväg. Men han har fixat det! Det är dock fortfarande skört.

Utbildningen är ettårig och de första veckorna är den förlagd på skolan för att sedan övergå till praktik tre dagar i veckan och skola två dagar i veckan. Calle har inga betyg från grundskolan så detta är som en genväg till jobb kan man säga. Att Calle är den med högst närvaro är faktiskt helt otroligt. Han brukar alltid vara den som är hemma.

Så här mycket närvaro i sträck har inte Calle haft sedan innan kraschen i årskurs 6. Och alla dagar i veckan har han nog inte gått sedan någon gång i årskurs 5. Vi är ”försiktigt överlyckliga” 😉 . Inombords sprudlar jag av glädje men samtidigt med den där känslan ”Hur länge håller han?”

Calle har sagt att han tycker att det är skönt att ha något att göra på dagarna. Han har sagt att han trivs. Dessutom går en av hans bästa kompisar i samma grupp. Den kompisen har dock inte så mycket närvaro men Calle har tagit sig dit ändå. Det är starkt av honom!

Är det Calles tur nu? Kommer det att hålla? Jag vet inte. Men jag hoppas så innerligt att det är hans tur nu. Genom åren har jag läst hoppfulla inlägg då och då. Inlägg där föräldrar skriver att det plötsligt vänder och att livet lättar. Jag vågar inte riktigt säga så – inte än. Men det har i alla fall börjat vända för Calle. Varje dag han kommer iväg är en stor seger. Det krävs mycket av mig och maken för att Calle ska lyckas. Vad gör man inte för sina barn?

 

5 kommentarer

Under autism, Hemmasittare, Skola

Välbekanta känslor

Nu kommer alla välbekanta känslor som har kommit varje höst i flera år. Det är känslor av hopp blandat med stor oro. Det känns som om jag skulle kunna göra en copy-paste på många inlägg jag har skrivit de senaste åren. När jag tittar tillbaka och läser det jag har skrivit är det två saker jag reagerar på 1. Det känns som om vi befinner oss på samma fläck fortfarande 2. Hur har vi orkat?

Egentligen befinner vi oss inte riktigt på samma fläck. Killarna mår bättre även om skolan inte flyter på som vi hade önskat. Och hur har vi orkat? För att vi måste orka antar jag. Vad är alternativet?

Calle, som har asperger, har varit en så kallad hemmasittare i 5 år nu. Han är 17 år och har inga betyg alls från grundskolan. Nu har han börjat på en ettårig utbildning då man varvar studier med praktik. Syftet är att antingen komma ut i jobb eller att få lust/motivation till att på något sätt plugga in ämnen och plugga vidare. Calle har hittills haft 100% närvaro den här terminen vilket är helt underbart. Det jobbiga är dock att Calle flera läsår har fixat 100% i några veckor för att sen krascha igen. Givetvis känner jag hopp. Men hoppet är skört. Kommer detta att hålla?

I morse var det en tuff morgon för Calle. Han skruvade på sig i soffan och sa att det inte kändes bra idag, att han inte var taggad. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har hört honom säga just dessa ord. Jag peppade honom och idag kom han faktiskt iväg trots allt. Men hur ska det gå imorgon?

Emil, som har ADD och selektivt ätande, har varit hemmasittare i långa perioder i tre år. Han är nu 14 år och fick ett betyg i årskurs 6 och fyra betyg i årskurs 7. Han gjorde en kanonstart nu i årskurs 8. ÄNTLIGEN gick han med på att ha ett reducerat schema. I årskurs 7 vägrade han det och gick som alla andra fram till höstlovet och sen kraschade han helt. Denna gång har vi bestämt att han nu ska gå ca två lektioner/dag. Varannan vecka utvärderar vi tillsammans med skolan och om det går bra lägger vi på någon lektion/vecka. Emil gick sina lektioner de första veckorna men förra veckan var han hemma hela veckan. Han var även hemma i måndags men kom iväg igår och idag. Jag vet inte vad jag ska tro om hur det kommer att gå. När han är hemma känns det livsfarligt. Kommer han att fastna helt hemma igen? Samtidigt är det livsfarligt om han pressar sig själv för mycket och inte vilar. Hur ska vi hitta balans? Hur ska vi veta vad som är bäst?

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan tär verkligen. Det tar väldigt mycket energi. Jag arbetar 75% (kl. 9-15:30) för att kunna stötta mina killar på morgonen. De börjar kl. 9. Jag går upp kl. 6:30 och sätter igång med väckning, peppning, fixning av frukost, skjuts… Linnéa (10 år med ADHD kombinerad form) kommer iväg till skolan men vissa morgnar är det svårt. Framförallt om Emil är hemma. ”Jag är också trött!” säger Linnéa… Maken, som jobbar heltid, brukar åka till jobbet så fort Linnéa har kommit iväg.

Kvar är jag i en karusell av tankar och en bergodalbana av känslor. Vissa dagar kan maken jobba hemifrån och då kan jag andas lite.

Hittills det här läsåret har vi haft 6 möten för våra barn. Det är ovanligt lite faktiskt. Då räknar jag inte in de två föräldramöten vi har varit på. Kommande vecka har vi två möten inbokade. Jag hoppas att det blir lite färre möten detta läsår. Då vi precis håller på och söker omvårdnadsbidrag eftersom vi blir av med vårt vårdbidrag, som vi hade beviljat till 2021, så räknade vi förra läsårets möten och det blev 63. Helt galet egentligen. Och så undrar ”folk” vad vi menar med merjobb…

Bara att hoppas på att mina barn håller detta läsår. ❤

Något kul som är på gång är att jag ska föreläsa för anhöriga till barn med NPF under Anhörigveckan i Sala. Det ska bli superkul! Och lite läskigt 😉

Lämna en kommentar

Under Hemmasittare, Skola

Håller andan…

Imorgon är det dags för SKOLSTART. Jag försöker ha is i magen och inte tänka för mycket, inte hoppas för mycket. Men isen smälter, droppar…

Jag VILL. Jag vill så himla mycket att mina barn ska må bra detta skolår. Att vi ska slippa kämpa så. Att vi ska få lite flyt.

Vi har nosat på flyt ett par gånger de senaste åren men flytet har inte hållt i sig. Båda mina killar har omgångar av flyt och kraschar.

Då blir det också så att även om det skulle bli flyt nu så skulle jag ändå hela tiden vara rädd för en ny krasch.

Jag försöker leva i nuet och njuta av det som är och går bra. Vissa dagar är det lättare att göra det än andra.

Just ”skolstart” är väldigt laddat för mig. Inte minst för att jag själv jobbar på skola och så väl vet vad mina barn missar.

Andas…

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

De sista skälvande dagarna innan skolstart

Nu närmar sig läsårets skolstart för två av mina tre barn. På tisdag börjar Emil i årskurs 8 och Linnéa i årskurs 4. Calle börjar först om ett par veckor. Han ska läsa en ettårig utbildning som innehåller mycket praktik.

Jag har en seriös undran. Brukar föräldrar till ”vanliga barn” (ursäkta uttrycket!) ha mycket att tänka på innan skolstart? Eller är det något som bara dyker upp som man inte behöver ägna i princip en tanke åt? Jag kan inte minnas en sommar utan oro faktiskt. Kanske hade vi det så förr…?

Hos oss förberedde vi denna skolstart redan innan sommaren. Vi hade flera möten med Calles skola, vi har haft flera möten med Emils mentor och en specialpedagog och vi har informerat den personal som Linnéa kommer att ha på mellanstadiet. Tack och lov behåller hon sin mentor som är helt fantastisk.

Nu i veckan hade vi ett förberedande möte för Emil då vi diskuterade schema och anpassningar. Skolan har gjort ett reducerat schema som vi hoppas att Emil köper. Emil har problem med ork och energidisponering men vill ändå göra som alla andra. Detta ledde till att han körde 100% fram till höstlovet förra året och sen stupade han helt och kom inte tillbaka alls i årskurs 7. Nu måste vi få honom att förstå att han inte kan köra på i 100% om han ska hålla över tid.

Vi har haft mejlkontakt med Linnéas mentor också då Linnéa i veckan sa till mig ”Det känns lite jobbigt att byta avdelning och få några nya fröknar. Jag vill att du skickar några frågor till min mentor som jag vill ha svar på innan skolan börjar!”
Åh vad jag kände mig stolt över Linnéa! Hon känner oro och försöker själv säkerhetsställa att hon har den koll hon behöver till skolstarten.
Följande frågor ville hon att jag skulle skicka till mentorn:
1. Vilket klassrum ska jag ha?
2. Vilken personal kommer att vara i klassrummet vid skolstart?
3. Vem ska jag sitta bredvid?
4. Vad ska vi göra första dagen?
5. Vet alla nya lärare att jag har ADHD? Jag vill det!

Mentorn svarade på alla frågor och erbjöd oss att göra ett besök för att titta på klassrum och sittplats men Linnéa var där på fritids några dagar innan semestern och kände sig nöjd med svaren. Nu är hon inte orolig längre säger hon. Så bra att hon tog ansvar för detta själv. Jag önskar att killarna kunde tänka mer så!

Emil har haft lite kontakt med en kompis och de har pratat om att mötas upp innan skolan och göra sällskap. Han försöker också underlätta för sig själv lite. Emil har också i sommar varit på BUP ett par gånger för att prata och få hjälp med att hitta strategier.

Nu måste vi se till att rätt kläder är rena, rätt frukost finns hemma och att alla recept för deras mediciner finns. Uppföljningsmöten med skolan är bokade. Det är mycket att tänka på och göra.

Trots att vi har gjort allt detta undrar jag ändå ”Kan vi göra något mer?”
”Om det skiter sig igen, är det mitt fel då?”
osv. Jag vet av erfarenhet också att bara för att starten blir bra så betyder inte det att det kommer att fortsätta att gå bra. Oron för en eventuell krasch kommer vi att få leva med. Som vanligt.

Just NU kan vi nog inte göra mer. Jag tror inte det i alla fall.

Nu är det bara att hoppas. Igen.

17 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Hoppet

Skolstart närmar sig och jag känner en hoppfullhet komma smygande. Det där livsviktiga, men samtidigt farliga, hoppet.

Det går som en stöt igenom kroppen – hoppet om att detta ska bli ett lättare läsår för mina barn och oss föräldrar. Ett läsår utan en bergodalbana av känslor, oro och stress.

Samtidigt som hoppet spirar så smyger sig oron på. Vetskapen om att jag hade samma hopp vid den här tiden förra året. Känslan när jag tänker på hur det året inte blev som vi hoppades.

Någon gång måste det väl vara vår tur? Någon gång vänder det väl för oss? Eller kommer det inte att göra det?

Att vara förälder är underbart och väldigt jobbigt. Jag har lätt för att skuldbelägga mig själv. Kunde jag ha gjort annorlunda? Vad har jag gjort fel?

Samtidigt som hoppet skrämmer mig, rädslan för att återigen bli ledsen och besviken, så känner jag att hoppet behövs. Jag behöver det så mycket. Hela mitt väsen skriker efter hopp.

Jag hittade denna fyrklöver för ett tag sedan. Den första fyrklöver jag har hittat i mitt liv. Det måste väl betyda något? Det måste betyda tur!

6 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola