Category Archives: Skola

Böter leder INTE till skolnärvaro

Aftonbladet hade en artikel den 12 juni där det står:

”Föräldrar till barn med hög ogiltig frånvaro ska få böta 100 kronor varje dag eleverna inte kommer till skolan.

Det har Staffanstorps kommun bestämt inför höstterminen.

– Vi måste markera och sätta ner foten, säger Nino Vidovic (M) till Skånska Dagbladet.”

Hela artikeln: https://www.aftonbladet.se/a/oRQjLj

Då har jag några enkla frågor:

1. Om mitt barn är totalt utmattat av en icke tillgänglig skolmiljö, hur ska 100 kr/ frånvarodag leda till att mitt barn orkar vara i skolan?

2. Om mitt barn lider av ångest, hur ska ångesten lindras av att vi skulle betala 100 kr/frånvarodag?

3. Om mitt barn behöver mer anpassningar och stöd i skolan, hur uppnås det genom att vi skulle betala 100 kr/frånvarodag?

4. Om vi är utmattade föräldrar som kämpar allt vad vi kan för våra barns skolgång, hur hjälper det oss att böta 100 kr/frånvarodag?

Detta är så absurt så jag nästan, men bara nästan, inte vet vad jag ska skriva. De som har tagit detta beslut har ingen koll på hur verkligheten ser ut för många.

Visst finns det ungdomar som skolkar. Men det är knappast eleven med autism i årskurs 2 som kraschade av utmattning, eleven i årskurs 5 som är hemma för att hen är mobbad och har ångest eller eleven i årskurs 8 som har ADHD och inte får rätt stöd. Var går gränsen? Ska alla som är hemma mer än t ex två veckor bötfällas?

Vem ska bedöma om frånvaron är giltig eller ogiltig? Är ångest ett giltigt skäl? Utmattning? Eller är det magsjuka och feber som är giltigt?

Jag är övertygad om att i princip varenda förälder vill att ens barn ska få en bra utbildning. Jag är också helt övertygad om att föräldrar inte tar lätt på skolplikten.

Jag vet förresten! Vi bötfäller alla vuxna när de är hemma från jobbet pga sjukdom!

Bra idé va?

Eller inte!!!

Annonser

5 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Om att sörja det som inte blev och samtidigt glädjas över det som har blivit

Nu har C ”gått ut” 9:an. Eller i alla fall slutat 9:an. Det blev för 4:e året på raken en skolavslutning som C inte deltog på.

C har i princip inte varit i skolan sedan före höstlovet i årskurs 6 när den stora kraschen kom. Med andra ord har C inte haft en fungerande skolgång på nästan fyra år. Om jag låter den tanken stanna för länge så får jag nästan panik. Hur i helvete (ursäkta!) kunde det hända? Varför har vi inte fått mer hjälp? Hur ska det gå för C i framtiden? Att hamna vid sidan om skolan leder ofta till ett stort lidande och utanförskap.

Det är bal för årskurs 9 idag. C ska inte gå. Hen är inte en del av allt det där. C är utanför hela skolsystemet. Cs skola har åtminstone ringt och önskat glad sommar. Jag har förstått att alla skolor inte ens gör det.

Trots att det gör oerhört ont att tänka på vår resa med C de senaste åren så går det ändå åt rätt håll. C MÅR BRA. C går och tränar på gymmet och har många vänner. Hen kämpar för att ta moppekörkort nu och ska möta upp sina vänner och gå på efterfesten efter balen.

I höst ska C gå individuellt alternativ på gymnasiet och läsa in grundskolebetygen. C har inga betyg. Vi pratar inte om betyg i vår familj.

E kraschade också efter höstlovet i årskurs 6. Ibland har jag svårt att veta vad som är vad med E. E har ADD och blir lätt väldigt trött men jag tror att en del av Es problem är att det på något sätt har blivit ett systemfel och mönster i vår familj att vara hemma från skolan.

E hade en rejäl comeback häromveckan och gick till skolan sex dagar på raken. E vill SÅ gärna. Men sen kraschade E igen. Vår önskan har varit att E ska få en fin avslutning på skolan nu i åk 6.

Att C på sin avslutning i åk 6 låg i sängen i sitt rum med nerdragen rullgardin gör ont att tänka på. Vi vill inte att det ska hända ett barn till.

Igår lyckades maken och jag peppa iväg E så att hen kunde vara med på genrepet inför avslutningen och på avslutningslunchen för åk 6. Jag kände en sådan enorm lättnad när E tog sig iväg.

Idag var E med på skolavslutningen! 😊 Det känns otroligt skönt att E kunde få ett fint avslut på skolan som hen har gått på i 7 år.

Nu gäller det att hjälpa E (och C!) hitta ett sätt att hålla energinivåerna på en jämn nivå. E kör allt eller inget. Bra och intensiva hyperdagar följs av en stor krasch och en lång period av inaktivitet. Vi måste hitta ett sätt att få E att hålla över tid. En bra balans mellan aktivitet och vila.

Vår spralliga L har nu gått ut årskurs 2 och har knappt någon skolfrånvaro alls. Ritalin verkar inte ha någon supereffekt i klassrummet men fritidspersonalen har uttryckt att det går bättre i relationerna med kompisar och det är ju en viktig vinst.

Ikväll har vi varit med vår familj på restaurang och firat 20 år. ❤ Om man räknar in förskoleklass har C gått i skolan 10 år, E 7 år och L 3 år.

Min känsla är lite splittrad. Jag sörjer det som inte blev som jag hoppades men jag gläds ändå åt det som har blivit.

Nu har mina kämpar ett välförtjänt sommarlov så vi får ladda batterierna inför höstens utmaningar!

9 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

Återhämtning tar tid

Trots att vi vuxna (föräldrar, skolan, ”hemmasittarteamet”) försökte få E (13 år, ADD) att förstå att hen borde ha anpassat schema med kortare dagar eller varannan dag så ville E vara som alla andra och gå ”all in”. E har knappt varit i skolan sedan höstlovet så detta var ett stort steg.

E var som alla andra i sex skoldagar. Sen kom kraschen igen och E har fastnat i sin dvala med inaktivitet. Återigen är E knappt kontaktbar på morgnarna.

Hur får vi E att förstå att hen inte kan köra på som alla andra?

En balans mellan aktivitet och vila. Ett ”lagom” behövs.

Nu har E vilat i sex dagar efter sina sex skoldagar. Jag tänkte att då räcker det med vila nu.

Jag trodde det skulle se ut så här.

E borde ha återhämtat sig klart nu tänkte jag.

Men så är det inte… E har inte vilat klart.

Men det ser ut så här. E har inte kommit upp över ytan än…

Hur får vi upp E över ytan och hur kan vi hjälpa E stanna där?

3 kommentarer

Filed under ADD, Diagnos, Egna illustrationer, Hemmasittare, Skola

Yr av glädje

C, min 16-åring med asperger, har varit hemma från skolan i drygt 3,5 år. Det blir inga betyg alls nu när hen går ut årskurs 9. På skolfronten har det varit status quo i många år trots resursskola de senaste två åren. På andra fronter händer det dock saker. C håller på att ta moppekörkort och har genomfört teorikursen på 8 timmar samt körning i 2 timmar på inhägnat område. C har dessutom läst ut moppeboken och pluggar teori på datorn. C pluggar!!! Helt otroligt! Vi hoppas att skolan kommer igång i höst då C ska läsa in grundskolebetyg på gymnasiet.

E, min 13-åring med ADD, var hemma några månader förra året (åk 5) men kom igång framåt vårkanten. I höstas gick det ganska bra (2-4 skoldagar i veckan fram till höstlovet). Efter höstlovet kraschade E igen. Skolan lyckades inte hjälpa E spara energi I SKOLAN och E ville inte ta emot det stöd som gavs utan vara som alla andra.

När det gäller E har jag funderat mycket på vad som är vad. E fick diagnosen AD(H)D i januari i årskurs 5 och har svårt med röriga miljöer, intryck, koncentration osv. Jag kan dock ändå undra om själva hemmasittandet beror mycket på att C har”smittat” E. Svårt att veta och problemet finns ju oavsett orsak…

Förra veckan gjorde E dock ett viktigt genombrott. Hen kom iväg till skolan på torsdagen tack vare att kompisen tog fel på tiden och kom en timme för tidigt.

I fredags kändes det som jag höll andan hela morgonen. Kompisen skulle komma kl 7:40 och jag väckte E strax före kl 7. Jag var så rädd för att E skulle vara helt dränerad på energi efter torsdagens skoldag men E kom upp. Hen ville inte ha sin vanliga frukost. Då blev jag lite orolig. Men sen bad E om toast.
Jag frågade om jag skulle ta ut Es cykel ur garaget och i samma mening sa jag att E kunde hänga med kompisar efter skolan idag med om hen ville.
E sa:
”Mamma, jag orkar inte…”
Jag blev alldeles kall. Det kändes som mitt hjärta stannade.
”Va…?” nästan viskade jag.
”Alltså jag orkar nog inte hänga med kompisar efter skolan idag med! Skulle du ta fram cykeln eller?”
Jag andades ut.
E var i skolan i fredags med!

Helgen har varit lugn. Igår hade vi morsdagfika.
I lördags kväll sa E till mig:
”Mamma, vet du vad det jobbigaste med skolan är? Det är att jag inte kan vara mig själv. Det tar jättemycket energi. Jag orkar inte låtsas!”
”Men var känner du att du kan vara dig själv då?”
”Med familjen!”
”Men hur menar du att du låtsas?”
”Ibland busar och skämtar jag för att kompisarna gör det men egentligen orkar jag inte.”

Mitt lilla hjärta. ❤

Jag minns att jag hade ett liknande samtal med C när hen var i samma ålder.
Jag sa till E att många känner sig så i tonåren när de försöker hitta sig själva och sin plats i gruppen. Vi pratade också om att det är ett bra tillfälle för E i höst att vara sig själv från början när det blir ny skola och nya klasskamrater i årskurs 7. De flesta av Es kompisar har valt en annan skola.

Igår sa E:
”Jag kan cykla med L till skolan imorgon så slipper du eller pappa lämna!”
”Ja tack gärna! Om du orkar?”
”Jag orkar!”
E har sedan hen var liten pratat om att när hen blir större så ska hen lämna och hämta L på skolan. Eftersom E har varit hemma så mycket har detta inte blivit av.
E cyklade iväg till skolan med L lite före kl. 8 nu på morgonen. Det var nog viktigt för E att fixa detta. L var jätteglad över att E skulle lämna.

Glädjen jag kände var så total att jag nästan kände mig yr!

11 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Hemmasittare, Skola

Bortbyting?

När jag kom hem från jobbet idag vid 17-tiden möttes jag av en hyperaktiv, skuttande och lycklig E. Så mycket energi! Glittrande ögon och lätta dansande steg. Ivrigt berättande om sin dag. Kramig, busig och skämtsam. Ville hjälpa mig i köket och gå ut med soporna. Tog en cykeltur runt kvarteret efter maten. Satt inte vid sin dator en enda minut idag. Är detta verkligen min E eller är det en bortbyting? Maken och jag tittade på varandra. Helt otroligt! Skillnaden i Es sätt att vara var enorm.

Nu ska ni få höra… 😊
I flera veckor har vi haft skolträning. E lyckades med ett par timmar skola den 26/4 men sedan dess har det inte blivit någon skola alls.

I morse hade vi återigen bestämt att kompisen W skulle cykla förbi och möta upp E. W skulle komma kl. 9:20 för de hade sovmorgon idag.

Kl. 8:20 satt jag i soffan med mitt morgonkaffe redo för att snart gå in och väcka E för tredje gången idag och dra upp rullgardinen (väckningen måste ske i flera steg). Då hörde jag en lätt knackning på ytterdörren. Jag tittade ut genom fönstret. Där stod W!

Jag öppnade förvånat dörren.
”Hej! Hade inte ni sovmorgon idag? Du skulle väl komma kl. 9:20?”
”Jo… Vad är klockan då?” Lätt förvirrad blick.
”Bara 8:20 så jag har inte fått upp E än men kom in!”

W kom in och följde med mig för att väcka E. E blev lite ställd. Jag förklarade att W hade tagit fel på tiden. E kom upp och klädde på sig.

E och W satte sig i soffan och kollade Youtube-klipp och åt frukost. Sen kl. 9:20 cyklade de iväg.
Att W råkade komma tidigare var verkligen toppen! Efter jag hade låst dörren stod jag i hallen och skuttade för mig själv. Jag kände ren och skär glädje!

Efter skolan (ca. 14:30, E ville absolut gå heldag) ringde E mig ”Mamma! Jag går till centrum och chillar lite med W och A”. Jag stod på jobbet och gjorde en liten glädjedans. Det var helt fantastiskt! E hade kommit hem ca. kl. 16.

E har bara varit i skolan fyra dagar den här terminen om jag räknar in skidutflykten. Vi tränar och kämpar VARJE DAG. Känslan att få se mitt barn lyckas och se den sprudlande glädjen när E berättade om sin skoldag går nästan inte att beskriva. Mitt hjärta bultade av lycka. E vill detta VARJE DAG men ork, oro och ångest gör att förmågan inte alltid finns där. Idag gick det!

Jag inser hur mycket kraft och energi det tar från E att inte lyckas med det hen vill uppnå. Att hela tiden känna att hen inte gör det som hen borde göra… Jag inser också hur mycket energi alla dessa dagar med kämpande utan att lyckas tar ifrån mig. Idag har jag känt mig lätt och lycklig. Vissa dagar är väldigt tunga.

E berättade detaljerat om sin skoldag och skrattade åt saker som hade hänt. Det hade gått bra på lektionerna och det hade varit roligt på rasterna. Det märktes att E njöt av att ha något att berätta och av att ha upplevt saker utanför huset.

L sa till E ”Jag såg dig i skolan! Vad bra att du var där idag! Det kändes skönt!”. E log stolt.

Imorgon är planen att W ska komma kl. 7:40. Måtte det fungera även imorgon! Jag vill ha kvar dagens bortbyting!
Men som maken så klokt sa nu på kvällen ”Fungerar det inte imorgon får vi ändå vara glada över att E och vi hade den här dagen!”
Idag har varit en riktigt bra dag! 🙂

7 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Ångest, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Hur ska samarbetet se ut mellan lärare och föräldrar egentligen?

Ett videoklipp har delats flitigt på Facebook. Det är en ”lärare” som ringer till en elevs förälder och berättar om dagen. Jag kommenterade detta på min Facebook-sida.

Jag förstår att många lärare har en förtvivlad situation och visst finns det barn som har föräldrar som inte uppfostrar dem.
MEN denne Liam och många andra ”Liamar” har troligen en funktionsnedsättning som gör att de inte kan hantera skolmiljön.
Det är en politikerfråga att sätta in pengar och kompetens. Det är inte en fråga om lärare mot föräldrar. Det borde vara vi tillsammans för barnens bästa.
Samtalet kunde lika gärna varit så här:

Läraren:
”Hej det är Liams lärare. Jag ringer för att Liam har skött sig dåligt idag. Han störde på lektionerna… jo jag vet att Liam har ADHD och autism… jobba i liten grupp? Nä han ska vara i klassen… Jo jag vet att BUP säger att han behöver en resurs som stöd… Nä vi kan inte behandla Liam annorlunda jämfört med de andra barnen… Jo jag såg att det står i hans utredning att idrotten är för stökig för honom… Slippa idrotten? Nej han måste göra som alla andra!…. Ja vet att psykologen säger att han behöver stöd i sociala relationer… Jo men vi tycker att han får anpassa sig… ja vi vet att Liam reagerar starkt och gör tokiga saker när han blir stressad… ja och sen blir han ledsen och känner sig misslyckad…. men han måste göra som de andra barnen… jo jag vet att han har en funktionsnedsättning men vi tycker inte att han kan skylla på det… ”

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1777511412557837&id=1498272237148424

2 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Förståelse, Skola

Stegvis träning

Om inte plan A fungerar så får vi tänka om!
(Bilden är från Messenger)

Ibland har jag så svårt att lägga band på mig själv. Jag vill så mycket! Vill att mina barn ska få lyckas! När jag vill så där mycket så blir jag alldeles för ”på” och peppig/tjatig.

Efter Es lyckade skidutflykt med klassen förra veckan hade jag en förhoppning om att det skulle leda vidare till mer skolnärvaro. Jag tänkte att nu var ”isen” med klassen bruten och E behövde inte känna sig orolig över att träffa dem. Jag såg skiddagen som ett startskott.

Så har det inte blivit. Eller har det det? Det har inte blivit ett startskott på det sätt jag hade tänkt mig. Men något har hänt.

Hemmasittarteamet som jobbar med E och oss har sagt att vi ska ta det stegvis. För mig har stegvis inneburit först en lektion, sen två osv. Men vi är inte där än! Det har jag förstått nu.

Den här veckan har E tränat ett skolnärvarobeteende. E är VÄLDIGT svårväckt. Men den här veckan har vi lyckats väcka E varje dag vid 8-tiden. Planen som ligger är skola kl. 9:40 varje dag.

Maken var hemma med E måndag-onsdag. Istället för att försöka tvinga iväg E till skolan berömde maken E för att hen kom upp ur sängen, klädde på sig och åt frukost i måndags. Sen i tisdags sade maken till E att de skulle träna på att ta steget längre och komma ut ur huset. Så E fick ta på sig ytterkläderna och sin ryggsäck och så gick E och maken i skolans riktning men när E ville vända så vände de. Igår gjorde de samma morgonrutin men sen tog de bilen och bara åkte förbi skolan.

Idag var det min tur. Eftersom maken hade lyckats så bra i tre dagar kände jag värsta pressen. Tänk om jag skulle sabba allt. Tänk om jag skulle göra så att E misslyckades idag. Tänk om jag inte skulle kunna hålla mig lugn.

Jag väckte E vid 8-tiden. Hen mumlade att hen var helt slut idag. Vi var hos vänner på middag igår och kom hem kl. 21 så det var inte så konstigt att E var trött. Jag lirkade lite och tillslut gick E upp och tog en dusch och gick sen och satte sig i soffan. Jag frågade vad E ville ha till frukost. E svarade att hen inte ville ha något. Jag sa ”Vi gör som du och pappa har gjort! Vi tränar på att du ska komma ut ur huset. Vi åker förbi skolan och sen åker vi och köper hem frukost från Mc Donalds!”. Då kom E till hallen och klädde på sig och tog sin ryggsäck. Vi klarade det!

Hemmasittarteamet säger att det är jättebra att vi gör på detta sätt och att E själv får styra och bestämma vad som är dagens lagom. De säger också att det är viktigt att E känner att hen kan lita på att vi gör som vi har sagt och inte plötsligt pressar på och kör till skolan och parkerar eller något liknande.

E har för varje dag blivit lite lättare att få upp ur sängen. Att ta sig ut ur huset är fortfarande svårt men vi fortsätter träna. Momenten upp-ur-sängen och ut-ur-huset tar mycket energi. Om vi tränar på detta så kanske det sedan tar mindre energi så det finns mer energi att lägga på vara-i-skolan.

E sade att det känns som vi förstår E bättre nu. Vi sade att det är tack vare att vi har samtal med hemmasittarteamet. Då såg E lite förvånad ut. E har nämligen dömt ut dem och sagt att hen inte tror att de kommer kunna hjälpa oss.

Så ja… Skiddagen har kanske gett lite ringar på vattnet ändå. Kanske inte så stora ringar som jag hade hoppats på. Men små rörelser i vattnet. Nu gäller det att ha tålamod.

12 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, Hemmasittare, Skola

Hur ska vi orka och hinna jobba?

Jag och min make VILL jobba. Förr jobbade min make heltid. Innan vi fick barn gjorde även jag det.

Efter första barnet gick jag ner till 75% några år för att sedan gå upp till 90%. Vi har tre barn som nu är 15, 12 och 8 år.

För drygt tre år sedan kraschade vårt äldsta barn av utmattning och blev en hemmasittare. Ett barn som inte klarar av att gå till skolan. Efter kraschen fick hen diagnosen högfungerande autism/asperger.

Första året som mitt äldsta barn var hemmasittare försökte jag jobba mina 90% och maken kämpade på med sina 100%. Veckorna fylldes av möten och det var svårt att räcka till. Mitt barn ringde mig på jobbet och grät och hade ångest. Jag stressade hem för att ta hand om mitt barn. Ett år kämpade jag på med både jobb och mitt hemmasittande barn (samt våra två andra barn).

Jag började få fler och fler stressymptom. Magont, daglig huvudvärk, sömnsvårigheter, problem med minnet, lättirriterad… Jag räckte varken till hemma eller på jobbet och kunde inte vila någonstans. Att vara hemma är inte att vila. Att vara på jobbet är inte att vila.

Tillslut så klarade jag inte både jobb och familj. Jag kraschade och blev sjukskriven på heltid. Ett helt år var jag hemma. Under det året fick även min 12-åring det tufft i skolan och fick sedan diagnosen ADD.

Under samma period blev även min make sjukskriven deltid för utmattning. Det är tufft att vara två föräldrar som är utmattade samtidigt. Ingen orkar avlasta eller lyfta den andra. Vi är båda lika trötta.

Jag började för drygt ett år sedan jobba 25%. Under den perioden fick även min 8-åring diagnosen ADHD. Sen gick jag upp till 50% och nyligen gick jag upp till 75%.

Mina stressymptom har inte försvunnit. Mitt liv har inte blivit lättare. Men jag måste orka jobba mer. Jag måste hinna jobba mer.

Hur ska jag orka?

Hur ska jag hinna?

Den här terminen har vi hittills haft omkring 20 möten för våra barn. Det har varit möten med BUP, habiliteringen, Socialtjänsten, kommunens hemmasittarteam och elevhälsan samt våra barns lärare. Sen utöver det så har vi varit på öppna hus på gymnasier och högstadier inför skolvalet samt det vanliga med läkare vid sjukdom och tandläkarbesök. Räknar jag in allt detta blir det ca 30 olika möten.

Samtidigt ska vi försöka hinna jobba och dessutom stötta våra två barn med mycket hög skolfrånvaro att ta sig till skolan. De tar sig inte iväg utan vårt stöd.

Min identitet har rubbats. Från att ha varit den där kollegan som tog på mig saker och gick att lita på så har jag blivit kollegan som sällan fullföljer åtaganden. Jag är opålitlig. Jag känner själv att jag inte gör ett riktigt bra jobb. Jag är alldeles för trött, har för hög frånvaro, är för glömsk… Jag är inte den jag var förr. Den jag vill vara.

Samtidigt som jag ändå försöker vara på jobbet så mycket som möjligt så har jag hela tiden en oro och stress över att jag inte hinner stötta mina barn. Jag går med en ständig klump i magen.

Vi kan ju inte bara skippa möten för våra barn och inte heller styra över de tider vi får. Om vi skulle välja bort möten skulle vi anses vara slappa oengagerade föräldrar och då skulle vi kanske inte få behålla våra barn.

Jag vet ärligt talat inte hur vi ska få ihop vårt liv. Vi har inte råd att sluta jobba eller gå ner mer i tid. Vi bor i hus. Vi har lån. Vi har tre barn.

Förra veckan var jag hemma några dagar för att stötta våra barn. Idag var maken hemma. Mina två hemmasittare gjorde inte det som de skulle göra idag. Ingen lektion i skolan för den ena och ingen Skypelektion för den andra. Jag fick ett sms från maken där han skrev ”Jag har misslyckats 😦 ”.

Jag vet exakt hur han känner. Så kände jag förra veckan när inte heller jag lyckades få dem att ta sig förbi sin ångest och sina låsningar. Man blir helt dränerad av detta. Helt frustrerad. Hjälplös. Maktlös. Det tar extremt mycket energi. Vi är föräldrar som tvingas vara amatörpsykologer.

Maken var trött idag när jag kom hem kl. 16:45 efter min arbetsdag 9:30-16:00. Jag var också jättetrött.

Maken ville gå en promenad direkt när jag kom hem för att få lite frisk luft och komma ut ur huset. Även 8-åringen var hemma idag med ont i halsen. Jag förstår honom! Så brukar jag också känna efter en kompakt och tung hemmadag. Man vill bara ut ur huset.

Jag ville egentligen sätta mig i soffan under en filt. Eller lägga mig i sängen. Och gråta. Men istället lagade jag middag. Alla måste ju ha mat.

Jag funderar mycket på hur länge vi kommer att ha det så här. Hur många år? Vi är redan uppe i över tre år. Det tär.

Till hösten börjar våra två äldsta på nya skolor. Den ena på gymnasiet utan ett enda betyg. Den andra på högstadiet med tre betyg. Hur kommer det att gå? Ingenting kommer ju att fungera per automatik bara för att de byter skola. Det kommer att bli nya möten, kanske nya orosanmälningar till Socialtjänsten…

Hade vi haft råd hade jag tagit tjänstledigt i ett år. Men vi har inte råd med det. Och Försäkringskassan vill snart tvinga mig upp till 100%. Det kommer jag inte att klara så jag måste ta tjänstledigt 25% i så fall.

Många familjer har det tuffare än vi. Vi är ändå två föräldrar som kan byta av varandra lite i alla fall. Vissa har barn som skadar sig själva eller har uttryckt att de vill ta livet av sig. Dessa barn vill ju föräldrar självklart inte lämna hemma ensamma!

Om vi lämnar våra två äldsta hemma själva en dag så kommer de inte att klara av att göra det de ska. Ingen Skypeundervisning och ingen lektion. Troligen kommer 12-åringen inte heller att äta då hen har selektivt ätande och behöver påminnas om att äta och hjälp att både komma på vad hen ska äta och fixa det. Det finns ingen motor. Samtidigt som vi är två föräldrar som är ansvariga för våra barns skolplikt så får vi inga förutsättningar att hjälpa dem. Är vi hemma så känner vi att vi borde vara på jobbet. Är vi på jobbet känner vi att vi borde vara hemma. Vi räcker inte till!

Och nu har jag inte gått in i detalj på hur mycket merjobb vi har i hemmet. Det är mycket!

Hur är det egentligen tänkt att familjer som har det som vi ska få ihop livet? Var är skyddsnätet?

Det finns inget skyddsnät!

Ps Om någon har tips på hur jag kan försörja mig på denna icke inkomstbringande egenterapiblogg så får ni gärna höra av er. Att skriva av mig är en av få saker som faktiskt ger mig energi 😉 Ds

Gilla gärna min Facebook-sida om ni vill läsa bloggen och annat kopplat till NPF och hemmasittarproblematik.

10 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, Ångest, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten, Stress, Vardag

Känslostormar

Hur ska vi hjälpa E med övergången?

Igår kväll ringde en klasskompis till E. Ett kort samtal.

”Hej! Ska du följa med på utflykten med skolan på torsdag? Det vore kul!”

Efter samtalet var E glad. En sådant samtal kan betyda mycket.

Idag när jag väckte E kl. 8 så kom hen upp utan problem och gick och duschade. Dagens lektion skulle börja 9:40.

Jag började verkligen känna hopp. Idag skulle det nog äntligen gå! Jag märkte på E att hen också hade hopp. En glimt av något i ögonen. En liten tro på sig själv.

E satte sig i soffan framför TV:n och fick rostad baguette och äppeljuice. Efter en kort stund ropade E på mig:

”Mamma! Det är inte vanlig baguette. Inte den vi brukar köpa!” 

E vände på baguetten och pekade på prickar på undersidan av brödet.

”Prickarna kommer från bakplåtspappret. Det är vanlig baguette!”

”Den smakar inte som vanligt! Jag kan inte äta den!”

”Okej. Vill du ha skivade jordgubbar istället?”

”Ja tack!”

Yes! Den situationen lyckades jag rädda.

Jag skivade jordgubbar och gick med dem till E.

”Mamma, jag ska fixa det idag! Jag vill verkligen gå på utflykten imorgon och då är det ju bra om jag kommer iväg idag!”

Så klok! Så mycket vilja!

”Ja, det är ju bra att du tränar på att komma iväg!”

E åt jordgubbarna. Jag smygtittade på E. Hen satt där och tittade på TV. Då och då tog E upp händerna till ansiktet och liksom gömde sig. Det syntes att E jobbade med sig själv och sina tankar.

Jag gick till badrummet för att borsta mina tänder. Jag hörde hur E suckade i soffan.

Timern pep.

”E, nu är det dags att stänga av TV:n och gå och borsta tänderna!”.

E sjönk ihop i soffan.

”Mamma, jag klarar det inte!”

Plågad blick. Ihopsjunken kropp.

”Jo, du klarar det! Din kompis ringde ju igår och kommer att bli jätteglad om du kommer idag!”

”Jag är värdelös! Det går bara inte!”

”Jo! Kom igen nu! Du fixar detta. Jag kör ut bilen. Vi åker nu! Jag är ju hemma från jobbet den här veckan för din skull!”

Min röst blev lite för gäll och hög. Lite för anklagande. Jag kände hur stressen tog tag i mig. Hur jag nästan skulle velat bära E till skolan för att bryta detta mönster.

”Mamma, du tror för mycket på mig. Jag är dålig! Du får inte tro på mig!”

”Du måste tro på dig själv! Du kan! Jag hjälper dig!”

”Nej, det går inte….”

Tårar rann ner för Es kinder.

Vi kramades hårt och länge.

”Mamma, jag vill verkligen försöka gå imorgon på utflykten!”

” Jag vet hjärtat. Vi försöker igen imorgon. Jag hjälper dig!”

Ungefär så här är det varje gång vi ska göra ett försök att gå till skolan.

E vill verkligen inte vara hemma. Men E kan inte ta sig till skolan.

Just nu får vi ingen hjälp från skolan heller. Mer än ett anpassat schema. Ingen personal hör av sig till E för att bygga en relation. Det känns som skolan tänker att om några månader går inte E kvar där så varför lägga krut på E?

E vill inte gå på sin fritidsaktivitet för hur ska man förklara att man är ”sjuk” från skolan men ändå går på en aktivitet. E vill inte heller äta på t ex Mc Donalds eller gå till centrum för då finns risken att hen träffar någon och får jobbiga frågor. Isoleringen och lidandet blir större och större. Den hjälp vi behöver finns inte.

Vi balanserar dagligen på en skör tråd i ett hav av känslostormar.

12 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

”Jag vill vara förkyld!”

”Krya på dig mitt hjärta!” sa jag till min snoriga 12-åring nu på kvällen.

”Mamma… Säg inte så. Jag VILL vara förkyld!”

”Vill du vara förkyld?! Varför det?”

”Jo, för då finns det en riktig ursäkt att vara hemma. Jag känner mig så dålig som inte klarar skolan!”

”Men du har alltid en bra ursäkt! Så ska du inte tänka! Vi vet att du vill gå till skolan och att du skulle gå dit om du kunde!”

Älskade barn som bär så mycket skam och skuld över skolfrånvaron.

(Bilden är från Messenger)

Skolan gör just nu INGENTING för att hjälpa oss. Vi har helt blivit hänvisade till kommunens hemmasittarteam. Vad hände med skolans ansvar?

4 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola