Kategoriarkiv: Skola

Undvikandebeteende

C har varit hemma från skolan i drygt 4 år med några sporadiska skoldagar här och var. Varje gång vi berör ämnet skola så låser C sig. Det går inte att prata om det alls. C börjar skruva på sig, låta, vända bort huvudet, gå iväg, dra täcket över huvudet, gå in på toa och låsa dörren, säga att hen är inne i spelet och inte kan prata… Det spelar ingen roll vilken situation vi väljer att prata i. Det går aldrig. Det går inte ens om vi ber om att få ”boka” en tid som C får bestämma och sen sätta timetimern på t ex 10 min.

Vi har gett upp skola just nu. Det kommer inte att fungera. Nu tittar vi på andra lösningar. T ex att hitta en praktikplats. C vill inte prata om det heller. Hen har inte direkt några intressen som skulle kunna bli en praktikplats men vi vill försöka luska lite. Något måste vi hitta! C kan inte bara vara hemma. Sen är ju frågan hur vi ska lyckas få iväg C överhuvudtaget. Det måste finnas något driv som kommer inifrån, som med moppekörkortet. Syon ska komma på hembesök nästa vecka. Hoppas det ger något.

C har ett tydligt undvikandebeteende. Hen stänger av. Försöker vara uppe sent, även om vi tjatar om att hen ska gå och lägga sig senast vid midnatt, och sen sova bort halva dagarna. Om C sover bort dagarna så blir det inte lika tydligt att hen är hemma när kompisarna är i skolan. C börjar spela med sina kompisar så fort de kommer hem från skolan. I spelet kan C känna sig ”normal” och som en i gänget. Jag är väldigt glad över att C har vänner. Ibland träffar hen dem på helgerna också.

Något som inte är bra är att C knappt kommer utanför dörren på vardagarna. Vi försöker uppmuntra C att gå och träna med sin kompis. Hen gjorde det en period tidigare men inte alls nu. Vi ber C att åtminstone gå runt kvarteret men inte ens det gör C. C säger ”Jag orkar inte!”. Vi försöker förklara att frisk luft och motion ger energi för att sen orka mer men det hjälper inte.

E, som har fungerat så bra den här hösten, har helt kraschat nu. Tredje veckan hemma och vi ser ingen ljusning alls. E är inne i sin årliga morgondvala och vi lyckades inte hejda den i år heller. Vi märker att inte heller E vill prata om hur vi ska göra för att stötta hen tillbaka till skolan.

Jag har själv lite av ett undvikandebeteende. Inte så att jag undviker att ta tag i situationer för jag kämpar hela tiden. Däremot undviker jag att tänka för mycket om jag kan. Vissa dagar kan jag mota bort alla jobbiga tankar och all oro. Vissa dagar sipprar det in. Som idag. Det blir som små hål i mitt skydd som jag har byggt upp. Genom hålen sipprar tankarna in ”Om vi inte hjälper E tillbaka fort nu, kommer hen vara hemma hela högstadiet då?”, ”Kommer C att behöva bo med oss hela livet?”, ”Hur kommer C och E att må om några år när kompisarna börjar få jobb osv?”, ”Hur kommer det att bli när C fyller 18 år 2020? Hur ska vi hinna hjälpa C innan dess?”, ”Hur ska vi få E att äta bättre?”, ”Hur påverkar allt detta lilla L?”…

Laga alla hål. Bort med alla tankar. BORT!

Sådärja!
Nu måste jag åka och jobba.

Annonser

13 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Det förödande höstlovet

Nu bygger E en mur igen.

E klarade det förödande höstlovet. Trodde vi. Men så var det tydligen inte. Hen kom iväg tre dagar veckan efter höstlovet (måndag, tisdag och fredag) men har sedan dess varit hemma. E är helt slut. Jag känner en enorm frustration och uppgivenhet. Varför hände detta i år igen? Det är tredje året det blir så för E. Årkurs 5 och 6 och nu även i årskurs 7. Jag vet inte hur vi ska komma ur detta igen. E säger varje kväll att hen ska gå dagen efter men sen på morgonen så går det bara inte.

Jag följer bloggen Prestationsprinsen och idag kom detta inlägg upp i mitt flöde https://prestationsprinsen.wordpress.com/2018/11/15/tva-manader-racker-egna-viljan-sen-ar-det-november-da-ar-ocksa-orken-slut-och-hemmasittandet-ett-faktum-3/

Innehållet i inlägget från Prestationsprinsen stämmer nästan på pricken på min E. Jag vet dock att hen tycker om alla lärare och trivs i sin klass. Jag delade Prestationsprinsens inlägg på min Facebooksida och fick så många kommentarer av föräldrar som känner igen sig. Deras barn har också kraschat. Det är så sorgligt att det är så många barn som inte orkar med skolan.

Hur kommer det sig att så många barn kraschar?

När det gäller E så beror det till viss del på att hen inte ville ha de anpassningar skolan erbjöd i början av terminen. Hen blev erbjuden ett schema med lite kortare dagar men vägrade gå andra tider än klassen. E vill göra som alla andra trots att vi tjatade om att det var smartare att ha en mer hållbar och långsiktig plan.

E har relativt lätt för sig i skolan. Jag tänker att de som har lätt för sig, men bristande ork, kanske inte måste göra t ex alla uppgifter inom ett område i matteboken eller läsa och analysera alla kapitel i en bok i svenska. Så fort eleven har visat sina kunskaper borde eleven få vila alternativt få andra uppgifter om eleven själv orkar och vill det.

Jag vet faktiskt inte hur man ska komma åt detta ”orka-fram-till-höstlovet-problem”.
Jag har dock några förslag på vad skolan kan göra:

  • Ha tydliga mål och förväntanskrav på eleven. Gärna i form av en checklista eller en måltrappa så man kan se framsteg.
  • Ha rimliga krav så eleven alltid har möjlighet att lyckas.
  • Kolla av energiåtgång och stressorer ungefär en gång/månad (eller kanske oftare) för att se hur läget är.
  • Vid frånvaro ska mentorn ringa hem och prata med eleven varje dag för att hålla kontakten och visa på att eleven är saknad och inte bortglömd.
  • Om eleven har ork nog kan skolan erbjuda eleven möjlighet att arbeta hemma och göra t ex veckomål för att inte halka efter alltför mycket.
  • Försöka hjälpa eleven att upprätthålla kontakten med kompisar.

Jag är lite tagen på sängen av att E kraschade nu. Vi såg inga direkta signaler. Hen har fungerat så bra hittills. Jag känner mig dum som missade att se att det var på gång. Jag känner mig misslyckad som inte kunde hejda förloppet i år heller. Nu oroar jag mig inte bara för att E missar kunskaper, utan för att hen ska få rollen som ”hemmasittare” även på den här skolan. E har ju inte haft den rollen på högstadiet. Jag är rädd för att E återigen kommer att oroa sig över vad kompisarna ska säga så att hen stannar hemma bara på grund av det.

Jag vill inte gå igenom samma sak som förra året en gång till. Det är så tärande. Klumpen i magen bara växer. Stressnivån skjuter i höjden. Helvetesjävlaskit!

2 kommentarer

Under ADD, Hemmasittare, Skola, Stress

Att bryta mönster

Jag var så orolig över hur det skulle gå för E efter höstlovet. Lättnaden när E tog sig till skolan i måndags var enorm. E bröt sitt mönster. Hen kom även iväg till skolan i tisdags. Men både igår och idag har E varit hemma. Igår för att hen kände sig trött och jag tänkte att en vilodag efter två långa skoldagar kan ju vara okej efter en veckas sjukfrånvaro och en vecka höstlov. Men hemma idag med? E sa att hen mådde illa. Jag vet inte… Jag får bara panik när hen är hemma mer än en dag i sträck.

Nu är jag orolig för imorgon. E säger att hen ska gå. Hoppas det!

Jag fasar för att E ska fastna i inaktivitet igen. Det blir lätt en vana att vara hemma och det är svårt att komma igång igen.

Vi har haft stöd från kommunens ”hemmasittarteam” för E och oss föräldrar i ungefär ett år nu. Teamet säger att de vill knyta ihop säcken och avsluta med oss nu. Jag vågar inte avsluta. Jag vågar inte tro att E inte är en hemmasittare längre. Men jag vill verkligen tro det.

Förra läsåret hade E kanske 5% närvaro i skolan. Hittills denna termin har E drygt 80% närvaro (i frånvaron ingår 4 utspridda vilodagar och 5 sjukdagar i rad). Jag hoppas att E fortsätter orka med skolan så pass bra som hen hittills har gjort detta läsår.


C har 100% frånvaro igen. Hen har inte satt foten på gymnasiet sedan de två introduktionsveckorna i augusti då hen hade 100% närvaro.  Det är helt sjukt men jag börjar verkligen bli van vid att C är hemma. Fyra år hemma. Vilken uppförsbacke hen har nu. Jag har fortfarande ingen aning om hur C ska komma ur detta. Jag kan inte se någon ljusning. Hens mönster är så djupt rotat. Uppgivenheten är så stor. Hur tar man igen 4 år missad skola? Kan man göra det? C säger att det känns som det är så mycket att jobba ikapp att det inte är någon idé att ens försöka. Jag kan förstå känslan. Ändå måste vi försöka motivera och peppa C. Hur blir det annars för C i framtiden?

C har inte fått hjälp från hemmasittarteamet. I åk 8 och 9 gick hen på resursskola utanför kommunen och de hjälper tyvärr bara elever som går i skolan i kommunen. Nu kan C inte heller få hjälp av dem eftersom de endast hjälper elever upp till årskurs 9.  

Jag minns inte hur det var att nästan dagligen ha tre av tre barn i skolan (L i förskolan på den tiden).
Jag minns inte hur det var innan vi fick börja leva med den här dagliga psykiska pressen.
Jag minns inte hur det var att inte vara orolig för morgondagen.
Jag minns verkligen inte det.

Och jag önskar så att jag hade uppskattat den känslan mer då.
För den måste ha varit helt underbar!

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

Oroande mönster

Imorgon börjar skolan igen efter en veckas höstlov. Veckan innan höstlovet var E sjuk hela veckan så nu är det två veckor sedan hen var i skolan sist.

Två år på raken, åk 5 och åk 6, har E kraschat ungefär vid höstlovet och inte kommit tillbaka till skolan förrän framåt vårkanten.

Det har gått jättebra för E nu i åk 7. Hen har bara varit hemma sjukveckan och ett par vilodagar. Skolan säger att hen ligger bra till i alla ämnen.

Det är så typiskt att E skulle bli sjuk precis innan lovet. Ett oroande mönster. Jag är på riktigt livrädd för morgondagen men hoppas att det fungerar. E är så känslig för mörkret och brukar vara väldigt svårväckt.

Igår sa E ”Väck mig tidigt imorgon! Jag behöver träna på att gå upp.”  Hen vill så gärna.

Jag vill bara att morgondagen ska vara över så jag vet hur det gick…

7 kommentarer

Under ADD, Förståelse, Hemmasittare, Skola

När professionen inte har förståelsen och kunskapen

Häromdagen hade vi en kurator från gymnasiet på hembesök för att prata med C. Kuratorn ville absolut först göra ett försök med att C skulle ta sig till gymnasiet på ett besök. Men C låste sig och det gick inte.

Istället fick vi avboka och skjuta upp tiden en vecka. Så är det alltid. Veckan går, terminen går, läsåret går… Hjälpen kommer aldrig. I fyra år!

Vid hembesöket ställde kuratorn frågor om hur C mår och hur det kändes de två veckor C var på gymnasiet i början av terminen. C sa att det kändes bra. Kuratorn pratade om motivation, ta små steg och ha en tilltro till sin egen förmåga. Jag kände ”Yes! Kuratorn fattar hur svårt detta är för C!”

Sen kom det: ”Så vad säger du? Ska du inte göra ett försök med att gå till skolan imorgon? Bara gå dit och säga hej!?”

C segnade ner på stolen. Jag kunde riktigt se hur ångesten slog till.

”Att bara gå till skolan och säga hej!” Bara! Det är inte bara! Det är inget litet steg. Hade det varit det hade C haft en fungerande skolgång för längesen.

Jag sa ”Det är inget litet steg för C. Så gör vi inte!”
Samtidigt som jag säger det kommer oron ”Tänk om kuratorn inte tror att jag bryr mig om skolplikten! Tänk om kuratorn tycker att jag borde sätta ner foten! Tänk om kuratorn tycker att jag är en svag mamma! Tänk om kuratorn inte tycker att jag pressar C tillräckligt mycket…”

Då vi har kämpat med Cs skolgång i fyra år så vet vi vad som INTE fungerar och det är press. Det har både vi föräldrar och Cs skolor testat och så fort pressen blir för stor ökar Cs stress och hen låser sig ännu mer. Detta leder till en känsla av misslyckande och ökad ångest för skolan.

 

C har fortfarande inte fått vandra den gröna vägen. Jag hoppas vi kan låta C göra det nu!

Våra egna erfarenheter, och allt vi har läst om hemmasittare, handlar om att eleven måste få ta små, små steg i sin egen takt och känna sig säker på en nivå innan nästa läggs på. Även att få en relation till någon på skolan är viktigt. Att den personen träffar eleven utanför skolan kan vara bra. T ex hemma eller på en promenad eller en fika.

Eftersom det har varit svårt att få hjälp till våra barn, framför allt för att hjälpen aldrig kan komma hem till oss, så har jag fått vara både amatörspecialpedagog och amatörpsykolog. Ganska ofta känner jag mig mer kunnig än de professioner vi möter. Många förstår inte komplexiteten i hemmasittande och det saknas förståelse.

Nu har vi gjort en plan för C med små steg. C får bestämma takten. Första steget är att ”nosa” lite på ett matteprogram hemma, nästa steg är att räkna en viss tid. Sen ökar vi på tiden och sen blir det att ta sig till gymnasiet på en lektion osv.  Jag hoppas att C kan följa planen!

OM det hade funnits mer förståelse för hemmasittarproblematik och mer hjälp av få i hemmet så tror jag att hemmasittande hade kunnat brytas långt tidigare. Fyra år är vi uppe i. Fyra förlorade år för mitt barn, fyra år av kamp för oss föräldrar….

Vi har de senaste åren varit på extremt många möten. Dessa möten har sällan gett något. Vissa möten känns mer som ”Vi har ett möte så att vi har ett protokoll så att det syns att vi gör något!”. Mer som ett spel för gallerierna än som ett konstruktivt möte som leder till något som gynnar barnet.

Sen när man som förälder stupar av utmattning pga. kampen så finns risken att någon tar våra barn för att vi är så slutkörda. Det händer familjer, vilket jag skrev om sist.

Samhället behöver ta mer ansvar för familjer som vår och rätt insatser måste finnas! Det krävs förändring på många plan. I skolor, inom vård och Socialtjänst, hos politiker…

Jag hoppas att familjer i framtiden slipper genomgå detta!

2 kommentarer

Under autism, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Lugn i klassrummet – till vilket pris?

L är som en blek spegelbild av sig själv just nu.

Vi tog i våras beslutet att låta L, vår 9-åring med ADHD, prova medicin. Det var nödvändigt för att L skulle orka med skolan och behålla bra relationer med kompisar. L är inte fysisk, men verbal och säger rakt ut vad hen tycker vilket kan bli väldigt tokigt och såra andra.

Den första medicinen L provade var Ritalin. Den fungerade bra. L kunde koncentrera sig bättre och hamnade inte i konflikter lika lätt. Det märktes också att L inte hade myror i brallan på samma sätt och inte lika jobbigt med sig själv. Det bästa var att L behöll sin härliga sprudlande personlighet. L var sig själv men kunde klara sig bättre och orka med de situationer som utan medicin blev för tuffa.

MEN… Så typiskt att det finns ett men! L slutade nästan äta och gick ner i vikt. L var inte sugen på någonting. Gamla favoriter gick inte alls. L tog medicinen på morgonen och enligt läkaren skulle den vara ur kroppen framåt eftermiddagen. Men inte ens då ville L äta.  L fick sluta med Ritalin.

I två veckor var L utan medicin och vi fick höra av läraren att det var jobbigt i klassrummet igen. L pratade rakt ut och hade svårt att vänta på sin tur. Däremot började L äta igen och gick upp i vikt.

Vi bestämde oss för att låta L prova en annan medicin. Nu tar L Intuniv. L äter helt okej med den medicinen och läraren har sagt att L återigen orkar koncentrera sig bättre i klassrummet.

MEN… Hatar men! L har tappat sin sprudlande personlighet och blivit mer dämpad. Förra veckan tog min mamma L till simhallen. L älskar att vara där och brukar vara hyperglad när hen badar. Min mamma sa att L inte alls var som hen brukar. Inte alls samma glada barn.

Jag vill ha min härliga sprudlande spralliga L!

Jag vill att L ska ha bra relationer med kompisar!

Jag vill att L ska kunna koncentrera sig och orka med skolan!

Jag vill att L ska äta!

Jag vill att L ska må bra och kunna finna ro!

Måste jag välja mellan dessa saker?

Om vi väljer att skippa medicin helt så kanske vi kan prata med skolan om mer anpassningar så att L orkar med skolan. Kanske mer planerade pauser, mer vuxenstöd osv. Men jag har svårt att tänka mig att personalen hinner vara i krokarna och hjälpa L med kompisrelationer hela tiden. Jag vill inte att L ska bränna sina broar med kompisarna.

Ska vi låta L fortsätta med Intuniv och se om det bara är nu i början L är så dämpad?
Ska vi låta L prova ännu en medicin?

Jag önskar att det bara kunde finnas något som fungerade utan alla MEN.

L är lugn i klassrummet just nu – men till vilket pris?

Jag vill hitta en väg som fungerar för L ❤

 

7 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Skola

Lösenordsskyddad: Hur kunde det få hända?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Bakslag och framsteg

Det känns som jag har så lite kontroll över mitt liv. Jag kastas bara hit och dit och kan inte styra alls.

På en stressföreläsning jag var på för ett par år sedan sa föreläsaren att den värsta sortens stress är om en person har höga yttre krav på sig och känner att den har låg kontroll. Precis så känner jag! Vi har höga krav på oss utifrån att C och E ska vara i skolan och när vi berättar vad de behöver för att kunna vara där så får vi inte tillräckligt med förståelse och gehör – vi har låg kontroll. Detta stressar mig extremt mycket! Men hur ska vi kunna få mer kontroll?

För E har den här veckan gått jättebra! Hen har varit i skolan hela veckan. Fem av fem dagar med fullt schema. Det har inte hänt sedan ht åk 5! Högstadiet känns än så länge bra. E vill inte ha anpassat schema utan göra som alla andra. Oron för att E ska krascha igen smyger sig in i min kropp men jag försöker att mota bort den. Jag vill våga tro på E! Skolan gör anpassningar med små pauser osv på gruppnivå för att E inte ska behöva sticka ut.

Skolsköterskan hade haft ett hälsosamtal med E i veckan. Sen ringde hon mig för att hon var orolig för Es vikt. E hade berättat att vi föräldrar gör allt för att stötta E med maten (lagar flera rätter varje dag och McDonalds flera gånger i veckan) och att vi har haft kontakt med dietist men E klarar inte av att dricka näringsdrycker.

Vi pratade om olika lösningar och kom fram till att vi får skicka med E pengar så E kan gå till centrum och äta på lunchrasten. De har E gjort två gånger den här veckan tillsammans med en kompis som också har det kämpigt med maten/matsalen.

När det gäller C så går det inte lika bra. Det blev tufft med det nya schemat som var uppdelat och en del lektioner endast på eftermiddagarna. Eftersom C behöver vår hjälp för att ta sig hemifrån fungerade det inte. Jag hade ett möte med mentorn och vi gjorde om schemat till förmiddagstid. C blev nöjd med det och trots att hen var hemma onsdag till fredag förra veckan så kom hen iväg i måndags utan problem.

Sen brakade allt. Varför vet jag egentligen inte. C har varit hemma resten av veckan. Hen säger ”Jag kommer aldrig att klara skolan. Det är ingen idé!”. Det blev en totalkrasch. Stor ångest och uppgivenhet. C vill inte prata med oss så jag ställde skriftliga frågor till C som hen fick kryssa i på en skala från ”Instämmer inte” till ”Instämmer helt”.

Jag vill klara skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Jag tycker schemat känns bra nu – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Jag trivs i skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
De ämnen jag läser känns bra – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
När jag har en bra dag är det inga problem att komma iväg till skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Det känns bra när mamma eller pappa hjälper mig komma iväg på morgonen – krysset placerat på instämmer helt.
Efter en skoldag brukar jag känna mig nöjd – krysset placerat nästan bredvid instämmer helt.
Efter en hemmadag känns det jobbigt – krysset placerat mittemellan instämmer inte och instämmer helt.
Jag vill ta emot hjälp (av t ex kurator eller psykolog) för att klara av att komma iväg till skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.
Jag litar på min förmåga att klara skolan – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.
Jag är stolt över att jag klarade att plugga till moppekörkortet – krysset placerat mittemellan instämmer inte och instämmer helt.
Jag kan se att om jag klarade att plugga moppeteori så kan jag klara skolan. Plugg som plugg! – krysset placerat nästan bredvid instämmer inte.

Det är tydligt att C inte alls har tilltro till sin egen förmåga. Så ledsamt. Sen tror jag fortfarande att faktorn ”MOTIVATION” saknas. Vid tillfälle ska jag försöka prata lite med C om hens svar.

C har inte haft en fungerande skolgång sedan innan höstlovet 2014 men redan året innan hade C hög sporadisk frånvaro (ca 30 dagar under åk 5). Skolan gjorde inget för att stötta C fast vi bad om hjälp. C är bränd. Vi föräldrar är brända. Vi bär alla ryggsäckar med tungt bagage efter en tuff kamp. En kamp som fortfarande pågår.

Jag är så lycklig över Es framsteg samtidigt som jag känner en stor ledsamhet över Cs låga tro på sig själv.

Efter snart fyra år har C fortfarande inte fått den hjälp hen skulle behöva. C vill inte heller ta emot hjälpen. Vad gör vi då?

Det är i alla fall positivt att C inte är helt isolerad hemma utan träffar kompisar och är pigg och glad. Men så fort vi nämner något om skola så rasar C.

Lilla L, vårt yrväder, har fått sluta med Ritalin. Aptitpåverkan blev för stor med viktnedgång. Läraren, och även vi, märkte genast en positiv skillnad på maten när L var utan medicin. Skillnaden i klassrummet var inte lika positiv. L klarar inte av att koncentrera sig utan medicin. Sedan några dagar tillbaka testar L Intuniv. Den ska tydligen inte ha lika stor aptitpåverkan. Hoppas det blir bra för L!

Livet är i alla fall omväxlande! 🙂

 

 

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress

Det gör ont när bubblan spricker

Det har varit ett par riktigt sköna veckor. Alla tre barnen har varit i skolan och varit glada och nöjda när de har kommit hem.

Jag har njutit men samtidigt hela tiden haft en underliggande oro. Terminsstarter brukar gå bra. Mina barn VILL gå till skolan. De kämpar för att klara det.

C (16 år, högfungerande autism), som ska läsa in grundskolebetyg på individuellt alternativ på gymnasiet, hade ett uppstartsschema som passade hen perfekt. Ramtid kl. 9- ca 11:30 varje dag. C gick alla dagar och vi föräldrar hade möjlighet att vara hemma på morgonen och stötta hen att komma iväg varje dag. Vissa dagar var tuffa för C men det gick!

Efter två introduktionsveckor skulle C börja läsa sina två ämnen. Då gjordes schemat om. C börjar olika tider varje dag. Någon dag är det en lektion på fm, sen ett hål på några timmar, och en lektion på efm. Några dagar har C endast lektion på eftermiddagen. Nu i veckan hade C sin första dag då vi inte kunde stötta C att komma hemifrån. C ringde mig på jobbet och hade ångest och sa ”det går bara inte att komma iväg själv! Jag klarar det inte!”

Jag försökte peppa via telefon men det var lönlöst. C sa att hen inte kan ha det där schemat. Att schemat måste vara bara förmiddagar som förra veckan och att vi måste hjälpa hen komma iväg.

Så nu har jag bokat ett möte med mentorn för att se om C kan byta ämnen och få lektioner på förmiddagstid.

C går individuellt val med AST-inriktning. Jag ställer mig lite frågande till hur personalen tänker när de har ett tillfälligt schema och sen byter. Personer med AST brukar generellt ha svårt för förändringar. C har nu låst sig vid det första schemat. Detta kan ställa till det så mycket att det skiter sig helt med skolan även detta läsår.

C är idag hemma tredje dagen den här veckan. Jag hoppas att vi kan fixa till schemat så att C blir nöjd. En hemmasittare kan inte ha ett ojämnt schema och komma iväg utan vuxenstöd. I alla fall inte mina hemmasittare.

E (13 år, ADD) har varit hemma två dagar sedan skolstarten. En dag förra veckan och en dag den här veckan. Dessa dagar har E varit i sin dvala och omöjlig att väcka. Jag fasar för när mörkret kommer och det blir ännu svårare att väcka E.

Vi har fått ett anpassat schema till E där vissa lektioner är borttagna men hen vägrar följa det utan vill göra som alla andra. Det går inte att få E att följa sitt anpassade schema. Hen blir bara arg och drar hemifrån för att hinna i tid till det ”riktiga” schemat ändå.

Tyvärr känner jag alltför väl igen dessa mönster. C brukar gå ett par veckor. Sen klagar hen på schemat. Skolan (resursskolan C gick på) anpassade tider och dagar flera gånger om efter Cs önskemål och sen tillslut blev C helt hemma.

Es mönster är att köra på som alla andra och sen vidare rakt in i kaklet. E brukar fixa några fulla veckor (vägrar anpassningar!) och sen blir det någon ströfrånvarodag här och var pga. bristande ork för att sedan vara hemma mer och mer och tillslut helt hemma.

C och E är olika. C har mer problem med låsningar/ångest och med bristande motivation. E har framförallt svårt med sin egen ork och kan inte se orsak – verkan. E tror inte att hens hemmadagar hänger ihop med för långa skoldagar.

Vi försöker peppa C och E och säger ”Nu tar ni några steg bakåt för att sen ta sats framåt!”

Det har varit skönt att ha ett par veckor i min lyckobubbla men det gör ont när bubblan spricker. Nu kommer alla tankar och all oro. Blir det ännu ett tufft år? Var det inte vår tur att få flyt nu? Hur ska det gå för mina barn i framtiden? Kommer vi att lyckas hålla L (9 år, ADHD) kvar i skolvärlden när syskonen har detta mönster? Hur påverkas L av det? Hur länge kommer min tillvaro gå ut på att kämpa för mina barns skolgång? Hur länge kommer jag att orka…?

”Plopp plopp…” Det gör ont…

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

”Jag är stolt över mig själv faktiskt!”

”Jag är stolt över mig själv faktiskt!”

Dessa ord sa C till mig igår kväll. Min älskade C har 100% närvaro i skolan hittills den här terminen. 100%!!!

C som inte har haft en fungerande skolgång på 3,5 år och gång på gång har känt att hen misslyckas.

Veckorna har inte varit lätta. Vissa mornar har C fått kämpa rejält med oro och tankar. Men C har vunnit.

Att höra C säga att hen känner sig stolt gjorde mig så lycklig! Jag har många gånger sagt till C att jag är stolt över C och att hen inte är/har varit dålig utan har mått dåligt.

ÄNTLIGEN kan C själv känna stolthet!

Jag hoppas C fortsätter att orka. En dag i taget…

6 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola