Kategoriarkiv: Skola

Om Expressens krönika ”Frånvaron i skolan är en tickande bomb”

(Bilden är från Messenger)

Idag är det en krönika i Expressen skriven av Britta Svensson.

https://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/franvaron-i-skolan-en-tickande-bomb/

Jag läste krönikan och blev både ledsen och arg. Ledsen för att så många svenska barn har så hög skolfrånvaro. Det är verkligen oroande att det är så. Arg på hur Britta framställer dessa barn och deras föräldrar. Jag har funderat på om jag ska orka lägga energi på att skriva om detta eller inte. Efter en del funderande så bestämde jag mig för att jag ännu en gång måste orka.

Jag är en förälder till så kallade hemmasittare. Jag har två barn som har kraschat i den svenska skolan. Mina barn som är hemmasittare har funktionsnedsättningar, den ena har högfungerande autism och den andre har ADD med autistiska drag och ett selektivt ätande. Mina barn kämpade sig ända in i kaklet för att klara skolan. Båda gick in i väggen i mellanstadiet.

Så här står det i Expressens krönika:

”Enligt DN-artikeln har de flesta som är frånvarande giltig frånvaro. Det betyder att föräldrarna har godkänt frånvaron. Det handlar alltså inte om skolk, utan föräldrarna står i de flesta fall bakom elevernas frånvaro.”

Hade mina barn skolkat från lektioner, varit lata, stöddiga och kaxiga, sagt ”Jag skiter i skolan!”, låtsats gå till skolan när jag är på jobbet, smitit från lektioner, hängt med kompisar istället för att gå till skolan, skippat skolan men ändå orkat fritidsaktiviteter osv så hade jag inte sjukanmält dem för att de skulle få giltig frånvaro. Sådan frånvaro är inte giltig tycker jag. Då hade jag inte ”godkänt den” som Britta Svensson skriver. Jag hade inte ”stått bakom den”. Det är ju skolk och således ogiltig frånvaro.

Väldigt få (finns det några?) så kallade hemmasittare med giltig frånvaro har frånvaro som beror på orsaker som ovan. Varken C eller E har varit/är hemma för att de vill/har valt att vara hemma. C kraschade av utmattning i årskurs 6 och var tvungen att vara hemma för att skydda sig själv. Vi föräldrar visste om frånvaron och sjukanmälde. När C mådde som sämst låg hen på golvet i fosterställning och kräktes för att dagens skolförsök gav C sådan ångest. C var inte en lat unge som tyckte om att missa sin chans till en bra utbildning. C slutade träffa kompisar, slutade på fotboll, slutade må bra… Vi föräldrar har nu kämpat för att stötta C i flera år. Cs dåvarande skola lyssnade inte på Cs behov, därav kraschen. E har haft ett liknande mående som C.

Två av mina barn har mycket hög skolfrånvaro. Extremt hög. Men ingen av dem är lat eller vill egentligen vara hemma. De har varit/är hemma för att de har mått/mår dåligt. Som en vuxen som mår dåligt och är sjukskriven från sitt jobb. De är inte skolkare så med andra ord handlar det inte om att jag legitimerar deras skolk. De är hemma för att de mår dåligt. Att jag står bakom mina barns frånvaro beror just på detta. Med andra ord så replikerar Britta på sin egen text. Vi sjukanmäler för att våra barn är sjuka (utmattade, deprimerade osv). Hade de skolkat så hade vi inte anmält. Jag undrar om Britta har förstått skillnaden…?

De dagar mina barn lyckas ta sig till skolan är de överlyckliga. De är inga skolkare. De vill vara i skolan! De gör sitt allra bästa hela tiden. De vill lyckas, och jag som mamma gör mitt allra bästa hela tiden för att stötta dem.

I krönikan i Expressen skriver Britta Svensson:
”Det är klart att det finns fall där skolan misslyckas med elever med särskilda behov, men rent förnuft säger att det knappast kan handla om hela den dramatiska ökningen som DN berättar om, 28 procent fler med mer än 20 procents frånvaro på bara ett år.”

Jag undrar om föräldrar till regelrätta skolkare verkligen anmäler sina barns frånvaro så att den blir giltig. Jag har svårt att tro det. Som förälder vill man att barnet ska vara i skolan och om skälet till frånvaron inte är giltigt så bör ju skolan få veta det och föräldern bör inte anmäla frånvaron så att den blir giltig. Ogiltig frånvaro får man som förälder oftast veta först i efterhand eftersom barnen inte vill att föräldern ska veta om den.

Vad denna ökning av frånvaro beror på är svårt att säga men jag har MYCKET svårt att tro att föräldrar tar lätt på skolplikten och inte tycker att det är viktigt att deras barn får en bra utbildning. I vårt fall är vi två högskoleutbildade föräldrar som anser att utbildning är viktigt. Skulle vi bara låta åren gå och våra barn missa sin skolgång?

Jag tror att felet ligger på ett högre plan. Det behövs mer resurser i skolorna för att möta alla elevers behov. Att skylla på föräldrarna bidrar till den eviga prestigekampen mellan hem och skola som inte leder någonstans. Det är inte NI föräldrar och VI pedagoger eller tvärtom. Vi måste tillsammans bli ett stort VI och lyssna på varandra. DET tror jag gynnar barnen!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte.

Annonser

6 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Vikten av att brinna

Hur många människor har ett yrke som de verkligen brinner för? Det är ju svårt att säga såklart. Jag har ett par vänner som har sin hobby som sitt yrke. De verkar brinna för sina jobb.

Måste man brinna för sitt yrke? Det måste man väl egentligen inte, bara man gör sitt jobb. Sen är det ju självklart bättre om man känner lust till sitt yrke. Om du har ett yrke utan så mycket kontakt med andra människor så kanske det inte spelar någon större roll om du brinner för ditt yrke eller inte, det påverkar ändå bara just dig.

Om du däremot har ett yrke då du möter andra människor så påverkar din inställning till ditt yrke även andra. I yrken där det ingår bemötande, konflikthantering, samtal, relationsbyggande, service, omsorg o.s.v. påverkas även andra av den inställning du har till ditt jobb. Om du är en otrevlig säljare som hatar att stå i butiken så kommer du inte att lyckas sälja så mycket.

Jag är pedagog. Jag arbetar med barn och har mycket samarbete och planering med mina kollegor. Vissa säger ”Yrket pedagog måste vara ett kall!”. Man kan ju skoja om det med tanke på hur låg lön vi har för det jobb vi gör. Det gäller även andra yrken då man arbetar med människor på olika sätt, t.ex. inom vård och omsorg.

Brinner jag för mitt yrke? Ja, jag gör nog det. Jag brinner för relationsbyggande. Jag brinner för att mina elever ska känna sig trygga och lära sig saker. Jag brinner för att de ska få det stöd de har rätt till. Jag brinner för att hitta sätt för mina elever att växa, utvecklas och lyckas.

Brinner alla inom min yrkeskår? Jag tror inte det. Eftersom vi arbetar med människor så tror jag också att det märks. Elever kan känna av vilka som är genuint intresserade av dem och vilka som bara är där för att de ”måste”.

Jag tror att för oss som arbetar med barn är det extra viktigt att brinna. Jag vill inte kalla det för ”ett kall” men ett genuint intresse och engagemang.

Jag har dåliga dagar då jag kanske inte orkar brinna lika mycket men jag har alltid en glöd. Efter en något svalare dag så brinner jag igen.

Som förälder har jag sett olika engagemang hos mina barns pedagoger genom åren. Jag har exempel på en pedagog som var kall som en fisk, otrevlig och totalt utan vilja att förstå. Sen har jag exempel på motsatsen. Pedagoger som vill förstå, lyssnar, anpassar…

Inte så svårt att lista ut vilken sorts pedagog som har fått mina barn att må bäst. En sådan pedagog vill jag vara och sådana pedagoger vill jag att mina egna barn och mina elever ska få möta.

Om vi inte brinner så måste vi hitta lusten att brinna igen. Kanske genom en kurs, föreläsning eller bok. Om lusten dock är helt borta så kanske det är dags att byta yrke. Det vi gör varje dag påverkar andra för mycket för att stanna kvar om elden helt har slocknat.

Det var dagens funderingar från mig. Trevlig söndag! ❤

2 kommentarer

Under Förståelse, Kommunikation, Skola

Mitt andra perspektiv


Jag skrev i inlägget om att jag ska ge ut en bok Kikkuli Förlag i december att jag har ett annat perspektiv. Ett perspektiv som jag aldrig har nämnt i bloggen eftersom bloggen har varit, och kommer fortsätta att vara, min ventil som förälder.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och lärare och arbetar på en F-6-skola. Jag har några gånger fått frågan vilket mitt yrke är och när jag har svarat har de sagt att de har misstänkt att jag är just pedagog. Jag har dock verkligen behövt bloggen som förälder och jag har många gånger känt mig väldigt negativ mot skolor vilket har gjort att jag nästan har känt mig illojal mot, och besviken på, min egen yrkeskategori.

Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag blev faktiskt förvånad över det eftersom jag inte alls hade tänkt på det innan jag själv blev en NPF-förälder. Det är lätt att tro att man kan mer än man kan. Att man förstår mer än man förstår. Autism- och ADHD-kurser är bra men går inte att jämföra med egen erfarenhet. Det är så tydligt nu att vi ser olika saker och hur mycket bättre vi skulle kunna stötta elever med bättre samsyn och mer kunskap. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till just samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Jag har också många gånger blivit chockad över hur vi har blivit bemötta genom åren och att vi har mötts av så mycket misstro som föräldrar. En sådan pedagog vill inte jag vara!

Jag tänker så här – det kan väl inte vara så illa att det måste vara självupplevt alltihop. Att ingen som inte har haft en hemmasittare eller barn med en NPF-diagnos kan förstå. Min förhoppning är att boken ska göra så att pedagoger kan förstå elever och föräldrar bättre utan att själva ha upplevt det. Helt enkelt lita på vår upplevelse. Vi är många med liknande upplevelser som lever liknande liv. Jag vill också att föräldrar ska få en större inblick i pedagogers utmaningar.

Boken kommer att innehålla en hel del ur föräldraperspektivet från bloggen och mycket nytt ur pedagogperspektivet. Jag hoppas att den kan passa alla som känner igen sig, pedagoger som är nyfikna och vill lära sig mer, utredare på Socialtjänsten som vill få en inblick i ett extra utmanande föräldraskap, BUP, handläggare på Försäkringskassan, anhöriga som behöver större förståelse…

Min dröm och vision är att boken ska öppna dörrar och leda till samsyn, samarbete och ömsesidighet mellan alla instanser som arbetar med barn och familjer på något sätt. Det blir inte en fackbok utan en bok fylld med tankar och upplevelser både som förälder och pedagog. Olika scener ur verkligheten. Med barnens bästa i fokus!

8 kommentarer

Under Anpassningar, Boktips, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Undvikandebeteende

C har varit hemma från skolan i drygt 4 år med några sporadiska skoldagar här och var. Varje gång vi berör ämnet skola så låser C sig. Det går inte att prata om det alls. C börjar skruva på sig, låta, vända bort huvudet, gå iväg, dra täcket över huvudet, gå in på toa och låsa dörren, säga att hen är inne i spelet och inte kan prata… Det spelar ingen roll vilken situation vi väljer att prata i. Det går aldrig. Det går inte ens om vi ber om att få ”boka” en tid som C får bestämma och sen sätta timetimern på t ex 10 min.

Vi har gett upp skola just nu. Det kommer inte att fungera. Nu tittar vi på andra lösningar. T ex att hitta en praktikplats. C vill inte prata om det heller. Hen har inte direkt några intressen som skulle kunna bli en praktikplats men vi vill försöka luska lite. Något måste vi hitta! C kan inte bara vara hemma. Sen är ju frågan hur vi ska lyckas få iväg C överhuvudtaget. Det måste finnas något driv som kommer inifrån, som med moppekörkortet. Syon ska komma på hembesök nästa vecka. Hoppas det ger något.

C har ett tydligt undvikandebeteende. Hen stänger av. Försöker vara uppe sent, även om vi tjatar om att hen ska gå och lägga sig senast vid midnatt, och sen sova bort halva dagarna. Om C sover bort dagarna så blir det inte lika tydligt att hen är hemma när kompisarna är i skolan. C börjar spela med sina kompisar så fort de kommer hem från skolan. I spelet kan C känna sig ”normal” och som en i gänget. Jag är väldigt glad över att C har vänner. Ibland träffar hen dem på helgerna också.

Något som inte är bra är att C knappt kommer utanför dörren på vardagarna. Vi försöker uppmuntra C att gå och träna med sin kompis. Hen gjorde det en period tidigare men inte alls nu. Vi ber C att åtminstone gå runt kvarteret men inte ens det gör C. C säger ”Jag orkar inte!”. Vi försöker förklara att frisk luft och motion ger energi för att sen orka mer men det hjälper inte.

E, som har fungerat så bra den här hösten, har helt kraschat nu. Tredje veckan hemma och vi ser ingen ljusning alls. E är inne i sin årliga morgondvala och vi lyckades inte hejda den i år heller. Vi märker att inte heller E vill prata om hur vi ska göra för att stötta hen tillbaka till skolan.

Jag har själv lite av ett undvikandebeteende. Inte så att jag undviker att ta tag i situationer för jag kämpar hela tiden. Däremot undviker jag att tänka för mycket om jag kan. Vissa dagar kan jag mota bort alla jobbiga tankar och all oro. Vissa dagar sipprar det in. Som idag. Det blir som små hål i mitt skydd som jag har byggt upp. Genom hålen sipprar tankarna in ”Om vi inte hjälper E tillbaka fort nu, kommer hen vara hemma hela högstadiet då?”, ”Kommer C att behöva bo med oss hela livet?”, ”Hur kommer C och E att må om några år när kompisarna börjar få jobb osv?”, ”Hur kommer det att bli när C fyller 18 år 2020? Hur ska vi hinna hjälpa C innan dess?”, ”Hur ska vi få E att äta bättre?”, ”Hur påverkar allt detta lilla L?”…

Laga alla hål. Bort med alla tankar. BORT!

Sådärja!
Nu måste jag åka och jobba.

13 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Det förödande höstlovet

Nu bygger E en mur igen.

E klarade det förödande höstlovet. Trodde vi. Men så var det tydligen inte. Hen kom iväg tre dagar veckan efter höstlovet (måndag, tisdag och fredag) men har sedan dess varit hemma. E är helt slut. Jag känner en enorm frustration och uppgivenhet. Varför hände detta i år igen? Det är tredje året det blir så för E. Årkurs 5 och 6 och nu även i årskurs 7. Jag vet inte hur vi ska komma ur detta igen. E säger varje kväll att hen ska gå dagen efter men sen på morgonen så går det bara inte.

Jag följer bloggen Prestationsprinsen och idag kom detta inlägg upp i mitt flöde https://prestationsprinsen.wordpress.com/2018/11/15/tva-manader-racker-egna-viljan-sen-ar-det-november-da-ar-ocksa-orken-slut-och-hemmasittandet-ett-faktum-3/

Innehållet i inlägget från Prestationsprinsen stämmer nästan på pricken på min E. Jag vet dock att hen tycker om alla lärare och trivs i sin klass. Jag delade Prestationsprinsens inlägg på min Facebooksida och fick så många kommentarer av föräldrar som känner igen sig. Deras barn har också kraschat. Det är så sorgligt att det är så många barn som inte orkar med skolan.

Hur kommer det sig att så många barn kraschar?

När det gäller E så beror det till viss del på att hen inte ville ha de anpassningar skolan erbjöd i början av terminen. Hen blev erbjuden ett schema med lite kortare dagar men vägrade gå andra tider än klassen. E vill göra som alla andra trots att vi tjatade om att det var smartare att ha en mer hållbar och långsiktig plan.

E har relativt lätt för sig i skolan. Jag tänker att de som har lätt för sig, men bristande ork, kanske inte måste göra t ex alla uppgifter inom ett område i matteboken eller läsa och analysera alla kapitel i en bok i svenska. Så fort eleven har visat sina kunskaper borde eleven få vila alternativt få andra uppgifter om eleven själv orkar och vill det.

Jag vet faktiskt inte hur man ska komma åt detta ”orka-fram-till-höstlovet-problem”.
Jag har dock några förslag på vad skolan kan göra:

  • Ha tydliga mål och förväntanskrav på eleven. Gärna i form av en checklista eller en måltrappa så man kan se framsteg.
  • Ha rimliga krav så eleven alltid har möjlighet att lyckas.
  • Kolla av energiåtgång och stressorer ungefär en gång/månad (eller kanske oftare) för att se hur läget är.
  • Vid frånvaro ska mentorn ringa hem och prata med eleven varje dag för att hålla kontakten och visa på att eleven är saknad och inte bortglömd.
  • Om eleven har ork nog kan skolan erbjuda eleven möjlighet att arbeta hemma och göra t ex veckomål för att inte halka efter alltför mycket.
  • Försöka hjälpa eleven att upprätthålla kontakten med kompisar.

Jag är lite tagen på sängen av att E kraschade nu. Vi såg inga direkta signaler. Hen har fungerat så bra hittills. Jag känner mig dum som missade att se att det var på gång. Jag känner mig misslyckad som inte kunde hejda förloppet i år heller. Nu oroar jag mig inte bara för att E missar kunskaper, utan för att hen ska få rollen som ”hemmasittare” även på den här skolan. E har ju inte haft den rollen på högstadiet. Jag är rädd för att E återigen kommer att oroa sig över vad kompisarna ska säga så att hen stannar hemma bara på grund av det.

Jag vill inte gå igenom samma sak som förra året en gång till. Det är så tärande. Klumpen i magen bara växer. Stressnivån skjuter i höjden. Helvetesjävlaskit!

2 kommentarer

Under ADD, Hemmasittare, Skola, Stress

Att bryta mönster

Jag var så orolig över hur det skulle gå för E efter höstlovet. Lättnaden när E tog sig till skolan i måndags var enorm. E bröt sitt mönster. Hen kom även iväg till skolan i tisdags. Men både igår och idag har E varit hemma. Igår för att hen kände sig trött och jag tänkte att en vilodag efter två långa skoldagar kan ju vara okej efter en veckas sjukfrånvaro och en vecka höstlov. Men hemma idag med? E sa att hen mådde illa. Jag vet inte… Jag får bara panik när hen är hemma mer än en dag i sträck.

Nu är jag orolig för imorgon. E säger att hen ska gå. Hoppas det!

Jag fasar för att E ska fastna i inaktivitet igen. Det blir lätt en vana att vara hemma och det är svårt att komma igång igen.

Vi har haft stöd från kommunens ”hemmasittarteam” för E och oss föräldrar i ungefär ett år nu. Teamet säger att de vill knyta ihop säcken och avsluta med oss nu. Jag vågar inte avsluta. Jag vågar inte tro att E inte är en hemmasittare längre. Men jag vill verkligen tro det.

Förra läsåret hade E kanske 5% närvaro i skolan. Hittills denna termin har E drygt 80% närvaro (i frånvaron ingår 4 utspridda vilodagar och 5 sjukdagar i rad). Jag hoppas att E fortsätter orka med skolan så pass bra som hen hittills har gjort detta läsår.


C har 100% frånvaro igen. Hen har inte satt foten på gymnasiet sedan de två introduktionsveckorna i augusti då hen hade 100% närvaro.  Det är helt sjukt men jag börjar verkligen bli van vid att C är hemma. Fyra år hemma. Vilken uppförsbacke hen har nu. Jag har fortfarande ingen aning om hur C ska komma ur detta. Jag kan inte se någon ljusning. Hens mönster är så djupt rotat. Uppgivenheten är så stor. Hur tar man igen 4 år missad skola? Kan man göra det? C säger att det känns som det är så mycket att jobba ikapp att det inte är någon idé att ens försöka. Jag kan förstå känslan. Ändå måste vi försöka motivera och peppa C. Hur blir det annars för C i framtiden?

C har inte fått hjälp från hemmasittarteamet. I åk 8 och 9 gick hen på resursskola utanför kommunen och de hjälper tyvärr bara elever som går i skolan i kommunen. Nu kan C inte heller få hjälp av dem eftersom de endast hjälper elever upp till årskurs 9.  

Jag minns inte hur det var att nästan dagligen ha tre av tre barn i skolan (L i förskolan på den tiden).
Jag minns inte hur det var innan vi fick börja leva med den här dagliga psykiska pressen.
Jag minns inte hur det var att inte vara orolig för morgondagen.
Jag minns verkligen inte det.

Och jag önskar så att jag hade uppskattat den känslan mer då.
För den måste ha varit helt underbar!

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

Oroande mönster

Imorgon börjar skolan igen efter en veckas höstlov. Veckan innan höstlovet var E sjuk hela veckan så nu är det två veckor sedan hen var i skolan sist.

Två år på raken, åk 5 och åk 6, har E kraschat ungefär vid höstlovet och inte kommit tillbaka till skolan förrän framåt vårkanten.

Det har gått jättebra för E nu i åk 7. Hen har bara varit hemma sjukveckan och ett par vilodagar. Skolan säger att hen ligger bra till i alla ämnen.

Det är så typiskt att E skulle bli sjuk precis innan lovet. Ett oroande mönster. Jag är på riktigt livrädd för morgondagen men hoppas att det fungerar. E är så känslig för mörkret och brukar vara väldigt svårväckt.

Igår sa E ”Väck mig tidigt imorgon! Jag behöver träna på att gå upp.”  Hen vill så gärna.

Jag vill bara att morgondagen ska vara över så jag vet hur det gick…

7 kommentarer

Under ADD, Förståelse, Hemmasittare, Skola

När professionen inte har förståelsen och kunskapen

Häromdagen hade vi en kurator från gymnasiet på hembesök för att prata med C. Kuratorn ville absolut först göra ett försök med att C skulle ta sig till gymnasiet på ett besök. Men C låste sig och det gick inte.

Istället fick vi avboka och skjuta upp tiden en vecka. Så är det alltid. Veckan går, terminen går, läsåret går… Hjälpen kommer aldrig. I fyra år!

Vid hembesöket ställde kuratorn frågor om hur C mår och hur det kändes de två veckor C var på gymnasiet i början av terminen. C sa att det kändes bra. Kuratorn pratade om motivation, ta små steg och ha en tilltro till sin egen förmåga. Jag kände ”Yes! Kuratorn fattar hur svårt detta är för C!”

Sen kom det: ”Så vad säger du? Ska du inte göra ett försök med att gå till skolan imorgon? Bara gå dit och säga hej!?”

C segnade ner på stolen. Jag kunde riktigt se hur ångesten slog till.

”Att bara gå till skolan och säga hej!” Bara! Det är inte bara! Det är inget litet steg. Hade det varit det hade C haft en fungerande skolgång för längesen.

Jag sa ”Det är inget litet steg för C. Så gör vi inte!”
Samtidigt som jag säger det kommer oron ”Tänk om kuratorn inte tror att jag bryr mig om skolplikten! Tänk om kuratorn tycker att jag borde sätta ner foten! Tänk om kuratorn tycker att jag är en svag mamma! Tänk om kuratorn inte tycker att jag pressar C tillräckligt mycket…”

Då vi har kämpat med Cs skolgång i fyra år så vet vi vad som INTE fungerar och det är press. Det har både vi föräldrar och Cs skolor testat och så fort pressen blir för stor ökar Cs stress och hen låser sig ännu mer. Detta leder till en känsla av misslyckande och ökad ångest för skolan.

 

C har fortfarande inte fått vandra den gröna vägen. Jag hoppas vi kan låta C göra det nu!

Våra egna erfarenheter, och allt vi har läst om hemmasittare, handlar om att eleven måste få ta små, små steg i sin egen takt och känna sig säker på en nivå innan nästa läggs på. Även att få en relation till någon på skolan är viktigt. Att den personen träffar eleven utanför skolan kan vara bra. T ex hemma eller på en promenad eller en fika.

Eftersom det har varit svårt att få hjälp till våra barn, framför allt för att hjälpen aldrig kan komma hem till oss, så har jag fått vara både amatörspecialpedagog och amatörpsykolog. Ganska ofta känner jag mig mer kunnig än de professioner vi möter. Många förstår inte komplexiteten i hemmasittande och det saknas förståelse.

Nu har vi gjort en plan för C med små steg. C får bestämma takten. Första steget är att ”nosa” lite på ett matteprogram hemma, nästa steg är att räkna en viss tid. Sen ökar vi på tiden och sen blir det att ta sig till gymnasiet på en lektion osv.  Jag hoppas att C kan följa planen!

OM det hade funnits mer förståelse för hemmasittarproblematik och mer hjälp av få i hemmet så tror jag att hemmasittande hade kunnat brytas långt tidigare. Fyra år är vi uppe i. Fyra förlorade år för mitt barn, fyra år av kamp för oss föräldrar….

Vi har de senaste åren varit på extremt många möten. Dessa möten har sällan gett något. Vissa möten känns mer som ”Vi har ett möte så att vi har ett protokoll så att det syns att vi gör något!”. Mer som ett spel för gallerierna än som ett konstruktivt möte som leder till något som gynnar barnet.

Sen när man som förälder stupar av utmattning pga. kampen så finns risken att någon tar våra barn för att vi är så slutkörda. Det händer familjer, vilket jag skrev om sist.

Samhället behöver ta mer ansvar för familjer som vår och rätt insatser måste finnas! Det krävs förändring på många plan. I skolor, inom vård och Socialtjänst, hos politiker…

Jag hoppas att familjer i framtiden slipper genomgå detta!

2 kommentarer

Under autism, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Lugn i klassrummet – till vilket pris?

L är som en blek spegelbild av sig själv just nu.

Vi tog i våras beslutet att låta L, vår 9-åring med ADHD, prova medicin. Det var nödvändigt för att L skulle orka med skolan och behålla bra relationer med kompisar. L är inte fysisk, men verbal och säger rakt ut vad hen tycker vilket kan bli väldigt tokigt och såra andra.

Den första medicinen L provade var Ritalin. Den fungerade bra. L kunde koncentrera sig bättre och hamnade inte i konflikter lika lätt. Det märktes också att L inte hade myror i brallan på samma sätt och inte lika jobbigt med sig själv. Det bästa var att L behöll sin härliga sprudlande personlighet. L var sig själv men kunde klara sig bättre och orka med de situationer som utan medicin blev för tuffa.

MEN… Så typiskt att det finns ett men! L slutade nästan äta och gick ner i vikt. L var inte sugen på någonting. Gamla favoriter gick inte alls. L tog medicinen på morgonen och enligt läkaren skulle den vara ur kroppen framåt eftermiddagen. Men inte ens då ville L äta.  L fick sluta med Ritalin.

I två veckor var L utan medicin och vi fick höra av läraren att det var jobbigt i klassrummet igen. L pratade rakt ut och hade svårt att vänta på sin tur. Däremot började L äta igen och gick upp i vikt.

Vi bestämde oss för att låta L prova en annan medicin. Nu tar L Intuniv. L äter helt okej med den medicinen och läraren har sagt att L återigen orkar koncentrera sig bättre i klassrummet.

MEN… Hatar men! L har tappat sin sprudlande personlighet och blivit mer dämpad. Förra veckan tog min mamma L till simhallen. L älskar att vara där och brukar vara hyperglad när hen badar. Min mamma sa att L inte alls var som hen brukar. Inte alls samma glada barn.

Jag vill ha min härliga sprudlande spralliga L!

Jag vill att L ska ha bra relationer med kompisar!

Jag vill att L ska kunna koncentrera sig och orka med skolan!

Jag vill att L ska äta!

Jag vill att L ska må bra och kunna finna ro!

Måste jag välja mellan dessa saker?

Om vi väljer att skippa medicin helt så kanske vi kan prata med skolan om mer anpassningar så att L orkar med skolan. Kanske mer planerade pauser, mer vuxenstöd osv. Men jag har svårt att tänka mig att personalen hinner vara i krokarna och hjälpa L med kompisrelationer hela tiden. Jag vill inte att L ska bränna sina broar med kompisarna.

Ska vi låta L fortsätta med Intuniv och se om det bara är nu i början L är så dämpad?
Ska vi låta L prova ännu en medicin?

Jag önskar att det bara kunde finnas något som fungerade utan alla MEN.

L är lugn i klassrummet just nu – men till vilket pris?

Jag vill hitta en väg som fungerar för L ❤

 

7 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Skola

Lösenordsskyddad: Hur kunde det få hända?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola