Kategoriarkiv: Skola

”Curlade” elever?

Det skrivs en del om curlade elever/barn. När Linnéa som 8-åring precis hade fått sin adhd-diagnos hade vi ett möte med läraren för att berätta om Linnéas behov av anpassningar i skolan. Då sa läraren ”Föräldrar och BUP ställer ofta orimliga krav på anpassningar!”. Orimliga? Är det orimligt att be om (kräva) det som BUP har sagt att barnet behöver för att klara av skolan?

Jag har genom åren skrivit en hel del om just ”att curla”. Jag har försvarat mig både mot mig själv och andra när det gäller ”curlandet” av mina egna barn. När jag använder ordet ”curla” så menar jag mer stötta/hjälpa/kompensera/anpassa. Jag sopar lite när det behövs men försöker låta bli när jag inte tycker att det behövs. Ibland kanske jag sopar för mycket och ibland kanske jag hade behövt sopa mer. Det kan vara svårt att veta sådant i förväg. Innan mina barn fick sina npf-diagnoser ställde vi ibland överkrav på dem. Detta kunde resultera i bråk, konflikter och misslyckanden. Efter mina barns diagnoser har vi börjat anpassa livet efter deras förutsättningar. Är det att curla? Själva ordet ”curla” är väldigt negativt laddat. Jag anser i så fall inte att jag curlar (jag hjälper inte lata barn) utan kompenserar där mina barn har utmaningar och svårigheter. Jag anpassar.

När det gäller mina elever så tycker jag i så fall inte heller att jag curlar. Jag har en elev som får vara inne vissa raster och spela spel med en kompis för att hen behöver det. Eleven behöver en paus. Är det att curla? Jag är lärare i fritidshem och inte klasslärare så givetvis kan klasslärare ha en annan bild än jag av om kraven som ställs från föräldrar eller BUP är orimliga eller inte. Vi har elever med kompensatoriska hjälpmedel, elever med hörselkåpor, elever med piggkuddar och stressbollar, elever med anpassat material, elever med extra pauser osv. I en klass på 25 elever har inte alla elever dessa anpassningar utan de elever som behöver dem. Är det att curla? Nej, om behoven finns där (kanske till och med uttalat från BUP) är det inte att curla. Är anpassningarna orimliga? Nej, inte om vi ser till elevernas faktiska behov. Det orimliga är i så fall att vi personal har svårt att räcka till för alla som faktiskt behöver det. Det är ofta svårt att räcka till som pedagog men det är inte elevernas eller föräldrarnas fel.

Curlar/anpassar vi inte för alldeles för många barn? Är det inte orättvist om en viss elev t ex får vara inne på rasten men inte en annan? Jag som pedagog kan (oftast) känna om en elev VILL vara inne eller BEHÖVER vara inne. Jag lär känna mina elever. Jag vet ganska bra vilka som försöker ”köra” lite med mig och vilka som faktiskt har behoven. Jag tycker att även mina lärarkollegor ser var och när ”curlandet” behövs. Sen är det faktiskt så att de flesta elever accepterar att det är olika och att rättvist inte måste vara lika.

Jag anser inte heller att vårdnadshavare kräver anpassningar för sina barn som inte är befogade. Jag kan givetvis känna mig stressad av att den eleven behöver kollas extra på rasten, den eleven behöver hjälp vid maten, den eleven behöver en egen pedagog på lektionen osv men det betyder egentligen inte att kravet är orimligt. Möjligtvis kan min och mina kollegors arbetssituation bli orimlig. Men det är en helt annan sak!

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Skola

Skolan – starten på prestationspressen

Höstterminen närmar sig sitt slut. Två av mina tre barn har kämpat med skolan hela hösten. Emil läser in några ämnen på gymnasiets individuella alternativ för att bli behörig till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Han fick nio betyg när han gick ut 9:an i våras. Emil har drömmar och visioner och väldigt höga krav på sig själv. Emil är en ”skolmänniska”. Han tycker om att lära sig nya saker, är nyfiken och pluggar gärna det där lilla extra för att få ett högre betyg.

Linnéa går i årskurs 6 och kommer att få sina första betyg nu. Hon kämpar med att orka göra sina läxor och plugga till proven. Hon vill gärna få bra betyg men hennes uthållighet att plugga hemma är inte så hög. Skolan tar tillräckligt med energi. Hon pluggar hemma och gör sitt bästa varje dag men hon är inte en ”skolmänniska” (om man nu kan vara det…?) på samma sätt som Emil. Hon pluggar för att hon måste.  

Vi föräldrar har inte höga krav på våra barn. Med den historia vi har i bagaget är vi i princip nöjda om våra barn har ett gott mående och dessutom närvaro i skolan. Självklart vill vi att de ska lära sig och klara av sin skolgång, men inte på bekostnad av måendet. Emil har flera år av hemmasittande bakom sig och att han nu har en fungerande skolgång ser vi som ett mirakel. Linnéa vill vi hålla på fötter och inte putta utför stupet.

Nu ramlar en massa bedömningar av mina barn in i deras olika ”skolportaler”.
högsta nivå, genomtänkt, väl genomarbetat, välskrivet, avancerade slutsatser, mycket goda kunskaper, väl underbyggda slutsatser, reflektera på ett enkelt sätt, enkla slutsatser, enkelt språk, djupgående text, resonemang på hög nivå, enkla resonemang, uppnått på lägsta nivå…”

Hur påverkar dessa bedömningar våra barn?

Hur påverkar dessa bedömningar våra barn? Jag får faktiskt ont i magen av att läsa detta. Ett av mina barn känner ”Jag gör mitt bästa och pluggar till alla prov men jag kommer ändå bara få E!”
Mitt andra barn blir inte ens nöjd med ett fel på provet för det är högsta betyg som gäller. ”Jag förväntar mig inget mindre” säger Emil efter han fått tillbaka ett prov med alla rätt. Efter han fick tillbaka ett prov med ett fel hördes det att han var besviken. Det är pressen han sätter på sig själv, likt vissa sätter på sina barn.

Varför måste barn sorteras in på detta sätt? ”Du är medelmåttig” och ”Du är en stjärna!”. Var finns lusten till lärandet egentligen i allt detta? Vad gör dessa bedömningar med självkänslan? De som inte uppfyller kraven hamnar i ”mörkret”.

Jag har inga svar på vad som bör ersätta betyg och bedömning eller hur man skulle kunna göra istället men detta sätt att etikettera eleverna gör mig ledsen. På min tid (jag är född 1974) hade vi betyg 1-5. Godkända betyg var 3-5. Mina betyg låg inom det spannet. Jag fick några treor, ganska många fyror och ett par femmor. Jag fick en siffra. Om jag fick en trea var jag nöjd för det var godkänt. Det stod ingenstans att mina resonemang var enkla eller att jag hade presterat på en låg nivå. Dagens betygssystem bedömer nästan mer personlighet än kunskap. Alla människor är inte analyserande och reflekterande. Alla människor har inte ett avancerat språk. Det betyder väl inte att de ska klassas som ”icke godtagbara”? Begreppet ”Icke godtagbara” är verkligen konstigt i sig! En elev som har pluggat jättemycket till ett prov och verkligen gjort sitt bästa och skrivit det hen kan – ska då det hen faktiskt kan klassas som ”icke godtagbart”? Som om det eleven faktiskt har lärt sig inte är värt något. Väldigt konstigt och nedvärderande begrepp tycker jag.

Betyg är ingenting som vi föräldrar lyfter som viktigt i vår familj. Jag hör dock mina barn prata om meritvärden och vad som krävs för att komma in på olika skolor. Allt detta skapar en stress.


Mina barn är så mycket mer än godtagbara eller icke godtagbara på olika nivåer. De är fantastiska! På alla nivåer! ❤

2 kommentarer

Under Diagnos, Skola, Stress

Muren

Under årskurs 5 och 6 byggdes en mur mot skolan för två av mina tre barn. För mitt äldsta barn (nu 19 år) började det med bristande stöd och för höga krav. Detta ledde till stress och utmattning. Bristen på anpassningar ledde till mer och mer misslyckanden vilket i sin tur ledde till sämre självkänsla. Frånvaron ledde sedan till ett utanförskap då han inte träffade kompisar längre och slutade gå på sina träningar. Efterhand som frånvaron ökade växte ångesten och han hade sedan inte heller någon trygg relation med personal på skolan. Uppgivenheten växte och känslan ”Jag kommer aldrig att klara skolan!” befästes. Tilliten till skolan försvann och tilltron till den egna förmågan blev obefintlig.

När muren väl är byggd är den oerhört svår att riva. Bit för bit måste rivas ner. Vila och läka från stress och utmattning kan vara steg 1, steg 2 kan vara att bygga relation med någon på skolan (vilket förslagsvis kan ske digitalt eller på annan plats än just skolan). Steg 3 kan vara att ta små steg tillbaka in i skolan och vara där korta pass med anpassningar och stöd. Det tar tid att bygga upp tilliten till skolan igen och det tar ännu mer tid att börja lita på sin egen förmåga. I vilken ordning tegelstenarna ska tas bort är givetvis individuellt, liksom själva byggandet av muren.

Vissa verkar tro att man kan riva hela muren direkt och bara hoppa in i skolan utan problem som om ingenting hade hänt. Det går inte. Dessa barn är skadade och behöver tid för läkning. Givetvis hade det bästa varit om muren aldrig hade byggts. Skolor behöver förebygga och sätta in stöd och anpassningar i tid. Detta är dock inte lätt då det kan vara svårt som pedagog att se och uppfatta signalerna. Ofta håller dessa barn ihop i skolan. Jag vet själv hur svårt det kan vara att se och förstå. Då är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavarna som ofta ser och uppfattar signalerna långt före vi pedagoger gör det.

I julklapp önskar jag mig mer resurser till skolor så att vi slipper utmattade barn och murar som är svåra att riva. ❤

(Du kan läsa mer om vår resa i min bok där det även finns fler illustrationer.)

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Hemmasittare, Skola

Utrensning

Igår gick jag igenom min mailkorg och rensade och slängde en massa gamla mail. Jag hade kvar mail från 2015! Jag kunde inte låta bli att läsa en del av alla de mail vi genom åren har skickat till skolor och svaren vi har fått. När jag läser vissa delar blir jag riktigt arg. Vi har i vissa fall blivit så otroligt motarbetade.

När Calle (nu 19 år) gick i årskurs 6 (14/15) skulle en specialpedagog komma hem till oss och försöka jobba lite med Calle. Istället för att jobba med Calle försökte specialpedagogen prata med honom och övertala honom att gå till skolan. Detta gjorde att Calle låste sig och vägrade jobba när specialpedagogen kom.
Utdrag ur ett mail vi skickade till skolan vt-15:
”Vi har funderat en del på varför Calle inte ens klarar av att plugga en timme hemma.
Som vi känner och tror beror det till stor del på att både du och vi har lagt för mycket fokus på att han ska till skolan. När skolan kommer på tal låser han sig och inget arbete blir gjort.
   Syftet var att lägga fokus på att jobba med matte, svenska och engelska. Nu har fokus hamnat för mycket på att han ska till skolan. Han klarar ju inte det!!! Och varken du, eller vi, är psykologer. Problemet är att hans ”skolsår” fortfarande är så öppet och infekterat… och vi alla tjatar och häller i salt i det sår som kanske till viss del måste få självläka lite…”

   Denna specialpedagog fortsatte försöka övertala Calle att följa med henne till skolan så vi fick ge upp den planen helt och hon slutade komma hem till oss.

På vårterminen i åk 6 lyckades vi stötta iväg Calle till skolan efter vår årliga skidvecka (han hade då varit hemma sedan höstlovet). Den veckan tyckte inte rektorn att vi skulle genomföra. På ett möte innan skidveckan sa han ”Ni borde boka av skidresan. Calle måste förstå att om man inte går till skolan får man inte ha kul och åka skidor.” Den rektorn förstod aldrig att Calle egentligen ville gå till skolan men inte kunde. Efter vår skidvecka var han energifylld och tog sig iväg till skolan ett par dagar. Dag 2 satte skolan Calle på att skriva nationella prov i matte.
Då skickade jag detta:
”Som vi sa i måndags balanserar vi på en skör tråd. Gårdagen med dubbla nationella prov blev för mycket för Calle. Nu på morgonen bröt han ihop helt och säger att han inte orkar/kan gå.
Vi kan inte lägga för mycket press på honom. Han vill fixa detta men vi måste ta det i hans takt. Jag hoppas att vi kan stötta honom att återigen ta nya tag. Snälla pressa honom inte. Han måste få uppleva lyckanden.”
 
Dagen med nationella prov blev Calles sista dag på den skolan.

I åk 7 tillhörde Calle en kommunal högstadieskola men gick till stor del på kommunens ”hemmasittarskola” där man sakta skulle jobba upp skolnärvaro i samarbete med hemskolan.
Det var inte lätt för Calle att ta sig till ”hemmasittarskolan”. Det krävdes mycket av både oss föräldrar och Calle att komma iväg på morgonen. Jag minns ett tillfälle då han hade haft rejäl ångest på morgonen men ända lyckats ta sig iväg, dock utan att ha ätit frukost. Den morgonen fick jag detta mail från pedagogen på ”hemmasittarskolan”:
”Vi har precis skickat hem Calle. Han berättade att han inte har ätit frukost idag och vi måste bygga rutiner som fungerar. En viktig del är att äta frukost. Han är välkommen igen imorgon om han äter frukost.”
Med andra ord var hela vår kämpiga morgon helt förgäves. Segerkänslan att han kom iväg byttes mot känslan av misslyckande då han inte hade ätit frukost. Han kom inte iväg dagen efter.

En pedagog på ”hemmasittarskolan” sa till mig att jag borde låta Calle ta mer eget ansvar. Att jag, enligt honom ”curlade” för mycket. Jag skrev sedan detta mail till honom efter några dagar av total skolfrånvaro:
”Detta att jag har lagt ner ”curlingen/hjälpen” verkar ha lett till att Calle är i en rejäl svacka. Han känner sig orkeslös, låg och förvirrad säger han. Vi behöver ha mer tänk kring hans asperger (energinivåerna) och han behöver mer förutsägbarhet (schema) så han blir trygg med vad som ska hända.”
Som mamma kände jag att jag ville stötta mitt barn men då blev jag ifrågasatt. Samma pedagog sa också vid ett tillfälle att ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning!” Han sa att han tyckte att Calle använde härskarteknik och körde med oss föräldrar. Till saken hör att Calle hade varit hemma från skolan i 8 månader innan han fick sin diagnos. Vad levde han upp till då?

Calle tyckte det var jättejobbigt att gå till matsalen med ”hemmasittarskolan” då matsalen tillhörde en annan stor högstadieskola. Vi mailade pedagogerna följande:
”Calle var först nöjd med sin dag. Men nu vid nattningen började han gråta och sa att han bara inte kan äta lunch på högstadieskolan. Han sa att han hade varit nervös och stirrig idag i matsalen och väldigt orolig över att träffa någon han känner. Han hade träffat en gammal fotbollskompis som hade undrat vad Calle gjorde där eftersom han visste att Calle inte går i någon av åk 7-klasserna. Calle visste inte vad han skulle svara…
Jag hoppas att han lyckas ta sig till matsalen även imorgon men misstänker starkt att han inte kommer att fixa det utan istället går hem kl. 11:30. Han sa att han kan jobba en extra timme och ta med en banan bara han slipper lunchen. Jag tycker det är synd om en ”lunchlåsning” sätter käppar i hjulet för fortsatt framgång med skoltimmar.”

Calle hade under hösten ökat närvaron från 1 h/dag till 2 och sen 3 h/dag och nästa steg enligt pedagogerna var lunch i den stora matsalen. Vi fick följande svar:
”Skolan har en skolträningsplan som alla elever ska följa. Att äta lunch är nästa steg. Vi förstår att detta är ett moment som kan vara jobbigt för många ungdomar men vi anser att det är viktigt att Calle följer med på lunchen”.
Med andra ord fick han inte slippa lunchen för ”alla skulle äta lunch”. Det slutade med att allt han hade jobbat upp raserades. Stressen över lunchen förstörde allt och han slutade helt att gå dit. Istället för att bygga på det som fungerade fick Calle känslan att han var dålig som inte klarade det som förväntades av honom.

Detta skickade jag till högstadieskolan Calle tillhörde när han samtidigt gick på ”hemmasittarskolan” och ingen hade hört av sig till honom på ett par månader:
”Jag skulle uppskatta om ni inte bara låter Calles frånvaro gå obemärkt förbi. Ni kanske kan messa honom och skriva att han är saknad (xxxx du har ju hans nr).  Inte pressa honom utan bara låta honom veta att han inte är glömd… Vi  föräldrar kan inte göra mer än det vi redan gör. Ni måste möta upp honom och oss.” Nästan all kontakt var på vårt initiativ.

Emil (nu 16 år) har alltid blivit väldigt trött av skolmiljön. I hans fall kom corona faktiskt som en räddare i nöden då han äntligen fick lov att plugga hemma. Vi föräldrar hade åtskilliga gånger försökt förmå skolan att skicka hem arbetsuppgifter till Emil men kommunens ”hemmasittartexpert” sa nej ”Skola ska ske i skolan”. Vi föräldrar kände att Emil skulle må bra av att få studera hemma och bygga upp känslan ”Jag kan!”. Emil blev oerhört stressad av allt han missade och det tog all hans energi.
I ett mail från ”hemmasittarexperten”:
”Jag vet att det är i all välvilja ni föreslår andra sätt för honom att komma till skolan. Det vill jag dock inte att ni gör. Den planen vi har bestämt är den vi ska hålla oss till. Den kommer aldrig att gå vägen om det görs ändringar och nya förslag. Nu ska vi jobba för att eleven ska återgå till normal utveckling. Det gör man genom att följa planen vi har. Vi behöver sitta ner i båten och följa upp, utvärdera och ändra vid bestämda tillfällen, inte när det ”dippar”.  
   Som jag sagt tidigare handlar det i korthet om att eleven ska vara trygg i att det som är bestämt står fast även fast orken tar slut. Eleven ska inte behöva förhålla sig till nya strategier eller bli stressad över och psykiskt nedslagen av att hen inte klarar ännu ett sätt skolan försöker få tillbaka hen.”

Nästan två år senare, när corona kom, fick Emil plugga hemma. Precis som vi föräldrar trodde gav det Emil en push och självkänsla vilket sedan ledde till skolnärvaro. Det hjälper inte att grubbla på det som har varit men jag kan inte låta bli att undra om inte Emil hade tagit sig tillbaka till skolan tidigare om de pedagoger och rektorer vi har mött hade lyssnat mer på oss föräldrar.

Detta är bara ett axplock av all korrespondens som har förekommit. Tydligt i många mail är att vi föräldrar har känt av och försökt lyssna in våra barns ork och mående men skolan har inte lyssnat på oss. De har haft sina egna tankar om vad våra barn BORDE klara. Trots att våra barn gång på gång visade tydligt att kraven var för höga fick de fortsatt press från ”skolplikt” och tyckande.

Det har varit så oerhört tufft. När jag läser gamla mail kan jag direkt känna i kroppen hur det var då att leva i ett kompakt vakuum av ångest. Tack och lov har Emil nu en fungerande skolgång och Calle gör andra framsteg och blir mer och mer självständig. Jag hoppas att min bok kan göra skillnad på något sätt så att familjer inte ska behöva gå igenom det vi har gått igenom.

6 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola

Till mina älskade barn

Mina älskade barn,
Vilken resa ni har gjort på olika sätt alla tre.
För några år sedan hade vi det riktigt tufft. När vi var mitt i allt det jobbiga kändes det som om vi aldrig skulle komma ur det.


Calle, du är 19 år nu. När du var 12 år slutade du gå till skolan på höstterminen i årskurs 6. Då hade du lärare som inte lyssnade på oss föräldrar eller på dig. De förstod inte hur mycket du fick kämpa för att orka med och hur dåligt du mådde. Du fick låsningar och kom varken iväg till skolan eller roliga självvalda saker. Tänk att du mår bra nu och att du själv kommer iväg på möten med personal som arbetar på kommunen med insatser för unga. Om du har en dålig dag hör du av dig och ber om telefonmöte istället. Du ställer klockan på morgonen, kan fixa lunch och går till apoteket och hämtar din medicin själv. Du träffar vänner. Då när du mådde som sämst sa jag och pappa till dig att vi inte skulle ge upp förrän du mådde bra. Att vi skulle kämpa med och för dig. Det har vi verkligen gjort. Den största kampen har du själv haft. Jag vet inte hur många personer du har träffat genom åren då du återigen har varit tvungen att gå igenom allt och berätta hur du mår. Du har träffat socialtjänsten, LSS, psykologer, kuratorer med flera. Du har undrat varför ingen har förstått eller kunnat hjälpa dig. Du har gått emot jobbiga känslor och tankar och du har inte gett upp. Jag är så stolt över dig och lycklig över att du mår bättre nu och ser en väg framåt.

Emil, du är 16 år nu. När du började må dåligt trodde vi först att det berodde på allting kring Calle. Jag undrade nästan om hemmasittande smittade. Efter ett tag förstod vi att du hade dina egna utmaningar. Du har alltid varit en högkänslig person och att du blev trött i skolan var inte konstigt. När du började vara hemma från skolan i årskurs 5 var du helt slut. Det gick knappt att väcka dig. Du ville själv få allt att fungera men det gick inte. Du har tvärtemot Calle haft turen att ha lärare och pedagoger som har litat på dig och oss föräldrar och stöttat oss. Du har alltid haft höga krav på dig själv och är väldigt ambitiös. Din främsta utmaning har varit att hitta en ”lagom” nivå så att du håller över tid. Inte göra allt och köra rakt in i kaklet. I våras gick du ut årskurs 9 med nio fina betyg och nu läser du in några ämnen till för att sedan kunna gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet nästa höst. Du har klockan på ringning och går upp själv varje morgon. Jag kan nästan inte tro att det är sant. Det känns som om du har hittat ditt ”lagom” nu och att du orkar med. Jag är otroligt glad över att du har hittat strategier för att få saker att fungera. Du är fantastisk!

Linnéa, du är 12 år nu. Din främsta utmaning har varit att orka göra läxor och att ha fungerande relationer med vänner. Du går i skolan och kämpar på med alla ämnen. Du kämpar även med dina läxor trots att jag vet att du HATAR läxor. Det har varit en utmaning för dig att ha två storebrorsor som inte har gått till skolan alls i perioder. Under hela din skolgång har en eller båda brorsorna varit hemma och du har undrat varför dom ”får” vara hemma men inte du. Trots detta har du kämpat på med din egen skolgång. I perioder har du fått kämpa lite extra och varit trött men du har hela tiden försökt orka. Numera har du många vänner som du umgås med och det fungerar bra. Du har mognat väldigt mycket och tar dig både till och från skolan själv. Du tycker om att hjälpa till med matlagning och handlar gärna lite åt oss om vi ber dig. Du är en kämpe!

När jag ser tillbaka på åren som har varit känner jag en enorm lättnad över att vi tog oss igenom allt. Jag känner tacksamhet över att mina barn, trots vår tuffa resa, mår så pass bra nu. Jag sitter inte helt still i båten, jag vet att saker kan vända. Jag unnar mig ändå att njuta. Jag hoppas att alla som kämpar kan se framsteg. Kanhända att man inte ser framsteg från vecka till vecka eller månad till månad, men långsiktigt. Det går framåt. Som jag brukar säga – Myrsteg är också steg som leder framåt!

4 kommentarer

Under Hemmasittare, Skola

Om elevsyn

Debattartikel i Skolvärlden den 29 september 2021

I ”Skolvärlden” publicerades den 29 september 2021 en debattartikel av språkläraren Malin Nyberg. Titeln på artikeln är ”Jag fostrar morgondagens rockstjärnor – på 50 minuter”. Flera av mina vänner som har barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) har delat artikeln i sina sociala medier och de har känt sig ledsna, uppgivna och arga.

Författaren Malin lyfter i artikeln alla de anpassningar som kan krävas i ett klassrum för att alla elever ska få en individanpassad undervisning och en tillgänglig skola efter sina behov. Hon nämner många bra anpassningar som underlättar väldigt mycket för elever och skapar förutsättningar för dem att klara av skolan. Efter det skriver hon:
”Det är så här det ser ut runt om på Sveriges skolor. Det är så här Skolverket vill att vi ska arbeta. Vi ska anpassa undervisningen efter varje individ. På femtio minuter ska en enda lärare lyckas anpassa undervisningen på lika många sätt som det finns elever i klassrummet, samtidigt som undervisningen ska vara strukturerad och det ska råda studiero i klassrummet.”

Jag är pedagog (lärare i fritidshem) och jag är mycket i klassrum. Jag har också egna halvklasser i ett ämne. I de klassrum jag vistas i, själv eller med en klasslärare, finns det bildstöd på tavlan över dagen, det finns hörselkåpor till dem som behöver det, det finns material som t ex stressbollar till dem som behöver det, det finns angränsande smårum där vissa elever får sitta, någon elev får gå först på rast/upp till maten osv och någon får gå sist, några elever sitter långt fram för att hänga med i instruktioner, andra sitter långt bak för att få en överblick… Jag kan rabbla fler saker men nöjer mig så. Är allt detta ett problem? Är det curling?

Artikeln avslutas med:
”Precis som när en rockstjärna anländer till en ny scen och kräver att logen ska inredas i vitt, att kaffet ska malas med torrostade bönor direktimporterade från Colombia och att de tända ljusen ska dofta lavendel och inget annat, på samma sätt ska läraren tillgodose ALLA elevers behov och önskningar – på femtio minuter.

Jag jobbar som lärare och min uppgift är att fostra morgondagens rockstjärnor.”

Jag blir väldigt beklämd över Malins syn på de elever som behöver dessa anpassningar. Vad har hon för elevsyn? Människosyn? Jag kan hålla med om att det kan kännas stressigt ibland och svårt att räcka till. Eleverna har dock rätt till en tillgänglig undervisning.  Hur menar hon annars att dessa elever ska få sin utbildning?

Om man som lärare har en tydlig struktur fungerar det att ha anpassningar. Eleverna lär sig vad som gäller. De som ska stanna i klassrummet innan rasten och gå sist vet om det och sitter och ritar eller läser. De som ska gå först springer ut. Eleven som behöver hörselkåpor går och hämtar det osv. Om man skapar rutiner är det inte ett problem. Eleverna vet vad som gäller. Att jämföra elevernas behov med bortskämda rockstjärnor är verkligen kränkande och förringar deras svårigheter och behov.

Är det ibland svårt att räcka till som pedagog? Ja! Det är det absolut!
Beror det på att vi fostrar rockstjärnor? Nej! Det beror på att eleverna har rätt till en tillgänglig undervisning efter sina behov.
Behövs mer resurser i skolan? Absolut!

Nu ser det dock ut som det gör och vi kan bara göra vårt bästa med att stötta alla elever och hitta fungerande strategier. Många anpassningar kan man göra på gruppnivå.

Jag vet inte hur Malin tänker sig att skolan ska se ut eller var hon tänker sig att eleverna med olika svårigheter ska få sin undervisning.

Artikeln påminner mig om en kommentar Linnéas dåvarande lärare sa när Linnéa gick i 1:an. Vi hade precis haft återgivning om Linnéas adhd-diagnos. I slutet av återgivningen sa läraren ”BUP och föräldrar ställer ofta orimliga krav på anpassningar.”

Jag vill avsluta med att fråga ”Är det orimligt att kräva det eleven behöver för att klara skolan?”

Efter att ha fått några kommentarer om detta inlägg på Facebook vill jag förtydliga:
Jag ifrågasätter inte att man som pedagog kan känna sig otillräcklig och stressad. Så känner jag själv många gånger. Detta är dock inte elevernas fel. De är inte ”bortskämda rockstjärnor” som kräver saker för att vara jobbiga. De behöver vissa anpassningar för att klara sin skolgång. Jag anser att Malin slår åt fel håll. Ilskan bör riktas mot beslutsfattare. Det behövs mer pengar och resurser. Om frustrationen riktas fel blir det läger mellan pedagoger och vårdnadshavare där vi slår på varandra. Vi föräldrar blir ledsna och känner oss misstrodda och vi pedagoger känner att ingen verkar förstå hur mycket vi får kämpa för att hinna med. VI måste kämpa tillsammans! Det är inte eleverna som är problemet, det är i så fall pedagogernas förutsättningar att hinna/orka stötta dem. Det är politikerna vi måste komma åt!

Jag hade önskat en annan slutkläm på artikeln.

Förslagsvis: ”Jag vill så gärna räcka till och ge alla mina elever de anpassningar de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska lära sig och må bra i skolan. Jag vill räcka till för alla utan att gå under själv. Politiker! Ge oss mer resurser och bättre förutsättningar att göra vårt jobb!”

Hade Malin avslutat sin artikel på det sättet hade jag inte alls reagerat negativt utan hållit med.

(Jag är inte lika aktiv här på bloggen längre pga tidsbrist. Följ gärna mig på Instagram eller min Facebooksida)

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Skola

Bokens syfte

Häromdagen fick jag en jättefin kommentar på Instagram om min bok.

Dessa ord gjorde mig jätteglad! Jag är både pedagog och npf-förälder. Som förälder har jag många gånger varit oerhört frustrerad, besviken och arg på skolvärlden. Som pedagog har jag många gånger känt mig otillräcklig. Jag har också genom min npf-förälder-resa insett hur lite jag egentligen kunde om npf innan (trots att jag kände mig kunnig). Att just förmedla dessa två perspektiv i boken har varit huvudsyftet. Jag vill inte skuldbelägga någon utan strävar efter den ömsesidiga respekten för varandras kompetens och perspektiv med målet samsyn. Just bristen på samsyn har varit en stor del i min familjs tuffa resa.

Jag hoppas att du som är förälder och läser boken känner att du inte är ensam, att du får en förståelse för att det ofta är tufft att vara pedagog och räcka till på det sätt jag önskar att vi räckte till och att du får pepp och tips. Jag hoppas att du som är pedagog och läser boken får en inblick och förståelse för hur det kan vara att ha barn med npf och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser att skolan och hemmet kan ha olika perspektiv. Jag hoppas också att boken lämnar dig med idéer om hur du kan stötta elever i skolan. Om du är skolledare hoppas jag att du slåss för att få resurser till de elever som behöver det och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser till att din personal får kompetenshöjning, handledning och resurser för att mäkta med och kunna göra ett bra jobb.

Om du är anhörig/vän hoppas jag att boken ger dig en inblick i hur ett extra utmanande föräldraskap kan vara, att du inte dömer och att du finns där för dina nära som stöd. Om du är handläggare på Försäkringskassan hoppas jag att du ser vilket enormt jobb vi npf-föräldrar har. Det finns en anledning till att många av oss blir utmattade, sjukskrivna och behöver gå ner i arbetstid. Om du arbetar på socialtjänsten hoppas jag att du låter bli att skuldbelägga föräldrar som har barn som inte förmår gå till skolan, att du slutar tro att det är vi vårdnadshavare som inte är kompetenta. Visst finns det fall där föräldraförmågan brister men i de fall där skolfrånvaro beror på npf, dåligt mående och bristande stöd måste vi granska skolan, inte vårdnadshavarna.

Om du är politiker vill jag att du slåss för allas rätt till en utbildning och fungerande skolgång. En utbildning som inte blir på bekostnad av mående och hälsa. En skola för alla!

Boken finns att köpa t ex här. Den finns hos många nätbokhandlare, ljudboksplattformar och bibliotek.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Idag har det hänt något stort

Idag fick alla våra barn rosor och kort med olika hälsningar från oss. Detta är Linnéas kort.

Idag har Linnéa haft skolavslutning. Hon har gått ut årskurs 5. Detta är väldigt stort för oss. Linnéa är vårt första barn som har ”överlevt” årskurs 5. Det låter helt sjukt när jag skriver ÖVERLEVT men just så känner vi. Våra äldsta, nu 19 och 16 år, började båda ha väldigt hög frånvaro i årskurs 5 och sen kraschade de helt på höstterminen i årskurs 6 och blev så kallade hemmasittare (eller hemmakämpare vilket är ett bättre begrepp enligt mig).

Varje avklarat skolår känns som en milstolpe och en lättnad. Slutet på skolplikten känns skön att nå. Inte för att vi på något sätt förringar vikten av kunskap och utbildning (vi är två högskoleutbildade föräldrar) utan för att vi har sett två av våra barn må så dåligt av skolan att de till slut inte klarade av att gå dit. Emil har detta läsår gjort comeback i årskurs 9 efter flera år med hög/total frånvaro.

Det som har varit tungt är framförallt våra barns mående men även hur vi föräldrar har blivit bemötta. ”Om barnet inte kommer till skolan beror det på att ni inte är tillräckligt hårda!”, ”Det är väl bara att tvinga barnet att gå till skolan!”. Nej! Vi tvingar inte barn som kräks av ångest till skolan.  

Linnéa fick sin adhd-diagnos redan som 8-åring. Vi och skolan såg Linnéa på samma sätt. Hon visade sina svårigheter både hemma och i skolan. Att vi hade samma bild ledde till en snabb utredning och bra dialog. Hon har dessutom även haft turen att ha en helt fantastisk lärare sedan årskurs 2 som hela tiden har använt ett lågaffektivt bemötande och hjälpt Linnéa med sina utmaningar och anpassat efter hennes behov.

Calle och Emil fick sina diagnoser vid 13 respektive 12 års ålder. I deras fall var problemet att skolan inte såg det vi föräldrar såg vilket ledde till att skolan inte trodde på vår bild. ”Allt går bra här i skolan!”. Det ledde till att våra barn inte fick de anpassningar de hade behövt. Det ledde i slutändan till att både Calle och Emil inte mäktade med skolan utan slutade gå dit.

Calle har nu, sex år efter den totala kraschen i årskurs 6, börjat fundera på att läsa in betyg på komvux till hösten. Han vill om han får rätt förutsättningar.

I ”vanliga” familjer rullar skolåren på men för oss är det nedräkning. Det är fyra år till som Linnéa måste orka. Tack och lov behåller hon sin toppenlärare även i årskurs 6. Fyra år kvar innan vi kan slappna av…

Idag är en stor dag. Vi har firat på restaurang och skålat för våra fantastiska barn ❤

3 kommentarer

Under ADHD, Skola

Hjärntömning

Jag sitter framför tv:n med laptopen i mitt knä och funderar. Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud att jag känner ett stort behov av att skriva av mig för att tömma hjärnan.
Det slog mig just att precis så startade min blogg sommaren 2015 – ”Jag måste skriva av mig och tömma hjärnan!”
Jag skrev av mig för min egen skull. Sen fick jag några läsare som kände igen sig och efter det rullade det bara på. Nu har jag gett ut en bok (tryckt, e-bok och ljudbok), varit med i tidningar och poddar och föreläst några gånger. Jag skriver fortfarande för mig själv. Jag tänker inte jättemycket på vilka som läser. Jag vill att det ska vara äkta, inte anpassat efter en potentiell målgrupp eller efter vad jag tror får många delningar. Dock vet jag att jag har ganska många läsare så jag försöker länka gamla inlägg för att ge en bakgrund till ett inlägg. Jag uppskattar alla läsare och de kommentarer jag får. Det ger mig väldigt mycket stöd. Nog om detta! 😉Det var egentligen inte alls dessa tankar som krävde ett blogginlägg idag.

Jag tänker på morgondagens skolstart. Skolstarter har varje termin i sex år skapat otroligt mycket oro för vår familj. Mina killar har haft ångest och vi föräldrar har känt oro och stress. I sex år! Vi har undrat hur läsåret eller terminen ska bli. Vi har undrat om våra barn ska komma iväg, hur de ska må, hur vi föräldrar ska orka…

Imorgon är det alltså dags igen. Emil (åk 9) hade en fantastisk hösttermin med 100% närvaro sina två timmar om dagen i skolans lärstudio (bortsett från våra coronaveckor). Han fick sex fina betyg. I åk 8 hade han två betyg. Vilka framsteg. Jag känner ingen oro för om han ska komma iväg imorgon eller inte. Det känns som om han absolut kommer att fixa det.
Nu bara för att jag har skrivit detta blir jag lite orolig. Det känns alltid som att det skiter sig när jag tar ut något bra i förskott eller pratar om att något går bra. Jag hoppas att han fixar det imorgon med mitt stöd!

Calle (18 år) hade också en fin höst med 100% närvaro på sin praktik fram till höstlovet. Sen fick vi alla corona. Calle var sjuk i tre veckor och kom inte tillbaka till praktiken efter det. Han vill fixa det, det vet jag. Dock känner jag en större oro för honom. Han har en tendens att fastna hemma och låsa sig. Bara att hoppas och stötta även honom så mycket jag kan.

Linnéa (åk 5) tycker inte om skolan säger hon. Däremot har hon numera kompisar som drar och för henne kan det räcka. Hon fick nya byxor av märket STRONGER och dessa ska hon ha på sig imorgon. Efter skolan ska hon vara med en kompis. I fredags kväll glömde hon ta sin adhd-medicin (Intuniv) och hon sa själv att hon kände av det igår. Hon sa att hon hade svårt att sitta still och att hennes hjärna kändes rörig. Jag vet inte om hon kan känna av det så fort men hon var ”spattig” och högljudd igår. Medicinen verkar i alla fall hjälpa henne orka med skolan.

När jag tänker på höstterminen inser jag att vi hade otroligt få möten för våra barn i höstas. Vi brukar ha 3-5 möten/månad. I höstas blev det betydligt färre, knappt ett möte/månad. Dels för att behovet av möten inte fanns på samma sätt men också för att de få möten vi hade var digitala.
Vi är vana vid att sitta på tunga möten med Emils rektor, lärare, centrala elevhälsan, hemmasittarteamet… Nu har vi haft möten med bara läraren och det har varit framgångsmöten.
Är vi ”ute på andra sidan” nu? Eller är det en tillfällig andningspaus?

Receptet för framgång för mina barn har varit små steg.

Nu måste jag sova. Imorgon måste jag serva med önskefrukostar och sällskap iväg.  
Även om dagsform och lite tur är viktigt så vet jag att det jag gör (eller inte gör) kan påverka utfallet.

2021 – vad har du att erbjuda? Vilka utmaningar? Vilka glädjeämnen? Vi har tagit oss igenom mycket och vi kan ta oss igenom mer. Min önskan är dock ett lugnt år med mycket glädje.

Tillägg: Jag skriver mina blogginlägg i Word och klistrar sedan in dem här. Nu under tiden jag höll på med detta fick jag ett sms från Calle där det står ”Det känns jobbigt inför imorgon. Jag kan inte.”
Jag tycker så synd om honom när han låser sig på detta sätt. Han trivs jättebra på praktiken och det går alltid bra när han är där. Hur ska jag hjälpa honom?

6 kommentarer

Under Förståelse, Skola

Betydelsefulla saker

(Bild från Messenger)

I veckan skulle Linnéa ha prov. Vi pluggade med henne förra veckan och mycket förra helgen. Hon kunde allt bra då men hon var jättenervös inför provet.

Dagen innan provet kom Linnéa hem från skolan – och hade gjort provet! Hennes lärare hade lagt märke till att Linnéa oroade sig mycket för provet. Hen hade frågat om Linnéa ville göra provet den dagen istället och det ville hon. Hon fick göra det muntligt på sin rast. Hon hade klarat det med bravur och var så stolt och lättad den kvällen.

Hon slapp dagen-före-provet-oron och vi slapp lägga tid på att plugga ännu mer med henne och lugna henne.

Saker som detta kan ha så stor betydelse. Tacksam!

2 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Skola