Category Archives: Rutiner

Inspiration från ADHD-kursen 

Nu på hösten har jag gått en kurs om ADHD på ADHD-center i Stockholm. Det var fem tillfällen och tre timmar/gång.

Kursen var väldigt givande. Både kursinnehållet och att träffa andra föräldrar som också har ett extra utmanande familjeliv. 

Jag är rädd för att kursen kommer att falla i glömska. Det är så mycket hela tiden. Därför kände jag att jag ville bita tag i ett par saker på en gång.

L, 8 år, tjatar väldigt mycket. På kursen fick vi tips om att visa vad som gäller med text och/eller bilder. Så det testar vi nu.

Oftast äter L alla måltider framför TV:n med paddan! 😉 Men det kanske skulle fungera om man vill träna på att äta vid bordet.

Tipset är att ta det tråkiga först och sen det roliga. Det är bra om barnet kan vara delaktigt i överenskommelsen.

En sak vi har problem med är frukost. L vet aldrig vad hen vill äta till frukost. Varje dag frågar L:

”Vad har vi?”

Jag rabblar samma saker varje dag och L säger att hen inte är sugen på något.

Nu gjorde jag en bild och så sätter jag dit två alternativ varje dag. Min förhoppning är att det ska bli lättare för L att välja då. Vi får väl se… 

Jag skrev ut bilder på de vanligaste sakerna.

På kursen fick vi olika tips på hur vi kan hjälpa våra barn i vardagen:

Ersätt negativ uppmärksamhet med positiv  (t ex om jackan hängs på kroken i hallen men skorna står huller om buller. Beröm för jackan. Säg inget om skorna).

Fånga de goda stunderna!

Uppmuntra positivt beteende!

Ge tydliga uppmaningar. (Säg ”Ta upp den!” istället för ”Kan du ta upp den?”)

Förbered förändring. (T ex med Timetimer.)

Använd först – sedan (det är det vi testar nu).

Skapa struktur i vardagen.

Prova belöningssystem (men då ska det vara rimliga krav så barnet kan lyckas).

TIPS OM KONFLIKTER:

Analysera konflikter. Vad beror konflikten på? Kan vi ”bygga bort” konfliktsituationen? Vi vuxna bär ansvaret! Be om ursäkt om det behövs.

Ha enkla och tydliga regler.

Förebygg  konflikter genom planering. Ha en plan B.

Bevara ditt lugn!

Välj dina strider. Va konsekvent!

Sätt gränser när det behövs. T ex ang basbehoven/hälsan, om något är farligt och om det drabbar andra såsom t ex syskon.

Använd gemensam problemlösning  (om barnet är moget för det).

Dessa tips är toppen! Kursledaren sa att det är bra att börja med en eller två strategier. Inte testa allt på en gång. Oftast finns det ju några saker som är extra jobbiga. Man kan börja med dem! En sak i taget.

Något som vi använder mycket är TimeTimer. Den har vi använt för L i över ett år. Vi hade ju redan en hemma som vi fått för C.

TimeTimern använder vi i många olika situationer. 

”Om 10 minuter ska du borsta tänderna!”

”Mamma och pappa vill prata i fred i 15 minuter!”

”Om 30 minuter ska du sova!”

”Om 20 minuter ska vi gå hemifrån!”

”Om 60 minuter kommer din kompis!”

”Mamma behöver prata i telefon i 10 minuter!”

Osv.

Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Och övergångar/aktivitetsbyten blir lite lättare.

Kursen tog också upp samhällets stöd. Om våra barn behöver stöd ska stödet sättas in skyndsamt. En diagnos behövs inte. Behovet ska styra. Stöd får inte avslås med hänvisning till bristande resurser. Det kan vara bra att veta!

Ja… Det är bara att kämpa på. Med både vanliga jobbet och ”hemmajobbet”.

Jag har en önskan! Det är att alla som möter mina barn i olika instanser också ska gå kurser på ADHD-center och Aspergercenter. Det borde vara obligatoriskt!

Glad Lucia ❤

Gilla gärna min Facebooksida. Där lägger jag upp lite allt möjligt om NPF, hemmasittare mm.  

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Vikarievecka 

Veckan som varit har varit en tuff vecka för L (min 8-åring med ADHD). L har varit väldigt trött efter skolan och ett par morgnar har hen gråtit och sagt att hen inte orkar gå till skolan.

Maken och jag fick nästan panik. Ska även vårt tredje barn krascha nu? Det är så svårt att veta hur vi ska bemöta detta. 

Om vi låter L ta en vilodag, kommer hen att tycka att det är lätt att få vara hemma då? Kommer L att göra mer motstånd till skolan sen då?

Om L inte får ta en vilodag, kommer hen att krascha helt då istället? Hur ska vi veta?

L har ju inte några förebilder när det gäller skolan. Både C och E är hemma mycket.

L ska få prata med kuratorn på skolan. Vi har haft ett första möte. Det bekymrade mig lite när kuratorn sa ”Jag tror inte riktigt på diagnoser”. Tror inte på? Vilken kränkning! Vi som kämpar så! 

I torsdags morse pratade vi länge med L och sa att skolan är viktig och att vi vill hens bästa. Vi sa att stanna hemma från skolan är ett vuxenbeslut. Att man får vara hemma om man är sjuk. L får bestämma vem hen vill leka med, om hen vill gå på sina aktiviteter eller inte, vad hen ska göra på rasten osv. Men vi vuxna måste ta stora och viktiga beslut om t ex skolan. L köpte det och maken  lämnade L 40 min försent.

När jag hämtade L på torsdagen fortsatte vi prata om barnbeslut och vuxenbeslut. Det blev ett bra samtal.

När jag hämtade L på fredagen berättade L att hen hade gråtit på en lektion. Jag frågade varför och då sa L att det var för att vikarien hade blivit så arg.

Då slog det mig – vikarievecka! Det är nog därför L har varit lite upp och ner.

För barn som är väldigt rutin- och relationsbundna kan en dag då det är vikarie ställa till det rejält. Detta är mycket viktigt att tänka på. I vårt fall hade vi fått veta i förväg att läraren skulle vara ledig. Ändå blev det jobbigt för L.

Det är också oerhört viktigt att eventuella vikarier för information om hur olika elever bör bemötas. Mycket som har byggts upp kan raseras fort om det blir fel.

Nästa vecka är läraren tillbaka. Jag hoppas vi får en mer balanserad L igen då!

2 kommentarer

Filed under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, Rutiner, Skola

Min vision av hur jag skulle vara som förälder sprack…

Innan jag fick barn hade jag en vision om hur familjelivet skulle vara. Jag hade också en vision av hur jag skulle vara som mamma.

Mina barn skulle äta den mat som bjöds. 

Mina barn skulle sitta vid matbordet och äta.

Mina barn skulle göra de läxor de fick.

Mina barn skulle bryta sina aktiviteter och lyssna när jag bad dem.

Mina barn skulle sova när det var sovdags.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag har tre barn och alla har olika funktionsvarianter. En har asperger  (högfungerande autism), en har ADD och selektivt ätande och en har ADHD kombinerad form. Min vision har spruckit ganska rejält om man säger så 😉

Länge försökte jag dock nå min vision.

Vi försökte ha familjemiddag, som slutade med tårar, spring och tjafs. 

Vi försökte laga en maträtt, som slutade med att inte alla åt och det fick konsekvenser på humöret.

Vi tjatade på de två äldsta om att de måste göra läxan, men de var så utmattade efter skolan att orken inte fanns.

Vi lade ner timmar på att natta barn som inte kunde slappna av och komma till ro.

Vi fick tjata ihjäl oss för att barnen skulle lyssna på oss och avbryta sina aktiviteter när vi bad dem.

Kort sagt – det blev inte som min vision. Inte alls faktiskt.

Vi fick tänka om. Hur är våra barn? Vad klarar våra barn? Hur kan vi undvika konflikter? Hur kan vi få en smidigare tillvaro?

Numera äter vi sällan familjemiddagar. Maken och jag äter oftast middag på tuman hand. 8-åringen med ADHD äter framför TV:n. De andra två äter på sina rum framför sina datorer. Visst var detta upplägg svårt att acceptera i början. Jag kände mig väldigt misslyckad som mamma. Nu tycker jag dock att det känns helt okej. Så här måste vi göra för att det ska fungera. Vi har provat andra sätt och det fungerade inte. Ibland äter vi tillsammans alla fem och då kan det vara riktigt trevligt.

Mina barn äter den mat som bjuds. Här har vi uppfyllt min vision. 😊 För vi lagar den mat de äter. Vissa dagar lagar vi tre olika maträtter. Nästan alltid åtminstone två. 

Två av mina tre barn har läxfritt. 8-åringen har endast läsläxa. Det brukar krävas lite kreativitet för att få 8-åringen att läsa, men det fungerar okej.

Vid byten av aktiviteter  (övergångar) använder vi tidsstöd  (Timetimer eller appen ”Timstocken”). På så vis blir övergången smidigare och vi behöver inte tjata lika mycket.

Mina barn får melatonin (kroppens eget sömnhormon men kemiskt framställt) en timme före sovdags. På så vis kommer de till ro lättare och somnar. 15-åringen med asperger har även tyngdtäcke.

Metoden att uppnå visionen är inte riktigt som jag hade föreställt mig. Men mina barn äter, de sover, de kan avbryta sina aktiviteter… 

Acceptans är viktigt. Så här är vårt liv. Vi gör det bästa vi kan varje dag!

9 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Rutiner, Vardag

Detektivarbete

Att ha barn med speciella behov kräver en hel del detektivarbete. Det är inte lätt att anpassa vardagen så att det fungerar och att få ett flyt.

Jag har gjort en del saker för att försöka få svar på mina frågor. Eftersom C  inte vill prata om ”det jobbiga” (skolan, måendet mm) och inte läsa på om sin diagnos ASD (asperger, högfungerande autism) så är det inte så lätt att nå fram.

Något som gav en del svar är energiinventeringen jag gjorde med klossar. Sen gjorde jag en kartläggning av stressorer med E som också gav viktiga svar. Jag gjorde en energiinventering även med E.

Något som fortfarande har varit svårt för både C och E är övergångar. Framförallt att ta sig ut ur huset och till skolan. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska nå dem och hjälpa dem med övergången.

overgangar-skolan

På Facebook fick jag tips från en vän, Malin Ekström, om att verkligen finfördela en morgon i olika moment och göra en skala att kryssa i. Om ni har frågor till Malin om detta så är ni välkomna att skicka ett meddelande till malin@hjalmarod.se.

Eftersom framförallt C, men även E, inte är så pratglada så kan det underlätta med en skala. På så sätt kan jag kanske komma åt det största hindret och de värsta energitjuvarna. Självklart kan man göra det snyggare på en dator men detta fungerar ju också!

20161220_174511-1.jpg

C och E fyllde i sina skalor utan gnäll. Det tog inte alls lång tid. Det kändes lite jobbigt att E tycker att nästan hela morgonen är jobbig (se nedan).

20161220_174642-1.jpg

Något som dock är positivt är att både C och E fyllde i att det känns helt okej i skolan och att det känns väldigt bra efteråt.
Det var bra för då kunde jag ta fram mina bilder om att vända på onda cirklar och prata med dem om det.

kansla-och-beteende-neg

Deras svar på skalan visade tydligt att om de inte går till skolan som ”de borde göra” så mår de sämre. Som det ser ut nu har båda väldigt förstående personal som inte pressar och stressar dem. Både C och E uttrycker att de egentligen trivs väldigt bra i sina skolor när de väl kommer dit.

kansla-och-beteende-posOm de kämpar emot sin känsla och ändrar beteendet så mår de bättre.

Efter de har fyllt i skalorna har vi ändrat på en del saker. C fyllde i på skalan att ”väckning” och ”gå upp” är riktigt jobbigt så nu har vi i samråd med skolan ändrat schemat så att C börjar lite senare. I morse (första skoldagen efter jullovet) kom C iväg utan problem. Kanske droppet med järn som C fick äntligen har gett lite effekt också.

När det gäller E så har det än så länge varit svårt att hitta något vi kan göra för att underlätta morgonen. En sak är ju att E har jobbigt med maten och att få i E frukost är nästintill omöjligt. Nu försöker jag dock att hinna fixa det där lilla extra (toast, amerikanska pannkakor osv) och då går det lite bättre. E har också fått börja med en svag dos antidepressiva och det verkar faktiskt hjälpa lite.

Det är bara att fortsätta med detektivarbetet! Malin tipsade också om att göra om skalorna efter ett tag och se om eventuella förändringar i rutiner har gett något resultat.

Vem kunde tro att man som mamma skulle bli både psykolog, kurator, specialpedagog och detektiv utan att ha pluggat något av det! 😉 Livet är i alla fall inte händelselöst!

8 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Problemlösningsfasen

Jag befinner mig konstant i problemlösningsfasen och har gjort det nu i drygt två år. Det var då C började må dåligt och vi började kampen med att försöka få skolan att förstå.

Sedan dess har jag (och maken) kämpat mot skolor på olika sätt. Jag har försökt komma på anpassningar hemma som ska underlätta för C, vi har byggt strukturer och rutiner för att försöka få lite flyt i vardagen. Vi har stressreducerat och kravanpassat. Och vi har sett resultat. C mår mycket bättre nu. Orkar mer. VILL mer. Är ute mer. Är gladare.

Men… C går fortfarande inte till skolan som hen ”borde”. Alltså är jag fortfarande i problemlösningsfasen. Jag försöker hitta strategier som hjälper C med övergången ut ur huset. C trivs i resursskolan när hen väl kommer dit. Det är inte problemet. Problemet är vägen dit. Vi har pratat med C och hen tycker inte att tre dagar i veckan är för mycket. Det är inte det som är det svåra.

C tycker ju om att spela på sin dator. Hen spelar olika spel där man kan klättra i nivåer. Jag gjorde en checklista till C att följa med morgonrutinerna och delade in dem i olika nivåer. Jag lade in bilder från spelen och klippte ut småbilder som C kan sätta fast med häftmassa för att bocka av de steg hen har uppnått (eller bocka av med en penna). C har tyckt att bildschema är töntigt men detta köpte hen faktiskt. Nu har det i alla fall fungerat en morgon… C kom iväg idag. Sist hen var i skolan var förra måndagen. Det betyder dock inte att det kommer att fungera nästa vecka. Men jag hoppas!

Cs checklista. Jag har lagt in ett par bilder från de spel C gillar och jag har gjort småbilder som hen kan sätta i rutorna efter uppnått steg.

Cs checklista. Jag har lagt in ett par bilder från de spel C gillar och jag har gjort småbilder som hen kan sätta i rutorna efter uppnått steg.

Tänker att detta även skulle kunna användas i skolan på olika sätt för att motivera elever att ta sig vidare och se olika steg på ett tydligt sätt och kunna bocka av för att nå målet. Fritt fram att ”sno” idén! 😉

Visst, det är tufft att vara i problemlösningsfasen. Men samtidigt ger det mig ett driv att prova nya vägar, att tänka och att försöka hitta sätt att lösa saker. Det är en utmaning. Skulle jag inte ha den synen på allt detta vet jag inte hur jag skulle orka…

Jag har fått rådet både från vänner och okända att jag bara ska ”låta saker vara”. Inte gå in i det så mycket. Acceptera livet som det är. Jag jobbar med dessa bitar så klart! Jag förstår att jag inte kan kontrollera allt och att jag bara har mina barn till låns. Men så länge jag har dem tänker jag göra allt jag kan för att de ska må bra! Om de mår bra mår jag bra!

Jag tycker om när mitt driv kommer och när jag känner den där ”Nu jävlar måste jag komma på något nytt!”-känslan. Det ger mig energi att inte stå still och bara acceptera att det är som det är. Det ger mig energi att försöka förändra! Det är kul att göra olika illustrationer.

En vän sa nyligen något till mig ”Du kan bara ta ansvar för din roll som mamma och det du gör. Du kan inte ta ansvar för vad andra som möter dina barn gör. Det är deras ansvar. Du kan vårda din relation med dina barn men du kan inte vårda andras relationer med dem. Du kan inte ta på dig om du tycker att 7-åringens lärare blir för arg på 7-åringen. Du kan inte ta på dig det som andra gör!”

Detta är något jag måste jobba med! Jag vill liksom ta ansvar för allt som alla runtomkring mina barn gör. Jag vill att 7-åringens lärare ska låta snäll mot min 7-åring och förstå att hen gör sitt bästa varje dag. Jag vill inte att maken ibland ska höja rösten mot barnen och tappa tålamodet (vilket jag också gör, men man är ju blind för sitt eget beteende)… Men min vän har rätt! Jag kan inte ta ansvar för det. Det ligger utom min kontroll. Jag kan bara ta ansvar för mig och min relation till mina barn.

Problem är till för att lösas. Det är min syn på det hela. Fungerar inte ett sätt så får man helt enkelt komma på något annat!

20161006_162517.jpg

Helg igen! Nya tag nästa vecka!

5 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Rutiner, Skola, Vardag

Vi har hittat roten!

Jag skrev för snart ett år sedan ett inlägg om att vi inte hade kommit åt roten till Cs mående och att det bekymrade mig att vi började pressa C igen och ställa krav utan att ha hjälpt C upp. Det var som om vi försökte ta bort symtomen (det som visade sig) utan att egentligen komma åt vad som orsakade symtomen.

Nu har vi hittat roten! Det har tagit nästan två år att hitta den. Men den har funnits där mitt framför näsan på oss hela tiden.

20160902_172302.jpg

Vi har hittat roten!

När C som 13-åring fick diagnosen högfungerande autism/ASD/asperger förra sommaren började jag och maken vår resa med anpassningar och förståelse. Vi gick kurser och läste böcker. Mer och mer började vi bygga upp en tillvaro för C med anpassningar och rimliga krav hemma.

Problemet var dock att, trots att skolan förra hösten visste om Cs diagnos, så gjordes inga anpassningar där och ingen hänsyn togs till Cs ork och förmåga.

Men nu har vi hittat roten! Eller rötterna!

  1. Vi anpassar hemma och har en rimlig kravnivå. Vi hjälper C stressreducera.
  2. Vi har fasta rutiner vad gäller duschning, datatid, sovtid…
  3. Vi förbereder C mer för kommande händelser.
  4. Vi låter C vara med mer och bestämma så att hen känner att hen har kontroll och att vi litar på hen.
  5. C slipper vissa saker som hen upplever som jobbiga (t ex släktmiddagar osv). Vi pressar inte.
  6. Resursskolan anpassar och har en rimlig kravnivå.
  7. Personalen på resursskolan har stor kompetens om NPF och en förståelse för Cs bristande ork men stora vilja att orka med skolan.
  8. C börjar lite smått känna sig själv. Här har vi en del kvar att jobba med. C känner fortfarande inte riktigt sina egna begränsningar.

Allt detta tillsammans utgör roten och att vi har kommit åt dessa rötter gör att C nu mår så mycket bättre!

C har bestämt med läraren att hen ska gå till skolan fyra dagar den här veckan. Jag hoppas att C orkar det! Idag är C i skolan!

Läraren hade pratat med C förra veckan om energi i form av 100-lappar. Han hade sagt till C att hen har 500 kr energi att använda varje dag. Om C hittar på mycket saker en dag så kanske 500 kr inte räcker och då måste C låna pengar från nästa dag. Detta kan innebära att C bara har 300 kr kvar dagen efter och det kanske inte räcker till att orka med skolan. Vilken bra liknelse!

Läraren sa att C inte ska känna sig ledsen eller besviken om pengarna inte räcker en dag utan snarare fundera på vad som gjorde slut på pengarna och sen till nästa gång spara mer pengar och inte låna från kommande dagar. Bra tänkt!

C och jag hade ju energisamtal med klossar förra hösten. Det gav oss en del bra svar. Det gäller att hitta sätt att kommunicera!

Roten är något så enkelt och självklart som att möta en förstående och kunnig omgivning!
Hur kunde vi missa det?

Jag är så glad över att vi har hittat roten! Nu kan vi börja jobba ännu mer framåt! 🙂

Nu kan vi ta oss över nya hinder!

Nu kan vi ta oss över nya hinder!

12 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Skola, Vardag

Visioner och eftereffekter

Vi fortsätter jobba med anpassningar och försöker få C att få bättre självkännedom.

Vi fortsätter jobba med anpassningar och försöker få C att få bättre självkännedom.

För C har det alltid varit allt eller inget. När hen vill något så kör hen på. Nu är C helt inne i Pokémon Go. Det är det enda C kan tänka på och prata om just nu. Hen kollar YouTube-klipp om Pokémon Go och vill själv ut hela tiden.

Häromdagen var C ute med kompisar i drygt fyra (!!!) timmar för att köra Pokémon Go. Igår var hen ute ett par timmar själv med sin cykel för att få ihop några kilometer och kläcka några ägg.

Jag är givetvis glad över Cs vilja att vara ute men hen märker inte själv när det blir för mycket. När C är inne i sitt intresse så känner hen inte av någon trötthet. Tröttheten kommer efteråt. Oftast dagen efter. Så blev det i måndags efter en intensiv helg. C kan inte själv begränsa och avsluta i tid. Hen kör på tills hen kraschar. Så var det även förr i skolan för C. Hen körde på enda till årskurs 5. Sen var C helt utmattad. Jag önskar att vi hade vetat om diagnosen tidigare så vi hade kunnat hjälpa C i tid.

C säger nu att det är tråkigt hemma och att hen vill gå till skolan varje dag nästa vecka. Detta är HELT OTROLIGT! Jag kan inte minnas att C någonsin har sagt så!

Både jag och läraren har sagt till C att det är bättre att hen lyckas med närvaro måndag, onsdag och fredag en vecka innan vi bygger på. C VILL så gärna! När jag sa till C att det räckte med tre dagar sa hen:
”Vadå? Så nu VILL DU INTE att jag ska gå till skolan?! Jag förstår mig inte på dig!”
”Jo, jag VILL VERKLIGEN att du ska gå till skolan men jag vill inte att du bara ska orka med skolan en vecka. Jag vill att det ska bli hållbart och att vi hittar en balans så att du orkar både skola och fritid!”
”Men jag vet väl vad jag själv orkar! Jag orkar! säger jag! Du kan inte veta hur mycket jag orkar!”
”Nej, det har du rätt i. Men jag har märkt att du är tröttare, och att det blir svårt att komma iväg till skolan, om du har varit igång flera timmar dagen innan!”
”Jaha…”
”Ja, så jag tänker att om jag skriver ner lite vad du gör, när du lägger dig och hur det går med skolan så kollar vi sen om vi ser ett mönster.”
”Gör det du om du orkar hålla på med sånt! Jag bryr mig inte!”
”Jag fixar det. Sen kan vi kolla lite vad som blir lagom!”
”Jag tänker åka till stan med kompisar och köra Pokémon Go både på fredag och lördag!”
”Kul! Gör det!”
”Ja, men inte söndag för då måste jag nog vila om jag ska orka gå till skolan på måndag!”

Något går in i alla fall! 🙂

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå! Nu måste bara C förstå sina begränsningar också!

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!
Nu måste bara C förstå sina egna begränsningar också!

Idag fick jag ett sms från läraren som skrev att hen fick hjälpa C begränsa sin uppgift för annars ”kör C rätt in i kaklet”. Precis så är det för C. Med allt! Jag är så glad att läraren ser dessa saker och hjälper C begränsa. Jag hoppas att C framöver lär sig sitt eget lagom.

Nu har C en vision om att hen ska åka in till stan idag och imorgon. Jag hoppas att kompisarna också är sugna på det. Annars blir det jobbigt… När C har tänkt sig något blir hen helt fixerad vid det och har väldigt svårt att ställa om.

Ändrade planer 1 jpeg

Ändrade planer 2 jpeg

C behöver hjälp med att ställa om och hitta en plan B.

I helgen ska vi tanka energi för kommande vecka! Trevlig helg!

Vi siktar uppåt!

Vi siktar uppåt!

2 kommentarer

Filed under Anpassningar, Egna illustrationer, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Skola

Att mötas av förståelse ger glittrande ögon

Igår började C på nya skolan. Det gick jättebra! Under dagen fick jag flera korta meddelanden från mentorn där hen skrev hur det gick för C.
Igår kväll fick jag ett mail från mentorn där hen frågade hur C mådde efter första dagen och om det var något skolan kunde tänka på tills idag. Vi fick också lite information om vad som var planerat för idag så vi kunde förbereda C.

Mentorn sa också att nu gäller det att skynda långsamt och se till att C lyckas varje dag. Att sakta bygga upp Cs självförtroende och ork igen. Planen är att C nästa vecka ska gå måndag, onsdag och fredag med ett par vilodagar emellan. Mentorn pratade med C om upplägget idag. 

Jag är helt förundrad över att mentorn säger allt det som jag fick kämpa så för på ”hemmasittarskolan”. Där sa läraren att de har en plan som de följer och att C måste komma alla dagar. Det ledde till att C flera gånger misslyckades för hen orkade inte med tempot.

Skolan har spetskompetens inom autism och har plats för 30 elever åk 7-9. Det märks att de har en helt annan kunskap och förståelse!

Mentorn har mött upp C vid taxin. Det märks att C är lugn och trygg.

När C kom hem med taxin igår hade hen glittrande glada ögon. C berättade att klassen var trevlig (de är 8 stycken i klassen) och att hen hade fått en kompis som hen hade bytt telefonnummer med. Helt underbart! De hade gjort lära-känna-varandra-lekar.

Idag var det inga som helst problem att komma iväg. C visste att mentorn skulle möta upp vid taxin och vad skoldagen skulle innehålla.

Att mötas av förståelse ger glittrande ögon!

21 kommentarer

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Rutiner, Skola

Att ha en plan B…

(Bilden är från Messenger)

Något som är viktigt för oss är att alltid försöka ha en plan B. Och ibland kanske till och med plan C…
Den bärbara gamingdatorn som vi köpte tar vi numera alltid med oss om vi ska vara hemifrån mer än ett dygn. Det ger C ett lugn att veta att möjligheten att spela finns. Vi har datorn med här på landet men C har inte spelat på flera dagar.

En annan sak vi tänker på är att gardera oss ”Vi har tänkt åka och…men om…så kanske vi åker en annan dag istället” osv.

När vi skulle åka till fjällen i påskas hade vi också en plan B. Om C skulle få en låsning och inte lyckas åka så skulle min mamma komma och bo med C. C visste om plan B, men vi lyckades ju komma iväg.

Nu är planen att vi ska vara här på landet till den 14/8. Alltså drygt två veckor totalt. Förra året mådde C dåligt så vi fick dela upp oss. Jag tyckte att det var jättejobbigt. I år har vi planerat för att maken och C eventuellt åker hem några dagar. När vi nu frågade C så verkade det ändå som att C vill stanna här.

Nästa vecka, om vädret är okej, kommer en kompis till C hit ett par dagar. Det är bra för C att träffa någon kompis innan  skolstart.

Idag kommer min syster med familj hit. Imorgon ska vi ha kräftskiva. Förra året missade C kräftskivan för att hen mådde dåligt. Jag är så glad att C klarar av att vara med i år!

Vi lär oss hela tiden. Plan B är nödvändig för att vårt liv ska fungera!

3 kommentarer

Filed under Diagnos, Pedagogiska tips!, Rutiner

Man kan lära gamla hundar sitta!

20160715_160237.jpg

Mönster och vanor sitter djupt och är svåra att bryta. Det gäller alla vanor och mönster, från träning till att äta rätt eller sluta röka (rökt har jag aldrig gjort!). Det som är avgörande om det kommer att fungera eller inte är motivationen till att vilja förändra och att hela tiden jobba aktivt mot en förändring.

Ett nytt beteende (vana, mönster) kommer inte bara flygande. Det krävs aktiv träning, tålamod, ork och målmedvetenhet. Man måste jobba mycket med sig själv och analysera, förbättra och prova igen.

Just nu försöker jag aktivt att ändra på sättet som jag bemöter mina barn. Jag får dåligt samvete när jag tänker på hur jag ibland gjorde förr (och tyvärr fortfarande gör då och då när orken tryter eller pressen/stressen är för stor).

Jag försöker att ”jobba” lågaffektivt nu genom att själv behålla lugnet (vilket inte alltid fungerar 😉 ). Jag försöker tänka på att bryta/avleda innan en härdsmälta. Att kravanpassa en situation så att mitt/mina barn slipper misslyckas.

Ett exempel gav jag i bloggen i mitt senaste inlägg:
7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad, och vi inte vill eller kan just då så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev lugn och nöjd. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

Igår sattes jag återigen på prov. Det gör jag flera gånger varje dag.  Men igår lyckades jag faktiskt.

På eftermiddagen kände jag mig väldigt trött. Maken var iväg och 7-åringen var på mig hela tiden om att göra något. ”Kan vi spela kubb? Kan vi gå en promenad? Kan vi gå till en lekpark? Kan vi ringa en kompis? Kan vi åka och bada? Kan jag få en glass?”.
Jag kände hur min irritation byggdes upp och var väldigt nära att brista. Men jag samlade mig:
”Jag märker att du är uttråkad och vill hitta på något. Men jag känner att jag verkligen behöver en paus!”
”Men ååååååååh…”
”Jag tänkte att om du tittar på TV en stund och får en glass så sätter jag timetimern på 20 minuter. När den ringer kan du komma ut till altanen och hämta mig. Jag laddar mina batterier lite och läser min bok. Efter det kan vi gå en promenad!”
”Okej!”
7-åringen satt framför TV:n i 20 minuter och kom sen och hämtade mig. Sen gick vi ut på en timmes mysig promenad och jag behövde aldrig höja rösten.

C ville inte äta middag med oss igår. Förr hade jag tjatat lite. Nuförtiden låter jag C ta sin tallrik och äta på sitt rum. Det fungerar bäst för oss alla. När C känner att hen vill äta med oss ibland så brukar det gå bra.

När det var dags att natta 7-åringen hade vi satt på vattenspridaren på baksidan. Detta såg självklart 7-åringen och sprang ut för att samla vatten i sina hinkar och kannor. Jag bad hen komma in. Ingenting hände. Jag sa till ett par gånger med lugn röst. Inget resultat. Då gick jag och stängde av vattenspridaren och sa ”Kom nu! Dags att sova!” och hen kom på en gång. Möjligheten till lek försvann ju. Det behövdes inget mer tjat.

20160720_135035.jpg

Sen när vi kom in gick 7-åringen till soffan och ville ha en drickyoghurt. När yoghurten var slut sa jag att det var dags att borsta tänderna. 7-åringen satt kvar i soffan. Jag sa till ett par gånger. Inget hände. Till slut sa jag ”Kom så går vi tåget till toaletten!” (vi går på rad och tuffar och tutar som ett tåg). 7-åringen kom direkt och skrattade hela vägen.

Förr hade jag blivit arg och tjatat på 7-åringen tills hen lydde mig, både gällande vattenspridaren och tandborstningen. Med all säkerhet hade det slutat med en gråtande 7-åring som kände sig misslyckad och att jag kände dåligt samvete. Nu kände jag mig… NÖJD!

Senare på kvällen skulle vi titta på film med C och 11-åringen. Jag laddade filmen och förberedde allt innan vi sa till barnen. På det sättet blev det ingen dötid innan filmen började. Maken och jag placerade oss strategiskt mellan C och 11-åringen för att slippa bråk. Vi har blivit bättre på att tänka i förväg!

Nu märker vi att vi nästan varje måltid blir arga på 7-åringen för hen kan inte sitta still en sekund. Igår pratade maken och jag om hur vi ska göra framöver. Kanske hen kan få äta framför TV:n?

Det är krävande men övning ger färdighet. Det är inte lätt att tänka efter före och att behålla lugnet.
Men man kan lära gamla hundar sitta! Bara de får träna och har viljan att lära sig! Jag har inte lärt mig. Än. Jag kan bara ibland. Men jag SKA lära mig!

20160715_152812.jpg

7 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner