Månadsarkiv: augusti 2016

Promenad med lätta steg

20160822_192757.jpg

Upp och ner… Och upp! Idag känner jag hopp igen!

Måndagens bakslag tog hårt på mig. Hela den dagen gick jag som i en tung sorgsen dvala. Jag kände mig låg och apatisk. Jag tog min dagliga promenad men det var med tunga steg och nästan med gråten i halsen. Allt kom tillbaka från innan sommaren. Alla jobbiga känslor och tankar.

Igår hade C en planerat ledig dag. Då kändes det lite bättre.

I morse när jag väckte C så märkte jag direkt att det var en bra dag. Hen gjorde sig i ordning och åt två mackor till frukost. Sen gick hen och väntade på taxin. Som inte kom!

Jag ringde taxibolaget som tydligen hade råkat boka av taxi för C idag istället för imorgon (som är en planerat ledig dag)… De skulle skicka en taxi från ett annat bolag istället så fort som möjligt. Jag sa det till C. Då började hen skruva på sig och bli stirrig. Dötid är inte bra! En sådan sak kan vara förödande och omkullkasta allt!

C sa:
”Det känns inte bra nu när det kommer en annan taxi!”
”Jag förstår att det känns konstigt. Men jag säger till chauffören vart han ska åka. Kom så sätter vi oss ute på trappen så får du visa mig det där spelet på din mobil!”

C klädde på sig och vi gick ut och satte oss på trappen och väntade på taxin. Det tog ungefär 20 minuter. Det gick bra sen för C när taxin kom. Så skönt!

Jag har förr varit inne på det här med flexibilitet. Det här var ju ett tillfälle då C naturligt fick träna på att vara flexibel. Det tog nog en del energi. Men det gick!

Trots att Cs bakslag var tungt att ta så är det en stor och viktigt skillnad jämfört med i våras.
Vi föräldrar slipper ta skuld! Vi slipper möta misstron och bli ifrågasatta.

Läraren sa att bakslag är naturliga och att han har sett Cs vilja när hen har varit i skolan. Det är ”bara” orken och energin det handlar om. Underbart med en lärare som ser och förstår det! Det märks så tydligt att det är en skola med rätt kompetens.

Jag får hela tiden små ”rapporter” från läraren om hur det går för C och han frågar om det är något jag vill berätta.

Idag skrev han ”Ni känner ert barn bäst! Samarbetet mellan skolan och hemmet är så viktigt!”

Dagens promenad blev en promenad med lätta steg. Vilken skillnad i mitt mående. Det är jobbigt att jag och C är i symbios på det här sättet.

Men idag är en bra dag för oss! 🙂

Nu börjar det bli höst!

Nu börjar det bli höst!

4 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Idag tog det stopp!

Jag måste komma ihåg att C är på vänster sida! En fantastisk bild!  (källa http://www.imaginari.se/material/stressbagaren2.jpg)

Jag måste komma ihåg att C är på vänster sida! En fantastisk bild!
(källa http://www.imaginari.se/material/stressbagaren2.jpg)

Idag tog det stopp för C. Ett stopp som jag på ett sätt har vetat skulle komma men ändå på något vis hade hoppats att vi skulle slippa. Och på en måndag… Det hade jag inte räknat med! C har ju varit ledig två dagar nu. Men i ju för sig, måndagar är måndagar och en tuff dag för många. Det har ju gått så bra… Därför blir fallet så hårt. Egentligen är nog mitt fall hårdare än Cs. Jag får inte lägga in för mycket i det.

C har fortfarande inte lärt sig sina begränsningar gällande ork och energi. C har varit aktiv med vänner i helgen. Vi vill ju inte säga till C att hen inte får träffa sina vänner. Samtidigt vill vi ju inte att C ska träffa vänner på bekostnad av skolan.

Det märktes direkt när jag väckte C att det var en dålig dag. C vände ryggen mot mig och sa att hen var trött och inte orkade gå idag. Jag kände mig nästan svimfärdig. Så mycket känslor som kom på en gång. Ska vi alltid ha det så här? Jag måste inse att C kanske aldrig kommer att få riktigt flyt i sin skolgång.

När jag pratade med C efteråt så sa C att det berodde delvis på att hen var trött. Men också på att det kändes jobbigt att komma iväg (övergången).

Jag kan ta att C är trött och vill stanna hemma, men om det är ”komma iväg” som återigen är jobbigt så har vi en större uppförsbacke. Jag trodde att taxin lite hade ”botat” den delen.

Jag vill komma in i någon form av flyt. Jag vill ha ett ”vanligt liv” med ”vanliga problem”. Inte denna dagliga oro med ångestpåslag. Inte detta magont och tryck över bröstet…

Läraren på resursskolan sa att alla som går där får bakslag och att vi ska vara glada över den fina starten C har fått så hen har något att falla tillbaka på… Skönt med en förstående lärare som inte pressar på! Nu är det bara jag som måste lära mig BACKA!

Jag är glad för den fina starten men sitter återigen med en klump av oro i magen… Jag är rädd! Orolig!

Detta är en viktig läxa för mig. Kanske har jag inte förstått Cs mående tillräckligt i alla fall…? Att det är så skört.

Det jobbiga är att 11-åringen sa till mig i helgen:
 ”Mamma, du vet att det kommer skita sig för C igen va? Det här kommer inte att hålla i sig!”
”Jodå, det kommer det att göra! Det måste det göra!”

När ska jag lära mig att aldrig ta något för givet?

Positiva tankar! Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

Positiva tankar!
Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

9 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Lösenordsskyddad: Ska Sverige ha skolor för att ett land SKA HA skolor eller ska Sverige ha skolor för att alla Sveriges barn ska gå till skolan och få en bra utbildning?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

Lösenordsskyddad: Andras åsikter!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Vardag

”Får jag gå till skolan imorgon?”

20160620_180519.jpg
Skolstarten
för C förra veckan blev jättebra. Hen kändes väldigt glad, trygg och nöjd. Tyvärr fick C feber i helgen och har varit hemma nu måndag och tisdag. Så himla typiskt! Planen var skola måndag, onsdag och fredag den här veckan.

I söndags kväll frågade C mig:
”Smittar feber?”
”Nja, det beror väl på vad febern beror på…”
”Jag tänkte att jag kan ta Alvedon så kan jag gå till skolan imorgon!”
”Nej, du är förkyld med ont i halsen så din feber smittar! Men vad härligt att du VILL gå!”

Detta är helt fantastiskt! C har de senaste åren nästan varit glad när hen har varit sjuk för att hen har vetat att då blir det inget tjat om att gå till skolan.

Igår frågade C:
”Får jag gå till skolan imorgon?”
”Ja, idag har du ju varit feberfri!”
”Bra! Nu när jag missade måndagen kan jag väl gå onsdag, torsdag och fredag så blir det tre dagar den här veckan?”
”Nej, gå nu onsdag och fredag som vi hade bestämt. Det kan vara bra med en ledig dag emellan nu när du precis har varit sjuk.”

Ett mirakel! C VILL gå till skolan!

I natt sov C dåligt. Hen hade svårt att komma till ro. Klockan ett gick jag in till C och gav hen massage för att hen skulle koppla av. Min oro för idag började komma. C brukar inte komma iväg till skolan efter dålig sömn.

I morse hittade jag Cs Melatonintabletter på golvet bredvid skrivbordet. Hen hade glömt ta dem! Inte konstigt att hen inte kunde somna igår.

Jag väckte C. Hen sa att hen var trött. Jag sa att jag förstod det men att hen skulle försöka orka gå idag och sen vara ledig imorgon. C kom iväg glad och positiv!

Mitt barn VILL gå till skolan! Att det är en skola med kunskap, anpassningar och resurser är en starkt bidragande orsak. En annan orsak är att C har läkt. C mår bättre nu. Jag sa hela tiden till förra skolan att vi måste ta det i Cs takt, att det inte var en lat trotsig unge, utan ett utmattat barn som behövde tid att läka! De trodde inte på mig! Men jag hade rätt!

Jag är fylld med hopp och glädje men också med en vetskap om att jag inte kan ta någonting för givet. Man blir ödmjuk av den kamp vi dagligen för.

Nu hoppas jag bara att förmågan och orken finns där för C! VILJAN FINNS!

Jag hoppas att vi är många detta läsår som ser att våra barn möts av kunskap, förståelse och respekt!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Fungerande skolgång är ingen självklarhet 

Idag är det skolstart på många håll i Sverige. De flesta barn kände sig kanske lite pirriga och förväntansfulla igår. Många såg framemot att träffa kompisar, både nya och gamla. Vissa kände att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen och att de kanske inte är supertaggade att börja med skolarbete igen. Men på det stora hela kändes det okej för dessa barn igår.

Deras föräldrar tyckte också att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen men tänkte att de kommer in i det igen efter några dagar. De kände kanske till och med att det skulle bli skönt att komma in i ”vardagslunken”. Skolan fungerar och flyter på för dessa barn. De passar in i ”normen”.

För andra barn har hela sommaren varit lite förstörd vid tanken på att efter sommaren börjar skolan igen. Vissa barn blir mobbade i skolan och är livrädda för att gå tillbaka. Andra barn har blivit utmattade för att skolan inte har varit tillgänglig på deras villkor. De är oroliga för att återigen bli tvingade in i en miljö och tillvaro som inte passar dem.

Vissa barn har inte varit i skolan på länge. Kanske flera år. Dessa barn har blivit utslagna av det svenska skolsystemet. Jag vill poängtera att dessa barn inte skolkar. De har räddat sig själva genom att vara hemma.

Skolplikten ligger som en tung börda på dessa familjer. Ska föräldrar tvinga iväg sina barn till icke anpassade skolor på bekostnad av barnen själva?

Dessa föräldrar har inte heller kunnat koppla av under sommaren. De vet att de återigen måste börja pressa sina barn att gå till skolan. De vet att uppfyllande av skolplikten är deras ansvar…

Många har möten framöver med Socialtjänsten. Det har återigen gjorts orosanmälningar baserade på hög frånvaro. En frånvaro som finns för att skolan inte möter barnets behov. Föräldrarna har blivit anklagade för att vara ”medberoende” när de stöttar och hjälper sina barn. De har blivit kallade slappa föräldrar som inte har pli på sina barn.

Dessa barn är frånvarande av en anledning! Det handlar om deras arbetsmiljö!

Skulle du jobba om du blev trakasserad av kollegor varje dag?

Skulle du jobba om ditt arbete gick ut på att översätta kinesiska till svenska och du inte kan ett ord kinesiska? (För så känns det nog för dessa barn om de hamnar i en obegriplig miljö)

Och om du som vuxen på grund av en omöjlig arbetssituation  (du kan inte kinesiska) blev sjukskriven, skulle du bli tvingad att bo i en annan familj då? I en annan vanlig familj. Skulle du lära dig kinesiska då så att jobbet fungerade? Eller skulle egentligen dina arbetsuppgifter behöva anpassas efter din kunskap och din förmåga?

Skulle du viteshotas om du blev utmattad och inte orkade gå till jobbet? Skulle ett vite göra så att du klarade arbetsuppgifterna bättre? Skulle vitet göra så att du plötsligt kunde kinesiska?

Skulle din chef eller dina kollegor tvinga dig att jobba eller ta hem arbete om du kom och grät och sa att du är helt utmattad?

Nej, jag tror inte det! Varför ska det vara så svårt att förstå att detta gäller även våra barn?

Skolstart idag. För vissa. Inte för alla. Skolan måste anpassas för varje enskild individ. Dessa barn var osynliga på skolavslutningen och de är osynliga nu vid skolstarten.

Pedagogerna på skolorna gör allt de kan med de få och små medel de har. Jag vill betona att det inte är deras fel att de inte räcker till! Felet ligger högre upp och är en penga- och politikerfråga!

Idag vill jag skänka en extra tanke och en kram till alla de barn som av någon anledning inte kommer iväg till skolstarten. Det är inte ert fel. Det är skolsystemet som inte är tillgängligt på era villkor.

Jag vet att ni vill. Och jag hoppas att det blir lättare framöver och att skolan blir anpassad efter just era behov så att ni också kan må bra där!

(bilden är från Messenger)

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Vatten över huvudet

20160605_142712.jpg

Igår tog vi oss vatten över huvudet, eller framförallt över Cs huvud. Det har gått så bra med skolstarten. C har varit nöjd och glad. Vi ville fira detta. Maken fixade god grillmiddag och jag bad barnen sitta vid bordet och äta. Oftast sitter ju C och 11-åringen vid sina datorer och 7-åringen framför Tv:n. Ingen protesterade. Vilket är ovanligt.

Vi satte oss vid bordet men ganska snabbt började C spåra ur. Hen sjöng sånger och 7-åringen hängde på. Maken och jag blev mer och mer irriterade. Vi sade till C men det triggade bara C och hen sjöng ännu högre. Måltiden blev misslyckad trots att den var väldigt god. Det slutade med att vi delade upp oss på olika håll och alla var småsura.

Jag kan nu i efterhand undra hur vi tänkte! C har ansträngt sig i en ny skola med ny miljö, nya klasskamrater och ny personal i två dagar. Då är ju hen självklart trött! Vi borde inte ens ha frågat om hen ville sitta vid matbordet utan bara serverat en tallrik mat vid datorn. C orkar ju oftast inte äta med oss i vanliga fall heller. Sådant måste jag komma ihåg så att jag inte ger C misslyckanden!

Igår kväll började C känna sig lite hängig. Idag vaknade hen med huvudvärk och lite ont i halsen. Till råga på allt blev det något fel på Cs dataskärm. Den står och blinkar hela tiden och det går inte att fixa. C fick ett utbrott. Hen hade bestämt att hen skulle spela med en kompis. Med utbrott menar jag att C skrek och kopplade loss skärmen och hotade att kasta den i golvet men hen gjorde inte det som tur är. Nu har vi kopplat in den bärbara gamingdatorn i Cs rum som en tillfällig lösning. Hoppas nu bara att C inte blir sjuk!

Maken är iväg idag tills imorgon med ett gäng vänner. De skulle spela golf (vilket maken inte gör vanligtvis) och sen äta middag och sova hos en i gänget. Jag blir så glad när maken hittar på något för sig själv. Annars är det mest jag som är iväg på middagar med vänner.

Jag är väldigt trött efter anspänningen inför Cs skolstart. Det känns som hela min kropp protesterar lite. Jag har värk i mina knän och ont i magen. Mina föräldrar är så snälla och passar 7-åringen några timmar nu på eftermiddagen. 7-åringen är så oerhört aktiv. Jag orkar inte med. Jag får dåligt samvete av att jag inte orkar stimulera och sysselsätta hen…

På måndag är det skolstart för 11-åringen och 7-åringen. Jag hoppas att det går bra för dem! Det ska faktiskt bli skönt att skolan börjar igen (bara det fungerar nu för alla mina barn!). Jag behöver en liten paus. Läkaren sjukskrev mig till slutet av oktober och det känns skönt. Jag har ju mest fått ta hand om familjen under min sjukskrivning hittills. Jag måste ta hand om mig själv också. Hoppas bara att Försäkringskassan inte börjar bråka med mig!

Nu ska jag passa på att gå en promenad när 7-åringen är iväg. Sen lär det bli full rulle! Bara att kämpa på!

1 kommentar

Under Anpassningar, Diagnos

Att mötas av förståelse ger glittrande ögon

Igår började C på nya skolan. Det gick jättebra! Under dagen fick jag flera korta meddelanden från mentorn där hen skrev hur det gick för C.
Igår kväll fick jag ett mail från mentorn där hen frågade hur C mådde efter första dagen och om det var något skolan kunde tänka på tills idag. Vi fick också lite information om vad som var planerat för idag så vi kunde förbereda C.

Mentorn sa också att nu gäller det att skynda långsamt och se till att C lyckas varje dag. Att sakta bygga upp Cs självförtroende och ork igen. Planen är att C nästa vecka ska gå måndag, onsdag och fredag med ett par vilodagar emellan. Mentorn pratade med C om upplägget idag. 

Jag är helt förundrad över att mentorn säger allt det som jag fick kämpa så för på ”hemmasittarskolan”. Där sa läraren att de har en plan som de följer och att C måste komma alla dagar. Det ledde till att C flera gånger misslyckades för hen orkade inte med tempot.

Skolan har spetskompetens inom autism och har plats för 30 elever åk 7-9. Det märks att de har en helt annan kunskap och förståelse!

Mentorn har mött upp C vid taxin. Det märks att C är lugn och trygg.

När C kom hem med taxin igår hade hen glittrande glada ögon. C berättade att klassen var trevlig (de är 8 stycken i klassen) och att hen hade fått en kompis som hen hade bytt telefonnummer med. Helt underbart! De hade gjort lära-känna-varandra-lekar.

Idag var det inga som helst problem att komma iväg. C visste att mentorn skulle möta upp vid taxin och vad skoldagen skulle innehålla.

Att mötas av förståelse ger glittrande ögon!

23 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Rutiner, Skola

Glädjetårar

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

C åkte för en timme sedan iväg med taxin till sin nya skola för första gången. Efter att C hade åkt började mina tårar rinna av lättnad. Mitt älskade barn är på väg till sin nya skola. Jag tror inte att det är så många ”vanliga” föräldrar som förstår hur stort detta är och vilken oro jag som mamma har burit på hela sommaren. Skolan ska ju alla barn gå till. Självklart för de flesta, men ack så svårt för vissa.

Det är ju inte Cs vilja som det är ”fel” på. C vill verkligen lyckas med skolan. Det som tidigare har satt käppar i hjulet är Cs ork, låsningar och ångest. C kan vara hur laddad som helst och sen när det är dags fungerar det ibland inte i alla fall. Man vet aldrig…

Igår duschade C och valde ut kläder som hen skulle ha på sig idag. Hen somnade lugnt utan oro vid 22-tiden med hjälp av Melatonin och sitt tyngdtäcke. Jag kunde inte somna. Jag låg och oroade mig och grubblade. Vid tvåtiden lyckades jag äntligen komma till ro. Jag vet att jag inte kan påverka någonting och att grubbel inte tjänar något till. Men det är så svårt att låta bli!

Vi har förberett C lite försiktigt för skolan under sommaren. Pratat om skolan då och då. Det har varit en svår balans för vi ville att C skulle få vila i sommar utan skolkrav men samtidigt väcka tankar om skolan och peppa lite lagom mycket. Och vad är lagom? Så svårt att veta! Jag har försökt hålla mig lugn och pratat positivt om nya skolan.

C har faktiskt varit lugn inför skolan hela sommaren. Så var det inte förra året. Då hade C flera ångestattacker. Nu har C sagt att hen ser framemot att plugga ikapp och att det ska bli skönt. Att C har sagt så är helt fantastiskt men vi kan ändå inte veta om C kommer att orka.

I morse gick jag in till Cs rum kl. 7. Jag hade ett tryck över bröstet men försökte verkligen låta lugn. Jag klappade C på ryggen och sa att det var dags att vakna. Sen gick jag och gjorde mig i ordning. Efter några minuter gick jag tillbaka till C och sa att det var dags att gå upp. Då låg C på mage helt tyst med ansiktet bortvänt. Jag hann tänka:
”Fan! Nej! Det bara måste gå nu! Det får inte bli ännu ett skitår… Vad gör vi nu? Jag orkar inte mer…  ”
Bara att försöka kontrollera rösten.
”Klär du på dig så fixar jag en macka och O´boy!”
C vände sig om och sa med ett leende:
”Nu trodde du att jag hade somnat om va!?”
C skulle bara veta vad min hjärna hann börja tänka…

Vi satt vid bordet och pratade. C var lättsam och glad. Vi pratade om pinsamma saker som vi hade gjort. Hen åt inte så mycket men drack sin O´boy och tog sin medicin.

Sen gick hen och gjorde sig ordning. Taxin kom. Hen hoppade in i taxin utan problem. Vinkade och log.

Jag stod där och vinkade med kinderna blöta av glädjetårar. Mitt barn ❤

När C mådde som sämst sa jag och maken till hen ”Vi ska hjälpa dig igenom detta. Vi ger inte upp förrän du mår bra igen! Och komihåg att du inte ÄR dålig. Du MÅR dåligt. Stor skillnad!”

Efter anpassningar för C och mycket vila så har vi kommit en bit på vägen. Vi är inte helt i mål. Jag vet att det kan komma bakslag. Ingenting är självklart. Att C är i skolan just idag betyder inte att det kommer att fungera imorgon.

Hoppas nu att Cs första skoldag blir bra!

MITT BARN ÄR I SKOLAN. DET ÄR STORT!

15 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Utmattad som barn och tonåring

Vi är många som reagerar på den okunskap och misstro vi möter. Mitt barn hade inte behövt krascha om skolan hade lyssnat på oss och litat på oss. 

Från bloggen ”Livets skiftningar – från ett annat perspektiv”.

”Att bli utmattad av skolmiljön. Barn och tonåringar som av olika anledningar blivit utmattade. Det som gång på gång återkommer är de krav som ställs på barnen och deras vårdnadshavare. Krav som int…”

Källa: Utmattad som barn och tonåring

3 kommentarer

Under Diagnos