Månadsarkiv: februari 2022

Glimten i ögonen slocknade

Vi har rensat lite här hemma och jag hittade då Calles gamla skolböcker från årskurs 2. Jag minns hur Calle var på den tiden – en glad och nyfiken liten kille som spelade fotboll på fritiden. Han älskade att spela fotboll och gick till och med upp extra tidigt för att hinna spela lite fotboll i trädgården innan skolan. Han hade inga svårigheter i skolan, varken socialt eller kunskapsmässigt. Han trivdes och hade låg/normal frånvaro. Han ville inte gå hem från fritids och vi fick tjata hem vår fotbollssvettiga kille på eftermiddagarna. Han hade en busig glimt i ögonen och tyckte att han var bäst på det mesta. Självförtroendet var högt och lusten stor.

I lågstadiet var Calle en glad kille med glimten i ögat men glimten slocknade med skolåren.

Årskurs 3 var också ett bra skolår men sen i mellanstadiet hände något. I 4:an började han klaga lite på magont och efter det blev allt bara värre och värre. Glimten i ögonen slocknade och självförtroendet försvann. Skolfrånvaron ökade och från november i årskurs 6 (2014) hade Calle 100% skolfrånvaro. Calle (snart 20 år) fick inte en fungerande skolgång igen efter det och han har inga grundskolebetyg.

Det kändes i hjärtat att hitta hans gamla skolböcker. Spåren av en tid som borde ha fått fortsätta. Vi borde ha böcker från senare skolår också men det har vi inte. Calle har ingen utbildning.

Hur kunde detta få hända?
– Ingen lyssnade på Calle.
– Ingen lyssnade på oss föräldrar förrän det hade gått för långt.
– Inga anpassningar gjordes.
– Ingen vettig hjälp fanns/finns…

Det visade sig att Calle har asperger. Han fick den diagnosen sommaren 2015. Skolan hade inte varit anpassad efter hans behov och han höll ihop länge i skolan efter bästa förmåga. Han kraschade till slut. Skolan hade inte reagerat på hans ströfrånvaro. Vi föräldrar gjorde det men skolan lyssnade inte på oss när vi bad om anpassningar.

Nu pågår en viktig namninsamling som jag hoppas att ni vill skriva under och dela. Den handlar om att få politikerna att förstå att det måste ske förändringar för att alla barn ska få en fungerande skolgång. Inga barn ska behöva krascha som två av mina barn gjorde och som många andra barn gör. Nu får det vara nog!
NPF-SÄKRA HELA SKOLGÅNGEN!

https://www.skrivunder.com/npf_sakra_helaskolgangen

Jag vill nästan inte slänga böckerna. De är vårt enda bevis på att han en gång gick till skolan känns det som. 💔

Annons

10 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Skola

Är det så här det kan vara?

Nyligen hade vi utvecklingssamtal för Linnéa. Hon går i årskurs 6 och fick sin adhd-diagnos sommaren mellan årskurs 1 och 2. Ungefär ett halvår efter hon fick sin diagnos började hon med adhd-medicin som fungerar bra.

När Linnéa var yngre hade hon en del anpassningar i skolan. Hon hade en skolbänk i klassrummet medan resten av klassen hade bord och fick gå och hämta sina saker i lådor. Hon hade visuellt tidsstöd och hon fick ta extrapauser.

På samtalet frågade jag läraren hur vi ska göra med information och överlämning till högstadieskolan Linnéa ska börja på i höst. Då sa läraren ”Det fungerar jättebra för Linnéa! Hon når målen i alla ämnen och har hög närvaro. Vi behöver inte ha någon speciell överlämning för henne!”

Va!? Vänta nu! Inte göra något? Inte vara proaktiv och redan nu börja tänka på hösten? Kan man göra så? Bara vara och så kommer höstens skolstart sen… Behöver vi inte maila, informera, göra skolbesök osv redan nu?

Jag och maken blev väldigt lättade och samtidigt förvånade. Vi har inte haft barn som ska börja årskurs 7 som har haft en fungerande skolgång tidigare. Båda våra äldre barn hade nästintill 100% skolfrånvaro i årskurs 6. De hade inga betyg alls i årskurs 6. Vi föräldrar var tvungna att kontakta de skolor de skulle gå på i årskurs 7 för att berätta om våra barns problematik och behov. Vi gjorde besök på skolorna med killarna för att förbereda dem. Killarna fick träffa sina lärare i förväg. Vi kontaktade rektor och bad att våra killar skulle få gå i samma klass som vissa kompisar. Vi fick titta i klassrummen i förväg och våra killar fick välja sittplacering samt vilken kompis de ville sitta med. Vi fick göra upp plan A, B och C.

Nu kan vi alltså – BARA VARA! Är det så man som förälder vanligtvis kan göra? Är det så andra brukar göra? Detta känns så ovant och konstigt för både maken och mig. Vi känner oss nästan förvirrade. Givetvis är vi glada men vi är också skadade och sköra. Vi vågar nästan inte tro på att det kan vara så här. Att det kommer fortsätta vara så här.

Vi är så tacksamma och glada över att Linnéa har det bra i skolan. Hennes nuvarande lärare (som hon har haft sedan årskurs 2) har bidragit mycket till att allt fungerar så bra. Jag hoppas att hon får bra lärare även i högstadiet.

Jag är stolt över Linnéa som fixar skolan trots att hennes äldre syskon har varit hemma. Linnéa är en kämpe ❤

(Vi kommer givetvis att prata med höstens lärare/skola i höst (kanske i augusti). Men inte redan nu som vi brukar behöva göra 😉 Linnéa vill att lärarna ska veta om hennes adhd och hur hon vill/behöver bli bemött.)

Titta gärna på denna fina kampanjfilm från Unicef Sverige och H&M Foundation som handlar om inkludering #beinclusive https://fb.watch/bcn3jUtu9x/
Att alla ska känna sig inkluderade och som en del av ett sammanhang är en av mina stora hjärtefrågor. ❤

2 kommentarer

Under ADHD, Skola

Att försöka leva i nuet

Just nu har vi inget barn med problematisk skolfrånvaro. Vi hade det 2014-2020. Det är många år. Alla dessa år av stress och oro sätter sina spår. Linnéa går i årskurs 6 och har tack vare en fantastisk lärare en fungerande skolgång. Hon fick sin adhd-diagnos som åttaåring så henne har vi kunnat stötta mer i tid. Hon tar också adhd-medicin som hjälper henne bra. Linnéa har fungerande relationer med sina vänner och hon mår bra. Hon kan till och med längta till skolan om hon är sjuk. Ändå känner jag nästan panik så fort hon säger till exempel ”Jag orkar inte gå till skolan idag!” och kan då mena just GÅ för hon vill ha skjuts. Min hjärna hinner dock tänka allt möjligt bara av en sådan kommentar.

Illustration från min bok.

Jag försöker verkligen att leva i nuet och njuta av att både Emil och Linnéa har en fungerande skolgång JUST NU. Jag är dock så bränd/skadad av alla år att det är svårt att ”sitta still i båten”. Nu inför skolval och nya skolor till hösten ökar oron igen. Hur ska det gå? Kommer deras skolor att möta upp deras behov? Måste jag kontakta skolorna och förbereda dem på att mina barn kommer eller ska jag bara låta det vara? Jag är så van vid att behöva ligga i.

Illustration från min bok.

Efter att i så många år ha levt i bergodalbanan på bilden ovan är det svårt att hitta en roll utanför det där spåret. Jag njuter men är samtidigt orolig över att vi ska behöva hamna där igen.
Jag undrar verkligen hur länge den känslan kommer att sitta i…?

2 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare