Tag Archives: kommunikation

Inspiration från ADHD-kursen 

Nu på hösten har jag gått en kurs om ADHD på ADHD-center i Stockholm. Det var fem tillfällen och tre timmar/gång.

Kursen var väldigt givande. Både kursinnehållet och att träffa andra föräldrar som också har ett extra utmanande familjeliv. 

Jag är rädd för att kursen kommer att falla i glömska. Det är så mycket hela tiden. Därför kände jag att jag ville bita tag i ett par saker på en gång.

L, 8 år, tjatar väldigt mycket. På kursen fick vi tips om att visa vad som gäller med text och/eller bilder. Så det testar vi nu.

Oftast äter L alla måltider framför TV:n med paddan! 😉 Men det kanske skulle fungera om man vill träna på att äta vid bordet.

Tipset är att ta det tråkiga först och sen det roliga. Det är bra om barnet kan vara delaktigt i överenskommelsen.

En sak vi har problem med är frukost. L vet aldrig vad hen vill äta till frukost. Varje dag frågar L:

”Vad har vi?”

Jag rabblar samma saker varje dag och L säger att hen inte är sugen på något.

Nu gjorde jag en bild och så sätter jag dit två alternativ varje dag. Min förhoppning är att det ska bli lättare för L att välja då. Vi får väl se… 

Jag skrev ut bilder på de vanligaste sakerna.

På kursen fick vi olika tips på hur vi kan hjälpa våra barn i vardagen:

Ersätt negativ uppmärksamhet med positiv  (t ex om jackan hängs på kroken i hallen men skorna står huller om buller. Beröm för jackan. Säg inget om skorna).

Fånga de goda stunderna!

Uppmuntra positivt beteende!

Ge tydliga uppmaningar. (Säg ”Ta upp den!” istället för ”Kan du ta upp den?”)

Förbered förändring. (T ex med Timetimer.)

Använd först – sedan (det är det vi testar nu).

Skapa struktur i vardagen.

Prova belöningssystem (men då ska det vara rimliga krav så barnet kan lyckas).

TIPS OM KONFLIKTER:

Analysera konflikter. Vad beror konflikten på? Kan vi ”bygga bort” konfliktsituationen? Vi vuxna bär ansvaret! Be om ursäkt om det behövs.

Ha enkla och tydliga regler.

Förebygg  konflikter genom planering. Ha en plan B.

Bevara ditt lugn!

Välj dina strider. Va konsekvent!

Sätt gränser när det behövs. T ex ang basbehoven/hälsan, om något är farligt och om det drabbar andra såsom t ex syskon.

Använd gemensam problemlösning  (om barnet är moget för det).

Dessa tips är toppen! Kursledaren sa att det är bra att börja med en eller två strategier. Inte testa allt på en gång. Oftast finns det ju några saker som är extra jobbiga. Man kan börja med dem! En sak i taget.

Något som vi använder mycket är TimeTimer. Den har vi använt för L i över ett år. Vi hade ju redan en hemma som vi fått för C.

TimeTimern använder vi i många olika situationer. 

”Om 10 minuter ska du borsta tänderna!”

”Mamma och pappa vill prata i fred i 15 minuter!”

”Om 30 minuter ska du sova!”

”Om 20 minuter ska vi gå hemifrån!”

”Om 60 minuter kommer din kompis!”

”Mamma behöver prata i telefon i 10 minuter!”

Osv.

Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Och övergångar/aktivitetsbyten blir lite lättare.

Kursen tog också upp samhällets stöd. Om våra barn behöver stöd ska stödet sättas in skyndsamt. En diagnos behövs inte. Behovet ska styra. Stöd får inte avslås med hänvisning till bristande resurser. Det kan vara bra att veta!

Ja… Det är bara att kämpa på. Med både vanliga jobbet och ”hemmajobbet”.

Jag har en önskan! Det är att alla som möter mina barn i olika instanser också ska gå kurser på ADHD-center och Aspergercenter. Det borde vara obligatoriskt!

Glad Lucia ❤

Gilla gärna min Facebooksida. Där lägger jag upp lite allt möjligt om NPF, hemmasittare mm.  

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Affektutbrott

L är väldigt känslostark. Hen har svårt att reglera och hantera sina känslor. Ibland kan känslorna bli så starka och frustrerande för L att hen får affektutbrott. 

Häromdagen hade vi bestämt att vi skulle ta en promenad och L skulle få åka inlines. Det blev dock skyfall precis när vi skulle gå så vi fick ställa in. L stod redan helt klar i hallen och väntade på mig. L skrek och kastade runt inlinesskydden, lade sig och sparkade på golvet, sprang iväg och smällde i dörrar, försökte välta en stol… Det tog lång tid för hen att lugna ner sig med mitt stöd. I dessa lägen måste jag behålla lugnet och bekräfta Ls känsla och försöka hitta på en alternativ aktivitet som hen accepterar. Detta är inte lätt då L låser sig vid hur det skulle vara.

Ls känslor skiftar snabbt. Hen älskar eller hatar. Det är svart eller vitt och känslorna är starka – superglad, jätteledsen eller blixtarg. 

L behöver hjälp med att sätta ord på, och hantera, sina känslor. Vi har köpt material och känslokort för att träna med L. Detta är tidskrävande men nödvändigt för att hen ska få fungerande relationer med andra.

När det gäller inlinessituationen ovan bad jag L välja några nallekort för att visa sin känsla. L valde tre nallar som såg arga ut och en som såg ledsen ut. Då kunde jag med hjälp av nallarna hjälpa L bearbeta sina känslor. 

”Kände du dig arg när det inte blev som vi hade bestämt?”

”Den nallen ser ledsen ut. Kände du dig ledsen och besviken också?” osv.

Jag plockade också fram nallar för att visa hur jag kände mig när L blev ledsen. Sen pratade vi om att vädret kan man inte bestämma över.

Det löste sig bra tillslut och L och jag spelade PlayStation istället.

L kan också få affektutbrott vid tillsägelser och tillrättavisningar. Det är viktigt att vi använder en lugn röst och ett låg-affektivt bemötande. Om vi låter arga kan det trigga L att bli blixtarg eller så blir L väldigt ledsen. Små saker kan bli stora. Det blir lätt en jobbig maktkamp.

Vi har ju märkt att L inte är den kompisarna väljer i första hand. L har även haft det tufft med några av pedagogerna på skolan. Det är viktigt att vi hjälper L med att hantera sina känslor. L är 8 år och ju tidigare stödet sätts in desto större förutsättningar har L för att må bra.

Vi använder korten lite då och då. Jag har vid några tillfällen också hittat på olika sagor om djur. Djuren kan vara taskiga mot varandra. L får prata om djuren och komma med förslag på hur djuren borde göra.

Jag har också hittat på olika dilemman som vi pratar om. Det finns inga rätt eller fel. Ett exempel kan vara:

”Robin har en viktig fotbollsmatch på lördag. Matchen krockar med bästa kompisens kalas. Robin vill varken svika laget eller kompisen. Vad ska Robin göra?”

Jag hoppas att L hittar ett sätt att hantera sina känslor och att det vi gör hjälper lite i alla fall.

7 kommentarer

Filed under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!

Kommunikation

(bilden är från Messenger)

Nyligen skrev jag ett inlägg om alla möten vi föräldrar har för att stötta våra barn. Möten är endast en del av det vi gör. Vi har också flera gånger i veckan mail- eller telefonkontakt med våra barns pedagoger. Ofta har vi även korrespondens med läkare för att t ex justera medicindoser.

Jag har olika mappar i min mailkorg rörande mina tre barn och i dessa mappar ligger 100-tals mail. Jag har ingen logg på alla samtal jag har ringt. Men det är många!

Det vore intressant att räkna ut hur mycket tid jag lägger ner på allt detta varje vecka. Det är nog många timmar om man slår ihop möten, telefonsamtal och mailskrivande/läsande.

Nyligen läste jag om en tjänst som heter ”Picture my Life” (https://picturemylife.se/). Jag blev nyfiken eftersom jag tycker att jag lägger ner så mycket tid på all kommunikation som vi måste ha hela tiden med alla som på olika sätt har att göra med våra barn. Man får testa gratis i en månad.

”Picture my Life” är en digital dagbok dit man kan bjuda in de som är involverade kring barnet. Jag använder just nu bara dagboken för E, min snart 12-åring. E har hemundervisning och jag tycker att det är bra att jag snabbt kan skriva ett dagboksinlägg som hens pedagoger kan läsa om dagsformen. Pedagogerna kan också gå in och kommentera i dagboken. Jag kan lägga till upp till 20 personer som kan läsa Es dagbok, men just nu är det bara maken, två pedagoger och jag. E kan också gå in och skriva i dagboken men har än så länge inte visat något intresse. Jag har funderat på att lägga till mina och makens föräldrar så att även de, på ett enkelt sätt, kan ta del av vad som händer kring E.

Man kan lägga in foton i dagboken och det finns även färdiga bilder (pictogram) att välja som stöd till text eller istället för text. Det finns även Widgit-symboler och Ritade tecken men jag har inte hunnit sätta mig in i allt än.

Jag funderar på att skapa en dagbok även för L, min snart 8-åring, men Ls lärare är nog inte den typen som skulle använda den tyvärr. Men jag kanske ska fråga… Det är ju smidigt!

Nu är ju maken och jag samboende men jag kan tänka mig att dagboken även kan vara bra för föräldrar som bor på olika håll. Kanske kan underlätta kommunikationen! Tips! 😉

Vi har nu insett att Ritalin inte är rätt medicin för E. Hen hade rejäl oro torsdag och fredag så jag fick till och med stanna hemma från jobbet med E.

E fick sluta med Ritalin direkt (var uppe på en dos på 30 mg) så får vi se om läkaren kan rekommendera något annat istället. Vi märkte ingen ”pigghetseffekt” alls på E.

På morgnarna går det knappt att få liv i E. Hen är som i en djup dvala. Jag vet inte hur vi ska göra. E svarar knappt på tilltal och håller inte ögonen öppna. Det är jättesvårt att få E att ta medicin då.  Vi behöver råd!

Det känns oerhört skönt med hemundervisningen. E tycker om pedagogen som kommer och får jobba i den takt hen orkar. Jag hoppas att E orkar lite mer snart.

Intaget av mat är fortfarande ett stort problem. Vissa dagar äter E nästan ingenting. De senaste dagarna har E i alla fall mumsat jordgubbar så jag är glad att den säsongen är på ingång!

C hade en bra vecka förra veckan. Två av två skoldagar.

Nästa vecka är det påsklov och då blir det skidåkning i fjällen för hela familjen! 🙂

2 kommentarer

Filed under ADD, autism, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

”Medstånd” istället för motstånd

Nu har vi en tonåring med stort T i huset. C fyller 15 år i vår.

Att ha en tonåring är tufft. Det är mycket konflikter och ”Du fattar ingenting mamma! Stäng dörren!”.

För oss är det lite av en chock att C är på vift hela tiden. C har suttit i sitt rum vid datorn i mer eller mindre två år. Hen har knappt varit utanför dörren. C har till och med haft svårt att ta sig iväg till självvalda saker. Kompisar hade C via Skype men de sågs mycket sällan IRL (in real life 😉 )

Sedan ungefär 3 månader tillbaka är C knappt hemma längre. C träffar kompisar HELA tiden. De åker till stan, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio, ”hänger ute” och snackar. Ibland är de hos oss. En gång kom åtta ungdomar hit. Nästan varje vecka har C ett par kompisar som äter middag här.

Föräldrar till ”vanliga” barn får möta detta lite mer successivt. De hinner vänja sig lite.  Barnen kanske börjar vara ute lite när de är 12 på helgerna och då kan man säga kl 20 och sen öka tiden med åldern.  Här måste vi hoppa på kl. 22-23-24 direkt. Jag är inte redo!

Allt detta är givetvis helt underbart!

MEN… Riktigt glad kan jag inte vara. C håller inte de tider vi har satt upp. Ofta kan C komma någon timme för sent och då sätter ”mammahjärnan” igång och oroar sig. C vill inte heller alltid riktigt berätta var hen är. Vi har någon gång gett C en ”påföljd” att hen måste stanna i kommunen en vecka pga. flera sena ankomster. Vi har sagt att C måste visa att hen kan hålla tiden i kommunen först. Sen får det bli stan igen.

C har trotsat detta och åkt till stan ändå. Vi har sagt att om C inte lyssnar så tänker inte vi betala abonnemanget till Cs mobil. Då har C svarat ”Det skiter väl jag i! Det är ju ändå ni som kommer lida mest av det när ni vill få tag i mig!”. Det är sant! Med andra ord har vi plötsligt ingenting att komma med.

I helgen gjorde C revolt. Hen var borta och kom flera timmar för sent, ljög om var hen var och var inte anträffbar. Med andra ord var det en rejäl markering från C att vi måste backa och visa lite förståelse. Annars kommer det att bli fler lögner och stora konflikter. Cs kompis (som också har asperger) var med och gjorde samma sak mot sina föräldrar.

Vi har en väldigt bra dialog med kompisens föräldrar och försöker prata ihop oss om tider osv med dem. Skönt att ha någon att bolla med!

Jag fick tips från en vän, som hade lyssnat på en föreläsning med Bo Hejlskov Elvén, att man måste köra på ”medstånd” istället för motstånd.
Hon sa så här:
”C ser det som ett problem att ni vill veta var C är.
För er är det ett problem att ni inte vet var C är.
Cs lösning är att inte berätta.
Ni vill att C använder sig av en lösning som inte är ett problem för er.
Ni behöver hitta en lösning som C kan känna är okej utan att hen känner att hen har förlorat maktkampen…”

I söndags hade vi ett längre prat med C. Hen förklarade att hen vill träffa kompisar och gå på fester men eftersom C har trott att vi inte skulle tillåta fester så har C valt att ljuga. C har tydligen varit på fester flera helger utan att vi har förstått det. Jag känner mig väldigt godtrogen och blåögd.

Vi sa att vi kan tillåta fester om vi får reda på adressen till festen och om C är ärlig. Vi pratade lite kring tider osv. Vi gjorde en kompromiss. C fick vara med och bestämma och påverka.

Vi förklarade hur oroliga vi blev i helgen och hur farligt det är att vara ute på vift på det där sättet. Det kändes som att lite gick in i alla fall. Hoppas det!

C sa att det kändes skönt att sanningen hade kommit fram och att hen tyckte det var jobbigt att ljuga. Hen sa också att det kändes som vi föräldrar förstod C bättre nu.

Psykologen sa att eftersom C har varit så bunden till, och beroende av, oss föräldrar nu i ett par år när hen har mått dåligt så får vi räkna med en kraftfull frigörelse. Jo tack! Jag märker det!

Nu hoppas vi att genom att erbjuda ”medstånd” (vi tillåter fester) så kan vi få reda på var C är. Vi vinner på att veta var C är och C vinner för att C får gå på festen och slipper ljuga. Inget motstånd. Återstår att se till helgen om detta fungerar. Håll tummarna!

Jag och maken gick en kurs förra våren som hette ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring” på Aspergercenter. På den kursen pratade föreläsarna mycket om att bygga på en kravlös bas med sin tonåring för att få en bra relation. Sen kan man vid andra tillfällen prata om ”jobbiga saker” och ställa krav. Jag måste försöka tänka på det!

Det verkar inte riktigt vara meningen att jag och maken ska ha det lugnt någon gång… 😉

Vi måste bygga på basen! När vi är i basen ska vi inte förmana och ställa krav.

 

Vi måste hitta en gemensam plattform!

Gilla gärna min sida ”Supermamsen” på Facebook. 🙂 https://m.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/?ref=bookmarks

10 kommentarer

Filed under autism, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

En PDF med mina ”populäraste” illustrationer!

img_20170213_100355.jpg

Jag har lagt några av mina mest delade illustrationer i denna PDF:

supermamsens-illustrationer

Jag hoppas att kvalitén på bilderna är lite bättre än bilderna som ligger under respektive inlägg.

Fritt fram att användas och delas!

Ha en skön vecka! /SUPERMAMSEN

 

Lämna en kommentar

Filed under Anpassningar, Egna illustrationer, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Skola

Att undvika maktkamp

När man har extra vilje- och känslostarka barn hamnar man lätt i en fälla – maktkampen.
Problemet är bara att det inte finns någon vinnare i maktkampen. Den blir evig. Och den är väldigt energikrävande och dränerande för alla inblandade.

L, min 7-åring, är ett väldigt vilje- och känslostarkt barn.
Förr hamnade jag ofta i fällan:

– Kom nu L! Vi ska borsta dina tänder!
– Nej!
– Jo! Kom nu säger jag!
– Nej! Jag kommer inte!
– Jo! Du vet att du ska borsta tänderna varje kväll! Kom NU!
Min röst blir argare och argare. Ls röst blir mer och mer bestämd.
– L! Nu kommer du!
– Jag lyssnar inte på dig!
L sätter sig med armarna i kors och stirrar på mig.

Det kunde ofta sluta med att jag bar en skrikande L till badrummet och väl där vägrade ungen öppna munnen i alla fall. Vann jag? Knappast! Vann L? Nej. Ingen av oss vann. Vi blev osams och båda blev ledsna.

maktkamp1

L kan inte bara skärpa sig. Då skulle hen ha gjort det. Ansvaret här ligger på mig som vuxen. Hur kan jag få som jag vill utan att hamna i den där maktkampen?

Numera sätter jag timetimern så att den ringer när det är dags att borsta tänderna. Jag brukar visa L tiden och säga ”När den här piper ska vi borsta tänderna!” Oftast brukar det vara om ca 30 minuter.

När timetimern piper går jag till L och säger:
– Kom så kör vi tåget till badrummet!
Eller
– Kom så ser vi om du orkar gå skottkärran till badrummet!
Eller
– Undra om du hinner till badrummet innan jag har lämnat det här i köket?!

Jag brukar försöka hitta på något och det brukar oftast gå bra då.

maktkamp2L har också en tendens att ta saker som hen inte får. L kan springa iväg med min mobiltelefon t ex. Om jag ber L att få tillbaka den eller jagar L så triggar jag bara igång L ännu mer. Istället brukar jag köra lite omvänt:
– Tack L! Vad bra att du tog hand om den åt mig! Nu kan jag ta den!
Då brukar L snällt lämna tillbaka den. Det är som att L blir lite chockad av att jag tolkar beteendet som att hen vill hjälpa. Och att få känna den känslan är ju positivt.

maktkamp3

maktkamp4

Ibland i mataffären kan L gå och plocka godis eller annat som hen vill ha och lägga i kundvagnen. Någon gång har jag blivit riktigt arg. Då har L hämtat ännu mer saker eller högljutt börjat tjafsa emot eller tjata. Det fungerar bättre om jag säger:
– L! De där sakerna ska vi inte ha. Du som vet var de ska ligga får gärna lägga tillbaka dem. Sen ska du få ett uppdrag av mig att hämta en sak.

Om jag inte låter arg så brukar det fungera. Om jag själv går i affekt och låter arg så brukar det bli en jobbig maktkamp.

Timetimern använder vi mycket. Vi sätter den på en tid på morgonen så att L ska veta när hen ska stänga av TV:n och göra sig i ordning för att gå. Vi använder den på kvällen innan sovdags. Sen använder vi den ibland när maken och jag vill prata i fred en stund ”L, nu sätter vi timetimern på 15 minuter. Under den tiden vill mamma och pappa prata lite. Kan du säga till oss när tiden är ute?”

L har väldigt svårt för tillsägelser och reagerar starkt på tonlägen. Om jag låter arg så trotsar L ännu mer. Om jag står på mig och försöker markera så går det ännu sämre och konflikten blir värre.

”Folk” kan tycka att jag ”lirkar” för mycket med mitt barn. Att jag borde markera mer. Det är ju jag som vuxen som ska bestämma över mitt 7-åriga barn. Självklart är det så!

Jag har dock provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder som brukar fungera med ”vanliga” barn. Med L fungerar det inte. Är jag då smart om jag kör på i samma spår utan gott resultat? Knappast!

Här måste jag ju hitta en alternativ, kreativ och möjlig, väg för att få min vilja igenom. L borstar tänderna varje kväll. Inte för att jag ”kommenderar” L att göra det utan för att jag har hittat en annan väg som fungerar för just oss.

Självklart har jag dagar då jag inte orkar vända ut och in på mig själv för att hitta smidiga vägar. Ibland gormar jag. De gånger jag gormar och tappar tålamodet (går i affekt) så går även L i affekt och allt blir totalt kaos med tårar och energidränering för oss båda.

Så vad är smartast?
Vägen mot härdsmältan?
Eller att hitta en möjlig väg?

23 kommentarer

Filed under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Att träna på att inte använda en superkraft 

(Bilden är från Messenger)

Häromdagen hade jag och L ett samtal om ADHD och superkrafter. Nu vet vi ju ännu inte om L har ADHD eller inte men superkrafter har hen garanterat! 
L har efter vårt samtal återkommit till vilka superkrafter hen har. L kom fram till att ”prata” är en av superkrafterna. 

Vi har pratat om att ibland ska man inte använda sina superkrafter utan träna på att låta kraften vila. T ex på en lektion kan man ju inte prata hela tiden.

I helgen sov L med mig eftersom maken var på landet med E. På söndagsmorgonen började L prata klockan 7. Jag bad L vara tyst. L tystnade och var tyst i ungefär en kvart. Sen kom kommentaren:

”Nu tränade jag på att inte använda min superkraft! Bra va!?” med stolt röst. 

Underbara unge ❤

(Bilden är från Messenger)

Lämna en kommentar

Filed under Förståelse, Kommunikation

Visualisera mål och framsteg

Sist vi var hos psykologen för att prata om E så sa psykologen ”Det är bra om ni visualiserar målen och framstegen!”
Där och då slog det mig direkt ”Det ska vi göra med legobitar!”

Den här veckan har vi testat det. Vi satte upp ett veckomål på två lektioner. Det måste vara ett rimligt krav så E har chansen att lyckas. Och det gick bra! 🙂

visualisera-malNästa vecka är målet fyra lektioner och sen ska vi successivt öka på efterhand. E tyckte själv att detta var ett bra sätt och var väldigt nöjd efter hen hade flyttat de två bitarna på torsdagen.

Jag tror att detta sätt även kan användas i skolan på olika sätt. Istället för dagar kan de olika ämnena stå. Sen kan man sätta upp mål i t ex antal uppgifter att räkna i matte, antal sidor att läsa i svenska, antal frågor att svara på i NO/SO osv. Då kan man göra ett nytt bygge varje dag för att snabbt se framsteg. Sen kan man fota bygget och spara eller skriva ner hur det gick. På så sätt visualiseras mål och framsteg.

Nu hoppas vi på fyra lektioner nästa vecka!

 

Lämna en kommentar

Filed under Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Skola

Detektivarbete

Att ha barn med speciella behov kräver en hel del detektivarbete. Det är inte lätt att anpassa vardagen så att det fungerar och att få ett flyt.

Jag har gjort en del saker för att försöka få svar på mina frågor. Eftersom C  inte vill prata om ”det jobbiga” (skolan, måendet mm) och inte läsa på om sin diagnos ASD (asperger, högfungerande autism) så är det inte så lätt att nå fram.

Något som gav en del svar är energiinventeringen jag gjorde med klossar. Sen gjorde jag en kartläggning av stressorer med E som också gav viktiga svar. Jag gjorde en energiinventering även med E.

Något som fortfarande har varit svårt för både C och E är övergångar. Framförallt att ta sig ut ur huset och till skolan. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska nå dem och hjälpa dem med övergången.

overgangar-skolan

På Facebook fick jag tips från en vän, Malin Ekström, om att verkligen finfördela en morgon i olika moment och göra en skala att kryssa i. Om ni har frågor till Malin om detta så är ni välkomna att skicka ett meddelande till malin@hjalmarod.se.

Eftersom framförallt C, men även E, inte är så pratglada så kan det underlätta med en skala. På så sätt kan jag kanske komma åt det största hindret och de värsta energitjuvarna. Självklart kan man göra det snyggare på en dator men detta fungerar ju också!

20161220_174511-1.jpg

C och E fyllde i sina skalor utan gnäll. Det tog inte alls lång tid. Det kändes lite jobbigt att E tycker att nästan hela morgonen är jobbig (se nedan).

20161220_174642-1.jpg

Något som dock är positivt är att både C och E fyllde i att det känns helt okej i skolan och att det känns väldigt bra efteråt.
Det var bra för då kunde jag ta fram mina bilder om att vända på onda cirklar och prata med dem om det.

kansla-och-beteende-neg

Deras svar på skalan visade tydligt att om de inte går till skolan som ”de borde göra” så mår de sämre. Som det ser ut nu har båda väldigt förstående personal som inte pressar och stressar dem. Både C och E uttrycker att de egentligen trivs väldigt bra i sina skolor när de väl kommer dit.

kansla-och-beteende-posOm de kämpar emot sin känsla och ändrar beteendet så mår de bättre.

Efter de har fyllt i skalorna har vi ändrat på en del saker. C fyllde i på skalan att ”väckning” och ”gå upp” är riktigt jobbigt så nu har vi i samråd med skolan ändrat schemat så att C börjar lite senare. I morse (första skoldagen efter jullovet) kom C iväg utan problem. Kanske droppet med järn som C fick äntligen har gett lite effekt också.

När det gäller E så har det än så länge varit svårt att hitta något vi kan göra för att underlätta morgonen. En sak är ju att E har jobbigt med maten och att få i E frukost är nästintill omöjligt. Nu försöker jag dock att hinna fixa det där lilla extra (toast, amerikanska pannkakor osv) och då går det lite bättre. E har också fått börja med en svag dos antidepressiva och det verkar faktiskt hjälpa lite.

Det är bara att fortsätta med detektivarbetet! Malin tipsade också om att göra om skalorna efter ett tag och se om eventuella förändringar i rutiner har gett något resultat.

Vem kunde tro att man som mamma skulle bli både psykolog, kurator, specialpedagog och detektiv utan att ha pluggat något av det! 😉 Livet är i alla fall inte händelselöst!

8 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Bemötande

Något som verkligen är A och O i relationen med andra människor är bemötande.

Hur jag bemöter någon annan kan påverka den personen väldigt mycket. Ett bemötande kan skapa känslan ”Jag duger som jag är!” men det kan också skapa känslan ”Jag duger inte! Jag måste ändra på mig för att bli omtyckt/passa in!”.

(Bilden är från ClipArt)

(Bilden är från ClipArt)

Vissa personer med autism kan ha svårt för att småprata för pratandets skull. Helt poänglösa samtal vill de kanske inte lägga energi på. Vissa kan också ha svårt för att ta ögonkontakt.  Ska då vi som är NT (neurotypiska, normala) träna autister att vara som vi? Nej! Varför skulle vi göra det? Vi tvingar inte en person i behov av glasögon att träna på att se utan glasögon. För det går ju inte! Varför ska då en person som har svårt med ögonkontakt träna på det? Den personen har ju rätt att vara som den är/vill vara! Vem har sagt att mitt sätt att vara är ”rätt”? Vi måste ju bemöta varje individ efter hur den vill bli bemött och respektera olikheter. Vara tillåtande, inte dömande.

Min L (7 år) är väldigt aktiv och pratglad. Hen har en lite äldre lärare som vill ha struktur och arbetsro i klassrummet. L passar inte in i mallen.

L har flera gånger kommit hem från skolan och sagt att hen tror att läraren inte tycker om hen. Att läraren bara skäller hela tiden. En dag kom L hem och frågade mig:
 ”Vad betyder provocera?”.
”Det betyder att man gör någon arg med flit kan man säga!”
”Min lärare säger att jag provocerar!”
”Har du gjort din lärare arg med flit?”
”Mamma, ibland orkar jag bara inte jobba mer. Då brukar jag lägga huvudet på bänken för att jag är så trött! Då säger läraren att jag provocerar!”

I detta fall känner jag som förälder att om L inte orkar med så har hen för höga krav på sig.  I höstas var jag med L i skolan en dag. Efter det kom L hem till mig och sa:
”Läraren sa att jag jobbade mycket bättre när du var där bredvid mig hela tiden för då kunde jag koncentrera mig bättre och jobba mer! Hon sa att du får komma och vara med mig fler gånger mamma!”

Om nu L jobbar så bra med mig bredvid sig så borde ju skolan se till att det finns en person som kan stötta L och se till att hen kan jobba. Det är ju inte mitt jobb!

En gång när jag skulle hämta L på fritids så kom hen skuttande fram till mig och sa:
”Idag har jag jobbat jättebra!”
Läraren var också i klassrummet och sa med lite småsur röst:
”Ja, ungefär halva dagen har L jobbat bra.”
Jag kände mig så himla irriterad på läraren. Jag sa:
”Åh vad du är duktig L! Jag vet ju hur svårt du tycker att det är att sitta still och koncentrera dig. Du är en riktig kämpe!”
Och så blängde jag lite surt på läraren. Kunde inte läraren ha berömt L i stället och låtit L känna sig nöjd? L vill jobba bra. Hen vill inte få skäll. Men orken och förmågan finns inte hos L.

För att tag sedan hade L med sig en lapp hem som läraren hade skrivit. Det stod:
”Idag har L skött sig bra och jobbat flitigt och koncentrerat hela dagen! Hälsningar ”Läraren”
Jag sa till L:
”Oj! Bra jobbat! Hur lyckades du med det!?”
L svarade:
”Jag låtsades att jag hade tappat rösten hela dagen!”

Den dagen var L så otroligt trött och gnällig efter skolan. Ansträngningen att hålla ihop en hel dag tog all energi. L har sagt att ”Vara tyst är som att hålla andan!”.

olika-syn-2

Nu på jullovet frågade L mig:
”Mamma, skulle du vilja att någon kunde se dina tankar som en film?”
”Nej, det skulle jag inte! Skulle du?”
”Nej! För då skulle läraren se hur ledsen jag är inuti!”

Om L får tillsägelser blir hen ofta väldigt förnärmad. Hen brukar då bli kaxig och otrevlig utåt. Men, som L själv säger, ledsen inuti. Jag tror att läraren bara ser en kaxig unge.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta Ls lärare. Läraren känns som en person som kan ge L skit om jag är en ”jobbig” förälder. Men på något sätt måste jag gå vidare med detta. Jag vill inte att L ska förlora lusten att gå till skolan. Vi har ju redan mer eller mindre två hemmasittande barn. L måste få trivas i skolan och må bra!

Jag tror att anledningen till att C kraschade i skolan har mycket att göra med hur läraren bemötte C i årskurs 5 och hur vi föräldrar blev bemötta av skolan när vi bad om hjälp.

  • Att bemöta andra människor med respekt är så viktigt. Ibland blir det för mycket prestige i saker och för mycket ”vi och dom-tänkande” istället för ”VI” tillsammans. Jag tror ofta att det är där samarbetet mellan skolan och föräldrarna kör fast. Vi måste tillsammans skapa en helhet och lyssna på varandra. Om vi inte gör det kommer barnen i kläm!

fb_img_1472540702027.jpg

Jag tror absolut att
”Barn uppför sig om dom kan!”
Med andra ord:
Om en elev upplevs provocerande så är kraven för högt ställda och eleven får inte det stöd som eleven behöver!
Och det är ju inte mitt fel eller mitt ansvar som förälder att lösa.
Det är skolans ansvar!

respekt-2

21 kommentarer

Filed under Anpassningar, förälder, Kommunikation, Skola