Etikettarkiv: kommunikation

Om boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide”

Jag har precis läst ut boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide” av Carolina Lindberg (Natur & Kultur, 2016).

Att vara tonårsförälder är tufft för de flesta, men att ha en 16-åring med asperger/högfungerande autism (C) och en 13-åring med ADD och autistiska drag (E), är nog lite tuffare än vanligt. Sen slänger vi in vår 9-åring med ADHD i mixen också så kanske ni kan ana lite hur det kan vara hemma hos oss 😉

Boken bjuder på både fakta och berättelser att känna igen sig i. Läsaren får råd om hur man kan förstå sin tonårings reaktioner och tips på hur vi kan underlätta kommunikationen.

Något jag har märkt är att mina tonåringar lätt blir stressade av saker. E blir stressad av en rörig miljö och av för mycket att göra. C blir stressad av yttre krav.

På sidan 48 tar boken upp stressorer.
”Att anpassa antalet stressorer för ungdomar med AST till en hanterbar nivå är inte jättelätt, men ofta möjligt att påverka. Att ta bort tonåringens personlighet och medfödda skörheter varken kan eller vill vi, men vi kan hjälpas åt med att hitta sätt att hantera den sårbarheten”.

Det som har stressat C och E mest har varit skolmiljö, skolarbete och skolkrav. Båda blev utmattade av skolan. På kuppen blev även vi föräldrar utmattade och detta tar boken också upp.

Hemma har vi anpassat mycket och vi jobbar hela tiden med att ställa rimliga krav på våra tonåringar utan att ställa överkrav. Både C och E kraschade i skolan i mellanstadiet och de fick diagnoser sent. På BUP sa de att de trodde att de hade klarat skolan så pass länge ändå för att vi hemma har kravanpassat och tagit bort stressorer utan att vi har tänkt på det. Så är det kanske. Tyvärr blev det ju så att skolan inte lyssnade på oss när vi signalerade att våra barn inte orkade med skolan. Vi NPF-föräldrar är ofta experter i motvind.

Boken tar på sidan 136 upp begreppet ”Att curla”. Det kändes lite skönt att läsa det avsnittet för jag känner i hjärtat att vi gör rätt som ”curlar”. Vi kompenserar för oförmågor/svårigheter.
”Så när aningslösa förstå-sig-påare skriver krönikor om föräldrar som curlar sina barn får vi gissa att de inte menar föräldrar som hjälper sina barn med AST från att gå sönder av samhällets krav”.

Sidan 44 ”Självklart är det vårt jobb som föräldrar att fylla våra barns ryggsäckar med livskunskaper så att de kan kliva ut i vuxenvärlden med en beredskap att klara sig. En livskunskap är att kunna koka makaroner. En annan kan vara att veta att det finns människor som stöttar en och ställer upp för en när man har det tufft”. Exakt!

Balansen mellan att erbjuda trygghet och att ställa krav som leder till utveckling är svår (s. 58). Jag har perioder då jag testar att göra som jag förr ansåg att man ”borde göra” med barn. Men det fungerar inte med mina barn. Så är det bara!

Tonårstiden är en ”svängig” tid. Dessa svängningar blir ofta ännu tydligare hos ungdomar med AST. Boken nämner att man som AST-förälder redan är van vid och rustad för dessa svängningar eftersom barnen inte har följt den förväntade utvecklingskurvan och ofta är ojämna i sina förmågor. Detta innebär att vi föräldrar är mer flexibla. Det håller jag med om! Flexibilitet får vi träna på hela tiden!

I tonåren kommer frågor om kroppen och sexualitet, funderingar kring vem man är osv. Boken tipsar om UMO (Ungdomsmottagningen på nätet) där det finns svar på många frågor.

Boken tar också upp hjärnans utveckling (s. 82-84). Det som utvecklas sist i hjärnan är pannloberna där vi har vår förmåga att planera och organisera, förstå sociala koder, tänka långsiktigt mm. Inte konstigt om detta blir extra utmanande för en tonåring med AST!

I kommunikationen med tonåringen så tipsar boken om att använda skrift såsom sms och mail eller lappar. Det skriftliga finns kvar och det brukar bli kortare vilket gör att tonåringen slipper lägga energi på att sortera ut det som är viktigt. (I detta blogginlägg har jag skrivit mer om kommunikation med tonåringar. Boken tog upp liknande tankar).

Boken tar även upp vikten av att ta hjälp av ”samhället” (t ex Socialtjänsten, LSS, Habiliteringen) om livet som förälder blir för tufft. Här vill jag tillägga att det är lättare sagt än gjort! Man blir mest bollad mellan olika instanser och ingen tar riktigt ansvar.

Detta blogginlägg skulle kunna bli hur långt som helst. Jag avslutar innan det blir en egen bok om boken 😉

Boken är lättläst och informativ. Rekommenderas!

Annonser

5 kommentarer

Under Anpassningar, autism, Boktips, förälder, Förståelse, Kommunikation

Spår av anpassningar

Jag minns när vi utredde C, vår 16-åring, för snart 3 år sedan och psykologen på BUP sa ”Ni måste anpassa!”

Då tänkte jag ”Anpassa?! C måste ju förstå att vi vuxna bestämmer och acceptera det!”

Sedan dess har jag lärt mig massor som tur är! C fick diagnosen asperger/högfungerande autism och efter det har även syskonen fått diagnoser. ADD respektive ADHD.

När jag går runt i vårt hus ser jag många spår av de anpassningar vi gör.

TimeTimern är ett av våra bästa hjälpmedel!

Morgonens checklista besparar oss mycket tjat.

Veckoplaneringen synliggör veckan för 9-åringen. Skönt med långhelg snart! (Varannan natt får 9-åringen sova med oss). Schemat hämtat här: http://habilitering.se/sites/habilitering.se/files/veckoschema_fullfarg.pdf

Kort snabbkoll i hallen.

Bildstöd inför när 9-åringen ska ta hål i öronen.

Bildstöd inför när C, 16-åringen, ska ta moppekörkort. Synliggör stegen. Bilder från http://www.bildstod.se

Eftersom 9-åringen är orolig för många saker har vi färdigt bildstöd att ta fram vid behov. Hilda Hanson har gjort det bildstödet.

Det finns fler spår av ett annorlunda familjeliv. T ex barnens medicindosor.

Och allt material och alla de böcker vi har här i huset.

Det finns fler böcker… 😉

Och sen kommer det viktigaste. Vårt förhållningssätt och bemötande.

Vilken resa vi har gjort! Och vi reser fortfarande!

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Att sätta gränser och samtidigt försöka behålla en nära relation

På lördagskvällen hade C (min 15-åring med asperger) och jag ett sådant där sällsynt djupt och förtroligt samtal. Jag älskar de tillfällen vi har dessa samtal.

Jag gick in till C och satte mig på sängen. C satt vid datorn. Jag sade ingenting utan satt bara där en stund och tittade när C spelade.

Efter ett tag sa C att hen skulle ut och träffa kompisar lite senare på kvällen. Vi pratade lite om kompisar och då sa C plötsligt:

”Min kompis F får ett glas vin av sin mamma varje fredag!”

”Va? Har F sagt det?”

F är också 15 år.

”Ja! Och E och W får cigaretter och snus av sina föräldrar ibland!”

E och W är 16 respektive 14 år.

”Det låter ju helt sjukt! Pappa och jag skulle aldrig ge dig alkohol! Eller något annat otillåtet!”

”Nej, jag vet. Och det tycker jag är bra! Jag tycker det är konstigt att deras föräldrar gör så!”

”Ja jättekonstigt!”

”Mamma, du och pappa har ju låst in all alkohol. Men för några veckor sedan hade ni en sån där box med rött vin som ni hade glömt låsa in. Då snodde jag lite i en petflaska. Jag vill att ni ska veta det. Förlåt! Det var i alla fall inte gott. Jag ska inte ta mer men ni kan väl låsa in den också?”

”Vad bra att du är ärlig. Du är 15 år och får absolut inte dricka alkohol! Vi låser in den!

C berättar mycket för oss och vi sätter gränser men vi vill samtidigt behålla relationen så att C inte slutar berätta. Ibland är balansen svår.

Vi försöker köra på medstånd istället för motstånd i den mån det går. Men jag skulle aldrig ge alkohol till min 15-åring.

(Bilden är från Messenger)

Vi har blivit ”granskade” många gånger av Socialtjänsten pga orosanmälningar för Cs höga skolfrånvaro. Vi har blivit ”godkända” varje gång.

Föräldrarna till dessa barn blir inte granskade för deras barn går i skolan.

Är måttet på en bra förälder baserat på om barnet går i skolan eller inte? Det kanske är läge att granska några andra föräldrar ibland…

Jag hoppas att C känner sig trygg med att hen kan fortsätta berätta saker för oss men också vet att vi sätter gränser när det behövs.

På något sätt ska vi ta oss igenom tonåren. Det är verkligen en prövning! 😅

4 kommentarer

Under autism, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Socialtjänsten

Vikten av tydlighet

Jag har många gånger varit inne på hur svårt det kan vara att kommunicera. Det är så komplicerat att jag och maken till och med har gått en kurs om det. 😉 Det är verkligen ett annorlunda familjeliv att vara NPF-förälder.

Här är några exempel på kommunikationsmissar:

Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst! Jag hamnar ofta i fällor som jag själv har riggat.

Fyll gärna på med egna exempel i kommentar. 🙂

Lämna en kommentar

Under ADD, ADHD, autism, Kommunikation, Pedagogiska tips!

Inspiration från ADHD-kursen 

Nu på hösten har jag gått en kurs om ADHD på ADHD-center i Stockholm. Det var fem tillfällen och tre timmar/gång.

Kursen var väldigt givande. Både kursinnehållet och att träffa andra föräldrar som också har ett extra utmanande familjeliv. 

Jag är rädd för att kursen kommer att falla i glömska. Det är så mycket hela tiden. Därför kände jag att jag ville bita tag i ett par saker på en gång.

L, 8 år, tjatar väldigt mycket. På kursen fick vi tips om att visa vad som gäller med text och/eller bilder. Så det testar vi nu.

Oftast äter L alla måltider framför TV:n med paddan! 😉 Men det kanske skulle fungera om man vill träna på att äta vid bordet.

Tipset är att ta det tråkiga först och sen det roliga. Det är bra om barnet kan vara delaktigt i överenskommelsen.

En sak vi har problem med är frukost. L vet aldrig vad hen vill äta till frukost. Varje dag frågar L:

”Vad har vi?”

Jag rabblar samma saker varje dag och L säger att hen inte är sugen på något.

Nu gjorde jag en bild och så sätter jag dit två alternativ varje dag. Min förhoppning är att det ska bli lättare för L att välja då. Vi får väl se… 

Jag skrev ut bilder på de vanligaste sakerna.

På kursen fick vi olika tips på hur vi kan hjälpa våra barn i vardagen:

Ersätt negativ uppmärksamhet med positiv  (t ex om jackan hängs på kroken i hallen men skorna står huller om buller. Beröm för jackan. Säg inget om skorna).

Fånga de goda stunderna!

Uppmuntra positivt beteende!

Ge tydliga uppmaningar. (Säg ”Ta upp den!” istället för ”Kan du ta upp den?”)

Förbered förändring. (T ex med Timetimer.)

Använd först – sedan (det är det vi testar nu).

Skapa struktur i vardagen.

Prova belöningssystem (men då ska det vara rimliga krav så barnet kan lyckas).

TIPS OM KONFLIKTER:

Analysera konflikter. Vad beror konflikten på? Kan vi ”bygga bort” konfliktsituationen? Vi vuxna bär ansvaret! Be om ursäkt om det behövs.

Ha enkla och tydliga regler.

Förebygg  konflikter genom planering. Ha en plan B.

Bevara ditt lugn!

Välj dina strider. Va konsekvent!

Sätt gränser när det behövs. T ex ang basbehoven/hälsan, om något är farligt och om det drabbar andra såsom t ex syskon.

Använd gemensam problemlösning  (om barnet är moget för det).

Dessa tips är toppen! Kursledaren sa att det är bra att börja med en eller två strategier. Inte testa allt på en gång. Oftast finns det ju några saker som är extra jobbiga. Man kan börja med dem! En sak i taget.

Något som vi använder mycket är TimeTimer. Den har vi använt för L i över ett år. Vi hade ju redan en hemma som vi fått för C.

TimeTimern använder vi i många olika situationer. 

”Om 10 minuter ska du borsta tänderna!”

”Mamma och pappa vill prata i fred i 15 minuter!”

”Om 30 minuter ska du sova!”

”Om 20 minuter ska vi gå hemifrån!”

”Om 60 minuter kommer din kompis!”

”Mamma behöver prata i telefon i 10 minuter!”

Osv.

Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Och övergångar/aktivitetsbyten blir lite lättare.

Kursen tog också upp samhällets stöd. Om våra barn behöver stöd ska stödet sättas in skyndsamt. En diagnos behövs inte. Behovet ska styra. Stöd får inte avslås med hänvisning till bristande resurser. Det kan vara bra att veta!

Ja… Det är bara att kämpa på. Med både vanliga jobbet och ”hemmajobbet”.

Jag har en önskan! Det är att alla som möter mina barn i olika instanser också ska gå kurser på ADHD-center och Aspergercenter. Det borde vara obligatoriskt!

Glad Lucia ❤

Gilla gärna min Facebooksida. Där lägger jag upp lite allt möjligt om NPF, hemmasittare mm.  

1 kommentar

Under ADD, ADHD, Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Affektutbrott

L är väldigt känslostark. Hen har svårt att reglera och hantera sina känslor. Ibland kan känslorna bli så starka och frustrerande för L att hen får affektutbrott. 

Häromdagen hade vi bestämt att vi skulle ta en promenad och L skulle få åka inlines. Det blev dock skyfall precis när vi skulle gå så vi fick ställa in. L stod redan helt klar i hallen och väntade på mig. L skrek och kastade runt inlinesskydden, lade sig och sparkade på golvet, sprang iväg och smällde i dörrar, försökte välta en stol… Det tog lång tid för hen att lugna ner sig med mitt stöd. I dessa lägen måste jag behålla lugnet och bekräfta Ls känsla och försöka hitta på en alternativ aktivitet som hen accepterar. Detta är inte lätt då L låser sig vid hur det skulle vara.

Ls känslor skiftar snabbt. Hen älskar eller hatar. Det är svart eller vitt och känslorna är starka – superglad, jätteledsen eller blixtarg. 

L behöver hjälp med att sätta ord på, och hantera, sina känslor. Vi har köpt material och känslokort för att träna med L. Detta är tidskrävande men nödvändigt för att hen ska få fungerande relationer med andra.

När det gäller inlinessituationen ovan bad jag L välja några nallekort för att visa sin känsla. L valde tre nallar som såg arga ut och en som såg ledsen ut. Då kunde jag med hjälp av nallarna hjälpa L bearbeta sina känslor. 

”Kände du dig arg när det inte blev som vi hade bestämt?”

”Den nallen ser ledsen ut. Kände du dig ledsen och besviken också?” osv.

Jag plockade också fram nallar för att visa hur jag kände mig när L blev ledsen. Sen pratade vi om att vädret kan man inte bestämma över.

Det löste sig bra tillslut och L och jag spelade PlayStation istället.

L kan också få affektutbrott vid tillsägelser och tillrättavisningar. Det är viktigt att vi använder en lugn röst och ett låg-affektivt bemötande. Om vi låter arga kan det trigga L att bli blixtarg eller så blir L väldigt ledsen. Små saker kan bli stora. Det blir lätt en jobbig maktkamp.

Vi har ju märkt att L inte är den kompisarna väljer i första hand. L har även haft det tufft med några av pedagogerna på skolan. Det är viktigt att vi hjälper L med att hantera sina känslor. L är 8 år och ju tidigare stödet sätts in desto större förutsättningar har L för att må bra.

Vi använder korten lite då och då. Jag har vid några tillfällen också hittat på olika sagor om djur. Djuren kan vara taskiga mot varandra. L får prata om djuren och komma med förslag på hur djuren borde göra.

Jag har också hittat på olika dilemman som vi pratar om. Det finns inga rätt eller fel. Ett exempel kan vara:

”Robin har en viktig fotbollsmatch på lördag. Matchen krockar med bästa kompisens kalas. Robin vill varken svika laget eller kompisen. Vad ska Robin göra?”

Jag hoppas att L hittar ett sätt att hantera sina känslor och att det vi gör hjälper lite i alla fall.

9 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!

Kommunikation

(bilden är från Messenger)

Nyligen skrev jag ett inlägg om alla möten vi föräldrar har för att stötta våra barn. Möten är endast en del av det vi gör. Vi har också flera gånger i veckan mail- eller telefonkontakt med våra barns pedagoger. Ofta har vi även korrespondens med läkare för att t ex justera medicindoser.

Jag har olika mappar i min mailkorg rörande mina tre barn och i dessa mappar ligger 100-tals mail. Jag har ingen logg på alla samtal jag har ringt. Men det är många!

Det vore intressant att räkna ut hur mycket tid jag lägger ner på allt detta varje vecka. Det är nog många timmar om man slår ihop möten, telefonsamtal och mailskrivande/läsande.

Nyligen läste jag om en tjänst som heter ”Picture my Life” (https://picturemylife.se/). Jag blev nyfiken eftersom jag tycker att jag lägger ner så mycket tid på all kommunikation som vi måste ha hela tiden med alla som på olika sätt har att göra med våra barn. Man får testa gratis i en månad.

”Picture my Life” är en digital dagbok dit man kan bjuda in de som är involverade kring barnet. Jag använder just nu bara dagboken för E, min snart 12-åring. E har hemundervisning och jag tycker att det är bra att jag snabbt kan skriva ett dagboksinlägg som hens pedagoger kan läsa om dagsformen. Pedagogerna kan också gå in och kommentera i dagboken. Jag kan lägga till upp till 20 personer som kan läsa Es dagbok, men just nu är det bara maken, två pedagoger och jag. E kan också gå in och skriva i dagboken men har än så länge inte visat något intresse. Jag har funderat på att lägga till mina och makens föräldrar så att även de, på ett enkelt sätt, kan ta del av vad som händer kring E.

Man kan lägga in foton i dagboken och det finns även färdiga bilder (pictogram) att välja som stöd till text eller istället för text. Det finns även Widgit-symboler och Ritade tecken men jag har inte hunnit sätta mig in i allt än.

Jag funderar på att skapa en dagbok även för L, min snart 8-åring, men Ls lärare är nog inte den typen som skulle använda den tyvärr. Men jag kanske ska fråga… Det är ju smidigt!

Nu är ju maken och jag samboende men jag kan tänka mig att dagboken även kan vara bra för föräldrar som bor på olika håll. Kanske kan underlätta kommunikationen! Tips! 😉

Vi har nu insett att Ritalin inte är rätt medicin för E. Hen hade rejäl oro torsdag och fredag så jag fick till och med stanna hemma från jobbet med E.

E fick sluta med Ritalin direkt (var uppe på en dos på 30 mg) så får vi se om läkaren kan rekommendera något annat istället. Vi märkte ingen ”pigghetseffekt” alls på E.

På morgnarna går det knappt att få liv i E. Hen är som i en djup dvala. Jag vet inte hur vi ska göra. E svarar knappt på tilltal och håller inte ögonen öppna. Det är jättesvårt att få E att ta medicin då.  Vi behöver råd!

Det känns oerhört skönt med hemundervisningen. E tycker om pedagogen som kommer och får jobba i den takt hen orkar. Jag hoppas att E orkar lite mer snart.

Intaget av mat är fortfarande ett stort problem. Vissa dagar äter E nästan ingenting. De senaste dagarna har E i alla fall mumsat jordgubbar så jag är glad att den säsongen är på ingång!

C hade en bra vecka förra veckan. Två av två skoldagar.

Nästa vecka är det påsklov och då blir det skidåkning i fjällen för hela familjen! 🙂

2 kommentarer

Under ADD, autism, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

”Medstånd” istället för motstånd

Nu har vi en tonåring med stort T i huset. C fyller 15 år i vår.

Att ha en tonåring är tufft. Det är mycket konflikter och ”Du fattar ingenting mamma! Stäng dörren!”.

För oss är det lite av en chock att C är på vift hela tiden. C har suttit i sitt rum vid datorn i mer eller mindre två år. Hen har knappt varit utanför dörren. C har till och med haft svårt att ta sig iväg till självvalda saker. Kompisar hade C via Skype men de sågs mycket sällan IRL (in real life 😉 )

Sedan ungefär 3 månader tillbaka är C knappt hemma längre. C träffar kompisar HELA tiden. De åker till stan, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio, ”hänger ute” och snackar. Ibland är de hos oss. En gång kom åtta ungdomar hit. Nästan varje vecka har C ett par kompisar som äter middag här.

Föräldrar till ”vanliga” barn får möta detta lite mer successivt. De hinner vänja sig lite.  Barnen kanske börjar vara ute lite när de är 12 på helgerna och då kan man säga kl 20 och sen öka tiden med åldern.  Här måste vi hoppa på kl. 22-23-24 direkt. Jag är inte redo!

Allt detta är givetvis helt underbart!

MEN… Riktigt glad kan jag inte vara. C håller inte de tider vi har satt upp. Ofta kan C komma någon timme för sent och då sätter ”mammahjärnan” igång och oroar sig. C vill inte heller alltid riktigt berätta var hen är. Vi har någon gång gett C en ”påföljd” att hen måste stanna i kommunen en vecka pga. flera sena ankomster. Vi har sagt att C måste visa att hen kan hålla tiden i kommunen först. Sen får det bli stan igen.

C har trotsat detta och åkt till stan ändå. Vi har sagt att om C inte lyssnar så tänker inte vi betala abonnemanget till Cs mobil. Då har C svarat ”Det skiter väl jag i! Det är ju ändå ni som kommer lida mest av det när ni vill få tag i mig!”. Det är sant! Med andra ord har vi plötsligt ingenting att komma med.

I helgen gjorde C revolt. Hen var borta och kom flera timmar för sent, ljög om var hen var och var inte anträffbar. Med andra ord var det en rejäl markering från C att vi måste backa och visa lite förståelse. Annars kommer det att bli fler lögner och stora konflikter. Cs kompis (som också har asperger) var med och gjorde samma sak mot sina föräldrar.

Vi har en väldigt bra dialog med kompisens föräldrar och försöker prata ihop oss om tider osv med dem. Skönt att ha någon att bolla med!

Jag fick tips från en vän, som hade lyssnat på en föreläsning med Bo Hejlskov Elvén, att man måste köra på ”medstånd” istället för motstånd.
Hon sa så här:
”C ser det som ett problem att ni vill veta var C är.
För er är det ett problem att ni inte vet var C är.
Cs lösning är att inte berätta.
Ni vill att C använder sig av en lösning som inte är ett problem för er.
Ni behöver hitta en lösning som C kan känna är okej utan att hen känner att hen har förlorat maktkampen…”

I söndags hade vi ett längre prat med C. Hen förklarade att hen vill träffa kompisar och gå på fester men eftersom C har trott att vi inte skulle tillåta fester så har C valt att ljuga. C har tydligen varit på fester flera helger utan att vi har förstått det. Jag känner mig väldigt godtrogen och blåögd.

Vi sa att vi kan tillåta fester om vi får reda på adressen till festen och om C är ärlig. Vi pratade lite kring tider osv. Vi gjorde en kompromiss. C fick vara med och bestämma och påverka.

Vi förklarade hur oroliga vi blev i helgen och hur farligt det är att vara ute på vift på det där sättet. Det kändes som att lite gick in i alla fall. Hoppas det!

C sa att det kändes skönt att sanningen hade kommit fram och att hen tyckte det var jobbigt att ljuga. Hen sa också att det kändes som vi föräldrar förstod C bättre nu.

Psykologen sa att eftersom C har varit så bunden till, och beroende av, oss föräldrar nu i ett par år när hen har mått dåligt så får vi räkna med en kraftfull frigörelse. Jo tack! Jag märker det!

Nu hoppas vi att genom att erbjuda ”medstånd” (vi tillåter fester) så kan vi få reda på var C är. Vi vinner på att veta var C är och C vinner för att C får gå på festen och slipper ljuga. Inget motstånd. Återstår att se till helgen om detta fungerar. Håll tummarna!

Jag och maken gick en kurs förra våren som hette ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring” på Aspergercenter. På den kursen pratade föreläsarna mycket om att bygga på en kravlös bas med sin tonåring för att få en bra relation. Sen kan man vid andra tillfällen prata om ”jobbiga saker” och ställa krav. Jag måste försöka tänka på det!

Det verkar inte riktigt vara meningen att jag och maken ska ha det lugnt någon gång… 😉

Vi måste bygga på basen! När vi är i basen ska vi inte förmana och ställa krav.

 

Vi måste hitta en gemensam plattform!

Gilla gärna min sida ”Supermamsen” på Facebook. 🙂 https://m.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/?ref=bookmarks

11 kommentarer

Under autism, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

En PDF med mina ”populäraste” illustrationer!

img_20170213_100355.jpg

Jag har lagt några av mina mest delade illustrationer i denna PDF:

supermamsens-illustrationer

Jag hoppas att kvalitén på bilderna är lite bättre än bilderna som ligger under respektive inlägg.

Fritt fram att användas och delas!

Ha en skön vecka! /SUPERMAMSEN

 

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Egna illustrationer, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Skola

Att undvika maktkamp

När man har extra vilje- och känslostarka barn hamnar man lätt i en fälla – maktkampen.
Problemet är bara att det inte finns någon vinnare i maktkampen. Den blir evig. Och den är väldigt energikrävande och dränerande för alla inblandade.

L, min 7-åring, är ett väldigt vilje- och känslostarkt barn.
Förr hamnade jag ofta i fällan:

– Kom nu L! Vi ska borsta dina tänder!
– Nej!
– Jo! Kom nu säger jag!
– Nej! Jag kommer inte!
– Jo! Du vet att du ska borsta tänderna varje kväll! Kom NU!
Min röst blir argare och argare. Ls röst blir mer och mer bestämd.
– L! Nu kommer du!
– Jag lyssnar inte på dig!
L sätter sig med armarna i kors och stirrar på mig.

Det kunde ofta sluta med att jag bar en skrikande L till badrummet och väl där vägrade ungen öppna munnen i alla fall. Vann jag? Knappast! Vann L? Nej. Ingen av oss vann. Vi blev osams och båda blev ledsna.

maktkamp1

L kan inte bara skärpa sig. Då skulle hen ha gjort det. Ansvaret här ligger på mig som vuxen. Hur kan jag få som jag vill utan att hamna i den där maktkampen?

Numera sätter jag timetimern så att den ringer när det är dags att borsta tänderna. Jag brukar visa L tiden och säga ”När den här piper ska vi borsta tänderna!” Oftast brukar det vara om ca 30 minuter.

När timetimern piper går jag till L och säger:
– Kom så kör vi tåget till badrummet!
Eller
– Kom så ser vi om du orkar gå skottkärran till badrummet!
Eller
– Undra om du hinner till badrummet innan jag har lämnat det här i köket?!

Jag brukar försöka hitta på något och det brukar oftast gå bra då.

maktkamp2L har också en tendens att ta saker som hen inte får. L kan springa iväg med min mobiltelefon t ex. Om jag ber L att få tillbaka den eller jagar L så triggar jag bara igång L ännu mer. Istället brukar jag köra lite omvänt:
– Tack L! Vad bra att du tog hand om den åt mig! Nu kan jag ta den!
Då brukar L snällt lämna tillbaka den. Det är som att L blir lite chockad av att jag tolkar beteendet som att hen vill hjälpa. Och att få känna den känslan är ju positivt.

maktkamp3

maktkamp4

Ibland i mataffären kan L gå och plocka godis eller annat som hen vill ha och lägga i kundvagnen. Någon gång har jag blivit riktigt arg. Då har L hämtat ännu mer saker eller högljutt börjat tjafsa emot eller tjata. Det fungerar bättre om jag säger:
– L! De där sakerna ska vi inte ha. Du som vet var de ska ligga får gärna lägga tillbaka dem. Sen ska du få ett uppdrag av mig att hämta en sak.

Om jag inte låter arg så brukar det fungera. Om jag själv går i affekt och låter arg så brukar det bli en jobbig maktkamp.

Timetimern använder vi mycket. Vi sätter den på en tid på morgonen så att L ska veta när hen ska stänga av TV:n och göra sig i ordning för att gå. Vi använder den på kvällen innan sovdags. Sen använder vi den ibland när maken och jag vill prata i fred en stund ”L, nu sätter vi timetimern på 15 minuter. Under den tiden vill mamma och pappa prata lite. Kan du säga till oss när tiden är ute?”

L har väldigt svårt för tillsägelser och reagerar starkt på tonlägen. Om jag låter arg så trotsar L ännu mer. Om jag står på mig och försöker markera så går det ännu sämre och konflikten blir värre.

”Folk” kan tycka att jag ”lirkar” för mycket med mitt barn. Att jag borde markera mer. Det är ju jag som vuxen som ska bestämma över mitt 7-åriga barn. Självklart är det så!

Jag har dock provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder som brukar fungera med ”vanliga” barn. Med L fungerar det inte. Är jag då smart om jag kör på i samma spår utan gott resultat? Knappast!

Här måste jag ju hitta en alternativ, kreativ och möjlig, väg för att få min vilja igenom. L borstar tänderna varje kväll. Inte för att jag ”kommenderar” L att göra det utan för att jag har hittat en annan väg som fungerar för just oss.

Självklart har jag dagar då jag inte orkar vända ut och in på mig själv för att hitta smidiga vägar. Ibland gormar jag. De gånger jag gormar och tappar tålamodet (går i affekt) så går även L i affekt och allt blir totalt kaos med tårar och energidränering för oss båda.

Så vad är smartast?
Vägen mot härdsmältan?
Eller att hitta en möjlig väg?

27 kommentarer

Under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!