Månadsarkiv: maj 2019

(Bilden är från Messenger)

Idag är det en krönika i Expressen skriven av Britta Svensson.

https://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/franvaron-i-skolan-en-tickande-bomb/

Jag läste krönikan och blev både ledsen och arg. Ledsen för att så många svenska barn har så hög skolfrånvaro. Det är verkligen oroande att det är så. Arg på hur Britta framställer dessa barn och deras föräldrar. Jag har funderat på om jag ska orka lägga energi på att skriva om detta eller inte. Efter en del funderande så bestämde jag mig för att jag ännu en gång måste orka.

Jag är en förälder till så kallade hemmasittare. Jag har två barn som har kraschat i den svenska skolan. Mina barn som är hemmasittare har funktionsnedsättningar, den ena har högfungerande autism och den andre har ADD med autistiska drag och ett selektivt ätande. Mina barn kämpade sig ända in i kaklet för att klara skolan. Båda gick in i väggen i mellanstadiet.

Så här står det i Expressens krönika:

”Enligt DN-artikeln har de flesta som är frånvarande giltig frånvaro. Det betyder att föräldrarna har godkänt frånvaron. Det handlar alltså inte om skolk, utan föräldrarna står i de flesta fall bakom elevernas frånvaro.”

Hade mina barn skolkat från lektioner, varit lata, stöddiga och kaxiga, sagt ”Jag skiter i skolan!”, låtsats gå till skolan när jag är på jobbet, smitit från lektioner, hängt med kompisar istället för att gå till skolan, skippat skolan men ändå orkat fritidsaktiviteter osv så hade jag inte sjukanmält dem för att de skulle få giltig frånvaro. Sådan frånvaro är inte giltig tycker jag. Då hade jag inte ”godkänt den” som Britta Svensson skriver. Jag hade inte ”stått bakom den”. Det är ju skolk och således ogiltig frånvaro.

Väldigt få (finns det några?) så kallade hemmasittare med giltig frånvaro har frånvaro som beror på orsaker som ovan. Varken C eller E har varit/är hemma för att de vill/har valt att vara hemma. C kraschade av utmattning i årskurs 6 och var tvungen att vara hemma för att skydda sig själv. Vi föräldrar visste om frånvaron och sjukanmälde. När C mådde som sämst låg hen på golvet i fosterställning och kräktes för att dagens skolförsök gav C sådan ångest. C var inte en lat unge som tyckte om att missa sin chans till en bra utbildning. C slutade träffa kompisar, slutade på fotboll, slutade må bra… Vi föräldrar har nu kämpat för att stötta C i flera år. Cs dåvarande skola lyssnade inte på Cs behov, därav kraschen. E har haft ett liknande mående som C.

Två av mina barn har mycket hög skolfrånvaro. Extremt hög. Men ingen av dem är lat eller vill egentligen vara hemma. De har varit/är hemma för att de har mått/mår dåligt. Som en vuxen som mår dåligt och är sjukskriven från sitt jobb. De är inte skolkare så med andra ord handlar det inte om att jag legitimerar deras skolk. De är hemma för att de mår dåligt. Att jag står bakom mina barns frånvaro beror just på detta. Med andra ord så replikerar Britta på sin egen text. Vi sjukanmäler för att våra barn är sjuka (utmattade, deprimerade osv). Hade de skolkat så hade vi inte anmält. Jag undrar om Britta har förstått skillnaden…?

De dagar mina barn lyckas ta sig till skolan är de överlyckliga. De är inga skolkare. De vill vara i skolan! De gör sitt allra bästa hela tiden. De vill lyckas, och jag som mamma gör mitt allra bästa hela tiden för att stötta dem.

I krönikan i Expressen skriver Britta Svensson:
”Det är klart att det finns fall där skolan misslyckas med elever med särskilda behov, men rent förnuft säger att det knappast kan handla om hela den dramatiska ökningen som DN berättar om, 28 procent fler med mer än 20 procents frånvaro på bara ett år.”

Jag undrar om föräldrar till regelrätta skolkare verkligen anmäler sina barns frånvaro så att den blir giltig. Jag har svårt att tro det. Som förälder vill man att barnet ska vara i skolan och om skälet till frånvaron inte är giltigt så bör ju skolan få veta det och föräldern bör inte anmäla frånvaron så att den blir giltig. Ogiltig frånvaro får man som förälder oftast veta först i efterhand eftersom barnen inte vill att föräldern ska veta om den.

Vad denna ökning av frånvaro beror på är svårt att säga men jag har MYCKET svårt att tro att föräldrar tar lätt på skolplikten och inte tycker att det är viktigt att deras barn får en bra utbildning. I vårt fall är vi två högskoleutbildade föräldrar som anser att utbildning är viktigt. Skulle vi bara låta åren gå och våra barn missa sin skolgång?

Jag tror att felet ligger på ett högre plan. Det behövs mer resurser i skolorna för att möta alla elevers behov. Att skylla på föräldrarna bidrar till den eviga prestigekampen mellan hem och skola som inte leder någonstans. Det är inte NI föräldrar och VI pedagoger eller tvärtom. Vi måste tillsammans bli ett stort VI och lyssna på varandra. DET tror jag gynnar barnen!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte.