Månadsarkiv: mars 2017
Lösenordsskyddad: Olika hantering och bemötande ger olika resultat och mående
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Skola, Stress
”Medstånd” istället för motstånd
Nu har vi en tonåring med stort T i huset. C fyller 15 år i vår.
Att ha en tonåring är tufft. Det är mycket konflikter och ”Du fattar ingenting mamma! Stäng dörren!”.
För oss är det lite av en chock att C är på vift hela tiden. C har suttit i sitt rum vid datorn i mer eller mindre två år. Hen har knappt varit utanför dörren. C har till och med haft svårt att ta sig iväg till självvalda saker. Kompisar hade C via Skype men de sågs mycket sällan IRL (in real life 😉 )
Sedan ungefär 3 månader tillbaka är C knappt hemma längre. C träffar kompisar HELA tiden. De åker till stan, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio, ”hänger ute” och snackar. Ibland är de hos oss. En gång kom åtta ungdomar hit. Nästan varje vecka har C ett par kompisar som äter middag här.
Föräldrar till ”vanliga” barn får möta detta lite mer successivt. De hinner vänja sig lite. Barnen kanske börjar vara ute lite när de är 12 på helgerna och då kan man säga kl 20 och sen öka tiden med åldern. Här måste vi hoppa på kl. 22-23-24 direkt. Jag är inte redo!
Allt detta är givetvis helt underbart!
MEN… Riktigt glad kan jag inte vara. C håller inte de tider vi har satt upp. Ofta kan C komma någon timme för sent och då sätter ”mammahjärnan” igång och oroar sig. C vill inte heller alltid riktigt berätta var hen är. Vi har någon gång gett C en ”påföljd” att hen måste stanna i kommunen en vecka pga. flera sena ankomster. Vi har sagt att C måste visa att hen kan hålla tiden i kommunen först. Sen får det bli stan igen.
C har trotsat detta och åkt till stan ändå. Vi har sagt att om C inte lyssnar så tänker inte vi betala abonnemanget till Cs mobil. Då har C svarat ”Det skiter väl jag i! Det är ju ändå ni som kommer lida mest av det när ni vill få tag i mig!”. Det är sant! Med andra ord har vi plötsligt ingenting att komma med.
I helgen gjorde C revolt. Hen var borta och kom flera timmar för sent, ljög om var hen var och var inte anträffbar. Med andra ord var det en rejäl markering från C att vi måste backa och visa lite förståelse. Annars kommer det att bli fler lögner och stora konflikter. Cs kompis (som också har asperger) var med och gjorde samma sak mot sina föräldrar.
Vi har en väldigt bra dialog med kompisens föräldrar och försöker prata ihop oss om tider osv med dem. Skönt att ha någon att bolla med!
Jag fick tips från en vän, som hade lyssnat på en föreläsning med Bo Hejlskov Elvén, att man måste köra på ”medstånd” istället för motstånd.
Hon sa så här:
”C ser det som ett problem att ni vill veta var C är.
För er är det ett problem att ni inte vet var C är.
Cs lösning är att inte berätta.
Ni vill att C använder sig av en lösning som inte är ett problem för er.
Ni behöver hitta en lösning som C kan känna är okej utan att hen känner att hen har förlorat maktkampen…”
I söndags hade vi ett längre prat med C. Hen förklarade att hen vill träffa kompisar och gå på fester men eftersom C har trott att vi inte skulle tillåta fester så har C valt att ljuga. C har tydligen varit på fester flera helger utan att vi har förstått det. Jag känner mig väldigt godtrogen och blåögd.
Vi sa att vi kan tillåta fester om vi får reda på adressen till festen och om C är ärlig. Vi pratade lite kring tider osv. Vi gjorde en kompromiss. C fick vara med och bestämma och påverka.
Vi förklarade hur oroliga vi blev i helgen och hur farligt det är att vara ute på vift på det där sättet. Det kändes som att lite gick in i alla fall. Hoppas det!
C sa att det kändes skönt att sanningen hade kommit fram och att hen tyckte det var jobbigt att ljuga. Hen sa också att det kändes som vi föräldrar förstod C bättre nu.
Psykologen sa att eftersom C har varit så bunden till, och beroende av, oss föräldrar nu i ett par år när hen har mått dåligt så får vi räkna med en kraftfull frigörelse. Jo tack! Jag märker det!
Nu hoppas vi att genom att erbjuda ”medstånd” (vi tillåter fester) så kan vi få reda på var C är. Vi vinner på att veta var C är och C vinner för att C får gå på festen och slipper ljuga. Inget motstånd. Återstår att se till helgen om detta fungerar. Håll tummarna!
Jag och maken gick en kurs förra våren som hette ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring” på Aspergercenter. På den kursen pratade föreläsarna mycket om att bygga på en kravlös bas med sin tonåring för att få en bra relation. Sen kan man vid andra tillfällen prata om ”jobbiga saker” och ställa krav. Jag måste försöka tänka på det!
Det verkar inte riktigt vara meningen att jag och maken ska ha det lugnt någon gång… 😉
Vi måste bygga på basen! När vi är i basen ska vi inte förmana och ställa krav.
Vi måste hitta en gemensam plattform!
Gilla gärna min sida ”Supermamsen” på Facebook. 🙂 https://m.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/?ref=bookmarks
Dela detta:
Veckor fyllda av möten
(Bilden är från Messenger)
Som förälder har man en hel del möten. Om man dessutom har flera barn så kan det kännas som många möten. Vissa möten får man ju som förälder räkna med. T ex utvecklingssamtal en gång/termin och föräldramöten en gång/läsår, tandläkar- och läkarbesök då och då.
Har barnet/barnen dessutom en NPF-diagnos, sjukdom, svår allergi eller något annat utöver det vanliga så kan det bli extremt många möten.
Vi har tre barn. Två med NPF-diagnoser (varav ett även med selektivt ätande) och ett barn är under utredning just nu.
Sedan detta läsårs skolstart i augusti har maken och jag varit på närmare 50 olika möten som rör våra barn. Jag tror att jag har haft endast två veckor som har varit helt mötesfria (bortsett från ett eget läkarbesök).
I dessa 50 möten räknar jag inte in mina egna läkarbesök eller kurser och föreläsningar som vi går på för att lära oss om våra barns olika funktionsvarianter (Aspergercenter och ADHD-center). Jag räknar inte heller in de två tillfällen i veckan som en pedagog kommer hem till oss och har undervisning med E. E vill att jag är hemma den tiden. Hemundervisning har vi bara haft i några veckor.
Vi har haft möten med BUP, skola, dietist, läkare för att följa upp medicinering, LSS-handläggare, psykolog…
Vissa perioder har vi även haft möten med Socialtjänsten pga. att barnens skolor har gjort orosanmälningar baserade på frånvaro. Sådana möten har vi tack och lov sluppit detta läsår! Möten på Socialtjänsten har alltid endast bollats tillbaka till att skoltid är skolans ansvar. Våra barn mår bra hemma. Således har dessa möten bara tagit tid och energi från både oss och Socialtjänsten.
Just nu jobbar jag bara 25%. Jag är sakta på väg tillbaka efter min utmattning. Min sjukskrivna tid fylls av möten och ger lite tid till egen återhämtning och vila. Nästan varje vecka har vi minst 1-2 möten. Vissa veckor har vi 3-4 möten.
Varje vecka ringer, eller får jag, dessutom flera telefonsamtal och skriver/får mail rörande mina tre barn på olika sätt. Jag antar att alla föräldrar inte har det så.
Hade jag jobbat heltid hade jag haft mycket hög frånvaro från jobbet. De flesta möten tar ungefär en halvdag med någon timmes möte och restid fram och tillbaka.
Jag vet inte riktigt hur det är tänkt att man ska få ihop livet som arbetande förälder när man har tre barn som kräver så pass mycket. Visst, maken och jag kan turas om och gå på olika möten, men vi vill båda vara delaktiga i våra barns liv. Vi vill höra samma sak. Vi vill påverka och vi vill stötta varandra.
Nu kommer det att bli en hel del möten framöver på BUP när vi ska utreda L, vår 7-åring. Vi har precis fått 9 olika tider i vår.
Dessutom äter både C och E mediciner som kräver regelbundna läkarkontroller. Sen har vi även extra möten med skolorna för att följa upp anpassningar och stöd. Det lär bli uppåt 70 möten (minst!) detta läsår.
Vi har vårdbidrag för C (med högfungerande autism) för att täcka en del inkomstbortfall. Vi har ännu inte orkat söka vårdbidrag för E som vid årsskiftet fick diagnosen AD(H)D med autistiska drag. Även om vi har vårdbidrag så täcker inte det utebliven inkomst för möten osv. på långa vägar.
Vissa möten vi har haft har varit otroligt meningslösa. Det känns inte kul att lägga ner en halvdag på att t ex få höra ”Vi kan inte ta ett sådant beslut om inte rektorn är med!”, ”Skolan är inte vårt ansvar!”, ”Det är inte vårt ansvarsområde!” eller ”Vi bestämmer att vi nästa gång skriver ett åtgärdsprogram!”.
Varför inte NU?! Varför inte effektivisera?! Vad väntar vi på? Den energi jag har behöver jag till annat än möten som inte leder vidare. Framåt!
Möten är ju lätt att boka in men gör dem produktiva! Onödiga möten är dränerande!
Mycket går faktiskt att lösa via mail eller telefonsamtal.Ett fenomen som vi upplever ofta är att vi hamnar i moment 22. Ingen kan riktigt ta ansvar. Alla bollar vidare till någon annan (vem?) som borde kunna hjälpa, som borde kunna besluta, som borde kunna göra… Och tiden går…
Familjer som hamnar i en sits som vår har inget skyddsnät. När ska detta egentligen tas på allvar?
Dela detta:
Under ADD, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten, Stress, Vardag
Lösenordsskyddad: Kompetensutveckling!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag
Idag hände något stort!
Idag hände något stort som jag vill dela med mig av!
C blev hemmasittare ht-14 i åk 6 (gillar inte det ordet! ENOF är bättre. Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro).
C har inte haft en fungerande skolgång på över två år. Hen har mest suttit vid datorn och spelat. Någon skoldag här och där. Totalt beroende av mig och maken för att komma upp ur sängen. En period fick vi till och med klä på C varje morgon. Mycket ångest och ingen ork att ta sig hemifrån.
IDAG GICK C UPP SJÄLV, GJORDE SIG IORDNING, FIXADE FRUKOST OCH TOG TAXIN TILL SKOLAN.
Maken och jag var inte hemma för vi hade ett möte på morgonen. Vi väckte C innan vi gick. Resten fixade C själv. Detta är så stort och det hade aldrig hänt för ett år sedan! Stolt! Lycklig! ❤
Det går upp och ner men på det stora hela går det mycket bättre än tidigare.
(Bilden är från Messenger)
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Skola
”Varför söker du diagnos på dina barn?”
Jag har några gånger fått frågan ”Varför söker du diagnos på dina barn?”
C, snart 15 år, fick sin aspergerdiagnos som 13-åring. Det är ganska sent.
E, snart 12 år, fick nyligen diagnosen AD(H)D med autistiska drag. Det är också sent.
L, snart 8 år, ska utredas nu.
Det är inte så att maken och jag är ”ute efter” diagnoser på våra barn. När man som förälder börjar fundera på diagnos så har det gått långt. Det som borde fungera fungerar inte. ”Vanliga” uppfostringsmetoder fungerar inte. Barnen saknar förmågor som ”borde” finnas i en viss ålder.
I vårt fall kraschade C av utmattning i åk 6 och även E kraschade nu i åk 5.
Vi ser liknande beteenden hos L som hos syskonen. Därför vill vi inte vänta för länge denna gång. Vi vill förebygga och försöka förhindra att ännu ett av våra barn kraschar i en icke anpassad skolmiljö.
Att få diagnoserna var en lättnad för oss föräldrar. Många pusselbitar föll på plats. Mycket fick en förklaring.
Tyvärr är det också så att diagnosen på ett papper är ett måste för att få stöd i skolan. Om ens det räcker!
Jag har haft dåligt samvete över att vi lät två av våra barn krascha innan vi sökte hjälp på BUP för utredning. Våra barn har varit alltför bra på att hålla ihop i skolan.
På BUP sa psykologen att de förmodligen har klarat sig så länge i skolmiljön för att vi hemma automatiskt har anpassat och stöttat våra barn. Psykologen sa att vi måste ha gjort ett jättebra jobb hemma. Det var skönt att höra!
Nu ska vi alltså utreda även vårt tredje barn. Jag vet inte om L har en diagnos eller inte men jag misstänker ADHD, eventuellt med autistiska drag. L har svårt med koncentrationen i skolan och är väldigt känslostark.
Jag vill utreda L för att få stöd och kunskap. Jag vill att L ska bli bemött på rätt sätt för att få rätt förutsättningar att klara av, och orka med, skolan och livet.
Jag söker inte diagnos! Jag söker stöd och möjligheter för mina fantastiska barn! ❤
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola
”Kan jag få mer?”
Jag och min man har en hel del att bita i. Vi har två barn med hemmasittarproblematik, den ena med asperger och den andra med ADD och autistiska drag. E med ADD har dessutom selektivt ätande. Vi ska nu också utreda även vårt tredje barn, L, för ADHD.
Givetvis är jag bekymrad över att två av mina tre barn just nu inte har en fungerande skolgång. Men det är inte det som är mitt största bekymmer. Det som jag upplever som svårast är att motivera E att äta.
E vill äta men kan inte. Det är så jobbigt att se hur E lider. E är 11 år och mycket medveten om att man bör äta för att utvecklas och växa som man ska. E försöker äta men får ofta kväljningar. Smak, lukt och konsistens är högkänsligt för E.
Vi har givetvis haft kontakt med dietist och E har provat ett stort antal näringsdrycker. Inga av dessa fungerar dock för E.
Dietisten sa ”Ge E det som E vill ha!” så det har blivit mycket chips, godis och läsk. Detta innehåller dock inte näring och då blir E stressad över det.
Jag har funderat mycket kring hur jag kan motivera E att äta men också få E att känna ett lugn i att det som E äter duger.
Jag kikade på olika kostcirklar på nätet och så gjorde jag en enkel variant till E. Jag slog ihop några områden, t ex mjölkprodukter och fett samt grönsaker/frukt och rotsaker.
E får en tom att fylla i varje dag. Jag sa också att ketchup, juice och pommes frites går in under ”Frukt, grönsaker och rotsaker”. Jag vill att E ska känna att hen lyckas.
Jag gjorde också en alternativ cirkel som jag kallar för ”Reserven!”. Där får E fylla i t ex chips, godis, läsk osv. E ska känna att det är bättre att äta sådant än inget.
Vi har kört detta en vecka nu. Oftast vill inte E skriva men då skriver jag. Jag har sagt att det måste stå något i varje fjärdedel av kostcirkeln varje dag. E kan titta på kostcirkeln och säga ”Oj! Jag måste nog äta något med mjölk i nu!” och gå och hämta t ex lite drickyoghurt eller en glass.
Jag upplever att E försöker äta lite mer och att den värsta stressen har försvunnit lite för både E och oss.
E började med Ritalin för några veckor sedan. Det är fortfarande en väldigt låg dos så vi märker ingen effekt på orken än. E har svalt medicinen med ett litet glas av ICAs egna drickyoghurt. Den enda sorten som E har tyckt om. Snart är vår sista flaska slut. Sist när jag var på ICA hittade jag inte den sorten. Jag frågade personalen och de sa att den har utgått. UTGÅTT! Förstår inte ICA att så kan man inte bara göra!? Nu måste vi försöka hitta någon annan drickyoghurt som fungerar. Det kommer inte bli lätt! E dricker inte mjölk (eller O´boy). Det borde vara förbjudet att bara sluta med produkter på det där sättet! 😉
ICAs utgående drickyoghurt 😦
Ett par gånger den här veckan har E frågat ”Kan jag få mer?”
En gång när vi åt pasta med köttfärssås och en gång vid frukost ville E ha mer baguette.
Tänk vilket glädjerus en sådan fråga kan sätta igång i min kropp!
Ja… Det är bara att kämpa på med allt…
Nu är det fredag igen! Skönt!
Trevlig helg!
Här är kostcirkeln som PDF om någon vill använda den!
Dela detta:
Tre av tre barn i skolan!
Idag är det en riktigt bra dag! För många är det självklart att man som förälder har alla barn i skolan där alla barn ska vara.
För mig och min man är det inte självklart. Vi har oftast två av tre barn hemma. Vår 7-åring går alltid i skolan.
Vår 14-åring (asperger) har varit hemma från skolan i mer eller mindre två år. Det är någon skoldag här och var men inte en fungerande skolgång sedan kraschen och utmattningen i åk 6. Hen låser sig ofta och kommer inte iväg.
Vår 11-åring (ADD med autistiska drag) har inte mycket närvaro nu i 5:an. Orken finns oftast inte. Nu har 11-åringen börjat med Ritalin. Hoppas det hjälper!
Idag har jag tre av tre barn i skolan. Vilken lycka! Jag tror bara det har hänt tre gånger det här läsåret.
Jag kan irritera mig på de som bara tar för givet att deras barn kommer iväg till skolan. De som inte uppskattar hur bra de har det…
Maken sa idag ”Vi har verkligen fler mirakel än vanliga familjer!”
Och det har vi nog! Hur många föräldrar står och hoppar och kramas med rinnande tårar när alla deras barn är i skolan?
Vi! 🙂
(Bilden är från Messenger)
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Förståelse, Skola, Vardag
Ett kvitto på att vi har gjort rätt!
Mirakel! 🙂
För ett drygt år sedan:
C, 15 år i vår, lämnade knappt huset.
C spelade nästan hela sin vakna tid.
C träffade aldrig vänner.
C åt nästan alla måltider på sitt rum.
C duschade max en gång i veckan efter mycket tjat.
C bytte bara till rena kläder om vi påminde.
C följde inte med på middagar, släktfikan, restaurang osv.
C gjorde aldrig något att äta till sig själv.
Idag:
C bytte till rena kläder i morse utan att jag påminde.
C träffade en kompis.
C åkte buss själv.
C följde med på släktfika.
C träffade samma kompis igen efter släktfikat.
C kom hem i tid.
C duschade så fort hen kom hem utan påminnelse.
C värmde mat själv.
C har inte ens satt på datorn idag.
Alltså detta är så stort så jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag är så lycklig och stolt att jag nästan spricker. 😄
Mitt barn är verkligen på väg tillbaka och vi föräldrar har fått ett kvitto på att vi gjorde rätt som lät C läka och vila trots allt tjat om skolplikt och att vi borde införa straff som dataförbud osv.
Nu sitter C knappt vid datorn längre. Skolan fungerar inte än. Men det kommer nog…
Jag har sagt det förr och jag säger det igen! Vi föräldrar till dessa fantastiska barn är superföräldrar! Vi måste lita på vår magkänsla och våga slåss och säga emot. Våra barn har bara oss! ❤
Vi måste lyssna på och lita på våra barn!
Dela detta:
Under Dator, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Vardag
Ännu en vecka har snart gått…
Nu är sportlovet snart slut. Tänk vad fort en vecka kan gå! Vanliga skolveckor kan kännas oändligt långa.
Under veckan har L varit på landet med mina föräldrar. Givetvis har jag saknat L men det har varit skönt med en paus. När L kom hem häromdagen kändes det som en tsunami. Hen pratar/låter konstant, är precis inpå mig hela tiden, tjatar om något att äta eller göra, stökar ner… Jag hade nästan glömt bort hur intensiv L faktiskt är.
E har suttit vid datorn nästan hela veckan. Hen spelar och skypar en hel del men redigerar också bilder och filmer. E tittar hur man gör på Youtube och har lärt sig massor. Hen har också blivit väldigt duktig på engelska.
E har nu börjat med en låg dos Ritalin (10 mg). Det har än så länge inte haft någon effekt direkt. De första dagarna kände sig E yr men inte nu längre. Dock märker vi ingen skillnad i ”pigghet”. Aptiten är lika dålig som vanligt…
C har hängt med kompisar hela veckan. Hen har gått på bio, gått i affärer, haft kompisar här och kollat på film, haft kompisar sovandes här och sovit hos kompisar. C är väldigt aktiv och det verkar som att hen på kort tid vill ta igen allt efter nästan två år sittandes vid datorn i sitt rum. Allt kommer på en gång! Nya kompisar hela tiden! Allt detta är givetvis toppen men det finns liksom inget lagom. Det är allt eller inget.
När jag jämför med hur C var för ett år sedan så är det helt otroligt. Då var hen bara hemma, träffade aldrig kompisar… Dock har C alltid spelat online och pratat mycket på Skype. Datorn har faktiskt på många sätt varit Cs räddning. Jag vet att vissa kan tycka att C spelade för mycket men de kompisar C spelade med träffar hen nu istället IRL. Tack vare det har C lyckats behålla, och till och med öka, sin umgängeskrets. Dessutom har även C lärt sig bra engelska.
C fyller 15 år nu i vår och tycker, som de flesta tonåringar, att vi är världens töntigaste föräldrar. Just nu är vi oense om när C ska komma hem på kvällarna. Jag tycker att C ska vara hemma senast kl. 23 fredagar och lördagar och kl. 21 på vardagar. C vill vara ute till minst midnatt på helgerna.
C sa häromdagen:
”Mamma! Jag förstår mig inte på dig! Förut när jag var hemma mycket och spelade så tjatade du om att jag skulle gå ut. Nu när jag är ute så vill du bara att jag ska komma hem! Du är ju aldrig nöjd!”
Plötsligt känns datorn som ett mycket bra alternativ tycker mamman. 😉
Igår åt vi middag hela familjen på O´Learys. Det var riktigt trevligt!
L satt still nästan hela middagen. Bara lite klättrande i soffan och under bordet ett par gånger. Jag hade med mig paddan som L fick använda.
E åt en hel hamburgare och lite pommes. Helt otroligt bra!
C satt med oss och åt i en dryg timme. Sen skulle hen iväg och träffa kompisar.
Det blev bara lite tjafs mellan L och E. Jag kände mig faktiskt riktigt glad och avslappnad. Igår var vi nästan en ”vanlig” familj. Är det så här vissa alltid har det?
På måndag är det skola igen. E vill försöka göra comeback och gå heltid. Vi gjorde ju ett försök med det även efter jul. Då höll det i tre dagar sen orkade E inte mer. Efter det har E bara gått i skolan några timmar då och då. Vi hoppas att Ritalin hjälper upp orken lite i alla fall. E vill SÅ GÄRNA orka!
Vi har gjort ett första besök med L på BUP. Nu har vi fått alla frågor att svara på. Igen. Känns lite tungt i hjärtat att vi nu utreder även vårt tredje barn. Men vi vill inte vänta denna gång. Vi väntade ju för länge med både C och E. Nu vill vi att L ska få rätt förutsättningar och bemötande från början.
C verkar ha ork och motivation till allt utom skolan just nu. Vi hoppas att hen kan få in en rutin och komma igång med skolan tisdagar och torsdagar nu efter lovet.
Kuratorn på skolan ska prata med C och hjälpa hen med övergångar och låsningar. Problemet är ju att den hjälpen finns på skolan och det är ju själva problemet att C låser sig och inte lyckas ta sig dit. Sist pratade kuratorn om att vi eventuellt kunde göra en orosanmälan tillsammans till Socialtjänsten för att få stöd. Jag försökte förklara för kuratorn att vi vid det här laget har varit på fyra eller fem anmälningsmöten men att Socialtjänsten inte har något bra stöd att erbjuda oss. Vi får se hur det blir… Jag känner bara att ännu fler sådana möten som inte leder någonstans dränerar mig på energi.
Jag och maken har varit på samtal på Kris- och samtalsmottagningen för anhöriga. Det har varit väldigt skönt att få prata av oss med en terapeut som är NPF-kunnig.
Jag har varit hos läkaren och blivit fortsatt sjukskriven på 75% till och med april. Det känns skönt. Jag skulle aldrig orka jobba mer än två timmar om dagen. Nu hoppas jag bara att Försäkringskassan inte sätter käppar i hjulet.
Ikväll blir det Melodifestivalen och kanske ett glas rött. Om jag inte hinner somna…
Trevlig kväll! 🙂
supermamsen 