Monthly Archives: januari 2017

Superkrafter!

20160621_185737-1.jpg

Vi har ju bestämt oss för att utreda även L, vår 7-åring. L har det tufft i skolan och får mycket skäll. Hen har svårt att vara tyst och sitta still och är liksom ”extra allt”. Vi har en tid inbokad på BUP i slutet av februari. Vi har funderat på hur vi ska lägga upp det när vi berättar för L.

Idag vid nattningen frågade L:
”Mamma, vad är ADHD?”
”ADHD! Varför undrar du det?”
”Jag vill veta!”
”Man kan säga att det är när man har mycket energi och är kreativ och påhittig. Man har mycket ork och ibland kanske lite svårt att sitta still och koncentrera sig! Man lägger märke till allt som händer runtomkring!”
”Då har jag det!”
”Jag vet inte om du har det!”
”Är det en sjukdom?”
”Nej, det är inte en sjukdom!”
”Är det farligt?”
”Nej, det är inte farligt. Man har superkrafter kan man säga!”
”Då vill jag ha det! Hur vet man om man har det?”
”Då får man boka tid på ett ställe och gå och prata och ta reda på det.”
”Då vill jag göra det! Kan vi göra det imorgon?”
”Nej. Inte imorgon.  Det tar några veckor att få en tid.”
”Men tänk om jag inte har ADHD då!”
”Ja, så är det kanske. Men vi vet ju att du ändå har superkrafter! Eller hur?”
”Ja, på nyårsafton orkade jag leka efter raketerna men det orkade inte min kompis S. Hen ville sova då!”
”Ja precis!”

L log stort och somnade gott.

Jag frågade L var hen hade hört ”ADHD”. Tydligen hade C pratat om det.

Så enkelt blev det att berätta att vi ska till BUP! 🙂

Annonser

8 kommentarer

Filed under Diagnos, Kommunikation

Anpassa för anpassandets skull eller göra rätt anpassningar?

Det pratas mycket om att skolan måste anpassa för att alla elever ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning på sina villkor. Att skolan ska vara tillgänglig för alla. Jag har själv berört detta ämne flera gånger i mina inlägg.

Varje enskild elev behöver sina alldeles egna speciella anpassningar. Det går inte att säga ”Så här brukar vi göra!”. Vi måste titta på just DEN INDIVIDENS behov och möta den på rätt sätt. Det är ju det som är anpassningar. Annars anpassar vi ju egentligen inte utan tittar på en modell som kanske har fungerat för någon annan.

anpassningar-1.jpg

När det gäller C och hen gick på hemmasittarskolan förra läsåret så sa läraren att ”Vi gör alltid så här! Det brukar fungera!”. Med C fungerade det inte. C klarade inte av att trappa upp antalet timmar i den takt som hen enligt läraren borde orka trappa upp. Det innebar att C ständigt fick misslyckas.

Återgången till skolan måste få ta tid!

Återgången till skolan måste få ta tid!

Nu när det gäller E så är skolan med på tåget och villig att anpassa. Vårt problem är dock att E inte ens har orken att ta sig till skolan. Med andra ord hjälper det inte att skolan är medveten om Es ADD och vill hjälpa. Här hamnar vi först och främst på att försöka hjälpa E orka upp ur sängen hemma. Tyvärr verkar det innebära att vi måste låta E testa medicin. Vi får se… Men om det är vad E behöver så måste ju E få möjligheten att testa. Vi vill ju ge E chansen att orka med skolan.

Jag hör och läser att skolor ofta säger ”Vi har gjort allt vi kan!” men att de ändå inte lyckas få eleven till skolan. Då har de troligtvis inte riktigt gjort allt de kan i alla fall… Ofta är det ju en ekonomisk fråga men det kan också vara något så enkelt som att låta en elev slippa duscha efter idrotten, låta en elev få äta sin lunch i klassrummet eller sitta och läsa inne på rasten. Här måste personalen vara detektiver. Inte tro att de vet utan faktiskt ta reda på svaren för just den aktuella eleven.

anpassningar-i-skolan-1

anpassningar-i-skolan-2

Detta är bara några exempel på anpassningar man kan göra. Det finns mycket mer! T ex inlästa läromedel, dator, IPAD, en resurs osv.

För elever som har varit hemma länge (ENOF, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro) så är det extra viktigt att lyssna in eleven och ta små små steg. Någon personal kan behöva möta upp eleven i hemmet i början och bygga en relation. I sådana lägen får föräldrar ofta höra ”Vi kan hjälpa eleven om den kommer till skolan!”. Det är ju bra! Men om eleven inte kommer dit utan att få hjälp av skolan då? Om relationen måste byggas i hemmet för att skapa trygghet för eleven… Kan inte skolan försöka göra det då? Det är ju skolplikt men också undervisningsplikt. Det går åt båda håll.

Anpassningar är bra! Om det är RÄTT anpassningar för just den eleven. En skola kan inte säga ”Vi har gjort allt vi kan!” bara för att de har testat alla punkter på sin vanliga lista. De måste tänka utanför boxen.

anpassningar-i-skolan-3

Skolor kan ofta tycka att vi föräldrar och BUP kräver för mycket av dem. Gör vi det? Vi kräver ju bara att våra barn ska få den utbildning de har rätt till på sina villkor. Vi kräver inte något för att det är kul att ställa krav. Vi tänker på barnen i behov. Att skolan ska vara tillgänglig även för dem. Då krävs det att skolan gör ett detektivarbete och lyssnar på oss som känner barnen! Vi ifrågasätter ju inte en elevs behov av rullstol eller anpassad kost pga allergi. Varför ska våra barns behov inte tas på allvar?

anpassningar-i-skolan-4

anpassningar-i-skolan-5

Så frågan är… Ska skolor lägga pengar på att göra anpassningar för anpassandets skull? Eller ska skolor göra rätt anpassningar för just den enskilde eleven?

3 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, Pedagogiska tips!, Skola

Låtsas att allt är bra eller se det som är bra?

Förra veckan var en tuff vecka. C var inte i skolan på hela veckan men träffar kompisar HELA tiden.  Jag är självklart väldigt glad över att C träffar kompisar men ibland kan jag känna ”Va faaaan! Lägg din energi på skolan istället! Om du orkar träffa vänner kan du gå till skolan!”

Men jag vet bättre. Det är inte sant. Det handlar om olika saker. C är inte hemma från skolan för att hen är trött. C är hemma för att hen har en låsning gentemot skolan vissa dagar. C kan inte själv förklara varför. Vissa dagar fungerar det och andra dagar inte. Jag känner mig enormt frustrerad över detta. Jag vet inte hur vi ska komma förbi det. Kuratorn ska prata med C i skolan men C tar sig ju inte dit så de kan prata. Moment 22. IGEN.

E var i skolan en halvdag på hela förra veckan. Övriga dagar var E för trött. Det går inte att få upp E ur sängen trots en hel natts sömn och flera dagars vila. Tyvärr tror jag att E kommer att behöva medicin för att orka med skolan. Det känns som ett svårt beslut att ta med tanke på Es bristande aptit. Men jag börjar tro att vi inte har något val.

Helgen har varit riktigt skön. I lördags var L, maken och jag på en långpromenad i solen med hunden vi passar. Vi fikade ute. Otroligt skönt. Jag fick nästan vårkänslor! Sådana stunder njuter jag verkligen. Det känns som jag liksom låtsas att allt är bra. Att allt är som det ska/borde vara. Jag förtränger det jobbiga.

20170128_115723.jpg

I lördags hade C fyra kompisar här och tittade på film. De spelade även lite fotboll ute och alla kompisarna åt middag här. Det är en trygghet att de håller sig här så jag kan ha lite koll. Jag är så glad över att vårt hus erbjuder möjlighet till umgänge med kompisar för C.

E har mest suttit vid datorn hela helgen. Det har bara blivit någon liten kort promenad. Orken till något annat har inte funnits där.

Vi är hundvakter nu i ett par veckor när mina föräldrar är ute och reser. Jag märker att hunden har en positiv inverkan på barnen. Hade vi haft tid och ork hade vi kanske köpt en egen hund. Barnen vill det. Men jag vet att det skulle bli jag och maken som skulle få gå alla promenader. Barnen hjälper inte till mycket. Det gillar att gosa med hunden men de hjälper inte till i övrigt.

20170128_115823.jpg

Jag tog med hunden när jag lämnade L i morse. Sen tog jag en timmes promenad. Väldigt skönt! Och det fungerar ju bra nu när jag bara jobbar 25%. Sen när jag går upp i tid skulle det bara vara stressande att hinna klämma in morgonpromenader.

När jag kom hem från promenaden för en stund sedan satt C och E i soffan tillsammans och kollade på film. Det gör de fortfarande. De sitter där i soffan glada och nöjda och gosar med hunden och tittar på film. Egentligen borde de vara i skolan båda två som de flesta andra barn är. När jag tänker så hugger det alltid till i magen och jag känner mig så stressad. Jag känner mig bitter, martyrisk, misslyckad, frustrerad, ledsen, maktlös, hjälplös… Som att det är så himla synd om mig och mina barn!

Men om jag försöker tänka att mina barn sitter där och MÅR BRA så går det bättre. De mår faktiskt bra hemma. Och de går till skolan de dagar de orkar och har förmågan att gå dit.

Jag känner att jag ofta låtsas att allt är bra. Jag kanske måste tänka att det är så bra det kan vara just nu. Det har varit värre. Förr fick C ångestattacker så att hen grät och skrek och nästan kräktes när hen skulle till skolan. Även E har mått sämre och känt sig mer låg. Vi är faktiskt på väg upp. Sakta sakta klättrar vi. Ibland glider vi ner lite, men sen klättrar vi igen.

Vi har det så bra vi bara kan ha det JUST NU. Jag har ett glatt barn i skolan och två glada barn i soffan. DET ÄR BRA!

Jag försöker verkligen träna på att acceptera det som är och inte hela tiden längta eller vänta på något annat. Vissa dagar är det så svårt! Andra dagar går det bättre. Jag har läst en bok som heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans” av Anna Kåver (Natur & Kultur). Jag hann läsa nästan hela boken innan det var dags att lämna tillbaka den till biblioteket. Jag måste låna om den! Boken handlar i alla fall just om att acceptera det som är. Vissa saker kan jag inte påverka. Så är det bara! Då ska jag inte hålla på och kriga utan leva livet istället. HÄR OCH NU ÄR MITT LIV!

Nu tittar solen fram och jag hör barnen skratta i soffan. Kan det bli bättre? Nej, jag tror faktiskt inte det. Det här är mitt liv som jag har fått. Jag måste försöka se allt det fina och bra i mitt liv. Alla vardagsmirakel. Ha lite pepptalk med mig själv! 😉

Nu ska jag ta en kopp kaffe och njuta! 🙂

9 kommentarer

Filed under ADD, autism, Boktips, förälder, Hemmasittare, Skola

Stärkande ord

När man, som jag, är en mamma som oftast bara har ett av tre barn i skolan trots skolplikt, är det lätt att känna sig misslyckad och dålig. Vissa dagar tvivlar jag rejält på mig själv. Jag skuldbelägger mig själv och undrar hur allt detta kunde hända.

För några år sedan hade vi ett ganska ”normalt” liv. Vi har alltid haft det tufft med våra viljestarka barn men det har varit hanterbart. Barnen gick till skolan och maken och jag jobbade. Barnen hade fritidsaktiviteter.

Nu är både jag och maken delvis sjukskrivna för utmattning sedan ett drygt år tillbaka. Jag var heltidssjukskriven i ett år.

Vår 14-åring fick diagnosen asperger för drygt 1,5 år sedan och vår 11-åring fick nyligen ADD-diagnos. Ingen av dem har en fungerande skolgång.

Det går upp och ner hela tiden. Det är en tärande resa. Men de dagar som är bra ger mig så mycket glädje att jag nästan spricker. Våra små vardagsmirakel. 🙂

Nyligen hade vi möte med Ls lärare angående hur L blir bemött i skolan och hur hen mår. Mötet gick över förväntan! Läraren var väldigt förstående. Vi berättade hur L upplever skolsituationen och läraren bemötte det på ett bra sätt. Det märks att läraren vill stötta och hjälpa L. På mötet tittade läraren på mig och maken och sa:

”Vilket bra jobb ni gör med era barn! Jag förstår inte hur ni orkar!”

Då började mina tårar rinna. Och även lärarens. 

”Vi måste orka! Vi har inget val” svarade jag. 

Alla som är i er situation söker inte hjälp för sina barn som ni gör. Era barn har tur!”

Att höra dessa ord – att vi gör ett bra jobb och att vi är bra – det värmde verkligen!

Idag är ännu en dag då jag bara har ett av tre barn i skolan. Jag skickade ett meddelande till Cs lärare och fick svaret:

Tråkigt att det inte går. Du gör ett jättebra jobb där hemma!”

Cs lärare tycker att jag gör ett bra jobb! Trots att C inte kommer till skolan. Läraren förstår hur jag kämpar varje dag. Det känns skönt att läraren förstår att jag gör mitt bästa varje dag. Och även C. Det gjorde inte den förra läraren. Då fick jag och maken bära så mycket skuld.

Jag får ofta peppade sms och samtal från min mamma. ❤

Stärkande och stöttande ord betyder mycket! Det gör bördan lite lättare att bära!

Och/eller pappa 🙂

6 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

Känslomässig bergodalbana

Jag har laddat i flera dagar för att skriva ett positivt inlägg. Det har varit så många framsteg den sista tiden och jag såg verkligen framemot att skriva ner dem och dela med mig.

Men nu hann jag inte skriva det inlägget innan idag och idag är inte en bra dag. Jag återkommer till dagen men vill först ändå hålla mig positiv och försöka se det som har varit, och är, bra.

en-foralderns-bergodalbana

Jag har känt så mycket hopp på sistone. Som att detta kanske ändå är på väg att vända. Som att det äntligen är vår tur att få slappna av lite i alla fall.

C var i skolan två av två dagar förra veckan. Vilken lycka! Läraren sa att C hade varit pigg och glad och jobbat bra. Härligt!

C duschar var och varannan dag utan att vi påminner. Förr kunde det gå en vecka mellan duschningar trots påminnelser och tjat. C kommer oftast ihåg sin medicin själv och fixar egen frukost då och då. C har börjat träna lite på Friskis & Svettis och pratar om att börja träna fotboll igen.

C umgås med kompisar nästan hela tiden och har inte suttit vid datorn på två veckor nu. C åker in till stan med kompisar, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio… Hen har ofta kompisar här. De kollar på film, sitter och pratar, spelar pingis… Det är helt fantastiskt! C är glad och positiv.  Och pigg! Kanske droppet med järn har gjort lite nytta nu. Jag gläds otroligt mycket åt framstegen och känner så mycket hopp! Dessutom har C äntligen fått en kontaktperson via LSS. Insatsen blev beviljad i maj. De har gått på bio en gång och C tyckte att det var en bra person. Skönt!

E har ju fått sin ADD-diagnos nu och känner sig själv nöjd med en förklaring till sitt mående och bristande ork. E har varit mer i skolan nu efter jullovet än vad hen var totalt mellan höstlov och jullov. E har varit i skolan 5 hela dagar efter lovet. Es lärare är fantastisk och vill stötta och hjälpa. E är gladare men fortfarande väldigt trött vissa dagar.

Med andra ord har jag känt mig så glad och hoppfull på sistone. Det hade börjat kännas som att vi är på rätt spår. ÄNTLIGEN!

Men så kom IDAG och jag bara känner hur jag faller. Hur allt hopp bara dör. Hur maktlösheten och frustrationen tar över och jag känner det där trycket över bröstet och undrar hur länge jag måste orka? Hur länge ska vi ha det så här? Kommer det någonsin att vända? Jag känner mig så trött…

Igår kväll kändes det lugnt inför idag. Men jag borde veta bättre. Det är ALDRIG lugnt. Jag kan aldrig ta något för givet. Jag vet aldrig hur det blir…

Lilla L gick upp med maken. De åkte strax före kl. 8. (Vi har fått en tid framöver för att eventuellt utreda även L.).

Kvar i huset var jag med C och E. C börjar tidigast så jag väckte hen först. C verkade okej vid väckningen. Hen sa att hen skulle komma snart. Jag gick och fixade frukost. Efter ett tag gick jag tillbaka till C, som fortfarande låg i sängen. Jag försökte låta lugn (så svårt!) och sa:
”Kom nu! Frukosten är klar!”
”Men det känns inte bra idag…”
”Vadå känns inte bra?”
”Det känns jobbigt…”

”Men kom nu! Du fixar det! Frukosten är klar!” Jag började känna ett tryck över bröstet och lite ilska. Det gick ju så bra förra veckan!
”Men det går bara inte idag. Du förstår inte!” C drog täcket över huvudet och vände ryggen mot mig.
”Klart att det går! Kom nu! Du fixar det!” Jag började tappa hoppet. Kände hur jag blev mer och mer ledsen. Men det fick jag inte visa.
”Du fattar ju inte! Gå ut ur mitt rum!”

Jag gick ut ur rummet och avbokade dagens taxi. Satte mig och bara lät tårarna rinna. Varför kan vi aldrig få lite flyt? Men jag var tvungen att snabbt samla mig och gå och väcka E som har sovmorgon på tisdagar. E var hemma igår (vi hade en aktiv helg) och hade lovat mig att gå idag.
Jag gick in i rummet:
”E, dags att vakna nu!”
”Mmmm….”
”Det är morgon! Dags att vakna
!” Jag drog upp rullgardinen.
E snurrade lite i sängen och drog åt täcket hårdare runt kroppen.
”E! Dags att vakna!”
”Jag är trött!”
”Jag vet att du är trött men det är dags att gå upp nu!”
”Jag orkar inte!”
”Nej, men vi bestämde igår att du skulle gå idag så nu kommer du upp så gör vi ett försök idag!”
”Jag är jättetrött! Jag drömde en läskig dröm. Jag har sovit dåligt! Det går inte…”
Inte ett barn till hemma!  Jag vill ha barn som går till skolan!

Jag började busa lite med E för att avleda. Jag klädde på E och vi gick till soffan där E fick kanelbulle och juice (E äter ju nästan ingenting just nu). Jag började känna hopp igen. Det kanske kommer att gå idag ändå!
Jag satte timern på 30 minuter och visade E att när tiden var ute så skulle vi gå. E nickade.
Yes! tänkte jag.

Tiden gick. När timern ringde lade sig E i soffan och drog en filt över sig.
”Mamma, idag orkar jag inte. Det går bara inte idag. Jag siktar på imorgon. Jag måste vara hemma idag!”

en-foralderns-bergodalbana-morgon

Så idag är C och E hemma och jag har gått igenom hela mitt känsloliv på två timmar. Jag är helt slut. Jag har sprängande huvudvärk. Egentligen ska jag jobba två timmar i eftermiddag men jag har anmält VAB för E eftersom E inte vågar/vill vara hemma själv med C.

Det är ju inte konstigt att man som förälder blir trött av att gå igenom detta på en morgon eller egentligen hela tiden på olika sätt.  Och något viktigt som jag måste tänka på – mina barn upplever ju samma bergodalbana! Klart att de blir trötta!

Så… Ja, det händer positiva saker! Det gör det. Jag får inte glömma det. På det STORA HELA är det bättre. Men just idag är det en PISSDAG!

13 kommentarer

Filed under ADD, autism, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Vad ska vi kalla våra elever med hög ofrivillig skolfrånvaro?

Jag har två barn med extremt hög skolfrånvaro (ett barn med asperger och ett barn med ADD). Ett begrepp som används för att beskriva mina barn är ”hemmasittare”. 

Ordet ”hemmasittare” har dock en negativ klang. Det låter som att mina barn har valt att vara hemma. Att skolka. Att vara lata.

Mina barn skolkar inte. De skyddar sig själva genom att vara hemma. De har fått nog (enough) av att vistas i en skolmiljö som inte är anpassad efter just deras behov. De orkar inte vistas i skolmiljön längre. 


Jag har även hört begreppet ”ELOF”, Elev med Långvarig Olovlig Frånvaro. Men det begreppet stämmer inte heller. Eleverna skolkar ju inte. De är hemma på grund av känd orsak.
Jag vill kalla dessa elever ”ENOF”, Elever med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro. (ENOF som engelskans ”enough”). Dessa elever har fått nog av att vara i en icke anpassad skolmiljö och frånvaron är nödvändig för att de måste skydda sig själva. Frånvaron är ofrivillig på så vis att hade skolan mött behoven hade inte frånvaron behövts. 

Olika begrepp diskuteras i olika forum. ENOF kom upp i ett forum. Jag tycker att det är viktigt att det inte läggs någon skuld på eleverna. 

Har ni några tankar kring vilket ord som kan användas för att beskriva dessa elevers situation?

7 kommentarer

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Att sprida information och öka förståelse

I början av mitt bloggskrivande skrev jag för att skriva av mig. Sen skrev jag mer och mer för att själv få och ge stöd. Nu skriver jag också mycket för att upplysa och förhoppningsvis sprida kunskap om vår, och många andras, situation. Vi är många som lever ett annorlunda familjeliv och jag hoppas att förståelsen i samhället ökar.

Jag har gjort en informationslapp om min blogg som ni gärna får dela med er av till skolor, vänner, BUP, Socialtjänsten, släkten…
(Min blogg är inte inkomstbringande på något sätt)

www-supermamsen-com

Det är en PDF som ni kan ladda ner eller skriva ut.
Vill någon ha den via mail så skicka ett meddelande till supermamsenblogg@gmail.com

screenshot_2017-01-20-19-07-04-1.png

Så här ser lappen ut.

2 kommentarer

Filed under Bloggtips, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Ännu ett barn med diagnos i familjen

20161116_095534.jpg

Nyligen fick vi beskedet att E, vår 11-åring (snart 12-åring), har medelsvår ADD med autistiska drag.  Jag blev faktiskt förvånad för E är ändå det barn vi inte trodde hade en diagnos. Vi har hela tiden tänkt att Es mående beror på situationen kring C och allt som vår familj har gått igenom. Först när maken och jag satt i bilen efter beskedet så tänkte jag ”Nej, detta kan inte stämma! Det måste vara något som går över om vi alla börjar må bättre!”. Jag kände mig helt tom.

Sen några dagar senare så fick E egen diagnosinformation från psykologen. Maken och jag var också med. Då när jag lyssnade så kände jag att diagnosen stämmer. Psykologen förklarade så bra och E kände verkligen igen sig i beskrivningen och kunde ge många egna exempel. Jag tror att det nästan var en lättnad för E faktiskt.

C har alltid tagit mycket plats i vår familj och varit svår. E har varit lättare att ha att göra med och har nog hamnat lite i skymundan av C.

Det finns ju ”uppiggande”   medicin att ta vid ADD. Tyvärr är sådan medicin ofta aptitdämpande vilket inte vore bra för E just nu med tanke på att hen redan äter så dåligt.

Nu när jag vet om diagnosen och tänker på E så kan jag tydligt se ADD:n. Vi sökte ju till BUP för att jag misstänkte eventuell ADD men ändå trodde jag kanske mest att det var miljön som påverkade Es mående.

E är väldigt lättdistraherad och blir störd av ljud och andra saker runtomkring. Hen är noggrann och något av en perfektionist vilket leder till att saker tar tid. Hen har ingen organisationsförmåga. Att städa sitt eget rum är väldigt tidskrävande för E då hen fastnar i detaljer och sitter och bläddrar i böcker osv.

Om E är inne i något (t ex dator, TV eller telefon) går det nästan inte att få kontakt med E. Hen är också väldigt svårväckt och är som i en dvala på morgnarna. Jättesvår att få igång! Jag kan gå in på morgonen och prata med E och fråga om hen vill ha t ex toast till frukost. E kan svara ”Ja”. Sen när jag kommer tillbaka och säger att toasten är klar kan E bli arg och säga ”Jag har inte sagt att jag vill ha toast!”

Likaså om E sitter vid datorn och spelar. Vi kan gå in i Es rum och säga att maten är klar. E kan säga ”Jag kommer när detta game är över! Det går fort!” Efter ca 10 minuter går vi in till E och frågar varför hen inte har kommit till bordet men då har E glömt bort att hen skulle komma och äta…

E blir oerhört trött efter sina skoldagar och orkar inte med några fritidsaktiviteter. Hen leker sällan med kompisar för orken till det finns inte. Redan i åk 3 och 4 klagade E på dålig arbetsro i klassrummet. När jag påtalade det till hens lärare så sa hon att det var ganska bra arbetsro. Förmodligen tog E in allt som hände i klassrummet och upplevde det som rörigt redan då. E har ju en uppmärksamhetsstörning. E tar in fel saker eller för mycket saker.

E blir stressad om hen har för många moment att göra. Om jag t ex ber hen duscha, borsta tänderna, ta smutskläder till tvättstugan och ta fram rena kläder till morgondagen så kan E säga ”Mamma! Du stressar mig! Det blir för många moment!”.

L, 7-åringen, är en aktiv och rörig person. Hen pysslar mycket och kan lämna ett kaos av pennor och papper i vardagsrummet. Ibland kan E komma till vardagsrummet, se kaoset, och säga ”Jag klarar inte det här kaoset!” och gå tillbaka till sitt rum.

E har också väldigt lätt för att ta in andra människors känslor (affektsmitta). Hen är väldigt empatisk och omtänksam. Grubblar mycket. VILL mycket, men orkar inte.

E har även känsliga sinnen. Framförallt smak och ljud. Ätandet är ett stort problem (både smak, lukt och konsistens)  och E kan reagera mycket starkt på ljud.  Om L plötsligt skriker till kan E till och med börja gråta för att det blir så jobbigt.

Nu ska jag läsa på mer om även AD(H)D. Jag känner ändå att vi är en bit på väg med Es mående och att vi redan gör en hel del anpassningar i hemmet. Vi kan ju en del redan med tanke på Cs diagnos (högfungerande autism). Nu gäller det ”bara” att få skolan att göra anpassningar också så att E orkar vara i skolmiljön.

Maken och jag har bestämt oss för att utreda även L så fort som möjligt. Ett till barn får inte krascha. Vi tror att L har ADHD, eventuellt med autistiska drag.  Det vore lite ironiskt om L inte får en diagnos med tanke på att L är det barn som vi verkligen tror har en!

Om någon har tips angående att stötta och hjälpa vid ADD så får ni gärna dela med er, antingen här eller på min sida Supermamsen på Facebook! Det vore också intressant att veta om era barn får medicin (vilken sort?), om det har gett någon effekt och om det har påverkat aptiten?  Blir så tacksam för all input!

Nu blir det fler kurser framöver på ADHD-center. Jag kommer att bli så kompetent!  😉
Jag försöker tänka positivt! Det blir lättare då!

28 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, förälder, Skola, Syskon

Några steg framåt


Jag är så lycklig idag! Jag vet att det går upp och ner. Två steg framåt och ett steg bakåt. Men just nu går det framåt! Peppar peppar!
Det har varit en riktigt bra vecka! E gick till skolan alla skoldagar enligt klassens schema precis som hen hade planerat att försöka göra. Glädjen och stoltheten i Es blick varje dag jag har hämtat efter skolan går inte att beskriva. Jag hoppas att E fortsätter att orka. Annars har vi plan B och C att falla tillbaka på.

C kom iväg till skolstarten i tisdags men igår gick det inte. Jag är så glad att C kom iväg en dag den här veckan i alla fall! Det brukar vara extra svårt efter ett lov.

I morse hände något helt otroligt. C var på Friskis & Svettis och tränade på gymmet kl 6:30 med några kompisar! Tredje gången på Friskis den här veckan.

C ställde väckarklockan på ringning kl 5, gick upp och åt frukost, tog sin medicin och åkte iväg med bussen. Jag vaknade inte ens förrän min klocka ringde kl 6:20. 

Vanligtvis gör C nästan aldrig egen frukost och glömmer alltid sin medicin. Tänk om C kunde hitta samma driv och motivation till skolan!

C har verkligen varit aktiv på sistone. Hen har inte suttit och spelat vid datorn på flera dagar. Hen träffar kompisar nästan  varje dag.

Jag är givetvis lycklig över Cs aktiva liv men även lite orolig. C har haft aktiva perioder förr som tyvärr har slutat med en krasch och ett bakslag. C kan inte alls känna av ett ”lagom”. Hur ska hen lära sig det? Det är alltid allt eller inget som gäller. 

Nu ska jag njuta av dagens mirakel.  🙂

Trevlig helg!

1 kommentar

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Kalla inte mina barn för skolkare!

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

När någon säger att mina barn skolkar blir jag väldigt illa berörd och ledsen för deras skull. Och arg!

”Skolk innebär ogiltig frånvaro, oftast från den obligatoriska skolgången. I folkmun betraktas medveten frånvaro som skolk, medan oavsiktlig frånvaro exempelvis i samband med att man försover sig, inte betraktas som skolk, även om båda faller under benämningen ”ogiltig frånvaro”. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Skolk)

Ett av mina barn, C 14 år, har varit hemma från skolan för att hen blev utmattad i en icke anpassad skola i årskurs 6. C fick diagnosen högfungerande autism (asperger, ASD) sommaren mellan årskurs 6 och 7. Den andra, E 11 år, har varit hemma för att situationen kring C barn blev så tuff att även E började må dåligt. Är inte det giltiga anledningar?

Varken C eller E har varit/är hemma för att de vill/har valt att vara hemma. C kraschade av utmattning och var tvungen att vara hemma för att skydda sig själv. Vi föräldrar visste om frånvaron och sjukanmälde. C var/är inte en lat unge som tycker om att missa sin chans till en bra utbildning. C pratar mycket om att öka närvaron och få betyg men tyvärr har inte hen den ork/förmåga som krävs just nu.

E blev låg/deprimerad och började äta dåligt för ungefär ett år sedan. E är HSP (high sensitive person) tror jag. Hen har haft svårt att skilja på sina egna och Cs känslor och har tagit efter mycket av Cs mående.

I augusti började C på en resursskola med rätt kunskap och bemötande. C är på väg tillbaka till skolan. Ingen är gladare än C de dagar hen lyckas gå till skolan. C kom iväg till skolstarten i tisdags men idag gick det inte. C var ledsen och kände sig misslyckad. Hen ville så gärna gå men oro och jobbiga känslor ställer till det vissa dagar så att hen låser sig. Jag tycker så synd om C när det blir så.

E går i årskurs 5 och var hemma mer eller mindre hela hösten. Hen har kämpat på med sitt mående och träffat en psykolog och börjar äntligen må bättre. Efter första skoldagen den här veckan hämtade jag en hyperaktiv superglad unge som log och sa ”Mamma! Jag är tillbaka i skolan!”. E VILL så gärna få skolan att fungera igen!

Två av mina tre barn har mycket hög frånvaro. Extremt hög. Men ingen av dem är lat eller vill egentligen vara hemma. De har varit/är hemma för att de har mått/mår dåligt. Som en vuxen som mår dåligt och är sjukskriven från sitt jobb.

De dagar mina barn lyckas ta sig till skolan är de överlyckliga. De är inga skolkare. De vill vara i skolan! De gör sitt allra bästa hela tiden. De vill lyckas! Och jag som mamma gör mitt allra bästa hela tiden för att stötta dem!

Kalla inte mina barn för skolkare! De är riktiga kämpar!

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

3 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Förståelse, Skola