Etikettarkiv: barn i behov

Selektivt ätande -ARFID

Es selektiva ätande är ett stort bekymmer. E är en växande snart 14-åring och behöver energi. Kosten är väldigt enformig och det är inte mycket som går ner/dag. Selektivt ätande har fått ett nytt namn – ARFID.

”På senare tid har man börjat urskilja tre undergrupper inom ARFID:

  • De som är ointresserade av mat på grund av dålig aptit.
  • De som upplever sensoriskt obehag av matens egenskaper och utseende (vilket är relativt vanligt och ofta övergående hos barn – utan att ge tillväxtproblem).
  • De som undviker att äta på grund av rädsla för att exempelvis sätta i halsen eller drabbas av matförgiftning och kräkas (ofta på grund av tidigare upplevelse).”

Källa: http://habilitering.se/funktion-i-fokus/arfid-nytt-namn-pa-valkand-atstorning

När det gäller E så är det de två första punkterna som stämmer. E är inte intresserad av mat och jag tror att det beror på obehaget som matens egenskaper ger (smak, lukt, konsistens, utseende). E kan ibland bara titta på sin tallrik och säga ”Det går inte!”

För något år sedan gick vi till en dietist med E. Den dietisten gav en massa råd som var omöjliga att följa:

”Ha i ett extra ägg i pannkakssmeten.”

”Byt ut vetemjöl mot ett grövre mjöl i sconsen.”

”Riv ner lite morötter i köttfärssåsen.”

”Häll lite rapsolja över pastan.”

”Ha grädde eller fetare mjölk i pannkakssmeten.”

Men hallå det går inte! E märker minsta lilla avvikelse på maten. Vi kan inte ens ha fel sorts ketchup eller i smyg hälla upp fel sorts vaniljyoghurt. E kan knappt svälja vitaminer för att de kan hinna ge smak på tungan innan de sväljs ner. Jag tror inte att dietisten riktigt förstod vidden av Es svårighet med att äta.

Just nu är E inne i en tuff fas då endast Subway eller chicken nuggets-meny från McDonalds går ner. Det blir dyrt och det är komplicerat. Eftersom E är hemma på dagarna, och vi jobbar, så äter E ingenting förrän vi kommer hem. E har ingen motor att ta sig iväg och köpa mat själv. Jag var hemma en vecka för att hjälpa E med maten med det blev bara ett tillfälligt uppsving. Jag vet ärligt talat inte vad vi ska göra.

För ett par år sedan gjorde jag en egen kostcirkel till E. Syftet var att synliggöra för E vad hen behöver få i sig. Jag gjorde en förenklad variant då jag ville att E skulle ha lättare för att skriva in något i varje del. T ex kan E skriva ”pommes frites” i rutan för  frukt, grönsaker och rotsaker. I reserven kan E skriva övrigt som hen äter som t ex chips, godis, glass mm. Jag vill inte att E ska känna sig stressad. Allt som E skriver upp är bättre än inget.

Nu har jag dammat av kostcirkeln igen och igår fick E faktiskt i sig vaniljyoghurt med havrekuddar. E måste komma igång med ätandet för att bli lite piggare och gladare och förhoppningsvis ha energi nog att ta sig till skolan.


Livet är fullt av utmaningar 😉

Annonser

4 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, Egna illustrationer, Hemmasittare, Selektivt ätande

Mitt andra perspektiv


Jag skrev i inlägget om att jag ska ge ut en bok Kikkuli Förlag i december att jag har ett annat perspektiv. Ett perspektiv som jag aldrig har nämnt i bloggen eftersom bloggen har varit, och kommer fortsätta att vara, min ventil som förälder.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och lärare och arbetar på en F-6-skola. Jag har några gånger fått frågan vilket mitt yrke är och när jag har svarat har de sagt att de har misstänkt att jag är just pedagog. Jag har dock verkligen behövt bloggen som förälder och jag har många gånger känt mig väldigt negativ mot skolor vilket har gjort att jag nästan har känt mig illojal mot, och besviken på, min egen yrkeskategori.

Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag blev faktiskt förvånad över det eftersom jag inte alls hade tänkt på det innan jag själv blev en NPF-förälder. Det är lätt att tro att man kan mer än man kan. Att man förstår mer än man förstår. Autism- och ADHD-kurser är bra men går inte att jämföra med egen erfarenhet. Det är så tydligt nu att vi ser olika saker och hur mycket bättre vi skulle kunna stötta elever med bättre samsyn och mer kunskap. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till just samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Jag har också många gånger blivit chockad över hur vi har blivit bemötta genom åren och att vi har mötts av så mycket misstro som föräldrar. En sådan pedagog vill inte jag vara!

Jag tänker så här – det kan väl inte vara så illa att det måste vara självupplevt alltihop. Att ingen som inte har haft en hemmasittare eller barn med en NPF-diagnos kan förstå. Min förhoppning är att boken ska göra så att pedagoger kan förstå elever och föräldrar bättre utan att själva ha upplevt det. Helt enkelt lita på vår upplevelse. Vi är många med liknande upplevelser som lever liknande liv. Jag vill också att föräldrar ska få en större inblick i pedagogers utmaningar.

Boken kommer att innehålla en hel del ur föräldraperspektivet från bloggen och mycket nytt ur pedagogperspektivet. Jag hoppas att den kan passa alla som känner igen sig, pedagoger som är nyfikna och vill lära sig mer, utredare på Socialtjänsten som vill få en inblick i ett extra utmanande föräldraskap, BUP, handläggare på Försäkringskassan, anhöriga som behöver större förståelse…

Min dröm och vision är att boken ska öppna dörrar och leda till samsyn, samarbete och ömsesidighet mellan alla instanser som arbetar med barn och familjer på något sätt. Det blir inte en fackbok utan en bok fylld med tankar och upplevelser både som förälder och pedagog. Olika scener ur verkligheten. Med barnens bästa i fokus!

6 kommentarer

Under Anpassningar, Boktips, Förståelse, Hemmasittare, Skola

”Tack snälla mamma! Nu blir jag mätt!”

E, 13 år med ADD och selektivt ätande, äter mer och mer begränsad kost. Jag hoppades att det skulle bli bättre med åldern men det verkar tyvärr inte så. Det börjar bli riktigt jobbigt. I princip fungerar bara chicken nuggets-meny från McDonalds just nu. Vissa dagar, som idag, måste vi åka dit två gånger. Dyrt blir det, men vad ska vi göra?

I veckan var E hemma från skolan onsdag till fredag. Efter en fin skolstart på tisdagen slog tröttheten till. När jag kom hem från jobbet vid 17-tiden var E helt skakis. Hen hade inte ätit någonting på hela dagen.

En dag fick jag ett sms från E precis när jag skulle ta min rast på jobbet. Hen skrev ”Mamma jag mår jättedåligt. Är så hungrig.” Just den dagen hade jag bilen så jag använde min rast till att stressa hem med mat från McDonalds till E. När jag kom hem med maten och överraskade E så fick hen tårar i ögonen och sa lättat ”Tack snälla mamma! Nu blir jag mätt!” Sen fick jag en kram. Älskade barn. ❤

Vi har mycket mat hemma. Mat i frysen att värma och oftast rester i kylen. Vi har frukt och grönsaker. Bröd, pålägg, yoghurt, flingor… E äter inget av det.

Förr kunde jag åtminstone oftast lyckas få i E ugnsbaguette, toast, amerikanska pannkakor eller scones till frukost innan jag åkte till jobbet. Nu funkar inget av det.

På jobbet har jag konstant dåligt samvete. Det är jättejobbigt att veta att E är så hungrig hemma men ändå inte kan äta sig mätt. E lider enormt mycket av detta.

De dagar E är i skolan är det lite bättre. E äter inte skolmaten men kan efter skolan ibland gå och köpa något att äta med sina kompisar. Oftast blir det något onyttigt men bättre det än inget…

Vi har haft kontakt med dietist. Det hjälpte inte. E får inte i sig näringsdrycker.

Jag vet ärligt talat inte hur vi ska hjälpa E med detta. 😢

18 kommentarer

Under ADD, Hemmasittare, Selektivt ätande

Saker som kan ställa till det

(Bilden är från Messenger)

 

Alla som har barn vet att saker kan ställa till det. Eftersom jag har tre barn med olika diagnoser (C, 16 år, med asperger, E, 13 år, med ADD och L, 9 år, med ADHD) så vet jag bara hur det ser ut i en familj med barn som har olika svårigheter. Om det vi upplever även gäller ”normala” barn vet jag egentligen inte. Men i många fall tror jag att vi har lite fler, och lite andra saker, som kan ställa till det för våra barn.

Jag skrev en gång ett inlägg med rubriken ”Minfältet” där jag tog upp olika ”minor” som jag kunde råka trampa på. Det finns många minor. Vissa ”minor” är konstanta. Några har försvunnit och andra har kommit till.

E, min 13-åring med ADD, har väldigt lite energi för det mesta. Olika saker tar väldigt mycket av Es energi. Mörkret är inte bra för E och väckningen tar tid. Igår, första skoldagen efter jullovet, kom E iväg vilket var jätteskönt. I natt så pep brandvarnaren i Es rum pga dåligt batteri. Detta ledde såklart till att E vaknade och hade svårt att somna om. Det tog lite tid att lokalisera vilken brandvarnare det var och få ut batterierna. E gick sen inte att väcka i morse. Så typiskt! En hemmadag pga dålig sömn. Jag tror inte att det är så för alla barn.

E kan även behöva en hemmadag om hen har drömt mardrömmar, av någon anledning inte kunnat somna, haft något som hen har grubblat på… E är väldigt beroende av att få sin sömn. En gång hade C och E en konflikt precis innan E skulle gå och lägga sig. Detta ledde till att E somnade jättesent och sen inte gick att väcka dagen efter.

Något annat som kan vara svårt är frukost. E har jättesvårt för att få i sig frukost. Det finns några få saker E kan tänka sig att äta men vissa dagar fungerar inte dessa saker heller. De dagar det blir så kan det vara svårt för E att komma iväg till skolan. Orken finns inte där och vetskapen om att E inte äter skolmaten alls gör en skoldag mer eller mindre omöjlig.

Andra saker som kan ställa till det för E är om L tar all Es energi på morgonen. E orkar inte med Ls pladdrande. Vi gör allt vi kan för att se till att de inte krockar på morgonen men ibland kan det bli så i alla fall. Då kan E bli helt dränerad och ha svårt för att orka med en skoldag.

Alla våra barn är väldigt känsliga för allt fysiskt. Minsta lilla krämpa blir stor. Lite huvudvärk, lite magont, lite ont i halsen… De reagerar starkt på detta. För C och E kan det leda till hemmadagar. För L brukar det oftast inte bli så men hen kan tjata väldigt mycket om krämporna, som oftast inte alls är så farliga egentligen. De kan också reagera på ”gupp” i strumpor och andra saker som kliar eller skaver på något sätt.

En annan sak som kan ställa till det är ändrade planer. Om vi har sagt att någon av barnen ska få skjuts till skolan och det sen inte fungerar pga inte plogat t ex, så kan det leda till en låsning och/eller ett utbrott. Vi gör sällskap med dem så de skulle ändå inte behöva ta sig iväg helt själva men de har svårt för att vara flexibla.

Listan på saker som kan ställa till det kan göras lång. Fyll gärna på med era egna saker som ställer till det i kommentar här i bloggen! 😉

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse

Att känna sig som en ”vanlig” familj

Alla kanske inte har timetimer för att visa när det är paketöppning eller när gästerna ska komma. Men för oss är det så!

Nu har det gått några dagar på det nya året. Vid vissa tillfällen kan jag nästan känna att vi är en ”vanlig” familj. Den största anledningen till det är att våra barn, och ALLA andra barn, är lediga från skolan. Det är så skönt att veta att vi inte behöver känna den där skolstressen och undran om det blir skola eller inte den dagen för C och E. Vetskapen om att alla deras vänner också är lediga och att det inte är konstigt att våra barn är hemma är väldigt behaglig. Det känns lättare på alla plan. Inte lika mycket oro och grubbel vilket leder till bättre sömn. På lov inser jag alltid vilken psykisk stress och press vi vanligtvis lever under. Det märks även på barnen att de mår bra av lov. Hela familjen blir mer harmonisk och avslappnad.

Vi har åkt iväg hela familjen på ärenden. Vi skulle fixa bankkort till E och sen äta på Pizza Hut. Då ville även C följa med för att få pizza. Utflykten gick bra och det enda som utmärkte oss var att jag hade balsamico i handväskan till L. L vill alltid ha det på sin sallad. Sen hade L lite svårt att sitta still vid bordet men det är ju helt okej när det är buffé.

En annan sak som nog utmärker oss lite är att vi åker till McDonalds varje dag. E äter inte så mycket annat än chicken nuggets. Vissa dagar har vi till och med varit där två gånger. E måste ju äta!

C träffar kompisar nästan varje dag. E orkar inte lika mycket socialt umgänge men har varit på bio med en kompis. L vill egentligen leka med kompisar hela tiden. Här är det mest vi föräldrar som inte orkar ta tag i det. Lite lek har det dock blivit och vi har även kommit iväg och åkt skridskor. L och jag var på bio en dag också.

På måndag börjar skolan egentligen för C. Men det kommer inte att bli någon skola. Målet för veckan är att C ska jobba med lite matte, ca 10 min, hemifrån på datorn varje dag. Sen har C ett nytt möte med syon i veckan då de ska göra upp planer för hur C ska komma vidare. Om jag tänker efter för mycket blir jag riktigt förbannad på resursskolan C gick på i årskurs 8 och 9. På slutbetyget för årskurs 9 står det ”Matte F”. Alla andra ämnen var bortplockade pga anpassad studiegång och inte ens det enda ämne C skulle ha fick hen betyg i. Otroligt dåligt! Uppförsbacken för C är enorm.

E och L börjar skolan på tisdag. Det känns skönt att E kom över obehaget och hade några skoldagar innan julledigheten. Men jag är orolig för hur det ska gå. E är svår att väcka. Jag hoppas att hen kommer igång efter lovet. Vi behöver ljusare tider för att E ska orka med.

Jag börjar jobba på måndag. Jag trivs på jobbet men hade inte haft något emot fler lediga dagar. Framförallt fler lediga dagar för barnen så vi slipper skolpressen.

Idag har vi städat undan granen (som började barra) och alla tomtar. Stjärnor och ljusstakar får vara kvar ett tag. Det lyser i alla fall upp mörkret lite. Imorgon ska jag nog köpa tulpaner. Jag älskar tulpaner!

Hösten 2014 började livet med barn som inte klarar av att vara i skolan. Vi har kämpat i några år nu. Jag minns inte hur det var innan allt detta började. Tur det kanske!

Jag hoppas att 2019 blir ett bra år för min familj och för alla andra. Jag kommer att fortsätta skriva av mig här i bloggen och bearbeta mitt liv. Skrivandet är läkande för mig. Jag hoppas att ni som läser vill fortsätta hänga med!

Sen har jag några andra spännande saker på gång i år också men det berättar jag mer om först när allt är spikat och klart! 🙂

God fortsättning! ❤

9 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Året 2018


Ännu ett år närmar sig sitt slut. Tiden går verkligen fort. Den 3 mars 2016 skrev jag ett blogginlägg om att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Ett datum då jag skulle veta att livet skulle vara lättare igen. Det datum jag tog som exempel på slutdatum var den 23 maj 2017. När jag valde det datumet kände jag att vi då hade god tid på oss att lösa allt och att få ett fungerande liv.

Det datumet blev inte slutdatumet på det jobbiga. Inte heller i år, den 23 maj 2018. Vi lever fortfarande ungefär samma liv. C är helt hemma från skolan. Så har det varit för hen i fyra år nu. E har också hemmasittarproblematik. L har det ibland tufft med kompisar och lite tufft med orken i skolan.


Mina barns diagnoser kommer självklart inte att försvinna. Det är delar av deras personligheter och medfött. Däremot hade jag önskat att de skulle må bättre. Att samhället skulle ge mer stöd och att de hade blivit bemötta med mer förståelse och kunskap.

Det finns ljusglimtar 2018. C tog moppekörkort i somras och träffar kompisar mest hela tiden. E går nu på högstadiet där hen trivs jättebra. Skolfrånvaron har minskat rejält. L tar ADHD-medicin som fungerar bra. Jag har börjat jobba 75%. Först var jag fortfarande sjukskriven 25% men nu har jag gått ner i tid istället och är tjänstledig 25%. Skönt att vara fri från Försäkringskassan.

Året har innehållit en skidvecka, mys på landet, besök på Kolmården tack vare ”Min Stora Dag”… Vi har en tuff vardag och de saker vi gör som familj kräver förberedelser och går inte helt friktionsfritt. Jag försöker hela tiden att njuta av ljusglimtar och våra mirakel.

Mitt mest delade inlägg 2018: Blir du provocerad?
Jag tror att det finns en anledning till att just det inlägget har delats så flitigt. Att vi NPF-föräldrar ständigt känner att vi måste försvara vårt sätt att vara föräldrar tär. Att bli ifrågasatt och misstrodd när vi försöker stötta våra barn gör ont.

2019 – jag hoppas att det blir ett år med många små mirakel. Jag har också en dröm om att sprida kunskap och minska fördomar kring NPF. Jag hoppas att politiker prioriterar skolor och kompetenshöjning. Min blogg citerades i en riksdagsdebatt i maj så saker är på gång i alla fall.

Tack till alla er som läser min blogg och ger mig stöd i kommentarer och via meddelanden. Ni hjälper mig orka.

Gott nytt år! ❤

Gilla gärna min sida: https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/

12 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Bästa julklappen!

Vi har redan fått den bästa julklappen! E som var hemma i fyra veckor tog sig iväg till skolan torsdag och fredag förra veckan med hjälp av en kompis. Den här veckan tog sig E iväg med hjälp av mig måndag-onsdag och till torsdagens avslutning tog sig E iväg själv. Helt otroligt!

Jag vet inte varför det plötsligt vände men jag är så lycklig över att det gjorde det och att E fick avsluta terminen med flaggan i topp. Från noll betyg i åk 6 till sex betyg nu i åk 7. E, som har höga krav på sig själv, är inte nöjd men jag och maken är så stolta över E. Helt ärligt känner jag nästan skitsamma om det blir betyg eller inte bara E mår bra i skolan och vill vara där. Kunskap och betyg är viktigt men inte på bekostnad av måendet.

C har träffat gymnasiets syokonsulent två gånger hemma hos oss. De har motiverande samtal och försöker komma fram till vad C skulle vilja göra. Syon är en varm och trevlig person som C tycker om. Jag hoppas att samtalen leder vidare till något. Syon hade frågat C vad hen vill göra, praktik eller studier. Då svarade C ”Helst vill jag gå till skolan.” Ett normalbegåvat barn som själv vill gå till skolan men ändå inte har några avgångsbetyg från årskurs 9 och inte har haft en fungerande skolgång på fyra år. Helt galet är det.

L har haft en bra termin. Hen trivs bra i skolan och har fina pedagoger omkring sig. Intuniv verkar hjälpa L orka med sina dagar lite bättre.

Snart är det julafton och jag är ledig i två välbehövliga veckor. Julen ska vi fira hemma hos oss med makens sida av släkten. Vi blir inte så många. Det är skönt att vara hemma eftersom våra barn ibland kan ha svårt att ta sig hemifrån.

Julbordet kommer vara traditionellt med tillägg av grönsaker och dipp, chicken nuggets och mozzarella med balsamico. Kanske något mer som vi inte kommit på än att någon behöver. Vi hoppas att alla blir nöjda!
Mitt tips till er! Gör det som passar just er i jul. Julen ska vara fridfull och det blir den inte om man tvingas till saker man inte mäktar med.

Jag vill också påminna mig själv, och alla er som känner att ni behöver en påminnelse, om att stanna upp ibland och se alla våra mirakel. För de finns där!

Jag vill önska er alla en riktigt god jul och gott nytt år!

Varma julkramar från mig ❤

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Vikten av vänskap

Jag är så oerhört tacksam över att mina två hemmasittare har vänner. Jag vet att många barn som är hemma har det tufft med vänner. Vissa är t ex hemma pga. mobbning. Andra har svårt med det sociala osv. Både C och E är sociala. Främst C. E orkar inte lika mycket. Det märks dock att socialt umgänge tar mycket energi från båda. Just nu går det lite bättre med vänner även för L. Hen hamnar inte i  konflikter och verkar lite gladare. Kanhända att det är ADHD-medicinen som gör skillnaden.

Under sina hemmaperioder har både C och E spelat mycket. Vi har genom åren fått kritik för det, främst av barnens skolor. Jag har sagt det förr – spelandet har räddat mina barn. Vid datorn har de känt sig ”normala”, till och med ”duktiga” i spelet och som en i gänget. Tack vare datorn har de upprätthållit kontakter med vänner och i deras piggare perioder har de umgåtts med dessa vänner IRL (In Real Life). En psykolog har sagt till oss att det har varit bra för dem att spela. Vi har satt upp vissa ramar för spelandet. De får t ex inte spela före lunch och E måste sluta spela kl. 21.

E har till och med fått en ny vän tack vare dataspelandet. En nätkompis som bor på annan ort. De har pratat och spelat på eftermiddagarna. Den vännen vet ingenting om Es skolfrånvaro vilket har lett till att det har känts väldigt skönt för E att prata och spela med den vännen. I somras kom vännen på besök och bodde hos oss en helg.

C brukar träffa kompisar ett par gånger i veckan i sina lite piggare perioder. Tyvärr har C ingen bra kompis som kan dra/locka hen till gymnasiet.

E är inne på sin femte hemmavecka. Förra veckan gjorde vi ett försök med att en klasskompis skulle komma och hjälpa E iväg på morgonen. Men E ångrade sig och vi fick avboka. Vi har pratat mycket med E om att hen måste ta sig över obehaget. Inte vänta och låta det växa. I tisdags frågade jag E:
”När tror du att du är redo att ta dig över obehaget?”
”På torsdag! Men jag behöver hjälp!”
”Okej, hur menar du?”
”Jag vill att du ber min kompis komma på morgonen.”

Jag messade kompisens mamma. Kompisen är verkligen jättefin och vill gärna komma och hjälpa trots att det blir en omväg till skolan. Mamman berättade att hon och kompisen hade tittat på Kalla Faktas program om hemmasittare för att kompisen skulle få en större förståelse.

I morse kom kompisen kl. 8. De skulle ge sig av mot skolan kl. 8:30. Kompisen sa ”Idag fixar vi det!” Och det gjorde dom! E är i skolan!

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att mina barn har vänner. ❤ Att ha vänner är inget man ska ta för givet.

5 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Att bryta mönster

Jag var så orolig över hur det skulle gå för E efter höstlovet. Lättnaden när E tog sig till skolan i måndags var enorm. E bröt sitt mönster. Hen kom även iväg till skolan i tisdags. Men både igår och idag har E varit hemma. Igår för att hen kände sig trött och jag tänkte att en vilodag efter två långa skoldagar kan ju vara okej efter en veckas sjukfrånvaro och en vecka höstlov. Men hemma idag med? E sa att hen mådde illa. Jag vet inte… Jag får bara panik när hen är hemma mer än en dag i sträck.

Nu är jag orolig för imorgon. E säger att hen ska gå. Hoppas det!

Jag fasar för att E ska fastna i inaktivitet igen. Det blir lätt en vana att vara hemma och det är svårt att komma igång igen.

Vi har haft stöd från kommunens ”hemmasittarteam” för E och oss föräldrar i ungefär ett år nu. Teamet säger att de vill knyta ihop säcken och avsluta med oss nu. Jag vågar inte avsluta. Jag vågar inte tro att E inte är en hemmasittare längre. Men jag vill verkligen tro det.

Förra läsåret hade E kanske 5% närvaro i skolan. Hittills denna termin har E drygt 80% närvaro (i frånvaron ingår 4 utspridda vilodagar och 5 sjukdagar i rad). Jag hoppas att E fortsätter orka med skolan så pass bra som hen hittills har gjort detta läsår.


C har 100% frånvaro igen. Hen har inte satt foten på gymnasiet sedan de två introduktionsveckorna i augusti då hen hade 100% närvaro.  Det är helt sjukt men jag börjar verkligen bli van vid att C är hemma. Fyra år hemma. Vilken uppförsbacke hen har nu. Jag har fortfarande ingen aning om hur C ska komma ur detta. Jag kan inte se någon ljusning. Hens mönster är så djupt rotat. Uppgivenheten är så stor. Hur tar man igen 4 år missad skola? Kan man göra det? C säger att det känns som det är så mycket att jobba ikapp att det inte är någon idé att ens försöka. Jag kan förstå känslan. Ändå måste vi försöka motivera och peppa C. Hur blir det annars för C i framtiden?

C har inte fått hjälp från hemmasittarteamet. I åk 8 och 9 gick hen på resursskola utanför kommunen och de hjälper tyvärr bara elever som går i skolan i kommunen. Nu kan C inte heller få hjälp av dem eftersom de endast hjälper elever upp till årskurs 9.  

Jag minns inte hur det var att nästan dagligen ha tre av tre barn i skolan (L i förskolan på den tiden).
Jag minns inte hur det var innan vi fick börja leva med den här dagliga psykiska pressen.
Jag minns inte hur det var att inte vara orolig för morgondagen.
Jag minns verkligen inte det.

Och jag önskar så att jag hade uppskattat den känslan mer då.
För den måste ha varit helt underbar!

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

Det är jobbigt att tänka för mycket

Vissa dagar har jag grubbeldagar. Jag försöker låta bli att ha dessa dagar för de för inget gott med sig. De tar bara energi och gör mig låg.

Trots mina ansträngningar att putta bort dessa dagar är det som att de då och då ändå måste komma. Grubbel grubbel… Meningslöst grubbel…

Jag kan t ex börja fundera över hur mitt liv såg ut när jag var 16 år jämfört med Cs liv nu som 16-åring.

Jag hade en fungerande skolgång och fullständiga, till och med ganska bra, avgångsbetyg från årskurs 9. Jag gick på samhällsvetenskaplig linje och läste både franska och spanska. C har inga avgångsbetyg från årskurs 9 och har inte en fungerande skolgång nu på gymnasiet.

När jag var 16 år gick jag på en bollsport och hade träningar två gånger i veckan och match nästan varje helg. C har ingen fritidsaktivitet. Förr gick C på fotboll men slutade när skolan inte fungerade längre.

Jag träffade kompisar på fritiden. Både klasskompisar och kompisar i mitt lag. C träffar sällan sina vänner.

När jag gick i årskurs 7, som E gör nu, hade jag också min bollsport på fritiden. Jag umgicks mycket med mina vänner. E orkar inte så mycket på fritiden och har ingen fritidsaktivitet. Dock fungerar skolan helt okej just nu. Jag vågar nästan inte skriva/säga det för då går väl allt åt pipsvängen igen.

Mitt grubbel handlar också om att E två höstar på raken, årkurs 5 och 6, kraschade ungefär vid höstlovet. Den mörka och kalla tiden kommer nu. Det är inte Es bästa tid. Jag hoppas att E tar sig igenom den med en fungerande skolgång detta läsår. Jag vet att det inte hjälper att fundera kring detta. Det som händer det händer… Men det är jättejobbigt med oron för vad som eventuellt kan komma…

När det gäller L så är jag mest lite ledsen över att hen inte har så många kompisar och inte så ofta blir bjuden på kalas. Sen känns det ledsamt att L behöver medicin för att orka med skolan. 

Ibland är det svårt att se andras barn cykla till sina träningar, handla kalaspresenter… Det kan kännas tungt att höra hur bra det går för andras barn i skolan. Även om jag självklart är glad för deras skull så gör det ont att det inte går så bra för mina barn. Det kan även vara jobbigt att höra om allt som andra familjer verkar hitta på tillsammans. Vi gör inte så mycket.

Jag grubblar en hel del på hur mina barns framtid ska bli. Framförallt oroar jag mig för C som har varit hemmasittare i fyra år och det finns ingen ljusning i sikte. Hur ska det gå för C?

Mina barns liv blev inte som jag hade hoppats. Det är en sorg. Vissa dagar känns det riktigt tungt.
Andra dagar försöker jag tänka positivt och se alla våra mirakel.

 

9 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare