Den senaste veckan har Calle, 19 år, på eget initiativ börjat tillaga enkla luncher till sig själv. Ett par gånger har han stekt hamburgare och idag gjorde han korv med bröd. Idag sa han till mig att han skulle vilja lära sig laga några enkla rätter.
Tidigare har han visat noll intresse för detta och inte heller haft någon ork att göra något. Vi har försökt få med honom i matlagning genom åren och uppmuntrat honom att laga egen mat men han har inte alls varit intresserad. Han har innan bara gjort toast, kokat nudlar och värmt ugnspizza någon enstaka gång och då sällan utan protest.
Det är så tydligt att när viljan/behovet kommer inifrån så finns kraften/orken/lusten. Mognad spelar säkert också in.
Tänk vilken skillnad det är när det inte finns yttre krav och press med i bilden utan bara en inre motivation. Det kommer att ordna sig för mina barn. De kommer att bli självständiga när de är redo.
Idag fick alla våra barn rosor och kort med olika hälsningar från oss. Detta är Linnéas kort.
Idag har Linnéa haft skolavslutning. Hon har gått ut årskurs 5. Detta är väldigt stort för oss. Linnéa är vårt första barn som har ”överlevt” årskurs 5. Det låter helt sjukt när jag skriver ÖVERLEVT men just så känner vi. Våra äldsta, nu 19 och 16 år, började båda ha väldigt hög frånvaro i årskurs 5 och sen kraschade de helt på höstterminen i årskurs 6 och blev så kallade hemmasittare (eller hemmakämpare vilket är ett bättre begrepp enligt mig).
Varje avklarat skolår känns som en milstolpe och en lättnad. Slutet på skolplikten känns skön att nå. Inte för att vi på något sätt förringar vikten av kunskap och utbildning (vi är två högskoleutbildade föräldrar) utan för att vi har sett två av våra barn må så dåligt av skolan att de till slut inte klarade av att gå dit. Emil har detta läsår gjort comeback i årskurs 9 efter flera år med hög/total frånvaro.
Det som har varit tungt är framförallt våra barns mående men även hur vi föräldrar har blivit bemötta. ”Om barnet inte kommer till skolan beror det på att ni inte är tillräckligt hårda!”, ”Det är väl bara att tvinga barnet att gå till skolan!”. Nej! Vi tvingar inte barn som kräks av ångest till skolan.
Linnéa fick sin adhd-diagnos redan som 8-åring. Vi och skolan såg Linnéa på samma sätt. Hon visade sina svårigheter både hemma och i skolan. Att vi hade samma bild ledde till en snabb utredning och bra dialog. Hon har dessutom även haft turen att ha en helt fantastisk lärare sedan årskurs 2 som hela tiden har använt ett lågaffektivt bemötande och hjälpt Linnéa med sina utmaningar och anpassat efter hennes behov.
Calle och Emil fick sina diagnoser vid 13 respektive 12 års ålder. I deras fall var problemet att skolan inte såg det vi föräldrar såg vilket ledde till att skolan inte trodde på vår bild. ”Allt går bra här i skolan!”. Det ledde till att våra barn inte fick de anpassningar de hade behövt. Det ledde i slutändan till att både Calle och Emil inte mäktade med skolan utan slutade gå dit.
Calle har nu, sex år efter den totala kraschen i årskurs 6, börjat fundera på att läsa in betyg på komvux till hösten. Han vill om han får rätt förutsättningar.
I ”vanliga” familjer rullar skolåren på men för oss är det nedräkning. Det är fyra år till som Linnéa måste orka. Tack och lov behåller hon sin toppenlärare även i årskurs 6. Fyra år kvar innan vi kan slappna av…
Idag är en stor dag. Vi har firat på restaurang och skålat för våra fantastiska barn ❤
Den här veckan har Emil, min 16-åring med ad(h)d och asperger/autism nivå 1, gått ut 9:an. Hans klass slutar imorgon och hade avslutningsfika idag. Emil ville inte delta på fikat och avslutningen i klassrummet imorgon. Han har medvetet valt bort det då han känner att det är svårt att delta pga. både hans selektiva ätande och den sociala biten. Klokt av honom att göra det som känns bäst för honom. Skönt också att skolan förstår att detta är vad Emil behöver och inte sätter frånvaro på honom de sista dagarna.
Nu i årskurs 9 har Emil gått i skolans lärstudio. I årskurs 7 och 8 envisades Emil med att göra som alla andra och gå heltid i stor klass vilket inte fungerade. Han orkade inte det. Skolan lät inte heller Emil plugga hemma – ”skola ska ske i skolan”. I höstas var Emil äntligen redo att ta emot de anpassningar som erbjöds och skolan insåg att plugga hemifrån var riktigt bra för Emil. De öppnade också en lärstudio där Emil har gått detta år (bortsett från ett ämne med klassen). Han har gått i lärstudion 2-2,5 h/dag.
Samma barn. Samma skola. Nya självinsikter, möjligheter och anpassningar.
Då – ett barn som hade överkrav på sig och inte tillräckligt med stöd och anpassningar. Nu – ett barn som har haft anpassat schema, stöd, tydlig struktur och en medvetenhet om sina egna behov.
Då – ett barn utan betyg. Nu – ett barn som får 9 fina avgångsbetyg.
Då – ett barn med ångest, oro, konstant stress och en känsla av misslyckande. Nu – ett barn som mår bra, orkar och har drömmar och visioner.
Ja, vad säger man? Tydligare kan det inte bli. Vad tänker de som gör budgetar och styr utbildningsväsendet i Sverige om detta? Jag bara undrar…
Barn är som knoppar. Om de får rätt skötsel kommer de att utvecklas och blomma.
Till hösten ska Emil läsa in några betyg till på individuellt alternativ för att sedan hösten-22 kunna läsa ett teoretiskt högskoleförberedande program på gymnasiet. Han vill för att han kan! I år har han fått blomma!
Som både NPF-förälder och pedagog känner jag mig väldigt skeptisk till schemabrytande aktiviteter. Det vill säga aktiviteter som inte följer det vanliga schemat såsom t ex utflykter, faddringsdagar, idrottsdagar osv.
Det är oerhört viktigt att dessa aktiviteter är anpassade och väl förberedda. Vissa elever behöver bildstöd för att kunna följa med/delta, andra elever kanske faktiskt inte ska följa med/delta.
För alla våra barn har det nu kommit information inför sista skoldagarna. Det är utflykter och andra aktiviteter nästan varje dag.
Det är likadant på den skola jag arbetar på. Klasser åker hit och dit. Detta kan bli väldigt rörigt för vissa elever och det kan vara svårt att få till ett fint avslut på terminen.
För E så är det schemabrytande aktiviteter varje dag nästa vecka. Det finns inte en chans att E fixar det. Det kommer att bli hemmadagar för att spara energi och undvika känslan av misslyckande. Vi…
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 