Månadsarkiv: november 2018

Ständiga försök att hitta nya möjliga vägar

Jag är inte den som ger upp. Jag ger aldrig upp. Om något inte fungerar så försöker jag hitta ett sätt att lösa det.

Ibland är det svårt att få L att göra vissa saker som hen inte vill. Det kan vara att duscha t ex. Trots att vi har veckoplanering med bestämda duschadagar och sätter timetimern innan duschdags så kan det ändå bli motstånd från L ibland. L lägger ner oerhört mycket mer energi på att tjafsa om duschandet än på själva duschandet.

Jag har gjort en energitermometer till L. Med den försöker jag visa L att hen gör av med alldeles för mycket energi på att tjafsa. Några gånger har jag lyckats korta ner motståndssituationer med hjälp av den. Jag hoppas att det blir bättre och bättre.

C sa till mig att den ser ut som en snopp. 😂 Det hade inte jag tänkt på. Och L har inte sagt något. Än 😉

E har ett bakslag gällande skolan nu. Det är många jobbiga tankar som stör: ”Det går inte”, ”Jag kan inte” osv. En vän har ett barn som har det tufft. Hennes barn har fått en liten soptunna att lägga ner sina jobbiga tankar i. Jag blev inspirerad och gjorde en bild med en soptunna till E. Tanken är sen att hen ska skriva ner sina jobbiga tankar på lappar och sen sätta dem på tunnan.

Jag var lite orolig för att E skulle rata idén och säga att det var töntigt, men E tog emot den. Om det hjälper återstår att se.

Det gäller att hela tiden tänka nytt och testa olika saker. Det finns möjliga vägar och passager. Det gäller bara att hitta dem och att ibland även hitta rätt nyckel.

Annonser

10 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!

Undvikandebeteende

C har varit hemma från skolan i drygt 4 år med några sporadiska skoldagar här och var. Varje gång vi berör ämnet skola så låser C sig. Det går inte att prata om det alls. C börjar skruva på sig, låta, vända bort huvudet, gå iväg, dra täcket över huvudet, gå in på toa och låsa dörren, säga att hen är inne i spelet och inte kan prata… Det spelar ingen roll vilken situation vi väljer att prata i. Det går aldrig. Det går inte ens om vi ber om att få ”boka” en tid som C får bestämma och sen sätta timetimern på t ex 10 min.

Vi har gett upp skola just nu. Det kommer inte att fungera. Nu tittar vi på andra lösningar. T ex att hitta en praktikplats. C vill inte prata om det heller. Hen har inte direkt några intressen som skulle kunna bli en praktikplats men vi vill försöka luska lite. Något måste vi hitta! C kan inte bara vara hemma. Sen är ju frågan hur vi ska lyckas få iväg C överhuvudtaget. Det måste finnas något driv som kommer inifrån, som med moppekörkortet. Syon ska komma på hembesök nästa vecka. Hoppas det ger något.

C har ett tydligt undvikandebeteende. Hen stänger av. Försöker vara uppe sent, även om vi tjatar om att hen ska gå och lägga sig senast vid midnatt, och sen sova bort halva dagarna. Om C sover bort dagarna så blir det inte lika tydligt att hen är hemma när kompisarna är i skolan. C börjar spela med sina kompisar så fort de kommer hem från skolan. I spelet kan C känna sig ”normal” och som en i gänget. Jag är väldigt glad över att C har vänner. Ibland träffar hen dem på helgerna också.

Något som inte är bra är att C knappt kommer utanför dörren på vardagarna. Vi försöker uppmuntra C att gå och träna med sin kompis. Hen gjorde det en period tidigare men inte alls nu. Vi ber C att åtminstone gå runt kvarteret men inte ens det gör C. C säger ”Jag orkar inte!”. Vi försöker förklara att frisk luft och motion ger energi för att sen orka mer men det hjälper inte.

E, som har fungerat så bra den här hösten, har helt kraschat nu. Tredje veckan hemma och vi ser ingen ljusning alls. E är inne i sin årliga morgondvala och vi lyckades inte hejda den i år heller. Vi märker att inte heller E vill prata om hur vi ska göra för att stötta hen tillbaka till skolan.

Jag har själv lite av ett undvikandebeteende. Inte så att jag undviker att ta tag i situationer för jag kämpar hela tiden. Däremot undviker jag att tänka för mycket om jag kan. Vissa dagar kan jag mota bort alla jobbiga tankar och all oro. Vissa dagar sipprar det in. Som idag. Det blir som små hål i mitt skydd som jag har byggt upp. Genom hålen sipprar tankarna in ”Om vi inte hjälper E tillbaka fort nu, kommer hen vara hemma hela högstadiet då?”, ”Kommer C att behöva bo med oss hela livet?”, ”Hur kommer C och E att må om några år när kompisarna börjar få jobb osv?”, ”Hur kommer det att bli när C fyller 18 år 2020? Hur ska vi hinna hjälpa C innan dess?”, ”Hur ska vi få E att äta bättre?”, ”Hur påverkar allt detta lilla L?”…

Laga alla hål. Bort med alla tankar. BORT!

Sådärja!
Nu måste jag åka och jobba.

13 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Affektsmitta

Jag vet att jag vinner på att vara lågaffektiv men ibland går det inte alls. Jag bara tappar allt.

Idag vid nattningen kunde inte L sluta prata om ett finger hen har ont i. Det gör ont på sidan av fingret vid nagelkanten. Ls prat/tjat kröp innanför skinnet på mig.

”Mamma, jag kan inte sova! Det gör jätteont i fingret!”

10 sekunder senare.

”Mamma, det gör verkligen ont!”

”Jag förstår att det gör ont men försök sova nu.”

”Mamma, är det farligt?”

”Nej! Det är inte farligt!”

”Hur vet du det?”

”Jag vet det!”

30 sekunder senare.

”Mamma, jag kan verkligen inte sova. Det gör ont hela tiden.”

”Ska jag hämta bedövningssalva och plåster?”

”Jaaa!”

Jag satte på salva och plåster.

”Så nu blir det bättre snart!”

En minut senare.

”Mamma, det gör fortfarande ont. Det bultar.”

”Det blir bättre snart. Slappna av nu och lyssna på sovmusiken.”

”Jag kan inte slappna av. Det gör ont. Fingret säger dunk dunk dunk…”

”Va tyst nu! Fingret blir inte bättre för att du tjatar om det!”

Tyst i någon minut.

”Men mamma… Fingret känns hela tiden. Jag kan inte tänka på något annat!”

”TYST! SOV NU!!!” sa jag med arg och bestämd röst.

L började gråta, skrek och puttade bort mig. Sparkade i sängen.

”Du är dum!!!”

Jag fick lägga ner en bra stund på att lugna ner hen. Maken fick till och med komma en stund och lugna ner. Nattningen, som brukar ta ca 30 min med melatonin, tog en timme.

Jag vet ju om att L reagerar på arga röster och att det triggar L. Jag tjänar både tid och kraft för oss båda genom att behålla lugnet. Att vara lågaffektiv är en genväg. Att inte vara det är en senväg.

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Låg-affektivt bemötande

Jag borde inte ha tittat in

Just nu är vi hundvakter. Lite före kl. 7 i morse gick jag ut med hunden. Jag gick runt några kvarter i vårt villaområde. Det är svårt att hinna med mer än så på morgnarna. Eftersom det mörknar fort även på eftermiddagarna så blir det flesta promenaderna i mörker.

I morse på min hundpromenad kunde jag inte låta bli att titta in i folks hus. Jag vet att det är otrevligt att göra så men jag kunde inte låta bli. Jag borde ha låtit bli. För det gjorde ont. Jag såg familjer som satt och åt frukost tillsammans, jag såg en tonårskille som stod vi en diskbänk… Jag såg uppdragna rullgardiner.

I mitt hus var det bara ett av tre barn som hade kommit upp ur sängen kl. 7 och det var L. Både C och E låg kvar i sina sängar med rullgardinerna nere. Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag borde inte ha tittat in. Ibland blir det så påtagligt vad vi missar. Eller egentligen hur jag önskar att det var.

Vid kl. 8 tog jag bilen till jobbet. Då hade jag två av mina tre barn hemma från skolan. Jag såg barn som cyklade till sina skolor, jag såg ungdomar på busshållplatser… Jag såg så många barn som var på väg till sina skolor på olika sätt. Dit borde mina äldsta barn också vara på väg. Men de var inte det. Inte idag heller.

På min lunchrast tittade jag in på Facebook. Där hade en kompis delat en bild på sin son som går i 1:an på gymnasiet. Hon hade skrivit att hon är så stolt för att han står i sin skolas monter på Gymnasiemässan. Jag förstår att hon är stolt. Men jag kunde inte förmå mig att trycka på ”Gilla”. Det gjorde för ont. Min C har inga avgångsbetyg från 9:an och gymnasium känns just nu som en utopi. En ouppnåelig dröm. Jag tryckte på ”Gilla” efter ett tag. Fånigt och missunnsamt av mig att inte göra det.

En annan vän skrev att hon var så stolt över dottern som hade börjat jobba extra på ett äldreboende på helgerna. Jag kände bara ”Fuck you!”. C är långt ifrån ett extrajobb. Om jag tänker för mycket blir det så tungt att jag nästan måste stänga av. Oron över Cs framtid gnager. C är inte närmare en fungerande skolgång nu än vad hen var för 4 år sedan när hen började vara hemma.

Då och då dyker det också upp inlägg om vänner som är stolta över sina barns idrottsprestationer. C var väldigt duktig på fotboll men slutade på fotboll i samma veva som skolan slutade fungera.

Jag dömer inte mina barn efter deras prestationer. Mina barn är helt fantastiska som de är. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill att de ska ha en bra självkänsla för hur de är (varandet) inte vad de gör (görandet). Det som blir jobbigt med att titta in i andras liv är mest att min vision spricker. Min bild av hur livet skulle/borde ha varit är det jag ser. Jag ser också det som mina barn går miste om.

När jag kom hem från jobbet gick jag ännu en hundpromenad i mörkret. Maken var hemma och lagade middag. Jag fortsatte att titta in och vältra mig i självömkan. Jag såg familjer som åt middag tillsammans. Vi äter nästan aldrig middag tillsammans. De äldsta äter på sina rum framför sina datorer och L äter framför TV:n.

När jag kom hem var middagen nästan klar. Jag dukade till alla fem. Det gör jag oftast, även om barnen nästan alltid bara hämtar mat och lämnar bordet. L fick i uppdrag att gå och säga till C och E att maten var klar. Då hände det! Vårt mirakel – det mirakel som andra inte ser som mirakel. Alla tre barnen valde att sitta och äta med oss vid bordet och vi hade en jättetrevlig fredagsmiddag. Jag älskar våra mirakel!

Om någon hade gått förbi vårt hus just då och tittat in hade de sett en familj som åt middag tillsammans. En helt ”vanlig” familj.

Vad är en ”vanlig” familj egentligen? Och vad har jag sett idag när jag har tittat in? Jag kanske har sett andras mirakel.

20181123_194511773409639.jpg

På vårt middagsbord ❤

Trevlig helg!

12 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare, Vardag

Det förödande höstlovet

Nu bygger E en mur igen.

E klarade det förödande höstlovet. Trodde vi. Men så var det tydligen inte. Hen kom iväg tre dagar veckan efter höstlovet (måndag, tisdag och fredag) men har sedan dess varit hemma. E är helt slut. Jag känner en enorm frustration och uppgivenhet. Varför hände detta i år igen? Det är tredje året det blir så för E. Årkurs 5 och 6 och nu även i årskurs 7. Jag vet inte hur vi ska komma ur detta igen. E säger varje kväll att hen ska gå dagen efter men sen på morgonen så går det bara inte.

Jag följer bloggen Prestationsprinsen och idag kom detta inlägg upp i mitt flöde https://prestationsprinsen.wordpress.com/2018/11/15/tva-manader-racker-egna-viljan-sen-ar-det-november-da-ar-ocksa-orken-slut-och-hemmasittandet-ett-faktum-3/

Innehållet i inlägget från Prestationsprinsen stämmer nästan på pricken på min E. Jag vet dock att hen tycker om alla lärare och trivs i sin klass. Jag delade Prestationsprinsens inlägg på min Facebooksida och fick så många kommentarer av föräldrar som känner igen sig. Deras barn har också kraschat. Det är så sorgligt att det är så många barn som inte orkar med skolan.

Hur kommer det sig att så många barn kraschar?

När det gäller E så beror det till viss del på att hen inte ville ha de anpassningar skolan erbjöd i början av terminen. Hen blev erbjuden ett schema med lite kortare dagar men vägrade gå andra tider än klassen. E vill göra som alla andra trots att vi tjatade om att det var smartare att ha en mer hållbar och långsiktig plan.

E har relativt lätt för sig i skolan. Jag tänker att de som har lätt för sig, men bristande ork, kanske inte måste göra t ex alla uppgifter inom ett område i matteboken eller läsa och analysera alla kapitel i en bok i svenska. Så fort eleven har visat sina kunskaper borde eleven få vila alternativt få andra uppgifter om eleven själv orkar och vill det.

Jag vet faktiskt inte hur man ska komma åt detta ”orka-fram-till-höstlovet-problem”.
Jag har dock några förslag på vad skolan kan göra:

  • Ha tydliga mål och förväntanskrav på eleven. Gärna i form av en checklista eller en måltrappa så man kan se framsteg.
  • Ha rimliga krav så eleven alltid har möjlighet att lyckas.
  • Kolla av energiåtgång och stressorer ungefär en gång/månad (eller kanske oftare) för att se hur läget är.
  • Vid frånvaro ska mentorn ringa hem och prata med eleven varje dag för att hålla kontakten och visa på att eleven är saknad och inte bortglömd.
  • Om eleven har ork nog kan skolan erbjuda eleven möjlighet att arbeta hemma och göra t ex veckomål för att inte halka efter alltför mycket.
  • Försöka hjälpa eleven att upprätthålla kontakten med kompisar.

Jag är lite tagen på sängen av att E kraschade nu. Vi såg inga direkta signaler. Hen har fungerat så bra hittills. Jag känner mig dum som missade att se att det var på gång. Jag känner mig misslyckad som inte kunde hejda förloppet i år heller. Nu oroar jag mig inte bara för att E missar kunskaper, utan för att hen ska få rollen som ”hemmasittare” även på den här skolan. E har ju inte haft den rollen på högstadiet. Jag är rädd för att E återigen kommer att oroa sig över vad kompisarna ska säga så att hen stannar hemma bara på grund av det.

Jag vill inte gå igenom samma sak som förra året en gång till. Det är så tärande. Klumpen i magen bara växer. Stressnivån skjuter i höjden. Helvetesjävlaskit!

2 kommentarer

Under ADD, Hemmasittare, Skola, Stress

Att bryta mönster

Jag var så orolig över hur det skulle gå för E efter höstlovet. Lättnaden när E tog sig till skolan i måndags var enorm. E bröt sitt mönster. Hen kom även iväg till skolan i tisdags. Men både igår och idag har E varit hemma. Igår för att hen kände sig trött och jag tänkte att en vilodag efter två långa skoldagar kan ju vara okej efter en veckas sjukfrånvaro och en vecka höstlov. Men hemma idag med? E sa att hen mådde illa. Jag vet inte… Jag får bara panik när hen är hemma mer än en dag i sträck.

Nu är jag orolig för imorgon. E säger att hen ska gå. Hoppas det!

Jag fasar för att E ska fastna i inaktivitet igen. Det blir lätt en vana att vara hemma och det är svårt att komma igång igen.

Vi har haft stöd från kommunens ”hemmasittarteam” för E och oss föräldrar i ungefär ett år nu. Teamet säger att de vill knyta ihop säcken och avsluta med oss nu. Jag vågar inte avsluta. Jag vågar inte tro att E inte är en hemmasittare längre. Men jag vill verkligen tro det.

Förra läsåret hade E kanske 5% närvaro i skolan. Hittills denna termin har E drygt 80% närvaro (i frånvaron ingår 4 utspridda vilodagar och 5 sjukdagar i rad). Jag hoppas att E fortsätter orka med skolan så pass bra som hen hittills har gjort detta läsår.


C har 100% frånvaro igen. Hen har inte satt foten på gymnasiet sedan de två introduktionsveckorna i augusti då hen hade 100% närvaro.  Det är helt sjukt men jag börjar verkligen bli van vid att C är hemma. Fyra år hemma. Vilken uppförsbacke hen har nu. Jag har fortfarande ingen aning om hur C ska komma ur detta. Jag kan inte se någon ljusning. Hens mönster är så djupt rotat. Uppgivenheten är så stor. Hur tar man igen 4 år missad skola? Kan man göra det? C säger att det känns som det är så mycket att jobba ikapp att det inte är någon idé att ens försöka. Jag kan förstå känslan. Ändå måste vi försöka motivera och peppa C. Hur blir det annars för C i framtiden?

C har inte fått hjälp från hemmasittarteamet. I åk 8 och 9 gick hen på resursskola utanför kommunen och de hjälper tyvärr bara elever som går i skolan i kommunen. Nu kan C inte heller få hjälp av dem eftersom de endast hjälper elever upp till årskurs 9.  

Jag minns inte hur det var att nästan dagligen ha tre av tre barn i skolan (L i förskolan på den tiden).
Jag minns inte hur det var innan vi fick börja leva med den här dagliga psykiska pressen.
Jag minns inte hur det var att inte vara orolig för morgondagen.
Jag minns verkligen inte det.

Och jag önskar så att jag hade uppskattat den känslan mer då.
För den måste ha varit helt underbar!

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

Oroande mönster

Imorgon börjar skolan igen efter en veckas höstlov. Veckan innan höstlovet var E sjuk hela veckan så nu är det två veckor sedan hen var i skolan sist.

Två år på raken, åk 5 och åk 6, har E kraschat ungefär vid höstlovet och inte kommit tillbaka till skolan förrän framåt vårkanten.

Det har gått jättebra för E nu i åk 7. Hen har bara varit hemma sjukveckan och ett par vilodagar. Skolan säger att hen ligger bra till i alla ämnen.

Det är så typiskt att E skulle bli sjuk precis innan lovet. Ett oroande mönster. Jag är på riktigt livrädd för morgondagen men hoppas att det fungerar. E är så känslig för mörkret och brukar vara väldigt svårväckt.

Igår sa E ”Väck mig tidigt imorgon! Jag behöver träna på att gå upp.”  Hen vill så gärna.

Jag vill bara att morgondagen ska vara över så jag vet hur det gick…

7 kommentarer

Under ADD, Förståelse, Hemmasittare, Skola