Månadsarkiv: februari 2020

Till alla som kämpar ensamma

Igår kväll satt jag och maken i soffan och lyssnade på musik. Maken drack en öl och jag ett glas vin. Vi hade precis beställt hemkörning av pizza då ingen av oss orkade laga mat.

Just precis DÅ satt alla våra tre barn i sina rum vid sina datorer och spelade Minecraft tillsammans. Det var första gången Linnéa fick spela med brorsorna. Killarna brukar inte spela just Minecraft så ofta längre. Vi satt i soffan och njöt av att höra Linnéas glada röst. Det var en riktigt skön och mysig stund. Jag sa till maken ”När det är så här kan man nästan glömma allt och känna att vi är en vanlig familj”. Jag pausade lite och sen sa jag ”Men egentligen är det mycket jobbigt som ligger under ytan och lurar”. Maken höll med. Vi satt och begrundade detta ett tag.

Då slog det mig hur tacksam jag är över att ha någon att dela allt med – både medgång och motgång. Hur skönt det är att maken och jag är överens kring saker som rör barnen, hur vi båda går på möten, hur vi hjälps åt med lämningar, hämtningar, nattningar, matlagning, handling, hushållsarbete… Visst tjafsar vi ibland och har våra ”ups and downs” som alla andra men jag inser att jag är lyckligt lottad. Livet är ofta tufft fast vi är två.


Jag vill hylla alla som av olika anledningar kämpar ensamma för sina barn. Alla de som gör allt själva. Alla de som är ensamstående, alla de som lever med en partner men som ändå måste kämpa ensamma, alla de som har en partner som inte vill ta till sig barnets svårigheter och behov, alla de som har en partner som är sjuk eller mår dåligt på något sätt… Jag beundrar er. Ni borde inte behöva kämpa ensamma. Idag skänker jag alla er en extra tanke. Ni anar inte hur bra ni är. Jag vet att ni är starka för att ni måste. Många kramar till er. ❤


5 kommentarer

Under förälder, Förståelse

Jobba med skolarbete hemma?

Flera gånger under de år våra killar har haft hög skolfrånvaro har frågan kommit upp om de ska få hemundervisning eller inte samt om de ska få göra skolarbete hemma själva eller inte.

Argumenten för att mina killar inte ska få hem skolarbete eller få undervisning hemma har varit många. När det gäller Calle krävde skolan ett läkarintyg innan han fick lite undervisning hemma.

När det gäller Emil så fick han lite hemundervisning ganska snabbt tack vare en pedagog som mer eller mindre struntade i vad rektorn tyckte och gjorde det som hen trodde skulle fungera. Hen byggde relation och kom på besök som successivt innehöll mer och mer skolarbete. Tack vare det tog sig Emil tillbaka till skolan men föll tyvärr sen igen och blev helt hemma efter ett tag när han bytte skola till högstadiet.

Nu ska Emil vara i skolans lärstudio i 50 minuter/dag. Vissa dagar kommer han inte iväg. Kommunens ”hemmasittarexpert” har sagt att skolan inte ska låta Emil plugga hemma. Argumenten är att han måste träna på skolnärvaro och inte vänja sig vid att ”göra skola” hemma.

Nu är det så att Emil är en högpresterande elev när han orkar. Att halka efter mer och mer med skolarbete stressar honom jättemycket och tar mycket av hans energi. Han grubblar och analyserar. Han vill kunna jobba en stund hemma de dagar han inte fixar att komma iväg. Först sa skolan nej till det. Dock har de nu äntligen gått med på att han får göra lite skolarbete hemma de dagar han är hemma. Idag var han hemma och när jag kom hem från jobbet kom han stolt fram och visade det han hade jobbat med. En glad och nöjd kille. Inte en ledsen och låg kille som han brukar vara på hemmadagar.

Jag tycker att det är viktigt att inte per automatik göra lika för alla och ha en regel som säger ”Inget skolarbete hemma”. Varje fall och individ måste bedömas för sig. Alla har olika sätt att reagera och fungera på.

Sen undrar jag varför skola måste göras i skolan? Det viktiga är väl att skolarbete görs? Är skolplikten så stelbent att man inte tänker på kunskap utan endast på närvaro?

6 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Fin recension på Instagram

View this post on Instagram

Som föräldrar till barn med Npf och med egna svårigheter inom NPF, skulle jag önska att alla läser Supemamsens bok. 🤗Samhället behöver få upp ögonen för vad det kan innebära att leva med svårigheter som inte syns utanpå- och förhoppningsvis kunna bemöta alla oss med svårigheter med "andra ögon" och framförallt mer förståelse. Betyg: 🙆‍♀️🙆‍♀️🙆‍♀️🙆‍♀️🙆‍♀️/5 Boken är otroligt välskriven och genomtänkt. Det märks att Supermamsen har lagt ner hela sin själ i att kunna ge läsaren en så bred och djup bild som möjligt ur flera pespektiv – Både som mamma till barn med svårigheter, men också som pedagog. Boken är lättläst och ger många konkreta exempel. För er som arbetar i förskola/skola kan det vara den viktigaste boken som ni någonsin läser. Alla elever har rätt att bemötas på ett positivt sätt och få den anpassning i skolan som den behöver. Deras framtid hänger på det. Sååå tacksam för Supermamsens bok som både ger skolor olika "verktyg" och tankesätt. Men också stöd för alla som lever med NPF eller har barn med svårigheter. 🤗🙏🙏 Tack underbara @supermamsenblogg @kikkuliforlag för recenssionsexet 🙏🙆‍♀️🤗💞 #bok #boktips #läsning #läsningpågår #bookstagram #bookinstagram #booknerds #books #läsning #läsningsmittar #läsa #bookobsession #booknerds #add #adhd #autism #npfförälder #npf #skolan #specialpedagogik #specialpedagog #böcker #adlibris #bokus #akademibokhandeln #älskarböcker #lärarepåinstagram #lärare #lärareföljerlärare

A post shared by Erikas Bokhylla (@erikasbokhylla) on

2 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

SOCIALTJÄNSTENS RESURSSLÖSERI

Som jag har skrivit om tidigare gjorde skolan en orosanmälan till socialtjänsten på Emil, som går i åk 8, precis innan jul. Skolan uttryckte tydligt både till oss och till socialtjänsten på anmälningsmötet att ingen oro för Emils hemförhållanden finns. Anmälan gjordes ENBART BASERAD PÅ SKOLFRÅNVARO. När jag frågade skolan vad som var syftet med anmälan sa skolan att ”Det skulle se konstigt ut om vi inte anmälde för kommunens konsekvenstrappa vid skolfrånvaro innehåller steget orosanmälan”.

Då vi har blivit både anmälda och utredda ett antal gånger tidigare på grund av Calles skolfrånvaro så visste jag att socialtjänsten inte har några passande insatser för oss vilket jag också sa till skolan. Hursomhelst – skolan anmälde.

På anmälningsmötet var Emil med samt biträdande rektorn. Vi berättade om Emils stora vilja att gå till skolan, om hans bristande ork, hans benägenhet att göra mer än han förmår och om och om igen köra huvudet i kaklet. Här har vi en högpresterande kille som inte vill något hellre än att klara skolan. Emil själv var väldigt duktig på mötet och försökte berätta.

Handläggaren på socialtjänsten skulle bolla med sina kollegor och återkomma till oss om de skulle öppna utredning eller inte. Den 19/12 (så trevligt precis innan jul…) ringde hen och sa att de skulle öppna utredning för att se om de har något passande stöd att erbjuda. Jag sa ”Jag vet att ni inte har det men lägg tid på det då om ni tror det”. Vad skulle jag säga…? Det är inte direkt så att man kan tacka nej till att bli utredd. Jag sa till handläggaren att Emil blir väldigt stressad av allt detta och känner oro. Handläggaren sa ”Det kan vara bra för barn att känna lite press. Nu kanske han skärper sig och tar sig iväg till skolan!”

SKÄRPER SIG!?!

Den handläggaren fattar ingenting! Det är inte bra om Emil ”skärper” sig och pressar sig mer än han förmår bara för att han är orolig över vad socialtjänsten ska komma med för idéer. Emil är specialist på att hålla ihop och skärpa sig, det är det som ledde till hans utmattning i första plats.

Nyligen hade vi möte i en dryg timme med utredarna. Då var Emil inte med. Vi berättade om hur Emil kämpar med sin ork, hur vi föräldrar stöttar och engagerar oss, hur vi försöker aktivera Emil, hur vi söker stöd och hjälp överallt, hur vi kämpar tillsammans med skolan och har en plan som vi beslutade om tillsammans med skolan vid samma tillfälle som de berättade att de tänkte göra en orosanmälan. Utredarna frågade hur det går med planen som först innebar promenad/bil till skolans parkering för att sedan bli 50 minuter/dag i skolans elevstudio. Vi sa att Emil nu kommer iväg 2-3 dagar i veckan till elevstudion. Den enda insats som vi föräldrar känner skulle kunna vara aktuell för oss är kontaktperson men det vill inte Emil ha. Vi avslutade mötet och bokade in ett nytt möte om ett par veckor då utredarna skulle träffa Emil.

Häromdagen ringde en av utredarna och sa att hen hade pratat med sin chef som hade sagt att det var onödigt att de lade ner mer krut på oss då vi är samspelta och resursstarka föräldrar som tillgodoser Emils behov. Kontaktperson skulle vi aldrig bli beviljade då vi redan tar hand om Emil så bra och aktiverar honom. Det inbokade mötet då Emil skulle vara med avbokades. Tack och hej!
VAD VAR DET JAG SA?

VARFÖR TROR SKOLOR ATT DE PER AUTOMATIK MÅSTE ANMÄLA TILL SOCIALTJÄNSTEN VID HÖG SKOLFRÅNVARO TROTS ATT INGEN ORO FÖR HEMFÖRHÅLLANDEN FINNS?

VARFÖR TROR SKOLOR ATT SOCIALTJÄNSTEN SKA GÅ IN OCH LÖSA PROBLEMATISK SKOLFRÅNVARO?


VILKET RESURSSLÖSERI!


Trots att jag vet att vi gör allt vi kan så känns det ändå jobbigt och tar energi att bli granskad om och om igen. För att inte tala om missad arbetstid.

Önskemål till skolor:

  • Anmäl inte i ”onödan”. Om bra dialog finns med föräldrarna och ingen oro för hemförhållanden finns, anmäl inte då om det inte finns stöd som familjen vill söka.
  • Anmäl inte precis innan jullov eller sommarlov (om det inte finns en direkt fara för barnet). Vi har blivit anmälda av ”välvilja” många gånger. Den där så kallade ”välviljan” tar mycket energi från oss och på lov behöver vi vila för att sedan orka stötta våra barn igen.

Önskemål till socialtjänsten:

  • Var tydliga gentemot skolor vad som gäller vid anmälan vid hög skolfrånvaro. Ska skolor anmäla vid skolfrånvaro trots att ingen oro för hemförhållanden finns? Var tydliga och informera om hur ni tänker kring detta.
  • Inrätta något som heter ”Ansökan om stöd”. Det blir väldigt fel när det bara finns ”orosanmälan.”
  • Ha handläggare och utredare som är utbildade/kompetenta kring NPF. Om vi blir utredda av personer som har noll förståelse för NPF kan vi hamna i ett väldigt utsatt läge när vi försöker förklara/försvara vårt annorlunda och utmanande föräldraskap.

Nu undrar jag om detta var vår sista anmälan baserad på skolfrånvaro… Förhoppningsvis. Men om mina barn fortsätter ha det tufft misstänker jag att vi tyvärr kommer att sitta på ännu fler MM (Meningslösa Möten). Resurser och tid läggs på fel saker. De som skulle behöva hjälp kanske inte får den i tid för att socialtjänsten lägger tid på oss.

12 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Socialtjänsten

Boken är äntligen klar!

Nu har boken kommit. 😊 Det har varit mycket jobb med den men det är det värt om boken kan hjälpa någon. ❤

Författare är Supermamsen. Av respekt för mina barn ger jag ut den under pseudonym.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON. Den går även att beställa från Kikkuli Förlags hemsida. Om ni inte vill/har möjlighet att köpa boken kan ni tipsa era lokala bibliotek.

Boken handlar om mina erfarenheter. Det har varit en tuff resa. Jag försöker samtidigt ge tips och förmedla hopp. Jag skriver ur båda mina perspektiv – pedagog och NPF-förälder.

Jag hoppas att boken tillför något ❤

10 kommentarer

Under Boktips, förälder, Förståelse, Hemmasittare