Det här ”receptet” har jag följt många gånger för att hantera olika situationer med mina barn.
Lågaffektiv detektiv med humor! Rekommenderas varmt! 🙌
Månadsarkiv: juni 2023
Förnyat ”recept”
Om boken ”Jag vill bara bli erkänd som stat” av Elsa Törnqvist
Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa boken ”Jag vill bara bli erkänd som stat – en självbiografi om autism” av Elsa Törnqvist (Norstedts, 2022). Elsa blev diagnostiserad med autism när hon var 23 år gammal. Boken tar oss igenom den krokiga resan till diagnosen.
På 194 sidor får vi läsa en lättläst berättelse om Elsas liv. Elsa delar med sig av hennes känsla att inte vara som alla andra men alltid försöka passa in och göra som man ska och borde. Hon känner sig ofta ”fel” och undrar varför saker som är till synes lätt för andra är så svåra för henne. Vi får målande beskrivningar av Elsas egna känslor och tankar kring olika situationer. Hon har ofta känt sig ensam, utanför, misslyckad och missförstådd och inte förstått varför.
Hennes livsresa går genom felbedömningar i vården, självskadebeteende och dåligt mående. Elsa beskriver hur vården stämplade henne som deprimerad trots att hon aldrig själv har känt sig deprimerad. Hon anser själv att hon har haft det tufft i livet på olika sätt men ändå alltid varit glad.
Eftersom Elsa har gjort allt för att passa in och pressades utifrån att träna på det hon ansåg som svårt ledde det till utmattning. Att sen få förklaringen att autismen har ställt till det för henne ledde till en stor lättnad. Genom en ökad förståelse för sina egna utmaningar kan hon också vara snällare mot sig själv.
Som förälder till barn med autism (en 18-åring och en 21-åring) har boken gett mig många tankeställare och en ökad förståelse för mina barns utmaningar. Nu är de i en ålder då jag vill börja kräva mer av dem men jag måste samtidigt tänka på vilka utmaningar de har och inte ställa överkrav. Personer med autism har ofta en ojämn begåvning vilket kan göra det svårt att ställa rimliga krav. Vissa saker fungerar jättebra och andra inte.
Boken rekommenderas varmt till dem som själva har autism för jag tror att igenkänningsfaktorn kan vara hög och även till anhöriga/vänner/arbetsgivare som vill få en större inblick i vilka utmaningar en autismdiagnos kan innebära.
Tack Elsa för boken och för att du delar med dig!
Dela detta:
Sjukskriva barn?
Vår NPF-resa började hösten 2014 med vår äldste son Calle (nu 21 år). Han började stanna hemma mer och mer från skolan och sedan efter 8 månader som hemmakämpare fick han diagnosen autism nivå 1 (då asperger). Sommaren 2015 började jag blogga och här är ett av mina allra första inlägg. På den tiden kallade jag Calle för C och angav inget kön utan skrev hen. Allt för att hålla oss anonyma. Calle har sedan dess, alltså i snart 10 år, kämpat med låsningar.
I början var det endast låsningar gentemot skolan men med tiden växte det till att gälla många saker. T ex åka till landet, middag hos vår kompisfamilj osv. Sen blev det även självvalda saker som han inte klarade av att ta sig till. Han blev en innesittare. Vi ville att han skulle bli sjukskriven för att få återhämta sig. Han var utmattad av en icke anpassad skola (inga anpassningar gjordes eftersom han höll ihop i skolan men kraschade hemma). Skolplikten låg som en tungt ok på våra axlar och vi tvingades försöka få iväg vårt utmattade barn till skolan. Uppfyllde vi inte skolplikten blev det orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaron. Vi blev anmälda 8-9 gånger (en gång/termin i flera år). Detta ledde inte till någonting men var lika jobbigt varje gång.
Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”. Med andra ord fick Calle aldrig vila och återhämta sig. När han var 18 år kraschade han ännu en gång (de har hänt upprepade gånger genom åren) efter att ha försökt komma igång med praktik. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” när kommunens insats för unga frågade vad han ville göra. Vi kände att nu när han hade fyllt 18 år kunde vi äntligen låta honom vila. Inga skulle pressa oss att pressa Calle.
Calle fick vila ett tag men sen var det dags igen. Nya försök och nya planer. Nu på våren kraschade han igen efter en tids fungerande praktik. Nu har dock Calle äntligen gått med på att träffa en psykolog för att jobba med sina utmaningar. Han vill komma vidare i livet och få saker att fungera. Han vill försöka ta sig förbi sina låsningar som fortfarande sätter käppar i hjulet för honom. När Calle var yngre skulle han träffa en psykolog för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån. Problemet var bara att Calle inte kunde ta sig hemifrån för att träffa psykologen. Psykologen gjorde två hembesök och sen skulle Calle vara tvungen att ta sig till psykologen (med vår hjälp såklart!). Han fixade inte det. Moment22 – ta sig hemifrån för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån.
Arbetsförmedlingen föreslog nu att han ska försöka bli sjukskriven ett tag för att ta hand om, och fokusera, på sig själv. Nu passar det minsann med sjukskrivning! Varför kunde han inte ha fått möjligheten att bli sjukskriven redan som 12-13-åring när han började må dåligt och få låsningar? Jag kan inte låta bli att undra om inte livet hade sett annorlunda ut för Calle då. Det är lätt att tänka ”Om…”. Tänk om Calle hade blivit sjukskriven och vi hade sluppit pressa honom… Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat trots att Calle inte hade en diagnos på den tiden… Tänk om psykologen hade kunnat fortsätta göra besök hemma hos oss… Tänk om…
Läkare sjukskriver vuxna som är utmattade och/eller mår psykiskt dåligt. Varför kan de inte sjukskriva barn? Barn måste också bli lyssnade på och få återhämtning och vila. Nu har Calle tagit sig till psykologen själv två gånger. Framsteg! Myrsteg leder också framåt!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare
supermamsen 