Etikettarkiv: funktionsnedsättning

Om att synliggöra

Innan jag själv fick barn med NPF-diagnoser så hade jag en del kunskap om både autism och ADHD tack vare att jag är pedagog. Den kunskapen går dock inte att jämföra med all den kunskap jag nu har fått i min roll som NPF-mamma. Jag har lärt mig massor.

När jag blev NPF-mamma så visste jag inte hur misstrodd som förälder jag skulle komma att bli. Jag förstod inte heller hur mycket maken och jag skulle behöva kämpa för våra barn. Jag visste inte att vi tillhörde en nästan osynlig grupp. Jag visste inte hur dåligt vår familj skulle komma att må eller att vi skulle mötas av så mycket fördomar och bli så ifrågasatta i vårt föräldraskap.

Jag startade min blogg för att bearbeta vårt liv och skriva av mig. Jag skrev för mig själv som egenterapi. Jag fick efter ett tag några läsare som kände igen sig i vårt liv. De kommentarer jag fick gav mig styrka. Vi var inte ensamma. Vi var många.

Sakta sakta växte min läsarskara. Inlägg delades och jag började känna att min blogg faktiskt skulle kunna göra skillnad, inte bara för mig utan för andra.

Vi är många nu som delar med oss av våra upplevelser kring NPF och hemmasittare. Vi syns i media på olika sätt. Barn i behov finns på agendan även i politiken. Tillsammans gör vi alla skillnad. Min förhoppning är att även min kommande bok ska bidra till att synliggöra de osynliga.

Vi är på väg och tillsammans är vi starka. Vi syns och vi hörs!

Annonser

8 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Nya upplevelser

På sista tiden har det hänt en del saker som är lite nya för oss föräldrar. Saker som jag tror många föräldrar tar för givet. Det gör dock inte vi. Vi är i lite av ett glädjerus faktiskt.

Det ena är att Linnéa (från och med nu skriver jag namn (inte deras tilltalsnamn), har namn i boken och säger han/hon i podden 😉 ) har börjat cykla till och från skolan själv. Detta är helt nytt för oss. Varken Calle eller Emil har gjort det. Calle hade en period då han var väldigt fotbollsfixerad. Då cyklade han hemifrån själv tidigt på morgonen. Detta höll dock inte i sig. Emil cyklade själv i höstas innan den nya kraschen. Linnéa är 10 år och att hon cyklar själv är fantastiskt. Vilken frihet att slippa stressa och hämta efter jobbet. Det är däremot lite tråkigt att inte längre ha den dagliga kontakten med hennes pedagoger. Det är gångväg nästan hela vägen till skolan och tar ca. 5 minuter att cykla.

En annan sak som Linnéa har gjort den här veckan är att laga middag. Hon sa att hon var sugen på pasta med ost- och skinksås en dag. Maken och jag var så trötta och initiativlösa. Jag sa ”Gör det då!” och hon gjorde det! Med endast lite hjälp lagade hon hela middagen. Det har aldrig killarna gjort fast de är 17 och 14 år.

Killarna har varit utanför huset lite mer den här veckan. De har spelat basket på tomten och cyklat och badat. Till och med Emil följde med Calle och hans kompis och badade. Calle har dessutom varit iväg och fiskat med en kompis ett par gånger. Det är så härligt när de kommer utanför huset och gör saker.

Jag fick dessutom med mig Emil till frisören. Han har behövt klippa sig i flera veckor. Äntligen blev det av!

Det märks att sommaren är vår tid. Hela familjen blommar upp. Värmen, ljuset, grönskan och blommorna är välgörande för kropp och själ.

Midsommar ska vi fira på landet. Sen jobbar jag ett par veckor till innan det är dags för semester. Jag ska försöka minska lite på min skärmtid under sommaren så jag vill passa på att önska er alla en glad midsommar och en riktigt skön sommar! Jag lär inte hålla mig helt borta men jag ska försöka att inte vara på nätet i samma utsträckning som vanligt.

Ps Hade ni gissat rätt på mina barns kön? 😉

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse

Ett läsår – ett hemmaår

Imorgon har mina barn skolavslutning. Endast L kommer dock att gå på sin. C har inte varit på en skolavslutning de senaste fyra åren och det blir ingen imorgon heller. För E blir det den första, och förhoppningsvis sista, missade skolavslutningen. Det gör verkligen ont att tänka på att det ser ut så här för två av mina tre barn. Genom åren har jag skuldbelagt mig själv väldigt mycket för detta men tack och lov har jag kommit till insikt om att det inte är mitt och makens fel. Trots den insikten så skär det i hjärtat. Det var inte så här det skulle vara…

Det här läsåret har gått både upp och ner. C fick en jättefin start på individuellt val på gymnasiet där betyg skulle läsas in. 100% närvaro de första två veckorna. Sen blev det totalkrasch när schemat gjordes om och jag inte längre kunde stötta C på morgnarna. C hade dessutom inte fått tillräckligt med information om att det skulle bli en schemaändring. Sådant är ju väldigt viktigt när man har svårt att vara flexibel och har behov av förberedelse.

Under våren har C haft lite kontakt med studie- och yrkesvägledaren på gymnasiet och till hösten ska C ha praktik varvat med lite studier. Vi hoppas att det blir bra!

E fick en kanonstart på högstadieskolan och gick ”all in” fram till höstlovet. E vägrar ta emot anpassningar och vill göra som alla andra. I Es fall innebar det nästan 100% närvaro och vägen rakt in i kaklet vid höstlovet. E har endast haft 10 skoldagar sedan dess. E är svår att få utanför huset. I veckan kommer mentorn och en specialpedagog hem till oss för ett möte så vi kan göra en plan för årskurs 8. E kommer inte att få gå 100%. Jag vet inte hur vi ska få E att förstå det.

För L har det varit ett ganska bra år. ADHD-medicinen fungerar och L har det lättare både med koncentration och relationer. Till vår glädje har vi dessutom fått veta att Ls lärare följer med upp i årskurs 4. Den läraren fick L i årskurs 2 efter att ha mått dåligt av en annan lärare i årskurs 1. Läraren som L har nu är verkligen jättebra. Bara en sådan sak som att läraren skriver sådana här mejl till oss: ”Maila mig om ni någon dag märker att L är extra trött efter skolan så kan jag tänka igenom dagen och se vad som blev för mycket så kan jag ändra på det!”

Imorgon är det skolavslutning även på mitt jobb. Jag jobbar sedan på fritids i fyra veckor till innan jag äntligen har semster. Jag önskar så att jag kunde ha en semester utan oro för hösten och mina barns skolgång. Vi gör verkligen allt vi kan för att stötta dem, ändå räcker det inte.

Jag vet att många av er som läser min blogg tampas med samma känslor och samma oro som jag. Det är riktigt tungt många gånger och liksom ni får stöd av mina texter, får jag stöd av era kommentarer. Tack! ❤

Nu slipper vi skolstress i några veckor. Sommaren består av helt andra utmaningar. Lugnt är det aldrig 😉
Jag vill önska er alla ett riktigt skönt sommarlov!


I december kommer min bok ut på Kikkuli förlag. Boken handlar om hur min resa som NPF-förälder har utvecklat mig som pedagog. Boken är lite som en dagbok (som bloggen) men innehåller även pedagogperspektivet. Om ni vill förhandsboka boken så kan ni mejla till info@kikkuli.com

Lyssna gärna också på Skolpodden där jag berättar om Cs väg till hemmasittande och hur vi föräldrar har blivit bemötta. Jag delar också med mig av några tankar jag har som pedagog.


17 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Nu får det vara nog med nedskärningar på våra barns skolgång

I många kommuner är det nedskärningar som drabbar våra barns skolgång. Resurser dras in, personaltätheten minskar, lärare och skolledare blir utbrända. Fritidspersonal blir utbrända då alltför stora barngrupper trängs på liten yta med för få personal. Föräldrar som kämpar för sina barns skolgång blir utbrända. Och sist men inte minst – många barn/elever blir utbrända. Vissa blir utmattade så till den grad att de helt slutar gå till skolan.

Hemmasittande (eller som jag föredrar att kalla det, ENOF, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro, som ett försvenskat ”enough”. Eleven har fått nog av skolmiljön) är väldigt komplext. Det finns inte ETT svar på varför vissa barn börjar vara hemma från skolan. Det finns inte heller ETT sätt att få skolan att fungera igen.

Det som elever med ENOF har gemensamt är att skolan inte är en plats de mäktar med. Anledningen kan vara t ex rörig miljö, allergi, mobbning eller psykisk ohälsa. En annan sak som många verkar ha gemensamt är att skolan inte upptäcker något förrän det är för sent och eleven är hemma helt. Detta är elever som vill klara av skolan och de har försökt göra det alldeles för länge och under fel förutsättningar.

För mina barn med ENOF så kom frånvaron smygande. Strödagar som med tiden blev fler och fler. I skolan visade de ingenting. De höll ihop och försökte till varje pris göra och vara som ”alla andra”. De försökte passa in och göra det som förväntades av dem. När vi föräldrar påtalade deras oförmåga att orka med skolan vissa dagar så svarade skolan att de såg glada elever i skolan. Problemet var bara att de inte var glada när de kom hem, och de orkade inte med någonting på fritiden. Frånvaron och ångesten ökade.

Vägen till ENOF är ofta lång och ganska krokig. Om man är observant kan man se vart vägen leder men det är oerhört svårt att se. Till och med jag, som redan hade ett barn med hög frånvaro, missade att rädda barn nr. 2. Som pedagog märker jag också hur svårt det är att hinna agera i tid. Att pedagoger och föräldrar har ett bra samarbete och lyssnar på varandra är en viktig faktor. En annan viktig faktor är kartläggning. I Skolpodden som jag var med i pratar vi mycket om detta. Det är viktigt att det finns resurser för att stötta alla elever.

Tyvärr leder ENOF ofta till isolering. Mina barn med ENOF slutade på sina fritidsaktiviteter, slutade umgås med vänner och slutade nästan gå utanför huset när de mådde som sämst. Deras räddning blev att de fick fortsätta spela och vara sociala via datorn. C, som mår bra nu, träffar vänner IRL flera gånger i veckan. E är inne i en fas då hen inte vill visa sig för folk av rädsla för frågor. E träffar en kompis men väldigt sällan. Hoppas att det vänder även för E!

Vägen tillbaka till skolgång ser också olika ut. Det viktiga är att lyssna in varje individ och göra det som passar just hen. En annan viktig sak är att skynda långsamt. Många av dessa barns mående går att jämföra med en utbränd/utmattad vuxen. Att komma tillbaka till samma miljö som brände ut dem kan vara omöjligt. Här krävs det anpassningar, eventuellt anpassad studiegång, resurs, arbeta i liten grupp osv. Man kan inte gå från 0 till 100. Det finns en anledning till att man som sjukskriven vuxen successivt trappar upp sin arbetstid. Vi måste tänka lika när det gäller barnen.

Andra faktorer som är viktiga är bemötande och relationer. Det kan ta, och måste få ta, tid att bygga en relation. Att bli bemött med förståelse – ”Jag vet att du vill, jag ska hjälpa dig så du kan!”, jämfört med ”Du kan om du vill!” kan vara en avgörande skillnad.

Barn behöver någon som ser dem. Barn behöver någon som lyssnar. Många barn har behov av att ha sin skolgång i ett mindre sammanhang. Vissa behöver en egen resurs/ett hjälpjag. Att hjälpa dessa barn kräver resurser. Jag tvivlar inte på att alla skolor vill att deras elever ska få det stöd de behöver. Jag jobbar själv på skola och vet precis hur det känns att som pedagog inte räcka till. Och det är inte vårt fel att vi inte räcker till. Vi har inte rätt förutsättningar.

Det behövs mer resurser i både förskolorna och skolorna. Det behövs mer kunskap. Jag tror inte att någon egentligen sätter sig emot det.
Välfärdsmarschen som kommer att genomföras den 12 oktober kl 13:45 på Sergels torg i Stockholm visar på att lärare, fritidshemspersonal, skolledare, studie- och yrkesvägledare och föräldrar alla gör gemensam sak för att kämpa mot nedskärningar och för mer resurser till våra barn. Barn måste få kosta. Utbildning måste få kosta.

Dela gärna detta! Nu måste vi få politikerna att förstå att detta inte är hållbart längre. Ska vi satsa på barnen nu eller lägga pengarna på trasiga vuxna? För det är det som blir nedskärningarnas konsekvenser.

5 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Schemabrytande aktiviteter

Som både NPF-förälder och pedagog känner jag mig väldigt skeptisk till schemabrytande aktiviteter. Det vill säga aktiviteter som inte följer det vanliga schemat såsom t ex utflykter, faddringsdagar, idrottsdagar osv.

Det är oerhört viktigt att dessa aktiviteter är anpassade och väl förberedda. Vissa elever behöver bildstöd för att kunna följa med/delta, andra elever kanske faktiskt inte ska följa med/delta.

För alla våra barn har det nu kommit information inför sista skoldagarna. Det är utflykter och andra aktiviteter nästan varje dag.

Det är likadant på den skola jag arbetar på. Klasser åker hit och dit. Detta kan bli väldigt rörigt för vissa elever och det kan vara svårt att få till ett fint avslut på terminen.

För E så är det schemabrytande aktiviteter varje dag nästa vecka. Det finns inte en chans att E fixar det. Det kommer att bli hemmadagar för att spara energi och undvika känslan av misslyckande. Vi har frågat E om det skulle gå att följa med på något men E blir jättestressad.

Tänk vilken tur jag har som har dessa fantastiska barn som lär mig så mycket. Alla dessa tankar ska jag ta med mig i mitt jobb. Schemabrytande aktiviteter bör inte klumpas ihop och de måste förberedas noggrant.

6 kommentarer

Under Diagnos, Stress

I huset på andra sidan gatan

På andra sidan gatan bor det en familj med två barn. De är stora nu. Flickan tog studenten för ett par år sedan och pojken ska ta studenten nu. Vi känner inte denna familj men vi hälsar på varandra när vi stöter ihop.

Det jag vet om dem är det jag ser. Jag ser familjen jobba tillsammans i trädgården. Jag ser familjen åka iväg tillsammans iklädda fotbollskläder med kommunens lagfärger. Jag ser de vuxna barnen ta sig iväg på olika aktiviteter och till skolan. Jag vet att flickan har körkort och att pojken övningskör. Jag ser mamman eller pappan komma hem med ett av barnen med bilen fylld av matkassar.Jag ser barnen hjälpa till med att bära in kassarna. Jag ser barnen hjälpa till med att skotta. Jag ser familjen komma hem brunbrända efter en solsemester. Jag ser familjen spela kubb tillsammans. Jag ser barnen hjälpa till med att tvätta bilen och städa i garaget.  Jag ser så många saker som verkar helt underbara.

För ett tag sedan hade vi öppet hus på jobbet. Då såg jag familjer som gick runt tillsammans och tittade på skolan. HELA familjer. Familjer som gick och fikade i cafeterian tillsammans. Familjer som deltog i Kahoot och skrattade och tävlade mot varandra. Det såg så mysigt ut.

Föräldrarna till dessa barn tänker nog inte på detta som något fantastiskt. Det är deras liv. Deras vardag.  Jag ser allt detta som en dröm. Så som jag hade tänkt/trott/hoppats att familjelivet skulle vara.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar mina barn över allt annat. Jag är oerhört stolt över mina barn. Jag skulle inte vilja byta ut dem – såklart! Men jag skulle gärna velat ha lite mer flyt i livet. Lite mer smidig vardag.

I mitt liv gläds jag åt saker som jag tror att ”vanliga” familjer inte ens hade tänkt på att se som glädjeämnen.
Jag gläds åt när min 14-åring med selektivt ätande får i sig något annat än chicken nuggets från McDonalds.
Jag gläds åt att L, min 10-åring, nu cyklar själv till och från skolan. Varken C eller E har gjort det. De behöver fortfarande mycket stöd i att komma iväg trots att de är 17 och 14 år.
Jag gläds åt att C kom iväg på ett möte häromdagen utan att få en låsning.
Vi är överlyckliga då alla tre barnen är i skolan på samma dag.
Jag gläds att de tillfällen vi alla äter en måltid tillsammans.

I huset på andra sidan gatan har de säkert det också tufft på sitt sätt. Jag vet ingenting om deras liv egentligen. Alla människor bär på olika saker och går igenom jobbiga tider. Det jag ser är det jag vet. Och det jag ser är helt underbart!

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

Om Expressens krönika ”Frånvaron i skolan är en tickande bomb”

(Bilden är från Messenger)

Idag är det en krönika i Expressen skriven av Britta Svensson.

https://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/franvaron-i-skolan-en-tickande-bomb/

Jag läste krönikan och blev både ledsen och arg. Ledsen för att så många svenska barn har så hög skolfrånvaro. Det är verkligen oroande att det är så. Arg på hur Britta framställer dessa barn och deras föräldrar. Jag har funderat på om jag ska orka lägga energi på att skriva om detta eller inte. Efter en del funderande så bestämde jag mig för att jag ännu en gång måste orka.

Jag är en förälder till så kallade hemmasittare. Jag har två barn som har kraschat i den svenska skolan. Mina barn som är hemmasittare har funktionsnedsättningar, den ena har högfungerande autism och den andre har ADD med autistiska drag och ett selektivt ätande. Mina barn kämpade sig ända in i kaklet för att klara skolan. Båda gick in i väggen i mellanstadiet.

Så här står det i Expressens krönika:

”Enligt DN-artikeln har de flesta som är frånvarande giltig frånvaro. Det betyder att föräldrarna har godkänt frånvaron. Det handlar alltså inte om skolk, utan föräldrarna står i de flesta fall bakom elevernas frånvaro.”

Hade mina barn skolkat från lektioner, varit lata, stöddiga och kaxiga, sagt ”Jag skiter i skolan!”, låtsats gå till skolan när jag är på jobbet, smitit från lektioner, hängt med kompisar istället för att gå till skolan, skippat skolan men ändå orkat fritidsaktiviteter osv så hade jag inte sjukanmält dem för att de skulle få giltig frånvaro. Sådan frånvaro är inte giltig tycker jag. Då hade jag inte ”godkänt den” som Britta Svensson skriver. Jag hade inte ”stått bakom den”. Det är ju skolk och således ogiltig frånvaro.

Väldigt få (finns det några?) så kallade hemmasittare med giltig frånvaro har frånvaro som beror på orsaker som ovan. Varken C eller E har varit/är hemma för att de vill/har valt att vara hemma. C kraschade av utmattning i årskurs 6 och var tvungen att vara hemma för att skydda sig själv. Vi föräldrar visste om frånvaron och sjukanmälde. När C mådde som sämst låg hen på golvet i fosterställning och kräktes för att dagens skolförsök gav C sådan ångest. C var inte en lat unge som tyckte om att missa sin chans till en bra utbildning. C slutade träffa kompisar, slutade på fotboll, slutade må bra… Vi föräldrar har nu kämpat för att stötta C i flera år. Cs dåvarande skola lyssnade inte på Cs behov, därav kraschen. E har haft ett liknande mående som C.

Två av mina barn har mycket hög skolfrånvaro. Extremt hög. Men ingen av dem är lat eller vill egentligen vara hemma. De har varit/är hemma för att de har mått/mår dåligt. Som en vuxen som mår dåligt och är sjukskriven från sitt jobb. De är inte skolkare så med andra ord handlar det inte om att jag legitimerar deras skolk. De är hemma för att de mår dåligt. Att jag står bakom mina barns frånvaro beror just på detta. Med andra ord så replikerar Britta på sin egen text. Vi sjukanmäler för att våra barn är sjuka (utmattade, deprimerade osv). Hade de skolkat så hade vi inte anmält. Jag undrar om Britta har förstått skillnaden…?

De dagar mina barn lyckas ta sig till skolan är de överlyckliga. De är inga skolkare. De vill vara i skolan! De gör sitt allra bästa hela tiden. De vill lyckas, och jag som mamma gör mitt allra bästa hela tiden för att stötta dem.

I krönikan i Expressen skriver Britta Svensson:
”Det är klart att det finns fall där skolan misslyckas med elever med särskilda behov, men rent förnuft säger att det knappast kan handla om hela den dramatiska ökningen som DN berättar om, 28 procent fler med mer än 20 procents frånvaro på bara ett år.”

Jag undrar om föräldrar till regelrätta skolkare verkligen anmäler sina barns frånvaro så att den blir giltig. Jag har svårt att tro det. Som förälder vill man att barnet ska vara i skolan och om skälet till frånvaron inte är giltigt så bör ju skolan få veta det och föräldern bör inte anmäla frånvaron så att den blir giltig. Ogiltig frånvaro får man som förälder oftast veta först i efterhand eftersom barnen inte vill att föräldern ska veta om den.

Vad denna ökning av frånvaro beror på är svårt att säga men jag har MYCKET svårt att tro att föräldrar tar lätt på skolplikten och inte tycker att det är viktigt att deras barn får en bra utbildning. I vårt fall är vi två högskoleutbildade föräldrar som anser att utbildning är viktigt. Skulle vi bara låta åren gå och våra barn missa sin skolgång?

Jag tror att felet ligger på ett högre plan. Det behövs mer resurser i skolorna för att möta alla elevers behov. Att skylla på föräldrarna bidrar till den eviga prestigekampen mellan hem och skola som inte leder någonstans. Det är inte NI föräldrar och VI pedagoger eller tvärtom. Vi måste tillsammans bli ett stort VI och lyssna på varandra. DET tror jag gynnar barnen!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte.

6 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Vikten av att brinna

Hur många människor har ett yrke som de verkligen brinner för? Det är ju svårt att säga såklart. Jag har ett par vänner som har sin hobby som sitt yrke. De verkar brinna för sina jobb.

Måste man brinna för sitt yrke? Det måste man väl egentligen inte, bara man gör sitt jobb. Sen är det ju självklart bättre om man känner lust till sitt yrke. Om du har ett yrke utan så mycket kontakt med andra människor så kanske det inte spelar någon större roll om du brinner för ditt yrke eller inte, det påverkar ändå bara just dig.

Om du däremot har ett yrke då du möter andra människor så påverkar din inställning till ditt yrke även andra. I yrken där det ingår bemötande, konflikthantering, samtal, relationsbyggande, service, omsorg o.s.v. påverkas även andra av den inställning du har till ditt jobb. Om du är en otrevlig säljare som hatar att stå i butiken så kommer du inte att lyckas sälja så mycket.

Jag är pedagog. Jag arbetar med barn och har mycket samarbete och planering med mina kollegor. Vissa säger ”Yrket pedagog måste vara ett kall!”. Man kan ju skoja om det med tanke på hur låg lön vi har för det jobb vi gör. Det gäller även andra yrken då man arbetar med människor på olika sätt, t.ex. inom vård och omsorg.

Brinner jag för mitt yrke? Ja, jag gör nog det. Jag brinner för relationsbyggande. Jag brinner för att mina elever ska känna sig trygga och lära sig saker. Jag brinner för att de ska få det stöd de har rätt till. Jag brinner för att hitta sätt för mina elever att växa, utvecklas och lyckas.

Brinner alla inom min yrkeskår? Jag tror inte det. Eftersom vi arbetar med människor så tror jag också att det märks. Elever kan känna av vilka som är genuint intresserade av dem och vilka som bara är där för att de ”måste”.

Jag tror att för oss som arbetar med barn är det extra viktigt att brinna. Jag vill inte kalla det för ”ett kall” men ett genuint intresse och engagemang.

Jag har dåliga dagar då jag kanske inte orkar brinna lika mycket men jag har alltid en glöd. Efter en något svalare dag så brinner jag igen.

Som förälder har jag sett olika engagemang hos mina barns pedagoger genom åren. Jag har exempel på en pedagog som var kall som en fisk, otrevlig och totalt utan vilja att förstå. Sen har jag exempel på motsatsen. Pedagoger som vill förstå, lyssnar, anpassar…

Inte så svårt att lista ut vilken sorts pedagog som har fått mina barn att må bäst. En sådan pedagog vill jag vara och sådana pedagoger vill jag att mina egna barn och mina elever ska få möta.

Om vi inte brinner så måste vi hitta lusten att brinna igen. Kanske genom en kurs, föreläsning eller bok. Om lusten dock är helt borta så kanske det är dags att byta yrke. Det vi gör varje dag påverkar andra för mycket för att stanna kvar om elden helt har slocknat.

Det var dagens funderingar från mig. Trevlig söndag! ❤

2 kommentarer

Under Förståelse, Kommunikation, Skola

Om min föreläsning ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”

Nu har jag gjort ett informationsblad om min föreläsning som ni gärna får dela med skolor i Stockholmsområdet. Framöver kan det bli aktuellt med andra orter men just nu vill jag bli varm i kläderna. 🙂

Föreläsningen är just nu riktad till pedagoger. Min vision är att framöver även göra en föreläsning riktad till anhöriga.

Informationsbladet som PDF att ladda ner och skriva ut: Föreläsning dubbla perspektiv

Feedback från föreläsningen

2 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, föreläsning, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

Min föreläsningspremiär gav mig en rejäl energikick

Igår föreläste jag för första gången i mitt liv. Rektorn på skolan hade läst ett inlägg i min blogg och kontaktade mig och undrade om jag föreläste. Först svarade jag nej. Jag fick nästan lite panik faktiskt. Efter att ha tänkt på saken ångrade jag mig och kontaktade rektorn och sa att jag kunde tänka mig att testa.

Jag var sjukt nervös innan föreläsningen. Jag tror nästan att jag aldrig har varit så nervös tidigare i mitt liv. Mitt hjärta bultade så det kändes som bröstkorgen skulle sprängas. Jag gillar att prata, men nu skulle ju pratet ge andra någon behållning också. Det skrämde mig – har jag verkligen något vettigt att säga? Pappa körde mig till föreläsningen som var på andra sidan stan. Ni vet – jag gillar inte att köra bil 😉

Ca. 10 minuter in i föreläsningen började jag känna mig lugnare. En del i det är att de ca. 80 som lyssnade verkade uppriktigt intresserade. De ställde intressanta frågor och verkade ha bra samtal med varandra. Pricken över i är den fina feedback jag har fått nu efter föreläsningen. När jag åkte hem med pappa efter föreläsningen svävade jag på moln. Vilken energikick! Jag pladdrade hela vägen hem. Glad och lättad.

Jag känner att jag kommer att våga göra om det. Igår kanske var nybörjartur och snälla åhörare men det känns som det jag säger är viktigt. Jag fick så fin respons!

Jag föreläser i namnet Supermamsen för att försöka fortsätta skydda mina barns identitet och integritet. Även min bok kommer att ges ut i namnet Supermamsen.

Föreläsningen handlar om min resa som pedagog och NPF-mamma samt hur min roll som mamma till barn med NPF har utvecklat mig som pedagog. Igår skulle jag enligt plan prata i en timme men tack vare intresserade åhörare drog det ut på tiden. När/om jag föreläser igen så får man nog räkna med 90 minuter. Just nu föreläser jag bara i Stockholmsområdet. Vid en bokningsförfrågan mejla till supermamsenblogg@gmail.com

Föreläsningen är i nuläget riktad främst till pedagoger och heter ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”.

Framöver kommer jag även att göra en föreläsning riktad till anhöriga. Jag återkommer när det blir aktuellt.

Nu blir det bubbel för att fira att jag klarade föreläsningen!

Trevlig helg!

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare