Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.
Mitt Instagramkonto.
Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen! ❤ Gott slut och gott nytt år! ❤
Jag har läst boken ”Kajsas kluriga kaos” av Lotta Lundh med illustrationer av Nils Melander (Funkibator förlag, 2021).
Kajsa har adhd och vi får följa henne en morgon när hon ska iväg till skolan. Kajsa hittar inte sina saker, hon har många tankar och idéer som snurrar och hon är glömsk.
Kajsas mamma bemöter Kajsas kaos med lugn och Kajsa känner sig trygg. Hon vet att alla andra inte har samma kaos som hon själv och att det är så det är. Inga konstigheter!
Jag tror att barn med liknande kaos som Kajsa kan känna igen sig. Det är mycket att hålla reda på och lätt är det inte!
”För det är sån hon är. Huvudet är fullt av grejer som hon vill göra, helst allt på en och samma gång. Hennes tankar kommer och går i hjärnan, med en sådan fart att det knappt går att fånga dem. En del flyger bara förbi, svisch, utan att hon ens hinner reagera. Andra snappar hon upp, och tar itu med på en gång.” (ur ”Kajsas kluriga kaos”)
Boken är lättläst och kan läsas tillsammans med ett barn som precis har fått sin diagnos för att öppna för samtal och för en barngrupp för att få en förståelse för olikheter och utmaningar. Bokens illustrationer är detaljrika och kompletterar texten. Rekommenderas!
Nu i sommar har Linnéa och jag varit en dag på Kolmården. Vi hade en jättemysig dag. Det var soligt och varmt.
Linnéa har medelsvår adhd kombinerad form. Det innebär att hon är hyperaktiv och har koncentrationssvårigheter. I intyget från BUP står det ”Linnéa har svårt att vänta på sin tur.” Vi visade upp intyg på hennes diagnos i Gästservice och hon fick ett ”Tillgänglighetsarmband”. Detta armband gav henne (och en medföljande vuxen) rätten att gå före i kön till olika attraktioner. Vi fick också välja att åka två omgångar på en gång i bergodalbanor.
Armbandet underlättade enormt mycket för oss och tack vare möjligheten att slippa köa slapp Linnéa bli frustrerad och jag slapp bli irriterad på henne.
Endast en sak var jobbig och det var andras blickar och mummel. Det märktes att vissa störde sig på att vi fick gå in bakvägen och gå före.
Jag tänker att ”folk” borde förstå att personalen inte skulle släppa in folk hursomhelst via bakvägen. Att vi faktiskt får gå före av en anledning. Jag ville inte heller förklara för dem som gav oss sura blickar.
Adhd (autism och andra npf-diagnoser) är osynligt. Svårigheterna finns inuti. Om miljön är dåligt anpassad och det inte finns bra förutsättningar kan konsekvenser av detta visa sig utåt. Vissa barn får utbrott och låsningar, andra rymmer…
Linnéa har fått diagnosen adhd av en anledning. Jag är tacksam för att Kolmården och andra nöjesparker har dessa tillgänglighetsarmband. Det skapar förutsättningar för oss att ha en lyckad dag. Jag önskar dock att ”folk” kunde visa mer förståelse. Som tur är reagerade inte Linnéa så mycket på andras blickar, det var mest jag som tänkte på det.
Idag fick alla våra barn rosor och kort med olika hälsningar från oss. Detta är Linnéas kort.
Idag har Linnéa haft skolavslutning. Hon har gått ut årskurs 5. Detta är väldigt stort för oss. Linnéa är vårt första barn som har ”överlevt” årskurs 5. Det låter helt sjukt när jag skriver ÖVERLEVT men just så känner vi. Våra äldsta, nu 19 och 16 år, började båda ha väldigt hög frånvaro i årskurs 5 och sen kraschade de helt på höstterminen i årskurs 6 och blev så kallade hemmasittare (eller hemmakämpare vilket är ett bättre begrepp enligt mig).
Varje avklarat skolår känns som en milstolpe och en lättnad. Slutet på skolplikten känns skön att nå. Inte för att vi på något sätt förringar vikten av kunskap och utbildning (vi är två högskoleutbildade föräldrar) utan för att vi har sett två av våra barn må så dåligt av skolan att de till slut inte klarade av att gå dit. Emil har detta läsår gjort comeback i årskurs 9 efter flera år med hög/total frånvaro.
Det som har varit tungt är framförallt våra barns mående men även hur vi föräldrar har blivit bemötta. ”Om barnet inte kommer till skolan beror det på att ni inte är tillräckligt hårda!”, ”Det är väl bara att tvinga barnet att gå till skolan!”. Nej! Vi tvingar inte barn som kräks av ångest till skolan.
Linnéa fick sin adhd-diagnos redan som 8-åring. Vi och skolan såg Linnéa på samma sätt. Hon visade sina svårigheter både hemma och i skolan. Att vi hade samma bild ledde till en snabb utredning och bra dialog. Hon har dessutom även haft turen att ha en helt fantastisk lärare sedan årskurs 2 som hela tiden har använt ett lågaffektivt bemötande och hjälpt Linnéa med sina utmaningar och anpassat efter hennes behov.
Calle och Emil fick sina diagnoser vid 13 respektive 12 års ålder. I deras fall var problemet att skolan inte såg det vi föräldrar såg vilket ledde till att skolan inte trodde på vår bild. ”Allt går bra här i skolan!”. Det ledde till att våra barn inte fick de anpassningar de hade behövt. Det ledde i slutändan till att både Calle och Emil inte mäktade med skolan utan slutade gå dit.
Calle har nu, sex år efter den totala kraschen i årskurs 6, börjat fundera på att läsa in betyg på komvux till hösten. Han vill om han får rätt förutsättningar.
I ”vanliga” familjer rullar skolåren på men för oss är det nedräkning. Det är fyra år till som Linnéa måste orka. Tack och lov behåller hon sin toppenlärare även i årskurs 6. Fyra år kvar innan vi kan slappna av…
Idag är en stor dag. Vi har firat på restaurang och skålat för våra fantastiska barn ❤
Jag har fått frågor på både min Facebook-sida och här i bloggen om vilka anpassningar som gjordes för att Emil skulle orka ta sig tillbaka till skolan och vilket schema han har. Eftersom jag misstänker att många vill veta detta så skriver jag ett blogginlägg om det.
Till att börja med kan jag säga att det har tagit tid. Tid som har behövts för att vila, läka och bygga upp självkänslan igen. Tiden har också behövts för mognad och för acceptans. Med det menar jag att det har tagit tid för Emil att förstå och acceptera att han inte kan göra som alla andra. Han måste ta emot anpassningar och stöd och hitta sin egen väg. Det också behövts lust och motivation och dessa känslor har kommit mer och mer i takt med att han har känt att han orkar och lyckas tack vare anpassningar.
Emil går i högstadieskolans studio (”vanlig” skola) i årskurs 9. Där arbetar en specialpedagog på heltid och som max är det åtta elever där samtidigt, oftast tre-fyra stycken. Han började med att läsa endast ett ämne och han gick dit en timme/dag. Han hade genomgång med en ämneslärare en gång i veckan och resten av tiden pluggade han själv med stöd av specialpedagogen.
Efter ca en månad när vi märkte att detta fungerade byttes två lektioner i veckan till ett annat ämne men han gick fortfarande en timme om dagen. Efter en tid lades det på en timme till på tisdagar och torsdagar. Han började också att läsa ett tredje ämne. Emil har hela tiden själv varit delaktig i alla beslut som rör schemaändringar och ämnen. Takten har varit hans. Han har också hela tiden vetat att om han vill backa och ta bort tid så är det helt okej.
Tiden har successivt ökat i Emils takt och ämnen har lagts på. Nu läser han 2-2,5 timme fyra dagar i veckan men har kvar en vilodag då han endast går en timme. Han har redan tentat av fyra ämnen. Till sommaren får han betyg i 4-6 ämnen till beroende på hur mycket han orkar. Han läser även ett ämne med sin klass nu. Han har möjlighet att plugga hemma så mycket han själv vill och orkar efter sin dagliga tid i studion.
Specialpedagogen i studion har hjälpt Emil att tydliggöra uppgifter och begränsa. Emil har svårt att veta vad som är lagom i en uppgift och har väldigt höga krav på sig själv.
En annan sak som säkert har spelat in är att han har promenadavstånd till skolan (inte behov av buss eller skolskjuts). Han har vissa dagar gjort sällskap med mig, ibland får han skjuts av oss men han har inga problem med att ta sig dit själv.
Några tips till pedagoger:
Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner! Vad förväntas av eleven? Var tydlig!
Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.” Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna.
Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
Behöver eleven pauser?
För digitala uppgifter:
I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
Fyll på med en uppgift i taget.
Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
Ge tydliga och korta instruktioner.
Ge bara den information som behövs.
När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline.
Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?
Riskfaktor: Eleven håller ihop och presterar för att sedan bli utmattad och inte klara av att fullfölja.
Det är just riskfaktorn ovan som Emil tidigare alltid har åkt dit på. Han har velat vara och göra som alla andra och han har presterat rakt in i kaklet. Nu förstår han att han måste ta en annan väg än alla andra och skolan förstår att de måste följa Emils takt, inte ha en färdig trappa att följa. Emil måste bygga sin egen trappa och skolan måste hjälpa till och följa hans takt. Han vill om han kan!
Igår tittade vi på Talang på TV4. I programmet var det två 9-åriga bästisar som dansade. Sarah Dawn Finer som sitter i juryn pratade om hur skönt och viktigt det är med en bästis, någon som finns där och som man kan prata om allt med. Då sa min 11-åring Linnéa ”Tänk om man hade en bästis!”
Mitt lilla hjärta. Så liten och skör.<3 Det gjorde verkligen ont att höra henne säga så. Som förälder är bland det viktigaste som finns att veta att ens barn har vänner (eller i alla fall inte är ledsen och saknar vänner). Linnéa har några vänner men ingen bästa vän. Hon är oerhört social och VILL verkligen leka och umgås. Tyvärr blir det ganska sällan umgänge med vänner på fritiden. Jag vet att Linnéa är ledsen över det. Hon har ingen bästis att ringa, ingen som springer fram och kramar henne när hon kommer till skolan, nästan ingen som hör av sig för lek på helgerna… En kompis ringer ibland men väldigt sällan.
Linnéa har haft det tufft med kompistjafs denna termin. Hon började umgås med två vänner sent i höstas men minsta lilla grej så finns risken att bli bortvald och få ett meddelande där det står ”Du är inte vår kompis längre!” Ibland känner jag mig som en riktig lejonmamma. Jag vill styra upp och lägga mig i. Jag vill skydda mina barn från allt ont. Det var lättare förr när sociala medier inte fanns. Det gör ont i hjärtat när Linnéa kommer och berättar att hon har sett på Snapchat att ”Dom åker pulka”, ”X sover över hos Y” osv.
Efter gårdagens Talang sa Linnéa att hon vill börja på dans. Hon har TikTok och dansar en del men har inte gått på dans. Jag sa att vi kan kolla upp en dansgrupp. Då sa hon ”Ja, jag kanske träffar en bästis på dansen då!”
Nu är hon anmäld till dans och jag hoppas att hon tycker att det är kul. Jag har sagt till henne att det inte är säkert att hon hittar nya kompisar där men vi hoppas det!
Jag tänker att alla vi som är föräldrar/vårdnadshavare har ett ansvar att prata med våra barn. De som har barn som har bästisar och tittar på Talang kanske kan säga ”Vad skönt att du också har en bästis! Men har du tänkt på att alla faktiskt inte har det? Hur tror du att det känns för dem? Finns det någon i din klass som du tror känner sig ensam? Hur tror du det känns att se på detta program då? Skulle du kunna göra något för den klasskamraten?”
Jag tror också att det är bra att prata mycket om sociala medier. ”Hur känns det för en kompis att se att ni tre träffas men den kompisen inte är tillfrågad?”
Vi pedagoger gör det vi kan men vi måste hjälpas åt!
I veckan skulle Linnéa ha prov. Vi pluggade med henne förra veckan och mycket förra helgen. Hon kunde allt bra då men hon var jättenervös inför provet.
Dagen innan provet kom Linnéa hem från skolan – och hade gjort provet! Hennes lärare hade lagt märke till att Linnéa oroade sig mycket för provet. Hen hade frågat om Linnéa ville göra provet den dagen istället och det ville hon. Hon fick göra det muntligt på sin rast. Hon hade klarat det med bravur och var så stolt och lättad den kvällen.
Hon slapp dagen-före-provet-oron och vi slapp lägga tid på att plugga ännu mer med henne och lugna henne.
Saker som detta kan ha så stor betydelse. Tacksam!
Just nu är jag otroligt glad. Alla mina tre barn mår bra och gör det som de enligt sina scheman/planer ska göra just nu. Läsåret har fyllts av morgnar när jag har fått med mig alla tre barnen på promenaden förbi deras skolor/praktik och sen till jobbet. En promenad med lätta steg. Energifyllda och glada steg. Mirakel i vår värld.
Igår när jag skulle sova låg jag och snusade i Linnéas hår. Hon vill vissa nätter sova i vår säng. Busiga, påhittiga, härliga Linnéa. Jag låg där en stund och kände mig lycklig. Sådär genomlycklig över att mina barn mår bra just nu.
Plötsligt byttes min glädje brutalt mot ren förtvivlan. Jag fick en klump i magen och mina ögon tårades. Det kändes på riktigt som att det gjorde ont i hjärtat. Jag vet inte varför det blev så mitt i den lätta lyckliga känslan. Det var så skönt att känna den känslan.
Min hjärna hoppade istället helt oväntat till andra tankar. Jag började tänka på Calle, min fina 18-åring, som just nu gör praktik. Han har i princip inte gått ordentligt i skolan sedan årskurs 5. Han missade avslutningslunchen och skolavslutningen i årskurs 6 och har sedan dess missat alla skolavslutningar. Han gick inte till balen i årskurs 9 och han fick inga avgångsbetyg från grundskolan. Calle är normalbegåvad så det beror inte på det. Jag ser nu hur Calle kämpar för att fixa praktiken. Hur han biter ihop för att ta sig hemifrån trots att det vissa dagar är svårt. Han har så många misslyckanden i bagaget att det är svårt att tro på sig själv och sin egen förmåga.
Jag tänkte på Emil, min känsliga och kloka 15-åring, som just nu läser i skolans lärstudio. Han läser endast ett ämne en timme om dagen. Han har höga betyg i två ämnen från årskurs 8. Uppförsbacken är stor. Han är begåvad och har stor ambition att fixa skolan. Tyvärr tar skolmiljön mycket energi och han kraschar om han är där full tid. Vi har testat det flera gånger eftersom Emil själv vill det. Nu försöker vi styra så att det blir ett lagom. Emil måste hålla över tid. Jag tänkte på allt Emil har missat. Han träffar nästan aldrig vänner. Tack och lov spelar han onlinespel med några stycken.
Jag tänkte på Linnéa, min 11-åring, och att hon har det tufft med kompisar. Hon är oerhört social och VILL verkligen leka och umgås. Tyvärr blir det sällan umgänge med vänner på fritiden. Jag vet att Linnéa är ledsen över det. Hon har ingen bästis att ringa, inga som springer fram och kramar henne när hon kommer till skolan, ingen som hörde av sig för lek på sommarlovet…
Jag jämförde med hur jag hade det i motsvarande åldrar och inser att mina barn är långtifrån det jag hade. Jag umgicks mycket med vänner. Jag hade en bästis som jag lärde känna i årskurs 6 och som fortfarande är en av mina allra närmsta vänner. Jag gick på en bollsport och hade träningar ett par gånger i veckan och matcher nästan varje helg. Mina barn går inte på några aktiviteter.
Jag är glad över att mina barn mår bra och gör framsteg. Samtidigt känner jag mig förtvivlad över allt de har missat och fortfarande missar. Jag känner också en oro för eventuella bakslag som jag aldrig verkar vänja mig vid. Jag försöker dock njuta av nuet.
Jag är väldigt medveten om att det är dumt att tänka på allt detta och att det är dumt att jämföra. Tyvärr kan jag inte styra mina tankar och ibland gör det bara så ont!
Nu är vardagen här. Många verkar ganska nöjda med det. Dags för rutiner igen med jobb och skola. Dags för den så kallade ”vardagslunken” när livet går sin gilla gång och man bara hänger med.
Så ser dock inte vår vardag ut. Vi kommer inte in i en ”vardagslunk”. Vårt liv är en bergodalbana med oberäkneliga toppar och dalar. Under en dag hinner jag vara på både botten och toppen flera gånger för man vet aldrig hur det slutligen blir. Bergodalbanan tar extremt mycket energi men tyvärr är det inte jag som ensam lägger spåret. Spåret läggs av många. Ibland blir tack och lov spåret bra. Ibland är spåret riktigt dåligt vilket kan få stora konsekvenser.
Liksom många andra föräldrar till barn med NPF har jag känt stor oro inför skolstarten. Det är mycket som måste fixas och förberedas. Kontakt med mentorer för att göra planer, se till att rätt kläder är rena och att rätt frukost finns hemma, förnya recept på barnens mediciner och mycket mer. Även mina killar har känt oro.
Linnéa (ADHD) börjar i årskurs 5 nu. Hon har världens bästa lärare som hon har haft sedan årskurs 2. Även fritidspersonalen är fantastisk. Detta betyder så oerhört mycket. Linnéa har dagar då hon inte riktigt mäktar med skolan och behöver ibland någon vilodag. Hon hade dock hög närvaro (närmare 90%) förra terminen. Vi hoppas att hon håller sig på fötter. Båda killarna kraschade i årskurs 5-6.
Calle (18 år, autism nivå 1) ska fortsätta med praktik varvat med studier. Jag hoppas att han får en bra handledare. Calle har inga betyg från grundskolan.
Emil (ADD och autism nivå 1) börjar i årskurs 9 och har endast betyg i två ämnen. Båda betygen är höga och han fick dem tack vare att han fick plugga själv hemma under våren på grund av covid-19. Emil fick inte plugga hemma tidigare trots att vi hade bett om det.
Emil tyckte om att plugga hemma. Han blir oerhört trött av skolmiljön. Nu inför skolstart hade vi ett möte med skolan och pratade om vad Emil behöver för att klara av att vara i skolan. Skolan erbjöd Emil en plats i skolans lärstudio (max 10 elever). Till att börja med en timme/dag med fokus på ett ämne. Skolan tyckte inte att Emil skulle plugga hemma utan komma till skolan (skolplikt) och på så vis vara del av ett socialt sammanhang. Emil vill gärna plugga en del hemma egentligen. Emil vill även gå vissa lektioner med sin klass om han ändå ska försöka komma till skolan men skolan sa nej till det. De sa att han först måste visa att han klarar att komma till lärstudion och sen framöver får han gå lite med sin klass. Emil har inget utbyte av de andra eleverna i lärstudion. Han känner inte dem.
Emil började ifrågasätta varför skolan trycker på det sociala som en anledning att komma till skolan om han ändå inte får tillfällen att vara social med sin klass. En bra fråga! Emil sa att han borde få plugga hemma själv då vilket vi vet ger resultat.
Den stora och viktiga frågan är om skolplikt endast innebär att man måste vara fysiskt närvarande på plats i skolans lokaler. Om närvaron är uppfylld så uppfylls skolplikten. Om han satt och drömde sig bort på varje lektion så skulle skolplikten vara uppfylld även om han fick noll betyg. Så verkar det vara!
Men kunskapen då? Emil läste in två betyg själv hemma i våras och ändå gjorde skolan en orosanmälan till socialtjänsten baserad på den fysiska frånvaron från skolan precis innan sommaren. Att Emil satt flera timmar och pluggade hemma varje dag och fick två betyg räknades visst inte som skola.
Nu under våren har Emil (15 år) gjort en autismutredning. Han har sedan tidigare diagnosen adhd huvudsakligen ouppmärksam form (add) med autistiska drag och ett selektivt ätande. Då hans funktion har dalat sedan han fick sin diagnos 2017 så ville Emil själv göra en ny utredning. Han fick nu även autism nivå 1 (asperger). Autismen märks främst på så vis att han blir så oerhört trött av intryck och sociala kontakter. Han har även svårt med att vara flexibel och behöver förberedas.
Sedan pandemin har Emil fått lov att plugga hemifrån. Tack vare detta har Emil den här terminen fixat två fina betyg (han hade inga betyg i höstas). I höstas fick han inte lov att plugga hemifrån för skolan. De sa ”Skola ska ske i skolan!”. Covid-19 ändrade alltså på detta. Jag hoppas nu att skolan kan vara flexibel och hjälpa Emil med distansstudier även i höst, i alla fall delvis. Emil vill vara i skolan och han försöker till varje pris men miljön och alla intryck gör att han kraschar om och om igen. Nu måste vi hitta ett sätt att få honom att hålla över tid.
Häromdagen gick Emil och jag en promenad. Vi pratade om skolan, orken, vänner, autism… Jag sa till honom att det är svårast med allt nu han är ung. Att skolan är så fyrkantig och att man förväntas passa in i den där boxen (som inte borde finnas!). Jag sa att det kommer att bli lättare när han är äldre och kan skapa ett liv utifrån sin egen ork och förmåga. Att han kan jobba deltid, ha ett jobb då man jobbar hemifrån, anpassa arbetstiden och börja senare. Att han kan välja mer själv när han blir vuxen.
Då sa Emil ”Visst kan jag träna bort detta?”
”Vad menar du?” frågade jag.
”Visst kan jag träna min ork genom att gå långa skoldagar och göra en massa saker? Då vänjer jag mig och sen orkar jag mer!”
”Nej, inte riktigt så. Du har ju dina diagnoser för att du till exempel har svårt att stänga ute intryck. Det är nog inget du kan vänja dig vid på det sättet så att det försvinner. Däremot kan du hitta strategier som gör det lättare för dig och du kan ju skippa vissa saker som är för jobbiga.”
”Så detta växer inte bort?”
”Nej, inte på det sättet!”
Emil såg besviken ut.
Jag hoppas verkligen att Emil kan få det stöd och de anpassningar han behöver för att klara årskurs 9. Han behöver anpassat schema, vissa lektioner i liten grupp, viss möjlighet till distansundervisning, sambedömning i olika ämnen för att spara tid och energi, tydliga och korta instruktioner, lagom stora uppgifter som portioneras ut lite i taget så att han inte ser ett berg och blir stressad, att snabbt få visa sina kunskaper och inte till exempel traggla med 100 mattetal av samma sort om han förstår efter 20 tal…
Innan höstens utmaningar väntar ett annorlunda sommarlov i pandemins spår. Vi ska åka till landet och hålla distans till mina föräldrar. Vi bor i separata hus med egna hushåll och kommer att umgås ute. Innan dess ska jag jobba ett par veckor till på sommarfritids.
Jag önskar er en glad midsommar och en skön sommar! Bloggen kommer att uppdateras men inte så ofta. Datorn får inte följa med till landet och jag blir så trött i ögonen av att blogga från mobilen 😉
Får ni tid över i sommar kan ni passa på att läsa min bok. 🙂
Livet som mamma till tre barn varav ett med asperger och hemmasittarproblematik, ett med ADD och selektivt ätande och ett med ADHD kombinerad form. Vi kämpar varje dag!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 