Månadsarkiv: april 2020

april 30, 2020 · 10:37

Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv

Texten nedan är skriven av min 15-åring Emil. ❤

Foto av Emil

”Jag är hemma majoriteten av alla veckodagar, jag sitter och antingen tittar på TV:n eller sitter vid min dator. Jag tänker på skolan och känner mig ensam. Jag sitter och väntar på nästa dag men nästa dag blir ännu ett misslyckat försök att ta mig till skolan.

Mamma och pappa stöttar och uppmuntrar mig dagligen, vart jag ser misslyckanden ser dom förbättring och stolthet. Dom kämpar minst lika mycket som mig och lyckas hålla sig positiva trots hårda tider.

Jag är femton år och har ADD och går i 8:an, jag har varit hemma till och från sedan 5:an. Jag har varje år kommit tillbaka men blir tillslut utmattad. I början av 7:an var jag väldigt optimistisk och positiv för ett nytt år och ny skola. Allting fungerade bra, några från min förra klass var där men jag fick även nya vänner som inte var alls medvetna om min tidigare frånvaro. Ämnena fungerade för mestadels bra. I SO, Svenska, Engelska och Bild var mitt presterande minst lika bra som alla andra trots all min frånvaro men Matte, NO och Slöjd var svårare. Tillslut tog det stopp, skolan hade bestämt att jag inte skulle gå heltid men jag var bestämd och ville gå som alla andra. Idag förstår jag att gå som alla andra är inte rimligt och kommer kanske aldrig bli. Som mamma brukar säga “ditt hundra procent är kanske 70”.

Som jag nämnde tidigare så går jag idag i 8:an, nästa år börjar jag i 9:an och sedan året därefter gymnasiet. Jag har i dagsläget inga betyg i något ämne. Skolan och mina föräldrar tror om jag kommer till skolan och jobbar så har jag alla förutsättningar i världen att få betyg i 9:an och komma in på gymnasiet.

Sedan två månader tillbaka har skolan gett mig möjligheten att plugga hemifrån dom dagar jag inte kommer dit, vilket är nästan alla. Detta är något jag tidigare inte fått göra då skolan tycker jag ska komma dit och jobba.
Jag känner själv att plugga hemifrån får mig att känna att jag gör något bra och nödvändigt. Det känns även som om det kickar igång min hjärna igen efter ha varit inaktiv så länge.
Jag vill verkligen plugga och få ny kunskap. Jag gillar skolan men problemet är orken och låsningar.

Just nu är jag i en period i livet då jag grubblar mycket. Jag tänker på hur saker kunde blivit ifall jag saktade ner i 5:an och gick ett eget schema. Även hur saker hade blivit ifall när jag var hemma hade jag pluggat mer än vad jag gjort och även tagit mer ansvar.
Det känns som 4 år av mitt liv är bortkastat. Som om jag missat så mycket med mina vänner i skolan och vänner jag har förlorat. Jag vet att jag har haft många bra stunder med min familj och även vänner men när man mår dåligt så är det svårt att se något annat.

Jag har genom dessa år känt mig ensam med detta liv och har även låtsats för mina vänner jag spelar med som inte går i min skola att allting är som vanligt och att jag är i skolan dagligen utan problem. Jag ljuger om det för att jag är rädd för reaktionen jag kommer få och vad dom kommer säga.
Jag tycker att skolan och lärande är grymt viktigt men jag tror inte att skolans scheman och uppbyggnad är gjort för oss alla.

Jag skriver det här för att visa personer som gått igenom liknande att dom inte är ensamma. Att när livet ser som mörkast ut måste man fortsätta igenom den mörka tunneln för att tillslut finna ljuset. Jag kommer aldrig sluta försöka, jag har en vision om mitt liv och jag kommer se den besannas oavsett vad, och jag hoppas du gör detsamma.
Sluta aldrig försöka, tillslut finner du ljuset.

Skrivet av en person som vill dig väl.
/ Emil”

Annons

23 kommentarer

Under ADD, Förståelse, Gästinlägg, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , ,

april 28, 2020 · 18:34

Om Linda Warvelins charmiga böcker om sin son Alexander

Nu med mycket tid hemma (ont i halsen) har jag äntligen tagit mig tid att läsa tre fina böcker av Linda Warvelin. Linda skriver om sin son Alexander som har adhd med autistiska drag.

Den första boken heter ”Hej det är jag Alexander, din son” (Framsteget Bokförlag, 2017, Femte tryckningen).

Den andra boken heter ”Hoho, Alexander är här nu” (Framsteget Bokförlag, 2016).

Den tredje boken heter ”Alexander, en bok om kärlek, humor och livet med NPF” (Framsteget Bokförlag, 2017). Denna bok är Annica Kosner medförfattare till.

Böckerna beskriver kärleksfullt hur det är att vara förälder till ett barn som inte följer normen. Linda vill öka förståelsen för de utmaningar det innebär att ha adhd och ta bort stämpeln ”bråkig ouppfostrad unge”. Boken har ett enkelt språk, som nedskrivet talspråk. Jag brukar ha svårt för det sättet att skriva men för dessa böcker passar det perfekt. Jag läste alla tre böckerna i sträck. Jag tror det är bättre för läsaren att dela upp läsningen.

Den första boken, ”Hej det är jag Alexander, din son”, innehåller massvis med härliga exempel från verkligheten. Hur tänker en 9-åring som har adhd och autistiska drag? Dessa små berättelser fick mig många gånger att le och även högt skratta till. Boken svämmar över av kärlek till Alexander. Min 11-åring har adhd och jag känner igen både Alexanders resonemang och handlingar i mitt barn. Boken lyfter fram det fina med NPF men också utmaningarna.

I den andra boken, ”Hoho, Alexander är här nu”, ger Linda även några exempel på hur hon själv har agerat i olika situationer som ung. I den här boken får vi fortsatt följa olika händelser i Alexanders liv. Jag tänker flera gånger på Emil i Lönneberga när jag läser. En fantastisk kille med ett stort hjärta. I denna bok får läsaren också lite mer bakgrund innan diagnosen.

Den tredje boken, ”Alexander, en bok om kärlek, humor och livet med NPF”, är skriven av Linda och Annica Kosner. Annica är psykolog och hade följt Linda och Alexander på Facebook. Annica har en vuxen son med autism. I den här boken får vi lite mer följa mamma Lindas tankar kopplade till olika situationer. I slutet av boken skriver Annica om olika Linda-och-Alexander-situationer och kopplar dem till de utmaningar adhd och autism kan innebära. I slutet av boken finns också frågor från föräldrar som Annica svarar på.

Dessa böcker är fyllda med kärlek och en önskan om att omgivningen ska se bortom ett beteende. Viljan att öka förståelsen hos omgivningen finns även hos mig. Vi NPF-föräldrar vill så gärna att alla ska se det fantastiska i våra barn.

Tack för charmiga och viktiga böcker!

Lämna en kommentar

Under Boktips, Diagnos, Förståelse

Taggat som , , ,

april 25, 2020 · 16:19

Tankar om curling och självständighet

Vi har en 18-åring i huset nu. En ung man. En myndig. En vuxen. Trots att Calle har fyllt 18 år behöver han fortsatt mycket stöd.

Det kan komma kommentarer om att vi curlar och stöttar Calle för mycket. Han kommer inte att lära sig och bli självständig om vi hjälper honom för mycket får vi höra.

Jag vet att på vardagar när Calle har yttre krav och förväntningar på sig behöver han mycket stöd. För att han ska ha en chans att fixa skola/praktik behöver han hjälp med både väckning, frukost och skjuts. Dessa tillfällen fungerar det inte att kräva att Calle ska ställa väckarklockan, fixa en macka och sen ta sig iväg själv. Istället stöttar vi honom så att han kan lägga energi på att komma iväg.

På helgerna däremot när de yttre kraven inte finns på samma sätt, då får han träna. Idag skulle Calle iväg och fiska med en kompis. Han ställde väckarklockan, fixade matsäck och tog sig iväg själv. Han frågade mig om jag kunde fixa matsäcken men jag sa att det kunde han göra själv. Han bad om lite råd men han fixade det.

Vi curlar inte i onödan utan när det behövs. Självständighet tränas vid väl valda tillfällen och vi höjer stegvis kraven. Mina barn kommer att lära sig men i sin egen takt.

(Jag skriver lite mer om detta i min bok)

13 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Taggat som , , , , , , , , , , ,

april 19, 2020 · 16:54

Fan att jag måste bli påmind

(Bilden är från Messenger.)

Just nu är vi i den jobbiga processen att söka omvårdnadsbidrag. Vi hade tidigare beviljat vårdbidrag till och med mars 2021 men på grund av nya regler måste vi söka om.

Jag skickade in ansökan för våra tre barn i augusti. Nu i veckan fick vi äntligen ett brev med en tid för telefonintervju. Kvinnan på Försäkringskassan sa att jag skulle förbereda mig inför intervjun genom att fundera över i vilka situationer mina barn behöver stöd samt hur mycket tid det tar i anspråk.

I morse vaknade jag ca. kl. 7:20 och kunde inte somna om. Istället gick jag upp och satte mig i soffan med laptopen i knät för att skriva om mina barn.

Jag har:
Calle 18 år med asperger/autism nivå 1. Han har varit hemmasittare i mer eller mindre 5,5 år. Tar anti-depressiv medicin.

Jag har Emil 15 år med adhd huvudsakligen ouppmärksam form/add med autistiska drag och arfid (selektivt ätande). Tar anti-depressiv medicin. Mycket hög problematisk skolfrånvaro i tre år.

Jag har Linnéa 11 år med medelsvår ADHD kombinerad form och delvis selektivt ätande. Tar ADHD-medicin.

Alla tre tar melatonin.

Som förälder till dessa fantastiska barn försöker jag att glädjas åt och lägga fokus på de saker som fungerar, hur små sakerna än må vara. Jag försöker se små myrsteg framåt och våra små vardagsmirakel. Jag jobbar med mina tankar och med acceptans. Det är som det är och detta är mitt liv.

Nu med kravet på mig att pränta ner allt vi gör blir jag alldeles matt. Fan att jag måste bli påmind! När jag sitter och skriver börjar tårarna rinna. Hur 17 orkar vi allt detta egentligen? Hur länge till måste vi orka? Orden på pappret, mitt liv, föder en uppgivenhet. Skit också! Jag vill ju vara glad över och lägga fokus på att Calle, 18 år, en gång den här veckan faktiskt fixade frukost själv. Det brukar han aldrig göra. Jag vill vara glad över att Emil, 15 år,  förra veckan komihåg sin medicin två gånger. Jag vill lägga fokus på att Emil en gång efter årsskiftet har träffat en kompis. Jag vill lägga fokus på att Linnéa cyklade till och från skolan själv två dagar förra veckan. Jag vill lägga fokus på våra mirakel!

Jag inser att just dessa glädjande undantagsfall, som jag egentligen vill lägga fokus på, kan jag inte ens nämna i intervjun. Om jag nämner det kanske kvinnan tror att det alltid fungerar och det gör det verkligen inte. Alltså måste jag berätta om hur vi varje vardag försöker få upp våra killar ur sängen. Att det ofta tar två timmar att väcka Emil. Att inget av våra tre barn ställer en väckarklocka och kommer upp själv. Att alla behöver hjälp med alla måltider. Att alla behöver skjuts till skolan. Att killarna har ca 90-95% skolfrånvaro. Att Emil har ångest vissa dagar så vi måste vara hemma från jobbet och stötta honom. Att vi behöver påminna våra barn om duschning och medicin. Att de behöver en Time Timer på morgonen. Att killarna inte äter något när de är hemma en skoldag utan är vrålhungriga när vi kommer hem från jobbet. Att våra barn inte har några hushållssysslor. Att vi måste hjälpa och stötta om de ska städa sina egna rum. Att Emil aldrig har åkt buss själv. Att vi måste laga flera maträtter varje dag. Att inget av våra barn kan göra läxa/skolarbete hemma utan konstant stöd. Att det tar en evighet att natta Linnéa. Att vi ofta har flera möten i veckan för våra barn. Att både jag och maken har gått ner i arbetstid för att kunna stötta våra barn. Att vi i nästan varje moment måste vara dirigenter/hjälpjag åt våra barn. Och mycket mer… Jag skickade in en bilaga på flera sidor med ansökan och kvinnan sa att intervjun skulle utgå från den. Jag hade hoppats slippa den dränerande intervjun.

Tänk om jag börjar gråta under intervjun som jag gjorde förra gången. Tänk om hon misstror mig? Tänk om hon inte förstår hur mycket vi sliter… Att söka omvårdnadsbidrag tär. Det är så oerhört tungt att behöva rabbla allt det jobbiga. Jag hoppas att intervjun går bra och att hon ser vilket jobb jag (och maken) gör varje dag. Det är tur att jag inte tvingas tänka på allt detta jämt – då hade jag aldrig orkat!

20 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , ,

april 18, 2020 · 11:49

Om boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok”

Jag har läst boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok” av Annelie Karlsson (Studentlitteratur, 2020). Annelie är utbildad specialpedagog och hon handleder och utbildar om särskilda behov, tydliggörande pedagogik och lågaffektivt bemötande.

Till yrket är jag lärare i fritidshem (fritidspedagog) och då jag har tre egna barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) brinner jag för att skapa ett fritids som ger förutsättningar för alla mina elever.

”När de barn som behöver mycket stöd får ett fritids som fungerar bättre sänks orosnivån i hela gruppen” (s. 11)

Boken är lättläst med många konkreta exempel på anpassningar man kan göra på fritidshemmen. Jag är själv relativt påläst i detta ämne och boken blev en bekräftelse på att jag tänker ”rätt”. Boken gav mig nya idéer och tankar att utveckla. Många behöver en push och stöd i hur man kan tänka kring anpassningar.  Det är lätt att bara köra på som man alltid har gjort. Jag ser boken som en handbok som varje fritidsavdelning borde ha tillgång till för att väcka tankar, få igång diskussioner och få konkreta tips och idéer.

Boken handlar mycket om människosyn och bemötande. Vad är problem för vem? ”Hur personalen förhåller sig till eleven med ett problemskapande bemötande kan påverka elevens möjlighet att lyckas och trivas på fritids” (s. 39)

Elever som har det tufft blir ofta syndabockar och de får ofta bära mycket skuld vilket leder till att de känner sig misslyckade. Boken lyfter vikten av att personalen tar på sig skulden för det som blir fel (s. 57). Detta är viktigt både som förebild och för relationens skull. Elever med särskilda behov är ofta ”brända” av dåliga relationer med vuxna.

Läsaren får konkreta tips på hur miljön kan anpassas och författaren trycker på vikten av planering och utvärdering. Tyvärr känner jag att miljön med många elever och trånga lokaler begränsar oss. Det är svårt att ”intryckssanera” (s. 80) när fritidsverksamheten ofta hålls i klassrummen. Likaså är tiden ofta knapp. Planering kan vi få till men sällan utvärdering och diskussion som kan leda till förändring.

Boken tar upp vikten av att ha svar på tydliggörande pedagogiks sju frågor (s. 61):
1. Varför ska jag göra det?
2. Vad ska jag göra?
3. Var ska jag vara?
4. Med vem ska jag vara?
5. När ska jag göra det?
6. Hur ska jag göra det?
7. Vad händer sedan?

Jag kan känna att elever ofta har svar på dessa frågor under skoltid men sen när de blir fritidstid förväntas de bara flyta med och ta det som det kommer. Många behöver denna struktur även på fritidstid.

Boken tar också upp vikten av samverkan mellan fritids och skola på lika villkor. Skolledare måste möjliggöra detta. Fritids är en egen skolform. Vi som arbetar på fritids behöver ges förutsättningar att delta i möten, samarbeta med elevhälsa och socialtjänst. Här tycker jag ofta att det haltar. Vi förväntas ha halvklasser, vara resurser till elever och vara med på lektioner under skoltid. Det är begränsad tid för planering av vår verksamhet. Författaren beskriver fritidsverksamheten på ett sätt som gör att jag känner mig viktig och peppad. Vi som arbetar på fritids har ett viktigt jobb!

I början av boken finns en grundläggande beskrivning av elevers olika svårigheter och diagnoser. Författaren förklarar olika begrepp och ger exempel på vad svårigheterna kan innebära i praktiken. Boken tar upp vikten av kartläggning av behov hos elever för att kunna stötta alla på rätt sätt.

Jag känner mig taggad efter att ha läst boken och jag önskar att alla mina kollegor och all personal på våra fritidshem i landet tog sig tid att läsa den. Det skulle gynna våra elever! En bok som rekommenderas varmt till personal inom alla skolformer men också till föräldrar som vill ha lite ”kött på benen” så de kan kräva stöd åt sina barn.

Boken finns att köpa här.

1 kommentar

Under Boktips, Pedagogiska tips!, Skola

Taggat som , , , , , , , , , , , , , ,

april 13, 2020 · 09:52

Livet går i cykler

För oss är det så tydligt att livet går i cykler som kommer igen varje år. Vår familj mår som allra bäst på våren och sommaren. Då kommer ljuset och värmen. Då blommar vi. Vi mår också bra av att vara lediga. Då slappnar vi alla av. Vår årliga skidvecka (blev självklart ingen i år) brukar också vara toppen.

Den så kallade ”vardagen”, den som vi har mest av, är det tuffa och jobbiga. Försöka få iväg barn till skolan, gå på otaliga möten, hinna med hushåll, jobba, återhämtning… Det har ändå blivit lite bättre nu när barnen är äldre. De behöver alla tre mycket stöd men vi behöver inte punktmarkera någon av dem längre.

Emil (ADD med autistiska drag) brukar ha en bra start varje hösttermin. Ungefär vid höstlovet brukar han krascha och sen är han i ”dvala/ide/koma” i fem månader (november-mars) och i april brukar han ”vakna” igen. Så har mönstret varit i flera år nu. I höstas hade han anpassat schema för att han skulle orka men han höll inte ändå.

När han ”vaknar upp” i april är han taggad och vill ta igen allt vilket givetvis inte går. Han är bekymrad över allt han har missat, både socialt och kunskapsmässigt. Han grubblar över allt möjligt. ”Mamma, det känns som om jag har missat min barndom”, ”Mamma, tror du att jag kan få betyg i något ämne?”, ”Tror du kompisarna kommer ihåg mig?”, ”Är det försent för mig att få ett bra liv?”, ”Hur mycket skola har jag missat egentligen?”…

Det är så frustrerande att vi inte lyckas hejda detta. Emil går i årskurs 8 nu. Sedan årskurs 4 har han haft ganska hög sporadisk frånvaro. I årskurs 6 kraschade han rejält. Varje höst börjar han bra för att sedan falla igen. Det är inget fel på hans vilja. Jag tycker så synd om honom. Han har en plan. Han vet vilket gymnasium han vill söka till och han vet vilken utbildning han hoppas komma in på. Han vet att det krävs betyg för att fixa detta. Ändå har han bara betyg i två ämnen. Han är smart och har höga krav på sig själv. Han säger att han siktar på betyg A. Vi har sagt att det räcker bra med E men han lyssnar inte. Varje uppgift han får (just nu en del hemarbete pga. coronaläget, annars 50 min/dag i skolans studio) sitter han med jättelänge. Han analyserar och väger varje ord och han blir aldrig nöjd.

Vi försöker peppa honom och vi vill att han ska hitta ett ”lagom” men det finns inget lagom. Det är allt eller inget hela tiden. Emil är en grubblare. Jag vet att han kommer att ha det jättetufft när kompisarna går ut 9:an nästa år om han inte är i fas med dem. Hur kan vi få honom att hålla ett helt läsår? Jag vill så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur…

Imorgon börjar vardagen igen efter påskledigt. Det är bara två månader kvar till sommarlovet. Samtidigt som jag längtar dit vill jag att tiden ska krypa fram nu. Jag vill att Emil ska hinna komma ikapp lite. Hinna umgås med kompisar lite. Hinna må bra…

Hur  kan vi ändra på och bryta denna cykel?

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , ,

april 10, 2020 · 09:14

Perspektiv

Livet med Covid-19-pandemin sätter verkligen saker i perspektiv. Jag inser att det är så många saker jag tidigare bara tog för givet:

– Att träffa och krama mina föräldrar var en sådan sak. Nu vet vi inte när vi kommer att få göra det igen.

– Att åka till fjällen var en sådan sak. Fjällen har ingått i vårt påskfirande i många år. I år kunde vi inte åka. Vi avbokade fjällen redan innan Skistar beslutade sig för att stänga, det kändes inte rätt att åka.

– Att gå på bio var en sådan sak. Jag och Linnéa hade bestämt att vi skulle ha en biovår för det finns så många nya filmer som vi båda ville se.

– Att fira någon som fyller år. Våra barn har alla fyllt år nu efter årsskiftet. De är nu 18, 15 och 11 år. Vi har inte kunnat fira dem med släkten som vi brukar.

– Att gå och handla utan att tänka på att eventuellt bli smittad.

– Att gå och handla tillsammans med någon.

– Att krama en vän man springer på eller presentera sig och skaka hand.

– Att få hem beställning av matvaror en eller två dagar efter beställning. Nu tar det ca. två veckor.

Det finns fler saker men jag kan inte komma på allt nu. Jag inser ändå att vi som bor här är lyckligt lottade. Vi har hem, mat, tvål, vatten, sjukvård… Det finns människor som vanligtvis lever utan allt detta. Människor som lever i krig, svält och med olika sjukdomar. Covid-19 drabbar även dem. Även i vårt land har vi människor som är mer utsatta på olika sätt. Hemlösa, fattiga… Det är nyttigt att sätta saker i perspektiv. Det är inte så himla synd om oss egentligen. Vi får ge avkall på vissa, för oss, självklarheter. För många människor är det inte självklarheter i vanliga fall heller. Jag vet inte när jag får krama om mina föräldrar igen men jag vet var de är och att de lever och har det bra. Jag kan prata med dem.

Jag kan inte påstå att jag är nöjd med tillvaron just nu. Covid-19 ställer till det på olika sätt. Allt är dock inte bara negativt. Distansundervisning och hemundervisning är ÄNTLIGEN ett prioriterat område. Medmänskligheten blommar på många håll. Människor hjälps åt på olika sätt. Det är fint att se.

För oss har vissa saker blivit bättre. Vi umgås på ett annat sätt i familjen. Killarna är mer sociala och kommer ut ur sina rum. Vi har spelat spel tillsammans, ätit fler måltider tillsammans, tittat på film tillsammans och gått promenader tillsammans. Fina stunder. Värdefulla stunder.
Är det något vi NPF-föräldrar är vana vid så är det att uppskatta småsaker och att göra det bästa vi kan av olika situationer.

Påsk firar vi hemma. Vi ska trädgårdsfixa, elda, äta påsklunch och godis. Det blir bra det med!

Jag vill önska er alla en riktigt glad påsk!

Ta hand om er!

6 kommentarer

Under Anpassningar, Vardag

Taggat som , , , , , ,

april 6, 2020 · 20:34

Läs mig

I dessa tider är det många som är hemma mer än vanligt. Då kan man passa på att läsa eller lyssna på en bok. Jag har en hel hög jag vill läsa. 😊


Min bok finns på Bokus, Adlibris, CDON och Akademibokhandelns nätbokhandel. Den återfinns också på vissa bibliotek. Be gärna ditt lokala bibliotek att köpa in den.

Glad påsk! 🌸

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , ,

april 3, 2020 · 14:41

Intensivt

Jag har varit hemma i snart tre veckor med halsont. Även Linnéa är hemma med halsont. Segt detta. Vi följer de direktiv vi har fått från Folkhälsomyndigheten och håller oss hemma. Maken jobbar hemifrån.

Emil och Calle har vissa skoluppgifter de ska göra hemma. Linnéa har läxa att göra hemma eftersom hon är hemma sjuk. Ingen av dem är självgående i detta. Jag får pusha och peppa. De jobbar inte om jag går därifrån. Calle hade problem med sin inloggning idag och då gav han upp. Calle har fyllt 18 år men behöver fortfarande mycket stöd. Emil blir aldrig nöjd med det han skriver och ger upp. Det gick bättre för Emil förra veckan. Linnéa har ingen uthållighet. Jag behöver hjälpa alla tre samtidigt och maken behöver jobba. Jag räcker inte till. Tack och lov har Calle hjälpt Linnéa lite med läxan.

Luncherna är jobbiga. Vi kommer på mat men att komma på mat som alla kan äta är värre. Dessutom går diskmaskinen varm hela tiden. Tömma-fylla-tömma-fylla…

Igår var det Världsautismdagen. En viktig dag. Som mamma till barn med autism finns det några viktiga saker som jag vill betona:

❤ Autism är osynligt! Utmaningarna finns där trots att de inte syns.
❤ Autism försvinner inte när man fyller 18 år.
❤ Alla som har autism är olika och unika precis som alla andra människor också är.
❤ Med rätt stöd, bemötande och anpassningar skapas förutsättningar för ett bättre mående och liv.

❤Jag har lärt mig otrolig mycket om mig själv tack vare att jag är NPF-mamma. Om vi öppnar upp och försöker förstå finns det en guldgruva av kunskap.


Påsk firar vi hemma. I år blir det ingen skidresa.

Jag önskar er alla en Glad Påsk! 🌸
Ta hand om er ❤

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,