Monthly Archives: oktober 2015

Tänk om…

wpid-20151026_081842.jpg

Tänk om det här är den lätta delen i mitt liv. Jag vet ingenting om framtiden. Jag bara klagar och gnäller på nuet.

Jag måste kanske tänka om…
Tänka att nu är det så här och det är inte så illa! För vem vet vad som händer imorgon…

Trots att livet känns tungt just nu ska jag verkligen försöka uppskatta allt jag har.  Jag har mycket att vara lycklig över. Egentligen. Jag får inte glömma det!

Postat med WordPress för Android

Annonser

2 kommentarer

Filed under förälder, Stress, Vardag

Hela familjen behöver vila!

Det är inte lätt för C...

Det är inte lätt för C…

Ibland känner jag bara ”Låt oss vara ifred!”. Skolpliktspressen känns hård. C är fortfarande trött men blir stressad tillbaka till skolan för det är ju i skolan alla barn ska vara. Kan inte C få läka i sin egen takt? Bara låta hen vara ifred ett tag. Låta hela vår familj vila! Vi behöver det! Om skolpressen inte hade funnits hade vårt liv varit så mycket lättare just nu.

Idag var jag på mitt tredje samtal hos psykologen. Jag bara öser ur mig när jag träffar henne. Det är skönt men jag är helt slut efteråt. Idag sa hon:
”Men du och din man behöver ju hjälp! Avlastning! Finns det inte någon som kan hjälpa er? Kommunen?”

JAG VEEEEET ATT VI BEHÖVER HJÄLP!!! Men hur? När jag kontaktade LSS-handläggaren i kommunen så sa hon att de inte kan hjälpa oss med det vi behöver hjälp med. Vi vill ha någon som följer C till skolan. Hon sa att de kan fixa ett korttidsboende på helger åt C. DET vill jag inte! Denna eviga onda cirkel…

Psykologen tryckte återigen på vikten av att maken och jag tänker och gör lika gällande barnen och att vi måste försöka fortsätta visa barnen uppskattning och glädje fast vi är trötta. Inte visa ointresse för det barnen brinner för. Jag försöker allt vad jag kan att ge mina barn positiv uppmärksamhet och vara lugn (låg-affektiv) och tålmodig. Men ibland är det så svårt!

Idag när jag kom hem från psykologen fixade jag lunch till C och 10-åringen som hade suttit vid datorerna hela dagen (6-åringen kommer hem från landet i efm). Efter det sa jag till C att hen måste gå en promenad innan hen får sätta sig vid datorn igen.

C ville inte gå ut. Inte oväntat direkt! Jag föreslog en runda runt några kvarter. C gick med på det. Men sen när hen skulle gå sa hen:
”Jag går bara ett kvarter!”.
”Det är en lite väl kort promenad”  sa jag.
Då började C ”psyka” mig.
Hen sa:
”Jag ska gå ett kvarter. Säg ja!”
”Jag vill att du går längre men jag hör vad du säger”
svarade jag.
C lade sig på golvet och skrek:
”Jag går ETT KVARTER! ETT KVARTER! Säg JA!!!”
”Jag tycker att det är för kort. Du behöver mer frisk luft!”
”Säg JA! Säg JA! Annars ligger jag här och skriker! Säg JA!!!”
”Jag hör att du säger att du ska gå ett kvarter. Gå nu då!”
”Men säg JA då! Säg det!”
”Jag tycker att du ska vara ute längre har jag sagt! Gå nu!”
”Säg JA! Säg det nu bara! Säg JA!
”JAAAAAAAAA! Gå nu!”
”Nej, säg bara JA!”
”JA för i helvete!”

Jag lyckades inte alls vara låg-affektiv. Ibland kryper den ungen innanför skinnet på mig. Jag blir tokig! När hen kom hem efter ett kvarter kom hen in i köket och kramade mig och sa ”Förlåt mamma!” Jag sa också förlåt. Det kändes bra.

Balansen är så svår. Jag vill hjälpa C men jag vet inte hur…

Hela vår familj behöver vila!

5 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Stress

Delar Petra Krantz Lindgrens kloka tankar

Läs!!!
http://petrakrantzlindgren.se/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/

wpid-20150927_103830.jpg

Jag inser att jag är för trött nu för att behandla mina barn med respekt och tålamod i alla lägen.
Tur att jag ska vara  hemma och vila ett tag. Jag har ännu inte gått till läkaren men är hemma denna vecka med 10-åringen.

Jag måste orka stötta mina barn!

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Filed under Lånade kloka tankar, Uncategorized

Anpassningar

wpid-20151025_102533.jpgLivet nu för tiden går mycket ut på anpassningar. Att anpassa oss efter vad C klarar av och inte klarar av. I helgen har vi varit på landet. Tanken var att hela vår familj skulle åka fredag till söndag tillsammans med min syster med familj och mina föräldrar.

Redan i början av veckan började C visa en oro för helgen. På torsdagen var oron väldigt stor och den resulterade i en jobbig morgon som ledde till att C fick ett bakslag och inte tog sig till hemmasittarskolan varken i torsdags eller i fredags.

Det är mina föräldrars landställe som de har haft i 11 år. C har varit där på somrar och lov nästan hela sitt liv. Förr var det inga problem att ta sig dit och vara där för C. Nuförtiden fungerar det inte. Jag har så svårt att vänja mig vid vårt ”nya liv”. Jag vill inte behöva vänja mig vid detta. Vad hände?

C fick stanna hemma i helgen. Hen sov hos en kompis lördag till söndag. Vi nöjde oss med en natt på landet. Det tar knappt två timmar att köra dit. C hade en bra helg hos sin kompis och var glad och nöjd.

Eftersom vi fick anpassa oss, och åka fyra av fem i familjen, så var jag först lite låg. Sen tänkte jag att okej, då får jag och maken passa på att verkligen mysa och umgås med syskonen.

Men 10-åringen satt inne i stugan hela dagen igår. Hen vägrade komma ut och kratta och höstfixa. Inte ens när vi lockade med familjekurra-gömma ville hen vara med. Jag kände mig så himla besviken. Kunde vi inte ha fått den tiden med 10-åringen? Varför ska det alltid vara något som strular?

wpid-20151025_102609.jpg6-åringen var glad och nöjd hela helgen. Hen krattade och eldade. Lekte kurra-gömma och sprang efter lillkusinen. Härligt att ett av våra barn mår bra i alla fall! Peppar peppar…

wpid-20151024_110116.jpg

Syskonen blev erbjudna att stanna på landet några dagar med mormor och morfar. 10-åringen ville tyvärr inte det men 6-åringen ska vara där några dagar. Skönt för hen!

Angående det där med anpassningar… Jag minns när vi påbörjade utredningen av C. Hen fick ingen diagnos i första vändan. Jag kommer ihåg att psykologen pratade om att ”ni måste anpassa”. Jag minns att jag sa ”Men kan inte du förklara för C att hen inte kan förhandla om allt och att det faktiskt är vi vuxna som oftast vet bäst och bestämmer”.

Nu har jag mer förstått tanken med dessa anpassningar. Det handlar om att skapa förutsättningar för C att slippa misslyckas. Det handlar om att hitta strategier för C att klara av vardagen och det handlar om att skapa rutiner som gör livet hanterbart för oss alla i familjen. Förr kunde jag mer se det som att C ”vann” i en förhandling eller en diskussion, men det är inte alls det som det handlar om. Det handlar om att C saknar vissa förmågor som de flesta andra människor har. C har väldigt svårt med förändringar. Om det sker en förändring blir C argsint. C har också svårt med krav. Krav kan leda till att C får en låsning eller blir väldigt orkeslös och trött.

Vi har ännu inte kommit fram till alla anpassningar som vi behöver göra. Att låta C stanna hemma från landet var en sak. Nu oroar vi oss lite för julen. Tanken är att vi alla ska fira jul på landet i år. Kanske måste vi fira jul hemma hos oss… Vi får se.

En sak som är lite jobbig är att jag och maken får mindre och mindre hjälp här hemma. Vi låter ju C slippa det mesta. Vi är nöjda om hen tar sig till hemmasittarskolan. Problemet är dock att syskonen inte heller vill hjälpa till då. Ibland känns det som om maken och jag har blivit en serviceinstans.

Anpassningar är ett måste. Det har jag verkligen börjat förstå… Men ibland blir det så tufft för alla runtomkring med dessa anpassningar. Det blir på bekostnad av syskonen eller mig och maken. Jag kan förstå att 10-åringen ibland tycker att livet är orättvist.

Vi är väldigt trötta nu maken och jag. Imorgon ska jag ha ett möte med chefen och säga att jag ska vara hemma resten av veckan i väntan på en läkartid.

Jag ska ta hand om mig själv och min familj. Ingenting är viktigare än det!

wpid-20151025_160038.jpg

9 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Semester, Stress, Syskon

Familj i kris

Hela vår familj är i kris! :(

Hela vår familj är i kris! 😦

Vår familj är i kris. Med tanke på flyktingkrisen och det tragiska som har hänt i Trollhättan så känns det nästan fånigt att skriva så. Men VI ÄR I KRIS!

För ett par år sedan blev jag ”vidbränd” (inte helt utbränd). Då var jag sjukskriven 25% i nästan ett halvår. Jag gick då en stresshanteringskurs på Vårdcentralen. Nu har jag märkt ett bra tag att mina stressymptom kommer tillbaka. Jag har svårt att somna. Ligger och grubblar och snurrar. Om jag vaknar på natten har jag svårt att somna om. Jag har IBS som har blivit värre med mer och mer magont. Jag har nästan dagligen huvudvärk. Dessutom har jag börjat få värk i mina knän… Vet dock inte om det är stressrelaterat.

Inte nog med att jag mår dåligt. C mår dåligt för att hen inte klarar av skolan. Det går sakta framåt (men igår och idag är det tunga bakslag). C har inte mått bra på snart två år. Det är väldigt tärande som förälder att se sitt barn må dåligt. Den maktlöshet vi har känt och den eviga kampen för att få rätt stöd har varit tuff. Vi har känt oss misstrodda och som värdelösa föräldrar. Det har varit (och är fortfarande) en enorm press.

Både jag och maken har försökt jobba på mellan alla möten och ”akututryckningar”. Vi har båda känt att vi inte kan göra ett bra jobb. Det skapar också en stress och en känsla av att inte räcka till.

Nu märker vi att 10-åringen börjar må dåligt. Det är inte så konstigt med tanke på den pressade situation vi lever i. Varje morgon vaknar vi till ovisshet. Vi har mycket ångest och oro. 10-åringen är väldigt känslig för tonfall och humör. Hen märker att jag och maken inte mår bra.

I morse trodde jag att 10-åringen skulle vara glad. Vi hade bestämt att jag skulle följa med hen till skolan idag igen. Istället blev det tvärtom. Hen ville inte gå upp och ville inte äta frukost. Tillslut lyckades jag få upp hen. När vi kom till den ”kritiska zonen” (hallen) så råkade 6-åringen knuffa till 10-åringen. Då blev 10-åringen blixtarg och knuffade till 6-åringen jättehårt. Detta ledde till att jag blev arg på 10-åringen. Vips så klädde 10-åringen av sig alla kläder och satte sig på golvet och sa att hen inte tänkte gå till skolan. Så labil är hen just nu. Och så labila är vi alla. Ingen av oss har näsan över ytan. Vi kommer upp en stund och kippar efter luft. Sen sjunker vi igen. Vi kom iväg i morse i alla fall (men inte C).

Just nu är vår familj inte en fungerande familj. Vi kämpar på. Försöker upprätthålla någon form av normalitet. Vi har bokat en skidvecka i vår och nu ska vi åka till landet över helgen. C vägrar följa med så vi har fått anpassa oss och ska åka utan hen. C ska sova hos en kompis och är nöjd med det. Det gör ont i hjärtat när vi inte kan hålla ihop familjen men jag kan se vinsten med att slippa Cs ångest och låsning när vi ska åka.

Nu är det höstlov i en vecka. Det är skönt men samtidigt är jag orolig för att en vecka hemma ska leda till att det blir väldigt svårt för C sen. Vi får se…

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska boka tid hos läkare för att bli sjukskriven. Jag får inte krascha. Jag måste orka!

På jobbet är det personalbrist och kaos. Jag får mer och mer att göra. Jag orkar inte. Har brutit ihop på jobbet och gråtit flera gånger.

I normala fall kan den ena partnern bära den andra ett tag om livet är tufft. Oftast kanske man inte har det så tufft samtidigt. Nu orkar ingen av oss bära den andra. Det känns farligt. Vad händer om ingen av oss orkar längre…?

Som det är nu orkar jag bara det jag verkligen måste. Det allra nödvändigaste. T ex matlagning och omsorg om barnen. Huset är oftast ostädat. Jag orkar inte! Handla mat känns jättejobbigt…

Jag vill ha ett lättare liv! NU!!!

11 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Det är lite väl mycket nu…

Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!

Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!

Idag blev det ett bakslag för C. Alltid lika tungt när det händer! 😦 Jag försökte följa mitt ”recept” i morse men idag fungerade det inte.

Hemmasittarläraren sa att det inte är så konstigt att C får ett bakslag. Hen har ju kämpat på så bra! Förmodligen är C väldigt trött nu och behöver en paus. Jag blir bara SÅ OROLIG när C är hemma! Men att C är hemma idag betyder inte att det inte fungerar imorgon! Så sa hemmasittarläraren. Jag måste försöka slappna av!

Vi hade ett utvärderings- och planeringsmöte med hemmasittarläraren i tisdags. Han sa att C gör stora framsteg och är väldigt nöjd med hens utveckling. Typiskt att det kommer ett bakslag nu då!

Men vilken utveckling C har gjort! Nu går hen 2 timmar/dag till hemmasittarskolan. Efter höstlovet ska vi öka till 3 timmar/dag. Förut tyckte C att en timme var för mycket… På en hel vecka!

10-åringen mår fortfarande dåligt. Jag var hemma med hen i tisdags. Igår var jag med 10-åringen i skolan hela dagen. Idag var jag hos psykologen på förmiddagen och efter det åkte jag till 10-åringen och var med hen resten av skoldagen. Imorgon ska jag följa med hen till skolan hela dagen.

Hos psykologen pratade jag mycket om C så klart! Men även om 10-åringen och min och makens relation. Det är tufft att vårda ett förhållande när all tid och energi måste läggas på annat. Hela förhållandet hamnar lite på undantag. Barnen måste komma först hela tiden.

Psykologen rekommenderade parterapi. Det är säkert jättenyttigt i den situation vi är i. Däremot undrar jag hur vi ska hitta den tiden?

Psykologen pratade mycket om att det är viktigt att maken och jag har en stadig bas tillsammans. Jag kan inte påstå att basen är så stadig just nu… Vi är båda trötta och labila.

Hela mitt jag kretsar kring att ”fixa” vår familj. Jag går ”all in”. Jag läser böcker, bloggar (både skriver själv och läser andras), jag pratar av mig osv. Detta äter upp mig. Och jag överför alla mina tankar och idéer till en övertrött make. Jag tipsar om bloggar och låg-affektivt bemötande så fort han sätter foten innanför dörren. Jag spammar honom med olika länkar. Och då drunknar han i allt.

Vi måste hitta ett sätt att ”fixa” vår familj tillsammans och utan att det äter upp oss. Men hur?

Jag fick ett mail från chefen idag. Hon ville prata lite med mig om mina arbetsuppgifter och stämma av lite hur jag mår. Jag kan förstå henne! Var och varannan dag ringer jag på morgonen och säger att jag måste stanna hemma.

Jag funderar allvarligt på att försöka bli sjukskriven ett tag. Jag måste hålla ihop och orka. Jag och maken måste hitta basen igen. Jag vill inte förlora oss i kaoset.

Det är lite väl mycket nu…

4 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

Recept: Låg-affektiv detektiv med humor

wpid-20150815_195645.jpg

Vi siktar på toppen!

Nu har vi haft det kämpigt ett bra tag i vår familj.

Jag har märkt att det börjar finnas ett ”recept” som oftast (inte alltid) leder till att vi kan ta oss hemifrån eller hantera andra jobbiga situationer:

  1. Att hålla mig låg-affektiv – lugn på ytan (kokar dock inombords ibland). Så länge jag är lugn har jag kontroll över situationen. Oftast lugnar även barnen ner sig.

  2. Detektivarbete – vad i situationen framkallar mitt barns beteende (ilska, vägran osv)? Hur kan jag få situationen att bli hanterbar för mitt barn?

  3. Humor! – skoja, kittlas, sätta på rolig musik, dansa tillsammans…

På sistone har jag löst flera situationer på detta sätt. Jag och barnen blir gladare och lugnare. Det är skönt att kunna känna att jag avbryter något som skulle kunnat bli en rejäl härdsmälta.

Det här ”receptet” ska jag försöka följa så ofta jag bara kan! Rekommenderas! 🙂

9 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Stress, Vardag

”Smittar” hemmasittande?

Alla mina tre barn är lika viktiga för mig! <3 <3 <3

Alla mina tre barn är lika viktiga för mig!

Jag orkar snart inte mer. Men jag måste. På något sätt måste jag bita ihop och orka mer. Och mer. Och mer…

Nu börjar ÄNTLIGEN C må lite bättre. Det går lite upp och ner, hit och dit. Men på det stora hela går det lite framåt i alla fall. Peppar peppar…

Vad händer då? Jo vår 10-åring brakar ihop. Hen var hemma torsdag och fredag förrförra veckan och hela förra veckan med magont. I går ”tvingade” vi 10-åringen till skolan. Hen sa ”Jag mår inte bättre!”
Vi sa ”Du får gå ändå! Vi kan inte vänta på att du ska må helt bra!”. Vi väntar fortfarande på provsvaren.
10-åringen var trött i helgen men äter okej hemma. I skolan äter 10-åringen nästan ingenting. Bortsett från den macka eller frukt som vi skickar med. Det är ju inte så konstigt att 10-åringen får ont i magen. 10-åringen lekte och hoppade studsmatta i helgen.

I morse när jag väckte 10-åringen kurade hen ihop sig under täcket och sa ”Jag orkar inte gå idag! Jag måste vara hemma!”. Hen vände ryggen mot mig. Jag fick nästan kramp i magen. Jag kände hur jag sjönk. Hur min kropp liksom segade ner lite. Hela sättet påminde så mycket om hur C brukade göra (och vissa dagar fortfarande gör). JAG ORKAR INTE MED DETTA! Inte ett barn till…

Kanhända att jag lägger in för mycket i 10-åringens beteende. Att jag tolkar saker fel. 10-åringen behöver ju inte alls bli en hemmasittare. MEN JAG ÄR SÅ RÄDD! Det känns som hela beteendet smittar.

Maken och jag tittade på varandra. Vad gör vi nu? Jag försökte peppa, lirka. Maken försökte samma sak. Ingenting fungerade. 10-åringen skrek ”Ni bryr er inte om mig!”.
Vi försökte förklara ATT vi bryr oss så himla mycket och att det är just därför vi vill att hen ska gå till skolan. Jag sa till 10-åringen att jag kan hämta tidigt idag eftersom jag och C ska på ett möte kl. 14.
Ingenting hjälpte.

Maken skulle lämna både 10-åringen och 6-åringen som vanligt. Mitt ansvar är C.
Jag sa till 10-åringen ”Snart missar du chansen att åka med i bilen med pappa. Och snart går jag och C. Då får du vara ensam hemma en stund till C kommer hem om ca 2,5 timme.”

10-åringen tycker inte om att vara hemma själv. Jag tänkte att det kanske skulle få lite fart på hen. Men det blev tvärtom. 10-åringen drog upp täcket över huvudet.

Maken och 6-åringen åkte. C, som hade gått upp och ätit frukost, började bli stirrig. C sa:
”Vad är det med 10-åringen? Är hen sjuk?”
”Ja, hen mår inte bra!”
”Jag ska prata med hen!”

C gick in till 10-åringen och sa:
”Jag vill inte att du ska bli som jag! Det är jättejobbigt! Kom upp nu!”

10-åringen skrek:
”Jag hatar mitt liv och att bo i den här familjen! Jag orkar inte mer!”

C kom till mig och såg ledsen ut.
”Mamma, jag vill stanna hemma med 10-åringen och ta hand om hen idag!”
”Det är snällt av dig men det bästa du kan göra är att cykla iväg till hemmasittarskolan och ta hand om dig själv. Jag tar hand om 10-åringen!

C cyklade iväg. Jag sjukanmälde 10-åringen och ringde till jobbet och grät och förklarade att jag inte kan komma idag.

I en ”normal” familj är man hemma för sina barn som är under 12 år. I vår familj har jag och maken varit borta så mycket från jobbet på grund av C (flera timmar/vecka) att det känns jättejobbigt att vara hemma för något av de andra barnen. Det blir så fel…

Nu har 10-åringen ätit frukost. Och hen verkar lite gladare men klagar då och då på magont.

Jag vill inte tappa ett till barn. Jag orkar inte mer. Vår familj orkar inte mer. Vi har kämpat så mycket för C och C börjar sakta komma tillbaka.

Vi har verkligen försökt tänka på och hinna med syskonen. Vi har hittat på saker med dem på tumanhand. Vi har ”gospratat” extra länge på kvällarna. Vi har faktiskt tänkt på att det finns en risk att syskonen faller. Trots att vi har tänkt på det så händer detta… 😦 Hur ska vi räcka till…?

Om vi inte litar på 10-åringen nu, gör vi om samma misstag som vi gjorde med C då?
Hjälp!

33 kommentarer

Filed under förälder, Hemmasittare, Skola, Syskon

Vi får hjälp!

wpid-20151019_160618.jpgC kom iväg i morse. Trots att det är måndag! Det gick faktiskt bättre än förväntat.

På eftermiddagen hade jag och maken möte med elevhälsoteamet på Cs hemskola och med hemmasittarläraren. Det var ett jättebra möte! Hemmasittarläraren förstår verkligen hur C mår och att vi måste ta myrsteg. Han förde vår och Cs talan under mötet (C var inte med). Det kändes otroligt skönt! Vi behövde inte säga så mycket.

Hemmasittarläraren tog upp vikten av att alla Cs lärare på hemskolan är införstådda med att C plötsligt kan dyka upp på en lektion och att det är okej om C avviker. Han tog upp att vi måste bygga upp C sakta och inte stressa på. Att det kommer ta några månader. Just nu jobbar hemmasittarskolan med att bygga upp Cs ”jag-kan-känsla” och orken. Sen kommer kunskaperna. Jag tycker inte att Cs mentor på hemskolan har greppat problematiken. Skönt att hemmasittarläraren hjälper oss förklara!

En sak som vi tog upp är vår oro över att C halkar efter så mycket kunskapsmässigt. Vi har en oro för att C ska behöva gå om. Det skulle ta knäcken på både C och oss. Ju snabbare vi tar oss igenom ”skolpliktsåren” desto bättre känns det som.
Rektorn på hemskolan sa att det är väldigt sällan elever går om och att vi inte ska oroa oss eftersom kunskapsmålen ligger först i 9:an. Jag ska försöka låta bli att tänka på kunskapsbiten.

Imorgon är det som sagt utvärderings- och planeringsmöte med hemmasittarläraren. Då ska C vara med. Eftersom C ska dit sina två timmar på morgonen, sen hem en sväng och tillbaka kl. 14 så visar C redan nu ett visst motstånd. Vi får se hur det går…

Fast jag börjar bli klokare och vet att jag måste lita på C så känner jag ändå ibland att jag inte riktigt litar på C i alla lägen i alla fall. Jag tror att C ibland överdriver eller spelar lite på sitt ”tillstånd” för att slippa vissa saker. Jag vet inte… Det är bara en känsla jag har.

Jag är så tacksam för hjälpen vi får nu! 🙂 Vi är inte ensamma!

5 kommentarer

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Slappna av?

Läget för C är inte stabilt. Än. Men framöver kanske...

Läget för C är inte stabilt. Än. Men framöver kanske…

Jag inbillar mig nästan att jag kan slappna av. Att jag inte behöver oroa mig för morgondagen. Att det kommer att fungera. Farligt!

Det gick så bra för C torsdag och fredag. I fredags var C till och med på sin nya aktivitet för första gången på flera veckor.

Måndagar är alltid svåra.
HOPPAS HOPPAS HOPPAS att det fungerar imorgon!

På tisdag har vi uppföljningsmöte med hemmasittarläraren. Vi ska utvärdera och planera framåt.

10-åringen bröt ihop idag på kvällen efter en konflikt med C.
10-åringen skrek ”Jag orkar inte mer!”.
Maken tog med sig 10-åringen till McDonalds så att hen kunde få en paus.

Imorgon ska 10-åringen till skolan efter 7 skoldagar hemma. Vi har inte fått svaren på blodprovet än.

Jag önskar att vår familj kunde få slappna av lite. Någon gång framöver kanske…

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Filed under Uncategorized