Monthly Archives: februari 2017

”Barn i Sverige svälter inte!”

Barn i Sverige svälter inte!”

”Om ditt barn är tillräckligt hungrigt kommer hen att äta!”

”Barn ska äta det som bjuds!”

”Ditt barn kör med dig för att få äta chips, godis, Subway och Mc Donalds!”

Min 11-åring, E, har selektivt ätande. E lider enormt mycket av detta. Hen kan känna sig vrålhungrig men kan ändå inte äta. Konsistens, smak och lukt ställer till det. E är väldigt känslig. 

Att få i E mat är en tuff utmaning varje dag. Jag kan se hur dåligt E mår av att inte tycka om mat. Äta hos släkt och vänner, på restaurang eller i skolmatsalen är en plåga.
Jag önskar att jag kunde hjälpa E med detta. E kör inte med mig. E vill kunna äta!

Tyvärr börjar E tröttna även på säkra kort såsom en Subwaymacka och chicken nuggets från Mc Donalds. Vad har vi då kvar att ta till?

Häromdagen sa E:

”Mamma, vad händer om jag slutar äta helt?”

”Då får du mat genom en slang direkt in i magen!”

”Slipper jag äta då?”

”Ja!”

”Då vill jag nästan det! Ingenting är gott längre!”

Mitt lilla hjärta ❤

Knappt att muffins och bullar går ner längre. 😦

3 kommentarer

Filed under Diagnos, Förståelse, Selektivt ätande

”Föräldrar och BUP ställer ofta orimliga krav!”

På ett möte en gång, med en av mina barns lärare och en rektor, sa läraren ”Föräldrar och BUP ställer ofta orimliga krav på skolan!”

Den kommentaren är väldigt konstig tycker jag.  ”Orimliga krav”. Är det orimligt att be om/kräva de anpassningar som barnet behöver för att klara av att vara i skolmiljön och nå kunskapsmålen? Om en utredning på BUP har visat vad ett barn behöver för att klara skolan kan det ju inte vara orimligt! Det kan inte vara orimligt att ställa krav på en tillgänglig skola!

Jag vill tillägga att detta gäller ALLA barn. Ett barn ska inte behöva ha en diagnos på ett papper för att få rätt stöd. 

I Sverige har vi skolplikt. Det är en rättighet och en skyldighet. Som det ser ut på många håll idag i Sveriges skolor så fungerar inte den rättigheten. Skolan är inte tillgänglig för alla.  Ändå är det en plikt för eleven att vara där till varje pris och föräldrars skyldighet att tvinga dit sina barn trots bristande stöd och anpassningar. Detta sker på bekostnad av barnens mående och möjlighet att inhämta kunskap.

Är det orimligt att ha en liten undervisningsgrupp eller enskild undervisning till en elev som tar in mycket intryck och inte klarar av att vistas i stora sammanhang? Är det orimligt att låta en elev slippa duscha efter idrotten om det är ett moment som tar för mycket kraft? Är det orimligt att en elev får en resurs om eleven behöver ett ”hjälpjag” för att klara av sociala situationer och sitt skolarbete? Jag kan komma med hur många exempel som helst…

Det är inte orimligt! Vi föräldrar och BUP kräver ju bara det som barnet faktiskt behöver för att kunna tillgodogöra sig den utbildning som vi i Sverige enligt lag har rätt till.

En skola för var och en med inkludering som fint ledord är rent hyckleri som det ser ut på många skolor idag!

NPF, hemmasittande och skolor är uppe på agendan i t ex DN just nu. Jag hoppas att det framöver ses som rimliga och nödvändiga anpassningar som vi kräver/förväntar oss för våra barn.

Våra barn måste få lyckas!

(Bilden är från Messenger)

6 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Pusselbitar

Det känns som att vi hela tiden letar efter pusselbitar och försöker lägga olika pussel. Dels har vi ett pussel som består av bitar för var och en i vår familj. Sen har alla sina egna små personliga livspussel som vi letar bitar till.

Jag och maken har ett tufft föräldraskap och ibland känns det som vi har tappat bort ”Vi-biten” i vårt pussel. Vi kämpar så mycket med saker att vi glömmer oss själva och varandra. Det är svårt att hitta den där vi-tiden. Vi är båda väldigt trötta och den lilla energi vi har lägger vi på våra barn.

C (14 år med asperger) jobbar på med bitarna i sitt livspussel. På många håll är Cs bitar på plats. Hen har blivit mer och mer självständig. C åker buss kors och tvärs över stan utan problem, tar sig till frisören själv, sköter sin hygien, går ut och äter, går på bio, fixar ibland frukost/lunch/mellanmål själv, kommer ibland ihåg sin medicin, sover hos kompisar, går och äter på t ex Mc Donalds, går promenader, har tränat lite fotboll och gått till Friskis & Svettis… Så många bitar är på plats! Framstegen jämfört med för ett år sedan är enorma! MEN en stor och viktig bit saknas – SKOLAN.

livets-pusselbitar-jpeg

Jag hoppas att C kan hitta även den pusselbiten. Vilken underbar känsla det vore för både C och oss föräldrar!

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

E (11 år med ADD) fick nyligen sin diagnos och det var ju bra att vi hittade den biten i pusslet. Nu gäller det att hitta bitar som underlättar och möjliggör skolgång för E. Vi ska snart ha möte med läkaren på BUP och diskutera eventuell AD(H)D-medicin. Det vore ju toppen om vi kunde hitta en fungerande medicin som hjälpte upp orken så den biten kommer på plats.

E spelar och skypar med kompisar men kommer sällan utanför huset och träffar kompisar. Den biten måste vi också hitta och sätta dit!

Sen har vi Es selektiva ätande. Den pusselbiten är svår. Vi kämpar på med att försöka hitta något som går ner. En riktig utmaning!

L (vår aktiva 7-åring som troligen ska utredas för ADHD nu) kämpar på i skolan. Hen får mycket skäll. Här letar vi också efter pusselbitar. Utredningen kommer kanske att ge oss några bitar i pusslet som vi kan lämna till skolan och jobba med hemma.

Jag jobbar fortfarande 25% men orkar knappt med det. Jag vet inte vad jag ska/vill göra med mitt yrkesliv framöver. Jag känner mig allmänt förvirrad och trött. Jag önskar att jag hade koll på den pusselbiten. Jag har i alla fall ett stort och värdefullt nätverk av vänner som ger mig energi.

Maken kämpar också på med jobbet. Han är trött och det är rörigt på hans arbetsplats. Han har inte mycket ork och energi till annat än jobbet och familjen.

Tänk om vi kunde hitta alla dessa pusselbitar! Vad underbart skönt det vore!

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

6 kommentarer

Filed under ADD, autism, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Vardag

Varför utgår nästan all hjälp ifrån att jag inte vill vara med mina barn?

 

Jag orkar bergodalbanan med mina älskade barn men vill gärna ha hjälp med hushållet!

Jag orkar bergodalbanan med mina älskade barn men vill gärna ha hjälp med hushållet!

Jag och min man har ett tufft föräldraskap. Vi har två barn med diagnoser och hemmasittarproblematik. Ett med asperger (högfungerande autism) och ett med ADD och autistiska drag. Vårt tredje barn ska troligen utredas för ADHD nu under våren.

Vi måste hela tiden tänka utanför boxen, stötta och hjälpa våra barn, ha tät (nästan daglig) kontakt med skolor, skoltaxi, BUP, Försäkringskassan, Socialtjänsten, sjukvården, dietisten (ett av våra barn har selektivt ätande)…

Utöver detta har vi allt det vanliga som alla föräldrar har – hjälpa till med läxor (endast 7-åringen har läxa just nu), handla och laga mat, städa, diska, tvätta, vattna blommorna, byta lakan i sängarna, natta, borsta tänder, se till att barnen kommer in i duschen, trädgårdsskötsel… Umgås med barnen och hitta på saker.

Vi älskar våra barn oerhört mycket och gör allt för att de ska må bra och få växa utifrån sina förutsättningar. Det är slitsamt. Det krävs helt klart mer av oss än vad det gör av föräldrar till ”vanliga” barn.

När då frågan kommer upp om vi vill ha stöd och hjälp (från t ex Socialtjänsten eller LSS) så utgår nästan all hjälp ifrån att vi vill bli av med våra barn. Att vi vill skicka iväg den någon helg eller liknande. Så är det inte!

Eftersom två av våra barn har diagnoser så är det väldigt viktigt för dem att vara i en trygg miljö med struktur och rutiner som de är vana vid. De mår väldigt bra hemma.

Vi vill inte skicka iväg våra barn! Vi vill orka ta hand om dem! De är prio ett i vårt liv. Det viktigaste vi har!

Varför kan vi inte få hjälp med att:

  • Städa en gång i veckan
  • Handla två gånger i veckan
  • Och någon annan vald punktinsats/vecka (t ex torka ur kylen, tvätta fönster, stryka…)?

Den hjälpen hade varit så värdefull!

Som det är nu är det svårt att orka med hushållssysslor. Men jag orkar med mina barn!

Varför erbjuds inte den hjälp som faktiskt skulle underlätta vårt liv? Jag antar att det skulle anses som ”lyxtjänster” om vi fick sådan hjälp…

Men är det bättre att vi eventuellt skickar iväg våra barn då och då, mot både deras och vår vilja, för att orka städa huset och handla? Knappast!

Ge mig den hjälp jag faktiskt behöver! Mina barn vill jag ha hos mig!

(Jag vill betona att avlastning också bör finnas för de som vill ha det. Men det ska erbjudas annan hjälp till oss som inte vill ha, eller av olika skäl inte kan ta emot, den formen av stöd. Och visst! Vi kan använda vårt lilla vårdbidrag till att köpa dessa tjänster. Men nu är det så att jag är sjukskriven 75% för utmattning och även maken är delvis sjukskriven av samma skäl. Vårdbidraget täcker inte på långa vägar utebliven inkomst för två. Vi har dessutom dagligen två barn som äter lunch hemma, varav en med selektivt ätande. Att då köpa dessa tjänster blir för tufft för ekonomin).

37 kommentarer

Filed under ADD, autism, förälder, Socialtjänsten, Vardag

En PDF med mina ”populäraste” illustrationer!

img_20170213_100355.jpg

Jag har lagt några av mina mest delade illustrationer i denna PDF:

supermamsens-illustrationer

Jag hoppas att kvalitén på bilderna är lite bättre än bilderna som ligger under respektive inlägg.

Fritt fram att användas och delas!

Ha en skön vecka! /SUPERMAMSEN

 

Lämna en kommentar

Filed under Anpassningar, Egna illustrationer, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Skola

Att tänka utanför boxen

Idag på min promenad dök den här bilden upp i min hjärna och den var tvungen att komma ut. 🙂

Att tänka utanför boxen är något jag försöker göra hela tiden när det gäller mina egna barn.

För att alla barn (och vuxna) ska få rätt förutsättningar måste vi tänka nytt och tänka olika. Vi kan inte alltid göra som vi brukar göra eller alltid har gjort.

Jag vill bli bättre på att vara kreativ och påhittig.  Jag är i en process och jobbar med mig själv hela tiden.

Jag önskar att alla pedagoger också gör det så att alla barn har en chans att lyckas! Det borde inte behöva finnas en diagnos på ett papper för att få rätt stöd. Alla barn har rätt till det!

5 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Pedagogiska tips!

Att undvika maktkamp

När man har extra vilje- och känslostarka barn hamnar man lätt i en fälla – maktkampen.
Problemet är bara att det inte finns någon vinnare i maktkampen. Den blir evig. Och den är väldigt energikrävande och dränerande för alla inblandade.

L, min 7-åring, är ett väldigt vilje- och känslostarkt barn.
Förr hamnade jag ofta i fällan:

– Kom nu L! Vi ska borsta dina tänder!
– Nej!
– Jo! Kom nu säger jag!
– Nej! Jag kommer inte!
– Jo! Du vet att du ska borsta tänderna varje kväll! Kom NU!
Min röst blir argare och argare. Ls röst blir mer och mer bestämd.
– L! Nu kommer du!
– Jag lyssnar inte på dig!
L sätter sig med armarna i kors och stirrar på mig.

Det kunde ofta sluta med att jag bar en skrikande L till badrummet och väl där vägrade ungen öppna munnen i alla fall. Vann jag? Knappast! Vann L? Nej. Ingen av oss vann. Vi blev osams och båda blev ledsna.

maktkamp1

L kan inte bara skärpa sig. Då skulle hen ha gjort det. Ansvaret här ligger på mig som vuxen. Hur kan jag få som jag vill utan att hamna i den där maktkampen?

Numera sätter jag timetimern så att den ringer när det är dags att borsta tänderna. Jag brukar visa L tiden och säga ”När den här piper ska vi borsta tänderna!” Oftast brukar det vara om ca 30 minuter.

När timetimern piper går jag till L och säger:
– Kom så kör vi tåget till badrummet!
Eller
– Kom så ser vi om du orkar gå skottkärran till badrummet!
Eller
– Undra om du hinner till badrummet innan jag har lämnat det här i köket?!

Jag brukar försöka hitta på något och det brukar oftast gå bra då.

maktkamp2L har också en tendens att ta saker som hen inte får. L kan springa iväg med min mobiltelefon t ex. Om jag ber L att få tillbaka den eller jagar L så triggar jag bara igång L ännu mer. Istället brukar jag köra lite omvänt:
– Tack L! Vad bra att du tog hand om den åt mig! Nu kan jag ta den!
Då brukar L snällt lämna tillbaka den. Det är som att L blir lite chockad av att jag tolkar beteendet som att hen vill hjälpa. Och att få känna den känslan är ju positivt.

maktkamp3

maktkamp4

Ibland i mataffären kan L gå och plocka godis eller annat som hen vill ha och lägga i kundvagnen. Någon gång har jag blivit riktigt arg. Då har L hämtat ännu mer saker eller högljutt börjat tjafsa emot eller tjata. Det fungerar bättre om jag säger:
– L! De där sakerna ska vi inte ha. Du som vet var de ska ligga får gärna lägga tillbaka dem. Sen ska du få ett uppdrag av mig att hämta en sak.

Om jag inte låter arg så brukar det fungera. Om jag själv går i affekt och låter arg så brukar det bli en jobbig maktkamp.

Timetimern använder vi mycket. Vi sätter den på en tid på morgonen så att L ska veta när hen ska stänga av TV:n och göra sig i ordning för att gå. Vi använder den på kvällen innan sovdags. Sen använder vi den ibland när maken och jag vill prata i fred en stund ”L, nu sätter vi timetimern på 15 minuter. Under den tiden vill mamma och pappa prata lite. Kan du säga till oss när tiden är ute?”

L har väldigt svårt för tillsägelser och reagerar starkt på tonlägen. Om jag låter arg så trotsar L ännu mer. Om jag står på mig och försöker markera så går det ännu sämre och konflikten blir värre.

”Folk” kan tycka att jag ”lirkar” för mycket med mitt barn. Att jag borde markera mer. Det är ju jag som vuxen som ska bestämma över mitt 7-åriga barn. Självklart är det så!

Jag har dock provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder som brukar fungera med ”vanliga” barn. Med L fungerar det inte. Är jag då smart om jag kör på i samma spår utan gott resultat? Knappast!

Här måste jag ju hitta en alternativ, kreativ och möjlig, väg för att få min vilja igenom. L borstar tänderna varje kväll. Inte för att jag ”kommenderar” L att göra det utan för att jag har hittat en annan väg som fungerar för just oss.

Självklart har jag dagar då jag inte orkar vända ut och in på mig själv för att hitta smidiga vägar. Ibland gormar jag. De gånger jag gormar och tappar tålamodet (går i affekt) så går även L i affekt och allt blir totalt kaos med tårar och energidränering för oss båda.

Så vad är smartast?
Vägen mot härdsmältan?
Eller att hitta en möjlig väg?

17 kommentarer

Filed under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Selektivt ätande

E, min 11-åring, fick nyligen diagnosen AD(H)D med autistiska drag. De autistiska dragen är en viss oflexibilitet men framförallt det selektiva ätandet. E äter nästan ingenting.

Det som just nu går ner är Doritos (och ibland andra chips), bullar, vissa godissorter (dock ej choklad), chicken nuggets och pommes frites från Mc Donalds och en macka från Subway (ljust bröd med endast skinka och ost på). Hemlagad mat går nästan inte alls just nu. Frukt och grönsaker går inget vidare. Ibland kan E äta lite gurka, röd paprika, honungsmelon, vindruvor eller jordgubbar. Dock måste allt smaka perfekt och det gör det tydligen sällan. Alltid är det något som är fel.

När det gäller dryck så dricker E vatten, läsk och ibland juice. Juice kan ibland ha en bismak som E inte tycker om. Tyvärr tycker inte E om mjölk.

Igår gjorde jag amerikanska pannkakor till E. Det brukar oftast gå ner. Men igår gick det inte alls. E tyckte att de smakade annorlunda. Det gäller att steka dem exakt rätt. Inte för länge och inte för kort. Tydligen gjorde jag något fel igår.

Förr kunde E få i sig lite vaniljyoghurt. Det skulle då absolut vara Valio. Om den var slut i affären och jag köpte en likvärdig så kände E det direkt även om hen inte hade sett förpackningen.

Drickyoghurt kan gå ner. Men om den är för tjock så går det inte. E har provat alla möjliga näringsdrycker men tycker att alla har en eftersmak eller en konsistens som inte fungerar.

Förr åt E hemlagad köttfärssås med pasta. Numera går det oftast inte heller. Om det ska finnas minsta lilla möjlighet att det ska gå så måste den vara tillagad på exakt rätt sätt. Det måste vara rätt kryddor, finfördelad köttfärs och passerade tomater. Absolut inte krossade. Och sen måste det vara Heinz ketchup. Annan ketchup går inte!

Tacos kan fungera ibland. Men det ska vara med endast gurka och nachochips.

E har ibland kunnat äta vissa brödsorter. ”Pärlan” (Polarbröd) gick ner ett tag. Nu fungerar inte det heller för E tycker att det smakar för mycket mjöl och att det blir degklumpar i munnen.

Jag känner att ätandet blir ett större och större problem. Idag är E hemma från skolan så jag åkte till Subway och köpte lunch åt E. Tydligen är jag numera en igenkänd stammis så personalen bjöd mig på  en Cappuccino och kunde min beställning utantill.

20170207_104338.jpg

En gratis Cappuccino till den kämpande mamman! 🙂

Skolmat går absolut inte! E går ju inte så mycket i skolan just nu. Men även innan har skolmaten varit ett stort problem. E vet att hen kan välja mellan köttbullar och pannkakor varje dag. Tyvärr är det, enligt E, konstig smak och konsistens på skolmaten.

Jag har kollat runt på nätet för att söka hjälp och se vad vi kan göra för att stötta E i ätandet. Jag hittade detta tips:

Går det att få hjälp?
Selektiv ätstörning (SÄ) visar sig oftast i tidig barndom och brukar i regel inte gå över av sig själv. Vissa selektiva ätare lyckas successivt utöka sin meny när de blir äldre, men det betyder inte att man är ”botad” eller har ett s.k. normalt ätbeteende.

Selektiva ätare expanderar oftast sin matrepartoar genom ”food chaining”, d.v.s. man lägger till mat som i största möjliga mån liknar något som man redan klarar av att äta. Eftersom många med SÄ är trogna vissa märken av mat (exempelvis en sorts flingor av ett särskilt märke) så kan man långsamt utöka listan av accepterad mat genom att testa samma sak av ett annat märke. I bästa fall kanske man kan gå från att äta exempelvis en chicken nugget till att testa en fiskpinne.

Som förälder till ett barn med SÄ är food chaining i princip det enda sättet att försöka utöka barnets meny – självklart utan press och krav! Skynda långsamt och håll förväntningarna låga. Servera alltid något som barnet redan äter tillsammans med det nya och låt barnet själv betsämma om eller när han/hon är redo att utforska den nya (liknande) maten. Låt hela familjen välja av all mat på bordet, även den mat som är tillagad för den selektiva ätarens skull. Om det står bacon på bordet för den selektiva ätarens skull, lägg upp lite på din egen tallrik också. Visa att ni äter tillsammans på ett avslappnat och trevligt sätt. På så sätt blir barnet med SÄ inkluderad i familjemåltiden och du befriar barnet från känslan av att vara avvikande och besvärlig. Respektera ditt barns svårigheter – han/hon har inte valt att ha en ätstörning.”

”Det är dock viktigt att förstå att till skillnad från exempelvis spindelfobi, så är den selektiva ätarens fobi inte bara psykologiskt betingad. Det finns fysiska/sensoriska faktorer som gör det svårt för en person med SÄ att helt bli kvitt sina ätproblem.”

(Källa: http://www.selektivatstorning.se/345526507)

Jag vet inte riktigt hur vi ska lyckas med detta. Men vi får jobba på det!

Jag tycker så synd om E. Ibland om vi försöker göra någon mat som brukar gå ner (t ex tacos) så kan E komma till bordet och se sugen och förväntansfull ut. Sen tar E en tugga. Då kan man se hur axlarna sjunker ner och ögonen blir ledsna ”Det går inte!” säger E och går till sitt rum med långsamma steg.

Just nu är i alla fall E mätt med sin Subwaymacka i magen! 🙂

28 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Förståelse, Pedagogiska tips!, Selektivt ätande, Vardag

Att träna på att inte använda en superkraft 

(Bilden är från Messenger)

Häromdagen hade jag och L ett samtal om ADHD och superkrafter. Nu vet vi ju ännu inte om L har ADHD eller inte men superkrafter har hen garanterat! 
L har efter vårt samtal återkommit till vilka superkrafter hen har. L kom fram till att ”prata” är en av superkrafterna. 

Vi har pratat om att ibland ska man inte använda sina superkrafter utan träna på att låta kraften vila. T ex på en lektion kan man ju inte prata hela tiden.

I helgen sov L med mig eftersom maken var på landet med E. På söndagsmorgonen började L prata klockan 7. Jag bad L vara tyst. L tystnade och var tyst i ungefär en kvart. Sen kom kommentaren:

”Nu tränade jag på att inte använda min superkraft! Bra va!?” med stolt röst. 

Underbara unge ❤

(Bilden är från Messenger)

Lämna en kommentar

Filed under Förståelse, Kommunikation

Nya kategorier i bloggen

​För att göra det lite lättare att hitta i min blogg har jag skapat två nya kategorier, ”Pedagogiska tips!” och ”Förståelse”. I ”Pedagogiska tips!” har jag samlat inlägg där jag beskriver vårt detektivarbete och inlägg om böcker och föreläsningar. I ”Förståelse” har jag samlat inlägg om att förstå våra barn men också inlägg om hur skolan/Försäkringskassan/Socialtjänsten ska förstå vår situation.

Välkomna! 

https://supermamsen.com/category/pedagogiska-tips/

https://supermamsen.com/category/forstaelse/

Lämna en kommentar

Filed under Diagnos