Kategoriarkiv: Anpassningar

Små steg

I veckan har vi varit på Habiliteringen med Emil (15 år, add och autism nivå 1). Han har själv en stor vilja att bli mer självständig. Hittills har han haft massor av olika ringsignaler i mobilen, tex ringer den vid väckning, när han ska lämna soffan och göra sig iordning, fem minuter innan han ska gå hemifrån och så vidare. På Habiliteringen fick han istället en app som heter Handi som han ska prova på. Den är som en kalender där man kan lägga in bilder, checklistor och påminnelser. Han har ny tid om ett par veckor då vi ska utvärdera vad han tycker.

Det är viktigt att han kan göra saker i små steg. Om kraven blir för höga så går det inte. Antingen ger han upp eller så blir han för trött och backar. Detta gäller alla mina tre barn och även mina elever. Rimliga krav är en förutsättning för att lyckas.

I mitt flöde på Facebook hade någon delat en bild som inspirerade mig. Jag tror att bildens ursprung är @GospelJosiah på Twitter men jag är inte helt säker då namnet inte går att tyda. Jag fick tips om att bilden kommer därifrån. Bilden är ritad och föreställer två stegar upp till himlen med människor som vill nå upp till himlen. Jag blev som sagt inspirerad och gjorde en egen bild på datorn. Min bild innehåller även blommor för att symbolisera att man vissnar om man inte får rätt förutsättningar.

Min bild inspirerad av @GospelJosiah på Twitter.

Jag hoppas att mina barn känner att de kan ta saker i sin egen takt. Samtidigt känner jag att vissa krav måste vi ändå ställa på dem så att de kan nå sin fulla utvecklingspotential. De ska med andra ord ligga på den proximala utvecklingszonen som den pedagogiska teoretikern Vygotskij pratade om. Att ligga i den proximala utvecklingszonen innebär inte att ställa överkrav utan ge en liten utmaning men med möjlighet att lyckas. Klokt!

2 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Egna illustrationer

Service eller anpassningar?

Ibland, framförallt när jag är i en trött period, hamnar jag i tankar om att jag är en servicepersonal här hemma som barnen bara kör med. Igår lagade jag till exempel fyra olika maträtter till middag. Bara en sådan sak!

 I morse gick jag upp kl. 6:30 och väckte Linnéa (11 år, adhd). Jag försökte att få henne att äta något men det gick knappt. Till slut åt hon en bulle och drack varm choklad. Efter att ha hjälpt Linnéa iväg väckte jag killarna (18 år med asperger och 15 år med add/asperger) ca. kl. 7:30. Jag fixade mackor och o´boy till den ena och amerikanska pannkakor till den andre. Sen gjorde jag sällskap med killarna till skola för den ena och praktik för den andre. De börjar kl. 9.

Jag kan ibland känna att mina barn är lata slavdrivare som tar allt för givet. Jag kan känna att de utnyttjar mig. Är det så? Egentligen vet jag att det (oftast) inte är så. Om jag berättar om mitt liv för dem som inte alls lever liknande liv kan jag bli ifrågasatt. ”Folk” kan komma med goda råd som jag av erfarenhet vet inte alls fungerar för/med mina barn.

Emil, och även till viss del Linnéa, har ett selektivt ätande. Detta innebär att jag måste laga mat de tycker om, annars kan de inte äta. Ibland försöker de äta något de brukar tycka om och så går det inte ändå. Då kan jag (eller maken) få fixa något extra på kvällen eller åka och köpa hem något från Mc Donalds. Hade jag kunnat strunta i att laga extra maträtter? Ja, det hade jag kanske kunnat men då hade jag haft underviktiga energilösa barn.

Jag känner att jag då och då behöver motivera och rättfärdiga för mig själv varför jag gör som jag gör. Jag behöver intala mig själv att jag inte är en dålig klen mamma som har barn som utnyttjar mig.

Mina barn har diagnoser och de har fått sina diagnoser av en anledning. De har utmaningar som inte ”vanliga” barn har. Jag kan förstå att det utåt sett kan upplevas som att jag har lata och bortskämda barn men så är det inte.

Att vi föräldrar får kämpa med saker som maten, skjutsa, hjälpa dem med rutiner osv är det som gör att vi har rätt att söka omvårdnadsbidrag. Vi har ett slitsamt föräldraskap.

Mina barn tränas i självständighet vid väl valda tillfällen när energin finns. Just nu vill jag att de lägger sin energi på att komma iväg till skola och praktik.

Service eller anpassningar? Anpassningar! ❤

10 kommentarer

Under Anpassningar, Förståelse

Betydelsefulla saker

(Bild från Messenger)

I veckan skulle Linnéa ha prov. Vi pluggade med henne förra veckan och mycket förra helgen. Hon kunde allt bra då men hon var jättenervös inför provet.

Dagen innan provet kom Linnéa hem från skolan – och hade gjort provet! Hennes lärare hade lagt märke till att Linnéa oroade sig mycket för provet. Hen hade frågat om Linnéa ville göra provet den dagen istället och det ville hon. Hon fick göra det muntligt på sin rast. Hon hade klarat det med bravur och var så stolt och lättad den kvällen.

Hon slapp dagen-före-provet-oron och vi slapp lägga tid på att plugga ännu mer med henne och lugna henne.

Saker som detta kan ha så stor betydelse. Tacksam!

2 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Skola

Tankar om curling och självständighet

Vi har en 18-åring i huset nu. En ung man. En myndig. En vuxen. Trots att Calle har fyllt 18 år behöver han fortsatt mycket stöd.

Det kan komma kommentarer om att vi curlar och stöttar Calle för mycket. Han kommer inte att lära sig och bli självständig om vi hjälper honom för mycket får vi höra.

Jag vet att på vardagar när Calle har yttre krav och förväntningar på sig behöver han mycket stöd. För att han ska ha en chans att fixa skola/praktik behöver han hjälp med både väckning, frukost och skjuts. Dessa tillfällen fungerar det inte att kräva att Calle ska ställa väckarklockan, fixa en macka och sen ta sig iväg själv. Istället stöttar vi honom så att han kan lägga energi på att komma iväg.

På helgerna däremot när de yttre kraven inte finns på samma sätt, då får han träna. Idag skulle Calle iväg och fiska med en kompis. Han ställde väckarklockan, fixade matsäck och tog sig iväg själv. Han frågade mig om jag kunde fixa matsäcken men jag sa att det kunde han göra själv. Han bad om lite råd men han fixade det.

Vi curlar inte i onödan utan när det behövs. Självständighet tränas vid väl valda tillfällen och vi höjer stegvis kraven. Mina barn kommer att lära sig men i sin egen takt.

(Jag skriver lite mer om detta i min bok)

11 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Perspektiv

Livet med Covid-19-pandemin sätter verkligen saker i perspektiv. Jag inser att det är så många saker jag tidigare bara tog för givet:

– Att träffa och krama mina föräldrar var en sådan sak. Nu vet vi inte när vi kommer att få göra det igen.

– Att åka till fjällen var en sådan sak. Fjällen har ingått i vårt påskfirande i många år. I år kunde vi inte åka. Vi avbokade fjällen redan innan Skistar beslutade sig för att stänga, det kändes inte rätt att åka.

– Att gå på bio var en sådan sak. Jag och Linnéa hade bestämt att vi skulle ha en biovår för det finns så många nya filmer som vi båda ville se.

– Att fira någon som fyller år. Våra barn har alla fyllt år nu efter årsskiftet. De är nu 18, 15 och 11 år. Vi har inte kunnat fira dem med släkten som vi brukar.

– Att gå och handla utan att tänka på att eventuellt bli smittad.

– Att gå och handla tillsammans med någon.

– Att krama en vän man springer på eller presentera sig och skaka hand.

– Att få hem beställning av matvaror en eller två dagar efter beställning. Nu tar det ca. två veckor.

Det finns fler saker men jag kan inte komma på allt nu. Jag inser ändå att vi som bor här är lyckligt lottade. Vi har hem, mat, tvål, vatten, sjukvård… Det finns människor som vanligtvis lever utan allt detta. Människor som lever i krig, svält och med olika sjukdomar. Covid-19 drabbar även dem. Även i vårt land har vi människor som är mer utsatta på olika sätt. Hemlösa, fattiga… Det är nyttigt att sätta saker i perspektiv. Det är inte så himla synd om oss egentligen. Vi får ge avkall på vissa, för oss, självklarheter. För många människor är det inte självklarheter i vanliga fall heller. Jag vet inte när jag får krama om mina föräldrar igen men jag vet var de är och att de lever och har det bra. Jag kan prata med dem.

Jag kan inte påstå att jag är nöjd med tillvaron just nu. Covid-19 ställer till det på olika sätt. Allt är dock inte bara negativt. Distansundervisning och hemundervisning är ÄNTLIGEN ett prioriterat område. Medmänskligheten blommar på många håll. Människor hjälps åt på olika sätt. Det är fint att se.

För oss har vissa saker blivit bättre. Vi umgås på ett annat sätt i familjen. Killarna är mer sociala och kommer ut ur sina rum. Vi har spelat spel tillsammans, ätit fler måltider tillsammans, tittat på film tillsammans och gått promenader tillsammans. Fina stunder. Värdefulla stunder.
Är det något vi NPF-föräldrar är vana vid så är det att uppskatta småsaker och att göra det bästa vi kan av olika situationer.

Påsk firar vi hemma. Vi ska trädgårdsfixa, elda, äta påsklunch och godis. Det blir bra det med!

Jag vill önska er alla en riktigt glad påsk!

Ta hand om er!

6 kommentarer

Under Anpassningar, Vardag

Jag kan! Inte…

När barn är i 3-årsåldern tycker de ofta att de kan allt. ”Kan själv!” är ett vanligt uttryck. Även våra barn har haft en period av ”Kan själv!”

Många barn fortsätter ofta sen att ”kunna själva”. De utvecklas och lär sig mer och mer. Det gör givetvis våra barn också men de säger ofta ”Jag kan inte!”

Jag kan fundera över vad som hände egentligen… Calle hade förr en stor tilltro till sin egen förmåga men någonstans i mellanstadiet försvann den. Samma sak för Emil. De tappade tilltron till sig själva.

I våra barns fall har detta haft att göra med att skolgången havererade i mellanstadiet. De blev inte trodda och lyssnade på när de kraschade efter sina skoldagar, varken av oss föräldrar eller skolan. Vi föräldrar förstod ändå relativt snabbt men då trodde inte skolan på oss föräldrar heller när vi försökte förklara och berätta om hur våra barn mådde.

Planer utarbetades för att få tillbaka våra barn till skolan men dessa planer låg hela tiden på en för hög nivå utan förståelse för deras bristande ork/förmåga. Skolan gjorde planer utefter att våra barn var lata/skolkade. Så var det inte. Våra barn ville gå till skolan men orkade inte. Att få tillbaka tilltro och tillit till sin egen förmåga är svårt. Känslan av att misslyckas gång på gång gör uppförsbacken brant.

Calle har haft hög skolfrånvaro i över fem år nu. Han har perioder av närvaro men han håller fortfarande inte över tid. Samma sak med Emil. Det fungerar ett tag men sen faller han igen.

Båda mina killar säger ofta ”Jag kan inte!”, ”Det går inte!”.

Varje dag läser jag i olika Facebook-grupper och andra forum om barn som har upplevt mer eller mindre samma sak som mina barn och om föräldrar som kämpar för förståelse och hjälp. Vi är många.

Hur kunde det bli så? Hur ska vi göra för att detta inte ska hända fler barn? Skolan får inte vara på bekostnad av mående! Jag hoppas innerligt att min bok gör någon skillnad för dem som kommer efter oss. Boken är inte vetenskaplig men jag tänker att erfarenheter som jag tyvärr delar med alltför många andra också måste betyda något.

Skolan i Sverige just nu fungerar inte för alla. Alla hemmasittande barn är ett tydligt kvitto på det. Det behövs en förändring i hela skolsystemet. Mer pengar behöver skjutas till och mer kompetensutveckling behövs.
Det borde inte behöva vara så här…

 

 

Lämna en kommentar

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Förståelse, Hemmasittare

Lösenordsskyddad: Lågaffektivt bemötande eller inte?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Viktiga frågor

Den 24 oktober skrev jag ett inlägg på min Facebook-sida Supermamsen:

”Viktiga frågor jag måste ställa för att inte allt ska spåra ur:

På vilken sida vill du ha smöret på mackan?

Får jag dra upp rullgardinen lite?

Är det okej om jag tänder lampan?

Hur mycket yoghurt får jag hälla upp i skålen?

Vilken sked vill du ha?

Vill du ha med dig honungsmelonen i skivor eller små bitar?

Funkar dom här strumporna eller sitter sömmarna fel?

Och många fler frågor.”

Sen bad jag mina läsare att fylla på med sina viktiga frågor. Detta är frågor som ställs för att undvika jobbiga situationer, känsloutbrott osv. Det handlar om att försöka undvika minor på minfältet och få en smidig tillvaro. Dessa frågor kan vara riktade till både små barn och tonåringar.

Här kommer några av de frågor som skrevs:

Såsen på pastan eller på sidan?

Äter du med oss eller på ditt rum?

Vad vill du äta idag?

Klarar du att komma ner en stund och hälsa på storasyster och hennes son? Eller ska jag bara hälsa från dig idag?

Vill du duscha ikväll eller morgon bitti?

Om vi ska iväg;
Är det ok att vi åker?
Vill du vara själv eller ha nån här?

Vid t ex skjuts till aktivitet: -Ska jag följa med dig in eller bara släppa av dig?

När ska jag väcka dig?

Vilken sorts äpplen ska vi köpa?

När kan jag borsta dina tänder?

Ska jag ta bort lapparna på kläderna?

Behöver du sofftid innan du går till skolan. Vill du att jag sitter med?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop tvätten?

Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop disken?

Idag när du kommer hem från skolan är boendestödet här. Du behöver bara hälsa. Du får delta i det vi gör. Du får gå in i ditt rum om du behöver egen tid.

Vill du stå bredvid mig och se så att jag brer smörgåsarna på rätt sätt?

På kvällen!
Har du ställt alarmet på klockan?
Har du förberett vad du behöver ha med dig till skolan?
Vilken tid vill du bli väckt om du inte vaknar av alarmet?
Behöver du ha något tvättat?

På morgonen!
Har du tagit din medicin?
Har du stoppat ner drickyoghurt i väskan?
I affären när den specifika yoghurten är slut. Kan jag köpa en annan smak bara den är slät?

Är det här glaset okej?

Får jag tända ett ljus en liten stund idag?

Ofta handlar det om att gissa:
– är du ledsen för att du vill ha juice?
Trött ?
Eller har du ont någonstans ?
Gjorde jag eller sa jag något fel ?

Är det något speciellt youtube-klipp du vill hinna se innan skolskjutsen går (så du börjar titta i tid)?

Går det bra att jag dammsuger, eller ska jag ta torrmoppen? (Beror på energitillgången)

Går det bra att du tar en vit tallrik, alla blå är smutsiga?

Vill du ha fryspannkakor eller fiskpinnar och pulvermos?

Ska jag dela din mat?

Äter du framför TV:n eller på ditt rum?

Ska jag skära bort två eller tre kanter på rostmackan?

Vill du ha röda eller blå sockar?

Får jag borsta dina tänder nu?

Hur mycket smör vill du ha på mackan?

Är ärmarna tillräcklig långa på den här tröjan så du kan använda den?

Sked eller gaffel?

Vill du ha ketchup på köttbullarna eller bara på pastan?

Vill du ha en hög eller låg tofs?

Kommentera gärna med dina viktiga frågor.

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism

Föreläsningar

I onsdags föreläste jag för anhöriga på Anhörigcentrum i Sala. Eftersom det var min andra föreläsning någonsin var jag väldigt pirrig innan. Det kändes i alla fall som det gick bra och jag fick fin feedback. Flera som lyssnade kände igen sig i vår resa med Calle och även i Emils bristande ork. Det är så oerhört sorgligt att det är så och det borde inte behöva vara så!

Min förhoppning är att mina föreläsningar ska bidra med något som leder till att barn mår bättre.

Min föreläsning som är riktad till pedagoger syftar till att få pedagoger att se hur kraschen efter skolan kan ha med skolan att göra trots att allt utåt sett ”fungerar så bra i skolan”. Jag ger även en del pedagogiska tips. Min förhoppning är att pedagoger ska vilja vara detektiver.

Min föreläsning riktad till anhöriga hoppas jag ska ge känslan ”Jag är inte ensam!” och ”Jag är bra!”. Jag hoppas att den ger igenkänning och pepp.

Jag hoppas på fler bokningar framöver. Helst i Stockholmsområdet men en tågresa på runt en timme funkar också.

För bokningsförfrågan och prisuppgift maila till supermamsenblogg@gmail.com

Trevlig helg!

8 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, föreläsning, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

”Nödutgångar” och plan B

Jag tror att en av de många saker som skiljer mitt (och andra NPF-föräldrars) föräldraskap från ett ”normalt” föräldraskap är behovet av att alltid behöva ha en plan B eller en ”nödutgång”. Vi måste alltid tänka ”Om inte detta fungerar, vad gör vi då?”.

För några år sedan var det väldigt svårt för Calle att vara på landet. Vi fick knappt dit honom. Han hade då varit hemma från skolan i ett par år och hade låsningar när det gällde att ta sig hemifrån. Han trivdes bäst på sitt rum med sin dator. Då köpte vi en bärbar gamingdator att ta med till landet. Denna kunde han då gå undan med (en ”nödutgång”) när det blev för jobbigt. Bara vetskapen om att datorn fanns gjorde att det blev lättare att komma iväg.

Vi behöver också ha alternativa maträtter att ta fram om något av barnen inte får i sig maten. Vi behöver vara beredda att skjutsa om något av barnen inte fixar att ta sig iväg själv som planerat, vi måste revidera planer och försöka att i förväg se scenarier som kan uppstå. I somras när vi var på landet hela familjen hade vi i bakhuvudet att vi kanske skulle bli tvungna att dela upp oss om något av barnen absolut ville hem.

Vi har med oss en liten Heinzketchup i handväskan när vi ska ut och äta eftersom ett av barnen endast äter den ketchupsorten. Vi har också med oss laddade mobiler och hörlurar till barnen (de stora tar sina med sig själva).

En annan ”nödutgång” är att maken och jag byter av varandra när vi känner att vi inte kan behålla lugnet i en situation. Då får den andre ta över med lugn och förhoppningsvis positiv energi. Det är skönt att inte behöva stanna i en situation som man känner att man inte riktigt kan hantera på rätt sätt. Då är det bra med en ”vändplats” och en avbytare. Jag vet att alla inte har avbytare och jag beundrar alla er som kämpar ensamma.

Det finns många exempel på olika plan B och ”nödutgångar” men just nu kan jag inte komma på fler.

Vilka ”nödutgångar” har ni i er familj?

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Vardag