Category Archives: Anpassningar

Vem har bestämt hur en frukost ska vara?

Igår vid nattningen sa L, min 9-åring med ADHD:

”Mamma, medicinen (Ritalin) gör att jag inte är hungrig. Egentligen är jag jättesugen på falukorv och snabbmakaroner men när det är lunch och middag kan jag inte äta!”

”Men du kan ju äta INNAN du tar din medicin på morgonen!”

”Ja men då måste man ju äta mackor eller nått och jag gillar inte det!”

”Det måste man inte alls! I alla fall inte i vår familj! Vill du ha falukorv med makaroner till frukost imorgon?”

”Ja!!!”

”Då fixar jag det!”

”Kan jag få det uppdelat? Och jag vill ha oliver också!”

”Självklart!”

Nöjt barn har nu ätit sin frukost 😊

Gilla och dela gärna min sida Supermamsen på Facebook om ni vill hänga med i mitt liv! 😉

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Anpassningar, Diagnos, Selektivt ätande

Blir du provocerad?

Jag har märkt att vissa (kollegor, vänner, bekanta) blir provocerade av hur vi väljer att göra i vissa situationer.

De ifrågasätter då oss och hur vi väljer att göra. För det är faktiskt så. Vi VÄLJER aktivt att göra som vi gör. Vi har inte misslyckats eller gett upp. Vi väljer det som fungerar bäst för just oss.

Ibland tar jag illa vid mig och börjar förklara och försvara mig. Andra gånger tänker jag bara ”Så mitt liv är så viktigt för dig att du lägger energi på att låta mig provocera dig! Lägg din energi på det då om du vill!”

Blir du provocerad av att

– min 9-åring får kanelbullar till frukost? (det beror på att hen inte äter så bra just nu pga Ritalin)

– vi flera gånger i veckan åker till McD eller Subway och köper mat till 13-åringen? (det beror på att 13-åringen har selektivt ätande och inte får i sig så mycket annat)

– min 9-åring går och lägger sig sent nu på sommarlovet? (det beror på att hen har svårt att somna trots melatonin och att det går lättare att somna senare på kvällen)

– 9-åringen får sova varannan natt med mig? (det beror på att vi har haft det tufft med storasyskonen och 9-åringens reaktion på det har varit att behöva sova med mig)

– mina barn inte hjälper till så mycket hemma? (det beror på att vi väljer att prioritera andra saker för dem att lägga sin energi på, t ex skolan, vänner mm)

– vi inte sätter våra barn på plats och markerar mer? (det beror på att vi använder oss av ett låg-affektivt förhållningssätt vilket går ut på att själva behålla lugnet, ställa rimliga krav och hjälpa våra barn lyckas)

– vi inte straffar våra barn med t ex utegångsförbud mm.? (det beror på att vi använder oss av ett låg-affektivt förhållningssätt. Vi vägleder våra barn på ett annat sätt. Vi tror inte på att straffa/skrämma/hota dem till lydnad)

– vi (enligt dig!) curlar våra barn? (vi curlar i så fall i den bemärkelsen att vi kompenserar för deras oförmågor/svårigheter)

– vi låter våra äldsta sitta vid datorn och spela? (det beror på att de får energi av att göra det samt att de har kontakt med vänner via Skype)

– jag ringer min 13-åring från jobbet och påminner hen om att äta lunch? (det beror på att hen har selektivt ätande och sällan känner sig hungrig och glömmer bort att äta annars)

Provocerar allt detta dig? Var då nöjd och glad över att du är den förälder du vill vara och gör det som du vill. Var glad att det fungerar! För jag utgår ifrån att det gör det om du fortsätter i samma spår.

Jag har valt en annan väg än du. En väg som fungerar för oss.

Nu ska min 9-åring få en glass före maten. Så det så! 😉

Ps. Om du vill hänga med i mitt liv och/eller provocera någon så gilla och dela gärna min sida😊

20 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse

Mat och ätande

Nu är det sommarlov för E, 13-åringen med ADD och selektivt ätande, och C, 16-åringen med asperger/högfungerande autism. L, vår 9-åring med ADHD kombinerad form, går på sommarfritids.

Det är jätteskönt att de äldsta har lediga dagar och att vi slipper skolpressen nu. Jag och maken jobbar och det som blir väldigt svårt är att C och E knappt äter när de är hemma själva. Det gällde i ju för sig även under skolterminen eftersom båda oftast var hemma då med.

E har alltid haft svårt med maten. Både lukt, smak, konsistens och dagsform ställer till det. Även en stökig miljö kan göra att aptiten förstörs, t ex om L sätter igång och håller låda vid matbordet. E kan också reagera på om maten är för kall eller för varm, om pannkakan är för ljus eller för mörk, om det är fel märke på korven, yoghurten, fel krydda osv. Med andra ord är det en stor utmaning att få E att äta. Jag kan åka hemifrån vid kl. 9 och komma hem kl. 17 och då har E oftast inte ätit sedan frukosten som jag fixade innan jag åkte. Att ha färdig mat att bara mikra går inte för E tycker inte om mikrad mat. Att ringa och påminna om att äta hjälper inte heller. När jag kommer hem är E alltid vrålhungrig! Men på något sätt ”överhungrig” och inte sugen på någonting.

C har god aptit och äter jättebra när vi fixar mat. Dock har C ingen egen motor att fixa mat så det blir mycket mackor. Ibland kan C göra toast, värma en Billyspizza eller koka nudlar. C har ju missat all hemkunskap i skolan och är inte alls van i köket. Fördelen med C är att hen oftast kan mikra mat om vi förbereder och sen ringer och påminner om vad som finns att äta.

L har alltid tidigare ätit helt okej men sedan ett par månader har hen börjat med Ritalin. I början märkte vi ingen aptitpåverkan men nu när L är uppe på 30 mg äter hen jättedåligt och på senaste läkarkontrollen hade L gått ner 0,8 kg.

När det gäller mat så lagar vi oftast minst tre rätter. Jag, maken och C äter en rätt, E en rätt och L en rätt. Det är helt galet egentligen! Men alla måste ju få i sig något. Flera gånger i veckan åker vi till McDonalds och köper chicken nuggets till E för att hen ska få i sig något överhuvudtaget. Vad gör man inte?

Jag rotade igår fram de bilder som jag tidigare använde till E. Jag tänkte att L kanske kunde använda dem för att bli motiverad att äta. L var lite nyfiken på dem i alla fall. Jag sa att man måste äta något i varje del av den stora cirkeln varje dag. L ville helst äta från reserven 😉

Är det inte det ena så är det det andra!

4 kommentarer

Filed under Anpassningar, Egna illustrationer, Hemmasittare, Selektivt ätande

Is i magen

Vi vill inte att E ska sjunka igen!

Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg igår med titeln ”Är det så här lätt livet kan vara?” med referens till att E (min 13-åring med ADD) har gått sex hela skoldagar på raken nu vilket inte har hänt sedan ht-16 i årskurs 5. Detta är fantastiskt!

Igår var det dessutom en heldagsutflykt. Jag skulle skriva om hur konstigt men skönt det kändes att ha två barn (av tre) i skolan. Att jag nu förstod hur lätt liv vissa har. Jag skulle skriva om att vårt liv plötsligt kändes normalt och vanligt.

Även om min morgon inte är självklar så lättade livet betydligt:
E hade sovmorgon en dag i veckan.
Jag hörde hur hen sjöng i badrummet.
Sen kom E och satte sig i soffan för att äta frukost.
Jag frågade ”Vill du cykla med mig sen eller cykla själv?”
”Inget av det!”
Mitt hjärta stannade och jag blev alldeles kall.
”Jag tänkte GÅ med dig!”

Denna eviga oro.
Jag är ständigt på min vakt.
Tittar på kroppsspråk.
Lyssnar på tonfall.
Fixar så allt ska vara bra för E.
Jag vill att E ska orka!
E vill VERKLIGEN orka!

Häromdagen berättade jag för en kollega om Es skoldagar. Jag sa också att jag är rädd för bakslag.
Kollegan sa ”Men vid det här laget är ni väl så rutinerade och kloka att ni räknar med bakslag?”

Mmm… Jag räknar med dem men det gör fortfarande lika ont.

Det är ju ändå så att vi fortfarande har C (vår 16-åring med asperger) hemma. C har inte haft en fungerande skolgång på 3,5 år. Tyvärr börjar jag vänja mig vid det även om vi aldrig kommer att ge upp och sluta kämpa.

Vi har också vårt yrväder L (9 år med ADHD) som tar plats och behöver sysselsättning. L tar sedan ett par månader tillbaka Ritalin och verkar svara bra på det och har klarat sig utan biverkningar.
L sa en dag:
”Mamma, det kanske ändå är bäst att jag börjar på engelska skolan!”
”Varför tycker du det?”
”Där måste man prata engelska på lektionerna och då kommer jag att vara tyst!”

I allt detta kände jag mig normal igår. Som en vanlig ”Svenssonmamma” med ett vanligt liv. Jag inser att min referensram ser lite annorlunda ut!
Jag hann aldrig skriva mitt blogginlägg igår.

När jag skulle natta E igår sa hen:
”Jag tror jag kommer att behöva vara hemma och vila imorgon”.
Jag, som är mycket klokare nu, sa:
”Självklart ska du vara det om du känner att du behöver det. Det är bra att du säger ifrån när du inte orkar. Vi vill inte att du kraschar igen!”
”Men mamma… Väck mig imorgon så får vi se om jag orkar gå upp!”
Lättad E som vet att jag förstår ❤

Här gäller det för mig att ha is i magen!

E har som sagt varit i skolan i sex dagar på raken. Hen kraschade vid höstlovet och har inte kommit tillbaka sedan dess mer än tre strödagar.

Jag ska inte pressa E att gå varje dag nu. Att E säger ifrån är klokt. E måste lära sig hitta sitt eget lagom och pausa på rätt nivå.

Jag gick in för att väcka E i morse. Morgonrutinen är viktig och väckningen ska vara i två steg. Jag gick in och sa:
”God morgon! Idag är det fredag. Ska du ta vilodag eller ska jag komma tillbaka om 10 minuter?”
”Kom tillbaka om 10 minuter” viskade E.

Efter 10 minuter gick jag in igen och frågade:
”Ska jag dra upp rullgardinen eller vill du sova vidare?”
”Sova…” mumlade E.

Jag gick ut ur rummet och stängde dörren. Ingen press och inget tjat. Det är inte ett misslyckande från Es sida att vara hemma idag. Det är viktig självkännedom för att hålla i längden.

Nu kommer det viktiga! Det är att SKOLAN MÅSTE HA IS I MAGEN och ett förtroende för oss föräldrar och för Es stora vilja men bristande ork att klara av skola alla dagar.

Om skolan inte har förståelse utan börjar pressa oss föräldrar om skolplikt och gör orosanmälan till Socialtjänsten pga frånvaron så kan det leda till att vi föräldrar blir stressade och börjar pressa E över hens förmåga. Detta kommer leda till högre frånvaro. Det vet vi av erfarenhet från vår resa med C. Vi är som sagt klokare nu. Hoppas skolan också är det!

Is i magen måste vi ha och vi alla måste lita på E!

8 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, Förståelse, Hemmasittare, Socialtjänsten, Stress

Utvecklande föräldraskap

Mitt föräldraskap är annorlunda och ofta komplicerat. Men det är också väldigt utvecklande!
Varje dag lär jag mig nya saker om mig själv och om barnen. Situationer uppstår som jag måste hantera och jag försöker hitta nya strategier och lösningar.

Jag har gått mängder med kurser och läst böcker och bloggar. Allt detta har lett till att jag har ett nytt sätt att se på människor i allmänhet. Jag dömer inte lika fort och har blivit mer ödmjuk inför människors olikheter.

Jag har förstått hur komplicerat det är med kommunikation och hur viktigt det är med tydlighet.
Som person har jag blivit starkare. Vi har tagit oss igenom mycket och vi kommer att ta oss igenom mer.
Mina barn utmanar mig varje dag och jag utmanar mig själv. Tillsammans utvecklas vi!

Att uppskatta det lilla är en del av mitt föräldraskap. Att jubla av glädje när 9-åringen blir bjuden på kalas, att fira en skoldag, att berömma massor när barnet kommer ihåg sin medicin, att njuta av en sällsynt familjemiddag, att glädjas över oväntade fina samtal med barnen, att se syskonen skratta tillsammans…

En annan sak som har gett mig oerhört mycket är alla nya relationer och vänner. Via nätet på olika forum och i många olika Facebookgrupper har jag lärt känna väldigt fina personer. Tack vare dem orkar jag mer 💕

Vi som har ett utvecklande föräldraskap har fler mirakel! Och det är värt mycket! ❤

Bilden som pdf – utvecklande föräldraskap pdf

2 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Vardag

Föräldraskapet

En stor del av min tid går åt till att reflektera över föräldraskapet och hur just vårt föräldraskap inte blev som vi trodde. Eller kanske inte som vi hoppades. Mycket av det vi hade trott eller tänkt oss har vi fått ompröva. Eftersom jag tycker om att göra bilder har jag gjort två bilder som tar upp just detta.

Det finns fler saker som inte blev som jag trodde men allt får inte plats på bilderna. För att nämna några saker så är det alla möten vi går på och vilken tid det tar, att mina barn behöver medicin, att vi måste göra mycket anpassningar, att vi inte får någon hjälp alls av våra barn i hemmet, att våra barn inte är självgående i vardagliga rutiner, alla orosanmälningar till Socialtjänsten vi har fått, att ha Försäkringskassan flåsandes i nacken, att bli ifrågasatt och misstrodd som förälder, att det inte finns hjälp att få

Här är bilderna som PDF om någon vill skriva ut dem – föräldraskap

Gå gärna in på Facebook och gilla min sida om ni vill hänga med i mitt liv! 😉

2 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Vardag

Om barnboken ”Kom vi gör om det”

Jag har läst en bok för/med 9-åringen. Boken heter ”Kom vi gör om det” och är skriven av Anna Carlsson, Linda Jensen, Annelie Strömberg och Linda Warvelin med illustrationer av Moa Graaf (utgiven av ”Be My Rails”). Rekommenderad ålder är 6-9 år. Boken finns bland annat att köpa på Adlibris.

Jag anser att boken är en högläsningsbok då barn och förälder ska sitta tillsammans och läsa.

Boken handlar om familjen Knaskvist. Vi får följa familjen i olika situationer och alltid går något på tok och alla blir arga på varandra. Familjen består av mamma, pappa, Simon och Tova. Simon har det svårt med sådant som Tova tycker är lätt. Simon blir ofta ledsen och arg och då känner han sig misslyckad. Tova tycker att Simon bara förstör och att livet är orättvist. Varför behöver inte Simon hjälpa till att städa till exempel?

Det ska ätas middag, duschas, städas, nattas, firas kalas, lekas… Alla dessa situationer ställer till det för Simon. Vi får följa familjens tankar om vad som går fel och hur de känner i olika situationer. Sen gör familjen om det som gick fel och vi får återigen följa familjens tankar om hur det känns när de har gjort om det.

Boken innehåller väldigt många praktiska tips för olika situationer. 9-åringen kände igen sig i Simon och det kändes bra när 9-åringen sa ”Så gör vi ju redan mamma!” när familjen gjorde om en situation så att det blev bättre för både Simon och resten av familjen. För oss blev det mycket igenkänning. Vi har kämpat med anpassningar i några år nu.

Vi valde att dela upp läsningen och läsa om en situation/kväll. Mer än så orkar inte min 9-åring lyssna och vara engagerad. Det är bra att boken tar upp både barnens och föräldrarnas perspektiv. Det ökar förståelsen för varandra och gynnar relationen. Vi hade fina samtal vid nattningen. Illustrationerna är väldigt fina också och visar tydligt vilka känslor olika personer har.

Det är tydligt att författarna själva har erfarenhet av de situationer som beskrivs i boken. Ett bra exempel på ”Trial and error”. Dessa mammor vet vad de skriver om!

Den här boken är mycket läsvärd och rekommenderas varmt till familjer där vardagen är tuff och barnen är känslostarka. Jag önskar att jag hade haft den här boken som ”Handbok i ett annorlunda föräldraskap” för flera år sedan! Oj vad mycket tjafs vi hade sluppit då genom åren! Jag önskar att vi kunde göra om det!
Alla ni som har chansen – använd tipsen i boken direkt! Det är så värt det!

Lämna en kommentar

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Boktips, Diagnos

Spår av anpassningar

Jag minns när vi utredde C, vår 16-åring, för snart 3 år sedan och psykologen på BUP sa ”Ni måste anpassa!”

Då tänkte jag ”Anpassa?! C måste ju förstå att vi vuxna bestämmer och acceptera det!”

Sedan dess har jag lärt mig massor som tur är! C fick diagnosen asperger/högfungerande autism och efter det har även syskonen fått diagnoser. ADD respektive ADHD.

När jag går runt i vårt hus ser jag många spår av de anpassningar vi gör.

TimeTimern är ett av våra bästa hjälpmedel!

Morgonens checklista besparar oss mycket tjat.

Veckoplaneringen synliggör veckan för 9-åringen. Skönt med långhelg snart! (Varannan natt får 9-åringen sova med oss). Schemat hämtat här: http://habilitering.se/sites/habilitering.se/files/veckoschema_fullfarg.pdf

Kort snabbkoll i hallen.

Bildstöd inför när 9-åringen ska ta hål i öronen.

Bildstöd inför när C, 16-åringen, ska ta moppekörkort. Synliggör stegen. Bilder från http://www.bildstod.se

Eftersom 9-åringen är orolig för många saker har vi färdigt bildstöd att ta fram vid behov. Hilda Hanson har gjort det bildstödet.

Det finns fler spår av ett annorlunda familjeliv. T ex barnens medicindosor.

Och allt material och alla de böcker vi har här i huset.

Det finns fler böcker… 😉

Och sen kommer det viktigaste. Vårt förhållningssätt och bemötande.

Vilken resa vi har gjort! Och vi reser fortfarande!

7 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Om att ge ”blommor” förutsättningar att växa

Jag har tre fantastiska ”blommor” som jag, tillsammans med min man, är ansvarig för att sköta.

Mina ”blommor” har under våren hunnit fylla 16, 13 och 9 år.

Mina ”blommor” är väldigt olika och behöver olika skötsel för att växa. Min 16-åring är i en frigörelseprocess och vill inte ha så mycket vatten just nu, min 13-åring behöver just nu en ”blompinne” som stöd och min 9-åring behöver ett dämpande lager av jord.

Att ha dessa ”blommor” ger mycket glädje men det krävs mycket jobb. Jag måste läsa in mig på deras olika behov.

Varje dag finns det stunder då någon av mina ”blommor”, eller alla, behöver skötas av någon annan. En ”blomvakt”. Under den tiden är det viktigt att mina ”blommor” sköts på rätt sätt. Min 16-åring får inte vattnas för mycket, min 13-åring måste få behålla sin ”blompinne” och min 9-åring måste dämpas på rätt sätt med mjuk och varsam jord.

Jag tycker att mina ”blommor” är de vackraste ”blommorna” som finns. 🌼🌹🌻 ❤

2 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder

Vem har bestämt hur ”standardmallen för föräldraskap” ska se ut?

Ibland känner jag mig så irriterad över att ”folk” inte verkar vilka förstå hur det kan vara att ha barn med funktionsnedsättningar. Och att de inte förstår att mina barn gör sitt eget bästa hela tiden. Och att de inte förstår att mitt föräldraskap inte kan vara som deras ”standardmall”. Jag kan verkligen bli provocerad av folk som tror sig veta vad som är bäst för mina barn fast de inte har en aning.

Maken och jag hamnade nyligen i ett samtal om ”omgivningen”. Vi kom i samtalet fram till att det kanske är för mycket begärt att ”andra” ska förstå hur det är och hur vi har det.

Förstod vi innan vi fick detta liv med diagnoser, hemmasittande barn, medicinering, möten med Socialtjänsten, habiliteringen, skolan, läkare, psykologer…? Helt ärligt så gjorde vi nog inte det. Jag hade inte mött så mycket ”sådant” innan det kom till oss som en käftsmäll. Det låter hemskt men jag måste ändå säga käftsmäll för det har varit, och är fortfarande, riktigt tungt mellan varven.

Det som gör mig mest förbannad är när jag, och andra med liknande liv, försöker förklara hur det ÄR men ändå inte blir trodda. Det är som att ”omgivningen”, trots noll erfarenhet av att möta människor med olika diagnoser såsom AD(H)D och autism, ändå tror att de vet mer än jag. De kanske har sett ett TV-program eller läst en bok. Det hade jag också gjort innan. Men inte betydde det att jag då, innan allt detta, förstod vad det innebar att leva med allt i min närhet.

Jag förstår fortfarande inte allt men jag jobbar på det varje dag. Jag vill tro att om jag hade haft en vän eller bekant som försökte upplysa mig innan allt detta, så hade jag tagit till mig av kunskapen. Inte ifrågasatt den.

Jag hade en helt annan vision av hur mitt föräldraskap skulle se ut. Nu blev det inte som jag hade tänkt mig. Det är riktigt tufft och jag kämpar med acceptans varje dag. Livet hade varit så mycket lättare om vi åtminstone hade sluppit försvara oss hela tiden. Om folk hade slutat döma oss efter en ”standardmall för föräldraskap för normala barn”.

I vissa stunder kan jag tänka ”Vi måste se till att 15-åringen hjälper till mer hemma!”, ”8-åringen måste lära sig sitta och äta vid bordet!”, ”Vi måste tvinga våra hemmasittare till skolan!” osv. Jag kan känna mig som en misslyckad förälder. MEN om jag alltför länge försökte följa ”standardmallen för normala barn” och den inte fungerade för min familj och mina barn… Borde jag fortsätta med den mallen då eller skapa en annan mall?

”Standardmallen” fick hela vår familj att må dåligt. Den levde vi ganska mycket efter innan vår 15-åring som 13-åring fick sin aspergerdiagnos. Vi levde inte fullt ut efter ”standardmallen” eftersom vi hade märkt att vissa saker i ”mallen” inte fungerade i vår familj med C. Men vi försökte till stor del leva efter ”mallen”.

Nu har vi skapat en annan mall bara för vår familj. Den är anpassad efter oss fem i just vår familj. Den tar hänsyn till svårigheter och behov. Vi är inte klara med vår mall än. Den jobbar vi med hela tiden. Men den är betydligt bättre än ”standardmallen” för den fungerade inte alls för vår familj.

Så vi säger så här tycker jag – alla kan få ha sina egna mallar och sluta ifrågasätta andras! För ingen kan veta hur familjelivet ser ut hos någon annan! Så det så!

9 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Förståelse