Kategoriarkiv: Anpassningar

Fantastiskt bemötande hos tandläkaren

Nu i sommar har Linnéa varit hos tandläkaren. Hon har haft ont i en tand ett tag och det visade sig vara ett hål som måste lagas.

Linnéa har mer eller mindre haft panik för att gå till tandläkaren. När hon var liten fick vi knappt dit henne på kontrollerna.

Tandläkaren och tandsköterskan som lagade hålet var så otroligt proffsiga och pedagogiska. Linnéa fick i förväg lyssna på hur alla olika verktyg lät. Hon fick känna på blåsen och sugen. De bestämde ett stopptecken och sa att de skulle pausa om hon höll upp handen.

Linnéa fick bedövningssalva och sen spruta. Sprutan höll tandläkaren lite gömd och bad Linnéa blunda för att hon inte skulle få stänk i ögonen. Jag vet inte om Linnéa ens uppfattade att det var en spruta vilket var tur eftersom hon är spruträdd.

När tandläkaren skulle börja borra sa hon ”Nu borrar jag i en sekund! Sen pausar jag”. Tandläkaren borrade och räknade högt ”Ett” sen tog hon ut borren. Sen gjorde hon samma sak och räknade högt till fem och sen tio sekunder. Sen sa hon ”Nu måste jag borra lite längre men visa stopptecknet om jag ska pausa!”

Alltihop tog ca 45 minuter. Linnéa var väldigt orolig innan besöket och hon grät till och med i början när hon satte sig i tandläkarstolen. Hon behövde aldrig visa stopptecknet.

Jag är så tacksam mot dessa pedagogiska proffs. Vilket fantastiskt bemötande! Nu är Linnéa inte rädd för tandläkaren längre.

1 kommentar

Under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Effekter av bemötande

Jag har gått och funderat på en text nu i över en vecka. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att få fram mina tankar på ett bra sätt. I många inlägg har jag skrivit om bemötande på olika sätt. Jag anser att det är viktigt att ha ett respektfullt bemötande mot alla människor, vuxna som barn. Ett lågaffektivt bemötande har jag tidigare skrivit om och det tar utgångspunkt i att människor med problemskapande beteende ofta har svårigheter med att reglera affekt. Ofta reagerar de med samma känsla som vi visar i vårt bemötande och därför ska vi behålla lugnet och ”backa”. Det är också viktigt att kravnivån är rimlig.

I detta inlägg är det dock inte bara bemötande av människor i affekt som jag vill komma åt. Jag tänker på allt – stort som smått.  

Situationen jag beskriver nedan sätter fingret lite på det jag vill komma åt.
I matsalen på jobbet
En elev i årskurs 1 har inte ätit upp allt på sin tallrik i matsalen. Det ligger kvar lite mat och lite rivna morötter på hens tallrik. Alla klasskamrater har gått ut ur matsalen och eleven är sist kvar med en pedagog och just den dagen är även jag där för att jag har varit på möte och äter lunch en annan tid än vanligt. Jag sitter dock en bit därifrån.
Eleven reser sig för att gå och lämna sin tallrik. Pedagogen stoppar eleven och säger ”Stopp! Ät upp!”
Eleven svarar ”Men mattanten la upp för mycket mat! Jag orkar inte!”
Pedagogen svarar ”Morötterna tog du i alla fall själv så dom får du äta upp!” och föser eleven tillbaka till sin plats. Eleven får tårar i ögonen.
Pedagogen säger ”Ät upp nu!” med bestämd röst och går iväg. Elevens tårar svämmar över. Så fort pedagogen har gått tar eleven sin tallrik och går och lämnar den i disken utan att äta upp.

Vad vann pedagogen på detta? Hur kändes det för eleven?

Jag tänker att pedagogen förlorar relation med eleven och att eleven kände sig förödmjukad och rädd.

Det finns många exempel liknande detta. Att skrämma barn till tillfällig lydnad vinner vi ingenting på. Detta var inte heller en elev som skapade problem. Hen var inte otrevlig, arg, skötte sig dåligt. Detta är ett typiskt exempel på en pedagog som vill ”Visa vem som bestämmer!” och sätta ner foten.

Om man tar med i ”tänket” att en elev kanske dessutom har utmaningar som pedagogen måste hjälpa eleven kompensera för på olika sätt kanske pedagogen inte skulle vara lika snabb att bestraffa eller ställa krav.

Elever med NPF som ”flippar ur” på olika sätt gör oftast det för att omgivningen ställer för höga krav på dem. Man kan inte kräva av en elev med ADHD att hen ska kunna sitta still, vara tyst och orka jobba i 40 minuter. Det ligger i diagnosen att eleven är hyperaktiv, impulsiv och har svårt med koncentrationen. Du kanske heller inte kan förvänta dig att en elev med ADHD kan stå still i en kö alltför länge.

Man kan inte heller kräva att eleven med ADD ska kunna sitt längst bak i klassrummet och orka ta in det som pedagogen säger långt där framme. Man kan inte kräva att eleven ska komma ihåg instruktioner och komma igång för egen motor.

Man kanske inte kan kräva att eleven med asperger ska delta i grupparbetet, diskutera och analysera och ha ögonkontakt.

Eleven med ADHD kanske behöver jobba kortare stunder och sen ta en paus och komma ut och röra på sig. Eleven kanske inte bör behöva stå i en kö överhuvudtaget…

Eleven med ADD kanske behöver jobba i liten grupp och få instruktioner en till en. Eleven kanske behöver en ”dirigent”/ett hjälpjag som stöttar. Eleven med asperger kanske behöver få jobba själv eller med stöd från en pedagog.

Detta är bara exempel. Alla personer som har en diagnos är olika och unika precis som alla andra människor. Därför är det viktigt att se behovet hos varje enskild individ.  Det jag vill komma åt är att om vi sätter barn/elever i en omöjlig situation som kräver för mycket av dem så kommer det att brista på något sätt. Barnen/eleverna kan bli utmattade, deprimerade, känna sig misslyckade, bli uppgivna, tappa sin självkänsla, bli ännu mer bråkiga (leva upp till en förväntning på att de ska bråka…).

Vad jag vet har eleven i matsalsexemplet ingen diagnos och det har egentligen ingen betydelse. Jag vill komma åt bemötande av alla.

Jag tror att många pedagoger (och föräldrar! Även jag!) behöver jobba mycket med sig själva för att kunna bemöta barnen/eleverna på rätt sätt! Det är inte lätt. Jag tränar varje dag! Jag gör fel då och då men skillnaden är att jag numera reflekterar över det. Jag kan tänka ”Oj! Det där blev inte så bra!”, ”Nu blev jag lite väl arg!”, ”Nästa gång måste jag göra på ett annat sätt!”. Jag har även bett elever om ursäkt vid tillfällen då jag har behandlat dem fel.

I mitt yrke (lärare i fritidshem) arbetar vi i arbetslag. Vi samarbetar mycket, tar hand om eleverna och planerar fritidsaktiviteter. Hur blir det om vi pedagoger bemöter eleverna väldigt olika? Jag tror att det är viktigt att vi pedagoger (och även ett föräldrapar) bemöter eleverna/barnen på liknande sätt. Det är en trygghet för eleverna (barnen i familjen).

Hur ska vi då komma dit? Hur ska vi få alla pedagoger att förstå att det handlar om att man faktiskt måste jobba med sig själv? Det är precis som så att ”Du kan inte ändra på någon annan! Bara på dig själv!” och genom att ändra ditt eget beteende och bemötande kan du kanske indirekt ändra någon annans beteende.

Det är viktigt att prata om dessa saker i en personalgrupp. Dock kan det vara svårt att göra det på ett sätt som inte trampar någon på tårna. Att som kollega försöka föregå med gott exempel och även ge exempel på när man själv tycker att man har gjort något fel och berätta varför kan vara ett sätt.

Vi är alla bara människor och har bra och dåliga dagar med mer eller mindre tålamod och ork. Vi får inte vara för dömande och hårda mot oss själva. Dock får vi inte glömma hur viktiga vi är för barnen och hur vårt agerande kan påverka dem.

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Fluffa mer!

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Vardag

Världsautismdagen – Kunskap om autism

Idag den 2 april är det Världsautismdagen. Dagen är instiftad av FN (Förenta Nationerna) för att uppmärksamma autism runt om i världen.

Om autism:

”De gemensamma kännetecknen för autism finns i två huvudgrupper. I diagnoskriterier beskrivs de som:

  • varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och socialt samspel
  • begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter.

Det är också vanligt med över- eller underkänslighet för sinnesintryck som ljud, ljus, dofter och känsel. Sådan känslighet kan påverka vardagen mycket och är viktig att känna till och ta hänsyn till.

Tecken på autism ska finnas sedan tidig barndom, men behöver ibland inte vara tydligt märkbara förrän i skolålder eller senare när förväntningar på den sociala förmågan överstiger personens faktiska förmåga. Det finns också de som inte får autismdiagnos förrän i vuxen ålder. För att en autismdiagnos ska ges behöver det finnas tydliga tecken i båda huvudgrupperna. Symtomen ska sammantaget leda till en tydlig nedsättning av fungerande i skola, arbete eller andra viktiga livsområden.” (Källa: https://www.autism.se/om-autism/autism/ )

Att ha autism kan innebära stora utmaningar i vardagen. Diagnosen sätts inte lättvindigt utan det krävs en gedigen utredning.

Innan Calle (nu 20 år) fick sin autismdiagnos som 13-åring visste jag inte så mycket om autism. Framförallt visste jag inte att diagnosen är så bred. Calle föddes med autism (såklart! Det är INTE en sjukdom). Således hade vi missat att Calle har autism i 13 år.  Vi förstod inte varför Calle, som vi såg det då, ”kaosade”, trotsade, försökte förhandla, inte orkade… Nu har vi vetat i snart 7 år att det handlar om att Calle har svårt för övergångar, är kravkänslig och oflexibel.

Något jag framförallt har lärt mig är att Calle (och andra med autism) är ojämn. Han har svårt för vissa saker men det går hur bra som helst med andra. I skolan höll Calle ihop i många år men han orkade inte hålla ihop hemma. Detta ledde till att Calle till slut kraschade och började vara hemma från skolan. Vi förstod inte hur mycket Calle kämpade för att klara av skolan. Skolan var inte alls anpassad efter Calles behov.

Vi människor är ofta väldigt snabba att döma varandra. När vi dömer andra dömer vi ofta efter hur vi själva är eller kanske en ”mall” över hur en ”människa bör vara”. En kollega som inte följer med på AW är tråkig, en människa som inte vill ta plats i en grupp är asocial osv.

Pandemitiden som har varit har lett till ökade möjligheter till både skolarbete och arbete hemma. För vissa människor har denna möjlighet höjt livskvalitén. Äntligen har livet varit lite mer på deras villkor och anpassat efter deras behov. Sorgligt att det krävdes en pandemi. Nu försvinner pandemilagen och många arbetsplatser väljer att behålla flexibiliteten och möjliggöra hemarbete medans andra väljer att återgå till ”det vanliga sättet att arbeta på”. Varför? Vi måste behålla det som så många människor mår bra av. Möjligheten att själva få välja. ”Många personer med autism upplever att distansarbete gör att de äntligen får spela på samma planhalva som sina kollegor. De slipper småprata vid fikat eller innan mötet och kan fokusera fullt ut på jobbet.”  (Källa: https://www.prevent.se/arbetsliv/mer/2022/jag-sparar-massor-av-energi-pa-att-arbeta-hemifran/ )

Hanna Danmo har själv Aspergers syndrom och är skribent på Autism- och Aspergerförbundets tidning. Här är hennes tips till arbetsgivare som har medarbetare med autism:
”Ta reda på så mycket du kan om diagnosen och försök sätta dig in i hur det fungerar att ha autism. En arbetsplats har ofta många underförstådda regler som de flesta förstår per automatik, men för en person med autism kan det vara stor hjälp att få dessa regler nedskrivna för att slippa missförstånd.  
Ha förståelse för att en person med autism: 

  • kan behöva anpassningar, till exempel tekniska eller sociala. Fråga! Det varierar mycket från person till person. 
  • kan vara bokstavligt tolkande och ibland kan märka ord eller vara väldigt frågvis
  • kan behöva en avskild yta att jobba på, gärna ett eget rum 
  • kan må bra av att få jobba på distans några dagar i veckan
  • kan ha jobbigt med sociala situationer som tar mycket energi till exempel fikaraster och luncher. ” 
    (Källa: https://www.prevent.se/arbetsliv/mer/2022/jag-sparar-massor-av-energi-pa-att-arbeta-hemifran/ )

Att anpassa skolan för elever med autism är en förutsättning för att de ska klara av och orka med skolan. Alltför många elever med autism blir utmattade i en skola som inte är tillgänglig och anpassad efter deras behov. Struktur och tydlighet, bildstöd, möjlighet till lugn miljö och olika hjälpmedel såsom skärmar och hörselkåpor är små saker som kan göra stor skillnad. Det kan även vara så att elever behöver ett anpassat schema, läxfritt osv för att spara energi.

Emil (nu 17 år) fick sin autismdiagnos när han var 15 år. Han kom tillbaka till skolan efter ett par år hemma tack vare bra anpassningar. Tipsen nedan kommer från detta blogginlägg jag skrev i maj 2021.

Några tips till pedagoger:

  • Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner!
    Vad förväntas av eleven? Var tydlig!
  • Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
  • Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
  • Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
  • Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.”
    Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna.
  • Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
  • På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
  • Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
  • Behöver eleven pauser?

För digitala uppgifter:

  • I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
  • Fyll på med en uppgift i taget.
  • Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
  • Ge tydliga och korta instruktioner.
  • Ge bara den information som behövs.
  • När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline.
  • Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
  • Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?

Vi måste bli bättre på att acceptera och respektera varandra. Jag hoppas att fördomar minskar och ödmjukheten och förståelsen ökar. ❤

1 kommentar

Under Anpassningar, autism, Förståelse, Skola

Glimten i ögonen slocknade

Vi har rensat lite här hemma och jag hittade då Calles gamla skolböcker från årskurs 2. Jag minns hur Calle var på den tiden – en glad och nyfiken liten kille som spelade fotboll på fritiden. Han älskade att spela fotboll och gick till och med upp extra tidigt för att hinna spela lite fotboll i trädgården innan skolan. Han hade inga svårigheter i skolan, varken socialt eller kunskapsmässigt. Han trivdes och hade låg/normal frånvaro. Han ville inte gå hem från fritids och vi fick tjata hem vår fotbollssvettiga kille på eftermiddagarna. Han hade en busig glimt i ögonen och tyckte att han var bäst på det mesta. Självförtroendet var högt och lusten stor.

I lågstadiet var Calle en glad kille med glimten i ögat men glimten slocknade med skolåren.

Årskurs 3 var också ett bra skolår men sen i mellanstadiet hände något. I 4:an började han klaga lite på magont och efter det blev allt bara värre och värre. Glimten i ögonen slocknade och självförtroendet försvann. Skolfrånvaron ökade och från november i årskurs 6 (2014) hade Calle 100% skolfrånvaro. Calle (snart 20 år) fick inte en fungerande skolgång igen efter det och han har inga grundskolebetyg.

Det kändes i hjärtat att hitta hans gamla skolböcker. Spåren av en tid som borde ha fått fortsätta. Vi borde ha böcker från senare skolår också men det har vi inte. Calle har ingen utbildning.

Hur kunde detta få hända?
– Ingen lyssnade på Calle.
– Ingen lyssnade på oss föräldrar förrän det hade gått för långt.
– Inga anpassningar gjordes.
– Ingen vettig hjälp fanns/finns…

Det visade sig att Calle har asperger. Han fick den diagnosen sommaren 2015. Skolan hade inte varit anpassad efter hans behov och han höll ihop länge i skolan efter bästa förmåga. Han kraschade till slut. Skolan hade inte reagerat på hans ströfrånvaro. Vi föräldrar gjorde det men skolan lyssnade inte på oss när vi bad om anpassningar.

Nu pågår en viktig namninsamling som jag hoppas att ni vill skriva under och dela. Den handlar om att få politikerna att förstå att det måste ske förändringar för att alla barn ska få en fungerande skolgång. Inga barn ska behöva krascha som två av mina barn gjorde och som många andra barn gör. Nu får det vara nog!
NPF-SÄKRA HELA SKOLGÅNGEN!

https://www.skrivunder.com/npf_sakra_helaskolgangen

Jag vill nästan inte slänga böckerna. De är vårt enda bevis på att han en gång gick till skolan känns det som. 💔

10 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Skola

”Curlade” elever?

Det skrivs en del om curlade elever/barn. När Linnéa som 8-åring precis hade fått sin adhd-diagnos hade vi ett möte med läraren för att berätta om Linnéas behov av anpassningar i skolan. Då sa läraren ”Föräldrar och BUP ställer ofta orimliga krav på anpassningar!”. Orimliga? Är det orimligt att be om (kräva) det som BUP har sagt att barnet behöver för att klara av skolan?

Jag har genom åren skrivit en hel del om just ”att curla”. Jag har försvarat mig både mot mig själv och andra när det gäller ”curlandet” av mina egna barn. När jag använder ordet ”curla” så menar jag mer stötta/hjälpa/kompensera/anpassa. Jag sopar lite när det behövs men försöker låta bli när jag inte tycker att det behövs. Ibland kanske jag sopar för mycket och ibland kanske jag hade behövt sopa mer. Det kan vara svårt att veta sådant i förväg. Innan mina barn fick sina npf-diagnoser ställde vi ibland överkrav på dem. Detta kunde resultera i bråk, konflikter och misslyckanden. Efter mina barns diagnoser har vi börjat anpassa livet efter deras förutsättningar. Är det att curla? Själva ordet ”curla” är väldigt negativt laddat. Jag anser i så fall inte att jag curlar (jag hjälper inte lata barn) utan kompenserar där mina barn har utmaningar och svårigheter. Jag anpassar.

När det gäller mina elever så tycker jag i så fall inte heller att jag curlar. Jag har en elev som får vara inne vissa raster och spela spel med en kompis för att hen behöver det. Eleven behöver en paus. Är det att curla? Jag är lärare i fritidshem och inte klasslärare så givetvis kan klasslärare ha en annan bild än jag av om kraven som ställs från föräldrar eller BUP är orimliga eller inte. Vi har elever med kompensatoriska hjälpmedel, elever med hörselkåpor, elever med piggkuddar och stressbollar, elever med anpassat material, elever med extra pauser osv. I en klass på 25 elever har inte alla elever dessa anpassningar utan de elever som behöver dem. Är det att curla? Nej, om behoven finns där (kanske till och med uttalat från BUP) är det inte att curla. Är anpassningarna orimliga? Nej, inte om vi ser till elevernas faktiska behov. Det orimliga är i så fall att vi personal har svårt att räcka till för alla som faktiskt behöver det. Det är ofta svårt att räcka till som pedagog men det är inte elevernas eller föräldrarnas fel.

Curlar/anpassar vi inte för alldeles för många barn? Är det inte orättvist om en viss elev t ex får vara inne på rasten men inte en annan? Jag som pedagog kan (oftast) känna om en elev VILL vara inne eller BEHÖVER vara inne. Jag lär känna mina elever. Jag vet ganska bra vilka som försöker ”köra” lite med mig och vilka som faktiskt har behoven. Jag tycker att även mina lärarkollegor ser var och när ”curlandet” behövs. Sen är det faktiskt så att de flesta elever accepterar att det är olika och att rättvist inte måste vara lika.

Jag anser inte heller att vårdnadshavare kräver anpassningar för sina barn som inte är befogade. Jag kan givetvis känna mig stressad av att den eleven behöver kollas extra på rasten, den eleven behöver hjälp vid maten, den eleven behöver en egen pedagog på lektionen osv men det betyder egentligen inte att kravet är orimligt. Möjligtvis kan min och mina kollegors arbetssituation bli orimlig. Men det är en helt annan sak!

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Skola

Vill vi att livet ska vara bra för alla eller bara för vissa?

Ibland (ganska ofta faktiskt) kan vi som är föräldrar till barn med olika utmaningar (barn som inte följer normen) bli ifrågasatta i vårt föräldraskap. ”Folk” runtomkring kan tycka att vi daltar och curlar. Faktum är att det är något helt annat vi gör! Vi skapar ett bra liv åt våra barn anpassat efter just deras förutsättningar.

Nu har vi julen framför oss vilket är en mysig tid fylld av förväntningar, socialt umgänge och god mat för vissa. För andra kan julen betyda stress, krav och oro. Om vi tänker oss att julen måste firas på ett visst sätt och med viss mat kommer inte julen att bli bra för alla.

På vårt julbord har vi haft alla möjliga saker de senaste åren efter att vi började förstå mer och anpassa. Vi har den traditionella julmaten men vi har också haft hamburgare, chicken nuggets, mozzarella sticks, mozzarella med balsamico, salami och gurka, oliver… I år ska vi ha kräftor. Gör det mig något att den maten finns med på vårt julbord? Absolut inte! Jag kan ju välja att inte äta den. För två av mina tre barn räddar det julen att den finns där. Då kan de sitta med och äta och bli mätta.

Vid jul finns krav på att man ska vara social och umgås. Jag älskar att umgås! Två av mina tre barn tycker att det kan bli jobbigt att umgås alltför länge. De kan vara med en stund, pausa lite, och sen komma tillbaka. Gör det mig något? Nej, jag vill att mina barn ska må bra och om de behöver pausa får de göra det. Vissa kanske inte orkar fira jul alls med andra. Ska vi tvinga dem då? Varför i så fall?

Vissa behöver slippa överraskningar och veta i förväg vad som finns i paketen. Är det viktigt för den som ger paket att det är hemligt eller är det viktigare att mottagaren känner sig trygg och lugn?

Andra kanske behöver bildstöd och få veta i förväg i exakt vilken ordning saker kommer att hända på julafton. Att vara förberedd kan betyda mycket för stressnivåerna. Några kanske behöver veta exakt när tomten kommer och då kan det vara bra att ställa en time timer med nedräkning till tomtens ankomst.

Jag kan inte ”styra upp” julen efter hur jag är och hur jag vill ha det. Då blir julen bara bra för mig (och några till i släkten). Den blir dock inte bra för alla.
Gör det mig något att tänka på andra? Ja, på ett positivt sätt för jag ser att mina barn mår bra då. Vad kan vara viktigare än det? Om mina barn mår bra mår jag bra!

4 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Muren

Under årskurs 5 och 6 byggdes en mur mot skolan för två av mina tre barn. För mitt äldsta barn (nu 19 år) började det med bristande stöd och för höga krav. Detta ledde till stress och utmattning. Bristen på anpassningar ledde till mer och mer misslyckanden vilket i sin tur ledde till sämre självkänsla. Frånvaron ledde sedan till ett utanförskap då han inte träffade kompisar längre och slutade gå på sina träningar. Efterhand som frånvaron ökade växte ångesten och han hade sedan inte heller någon trygg relation med personal på skolan. Uppgivenheten växte och känslan ”Jag kommer aldrig att klara skolan!” befästes. Tilliten till skolan försvann och tilltron till den egna förmågan blev obefintlig.

När muren väl är byggd är den oerhört svår att riva. Bit för bit måste rivas ner. Vila och läka från stress och utmattning kan vara steg 1, steg 2 kan vara att bygga relation med någon på skolan (vilket förslagsvis kan ske digitalt eller på annan plats än just skolan). Steg 3 kan vara att ta små steg tillbaka in i skolan och vara där korta pass med anpassningar och stöd. Det tar tid att bygga upp tilliten till skolan igen och det tar ännu mer tid att börja lita på sin egen förmåga. I vilken ordning tegelstenarna ska tas bort är givetvis individuellt, liksom själva byggandet av muren.

Vissa verkar tro att man kan riva hela muren direkt och bara hoppa in i skolan utan problem som om ingenting hade hänt. Det går inte. Dessa barn är skadade och behöver tid för läkning. Givetvis hade det bästa varit om muren aldrig hade byggts. Skolor behöver förebygga och sätta in stöd och anpassningar i tid. Detta är dock inte lätt då det kan vara svårt som pedagog att se och uppfatta signalerna. Ofta håller dessa barn ihop i skolan. Jag vet själv hur svårt det kan vara att se och förstå. Då är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavarna som ofta ser och uppfattar signalerna långt före vi pedagoger gör det.

I julklapp önskar jag mig mer resurser till skolor så att vi slipper utmattade barn och murar som är svåra att riva. ❤

(Du kan läsa mer om vår resa i min bok där det även finns fler illustrationer.)

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Hemmasittare, Skola

Om elevsyn

Debattartikel i Skolvärlden den 29 september 2021

I ”Skolvärlden” publicerades den 29 september 2021 en debattartikel av språkläraren Malin Nyberg. Titeln på artikeln är ”Jag fostrar morgondagens rockstjärnor – på 50 minuter”. Flera av mina vänner som har barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) har delat artikeln i sina sociala medier och de har känt sig ledsna, uppgivna och arga.

Författaren Malin lyfter i artikeln alla de anpassningar som kan krävas i ett klassrum för att alla elever ska få en individanpassad undervisning och en tillgänglig skola efter sina behov. Hon nämner många bra anpassningar som underlättar väldigt mycket för elever och skapar förutsättningar för dem att klara av skolan. Efter det skriver hon:
”Det är så här det ser ut runt om på Sveriges skolor. Det är så här Skolverket vill att vi ska arbeta. Vi ska anpassa undervisningen efter varje individ. På femtio minuter ska en enda lärare lyckas anpassa undervisningen på lika många sätt som det finns elever i klassrummet, samtidigt som undervisningen ska vara strukturerad och det ska råda studiero i klassrummet.”

Jag är pedagog (lärare i fritidshem) och jag är mycket i klassrum. Jag har också egna halvklasser i ett ämne. I de klassrum jag vistas i, själv eller med en klasslärare, finns det bildstöd på tavlan över dagen, det finns hörselkåpor till dem som behöver det, det finns material som t ex stressbollar till dem som behöver det, det finns angränsande smårum där vissa elever får sitta, någon elev får gå först på rast/upp till maten osv och någon får gå sist, några elever sitter långt fram för att hänga med i instruktioner, andra sitter långt bak för att få en överblick… Jag kan rabbla fler saker men nöjer mig så. Är allt detta ett problem? Är det curling?

Artikeln avslutas med:
”Precis som när en rockstjärna anländer till en ny scen och kräver att logen ska inredas i vitt, att kaffet ska malas med torrostade bönor direktimporterade från Colombia och att de tända ljusen ska dofta lavendel och inget annat, på samma sätt ska läraren tillgodose ALLA elevers behov och önskningar – på femtio minuter.

Jag jobbar som lärare och min uppgift är att fostra morgondagens rockstjärnor.”

Jag blir väldigt beklämd över Malins syn på de elever som behöver dessa anpassningar. Vad har hon för elevsyn? Människosyn? Jag kan hålla med om att det kan kännas stressigt ibland och svårt att räcka till. Eleverna har dock rätt till en tillgänglig undervisning.  Hur menar hon annars att dessa elever ska få sin utbildning?

Om man som lärare har en tydlig struktur fungerar det att ha anpassningar. Eleverna lär sig vad som gäller. De som ska stanna i klassrummet innan rasten och gå sist vet om det och sitter och ritar eller läser. De som ska gå först springer ut. Eleven som behöver hörselkåpor går och hämtar det osv. Om man skapar rutiner är det inte ett problem. Eleverna vet vad som gäller. Att jämföra elevernas behov med bortskämda rockstjärnor är verkligen kränkande och förringar deras svårigheter och behov.

Är det ibland svårt att räcka till som pedagog? Ja! Det är det absolut!
Beror det på att vi fostrar rockstjärnor? Nej! Det beror på att eleverna har rätt till en tillgänglig undervisning efter sina behov.
Behövs mer resurser i skolan? Absolut!

Nu ser det dock ut som det gör och vi kan bara göra vårt bästa med att stötta alla elever och hitta fungerande strategier. Många anpassningar kan man göra på gruppnivå.

Jag vet inte hur Malin tänker sig att skolan ska se ut eller var hon tänker sig att eleverna med olika svårigheter ska få sin undervisning.

Artikeln påminner mig om en kommentar Linnéas dåvarande lärare sa när Linnéa gick i 1:an. Vi hade precis haft återgivning om Linnéas adhd-diagnos. I slutet av återgivningen sa läraren ”BUP och föräldrar ställer ofta orimliga krav på anpassningar.”

Jag vill avsluta med att fråga ”Är det orimligt att kräva det eleven behöver för att klara skolan?”

Efter att ha fått några kommentarer om detta inlägg på Facebook vill jag förtydliga:
Jag ifrågasätter inte att man som pedagog kan känna sig otillräcklig och stressad. Så känner jag själv många gånger. Detta är dock inte elevernas fel. De är inte ”bortskämda rockstjärnor” som kräver saker för att vara jobbiga. De behöver vissa anpassningar för att klara sin skolgång. Jag anser att Malin slår åt fel håll. Ilskan bör riktas mot beslutsfattare. Det behövs mer pengar och resurser. Om frustrationen riktas fel blir det läger mellan pedagoger och vårdnadshavare där vi slår på varandra. Vi föräldrar blir ledsna och känner oss misstrodda och vi pedagoger känner att ingen verkar förstå hur mycket vi får kämpa för att hinna med. VI måste kämpa tillsammans! Det är inte eleverna som är problemet, det är i så fall pedagogernas förutsättningar att hinna/orka stötta dem. Det är politikerna vi måste komma åt!

Jag hade önskat en annan slutkläm på artikeln.

Förslagsvis: ”Jag vill så gärna räcka till och ge alla mina elever de anpassningar de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska lära sig och må bra i skolan. Jag vill räcka till för alla utan att gå under själv. Politiker! Ge oss mer resurser och bättre förutsättningar att göra vårt jobb!”

Hade Malin avslutat sin artikel på det sättet hade jag inte alls reagerat negativt utan hållit med.

(Jag är inte lika aktiv här på bloggen längre pga tidsbrist. Följ gärna mig på Instagram eller min Facebooksida)

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Skola

Goda exempel och framgångsfaktorer

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Ofta läser jag inlägg om saker som inte har fungerat när det gäller skolan för olika barn. Nu vill jag lägga fokus på det SOM FUNGERAR!

Den 29 augusti skrev jag inlägg på Facebook och Instagram där jag bad läsare skriva ner goda exempel och framgångsfaktorer som har fungerat för deras barn. Jag ville ha goda exempel på när anpassningar har fungerat och när så kallade ”hemmasittare” har lyckats få mer skolnärvaro. Syftet var att skriva detta blogginlägg. Jag delar utvalda citat anonymt. Tack till alla som har bidragit! Allt får inte plats i detta inlägg tyvärr.

”När skolans rektor säger att skolan inte är allt, att välmåendet är viktigast. Att skolan och betygen kan man alltid ta igen senare i livet.”

”När den lärare mitt ena barn haft under mellanstadiet följde det som står skrivet – att det är behoven och inte diagnosen som styr stödet. Hon tillhandahöll tillgänglighetshjälpmedel (fidget-toys, avskärmningsskärmar, hörselkåpor osv) för hela klassen. Den som behövde fick hämta, använda, sprita av och lämna tillbaka saker. Ingen behövde känna sig konstig eller utpekad.”

”När skolan, dvs pedagoger och andra vuxna tog sig tid att lyssna på barnet/ungdomen så vände det. När man byggde relation, genom saker hen var intresserad av, utanför skolbyggnaden och att lägga en planering som är så långsiktig för vägen tillbaka att mitt barn tillslut sa; nej NU tycker jag att jag kan vara i skolan någon timma om dagen faktiskt, jag vinner ju ändå över er i bowling hela tiden.”

”…lärarna på mitt barns särskilda resursskola tog äntligen till sig av vår önskan att undervisningen skulle anpassas efter hens intressen. Hen är nämligen oerhört kravkänslig och kan i princip inte göra något som hen inte är intresserad av eller förstår meningen i. Så under senare delen av vårterminen fick hen tex läsa en bok skriven av en transperson (intresse för hbtq+). Ledde i förlängningen till godkänt i svenska.”

”När jag tog upp saker som vi upplevde inte fungerade hade skolan redan sett samma saker och satt in åtgärder.”

”Min äldsta son är ett skolexempel på hur bra livet kan bli med autism och lättare begåvningsnedsättning. Han flyttade hemifrån vid 19 års ålder, till egen lägenhet med boendestöd och god man. Senare bar det iväg 25 mil bort till kärleken- först egen lägenhet med samma stöd som innan. På detta fick han jobb med aktivitetsstöd. Förlovning-sambo och senare giftermål 2016. Vägen dit har varit fylld av rätt människor i rätt tid.

”Vår kille på 9 år blev skoltrött och mådde inte speciellt bra i slutet på förra terminen. Istället för att ha dåliga dagar i skolan valde hans resurs att ta med honom på olika utflykter. De var bl.a. till skateparken och hem till henne för att baka. Han mindes skolan som något positivt och såg fram emot att börja höstterminen. ”

”Sonen på 8 år har inte kunnat vistas i skolan på över ett halvår (mycket frånvaro sedan förskoleklass). Han får (efter påtryckningar från mig) en resurs som första dagen gör så gott intryck på honom att han följer med henne in på skolans område, till kapprummet”

”Vid byte av rektor och specialpedagog i åk 2 fick min dotter äntligen två stycken som lyssnade på henne och på oss. Som tog sig tiden att verkligen lyssna och se och förstå vad som faktiskt är viktigt, att skapa goda relationer.”

”När min dotter fick anpassat schema med kortare skoldagar och fick välja själv om hon skulle vara ute på rasterna eller om hon ville vara inne med en kompis.”

”När rektorn säger till sonen att det aldrig är försent på ett möte i januari i åk 9 när han varit hemma nästan hela hösten. Efter anpassningar och eget schema går han ut 9an med 14 godkända betyg”

”Men viktigast av allt, hon fick gå hem från skolan när hon ville om hon bara tog sig dit. För att hon inte skulle känna någon press. Vi gav bara positiv förstärkning och nämnde inte det som gick mindre bra.”

”…stor trygghet och tillit till oss vuxna”

Alla dessa exempel visar på att allt börjar med att bygga en trygg relation. Gemensamma nämnare för många är vikten av att möta förståelse. Många skriver även att det är viktigt att utgå ifrån elevens intressen och ställa rimliga krav. Helt enkelt att visa medmänsklighet och intresse, att försöka förstå och att anpassa efter varje individs behov.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Förståelse