Kategoriarkiv: Anpassningar
Lösenordsskyddad: Fritidslärare – ett komplext uppdrag
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Skola
Lösenordsskyddad: Varför ska skolan leva på mitt samvete?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Skola
Anpassar vi?
Ibland kommer jag på att jag nästan inte vet VAD som är anpassningar längre. Anpassar vi?
Jag har insett att vissa saker gör/anpassar vi så automatiskt att jag inte ens tänker på det som anpassningar.
När vi skulle åka till landet för några veckor sedan och killarna (19 och 22 år) skulle vara hemma själva en dryg vecka (för första gången) förberedde vi genom att handla all mat till dem och gick igenom vad de kunde äta samt gjorde en lista med vilka maträtter som fanns att välja på. De kunde sätta kryss i en ruta när de hade tillagat en viss rätt för att kunna se vad som fanns kvar.
För mig var det självklart att göra så. Jag tänkte inte på det som en anpassning utan bara något jag skulle göra. Gör inte andra föräldrar så?
Vi försöker alltid att förhandsinformera och förbereda våra barn angående olika saker. Vår 22-åring vill till exempel veta direkt på morgonen om han ska hjälpa till med något den dagen (som tömma diskmaskinen, det går inte spontant) eller om vi ska iväg. Det går till exempel inte att övningsköra utan att han vet om det i god tid. Helst dagen innan. Förbereder inte alla föräldrar sina barn på det sättet?
Vi lagar olika maträtter nästan varje måltid eftersom två av våra tre barn (19-åringen och 15-åringen) har ett selektivt ätande. Vi måste tänka på att ha vissa saker vid sidan om, tillaga något extra och även tillåta chips, godis, choklad och bullar nästan dagligen för att barnen som har det tufft med ätandet ska få i sig något. Lagar andra föräldrar endast en maträtt och har onyttigheter bara på helgen?
Vi föräldrar lagar dessutom all mat. Är det så för alla som har barn i den här åldern?
Vi behöver påminna och hjälpa två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) att städa sina rum. Kanske gör alla föräldrar det?
Vi stöttar två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) mycket med skolarbetet. Det måste alla föräldrar göra va?
Det kanske är tur att vi är så inne i det att vi inte ens förstår att vi anpassar. Jag vet inte vad som är ”normalt” att göra för barn i våra barns ålder och vad av det vi gör som är merjobb. Detta är bara en liten del av det vi faktiskt gör. Sen pratar jag med någon utomstående som blir förvånad över allt vi gör.
Ibland är det svårt att veta hur höga krav vi kan ställa på våra barn. Vi provar oss fram. Ibland ställer vi för höga krav och ibland troligen för låga… Det är en svår balansgång.
Dela detta:
Jag gästbloggar hos MrsHyper om mat
Mat är ett ständigt problem och orosmoment i vår familj. Läs mer i mitt blogginlägg hos MrsHyper.
https://www.mrshyper.se/vem-har-bestamt-vad-som-ar-frukost
Dela detta:
Jag gästbloggar hos…
NPFanpassat.se om anpassningar.
Läs inlägget här.
Nedan ligger ett par bilder med tips på hur man kan göra energikartläggning. Att kartlägga vad som stressar samt vad som ger och tar energi är ett bra sätt att komma åt vilka anpassningar som behövs.
Dela detta:
Kära regering,
Jag kan inte sova på grund av grubbel. Jag grubblar på en massa saker men det som snurrar mest i skallen just nu är hur ni i regeringen tänker kring vad som behövs för att ”fixa” den svenska skolan. Jag kan ärligt talat inte förstå hur ni tror att diverse förslag genom åren som betyg i tidigare åldrar, mer disciplin, kanske till och med ett ordningsbetyg, hårdare tag och det senaste ”mobilförbud” ska lösa någonting överhuvudtaget. Jag förstår att ni är bekymrade över PISA-resultatet. Redan 2016 skrev jag om att skolan måste få kosta. Det har gått sju år sedan dess och det har inte blivit bättre.
Jag undrar om ni är medvetna om hur det ser ut i dagens skola? Våra elever är fantastiska och gör sitt bästa varje dag. Jag och mina kollegor gör också vårt bästa varje dag och vi vill så mycket. Vi vill stötta Måns i leken och vara i närheten av Mia på rasten eftersom hon känner sig otrygg annars. Vi vill ge instruktioner en-till-en till Frej på lektionen så att han kan sätta igång och jobba, hjälpa Sofia att hålla fokus, ge Ivar mer utmanande uppgifter, hjälpa Therese ta små pauser för att orka med, stötta Iman med svenskan så att hon kan hänga med på lektioner och raster samt undervisa alla våra elever efter deras behov. Vi vill hjälpa Anna att ta mer mat, hjälpa Nisse att ta mindre mat, hjälpa Sune att hitta på något på rasten, vakta dörren när Nina kissar eftersom hon inte vågar låsa… Vi vill stötta i konflikter, finnas där för att lyssna…
Tror ni på allvar att er senaste basunering ”mobilfri skoltid” skulle lösa detta? Jag kan då informera er om att på min arbetsplats, en f-6-skola, är det redan mobilfritt under skoltid. Jag och mina kollegor räcker inte till i alla fall trots att vi sliter mer än lovligt och inga mobiltelefoner finns i sikte.
Även min dotters högstadieskola är mobilfri. Alla jag känner som arbetar på skolor har mobilfri skoltid. Det är redan snarare regel än undantag. Tror ni att ni kommer att hjälpa oss i vårt dagliga arbete nu?
Det finns redan följande i skollagen:
”Regler kring mobiltelefoner
Vad gäller kring elevers användning av mobiltelefoner vid undervisning?
Vid undervisning i de obligatoriska skolformerna, fritidshemmet, gymnasieskolan samt anpassade gymnasieskolan får mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning bara användas om:
- det sker enligt lärarens instruktioner i syfte att främja elevernas utveckling och lärande, eller
- om användningen utgör extra anpassningar eller särskilt stöd.
Det innebär att privat användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning som huvudregel inte är tillåten. Det gäller oavsett om det är elevens egen utrustning eller om skolan tillhandahållit utrustningen. Annan elektronisk kommunikationsutrustning än mobiltelefoner kan till exempel vara smarta klockor, datorer, surfplattor och andra digitala medier.
Om det finns särskilda skäl får rektorn eller en lärare tillåta en enskild elev att använda en mobiltelefon eller annan elektronisk kommunikationsutrustning även i andra fall än inom ramen för lärarens instruktioner, extra anpassningar eller särskilt stöd. Denna möjlighet ska dock tillämpas restriktivt och innebär inte att undantag kan göras för hela undervisningsgrupper.
Skollagens bestämmelser om användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning vid undervisning gäller inte för komvux.
Källor: 5 kapitlet 4 a § skollagen och proposition 2021/22:160 Skolans arbete med trygghet och studiero, sidan 230-231. Trygghet, studiero och disciplinära åtgärder – Skolverket
Vi som arbetar i pedagogisk verksamhet vet redan om detta. Således tar vi redan de beslut som vi anser är rätt för våra elever. Litar ni inte på vår profession?
Det känns lite som ett hån att ni basunerar ut att nu minsann ska vi pedagoger få stöd och det stora problemet ”mobiltelefoner” ska bort. Får vi bara bort telefonerna (som redan är borta på i princip alla skolor) så fixar vi den svenska skolan.
Hur svårt kan det vara för er att se sanningen i vitögat? DET BEHÖVS RESURSER! Ni kan inte fortsätta urholka skolan och sen försöka fixa det med disciplin och regler. Våra elever vissnar då. Det behövs bättre förutsättningar för oss pedagoger! Det behövs FLER PEDAGOGER. Så enkelt är det. Då växer våra elever.
Jag är uppriktigt ledsen och oroad över att ni inte gör rätt satsningar och prioriteringar när det gäller skolan. Hur länge ska ni låta detta fortgå? Jag tvivlar inte på att även ni vill att den svenska skolan ska gynna alla elever däremot är jag mycket tveksam kring de metoder ni väljer för att nå målet.
Hälsningar
Supermamsen, pedagog och NPF-förälder
Dela detta:
Under Anpassningar, Förståelse, Skola
Pusselbitar för en fungerande återgång till skolan
Dessa pusselbitar behövdes för att ett av mina barn skulle lyckas ta sig tillbaka till skolan efter lång skolfrånvaro.
Den viktigaste pusselbiten är förstående skola. Hade inte den biten funnits hade det aldrig gått. Tack vare den biten fick vi till alla andra bitar.
Dela detta:
Kravnivå
Det är otroligt svårt att veta hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt när det gäller Calle som fyller 21 i vår. Jag har funderat på krav i perioder i många år. Jag vill självklart att mina barn ska bli självgående fungerande vuxna. Jag vill att de ska kunna ta hand om sig själva och ett boende. Jag önskar att de ska kunna sköta ett jobb och hoppas att de hittar en partner som de trivs med. Min uppgift som förälder är att rusta dem för framtiden. Men hur?
Det känns som mina barn alltid är så sköra. Det blir liksom aldrig riktigt det där bra läget eller tillfället att börja ställa mer krav. Det är på något sätt alltid något annat som det är viktigare att lägga fokus på. Det är ofta skolan.
Just nu är det återigen Calle som har praktik/arbetsträning som blir huvudfokus. Han balanserar på en skör tråd och hamnar lätt hemma i långa perioder. Jag vill egentligen kräva att han ska laga mat en gång i veckan, städa sitt rum mer regelbundet (och utan att jag är med och pushar/stöttar) och att han i allmänhet hjälper till mer hemma. Jag vågar dock inte ställa dessa krav för jag vet hur dränerad han blir. Men när är det läge då? När ska han vänja sig vid allt han måste göra sen i framtiden? Dagen kommer att komma då vi inte finns här för att stötta.
Likaså tänker jag att Emil, som fyller 18 i vår och går första året på gymnasiet, borde söka ett sommarjobb. Han borde vänja sig vid att man minsann inte är ledig 10 veckor i sträck i verkligheten. Jag nämnde det lite i förbifarten häromdagen. Jag frågade bara om han hade kompisar som jobbade och om han hade tänkt något på att söka ett sommarjobb. Han lät inte helt entusiastisk. Jag är så otroligt glad att han fixar skolan nu efter att han var helt/delvis hemma från skolan åk. 5-8. Att då inte ”låta” honom ha ett rejält vilsamt sommarlov känns riskabelt.
Men hur länge ska jag känna att ställa krav är farligt? När är barnen redo? När är jag redo att ta risken? För det är så det känns. Att ställa krav är riskfyllt. För höga krav har historiskt sett lett till stress vilket kan leda till bakslag. Jag orkar inte med bakslag! Men gör jag mina barn en otjänst när jag skyddar dem och låter dem slippa vissa saker?
En annan fundering är om mina barn faktiskt kommer att klara sig utan stöd någon gång. Kommer de att behöva någon form av boendestöd? När vet jag om det finns det behovet eller inte? Kommer de att mogna och klara allt själva? Kommer de att orka mer? Kommer de själva att förstå behovet av eventuellt boendestöd och i så fall söka hjälpen? Jag vet inte…
Under tiden är maken och jag här och vi fixar och stöttar. Vi försöker peppa utan att pressa. Det är periodvis ganska slitsamt men på det stora hela är det otroligt mycket bättre nu än förr. Vi har tagit oss igenom många tuffa år. Vi mår bra även om vårt föräldraskap fortfarande är utmanande.
Mina killars mål har varit att få skolan att fungera men vägen dit har inte varit stress och press utan vila så att de har fått läka. Emil kom på fötter och skolan fungerar för honom nu. Calle tar en annan väg. Att ta igen missade skolår är inte ett alternativ för honom.
Vi tar en dag i taget och hoppas att vi gör ”rätt”. Vi gör i alla fall vårt bästa. Allihop!
Dela detta:
Vår ”metod”
Denna ”metod” använde vi för att jobba bort Emils skolångest när han var yngre. Den fungerade bra för honom. Jag delar med mig med hopp om att andra också kan lyckas med hjälp av dessa steg. Här är mer information om hur vi gjorde.
Dela detta:
Att ”felsöka” hos sig själv
Om det är något jag har lärt mig under min resa som npf-förälder är det att ”felsöka” hos mig själv. Både att vara förälder och att vara pedagog kan vara väldigt tålamodsprövande.
Förr om en situation gick fel kunde jag ofta lägga ”skulden” på barnet och ”felsöka” där. Jag kunde kalla ett beteende för trotsigt eller respektlöst. Numera försöker jag mer ”felsöka” mig själv och mitt eget beteende. Ställde jag för höga krav på barnet? Triggade jag barnet och gav mig in i en maktkamp? Hade jag inte förberett tillräckligt? Osv.
Jag hamnar fortfarande i situationer med elever ibland som går snett. I förra veckan ville jag få en elev att sluta med en sak och jag tjatade och eleven fortsatte. Eleven började då sparka mot mig och kasta grus. Då gjorde jag och en kollega ett spelarbyte (tack och lov!) och hon tog över situationen och avledde eleven.
För mig var det kört i det läget. Eleven var arg på mig och jag blev provocerad. Förr hade jag förmodligen funderat över hur vi skulle få eleven att ”skärpa sig” och ”lyda”. När sådana här situationer uppstår numera brukar jag istället analysera mitt eget beteende.
Ibland lyckas jag göra på ett bra sätt på en gång. Då känns det toppen! Andra gånger blir det som i situationen ovan. Skillnaden mot förr är att jag numera reflekterar över mitt eget beteende i efterhand på ett helt annat sätt. Jag gör verkligen inte alltid ”rätt”. Jag har bra och dåliga dagar men jag försöker ständigt analysera och förbättra MIG SJÄLV.
Denna text lade jag upp på Instagram i morse:
”God morgon! Ensam uppe. En skön stund för mig. Tittar på Nyhetsmorgon på TV4 med frukost och en stor kopp te. Imorgon börjar en ny vecka.
Jag sitter och tänker på mitt jobb. Visst finns det saker jag ibland kan vara missnöjd med… Budget, kort om personal, stress vissa dagar mm. Men jag måste säga att jag verkligen tycker om mitt jobb! Jag försöker vara en god förebild för mina elever och utveckla vår fritidshemsverksamhet.
Jag kan vissa dagar verkligen känna att jag gör skillnad för elever. Ibland brister mitt tålamod (konstigt vore det nog annars) men ofta lyckas jag hitta metoder att nå fram till de elever som utmanar mig. Jag försöker vara detektiv och hitta orsaker till beteenden. Målet är att nå det önskade beteendet genom att komma på ett smidigt sätt och samtidigt behålla en god relation med eleven. Mitt jobb blir aldrig tråkigt!
Vi har elever vi behöver ”punkta” på fritidstid för att stötta dem då det händer saker omkring dem. Vi pedagoger på min avdelning turas om att ”punkta” för att eleven ska känna sig trygg och bygga relation till flera pedagoger och inte lika tydligt känna sig ”övervakad”.
På mina pass då jag har uppdraget att vara med eleven har jag planerat olika saker så att eleven får träna sociala färdigheter med andra elever.
I veckan satt jag med eleven och fem andra elever och gjorde armband och pratade. Eleven fick se andra elever hjälpa varandra, fick själv hjälp och hjälpte själv en vän och fick uppskattning för det. Det blev samtal om syskon, spel och andra saker. Kommande vecka ska vi bygga koja har jag tänkt.
På mina pass vill jag att eleven ska få träna lek och sociala situationer, skapa lugna stunder och goda samtal, bygga relationer, träna turtagning och vinna/förlora, se förebilder.
Vissa kan klaga på att det är tråkigt att ”punkta” elever. Att bara bevaka ger ingen träning för eleven. Då blir det mer släcka eventuella bränder och försöka förebygga i stunden.
För mig som pedagog är det roligare att ha ett mål och förhoppningsvis utvecklar det eleven. Mitt mål är att jag kan ”jobba bort” mig själv så att jag inte behövs på samma sätt. När jag gör mina ”punktapass” pedagogiska ger det både mig och eleven mer. ❤”
Som pedagoger behöver vi ha insikten att vi aldrig är fullärda. Vi behöver ständigt analysera oss själva och våra metoder och förbättra dem. Vi behöver anpassa oss efter de elever vi möter, inte tvärtom! Fokus måste ligga på respekt och relation. Givetvis är det samma sak för oss föräldrar. Det är dagens tankar från mig.
supermamsen 