Monthly Archives: juni 2016

Ett dilemma

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Vi har ett problem. Vår plan är att åka till Skara sommarland i sommar. Vi hade tänkt åka förra sommaren men C fixade inte det så det blev inte av. Syskonen, framförallt 11-åringen, blev väldigt besvikna.

I år ska vi göra ett nytt försök. C mår bättre nu. Problemet är dock fortfarande att C ibland har svårt för att ta sig hemifrån. C har sagt att hen vill åka dit i år, att hen klarar det. Men vi kan aldrig veta säkert att det fungerar DEN dagen. Med andra ord kan C få en låsning precis när vi ska åka och så kommer vi inte iväg i år heller. Vi ska åka dit på vägen till en stuga vi ska låna, så det fungerar inte att dela upp familjen heller. Det är några timmars körning.

Om vi förbereder C och det inte blir av pga sjukor eller dåligt väder så kan det också bli jobbigt. Om C är inställd på något som hen vill så kan hen reagera starkt om det inte blir av. Om vi inte förbereder C alls så kan det bli en låsning.

Om vi pratar med syskonen så kan de bli besvikna om det inte blir av i år heller. Samtidigt vill vi att de ska ha något att se framemot…

Hur ska vi göra?

Annonser

5 kommentarer

Filed under Anpassningar, Ångest, Semester, Syskon

Lycklig!

20160627_095434.jpg
Efter den här midsommarhelgen känner jag mig faktiskt lycklig!
Jo, vi har det fortfarande jobbigt och ingenting är självklart. Allt är skört. Ett av våra barn har varit hemma från skolan i mer eller mindre två år och har sina svårigheter. Mina andra barn är också påverkade av situationen. Och även jag och maken såklart!

Men… I helgen har jag känt mig lycklig! Jag har kunnat putta bort oron inför Cs skolbyte i höst och för 11-åringens mående.

I torsdags när vi skulle åka till landet höll det på att gå åt pipan. C fick en låsning. Men det löste sig! Mycket tack vare att maken och jag försökte hålla oss lugna på utsidan trots att vi bubblade av oro inuti. Vi hade en jättefin midsommar. På själva midsommarafton fick vi äta inne men vi kunde vara ute en hel del för det regnade inte. På midsommardagen var det en helt underbar dag med strålande sol och bad.

Förra sommaren mådde C inte bra. C fick en rejäl ångestattack när vi var iväg en vecka i en lånad stuga. Sen när vi var i vår egen stuga fick vi dela upp oss. Maken fick åka hem tidigare med C för hen mådde inte bra på landet. Om jag hade vetat då hur vi skulle kunnat hjälpa C hade vi nog gjort annorlunda förra sommaren…

I julas när vi var på landet gick det bättre. Vi hade med oss en bärbar gamingdator till C som ”reservutgång”. C åt med oss under julen men spelade en hel del.

Den här helgen hade vi också med oss gamingdatorn. Men C har VALT att umgås med oss! C gick en promenad med oss, följde med och plockade blommor till midsommarstången, åkte båt med sin morfar, C har valt att äta alla måltider med oss, C har badat och lekt med sina syskon och sin lilla kusin…

20160627_095426.jpg

C mår bättre nu! Det märks på så många sätt!  Jag tycker att vi har fått ett kvitto på att vi har gjort rätt. Vi har låtit C läka och vila. Vid tillfällen har vi tyvärr pressat C för mycket för vi har ju skolplikten och Socialtjänsten flåsandes i nacken. Men genom en rimlig kravnivå, rimliga förväntningar och anpassningar så har C börjat komma tillbaka. Jämfört med förra sommaren är C som en annan unge! Mer glädje och med glimten i ögat, mer social, mer harmonisk och lite mer självgående. Vi har hjälpt vårt barn upp!

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!

Jag vet att det kommer bakslag. Torsdagens bakslag chockade mig faktiskt. Jag måste vara mer beredd. Det kommer att bli en tuff höst med skolbyte men jag hoppas att C är redo.

Nu ska jag inte oroa mig för framtiden. Bara vara i nuet och känna mig LYCKLIG!

20160627_095404.jpg

8 kommentarer

Filed under Anpassningar, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Semester

Mina ben vek sig

image

Nu sitter vi äntligen i bilen på väg till landet för att fira midsommar med mina föräldrar och min syster med familj.

C har ju mått så bra på sistone. Hen träffar kompisar, väljer bort datorn för andra saker, duschar… C har varit positiv till att åka till landet. Så idag var jag inte alls beredd på bakslaget som kom.

Jag var på ICA i förmiddags för att handla maten till landet. Jag åkte hemifrån kl. 9. Då låg både C och 11-åringen fortfarande och sov.

Efter en timme på ICA var jag klar och skulle betala. Min telefon vibrerade. Det var ett sms från C. Det stod ”Jag får panik! Jag kan inte åka till landet! Jag kan vara hemma själv hela helgen. Det går bara inte!”.

Tur att jag höll i kundvagnen. Mina ben bara vek sig och det svartnade för ögonen. Jag blev alldeles kall och yr. Det kändes som jag skulle svimma.
Jag var inte alls beredd på detta bakslag och en låst C.

Jag packade in kassarna i bilen och åkte hem. Tårarna brände i ögonen och magen krampade. Fan fan fan! 

Maken satt hemma och jobbade. Han hade inte pratat med C. Läs mer

8 kommentarer

Filed under Diagnos

Tacksamhet

20160620_180519.jpg

Vi har haft det tufft i vår familj nu i ett par år. Jag är sjukskriven mest på grund av detta (lite även pga. jobbet, jag kunde ju inte sköta jobbet pga. alla akututryckningar).

Vi har tre barn. Äldsta, C 14 år, med diagnosen högfungerande autism (asperger) och yngsta, 7 år, med mycket trolig ADHD och även med stor sannolikhet autism. Vi måste nog ta tag i det där i höst… Mellan, 11 år, har eventuellt ADD. Det är svårt att veta vad som är påverkan av vår miljö och vad som eventuellt är medfött. När vi var på BUP med 11-åringen så sa de att det kan vara ADD (hen är väldigt energilös och trött, orkar inte jobba i skolan osv.). Vi får se framöver…

Vi har dessa fina fantastiska barn och det är underbart krävande. Men mitt uppe i detta har vi tur! Och jag är tacksam!

Jag och maken kämpar fortfarande TILLSAMMANS. Det är gungigt ibland och det kan kännas mer som att vi driver ett företag än att vi är ett gift par. Vi tjafsar ganska mycket i vardagen för vi är så trötta. Vi hinner inte vårda vår relation så mycket som vi önskar. Men vi har stunder då vi kan hitta tillbaka till vår kärna. Till ett VI. Vi har fortfarande viljan att vårda relationen.

20160618_191502.jpg

Vi köpte hus när C var ca 2 1/2 år. Det var tur för C har alltid varit aktiv så det har varit skönt med en lättillgänglig trädgård. Innan vi flyttade bodde vi i en lägenhet på 6:e våningen. Jag är så tacksam över att vi hade råd att köpa huset!

Huset är även bra för vår hyperaktiva 7-åring. Perfekt med en trädgård med studsmatta, sandlåda, gunga och träd att klättra i. Även C och 11-åringen är ute och hoppar på studsmattan ibland.

C har alltid sprungit runt och låtit mycket. Även 7-åringen är högljudd och aktiv. Tur att vi bor i hus utan grannar vägg i vägg!

Vårt hus är ett renoveringsobjekt. Det är tur! C har smällt i dörrar så dörrposter har spruckit och det är många repor i parketten. Även 7-åringen hittar på en hel del som sätter sina spår i huset. Vi har väntat med renovering. Smart av oss!

Att vi bor i hus är tur på många sätt. C har svårt att ta sig hemifrån ganska ofta. Tack vare att vi har plats kan C bjuda hem kompisar. Häromdagen hade C tre kompisar här och de satt och kollade på film. Maken hade hört C säga till en kompis på telefon ”Ja! Vi kan vara här! Mina föräldrar tycker bara att det är kul om jag tar hem kompisar!”. Och det tycker vi! Det är perfekt för C att möjligheten finns och skönt för oss föräldrar att slippa oroa oss om hen är ute sent på kvällen.

Mina föräldrar har ett landställe med egen strand och brygga. Jag är så tacksam över att vi har tillgång till detta fantastiska ställe. När vi är där några veckor på sommaren blir det mycket häng på stranden. Även för C som ibland kan ha svårt att ta sig iväg hemifrån. Det är lätt att ha koll på våra tre barn. Vi behöver inte packa med oss matsäck utan kan bara springa upp till huset och fixa lunch. Det blir inte ett projekt. C kan stanna i huset och sen komma och ta ett dopp när hen känner för det. Det är bara vi där. Inte en massa spring och liv. Det är skönt att vi har ett ställe att återkomma till. Ett tryggt ställe där vi har våra saker och rutiner. Vi behöver inte vänja oss vid något nytt.

Vi har tur som får mycket stöd och hjälp av mina föräldrar. Min mamma brukar hämta på fritids ibland och hon passar barnen så jag och maken kan få tid tillsammans. Nu i sommar ska alla tre barnen vara med dem på landet en vecka. Det ska bli så skönt! Jag är så tacksam över att mina föräldrar ställer upp och avlastar oss.

Det känns skönt att se det positiva! Och om jag tänker efter har jag faktiskt mycket att vara tacksam för! Jag är, trots allt, lyckligt lottad. Fast det inte alltid känns så…

Idag är jag tacksam! En skön känsla!

20160618_191513.jpg

1 kommentar

Filed under Diagnos, förälder, Semester, Vardag

Förlorade förmågor börjar komma tillbaka

C börjar komma tillbaka!

C börjar komma tillbaka!

C kraschade ht-14 i årskurs 6. Hen fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Efter kraschen (utmattningen) så var det som att C backade i mognad och utveckling. Det kändes som att C klarade färre saker.

Innan kraschen klädde C på sig själv varje morgon och gick och duschade när det var duschadag. Hen kunde också fixa en macka och ett glas O´boy själv. C träffade kompisar ibland. Satt i soffan och tittade på TV med oss ibland. Satt oftast med oss vid middagsbordet.

Efter kraschen kom C knappt upp ur sängen. Jag fick klä på C de flesta mornarna för att energin och orken fanns inte.  Jag eller maken fick serva C med frukost. C träffade aldrig kompisar. Var mer och mer inne på sitt rum vid datorn. Ville inte sitta med oss och titta på TV och åt aldrig middag med oss. Vi fick tjata in C i duschen. En vecka mellan duschningar var inget ovanligt.

Nu på våren har gamla C börjat komma tillbaka. Förlorade förmågor har börjat fungera igen. Det har tagit drygt ett år för C att återhämta sig. Skolan har inte alls fungerat detta läsår. Den kan ju inte fungera när inte själen mår bra. När inte orken finns… Men skolan kan C alltid ta igen när hen mår bättre.

C har börjat träffa kompisar igen. Några gånger i veckan är hen ute med sina vänner och hittar på något. C har börjat välja att äta middag med oss igen då och då. C kan ibland titta på en film med oss. C har börjat duscha spontant var och varannan dag – utan att vi behöver påminna! C klär på sig själv varje morgon. C kan ibland fixa ett glas O´boy själv och häromdagen kokade hen nudlar åt sig själv till lunch. Nyligen gjorde C toast åt sig själv.

Mitt barn har sakta läkt och börjar må bättre igen. Det har fått ta sin tid och hen har inte läkt klart än. En sådan process kan man inte stressa.

Vuxna som blir sjukskrivna för utmattning kan behöva vara hemma i flera år. Sen börjar de jobba 25%, sen 50% osv. Varför ska det vara så svårt att förstå att ett barns återhämtning också måste få ta tid? Jag förstår att det är skolplikt! Men ett utmattat barn som är deprimerat lär sig ingenting i alla fall. Det barnet mår sämre av stress och press och behöver läka i sin egen takt. Precis som en vuxen! Om vi pressar på så blir det bakslag som kan kosta våra barn livet!

Nu är det sommarlov och i höst börjar C på en ny skola utanför kommunen. En personaltät skola med kunskap om autism. C kommer att få skolskjuts dit. Läraren vi träffade säger att det är viktigt att C hela tiden får vara med och påverka och säga till hur mycket hen orkar. Att vi tar det i lugn takt. Jag hoppas så att detta blir Cs chans till en lyckad skolgång!

I sommar ska vi ladda batterierna. C kommer att spela en hel del. Det är Cs sätt att ladda. Men hen väljer oftare bort datorn nu och hittar på andra saker. Vi ska åka till landet ett par veckor. Då tar vi med oss en bärbar gamingdator som vi har köpt. Det blir Cs reservutgång som hen kan använda när det blir för mycket.

Snart har jag bloggat i ett år. Jag började blogga som egen terapi efter att C hade fått sin diagnos förra sommaren. Det är en dokumentation av vårt år. Vilken resa vi har gjort sedan dess! Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv, om C och om autism. Men jag har mycket kvar att lära mig och förstå. Vi är i en process och rör oss sakta framåt. Det har på många sätt varit ett tufft år. Men jag är starkare nu.

Vi är många som har en liknande situation kring våra barn. Jag får styrka och stöd av alla er som läser mina inlägg och kommenterar här inne i bloggen eller på min sida ”SUPERMAMSEN” på Facebook. Tack! ❤ Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat detta år utan er!

Jag inbillar mig att jag kommer att skriva färre inlägg nu på sommaren. Jag kanske inte skriver varje dag i alla fall. Men min hjärna kanske ändå arbetar för högtryck. Vi får se! 😉 Jag tycker ju om att sitta och göra egna bilder också så det kanske jag fixar med i sommar! Sen är mitt mål att försöka ta mig tid att måla också! Det är så avkopplande! Maken har köpt nya akrylfärger åt mig. 🙂

Jag önskar i alla fall er alla en riktigt skön sommar med mycket kul och även välbehövlig vila utan skolpress. Med hopp om ett bra läsår till hösten för alla våra fina barn!

20160528_095640.jpg

 

9 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Semester, Vardag

De osynliga eleverna

Våra barn är osynliga :(

Våra barn är osynliga 😦

Vi är många som har barn som inte har gått till skolan större delen av, eller hela, det här läsåret. Anledningen till att våra barn inte har gått till skolan är ofta att de har kraschat och blivit utmattade på grund av bristande anpassningar. Våra barn har kämpat och försökt vara i en ”vanlig” skolmiljö men har till slut inte orkat längre. Det kan vara för att våra barn har en diagnos (t ex ADD, ADHD, autism) eller något annat som gör att skolan inte är tillgänglig på deras villkor.

Våra barn kallas för hemmasittare. Detta ord i sig känns så fel och så nedlåtande. De har inte valt att vara hemma och misslyckas med skolan. De är hemma för att skolan inte har fungerat för dem. De är hemma för att de inte orkar vara i skolmiljön. De ”räddar” sig själva genom att vara hemma. Som en utmattad vuxen som sjukskriver sig från sitt jobb. De är ofrivilligt frånvarande från skolan. Eller möjligtvis påtvingat frånvarande.

Nu är det sommarlov. Alla skolor har haft skolavslutning. Det delas ut betyg, sjungs sånger och bjuds på fika och glass. Alla är glada och firar och önskar varandra trevlig sommar. Blir dessa frånvarande elever ihågkomna och uppmärksammade av sina skolor?

20160615_204136.jpg

Mitt barn är inte uppmärksammad av sin skola alls. C har tillhört en högstadieskola det här läsåret. Hen började där i årskurs 7 i höstas. C gick där på försök lite i augusti och september. Det gick inte så bra för C att ta sig dit. C var hemma nästan hela årskurs 6, efter att ha kraschat, så klivet upp i 7:an blev för stort att ta.

Högstadieskolan fick då i september stöd av kommunens ”hemmasittarskola”  som erbjöd C en plats. Den skolan har ca. åtta elever från hela kommunen som har problematisk skolfrånvaro. Det är kö dit. C började där och har således gått där detta läsår, men hen har ändå tillhört en klass på högstadieskolan. Nu till hösten har C fått plats på en skola utanför kommunen med spetskompetens inom autism.

Högstadieskolan har inte hört av sig till C alls. Ingen av mentorerna har hört av sig till oss sedan i februari. Tanken har ju från början varit att C ska bygga upp ork och förmåga på hemmasittarskolan för att sen ta sig tillbaka till högstadieskolan. Det hade ju varit bra om mentorerna hade tagit sig tid att bygga en relation med C.

Häromdagen åkte jag till Cs högstadieskola för att lämna tillbaka Cs skåpnyckel. Det var det. Den skolan är avslutad för C. Skåpet är tömt och Cs spår på den skolan är borta. C är inte med i skolkatalogen heller. Den dagen lyckades inte C ta sig dit. C finns inte.

Jag kan tycka att någon av mentorerna på högstadieskolan kunde ha ringt och önskat C glad sommar och lycka till på nya skolan. Lärarna på hemmasittarskolan kunde också ha hört av sig… C var med på en utflykt med hemmasittarskolan för ett par veckor sedan men har i princip inte varit där sedan hen fick veta att hen ska byta skola i höst.

De ofrivilligt frånvarande eleverna blir bortglömda. De är osynliga. Syns man inte i klassrummet så finns man inte. Eller?

Jag tror att det skulle leda till en ökad chans till närvaro om dessa elever blev uppmärksammade och ihågkomna. Om det kom ett sms, telefonsamtal eller kanske ett vykort med en önskan om trevlig sommar. Ett tecken på att man är önskad, ihågkommen och saknad.

Om man inte är närvarande i skolan. Då finns man inte. Så sorgligt.

Ett ”Hej!” kan göra stor skillnad. Jag har läst att på någon skola kom mentorn och ett par vänner hem till den ofrivilligt frånvarande eleven med jordgubbstårta och saft för att fira in sommaren. Om eleven inte kan ta sig till skolan tar vi oss till eleven! Vilken fin gest! Eleven kan känna ”Jag finns!”

Det skär i hjärtat att tänka på alla osynliga elever. Det gör ont att mitt barn är en osynlig elev. Att mitt barn inte blir uppmärksammad inför sommarlovet. Att mitt barn är bortglömt av sin skola…

Dessa elever behöver också känna tillhörighet och gemenskap. Hur ska de känna sig välkomna och önskade om de inte finns? För så måste det kännas för dem… 😦

Till alla elever som har varit hemma det här läsåret - Jag önskar er en riktigt skön sommar! Ni finns!

Till alla elever som har varit hemma det här läsåret – Jag önskar er alla en riktigt skön sommar! Ni finns!

11 kommentarer

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Om kursen ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring”

20160610_131800.jpg

Nu på våren har maken och jag gått en kurs på Aspergercenter som heter ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring”. Det var två halvdagar och det var väldigt givande. Som alltid när jag går kurser fick jag många tankeställare.

Att kommunicera är alltid svårt. Att kommunicera med en tonåring är väldigt svårt. Att kommunicera med min tonåring med asperger är ännu svårare…

kommunikation-bild-jpeg.jpg

Specialpedagogerna som höll i kursen sa att det är vanligt att skenet bedrar gällande språkförståelsen hos personer inom autismspektrum. (C har diagnosen asperger, ASD, högfungerande autism).

otydligt jpeg

Personer med ASD kan ha ett rikt ordförråd men ändå inte alltid förstå betydelsen. De kan ofta tolka saker bokstavligt vilket komplicerar kommunikationen. De kan ha svårt för att veta hur de ska använda språket i sociala sammanhang.

C har ett tillsynes väldigt bra språk och är väldigt verbal. Men jag har märkt att C tar saker bokstavligt och att jag måste vara tydlig och helst använda få ord.

Vi pratade på kursen om vad syftet med ett samtal brukar vara och kom fram till att tonåringens och förälderns syfte skiljer sig ofta åt väldigt mycket.

Många av oss föräldrar på kursen upplevde att våra barn låste sig när vi ville prata med dem. Detta blev ett stort hinder i att komma vidare i kommunikationen.

komm syfte från kursen 1 jpeg

Kursledarna tog upp att det finns olika perspektiv på samtal.
Det finns samtal då man måste komma fram till en lösning tillsammans med sin tonåring. Lösningsinriktade samtal. Då är det bra att ställa frågor och be tonåringen komma med förslag på lösningar, att ha fokus på att ta ett beslut och göra en överenskommelse.

Sen finns det samtal med empatifokus. Dessa samtal måste få ta tid. Som förälder ska man lyssna aktivt och visa intresse. Inte döma. Det ska inte vara ett samtal som leder till en lösning.

Något vi föräldrar kom fram till var att vi sällan ”bara är” med våra tonåringar. Om vi går in i deras rum har vi ofta en agenda med ett krav på dem.

Kursledarna sa att vägen i in i de jobbiga samtalen ska gå via en bas där man helt enkelt umgås utan krav. Och att det är viktigt att vara i basen och inte då tänka ”Nu har vi det så mysigt så nu kan jag passa på att prata om…”.

komm syfte från kursen 2 jpeg

Jag inser att vi måste bygga mer på vår bas. Jag har nästan alltid ett krav jag vill lägga på C när vi umgås känns det som.

Vi tog upp olika idéer om hur man kan ha goda stunder och kravlösa samtal. Förslag som kom upp var att gå en promenad, bara gå in i tonåringens rum och hänga, fika tillsammans, titta på TV, åka bil osv. Många föräldrar tyckte att samtalen blev bättre om det skedde i en situationen där man inte behövde ha ögonkontakt när man pratade.

Om man har en bra bas är det ofta lättare sen att ta de kravfyllda lite jobbigare samtalen.  Vid ”jobbiga” samtal är det bra att försöka välja ett bra tillfälle. Det kan också vara bra att ge tonåringen betänketid:
  ”Jag tycker att du spelar lite väl mycket och jag vill prata med dig om det sen. Kan du fundera på om du har någon bra lösning på det så pratar vi om det imorgon!”.
Det kan också vara bra att kommunicera via sms. Det är bra att ha en tydlig agenda ”Jag vill prata med dig om…”. Man ska inte ha för långa samtal. Det är bra om det är tidsbestämt.

För att få en fåordig tonåring att svara kan det vara bra att använda skalor eller göra plus-  och minuslistor. Det kan också vara bra att göra måltrappor så att målet blir tydligt med alla stegen på vägen dit.

Jag har en del att jobba med. Jag måste försöka få till fler kravlösa samtal med C och vara tydligare.
Idag har C och jag varit i centrum för C ville klippa sig. Det blev en god kravlös stund! 🙂

11 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Lånade kloka tankar, Pedagogiska tips!

När hjärnan är låst

20160609_095436.jpg

Ibland blir saker inte som jag har tänkt mig. Jag kan tycka att det känns lite jobbigt att ställa om och byta spår, men oftast går det bra. Jag ändrar min plan och anpassar mig. Det påverkar inte min dag jättemycket om det blir regn istället för sol eller om något planerat blir inställt. Jag kan hantera det utan att få en stor känslovåg. Vissa saker kan vara svårare än andra att hantera men för mig är det inte ett jättestort problem.

För C är det ofta jättesvårt att hantera oförutsedda förändringar. Om vi har kollat vädret och det ska bli sol och C har planerat att vara ute med kompisar, och det istället blir regn. Då kan C reagera jättestarkt och tycka att det känns väldigt jobbigt. Hen har väldigt svårt att ställa om i dessa lägen och hitta på något annat. C är helt låst vid den ursprungliga planen.

image
C vill följa det spår hen har tänkt sig.

Om C har tänkt att hen ska sitta vid datorn till kl. 23 och tiden egentligen är kl. 21 på vardagar så kan C bli jätteupprörd. Detta trots att C vet att vi alltid har kl. 21 som stopptid på vardagar (vi har nyligen ökat på tiden med 30 minuter). Men C kan ha pratat med kompisar och ställt in sig på kl. 23 i alla fall. Att få hen på andra tankar då leder till jobbiga situationer med tjafs.

C fastnar lätt i situationer och känslor och har svårt att bryta. Om C känner att hen inte KAN gå till skolan en dag. Då går det bara inte. Inga mutor/belöningar eller hot/bestraffningar kan ändra på det. C är helt låst i dessa lägen. Detta kan gälla även roliga självvalda saker vissa dagar. C låser sig ibland och klarar inte dessa saker heller.

När vi var i fjällen på påsklovet så låste sig C och hade svårt att lämna stugan. Trots att C älskar att åka skidor!

För ett tag sedan skulle vi på middag hos nära vänner. C har sin bästa kompis i den familjen. Ändå lyckades C inte följa med fast hen verkligen ville.

C har ofta svårt för övergångar mellan olika aktiviteter. C är svår att få in i duschen men när C väl duschar blir det en evighetsdusch för C älskar att duscha.

När C lyckas ta sig iväg så går det bra. Det är steget ut ur huset som blir svårt att ta. Sen är C ofta väldigt trött efter olika aktiviteter.

Jag har haft svårt att förstå detta med Cs låsningar. Jag förstår fortfarande inte riktigt… Om någon har tips på hur vi kan hjälpa C med låsningarna så får ni gärna dela med er! Om ni inte vill skriva här i bloggen kan ni gå in på min sida ”Supermamsen” på Facebook och skriva ett meddelande.

I sommar kommer vi att vara hemma en hel del. C trivs bäst hemma. Men vi ska också eventuellt låna en stuga en vecka (samma stuga som förra sommaren) och vi ska vara på vårt eget landställe i ett par veckor. C mådde inte bra förra sommaren. Hen mår bättre nu. Vi har pratat med C och det verkar som att hen är inställd på att åka iväg. Vi har ju köpt en bärbar gamingdator som vi kan ta med oss som ”reservutgång” till C.

C fick ju sin diagnos förra sommaren. Sedan dess har vi verkligen lärt oss mycket. Vi har gått kurser och läst böcker och bloggar. Vi har mer strukturer och rutiner och vi anpassar oss mer efter vad C förmår och orkar med.

Hoppas det går bättre den här sommaren!

När Cs hjärna är låst är det svårt att låsa upp. Hur ska vi hitta nyckeln?

20160609_133403.jpg

 

4 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Semester

Varför litar ”folk” inte på oss?

20160605_104434.jpg
Jag har märkt att vi som är föräldrar till barn med NPF väldigt ofta blir misstrodda. Jag har tagit upp detta i bloggen ett antal gånger för det gör så ont och jag blir så arg och upprörd när jag tänker på det. Att hantera det är tusen gånger jobbigare än att mitt barn har en diagnos!

Vi har t ex nu i senaste orosanmälan till Socialtjänsten fått höra att ”Cs skolfrånvaro inte är skolrelaterad utan beror på att C LEVER UPP TILL sin diagnos inför föräldrar och omgivning.”. Vi ska ha möte med Socialtjänsten framöver för att förklara och försvara oss. Detta känns oerhört kränkande och det gör mig otroligt arg och ledsen! C fick ju sin diagnos efter kraschen och hade således innan kraschen ingen diagnos att leva upp till…

Vi är många föräldrar som har barn som har slutat gå till skolan av olika anledningar. När vi föräldrar försöker berätta och förklara varför för skola och myndigheter så blir vår information förminskad och oviktig. De sitter där på sin tron och tror att de kan det som de behöver kunna. De litar inte på oss och våra upplevelser och erfarenheter. De förringar allt vi berättar och tror sig veta bättre. Här fastnar vi och kommer inte vidare i hjälpen för våra barn. Det är våra barn som får betala priset.

Jag tror knappast att föräldrar hittar på saker eller överdriver. Sen verkar det vara så att om vi föräldrar beskriver att våra barn kraschar efter skolan och vi berättar det för skolan så ser ofta inte skolan några problem I SKOLAN. Då drar de slutsatsen att vi föräldrar är dåliga föräldrar och så gör de en orosanmälan till Socialtjänsten. Att våra barn kraschar pga bristande anpassningar i skolan kan de inte se eller ta till sig. Och vi föräldrar blir syndabockar. Vi föräldrar som ber om stöd och hjälp för våra barn. Detta är helt galet! ARG!!!

20160606_142215.jpg

Idag börjar sommarlovet för mina barn!

C har tjuvstartat sommarlovet lite. Hen har kämpat på detta läsår och mår mycket bättre psykiskt tack vare att vi föräldrar har lyssnat in hen och försökt låta hen läka i sin egen takt. Hade skolan fått bestämma hade C förmodligen fortfarande inte bara varit en hemmasittare (hemma från skolan), utan även en innesittare som inte träffar kompisar. Men tack vare att C har fått vila har hen hittat tillbaka till orken och lusten att träffa vänner. C har börjat läka sin själ. C får inte betyg i ett enda ämne, men det känns helt oviktigt i sammanhanget. Det viktiga är att mitt barn börjar må bättre. Nu är det ny skola som gäller till hösten och vi hoppas att det ska vara Cs chans till en lyckad skolgång.

11-åringen har kämpat på i motvind detta läsår. Hen har varit riktigt trött och låg. I snitt har hen varit hemma från skolan en till två dagar i veckan för att orka med. Hen har också varit en riktig kämpe som har klarat målen i nästan alla ämnen. Läraren har sagt att det som 11-åringen har missat kan hen lätt ta igen i höst i årskurs 5.

7-åringen har nu gått ut förskoleklass och är det barn som knappt har haft någon frånvaro alls i år. Lite ironiskt eftersom förskoleklass inte har skolplikt. Nu ser hen framemot årskurs 1.

Jag önskar att misstron mot alla oss som kämpar för våra barn försvinner. Jag önskar att ”folk” kan tro på oss och lita på det vi säger. Vi hittar inte på! Jag önskar att kunskap sprids och att många barn och föräldrar får det lite lättare i höst.

Min blogg är min dokumentation över allt som händer oss och min terapi. Men den är också numera ett sätt att upplysa och sprida kunskap inifrån. Kunskap från någon som VET hur det är/kan vara i en familj med NPF. Lita på mig! Lita på alla oss som kämpar!

Jag är så stolt över mina tre fina barn och hoppas att sommaren ger dem glädje och energi!

Till mina barn <3

Till mina barn ❤

PS. En annan NPF-förälder skriver också om vikten av att lita på oss! Läs! http://frufjellstrom.se/nar-ska-vi-borja-lita-pa-npf-foraldrarna-25656737 DS

8 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Till C, min kämpe ❤

Jag önskar att din rektor hade sagt detta till dig!

Njut nu av ditt sommarlov!

Rektorns tal till alla skolkare

image

Lämna en kommentar

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Skola