Jag satt i bilen med tårar i ögonen kl. 9 i morse. Så lättad och stolt över mitt kämpande barn. Jag hade precis släppt av Emil vid sin skola. Det var första gången han var där sedan innan sportlovet. Innan sportlovet var han i lärstudion några dagar i veckan från efter jullovet. Innan dess var han hemma sedan höstlovet. Årskurs 6 och 7 såg ut ungefär på samma sätt som nu i årskurs 8. Emil vill vara i, och klara av, skolan men han har inte orkat upprätthålla sin skolnärvaro. Även i årskurs 4 och 5 kämpade han med orken.
Hela den här veckan (och flera veckor innan dess) har Emil kämpat med sig själv. Emil har gått upp och ätit frukost varje dag den här veckan. Han har verkligen försökt och velat gå. Idag gick det!
När jag kom hem efter jobbet mötte jag en glad och nöjd kille som hade jobbat sina 45 minuter i lärstudion. Underbart!
Snart är det sommarlov. Ett lov som jag ser framemot men samtidigt kommer det för snart. Alldeles för snart. Emil behöver mer tid. Han behöver fler dagar att träna på. Det är i alla fall skönt att han kom iväg idag. Nu hoppas vi att han orkar några dagar även nästa vecka.
Jag är väldigt mån om att Emil ska känna att han är grym oavsett om han kommer iväg till skolan eller inte. Han har ett värde för att han är han inte för vad han presterar i skolan. Skolan kan han ta igen sen. Det som är jobbigt är att Emil själv ser varje hemmadag som ett stort personligt misslyckande. Just därför vill jag hjälpa honom lyckas. Den här veckan har jag erbjudit honom hans önskefrukost varje morgon och erbjudit skjuts. Idag drog han av plåstret. Han är en hjälte!
Jag vet inte om andra föräldrar blir rörda när deras barn klarar av att ta sig till skolan. Troligen inte. Men jag blir det! Det är ett av våra mirakel!
supermamsen 