Månadsarkiv: oktober 2020

oktober 28, 2020 · 19:24

Små steg

I veckan har vi varit på Habiliteringen med Emil (15 år, add och autism nivå 1). Han har själv en stor vilja att bli mer självständig. Hittills har han haft massor av olika ringsignaler i mobilen, tex ringer den vid väckning, när han ska lämna soffan och göra sig iordning, fem minuter innan han ska gå hemifrån och så vidare. På Habiliteringen fick han istället en app som heter Handi som han ska prova på. Den är som en kalender där man kan lägga in bilder, checklistor och påminnelser. Han har ny tid om ett par veckor då vi ska utvärdera vad han tycker.

Det är viktigt att han kan göra saker i små steg. Om kraven blir för höga så går det inte. Antingen ger han upp eller så blir han för trött och backar. Detta gäller alla mina tre barn och även mina elever. Rimliga krav är en förutsättning för att lyckas.

I mitt flöde på Facebook hade någon delat en bild som inspirerade mig. Jag tror att bildens ursprung är @GospelJosiah på Twitter men jag är inte helt säker då namnet inte går att tyda. Jag fick tips om att bilden kommer därifrån. Bilden är ritad och föreställer två stegar upp till himlen med människor som vill nå upp till himlen. Jag blev som sagt inspirerad och gjorde en egen bild på datorn. Min bild innehåller även blommor för att symbolisera att man vissnar om man inte får rätt förutsättningar.

Min bild inspirerad av @GospelJosiah på Twitter.

Jag hoppas att mina barn känner att de kan ta saker i sin egen takt. Samtidigt känner jag att vissa krav måste vi ändå ställa på dem så att de kan nå sin fulla utvecklingspotential. De ska med andra ord ligga på den proximala utvecklingszonen som den pedagogiska teoretikern Vygotskij pratade om. Att ligga i den proximala utvecklingszonen innebär inte att ställa överkrav utan ge en liten utmaning men med möjlighet att lyckas. Klokt!

Annons

2 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Egna illustrationer

Taggat som , , , , , ,

oktober 13, 2020 · 20:43

Framgångsmöten

Det känns så otroligt härligt för den här hösten har vi haft framgångsmöten. Vi är oerhört vana vid möten såsom anmälningsmöten på socialtjänsten, möten om frånvaro, möten om att barnen inte når kunskapsmålen och så vidare. Dessa möten lämnar vi med ont i magen, stress och oro.

Den här höstens möten har varit positiva. Killarna har 100% närvaro enligt sina scheman. Linnéa har haft ett par sjukdagar. Vi har haft ett utvecklingssamtal för Linnéa (åk 5) då vi fick höra att hon når målen i alla ämnen. Vi har haft ett möte med Emil (åk 9) då vi har utökat hans schema i studion med några timmar till/vecka och ett till ämne.

Calle (18 år) har själv haft möte med sin mentor och handledaren på praktikplatsen och ökat från tre till fyra dagar praktik i veckan. Det känns nästan overkligt att Calle, som förr låste sig och knappt kunde följa med på möten, kan gå på ett möte själv och föra sin egen talan.

Äntligen har killarna varit mer mottagliga för att ta emot hjälp. Calle träffar både arbetsterapeut och psykolog och Emil har haft möte med en kurator på habiliteringen och har en tid med en arbetsterapeut om ett par veckor. Vi kör killarna till deras möten men Calle hade sitt möte själv med arbetsterapeuten sist.

Hade någon sagt till mig för sex månader sedan att vi skulle ha det så här sex månader senare hade jag inte trott på det. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men något är det. Kanske har killarna läkt nu, kanske har de mognat, kanske har vi hittat ett ”lagom” och gett dem möjligheten att lyckas och själva påverka och vara delaktiga i sina scheman, kanske är det att de äntligen lyssnar på oss vuxna och följer den plan vi har bestämt (istället för att som Emil gjorde förr vägra gå kortare dagar utan istället gå heltid med sin klass och sen rakt in i kaklet).

Nu närmar vi oss det där förödande höstlovet som jag egentligen bara skulle vilja ställa in. Go-with-the-flow är vad vi behöver nu. Inte en ledig vecka. Vi behöver inte vintertid heller. Det är alltid jobbigt när en timme ska ställas om i rutiner. Jag önskar att vi bara kunde skippa både höstlov och vintertid men det är tyvärr inget jag kan styra över.

Jag njuter i alla fall av framgång just NU!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , ,

oktober 5, 2020 · 20:51

Premiär för familjestädning

I helgen började vi med en ny sak – familjestädning. Det har genom åren varit svårt att få hjälp av barnen med hushållsarbete. De har haft det tufft med orken och med att automatisera rutiner. Deras energi har helt enkelt inte räckt till för att göra mer än ”basen”, det vill säga sköta sin hygien (kläder, dusch, tandborstning), försöka orka med skola, duka undan sin tallrik efter maten, ibland gå ut med soporna. Bortsett från några få undantagsfall har vi inte fått mer hjälp än så.

Calle, nu 18 år, har fått i ”läxa” av arbetsterapeuten att göra mer hushållsarbete hemma. Vi tänkte att det var lika bra att involvera även Emil (15 år) och Linnéa (11 år) i detta.

Vi började söndagen med brunch. Det är viktigt att alla är mätta och nöjda så att energin finns.

Vi hade bestämt att vi alla skulle städa tillsammans i en timme och att vi ska göra det varje söndag. Jag hade förberett städkort. Alla kort i samma storlek så att det inte skulle gå att skilja dem åt.

Vissa uppgifter var små och snabba, t ex vattna blommorna eller torka en spegel. Andra var större såsom dammsug vardagsrummet eller städa toaletten. Fick man en större mer komplicerad uppgift fanns ett större kort med instruktioner som man kunde ta. Vissa lappar, såsom olja in matbordet, kommer inte att finnas med varje vecka. Alla fick dra kort och göra uppgifter tills timmen var slut.

Vi köpte hem en massa olika städservetter och rengöringsmedel. Städningen blir lite roligare då.

Detta blev så lyckat! Vi alla jobbade på och huset blev riktigt städat. Barnen kände sig nöjda med att ha bidragit. Det märktes att de var stolta. En timme gick fort. Målet är att städrutinerna ska bli automatiserade. Vi får se hur det går nästa vecka. En bra premiär blev det i alla fall. 🙂

9 kommentarer

Under Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

oktober 1, 2020 · 22:42

Service eller anpassningar?

Ibland, framförallt när jag är i en trött period, hamnar jag i tankar om att jag är en servicepersonal här hemma som barnen bara kör med. Igår lagade jag till exempel fyra olika maträtter till middag. Bara en sådan sak!

 I morse gick jag upp kl. 6:30 och väckte Linnéa (11 år, adhd). Jag försökte att få henne att äta något men det gick knappt. Till slut åt hon en bulle och drack varm choklad. Efter att ha hjälpt Linnéa iväg väckte jag killarna (18 år med asperger och 15 år med add/asperger) ca. kl. 7:30. Jag fixade mackor och o´boy till den ena och amerikanska pannkakor till den andre. Sen gjorde jag sällskap med killarna till skola för den ena och praktik för den andre. De börjar kl. 9.

Jag kan ibland känna att mina barn är lata slavdrivare som tar allt för givet. Jag kan känna att de utnyttjar mig. Är det så? Egentligen vet jag att det (oftast) inte är så. Om jag berättar om mitt liv för dem som inte alls lever liknande liv kan jag bli ifrågasatt. ”Folk” kan komma med goda råd som jag av erfarenhet vet inte alls fungerar för/med mina barn.

Emil, och även till viss del Linnéa, har ett selektivt ätande. Detta innebär att jag måste laga mat de tycker om, annars kan de inte äta. Ibland försöker de äta något de brukar tycka om och så går det inte ändå. Då kan jag (eller maken) få fixa något extra på kvällen eller åka och köpa hem något från Mc Donalds. Hade jag kunnat strunta i att laga extra maträtter? Ja, det hade jag kanske kunnat men då hade jag haft underviktiga energilösa barn.

Jag känner att jag då och då behöver motivera och rättfärdiga för mig själv varför jag gör som jag gör. Jag behöver intala mig själv att jag inte är en dålig klen mamma som har barn som utnyttjar mig.

Mina barn har diagnoser och de har fått sina diagnoser av en anledning. De har utmaningar som inte ”vanliga” barn har. Jag kan förstå att det utåt sett kan upplevas som att jag har lata och bortskämda barn men så är det inte.

Att vi föräldrar får kämpa med saker som maten, skjutsa, hjälpa dem med rutiner osv är det som gör att vi har rätt att söka omvårdnadsbidrag. Vi har ett slitsamt föräldraskap.

Mina barn tränas i självständighet vid väl valda tillfällen när energin finns. Just nu vill jag att de lägger sin energi på att komma iväg till skola och praktik.

Service eller anpassningar? Anpassningar! ❤

10 kommentarer

Under Anpassningar, Förståelse

Taggat som , , , , , , , ,