Monthly Archives: juli 2015

(Miss)trodd

wpid-20150726_114623.jpg

I förrgår landade ett brev i vår brevlåda. Det var ganska tjockt och kom från Försäkringskassan. Vi skickade för några veckor sedan in en uppsats som ansökan till Vårdbidrag och i kuvertet låg nog beslutet. Skulle vi våga öppna?

Resan med C har varit tuff de senaste två åren (men framförallt det sista året, mer om det i ”Det stora sveket från skolan”).

När C började vara hemma från skolan lite sporadiskt i 5:an och vi pratade med skolan om att C inte trivdes så kände vi oss misstrodda. C såg ju så glad ut när C var i skolan.  Det var ju bara att skicka dit ungen.

Efterhand blev skolproblemen större. Frånvaron blev högre. Skolan tyckte inte  att vi var tillräckligt bestämda och hårda mot C.

När vi vände oss till barnpsykriatrin så ”klarade” C alla tester och fick ingen diagnos i första vändan. Hen hade drag av autism och ADHD men inte tillräckligt. Skolan hade gjort en kartläggning och den visade inga problem. Så problemet måste ligga hemma! Vi kände oss misstrodda. Vi visste ju hur det var med C hemma. Hur hen mådde. Varför kunde ingen tro på oss? Och C ville ju inte vara i skolan. Varför kunde inte skolan ta till sig att det var något i skolan som gjorde att C inte ville vara där?

Vi sprang omkring i ett hamsterjul och kom ingenstans. C mådde sämre och sämre. Vi föräldrar kände oss mer och mer uppgivna.

Vi bokade tid hos en barnpsykolog på Vårdcentralen. Vi hoppades på KBT-behandling. Efter tre träffar hos henne så sa hon ”C är så öppen, trevlig och pratsam. Bilden ni ger stämmer inte med hur jag upplever hen. Det här är för komplicerat för mig. Vänd er till barnpsykriatrin!”. Vi kände oss så maktlösa! Fanns det ingen som kunde hjälpa oss!?

I början kunde folk i vår bekantskapskrets inte riktigt heller förstå. C visade ofta en väldigt högfungerande sida när vi träffade folk. Någon kunde uttrycka att vi hade dålig pli på vårt barn.  Att det bara var att se till att ungen gick till skolan.

Vi kände oss så ensamma.  Men jag är så glad över att vi är två föräldrar i samma hus. Vi upplever samma saker och vi vet hur det är. Ingen annan kunde eller kan riktigt förstå.

I våras gjorde vi själva en orosanmälan till Socialtjänsten. Vi tänkte att vi kanske kunde få mer stöd med hjälp av dem (skolan hade inte gjort någon anmälan trots att C hade varit borta två månader från skolan).

Socialtjänsten gjorde en utredning. De träffade mig och maken på möten. De träffade C hemma hos oss. Efter ett tag fick vi utredningen. Socialtjänsten ansåg att vi var bra föräldrar på alla plan och att vi gjorde allt för vårt barn. Dom trodde på oss! De sade däremot till oss att de tyckte att skolan hade brustit och de undrade om de kunde hjälpa oss mot skolan på något sätt. Det var en skön känsla!

Vi vände oss återigen till barnpsykriatrin som gjorde en omprövning av diagnosställning. Och nu trodde dom på oss! C fick sin diagnos i början av sommaren. Vi föräldrar känner vårt barn.

Och nu med år av misstro så satt vi alltså här med ett kuvert. Försäkringskassan har man ju hört så mycket hemskt om. De friskskriver svårt sjuka, de drar in stöd till de som verkligen behöver det…

Vi öppnade kuvertet.
Vi fick beviljat 3/4 vårdbidrag. Utan att bli uppringda och grillade som jag har hört många blir. Dom trodde på oss!
Jag grät av lättnad!

Men är det inte konstigt egentligen…?
De två instanser där jag förväntade mig störst misstro, Socialtjänsten och Försäkringskassan, där blev jag trodd!

Att bli trodd ger en enorm lättnad. När C fick sin diagnos kände jag mig frikänd. Det var inte jag som var en slapp förälder med  dålig pli på mitt barn.

Nu har jag granskats under lupp. Och jag blev stämplad godkänd. Jag måste bara godkänna mig själv också. Jag är i den processen. Jag är väldigt hård mot mig själv. Vill så gärna få allt att fungera. Vill så gärna göra rätt.

Men jag är bara människa. Jag kanske måste vara lite snällare mot mig själv.  Stämpla ett OK helt enkelt!

Postat med WordPress för Android

Annonser

19 kommentarer

Filed under Diagnos, Skola

Mycket kloka tankar om läxor!

http://pernillaalm.se/2013/09/13/laxornas-to-be-or-not-to-be-igen/

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Filed under Lånade kloka tankar

Idag föll C

Nu har vi varit hemma och landat några dagar innan nästa stuga. Vi stannade hemma några dagar extra för Cs skull.
Vi måste tänka på C. Hen måste få vara hemma några dagar vid datorn och känna sitt lugn. Igår sa C till mig att hen älskar att sitta vid datorn. Det är det enda stället C kan koppla av och slippa tänka.

Igår började C tänka på skolan. Hen fick panik direkt. Stackars liten som inte kan njuta av sommaren.

Själv försöker jag njuta och inte tänka på vad som komma skall. Men jag har en oro i mig. Jag försöker putta bort den men den ligger där och molar.

Idag ska vi åka till landet. Till vårt eget välbekanta landställe. C har vetat om det. Vi har haft en lapp och vi har kryssat dag för dag.  Hen har sett hur dagen närmar sig.

Igår på kvällen sa C att hen inte vill åka. Att hen inte pallar det. Att C måste få vara hemma i sitt rum med sin dator och sin säng.

Liksom förra gången förberedde vi allt igår  (se inlägg ”Semester” och ”Nu åker vi!”)wpid-fb_img_1438109928021.jpg

Vi gick upp kl. 8 imorse och packade det sista. Sen väckte vi barnen. Vi skulle återigen äta frukost på vägen så att C skulle slippa tänka.

Syskonen gjorde sig snabbt klara och hoppade in i bilen. Men idag föll C. Hen kom inte ens upp ur sängen. C grät och kröp ihop mot väggen. Hen vägrade titta på oss, ville inte låta oss trösta. Hen skulle inte åka. Hen skulle vara hemma.

Vid ett tillfälle i våras var vi i samma sits. Syskonen satt i bilen. Alla var klara. Den gången kom vi inte iväg. Vi fick packa ur bilen och stanna hemma. C hade sen jättedåligt samvete.

Idag kände jag och maken oss totalt hjälplösa. Vad ska vi göra? Vi kan ju inte ställa in hela familjens 10 dagar på landet.

Vi försökte peppa C, få hen att sätta sig upp i sängen, klä på sig… Ingenting fungerade. Syskonen började bli oroliga i bilen. Maken och jag tittade på varandra. Måste vi ha det så här?

Utåt försöker vi båda behålla lugnet. Inuti bubblar jag och vill skrika: ”För i helvete! Skärp dig! Alla är klara! Vi väntar bara på dig! Måste vi anpassa oss efter dig hela tiden? Du förstör för oss! Vi tänker inte stanna hemma!!! Jag orkar inte med det här!!!”

Vi skulle äta frukost på McDonald’s på vägen. De slutar servera frukost kl. 10. Syskonen såg framemot det.

Maken åkte till McDonalds och köpte hem frukost. Vi försökte få C att komma till bordet och äta. Men C vägrade och skulle äta i sängen i sitt rum.

Efter frukost gick jag in i Cs rum. Jag skulle ge C hens medicin. På något sätt skojade vi till det och började prata med dialekt båda två. Då började det lätta. Jag klädde på hen. Jag sa att NU ska vi åka. Och då vände det. Hur det hände vet jag inte, men jag är så glad att det gjorde det! Och nu sitter vi i bilen. Vi ligger lite efter i vår tidsplan. Men vi är på väg!

När C hoppade in i bilen tittade 10-åringen på mig med en lättad blick och gjorde tummen upp.

Om nu jag, som är vuxen, tycker att detta är så fruktansvärt jobbigt – hur är det inte då för barnen? Och för C? Vilken press och vilken stress. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska bli lättare framöver!

Postat med WordPress för Android

9 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, Semester

Vi är som en doku-såpa!

wpid-fb_img_1438109578609.jpg

Jag vill göra det bästa av det liv jag har fått!

Ibland, när vi har det riktigt stressande och jobbigt, har jag stannat upp och tänkt:
”Det här är som en doku-såpa! Folk skulle skratta åt det här och tycka att vår familj är helknäpp!”

En morgon!
Vissa morgnar vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…
C vill inte gå till skolan som vanligt och ligger i soffan och gråter (mer om det i inlägget ”När C faller”).
6-åringen har svårt att välja kläder och far runt i sin garderob som en Duracellkanin. Hälften av hens kläder ligger på golvet. Det har redan varit många byten.

När vi kommer till den kritiska zonen, hallen, så kommer 10-åringen plötsligt på att hen inte orkar gå till skolan just idag.
Hen säger:
”Jag vill inte gå till skolan. Jag är trött!”
”Jo, du SKA gå till skolan!”
”Men C får ju vara hemma! Varför ska ni vara så hårda mot mig?! Det är orättvist!”
10-åringen gråter. (Om orättvisor skriver jag i inlägget ”(O)rättvisor”)
”C får egentligen inte vara hemma, men C mår inte bra och klarar inte av skolan just nu. Det gör du! Och du ska gå!” Jag ger 10-åringen en kram. Hen accepterar det motvilligt och fortsätter klä på sig.

In i den kritiska zonen kommer nu en 6-åring. Hen blänger på mig och säger:
”Jag tänker inte gå till dagis!” Mycket bestämd min.

Jag suckar… Det här är inte sant! Jag övertalar 6-åringen att hen visst ska gå. Jag påminner hen om att idag är det torsdag och då är det skogsutflykt med förskolan. 6-åringen älskar skogen. Jag lyckas få hen att ta på sig ytterkläderna.

Nu närmar vi oss ytterdörren. Snart ute ur den kritiska zonen.
Då skriker 10-åringen:
”Jag hatar dom här skorna!” Hen slänger av sig skorna och sätter sig i ett hörn i hallen och gråter.
6-åringen tittar på mig:
”Skulle vi inte åka mamma?”
”Joooooo! Det skulle vi!!!”
Nu är mitt tålamod slut. Och i detta läge… Ska jag skratta eller gråta? Hela situationen känns absurd. Hade jag sett den utifrån hade jag nog dragit på smilbanden.

Klockan tickar. 10-åringen ska vara i skolan kl. 8:00. Jag börjar kl. 8:30 på jobbet. Den lilla marginal jag hade är borta. Nu måste vi leta skor!

C, som nu har lugnat ner sig, vill vara snäll och hjälpsam och ropar:
”10-åringen kan vara hemma med mig! Låt hen vara det! Det är okej vi fixar det!”
”Ja! Jag vill det!” svarar 10-åringen.
”Nej! Du ska till skolan!”

Vi letar skor ett tag. Tillslut hittar vi ett par som 10-åringen accepterar.
Dags att gå! Tror jag…
Men nej…
”Jag har kissat på mig lite!” säger 6-åringen.
Så det blir ett klädbyte till.

C ropar från soffan:
”Vad kan jag äta till lunch idag?”
Just det! Lunch till C! Jag hittar en lasagne i frysen och säger till C att den kan hen ta sen. Jag måste alltid fixa så att C vet vad hen kan äta. Annars äter C ingenting.

Precis på väg att gå igen. Då kommer jag på att C inte har tagit sin medicin (mot ångest). Jag ropar:
”Ta din medicin!”
C ropar tillbaka:
”Jag tänker inte ta den! Den hjälper ju ändå inte!”
Återigen måste jag gå in och övertala C att ta sin medicin.

Vi blir lite sena, både 10-åringen och jag.

Vissa morgnar är helt galna. Jag skulle behöva en supernanny som kom och hjälpte mig.
Maken brukar stanna hemma ibland på morgonen men han har längre resväg till jobbet och behöver komma iväg.

En kväll
Vi äter middag. 13-åringen vill prata om sitt (mest dataspel) och pratar högt om det. 6-åringen vill inte att vi ska glömma att hen sitter vi bordet så hen sjunger eller låter på annat sätt hela tiden.
10-åringen sitter och muttrar att ingen lyssnar på hen.

6-åringen spiller som vanligt.
10-åringen blir sur för att ingen lyssnar på hen och springer iväg till sitt rum och smäller igen dörren.
C pratar och pratar.

Jag och maken sitter mitt emot varandra och tittar på varandra. Det är ingen idé att försöka prata med varandra. Kanske senare ikväll, eller imorgon, eller om några veckor… Vi hinner aldrig prata med varandra.

Efter maten tittar barnen på TV en stund. Det blir kaos i soffan. 13-åringen har sin bestämda plats. Idag har 6-åringen satt sig där för att retas. C blänger på hen och säger med arg bestämd röst:
”Gå bort! Det där är min plats!”
6-åringen tittar på C med ett retsamt leende ”Jag satte mig här först!”
I detta läge gäller det att var snabb! Annars gör 13-åringen illa 6-åringen.
Jag eller maken rusar till soffan och sätter oss mellan C och 6-åringen. Efter en stund ger 6-åringen med sig och flyttar på sig. En av oss får sitta ”vakt” i soffan medans den andra plockar undan efter middagen.

Nattningsprocessen ska vi inte prata om… Vi får rusa fram och tillbaka till barnens rum. Vi har en rutin men det hjälper inte. Ofta landar ett (eller flera) barn i vår säng och maken får hitta en annan sovplats.

Jag förstår att många familjer har liknande situationer (bortsett från att de flesta har barn som går till skolan). Det är ju helt galet egentligen!

Ska jag skratta eller gråta? Det här är mitt liv. Jag kan ju inte gråta hela tiden. Men jag gråter ibland. Det måste jag göra. Men sen tar jag nya tag!

Det ger ändå en skön känsla att försöka se allting utifrån. Det är lite roande faktiskt 😉
Som en doku-såpa!

1 kommentar

Filed under Skola, Vardag

”Jag har bestämt mig!”

wpid-20150728_134703.jpg

Dags att sätta ner foten! Jag bestämmer över mitt liv!

Idag på min promenad dök ett minne upp. Anledningen till att jag kom att tänka på det var alla fimpar som låg vid gångvägen.

När jag var 15 år var vi på landet med min mormor och morfar. Det var midsommar och min morfar stod på altanen och rökte.
Jag frågade:
”Morfar, varför röker du?”
”Jag röker inte, jag feströker bara!”
svarade morfar.
”Men då röker du ju! Jag kommer i alla fall aldrig att börja röka!”
”Flicka lilla, du är bara 15 år. Du kan inte veta om du kommer att börja röka eller inte!”
”Jo! Jag har bestämt mig!”

Jag har aldrig börjat röka. Jag har aldrig tagit ett bloss. Jag hade verkligen bestämt mig.
Den där viljan är så viktig!

Vid årsskiftet var jag i en svacka (mer om det i inlägget ”Jag glömde mig själv”). Med hjälp av en vän bestämde jag mig. Jag ville inte vara ett offer för omständigheter längre.

Istället för att ta bilen till jobbet för att det var regn, ta en bit choklad för att jag var trött, stanna i soffan för att jag hade haft en jobbig dag, tacka nej till kompisar för att jag inte orkade ta mig iväg, ta den där kakan som hånlog i fikarummet på jobbet – så började jag tänka på mig! Jag är inte ett offer. Jag bestämmer. Det är bara upp till mig vilka val jag gör. Skön och egentligen självklar insikt.

När jag tänker på C så märker jag att när C har en inre drivkraft och motivation så kan C klara allt hen vill. Hen kan göra både bakåt- och framåtvolter, gå på händer flera meter, kicka med fotbollen upp till 100, göra andra häftiga tricks med fotbollen, göra massor av tricks på sin kickbike… Det som C bestämmer att hen vill klara kan hen klara.

Jag önskar att C kunde använda sin fantastiska förmåga och drivkraft till andra saker också, t ex skolan. Men när det gäller skolan finns inte den där drivkraften och inre motivationen. Jag hoppas att vi kan hjälpa C locka fram den!

wpid-fb_img_1437850965827.jpg

På väggen i mitt kök hänger en tavla med texten:
”Det viktiga är inte hur man har det…
Utan hur man tar det!”

Japp så är det!

3 kommentarer

Filed under Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Funktionsnedsättning eller brister i miljön?

wpid-fb_img_1438028382560.jpg

Bilden är delad från sidan Framsteg på Facebook. På den sidan får jag mycket inspiration och styrka att orka lite till!

Jag märker att jag verkligen inte är ensam om att vara förälder till ett barn som inte klarar av att vara i skolan. Jag har gått med i några olika grupper på Facebook för hemmasittarföräldrar eller hemmasittare och vi är många. Det är verkligen sorgligt att det ska vara så! Det känns på något sätt ändå lite tröstande och stärkande att veta att jag inte är ensam om detta. Det ger kraft att läsa om andras erfarenheter. Men jag undrar hur det kan gå så långt för så många? Vad gör att de inte klarar av skolan?

Det här med funktionsnedsättning har jag funderat mycket på. Nedsättning gentemot vad?

För många år sedan berättade en kompis att hennes mamma hade varit på en resa i Sydafrika med en hjälporganisation. De hade varit på ett hem för blinda. Vid middagen hade de suttit och ätit i lugn och ro med lamporna tända. Plötsligt gick strömmen. Alla som var blinda fortsatte att äta, men de som hade syn kunde inte fortsätta för de såg inget. Miljön var inte anpassad efter dem längre. Den berättelsen säger ganska mycket. Om vi anpassar miljön i skolan mer efter elevernas behov så kommer de inte att ha en funktionsnedsättning för skolan skapar en miljö som de kan klara av att vara i.

Tyvärr är skolan fortfarande väldigt stelbent på många sätt. Det pratas mycket om individanpassad undervisning. Men jag tror inte att det fungerar så bra i praktiken.

Vi har berättat för C om hens diagnos. Vi vill att hen ska veta varför skolan inte har fungerat. Jag fick tips av en kollega hur jag kunde förklara för C (som är väldigt dataintresserad):
”Du vet att det finns PC och så finns det apple. De flesta människor tänker och är som PC. Några människor tänker lite på ett annat sätt. De är apple. Skolan är mest anpassad efter hur PC tänker. Men du är en apple. Det är därför skolan har varit svår för dig. Nu när vi vet att du är en apple kan vi säga det till skolan så att de kan hjälpa dig på rätt sätt. Apple och PC kan ibland fungera väldigt bra när de kopplas ihop. Men ibland pratar de olika språk och då kan det bli tokigt. Apple och PC är bra båda två, men på olika sätt och på olika saker. De har olika drivrutiner och program. Det är bra att vi vet att du är en apple för nu kan vi träna på att förstå varandra!”
C såg nöjd ut och sa:
”Men jag vill vara Samsung så får ni vara Iphones!”
Den liknelsen använder jag då och då när jag pratar med C.

Jag har också pratat med C om fruktsallad. C sa till mig en kväll strax innan hen fick sin diagnos:
”Mamma, jag känner mig annorlunda jämfört med mina kompisar. Jag är inte som dom! Jag har ju alltid varit okej i skolan. Men nu går det inte längre. Hemma har vi alltid bråkat mycket. Men i skolan har nästan ingen sett mig arg!”

Jag sa till C:
”De flesta människorna är äpplen. Jag tror du har försökt vara ett äpple i skolan i väldigt många år. Men egentligen är du ett päron. Och nu orkar du inte försöka vara ett äpple längre. Kan det vara så?”

”Ja, men hemma har jag alltid varit ett päron” sa C och tittade på mig.

”Ja! Och jag en melon, din pappa en apelsin, dina syskon vindruva och ananas! Vi är alla olika och tillsammans är vi en härlig god fruktsallad!”
C somnade gott den kvällen.
Jag hoppas att C hittar styrkan i sig själv. C är ett fantastiskt härligt päron och en välfungerande Samsung!

13 kommentarer

Filed under Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola

Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!

wpid-20150726_122238.jpg

Nu ska vi klättra uppåt tillsammans med C! Vi ska ”fixa” så att hen mår bra!!!

Dagens promenad blev fylld av grubbel på hur jag gjorde förr och hur jag har börjat göra nu.
I mitt inlägg ”Vad gör jag i den här djungeln?” så kommenterade fruprepper mitt inlägg och det fick igång mina tankar.

C fick sin diagnos för ett par månader sedan. Hur det fungerade fram tills dess med skola osv kan man läsa i inläggen ”En tillbakablick – letar tecken på autism” och ”Det stora sveket från skolan”. Vi har alltid haft mycket motstånd i C, men mycket har ändå fungerat helt okej i många år.

Innan vi förstod vidden av Cs mående och problem (som delvis började i 5:an men eskalerade i 6:an) så måste jag säga att jag många gånger behandlade C helt fel och riktigt illa. Jag skäms otroligt mycket över detta nu!

I min okunskap så kallade jag C för lat när hen inte ville hjälpa till hemma. Jag sa till C att C var trotsig när hen inte ville ställa in sin tallrik i diskmaskinen. Jag ifrågasatte hur C kunde vara så trött och inte orka gå till skolan ”för alla kompisar orkar minsann det!”. Jag jämförde C med syskonen och sa ”Dina småsyskon hjälper ju till och med till mer än du!”. Jag sa till C att hen var en dålig lagspelare när hen inte orkade gå på fotbollsträningen. Jag skäms!

Nu vet jag bättre. C orkar inte. På riktigt. Hen blir helt slut. Och C har svårt med lukt, därför klarar hen inte av att ställa in sin tallrik i diskmaskinen. C har svårt för krav. Därför måste vi ställa rimliga och hanterbara krav på C och förbereda C i god tid.

Vi har tänkt om!
Vi är hemma några dagar extra innan vi åker till nästa stuga, för C behöver det.
C behöver inte ställa in sin tallrik i diskmaskinen som syskonen gör. Det räcker med att hen ställer den på diskbänken.
Vi tvingar inte C att följa med på saker. Idag så orkade C inte följa med till stranden. Förr hade vi tjatat och sagt att hen var lat. Idag accepterade vi det.

Ikväll skulle C egentligen ha gått på en fotbollsmatch med sin allra bästa kompis. Men C klarar inte det. Jag fick ringa och ställa in. Förr hade jag pressat C och sagt att hen är en dålig kompis som inte gör det som hen har lovat. Idag försökte jag lugna hen när hen grät och kände sig som en svikare och en dålig vän.

Jag har bett C om ursäkt för hur jag har behandlat hen. Jag har sagt att jag nu äntligen har börjat förstå hur hen har haft det och hur hen har mått.

C har kämpat i många år. Nu ska vi kämpa tillsammans med C!

Vi har mycket detektivarbete framför oss. Vi måste ta reda på vad som är jobbigt för C. Hen kan inte riktigt förklara det själv än. Vi lär oss varje dag!

9 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

När C faller

wpid-20150726_123134.jpg

Dagen börjar bra. Det verkar väldigt lovande. C kommer upp ur sängen utan några större problem. Vi påminner om nya rena underkläder och att C ska ta sin medicin (mot ångest). C gör båda dessa saker utan motstånd. Jag börjar känna att just idag kan det nog fungera. C kanske lyckas med sitt skolförsök idag efter flera veckor hemma.

Vi sätter oss vid frukostbordet. C har svårt för att få i sig frukost. Idag har vi gjort hens favoritfrukost. Vi försöker göra allt för att C ska lyckas. Och C äter. Det här blir ju bara bättre och bättre. IDAG kommer det nog att fungera!

Dags för tandborstning. Det brukar vara ett stort problem. C säger att det gör ont i munnen att borsta och att hen mår illa. Jag ber C skölja munnen med vatten och ger hen ett tuggummi istället.

Syskonen går till den kritiska zonen, hallen, och klär på sig ytterkläderna. C närmar sig den kritiska zonen. Hen tittar på mig. Blicken blir skrämd, hens kropp stelnar till. Något händer med C. Hen springer in i vardagsrummet och skriker ”Jag klarar det inte!” C gråter, sparkar, slår med knytnävarna i soffan ”Vad är det för fel på mig? Jag hatar mitt liv! Jag är värdelös!”

Jag går till soffan och försöker lugna C. Krama och peppa. Men C är otröstlig. Hen bara skriker och gråter.

Syskonen står i hallen. 10-åringen börjar bli stressad. Hen vill inte komma försent till skolan.

Åh vad jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna hjälpa C i dessa situationer. Det är så svårt att förhindra. Jag tyckte ju att allt flöt på bra.

Situationer liknande denna kan också ske när vi ska iväg på en utflykt hela familjen. Vi försöker alltid förbereda C och göra allt så smidigt som möjligt. Ändå är det vissa tillfällen som det bara inte fungerar.

Som mamma känner jag mig så hjälplös och misslyckad. Jag borde ju kunna hjälpa mitt barn.

Jag har sagt till C att vi ska hjälpas åt att hitta strategier som kan få det att fungera för hen.

Vi föräldrar kommer att få gå en kurs på Aspergercenter. Jag hoppas vi kan få lite verktyg då!
Har någon som läser detta tips så tas det tacksamt emot!

wpid-fb_img_1437850956575.jpg

Vi ska hjälpa C! ❤

Idag ska vi försöka få med oss C till stranden. En utmaning! 😉

30 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Sommarlovet kan behöva struktur, förutsägbarhet och rutiner, underlättar för alla barn, speciellt de med adhd, asperger, autism…

Delar någon annans kloka tankar! 🙂

Prestationsprinsen

Sommarlov! Det är lätt att halka ur rutinerna då det är lov. De yngre barnen har kanske fritids eller går kvar på dagis, men allt skakas om. Det blir någon extra dag ledigt. Helgens ljusa kvällar håller alla uppe.. Lite inspiration för att hitta struktur i ledigheten: sommarbullarDrottningen har upptäckt att rutiner är ett bra sätt att få in struktur och förutsägbarhet. Och det gäller att hålla kvar vi dem även på lovet. Då vet Prestationsprinsen vad som ska hända så strukturen och förutsägbarheten kommer gratis. Dessutom blir rutinen en vana så det blir inte så mycket tjafs om det är något mindre skoj, som att duscha eller plocka i ordning på rummet. Det är extra viktigt så här på sommarlov och semester. Att hitta vanor som får vardagen att fungera på ett bra eller någorlunda eller mindre katastrofalt sätt… När mycket är nytt och annorlunda, kanske resor eller besök, så kan man…

View original post 626 fler ord

Lämna en kommentar

Filed under Lånade kloka tankar

Den där datorn…

wpid-20150726_112000.jpg

Nu har jag varit ute på en långpromenad. 6-åringen ville följa med men jag sa nej idag igen. Promenaderna är min grubbel- och bearbetningstid. Idag blev det grubbel på den där datorn…

Efter en dryg vecka borta i en stuga utan uppkoppling så kom vi i fredags hem. Det var skönt att slippa tjatet om datorn en vecka. Att slippa planera matpauser och sätta stopptider. Att slippa Cs ilska när vi ber hen sluta spela. Att slippa tjatet om fler speltimmar.

Planen var att imorgon åka till nästa stuga utan uppkoppling. Men vi måste revidera vår plan. C säger att hen måste få landa hemma några dagar. Sitta vid datorn och koppla av. Så nu siktar vi på att åka på torsdag.

C har spelat på sin dator i några år nu. Det har genom åren varit mycket MineCraft. Nu när C är äldre spelar hen andra spel (som CSGo). Speltillverkarna vet vad de ska göra för att fånga barnen. De gör så att man tappar i rank om man inte är aktiv på några dagar. Man kan satsa på matcher som man måste följa upp och kolla hur det går. De har gjort så att man inte kan sluta spela mitt i ett spel. Om man gör det kan man bli bannad från spelet. Allt för att barnen inte ska vara borta från datorn för länge.

Vi har alltid försökt ha lite koll på hur mycket C spelar. Vi har gett hen speltid och datafria dagar. C har alltid haft svårt att sluta spela när vi har bett hen. Ofta har hen sagt att det är ett dåligt tillfälle att sluta. Om hen slutar nu kan hen bli bannad från spelet osv. Trots att vi har satt timer med speltid och i förväg bestämt stopptid så har det inte fungerat. C har reagerat med ilska när vi har bett hen att sluta.

När C började vara hemma mer och mer (när vi andra i familjen jobbade/var på skola/förskola) så tappade vi kontrollen. C satt hela dagarna och spelade. Vi kunde ju inte kontrollera vad hen gjorde när vi inte var hemma.

Vi bad C styra sin tid och inte spela så mycket. C sa att hens enda kontakt med kompisar var via datorn och Skype. Hen grät och undrade vad hen skulle göra ensam hemma hela dagarna. Hen sa att datorn var den enda platsen som fick C att må bra. C motiverade också dataspelandet med att hen minsann tränade på att både prata och skriva engelska när hen spelade.

Vi hittade en checklista för spelberoende på nätet. Om man svarar ”ja” på de flesta frågorna kan det vara ett beroende:

  1. Spelandet verkar uppta mycket av barnets tankar, barnet är frånvarande och slutet och vill gå undan till spelandet.
  2. Barnet spelar ofta under långa tidsperioder i sträck, 3-4 timmar.
  3. Blir rastlös och irriterad när han/hon inte kan spela, till exempel under resor.
  4. Skolarbetet börjar gå sämre.
  5. Barnet tappar intresset för andra fritidsintressen än spelandet.
  6. Spelar hellre än träffar kompisar, eller har hela sitt umgänge på nätet.
  7. Trötthet, särskilt på morgnarna.

C slutade spela fotboll och blev mer och mer ett hemmabarn. Vi svarade ”ja” på de flesta frågorna ovan.

Vi märkte inga framsteg med skolan för C. Hen jobbade inte hemma med specialpedagogen som i slutet av vårterminen kom hem till oss för att jobba med C en timme om dagen. Till slut valde vi att ta bort datorn helt från C i några veckor.

C hade nästan som abstinens. Hen klättrade på väggarna och kunde inte komma på något vettigt att göra. Det hjälpte ju inte heller att kompisarna fortfarande fick spela mycket.

Det var en jobbig tid för hela vår familj. C gav sig på syskonen mer än vanligt och var som en osalig ande. Jag fick ett sms från C en dag när jag var på jobbet:
”Snälla! Du måste låta mig spela. Jag lovar att allt kommer ordna sig då. Jag kommer att må bättre och jag kommer att gå till skolan. Jag kommer att känna ett flyt i livet. Jag kan prata Skype med mina kompisar. Jag vet att jag fixar det. Bara låt mig spela så löser sig allt!”

Vi stod på oss och lät inte C spela. Det där meddelandet gjorde att vi ännu mer kände att vi gjorde rätt som hade tagit bort datorn. C var helt knäckt. Men efter någon vecka lugnade hen ner sig och började kunna se möjligheter och hittade på andra saker.

Nu har vi låtit C börja spela igen. Vi har sagt 90 minuter/dag men datafritt onsdagar och söndagar. C tycker att det är väldigt lite speltid för kompisarna får spela mycket mer. Och hen har rätt! Hens kompisar verkar få spela så mycket de vill!

Jag vill att C ska känna sig duktig någonstans. Det gör hen vid datorn. Hen har hög rank i spelet. Där är C någon.
C känner sig lugn vid datorn. Hen kan styra själv och ha kontroll. Det är ingen press och inga krav. Ofta blir det lugnare för hela familjen när C sitter vid datorn. Det är när speltiden är slut, och C har en massa energi att göra av med, som det kan bli riktigt jobbigt.
C umgås med kompisar vid datorn. De pratar Skype och spelar tillsammans. Det är socialt. Dock hade jag föredragit att hen träffade kompisar ”live” lite oftare.

Jag känner att det inte är bra om C spelar för mycket. C har alldeles för lätt för att fastna där.
Svår balans…

8 kommentarer

Filed under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola