Månadsarkiv: juli 2015

(Miss)trodd

wpid-20150726_114623.jpg

I förrgår landade ett brev i vår brevlåda. Det var ganska tjockt och kom från Försäkringskassan. Vi skickade för några veckor sedan in en uppsats som ansökan till Vårdbidrag och i kuvertet låg nog beslutet. Skulle vi våga öppna?

Resan med C har varit tuff de senaste två åren (men framförallt det sista året, mer om det i ”Det stora sveket från skolan”).

När C började vara hemma från skolan lite sporadiskt i 5:an och vi pratade med skolan om att C inte trivdes så kände vi oss misstrodda. C såg ju så glad ut när C var i skolan.  Det var ju bara att skicka dit ungen.

Efterhand blev skolproblemen större. Frånvaron blev högre. Skolan tyckte inte  att vi var tillräckligt bestämda och hårda mot C.

När vi vände oss till barnpsykriatrin så ”klarade” C alla tester och fick ingen diagnos i första vändan. Hen hade drag av autism och ADHD men inte tillräckligt. Skolan hade gjort en kartläggning och den visade inga problem. Så problemet måste ligga hemma! Vi kände oss misstrodda. Vi visste ju hur det var med C hemma. Hur hen mådde. Varför kunde ingen tro på oss? Och C ville ju inte vara i skolan. Varför kunde inte skolan ta till sig att det var något i skolan som gjorde att C inte ville vara där?

Vi sprang omkring i ett hamsterjul och kom ingenstans. C mådde sämre och sämre. Vi föräldrar kände oss mer och mer uppgivna.

Vi bokade tid hos en barnpsykolog på Vårdcentralen. Vi hoppades på KBT-behandling. Efter tre träffar hos henne så sa hon ”C är så öppen, trevlig och pratsam. Bilden ni ger stämmer inte med hur jag upplever hen. Det här är för komplicerat för mig. Vänd er till barnpsykriatrin!”. Vi kände oss så maktlösa! Fanns det ingen som kunde hjälpa oss!?

I början kunde folk i vår bekantskapskrets inte riktigt heller förstå. C visade ofta en väldigt högfungerande sida när vi träffade folk. Någon kunde uttrycka att vi hade dålig pli på vårt barn.  Att det bara var att se till att ungen gick till skolan.

Vi kände oss så ensamma.  Men jag är så glad över att vi är två föräldrar i samma hus. Vi upplever samma saker och vi vet hur det är. Ingen annan kunde eller kan riktigt förstå.

I våras gjorde vi själva en orosanmälan till Socialtjänsten. Vi tänkte att vi kanske kunde få mer stöd med hjälp av dem (skolan hade inte gjort någon anmälan trots att C hade varit borta två månader från skolan).

Socialtjänsten gjorde en utredning. De träffade mig och maken på möten. De träffade C hemma hos oss. Efter ett tag fick vi utredningen. Socialtjänsten ansåg att vi var bra föräldrar på alla plan och att vi gjorde allt för vårt barn. Dom trodde på oss! De sade däremot till oss att de tyckte att skolan hade brustit och de undrade om de kunde hjälpa oss mot skolan på något sätt. Det var en skön känsla!

Vi vände oss återigen till barnpsykriatrin som gjorde en omprövning av diagnosställning. Och nu trodde dom på oss! C fick sin diagnos i början av sommaren. Vi föräldrar känner vårt barn.

Och nu med år av misstro så satt vi alltså här med ett kuvert. Försäkringskassan har man ju hört så mycket hemskt om. De friskskriver svårt sjuka, de drar in stöd till de som verkligen behöver det…

Vi öppnade kuvertet.
Vi fick beviljat 3/4 vårdbidrag. Utan att bli uppringda och grillade som jag har hört många blir. Dom trodde på oss!
Jag grät av lättnad!

Men är det inte konstigt egentligen…?
De två instanser där jag förväntade mig störst misstro, Socialtjänsten och Försäkringskassan, där blev jag trodd!

Att bli trodd ger en enorm lättnad. När C fick sin diagnos kände jag mig frikänd. Det var inte jag som var en slapp förälder med  dålig pli på mitt barn.

Nu har jag granskats under lupp. Och jag blev stämplad godkänd. Jag måste bara godkänna mig själv också. Jag är i den processen. Jag är väldigt hård mot mig själv. Vill så gärna få allt att fungera. Vill så gärna göra rätt.

Men jag är bara människa. Jag kanske måste vara lite snällare mot mig själv.  Stämpla ett OK helt enkelt!

Postat med WordPress för Android

21 kommentarer

Under Diagnos, Skola

Mycket kloka tankar om läxor!

http://pernillaalm.se/2013/09/13/laxornas-to-be-or-not-to-be-igen/

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Lånade kloka tankar

Idag föll C

Nu har vi varit hemma och landat några dagar innan nästa stuga. Vi stannade hemma några dagar extra för Cs skull.
Vi måste tänka på C. Hen måste få vara hemma några dagar vid datorn och känna sitt lugn. Igår sa C till mig att hen älskar att sitta vid datorn. Det är det enda stället C kan koppla av och slippa tänka.

Igår började C tänka på skolan. Hen fick panik direkt. Stackars liten som inte kan njuta av sommaren.

Själv försöker jag njuta och inte tänka på vad som komma skall. Men jag har en oro i mig. Jag försöker putta bort den men den ligger där och molar.

Idag ska vi åka till landet. Till vårt eget välbekanta landställe. C har vetat om det. Vi har haft en lapp och vi har kryssat dag för dag.  Hen har sett hur dagen närmar sig.

Igår på kvällen sa C att hen inte vill åka. Att hen inte pallar det. Att C måste få vara hemma i sitt rum med sin dator och sin säng.

Liksom förra gången förberedde vi allt igår  (se inlägg ”Semester” och ”Nu åker vi!”)wpid-fb_img_1438109928021.jpg

Vi gick upp kl. 8 imorse och packade det sista. Sen väckte vi barnen. Vi skulle återigen äta frukost på vägen så att C skulle slippa tänka.

Syskonen gjorde sig snabbt klara och hoppade in i bilen. Men idag föll C. Hen kom inte ens upp ur sängen. C grät och kröp ihop mot väggen. Hen vägrade titta på oss, ville inte låta oss trösta. Hen skulle inte åka. Hen skulle vara hemma.

Vid ett tillfälle i våras var vi i samma sits. Syskonen satt i bilen. Alla var klara. Den gången kom vi inte iväg. Vi fick packa ur bilen och stanna hemma. C hade sen jättedåligt samvete.

Idag kände jag och maken oss totalt hjälplösa. Vad ska vi göra? Vi kan ju inte ställa in hela familjens 10 dagar på landet.

Vi försökte peppa C, få hen att sätta sig upp i sängen, klä på sig… Ingenting fungerade. Syskonen började bli oroliga i bilen. Maken och jag tittade på varandra. Måste vi ha det så här?

Utåt försöker vi båda behålla lugnet. Inuti bubblar jag och vill skrika: ”För i helvete! Skärp dig! Alla är klara! Vi väntar bara på dig! Måste vi anpassa oss efter dig hela tiden? Du förstör för oss! Vi tänker inte stanna hemma!!! Jag orkar inte med det här!!!”

Vi skulle äta frukost på McDonald’s på vägen. De slutar servera frukost kl. 10. Syskonen såg framemot det.

Maken åkte till McDonalds och köpte hem frukost. Vi försökte få C att komma till bordet och äta. Men C vägrade och skulle äta i sängen i sitt rum.

Efter frukost gick jag in i Cs rum. Jag skulle ge C hens medicin. På något sätt skojade vi till det och började prata med dialekt båda två. Då började det lätta. Jag klädde på hen. Jag sa att NU ska vi åka. Och då vände det. Hur det hände vet jag inte, men jag är så glad att det gjorde det! Och nu sitter vi i bilen. Vi ligger lite efter i vår tidsplan. Men vi är på väg!

När C hoppade in i bilen tittade 10-åringen på mig med en lättad blick och gjorde tummen upp.

Om nu jag, som är vuxen, tycker att detta är så fruktansvärt jobbigt – hur är det inte då för barnen? Och för C? Vilken press och vilken stress. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska bli lättare framöver!

Postat med WordPress för Android

9 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Semester

Vi är som en doku-såpa!

wpid-fb_img_1438109578609.jpg

Jag vill göra det bästa av det liv jag har fått!

Ibland, när vi har det riktigt stressande och jobbigt, har jag stannat upp och tänkt:
”Det här är som en doku-såpa! Folk skulle skratta åt det här och tycka att vår familj är helknäpp!”

En morgon!
Vissa morgnar vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…
C vill inte gå till skolan som vanligt och ligger i soffan och gråter (mer om det i inlägget ”När C faller”).
6-åringen har svårt att välja kläder och far runt i sin garderob som en Duracellkanin. Hälften av hens kläder ligger på golvet. Det har redan varit många byten.

När vi kommer till den kritiska zonen, hallen, så kommer 10-åringen plötsligt på att hen inte orkar gå till skolan just idag.
Hen säger:
”Jag vill inte gå till skolan. Jag är trött!”
”Jo, du SKA gå till skolan!”
”Men C får ju vara hemma! Varför ska ni vara så hårda mot mig?! Det är orättvist!”
10-åringen gråter. (Om orättvisor skriver jag i inlägget ”(O)rättvisor”)
”C får egentligen inte vara hemma, men C mår inte bra och klarar inte av skolan just nu. Det gör du! Och du ska gå!” Jag ger 10-åringen en kram. Hen accepterar det motvilligt och fortsätter klä på sig.

In i den kritiska zonen kommer nu en 6-åring. Hen blänger på mig och säger:
”Jag tänker inte gå till dagis!” Mycket bestämd min.

Jag suckar… Det här är inte sant! Jag övertalar 6-åringen att hen visst ska gå. Jag påminner hen om att idag är det torsdag och då är det skogsutflykt med förskolan. 6-åringen älskar skogen. Jag lyckas få hen att ta på sig ytterkläderna.

Nu närmar vi oss ytterdörren. Snart ute ur den kritiska zonen.
Då skriker 10-åringen:
”Jag hatar dom här skorna!” Hen slänger av sig skorna och sätter sig i ett hörn i hallen och gråter.
6-åringen tittar på mig:
”Skulle vi inte åka mamma?”
”Joooooo! Det skulle vi!!!”
Nu är mitt tålamod slut. Och i detta läge… Ska jag skratta eller gråta? Hela situationen känns absurd. Hade jag sett den utifrån hade jag nog dragit på smilbanden.

Klockan tickar. 10-åringen ska vara i skolan kl. 8:00. Jag börjar kl. 8:30 på jobbet. Den lilla marginal jag hade är borta. Nu måste vi leta skor!

C, som nu har lugnat ner sig, vill vara snäll och hjälpsam och ropar:
”10-åringen kan vara hemma med mig! Låt hen vara det! Det är okej vi fixar det!”
”Ja! Jag vill det!” svarar 10-åringen.
”Nej! Du ska till skolan!”

Vi letar skor ett tag. Tillslut hittar vi ett par som 10-åringen accepterar.
Dags att gå! Tror jag…
Men nej…
”Jag har kissat på mig lite!” säger 6-åringen.
Så det blir ett klädbyte till.

C ropar från soffan:
”Vad kan jag äta till lunch idag?”
Just det! Lunch till C! Jag hittar en lasagne i frysen och säger till C att den kan hen ta sen. Jag måste alltid fixa så att C vet vad hen kan äta. Annars äter C ingenting.

Precis på väg att gå igen. Då kommer jag på att C inte har tagit sin medicin (mot ångest). Jag ropar:
”Ta din medicin!”
C ropar tillbaka:
”Jag tänker inte ta den! Den hjälper ju ändå inte!”
Återigen måste jag gå in och övertala C att ta sin medicin.

Vi blir lite sena, både 10-åringen och jag.

Vissa morgnar är helt galna. Jag skulle behöva en supernanny som kom och hjälpte mig.
Maken brukar stanna hemma ibland på morgonen men han har längre resväg till jobbet och behöver komma iväg.

En kväll
Vi äter middag. 13-åringen vill prata om sitt (mest dataspel) och pratar högt om det. 6-åringen vill inte att vi ska glömma att hen sitter vi bordet så hen sjunger eller låter på annat sätt hela tiden.
10-åringen sitter och muttrar att ingen lyssnar på hen.

6-åringen spiller som vanligt.
10-åringen blir sur för att ingen lyssnar på hen och springer iväg till sitt rum och smäller igen dörren.
C pratar och pratar.

Jag och maken sitter mitt emot varandra och tittar på varandra. Det är ingen idé att försöka prata med varandra. Kanske senare ikväll, eller imorgon, eller om några veckor… Vi hinner aldrig prata med varandra.

Efter maten tittar barnen på TV en stund. Det blir kaos i soffan. 13-åringen har sin bestämda plats. Idag har 6-åringen satt sig där för att retas. C blänger på hen och säger med arg bestämd röst:
”Gå bort! Det där är min plats!”
6-åringen tittar på C med ett retsamt leende ”Jag satte mig här först!”
I detta läge gäller det att var snabb! Annars gör 13-åringen illa 6-åringen.
Jag eller maken rusar till soffan och sätter oss mellan C och 6-åringen. Efter en stund ger 6-åringen med sig och flyttar på sig. En av oss får sitta ”vakt” i soffan medans den andra plockar undan efter middagen.

Nattningsprocessen ska vi inte prata om… Vi får rusa fram och tillbaka till barnens rum. Vi har en rutin men det hjälper inte. Ofta landar ett (eller flera) barn i vår säng och maken får hitta en annan sovplats.

Jag förstår att många familjer har liknande situationer (bortsett från att de flesta har barn som går till skolan). Det är ju helt galet egentligen!

Ska jag skratta eller gråta? Det här är mitt liv. Jag kan ju inte gråta hela tiden. Men jag gråter ibland. Det måste jag göra. Men sen tar jag nya tag!

Det ger ändå en skön känsla att försöka se allting utifrån. Det är lite roande faktiskt 😉
Som en doku-såpa!

2 kommentarer

Under Skola, Vardag

”Jag har bestämt mig!”

wpid-20150728_134703.jpg

Dags att sätta ner foten! Jag bestämmer över mitt liv!

Idag på min promenad dök ett minne upp. Anledningen till att jag kom att tänka på det var alla fimpar som låg vid gångvägen.

När jag var 15 år var vi på landet med min mormor och morfar. Det var midsommar och min morfar stod på altanen och rökte.
Jag frågade:
”Morfar, varför röker du?”
”Jag röker inte, jag feströker bara!”
svarade morfar.
”Men då röker du ju! Jag kommer i alla fall aldrig att börja röka!”
”Flicka lilla, du är bara 15 år. Du kan inte veta om du kommer att börja röka eller inte!”
”Jo! Jag har bestämt mig!”

Jag har aldrig börjat röka. Jag har aldrig tagit ett bloss. Jag hade verkligen bestämt mig.
Den där viljan är så viktig!

Vid årsskiftet var jag i en svacka (mer om det i inlägget ”Jag glömde mig själv”). Med hjälp av en vän bestämde jag mig. Jag ville inte vara ett offer för omständigheter längre.

Istället för att ta bilen till jobbet för att det var regn, ta en bit choklad för att jag var trött, stanna i soffan för att jag hade haft en jobbig dag, tacka nej till kompisar för att jag inte orkade ta mig iväg, ta den där kakan som hånlog i fikarummet på jobbet – så började jag tänka på mig! Jag är inte ett offer. Jag bestämmer. Det är bara upp till mig vilka val jag gör. Skön och egentligen självklar insikt.

När jag tänker på C så märker jag att när C har en inre drivkraft och motivation så kan C klara allt hen vill. Hen kan göra både bakåt- och framåtvolter, gå på händer flera meter, kicka med fotbollen upp till 100, göra andra häftiga tricks med fotbollen, göra massor av tricks på sin kickbike… Det som C bestämmer att hen vill klara kan hen klara.

Jag önskar att C kunde använda sin fantastiska förmåga och drivkraft till andra saker också, t ex skolan. Men när det gäller skolan finns inte den där drivkraften och inre motivationen. Jag hoppas att vi kan hjälpa C locka fram den!

wpid-fb_img_1437850965827.jpg

På väggen i mitt kök hänger en tavla med texten:
”Det viktiga är inte hur man har det…
Utan hur man tar det!”

Japp så är det!

3 kommentarer

Under Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Lösenordsskyddad: Funktionsnedsättning eller brister i miljön?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola

Lösenordsskyddad: Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

När C faller

wpid-20150726_123134.jpg

Dagen börjar bra. Det verkar väldigt lovande. C kommer upp ur sängen utan några större problem. Vi påminner om nya rena underkläder och att C ska ta sin medicin (mot ångest). C gör båda dessa saker utan motstånd. Jag börjar känna att just idag kan det nog fungera. C kanske lyckas med sitt skolförsök idag efter flera veckor hemma.

Vi sätter oss vid frukostbordet. C har svårt för att få i sig frukost. Idag har vi gjort hens favoritfrukost. Vi försöker göra allt för att C ska lyckas. Och C äter. Det här blir ju bara bättre och bättre. IDAG kommer det nog att fungera!

Dags för tandborstning. Det brukar vara ett stort problem. C säger att det gör ont i munnen att borsta och att hen mår illa. Jag ber C skölja munnen med vatten och ger hen ett tuggummi istället.

Syskonen går till den kritiska zonen, hallen, och klär på sig ytterkläderna. C närmar sig den kritiska zonen. Hen tittar på mig. Blicken blir skrämd, hens kropp stelnar till. Något händer med C. Hen springer in i vardagsrummet och skriker ”Jag klarar det inte!” C gråter, sparkar, slår med knytnävarna i soffan ”Vad är det för fel på mig? Jag hatar mitt liv! Jag är värdelös!”

Jag går till soffan och försöker lugna C. Krama och peppa. Men C är otröstlig. Hen bara skriker och gråter.

Syskonen står i hallen. 10-åringen börjar bli stressad. Hen vill inte komma försent till skolan.

Åh vad jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna hjälpa C i dessa situationer. Det är så svårt att förhindra. Jag tyckte ju att allt flöt på bra.

Situationer liknande denna kan också ske när vi ska iväg på en utflykt hela familjen. Vi försöker alltid förbereda C och göra allt så smidigt som möjligt. Ändå är det vissa tillfällen som det bara inte fungerar.

Som mamma känner jag mig så hjälplös och misslyckad. Jag borde ju kunna hjälpa mitt barn.

Jag har sagt till C att vi ska hjälpas åt att hitta strategier som kan få det att fungera för hen.

Vi föräldrar kommer att få gå en kurs på Aspergercenter. Jag hoppas vi kan få lite verktyg då!
Har någon som läser detta tips så tas det tacksamt emot!

wpid-fb_img_1437850956575.jpg

Vi ska hjälpa C! ❤

Idag ska vi försöka få med oss C till stranden. En utmaning! 😉

33 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Sommarlovet kan behöva struktur, förutsägbarhet och rutiner, underlättar för alla barn, speciellt de med adhd, asperger, autism…

Delar någon annans kloka tankar! 🙂

Prestationsprinsen

Sommarlov! Det är lätt att halka ur rutinerna då det är lov. De yngre barnen har kanske fritids eller går kvar på dagis, men allt skakas om. Det blir någon extra dag ledigt. Helgens ljusa kvällar håller alla uppe.. Lite inspiration för att hitta struktur i ledigheten: sommarbullarDrottningen har upptäckt att rutiner är ett bra sätt att få in struktur och förutsägbarhet. Och det gäller att hålla kvar vi dem även på lovet. Då vet Prestationsprinsen vad som ska hända så strukturen och förutsägbarheten kommer gratis. Dessutom blir rutinen en vana så det blir inte så mycket tjafs om det är något mindre skoj, som att duscha eller plocka i ordning på rummet. Det är extra viktigt så här på sommarlov och semester. Att hitta vanor som får vardagen att fungera på ett bra eller någorlunda eller mindre katastrofalt sätt… När mycket är nytt och annorlunda, kanske resor eller besök, så kan man…

Visa originalinlägg 626 fler ord

Lämna en kommentar

Under Lånade kloka tankar

Lösenordsskyddad: Den där datorn…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola