Kategoriarkiv: Selektivt ätande

Vi har många saker som är tuffa i vårt föräldraskap men något av det svåraste och mest tidskrävande (bortsett från alla möten mm) är att få mina tre barn att äta. Vi lagar flera olika rätter varje dag.

Jag har skrivit om detta förr. Maten verkar vara ett bestående problem och inget som blir bättre med åren.

Emil, 14 år med ADD, har ett selektivt ätande (ARFID). Han är känslig för matens lukt, konsistens, smak och utseende. Hans upplevelse av en maträtt kan också variera från dag till dag. Bara för att det fungerande igår betyder det inte att det fungerar idag. Dessutom tycker han inte om rester/uppvärmd mat. Att få honom att äta är inte lätt. Han är ofta jättehungrig och vill äta men kan inte.

I våras när Emil var hemma från skolan åt han oftast ingenting förrän vi kom hem vid 16-17-tiden. Då var han hungrig så han skakade. Vi försökte väcka honom på morgnarna innan vi åkte till jobbet för att åtminstone se till att han fick i sig frukost, men oftast gick det inte att väcka honom. Han var som i dvala. Emil blir lätt uttröttad. Han är en högkänslig person. Om man då lägger till dåligt matintag på det så kan ni ju tänka er hur trött han ofta är. Det hjälper inte heller att ringa honom och påminna honom om att äta.

För ett par år sedan var vi hos en dietist med Emil. BUP hade skickat remiss. Vi fick tips om att ha grädde i pannkaksmeten, riva ner morötter i köttfärssåsen, ha rapsolja på maten, göra näringsrika smoothies osv. Dessa tips var helt värdelösa. Vi kan inte ändra på minsta lilla grej utan att han märker det. En gång gräddade jag pannkakor i ett annat märke på smör och han märkte det direkt och kunde inte äta dem.

Ett annat problem är skolmaten. Även om Emil faktiskt är i skolan så kan vi föräldrar inte känna oss lugna med att han äter. För det gör han inte. Han går nästan aldrig in i matsalen. Dels för att miljön kan vara rörig men också för att han tycker att hela matsalen luktar konstigt och då tappar han aptiten. Vi får skicka med saker hemifrån men det är inte mycket som skulle fungera. Emil tycker inte om mackor, smoothies eller drickyoghurt. Inte heller frukt. Detta är ingen lätt nöt att knäcka. Hur ska han orka långa skoldagar utan mat i magen? Detta är en stor oro nu inför åk 8.

Linnéa, 10 år med ADHD, har det också kämpigt med maten. Hon har perioder då en viss maträtt kan fungera och då äter hon i princip bara det till frukost, lunch och middag. Sen tröttnar hon och ”tycker inte om det längre” och så kommer en period av något nytt. Linnéa är nästan alltid hungrig vid ”fel” tillfällen. Dvs mellan måltider. Det är en utmaning att få henne att äta också. Hon har dock mer driv i sig än Emil och kan ibland ta tag i saken och fixa något själv. Då blir det inte de nyttigaste grejerna men hon får i sig något i alla fall. Hon äter inte heller skolmat men kan tänka sig att ta med en macka eller frukt i alla fall.

Calle, 17 år med asperger, äter det mesta så det är inte det som är problemet med honom. För honom är det snarare att göra mat/macka som är problemet. Han äter bara onyttiga saker om vi inte är hemma. Han har ingen motor alls att fixa mat. Det hjälper inte ens om vi har färdiga portioner att bara värma. Till och med det tycker han är för jobbigt. Ändå är han jättehungrig. Han kan ibland ringa och beställa hem mat, men det har vi inte råd med varje dag.

Är det inte det ena så är det det andra. Man kan ju tycka att barn som är 14 och 17 år borde kunna fixa egen mat ibland eller i alla fall ett mellanmål. Men så är det inte för oss.

Det kan göra lite ont att höra vänner berätta att deras barn är självgående och fixar egen frukost och ibland även enkel lunch eller middag. Det kan göra ont när ”folk” kommenterar att vi curlar våra barn för mycket och att vi bara borde låta dem vara hungriga så de lär sig.

Det kanske inte är många som ser det som ett mirakel när hela familjen faktiskt äter samma mat. Men det gör vi!