Category Archives: Kommunikation

Affektutbrott

L är väldigt känslostark. Hen har svårt att reglera och hantera sina känslor. Ibland kan känslorna bli så starka och frustrerande för L att hen får affektutbrott. 

Häromdagen hade vi bestämt att vi skulle ta en promenad och L skulle få åka inlines. Det blev dock skyfall precis när vi skulle gå så vi fick ställa in. L stod redan helt klar i hallen och väntade på mig. L skrek och kastade runt inlinesskydden, lade sig och sparkade på golvet, sprang iväg och smällde i dörrar, försökte välta en stol… Det tog lång tid för hen att lugna ner sig med mitt stöd. I dessa lägen måste jag behålla lugnet och bekräfta Ls känsla och försöka hitta på en alternativ aktivitet som hen accepterar. Detta är inte lätt då L låser sig vid hur det skulle vara.

Ls känslor skiftar snabbt. Hen älskar eller hatar. Det är svart eller vitt och känslorna är starka – superglad, jätteledsen eller blixtarg. 

L behöver hjälp med att sätta ord på, och hantera, sina känslor. Vi har köpt material och känslokort för att träna med L. Detta är tidskrävande men nödvändigt för att hen ska få fungerande relationer med andra.

När det gäller inlinessituationen ovan bad jag L välja några nallekort för att visa sin känsla. L valde tre nallar som såg arga ut och en som såg ledsen ut. Då kunde jag med hjälp av nallarna hjälpa L bearbeta sina känslor. 

”Kände du dig arg när det inte blev som vi hade bestämt?”

”Den nallen ser ledsen ut. Kände du dig ledsen och besviken också?” osv.

Jag plockade också fram nallar för att visa hur jag kände mig när L blev ledsen. Sen pratade vi om att vädret kan man inte bestämma över.

Det löste sig bra tillslut och L och jag spelade PlayStation istället.

L kan också få affektutbrott vid tillsägelser och tillrättavisningar. Det är viktigt att vi använder en lugn röst och ett låg-affektivt bemötande. Om vi låter arga kan det trigga L att bli blixtarg eller så blir L väldigt ledsen. Små saker kan bli stora. Det blir lätt en jobbig maktkamp.

Vi har ju märkt att L inte är den kompisarna väljer i första hand. L har även haft det tufft med några av pedagogerna på skolan. Det är viktigt att vi hjälper L med att hantera sina känslor. L är 8 år och ju tidigare stödet sätts in desto större förutsättningar har L för att må bra.

Vi använder korten lite då och då. Jag har vid några tillfällen också hittat på olika sagor om djur. Djuren kan vara taskiga mot varandra. L får prata om djuren och komma med förslag på hur djuren borde göra.

Jag har också hittat på olika dilemman som vi pratar om. Det finns inga rätt eller fel. Ett exempel kan vara:

”Robin har en viktig fotbollsmatch på lördag. Matchen krockar med bästa kompisens kalas. Robin vill varken svika laget eller kompisen. Vad ska Robin göra?”

Jag hoppas att L hittar ett sätt att hantera sina känslor och att det vi gör hjälper lite i alla fall.

Annonser

6 kommentarer

Filed under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!

”Du ser ju så bra med dina glasögon så vi tänkte att du inte behöver dem längre!”

(Bilden är från Messenger)

”Olle, du ser ju så bra med dina glasögon så vi tänkte att du inte behöver dem längre!”
”Men jag behöver dem när jag kör taxi! Jag ser jättebra med dem!”
”Ja, vi har märkt att du ser bra! Det är därför vi tror att du inte behöver dem längre!”
”Om jag inte har dem kanske det händer en olycka. Jag ser jättedåligt utan dem!”
”Det går nog bra ska du se!”

”Birgitta, nu har vi haft rampen här i ett par år för att du ska kunna ta dig upp till ingången med rullstolen. Det har ju gått väldigt smidigt för dig! Eftersom det går så bra så tänkte vi ta bort rampen nu!”
”Men då kan jag inte ta mig in på kontoret!?”
”Det har ju gått så bra med rampen så det klarar du nog!”

”Maja! Vad bra det har fungerat med dina hörapparater! Vi märker att det är lättare för dig att vara delaktig i möten!”
”Tack! Ja, det är verkligen skönt att äntligen kunna höra vad alla säger!”
”Ja! Vi förstår det. Eftersom du har hört så bra nu så tror vi att du klarar dig bra utan hörapparaterna.”
”Men då kan jag inte höra vad ni säger på mötena!”
”Jodå! Det går så bra nu så varför skulle det inte gå utan hörapparaterna?!”

Skulle någon någonsin resonera på detta sätt kring dessa hjälpmedel? Nej! Det är ju helt absurt att ens tänka tanken att någon skulle ifrågasätta behoven av dessa hjälpmedel.

Hur kommer det sig då att det ser ut så här för många elever?

Samtal med Kalles föräldrar:
”Vi pedagoger har märkt att det fungerar bra för Kalle i skolan nu. Han är gladare, hänger med på lektionerna och har inte konflikter med sina kompisar längre!”
”Ja, vi är så glada över att skolan äntligen satte in en egen resurs till Kalle nu i 2:an. Han mår så bra! Vilken skillnad!”
”Ja, vi håller med. Skolan ser också en välmående och fungerande liten kille nu. Därför tänkte vi att till hösten nu när Kalle börjar i 3:an så tar vi bort resursen. Kalle klarar sig bra!”
”Men… Kalle behöver ju sin resurs!”
”Nej, men han fixar det själv nu. Ni ser ju hur bra det går med resursen…”

Det går bra MED och TACK VARE resursen!

Samtal med Lisas föräldrar:
”Vad skönt att Lisa är här i skolan nu igen! Vi ser att det fungerar bra i den lilla gruppen. Hon känner sig trygg när det bara är några få elever och struktur och lugn miljö!”
”Ja, detta är det bästa som har hänt! Lisa orkar med skolan nu. Hon är inte lika trött längre. Vi märker att hon trivs i den lilla gruppen!”
”Vi med! Hon är så glad nu och har nästan ingen frånvaro alls längre. Vi tänkte att hon till hösten när hon börjar i 6:an kan vara med klassen istället!”
”Men hon behöver ju den lugna och trygga miljön för att orka med!”
”Det har gått så bra nu detta läsår så vi tror absolut att hon klarar av att vara med klassen!”

Det går bra TACK VARE den lilla gruppen!

Tyvärr är sådana samtal vanliga. Resurser och stöd tas bort för att det fungerar så bra MED stödet. Sen kraschar eleven när stödet försvinner. Krascha kan innebära t ex utmattning, depression, hög frånvaro, utåtagerande beteende…

Hur kommer det sig att behov av stöd inte tas på allvar när det gäller diagnoser som t ex ADHD, ADD och autism? Diagnoserna i sig är osynliga men de visar sig tydligt om miljön inte är anpassad, om kraven är för höga och om stödet uteblir.

Ofta tas stödet bort när en elev går upp i mellanstadiet. Både kunskapskrav och sociala krav ökar med åldern. Att då ta bort fungerande stöd kan vara förödande för en elev.

Ofta följer inte heller stöd med till högstadiet och framförallt inte till gymnasiet. Då är ju kraven ännu större och stödet behövs.

Nu läser jag i olika forum på nätet om elever som riskerar att bli av med stöd och anpassningar till hösten för ”det går så bra nu!”

Ja! Det går bra! Ta inte bort stödet då!

(Gilla gärna min Facebooksida om ni vill ta del av mina och andras tankar kring NPF och ett annorlunda familjeliv)

6 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Skola

Kommunikation

(bilden är från Messenger)

Nyligen skrev jag ett inlägg om alla möten vi föräldrar har för att stötta våra barn. Möten är endast en del av det vi gör. Vi har också flera gånger i veckan mail- eller telefonkontakt med våra barns pedagoger. Ofta har vi även korrespondens med läkare för att t ex justera medicindoser.

Jag har olika mappar i min mailkorg rörande mina tre barn och i dessa mappar ligger 100-tals mail. Jag har ingen logg på alla samtal jag har ringt. Men det är många!

Det vore intressant att räkna ut hur mycket tid jag lägger ner på allt detta varje vecka. Det är nog många timmar om man slår ihop möten, telefonsamtal och mailskrivande/läsande.

Nyligen läste jag om en tjänst som heter ”Picture my Life” (https://picturemylife.se/). Jag blev nyfiken eftersom jag tycker att jag lägger ner så mycket tid på all kommunikation som vi måste ha hela tiden med alla som på olika sätt har att göra med våra barn. Man får testa gratis i en månad.

”Picture my Life” är en digital dagbok dit man kan bjuda in de som är involverade kring barnet. Jag använder just nu bara dagboken för E, min snart 12-åring. E har hemundervisning och jag tycker att det är bra att jag snabbt kan skriva ett dagboksinlägg som hens pedagoger kan läsa om dagsformen. Pedagogerna kan också gå in och kommentera i dagboken. Jag kan lägga till upp till 20 personer som kan läsa Es dagbok, men just nu är det bara maken, två pedagoger och jag. E kan också gå in och skriva i dagboken men har än så länge inte visat något intresse. Jag har funderat på att lägga till mina och makens föräldrar så att även de, på ett enkelt sätt, kan ta del av vad som händer kring E.

Man kan lägga in foton i dagboken och det finns även färdiga bilder (pictogram) att välja som stöd till text eller istället för text. Det finns även Widgit-symboler och Ritade tecken men jag har inte hunnit sätta mig in i allt än.

Jag funderar på att skapa en dagbok även för L, min snart 8-åring, men Ls lärare är nog inte den typen som skulle använda den tyvärr. Men jag kanske ska fråga… Det är ju smidigt!

Nu är ju maken och jag samboende men jag kan tänka mig att dagboken även kan vara bra för föräldrar som bor på olika håll. Kanske kan underlätta kommunikationen! Tips! 😉

Vi har nu insett att Ritalin inte är rätt medicin för E. Hen hade rejäl oro torsdag och fredag så jag fick till och med stanna hemma från jobbet med E.

E fick sluta med Ritalin direkt (var uppe på en dos på 30 mg) så får vi se om läkaren kan rekommendera något annat istället. Vi märkte ingen ”pigghetseffekt” alls på E.

På morgnarna går det knappt att få liv i E. Hen är som i en djup dvala. Jag vet inte hur vi ska göra. E svarar knappt på tilltal och håller inte ögonen öppna. Det är jättesvårt att få E att ta medicin då.  Vi behöver råd!

Det känns oerhört skönt med hemundervisningen. E tycker om pedagogen som kommer och får jobba i den takt hen orkar. Jag hoppas att E orkar lite mer snart.

Intaget av mat är fortfarande ett stort problem. Vissa dagar äter E nästan ingenting. De senaste dagarna har E i alla fall mumsat jordgubbar så jag är glad att den säsongen är på ingång!

C hade en bra vecka förra veckan. Två av två skoldagar.

Nästa vecka är det påsklov och då blir det skidåkning i fjällen för hela familjen! 🙂

2 kommentarer

Filed under ADD, autism, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

”Medstånd” istället för motstånd

Nu har vi en tonåring med stort T i huset. C fyller 15 år i vår.

Att ha en tonåring är tufft. Det är mycket konflikter och ”Du fattar ingenting mamma! Stäng dörren!”.

För oss är det lite av en chock att C är på vift hela tiden. C har suttit i sitt rum vid datorn i mer eller mindre två år. Hen har knappt varit utanför dörren. C har till och med haft svårt att ta sig iväg till självvalda saker. Kompisar hade C via Skype men de sågs mycket sällan IRL (in real life 😉 )

Sedan ungefär 3 månader tillbaka är C knappt hemma längre. C träffar kompisar HELA tiden. De åker till stan, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio, ”hänger ute” och snackar. Ibland är de hos oss. En gång kom åtta ungdomar hit. Nästan varje vecka har C ett par kompisar som äter middag här.

Föräldrar till ”vanliga” barn får möta detta lite mer successivt. De hinner vänja sig lite.  Barnen kanske börjar vara ute lite när de är 12 på helgerna och då kan man säga kl 20 och sen öka tiden med åldern.  Här måste vi hoppa på kl. 22-23-24 direkt. Jag är inte redo!

Allt detta är givetvis helt underbart!

MEN… Riktigt glad kan jag inte vara. C håller inte de tider vi har satt upp. Ofta kan C komma någon timme för sent och då sätter ”mammahjärnan” igång och oroar sig. C vill inte heller alltid riktigt berätta var hen är. Vi har någon gång gett C en ”påföljd” att hen måste stanna i kommunen en vecka pga. flera sena ankomster. Vi har sagt att C måste visa att hen kan hålla tiden i kommunen först. Sen får det bli stan igen.

C har trotsat detta och åkt till stan ändå. Vi har sagt att om C inte lyssnar så tänker inte vi betala abonnemanget till Cs mobil. Då har C svarat ”Det skiter väl jag i! Det är ju ändå ni som kommer lida mest av det när ni vill få tag i mig!”. Det är sant! Med andra ord har vi plötsligt ingenting att komma med.

I helgen gjorde C revolt. Hen var borta och kom flera timmar för sent, ljög om var hen var och var inte anträffbar. Med andra ord var det en rejäl markering från C att vi måste backa och visa lite förståelse. Annars kommer det att bli fler lögner och stora konflikter. Cs kompis (som också har asperger) var med och gjorde samma sak mot sina föräldrar.

Vi har en väldigt bra dialog med kompisens föräldrar och försöker prata ihop oss om tider osv med dem. Skönt att ha någon att bolla med!

Jag fick tips från en vän, som hade lyssnat på en föreläsning med Bo Hejlskov Elvén, att man måste köra på ”medstånd” istället för motstånd.
Hon sa så här:
”C ser det som ett problem att ni vill veta var C är.
För er är det ett problem att ni inte vet var C är.
Cs lösning är att inte berätta.
Ni vill att C använder sig av en lösning som inte är ett problem för er.
Ni behöver hitta en lösning som C kan känna är okej utan att hen känner att hen har förlorat maktkampen…”

I söndags hade vi ett längre prat med C. Hen förklarade att hen vill träffa kompisar och gå på fester men eftersom C har trott att vi inte skulle tillåta fester så har C valt att ljuga. C har tydligen varit på fester flera helger utan att vi har förstått det. Jag känner mig väldigt godtrogen och blåögd.

Vi sa att vi kan tillåta fester om vi får reda på adressen till festen och om C är ärlig. Vi pratade lite kring tider osv. Vi gjorde en kompromiss. C fick vara med och bestämma och påverka.

Vi förklarade hur oroliga vi blev i helgen och hur farligt det är att vara ute på vift på det där sättet. Det kändes som att lite gick in i alla fall. Hoppas det!

C sa att det kändes skönt att sanningen hade kommit fram och att hen tyckte det var jobbigt att ljuga. Hen sa också att det kändes som vi föräldrar förstod C bättre nu.

Psykologen sa att eftersom C har varit så bunden till, och beroende av, oss föräldrar nu i ett par år när hen har mått dåligt så får vi räkna med en kraftfull frigörelse. Jo tack! Jag märker det!

Nu hoppas vi att genom att erbjuda ”medstånd” (vi tillåter fester) så kan vi få reda på var C är. Vi vinner på att veta var C är och C vinner för att C får gå på festen och slipper ljuga. Inget motstånd. Återstår att se till helgen om detta fungerar. Håll tummarna!

Jag och maken gick en kurs förra våren som hette ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring” på Aspergercenter. På den kursen pratade föreläsarna mycket om att bygga på en kravlös bas med sin tonåring för att få en bra relation. Sen kan man vid andra tillfällen prata om ”jobbiga saker” och ställa krav. Jag måste försöka tänka på det!

Det verkar inte riktigt vara meningen att jag och maken ska ha det lugnt någon gång… 😉

Vi måste bygga på basen! När vi är i basen ska vi inte förmana och ställa krav.

 

Vi måste hitta en gemensam plattform!

Gilla gärna min sida ”Supermamsen” på Facebook. 🙂 https://m.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/?ref=bookmarks

8 kommentarer

Filed under autism, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Att undvika maktkamp

När man har extra vilje- och känslostarka barn hamnar man lätt i en fälla – maktkampen.
Problemet är bara att det inte finns någon vinnare i maktkampen. Den blir evig. Och den är väldigt energikrävande och dränerande för alla inblandade.

L, min 7-åring, är ett väldigt vilje- och känslostarkt barn.
Förr hamnade jag ofta i fällan:

– Kom nu L! Vi ska borsta dina tänder!
– Nej!
– Jo! Kom nu säger jag!
– Nej! Jag kommer inte!
– Jo! Du vet att du ska borsta tänderna varje kväll! Kom NU!
Min röst blir argare och argare. Ls röst blir mer och mer bestämd.
– L! Nu kommer du!
– Jag lyssnar inte på dig!
L sätter sig med armarna i kors och stirrar på mig.

Det kunde ofta sluta med att jag bar en skrikande L till badrummet och väl där vägrade ungen öppna munnen i alla fall. Vann jag? Knappast! Vann L? Nej. Ingen av oss vann. Vi blev osams och båda blev ledsna.

maktkamp1

L kan inte bara skärpa sig. Då skulle hen ha gjort det. Ansvaret här ligger på mig som vuxen. Hur kan jag få som jag vill utan att hamna i den där maktkampen?

Numera sätter jag timetimern så att den ringer när det är dags att borsta tänderna. Jag brukar visa L tiden och säga ”När den här piper ska vi borsta tänderna!” Oftast brukar det vara om ca 30 minuter.

När timetimern piper går jag till L och säger:
– Kom så kör vi tåget till badrummet!
Eller
– Kom så ser vi om du orkar gå skottkärran till badrummet!
Eller
– Undra om du hinner till badrummet innan jag har lämnat det här i köket?!

Jag brukar försöka hitta på något och det brukar oftast gå bra då.

maktkamp2L har också en tendens att ta saker som hen inte får. L kan springa iväg med min mobiltelefon t ex. Om jag ber L att få tillbaka den eller jagar L så triggar jag bara igång L ännu mer. Istället brukar jag köra lite omvänt:
– Tack L! Vad bra att du tog hand om den åt mig! Nu kan jag ta den!
Då brukar L snällt lämna tillbaka den. Det är som att L blir lite chockad av att jag tolkar beteendet som att hen vill hjälpa. Och att få känna den känslan är ju positivt.

maktkamp3

maktkamp4

Ibland i mataffären kan L gå och plocka godis eller annat som hen vill ha och lägga i kundvagnen. Någon gång har jag blivit riktigt arg. Då har L hämtat ännu mer saker eller högljutt börjat tjafsa emot eller tjata. Det fungerar bättre om jag säger:
– L! De där sakerna ska vi inte ha. Du som vet var de ska ligga får gärna lägga tillbaka dem. Sen ska du få ett uppdrag av mig att hämta en sak.

Om jag inte låter arg så brukar det fungera. Om jag själv går i affekt och låter arg så brukar det bli en jobbig maktkamp.

Timetimern använder vi mycket. Vi sätter den på en tid på morgonen så att L ska veta när hen ska stänga av TV:n och göra sig i ordning för att gå. Vi använder den på kvällen innan sovdags. Sen använder vi den ibland när maken och jag vill prata i fred en stund ”L, nu sätter vi timetimern på 15 minuter. Under den tiden vill mamma och pappa prata lite. Kan du säga till oss när tiden är ute?”

L har väldigt svårt för tillsägelser och reagerar starkt på tonlägen. Om jag låter arg så trotsar L ännu mer. Om jag står på mig och försöker markera så går det ännu sämre och konflikten blir värre.

”Folk” kan tycka att jag ”lirkar” för mycket med mitt barn. Att jag borde markera mer. Det är ju jag som vuxen som ska bestämma över mitt 7-åriga barn. Självklart är det så!

Jag har dock provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder som brukar fungera med ”vanliga” barn. Med L fungerar det inte. Är jag då smart om jag kör på i samma spår utan gott resultat? Knappast!

Här måste jag ju hitta en alternativ, kreativ och möjlig, väg för att få min vilja igenom. L borstar tänderna varje kväll. Inte för att jag ”kommenderar” L att göra det utan för att jag har hittat en annan väg som fungerar för just oss.

Självklart har jag dagar då jag inte orkar vända ut och in på mig själv för att hitta smidiga vägar. Ibland gormar jag. De gånger jag gormar och tappar tålamodet (går i affekt) så går även L i affekt och allt blir totalt kaos med tårar och energidränering för oss båda.

Så vad är smartast?
Vägen mot härdsmältan?
Eller att hitta en möjlig väg?

18 kommentarer

Filed under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Att träna på att inte använda en superkraft 

(Bilden är från Messenger)

Häromdagen hade jag och L ett samtal om ADHD och superkrafter. Nu vet vi ju ännu inte om L har ADHD eller inte men superkrafter har hen garanterat! 
L har efter vårt samtal återkommit till vilka superkrafter hen har. L kom fram till att ”prata” är en av superkrafterna. 

Vi har pratat om att ibland ska man inte använda sina superkrafter utan träna på att låta kraften vila. T ex på en lektion kan man ju inte prata hela tiden.

I helgen sov L med mig eftersom maken var på landet med E. På söndagsmorgonen började L prata klockan 7. Jag bad L vara tyst. L tystnade och var tyst i ungefär en kvart. Sen kom kommentaren:

”Nu tränade jag på att inte använda min superkraft! Bra va!?” med stolt röst. 

Underbara unge ❤

(Bilden är från Messenger)

Lämna en kommentar

Filed under Förståelse, Kommunikation

Superkrafter!

20160621_185737-1.jpg

Vi har ju bestämt oss för att utreda även L, vår 7-åring. L har det tufft i skolan och får mycket skäll. Hen har svårt att vara tyst och sitta still och är liksom ”extra allt”. Vi har en tid inbokad på BUP i slutet av februari. Vi har funderat på hur vi ska lägga upp det när vi berättar för L.

Idag vid nattningen frågade L:
”Mamma, vad är ADHD?”
”ADHD! Varför undrar du det?”
”Jag vill veta!”
”Man kan säga att det är när man har mycket energi och är kreativ och påhittig. Man har mycket ork och ibland kanske lite svårt att sitta still och koncentrera sig! Man lägger märke till allt som händer runtomkring!”
”Då har jag det!”
”Jag vet inte om du har det!”
”Är det en sjukdom?”
”Nej, det är inte en sjukdom!”
”Är det farligt?”
”Nej, det är inte farligt. Man har superkrafter kan man säga!”
”Då vill jag ha det! Hur vet man om man har det?”
”Då får man boka tid på ett ställe och gå och prata och ta reda på det.”
”Då vill jag göra det! Kan vi göra det imorgon?”
”Nej. Inte imorgon.  Det tar några veckor att få en tid.”
”Men tänk om jag inte har ADHD då!”
”Ja, så är det kanske. Men vi vet ju att du ändå har superkrafter! Eller hur?”
”Ja, på nyårsafton orkade jag leka efter raketerna men det orkade inte min kompis S. Hen ville sova då!”
”Ja precis!”

L log stort och somnade gott.

Jag frågade L var hen hade hört ”ADHD”. Tydligen hade C pratat om det.

Så enkelt blev det att berätta att vi ska till BUP! 🙂

8 kommentarer

Filed under Diagnos, Kommunikation

Detektivarbete

Att ha barn med speciella behov kräver en hel del detektivarbete. Det är inte lätt att anpassa vardagen så att det fungerar och att få ett flyt.

Jag har gjort en del saker för att försöka få svar på mina frågor. Eftersom C  inte vill prata om ”det jobbiga” (skolan, måendet mm) och inte läsa på om sin diagnos ASD (asperger, högfungerande autism) så är det inte så lätt att nå fram.

Något som gav en del svar är energiinventeringen jag gjorde med klossar. Sen gjorde jag en kartläggning av stressorer med E som också gav viktiga svar. Jag gjorde en energiinventering även med E.

Något som fortfarande har varit svårt för både C och E är övergångar. Framförallt att ta sig ut ur huset och till skolan. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska nå dem och hjälpa dem med övergången.

overgangar-skolan

På Facebook fick jag tips från en vän, Malin Ekström, om att verkligen finfördela en morgon i olika moment och göra en skala att kryssa i. Om ni har frågor till Malin om detta så är ni välkomna att skicka ett meddelande till malin@hjalmarod.se.

Eftersom framförallt C, men även E, inte är så pratglada så kan det underlätta med en skala. På så sätt kan jag kanske komma åt det största hindret och de värsta energitjuvarna. Självklart kan man göra det snyggare på en dator men detta fungerar ju också!

20161220_174511-1.jpg

C och E fyllde i sina skalor utan gnäll. Det tog inte alls lång tid. Det kändes lite jobbigt att E tycker att nästan hela morgonen är jobbig (se nedan).

20161220_174642-1.jpg

Något som dock är positivt är att både C och E fyllde i att det känns helt okej i skolan och att det känns väldigt bra efteråt.
Det var bra för då kunde jag ta fram mina bilder om att vända på onda cirklar och prata med dem om det.

kansla-och-beteende-neg

Deras svar på skalan visade tydligt att om de inte går till skolan som ”de borde göra” så mår de sämre. Som det ser ut nu har båda väldigt förstående personal som inte pressar och stressar dem. Både C och E uttrycker att de egentligen trivs väldigt bra i sina skolor när de väl kommer dit.

kansla-och-beteende-posOm de kämpar emot sin känsla och ändrar beteendet så mår de bättre.

Efter de har fyllt i skalorna har vi ändrat på en del saker. C fyllde i på skalan att ”väckning” och ”gå upp” är riktigt jobbigt så nu har vi i samråd med skolan ändrat schemat så att C börjar lite senare. I morse (första skoldagen efter jullovet) kom C iväg utan problem. Kanske droppet med järn som C fick äntligen har gett lite effekt också.

När det gäller E så har det än så länge varit svårt att hitta något vi kan göra för att underlätta morgonen. En sak är ju att E har jobbigt med maten och att få i E frukost är nästintill omöjligt. Nu försöker jag dock att hinna fixa det där lilla extra (toast, amerikanska pannkakor osv) och då går det lite bättre. E har också fått börja med en svag dos antidepressiva och det verkar faktiskt hjälpa lite.

Det är bara att fortsätta med detektivarbetet! Malin tipsade också om att göra om skalorna efter ett tag och se om eventuella förändringar i rutiner har gett något resultat.

Vem kunde tro att man som mamma skulle bli både psykolog, kurator, specialpedagog och detektiv utan att ha pluggat något av det! 😉 Livet är i alla fall inte händelselöst!

8 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Bemötande

Något som verkligen är A och O i relationen med andra människor är bemötande.

Hur jag bemöter någon annan kan påverka den personen väldigt mycket. Ett bemötande kan skapa känslan ”Jag duger som jag är!” men det kan också skapa känslan ”Jag duger inte! Jag måste ändra på mig för att bli omtyckt/passa in!”.

(Bilden är från ClipArt)

(Bilden är från ClipArt)

Vissa personer med autism kan ha svårt för att småprata för pratandets skull. Helt poänglösa samtal vill de kanske inte lägga energi på. Vissa kan också ha svårt för att ta ögonkontakt.  Ska då vi som är NT (neurotypiska, normala) träna autister att vara som vi? Nej! Varför skulle vi göra det? Vi tvingar inte en person i behov av glasögon att träna på att se utan glasögon. För det går ju inte! Varför ska då en person som har svårt med ögonkontakt träna på det? Den personen har ju rätt att vara som den är/vill vara! Vem har sagt att mitt sätt att vara är ”rätt”? Vi måste ju bemöta varje individ efter hur den vill bli bemött och respektera olikheter. Vara tillåtande, inte dömande.

Min L (7 år) är väldigt aktiv och pratglad. Hen har en lite äldre lärare som vill ha struktur och arbetsro i klassrummet. L passar inte in i mallen.

L har flera gånger kommit hem från skolan och sagt att hen tror att läraren inte tycker om hen. Att läraren bara skäller hela tiden. En dag kom L hem och frågade mig:
 ”Vad betyder provocera?”.
”Det betyder att man gör någon arg med flit kan man säga!”
”Min lärare säger att jag provocerar!”
”Har du gjort din lärare arg med flit?”
”Mamma, ibland orkar jag bara inte jobba mer. Då brukar jag lägga huvudet på bänken för att jag är så trött! Då säger läraren att jag provocerar!”

I detta fall känner jag som förälder att om L inte orkar med så har hen för höga krav på sig.  I höstas var jag med L i skolan en dag. Efter det kom L hem till mig och sa:
”Läraren sa att jag jobbade mycket bättre när du var där bredvid mig hela tiden för då kunde jag koncentrera mig bättre och jobba mer! Hon sa att du får komma och vara med mig fler gånger mamma!”

Om nu L jobbar så bra med mig bredvid sig så borde ju skolan se till att det finns en person som kan stötta L och se till att hen kan jobba. Det är ju inte mitt jobb!

En gång när jag skulle hämta L på fritids så kom hen skuttande fram till mig och sa:
”Idag har jag jobbat jättebra!”
Läraren var också i klassrummet och sa med lite småsur röst:
”Ja, ungefär halva dagen har L jobbat bra.”
Jag kände mig så himla irriterad på läraren. Jag sa:
”Åh vad du är duktig L! Jag vet ju hur svårt du tycker att det är att sitta still och koncentrera dig. Du är en riktig kämpe!”
Och så blängde jag lite surt på läraren. Kunde inte läraren ha berömt L i stället och låtit L känna sig nöjd? L vill jobba bra. Hen vill inte få skäll. Men orken och förmågan finns inte hos L.

För att tag sedan hade L med sig en lapp hem som läraren hade skrivit. Det stod:
”Idag har L skött sig bra och jobbat flitigt och koncentrerat hela dagen! Hälsningar ”Läraren”
Jag sa till L:
”Oj! Bra jobbat! Hur lyckades du med det!?”
L svarade:
”Jag låtsades att jag hade tappat rösten hela dagen!”

Den dagen var L så otroligt trött och gnällig efter skolan. Ansträngningen att hålla ihop en hel dag tog all energi. L har sagt att ”Vara tyst är som att hålla andan!”.

olika-syn-2

Nu på jullovet frågade L mig:
”Mamma, skulle du vilja att någon kunde se dina tankar som en film?”
”Nej, det skulle jag inte! Skulle du?”
”Nej! För då skulle läraren se hur ledsen jag är inuti!”

Om L får tillsägelser blir hen ofta väldigt förnärmad. Hen brukar då bli kaxig och otrevlig utåt. Men, som L själv säger, ledsen inuti. Jag tror att läraren bara ser en kaxig unge.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta Ls lärare. Läraren känns som en person som kan ge L skit om jag är en ”jobbig” förälder. Men på något sätt måste jag gå vidare med detta. Jag vill inte att L ska förlora lusten att gå till skolan. Vi har ju redan mer eller mindre två hemmasittande barn. L måste få trivas i skolan och må bra!

Jag tror att anledningen till att C kraschade i skolan har mycket att göra med hur läraren bemötte C i årskurs 5 och hur vi föräldrar blev bemötta av skolan när vi bad om hjälp.

  • Att bemöta andra människor med respekt är så viktigt. Ibland blir det för mycket prestige i saker och för mycket ”vi och dom-tänkande” istället för ”VI” tillsammans. Jag tror ofta att det är där samarbetet mellan skolan och föräldrarna kör fast. Vi måste tillsammans skapa en helhet och lyssna på varandra. Om vi inte gör det kommer barnen i kläm!

fb_img_1472540702027.jpg

Jag tror absolut att
”Barn uppför sig om dom kan!”
Med andra ord:
Om en elev upplevs provocerande så är kraven för högt ställda och eleven får inte det stöd som eleven behöver!
Och det är ju inte mitt fel eller mitt ansvar som förälder att lösa.
Det är skolans ansvar!

respekt-2

21 kommentarer

Filed under Anpassningar, förälder, Kommunikation, Skola

Att vända onda cirklar

Nyligen var vi på BUP med E (11-åringen) får att få lite tips och råd angående hur vi kan tänka för att hjälpa hen med sina tankar. Även E är nästan hemma helt från skolan nu. Ju färre saker E gör desto svårare blir det att göra saker. Det blir en ond cirkel då negativa känslor (”Jag kan inte!”, ”Jag orkar inte!”, ”Det går inte!”) styr Es beteende så att hen stannar hemma. Det är ju samma sak med C men tyvärr var inte hen med och träffade psykologen.

Psykologen ritade upp en del bilder på sin whiteboard och jag har försökt göra dem i PowerPoint.
Hon pratade mycket om att känslan påverkar beteendet och att om känslan är negativ så blir beteendet negativt. Man gör inte det man innerst inne vet att man borde göra, t ex gå till skolan.

kansla-och-beteende-neg

Hon pratade om att det även fungerar tvärtom. Det går att vända cirkeln. Beteendet påverkar känslan. Om jag vet att jag borde göra något, t ex gå till träningen, och det känns jobbigt men jag gör det ändå (jag går emot ”Jag orkar inte!”). Då påverkas känslan och blir positiv för jag mår bra efter jag har gjort det som jag ”borde” göra. Den känslan ger mig sen energi så att det blir lättare att gå emot känslan ”Jag orkar inte!” nästa gång.

kansla-och-beteende-pos

Psykologen sa att vi ska göra som en trappa med små delmål till E. Vi ska prata om vad som fungerar nu och sen bygga på steg för steg med fler och fler saker. Just nu tycker E att det är jobbigt att träffa klassen men att träffa läraren fungerar. Så nu tar vi bort timmarna med klassen och behåller bara timmarna då E ska vara ensam med sin lärare.

Detta är ett exempel. Inte Es trappa.

Detta är ett exempel. Inte Es trappa.

E sa att hen förstod när psykologen ritade upp sina bilder. Jag hoppas att detta hjälper E med tankarna. Igår kom i alla fall E iväg en timme till skolan. Jag hoppas det fungerar idag med!

Bilden nedan såg jag ritad i en ram på en skolvägg. Jag fotade den för jag tyckte att den var så bra. Nu har jag försökt göra om den i PowerPoint. Jag tänkte att C och E ska få den!

tanketrappan

Detta är skolans trappa. Inte psykologens.

Vi har lite att jobba med…

Här är en tom mall så ni kan göra en egen måltrappa! 🙂

maltrappan-mall

Fler av mina egna illustrationer hittar ni här. 

10 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Stress