Kategoriarkiv: Kommunikation
Utrensning
Igår gick jag igenom min mailkorg och rensade och slängde en massa gamla mail. Jag hade kvar mail från 2015! Jag kunde inte låta bli att läsa en del av alla de mail vi genom åren har skickat till skolor och svaren vi har fått. När jag läser vissa delar blir jag riktigt arg. Vi har i vissa fall blivit så otroligt motarbetade.
När Calle (nu 19 år) gick i årskurs 6 (14/15) skulle en specialpedagog komma hem till oss och försöka jobba lite med Calle. Istället för att jobba med Calle försökte specialpedagogen prata med honom och övertala honom att gå till skolan. Detta gjorde att Calle låste sig och vägrade jobba när specialpedagogen kom.
Utdrag ur ett mail vi skickade till skolan vt-15:
”Vi har funderat en del på varför Calle inte ens klarar av att plugga en timme hemma.
Som vi känner och tror beror det till stor del på att både du och vi har lagt för mycket fokus på att han ska till skolan. När skolan kommer på tal låser han sig och inget arbete blir gjort.
Syftet var att lägga fokus på att jobba med matte, svenska och engelska. Nu har fokus hamnat för mycket på att han ska till skolan. Han klarar ju inte det!!! Och varken du, eller vi, är psykologer. Problemet är att hans ”skolsår” fortfarande är så öppet och infekterat… och vi alla tjatar och häller i salt i det sår som kanske till viss del måste få självläka lite…”
Denna specialpedagog fortsatte försöka övertala Calle att följa med henne till skolan så vi fick ge upp den planen helt och hon slutade komma hem till oss.
På vårterminen i åk 6 lyckades vi stötta iväg Calle till skolan efter vår årliga skidvecka (han hade då varit hemma sedan höstlovet). Den veckan tyckte inte rektorn att vi skulle genomföra. På ett möte innan skidveckan sa han ”Ni borde boka av skidresan. Calle måste förstå att om man inte går till skolan får man inte ha kul och åka skidor.” Den rektorn förstod aldrig att Calle egentligen ville gå till skolan men inte kunde. Efter vår skidvecka var han energifylld och tog sig iväg till skolan ett par dagar. Dag 2 satte skolan Calle på att skriva nationella prov i matte.
Då skickade jag detta:
”Som vi sa i måndags balanserar vi på en skör tråd. Gårdagen med dubbla nationella prov blev för mycket för Calle. Nu på morgonen bröt han ihop helt och säger att han inte orkar/kan gå.
Vi kan inte lägga för mycket press på honom. Han vill fixa detta men vi måste ta det i hans takt. Jag hoppas att vi kan stötta honom att återigen ta nya tag. Snälla pressa honom inte. Han måste få uppleva lyckanden.”
Dagen med nationella prov blev Calles sista dag på den skolan.
I åk 7 tillhörde Calle en kommunal högstadieskola men gick till stor del på kommunens ”hemmasittarskola” där man sakta skulle jobba upp skolnärvaro i samarbete med hemskolan.
Det var inte lätt för Calle att ta sig till ”hemmasittarskolan”. Det krävdes mycket av både oss föräldrar och Calle att komma iväg på morgonen. Jag minns ett tillfälle då han hade haft rejäl ångest på morgonen men ända lyckats ta sig iväg, dock utan att ha ätit frukost. Den morgonen fick jag detta mail från pedagogen på ”hemmasittarskolan”:
”Vi har precis skickat hem Calle. Han berättade att han inte har ätit frukost idag och vi måste bygga rutiner som fungerar. En viktig del är att äta frukost. Han är välkommen igen imorgon om han äter frukost.”
Med andra ord var hela vår kämpiga morgon helt förgäves. Segerkänslan att han kom iväg byttes mot känslan av misslyckande då han inte hade ätit frukost. Han kom inte iväg dagen efter.
En pedagog på ”hemmasittarskolan” sa till mig att jag borde låta Calle ta mer eget ansvar. Att jag, enligt honom ”curlade” för mycket. Jag skrev sedan detta mail till honom efter några dagar av total skolfrånvaro:
”Detta att jag har lagt ner ”curlingen/hjälpen” verkar ha lett till att Calle är i en rejäl svacka. Han känner sig orkeslös, låg och förvirrad säger han. Vi behöver ha mer tänk kring hans asperger (energinivåerna) och han behöver mer förutsägbarhet (schema) så han blir trygg med vad som ska hända.”
Som mamma kände jag att jag ville stötta mitt barn men då blev jag ifrågasatt. Samma pedagog sa också vid ett tillfälle att ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning!” Han sa att han tyckte att Calle använde härskarteknik och körde med oss föräldrar. Till saken hör att Calle hade varit hemma från skolan i 8 månader innan han fick sin diagnos. Vad levde han upp till då?
Calle tyckte det var jättejobbigt att gå till matsalen med ”hemmasittarskolan” då matsalen tillhörde en annan stor högstadieskola. Vi mailade pedagogerna följande:
”Calle var först nöjd med sin dag. Men nu vid nattningen började han gråta och sa att han bara inte kan äta lunch på högstadieskolan. Han sa att han hade varit nervös och stirrig idag i matsalen och väldigt orolig över att träffa någon han känner. Han hade träffat en gammal fotbollskompis som hade undrat vad Calle gjorde där eftersom han visste att Calle inte går i någon av åk 7-klasserna. Calle visste inte vad han skulle svara…
Jag hoppas att han lyckas ta sig till matsalen även imorgon men misstänker starkt att han inte kommer att fixa det utan istället går hem kl. 11:30. Han sa att han kan jobba en extra timme och ta med en banan bara han slipper lunchen. Jag tycker det är synd om en ”lunchlåsning” sätter käppar i hjulet för fortsatt framgång med skoltimmar.”
Calle hade under hösten ökat närvaron från 1 h/dag till 2 och sen 3 h/dag och nästa steg enligt pedagogerna var lunch i den stora matsalen. Vi fick följande svar:
”Skolan har en skolträningsplan som alla elever ska följa. Att äta lunch är nästa steg. Vi förstår att detta är ett moment som kan vara jobbigt för många ungdomar men vi anser att det är viktigt att Calle följer med på lunchen”.
Med andra ord fick han inte slippa lunchen för ”alla skulle äta lunch”. Det slutade med att allt han hade jobbat upp raserades. Stressen över lunchen förstörde allt och han slutade helt att gå dit. Istället för att bygga på det som fungerade fick Calle känslan att han var dålig som inte klarade det som förväntades av honom.
Detta skickade jag till högstadieskolan Calle tillhörde när han samtidigt gick på ”hemmasittarskolan” och ingen hade hört av sig till honom på ett par månader:
”Jag skulle uppskatta om ni inte bara låter Calles frånvaro gå obemärkt förbi. Ni kanske kan messa honom och skriva att han är saknad (xxxx du har ju hans nr). Inte pressa honom utan bara låta honom veta att han inte är glömd… Vi föräldrar kan inte göra mer än det vi redan gör. Ni måste möta upp honom och oss.” Nästan all kontakt var på vårt initiativ.
Emil (nu 16 år) har alltid blivit väldigt trött av skolmiljön. I hans fall kom corona faktiskt som en räddare i nöden då han äntligen fick lov att plugga hemma. Vi föräldrar hade åtskilliga gånger försökt förmå skolan att skicka hem arbetsuppgifter till Emil men kommunens ”hemmasittartexpert” sa nej ”Skola ska ske i skolan”. Vi föräldrar kände att Emil skulle må bra av att få studera hemma och bygga upp känslan ”Jag kan!”. Emil blev oerhört stressad av allt han missade och det tog all hans energi.
I ett mail från ”hemmasittarexperten”:
”Jag vet att det är i all välvilja ni föreslår andra sätt för honom att komma till skolan. Det vill jag dock inte att ni gör. Den planen vi har bestämt är den vi ska hålla oss till. Den kommer aldrig att gå vägen om det görs ändringar och nya förslag. Nu ska vi jobba för att eleven ska återgå till normal utveckling. Det gör man genom att följa planen vi har. Vi behöver sitta ner i båten och följa upp, utvärdera och ändra vid bestämda tillfällen, inte när det ”dippar”.
Som jag sagt tidigare handlar det i korthet om att eleven ska vara trygg i att det som är bestämt står fast även fast orken tar slut. Eleven ska inte behöva förhålla sig till nya strategier eller bli stressad över och psykiskt nedslagen av att hen inte klarar ännu ett sätt skolan försöker få tillbaka hen.”
Nästan två år senare, när corona kom, fick Emil plugga hemma. Precis som vi föräldrar trodde gav det Emil en push och självkänsla vilket sedan ledde till skolnärvaro. Det hjälper inte att grubbla på det som har varit men jag kan inte låta bli att undra om inte Emil hade tagit sig tillbaka till skolan tidigare om de pedagoger och rektorer vi har mött hade lyssnat mer på oss föräldrar.
Detta är bara ett axplock av all korrespondens som har förekommit. Tydligt i många mail är att vi föräldrar har känt av och försökt lyssna in våra barns ork och mående men skolan har inte lyssnat på oss. De har haft sina egna tankar om vad våra barn BORDE klara. Trots att våra barn gång på gång visade tydligt att kraven var för höga fick de fortsatt press från ”skolplikt” och tyckande.
Det har varit så oerhört tufft. När jag läser gamla mail kan jag direkt känna i kroppen hur det var då att leva i ett kompakt vakuum av ångest. Tack och lov har Emil nu en fungerande skolgång och Calle gör andra framsteg och blir mer och mer självständig. Jag hoppas att min bok kan göra skillnad på något sätt så att familjer inte ska behöva gå igenom det vi har gått igenom.
Share this:
Ramar och kramar
Som förälder (och pedagog) måste man sätta ramar/gränser och visa vad som är rätt och fel. Detta kan man göra på olika sätt. Jag tror att det bästa är att göra det genom vägledning och ramar. Givetvis kan jag reagera och bli arg om mitt barn gör något dumt men jag tror inte på att skrämma till lydnad. Det kommer ändå inte att fungera nästa gång. Vi ger våra barn ramar och försöker lära dem rätt och fel.
Nyligen gjorde ett av våra barn ett bus med några kompisar. Det var ett ganska oskyldigt bus. Den ena kompisens förälder reagerade med att hitta på ett relativt hårt straff till sitt barn. Jag vill inte ge ett straff till mitt barn. Mitt barn sa att buset var kompisens idé men jag förklarade för mitt barn att mitt barn är lika ansvarig som den som hittade på buset. Är man med så är man ansvarig. Annars måste man säga stopp och inte vara med. Mitt barn och jag hade ett långt samtal men barnet fick ingen konsekvens. Jag tror att mitt barn lärde sig mer av vårt samtal än av att eventuellt bara ha fått skäll och en bestraffning.
Men uppfostrar inte vi våra barn? Tappar de inte respekten för oss? Nej, de gör inte det. Om vi gormar och skriker – är det något att respektera? Om vi straffar dem – är det något att respektera? Eller är det bättre om vi har bra samtal, ger ramar och behåller en bra relation?
Jag vill att mina barn ska våga komma till mig om de har gjort något dumt. Jag vill att de ska känna sig trygga med att t ex ringa hem om de mår dåligt efter sin första fylla eller något liknande. De ska inte känna sig rädda för mig. De ska veta att jag kan bli både arg och besviken men de ska känna sig trygga.
Jag tror på att ge ramar och kramar.
Share this:
Lösenordsskyddad: Lågaffektivt bemötande eller inte?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande
Jobbig ärlighet
Calle är 17 år och har asperger/högfungerande autism. Ibland kan man höra någon säga att personer med autism inte kan ljuga. Jag vet inte om det stämmer direkt. Jag tror att alla kan ljuga. Däremot så berättar Calle väldigt mycket för oss som jag tror att många andra tonåringar undviker att berätta för sina föräldrar.
Calle umgås en hel del med de som är ett år äldre, dvs 18 år. Han har även några han umgås med som är 20 år. Vi vet att Calle har druckit alkohol. Han har berättat det för oss. Inte för att vi har frågat utan han har sagt ”Jag har druckit lite idag om ni undrar!”. Vi har inte ens undrat eftersom vi inte hade märkt det om han inte hade sagt det. Nu när vi vet så börjar vi ju undra lite mer om man säger så…
En gång ville Calle vara hos oss med ett gäng kompisar. Vi har en källare med egen ingång. Där finns pingisbord och TV. Jag sa till Calle att de gärna får vara hos oss men att jag absolut inte vill att de dricker alkohol. Jag har sagt att om de dricker hemma hos oss så kommer jag att ringa alla föräldrar (det har jag gjort en gång tidigare). Vi har låst in den alkohol vi har hemma.
Calle och hans kompisar kom till oss vid 22-tiden. Calle kom upp och sa ”Hej!”. Jag sa ”Ingen alkohol där nere nu va?” och Calle svarade ”Nejdå! Ingen fara! Vi drack upp allt innan vi kom hit!”. Varför sa han så?! Han hade ju bara kunnat säga ”Nejdå!”. Han luktade inte alkohol så jag hade inte märkt något om han inte hade sagt det.
En gång berättade Calle att han hade varit på en fest där det förekom droger. Efter det köpte jag hem drogtester så Calle får lämna urinprov lite då och då helt oförberett.
Jag uppskattar att Calle berättar saker för oss. Det är värt mycket att han berättar var han är, vad han gör och vilka han är med. Samtidigt kan det ibland vara svårt att hantera det han berättar. Han verkar inte alls ha ett filter för vad som är lämpligt att berätta för sina föräldrar. Han ”skvallrar” ibland på kompisar och det blir då svårt att göra något åt det eftersom Calle säger ”Ni får inte säga detta till X föräldrar!”. Om vi då informerar föräldrar kommer Calle att sluta berätta för oss och det vill vi ju inte. Jag har sagt till honom att om han berättar att en kompis t ex tar droger eller gör något annat farligt eller kriminellt så kommer jag att kontakta föräldrarna eller göra en orosanmälan till Socialtjänsten.
Det är inte lätt inte… Men hellre att han berättar för mycket än för lite.
Share this:
Under autism, Kommunikation
Lösenordsskyddad: Vikten av att brinna
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Förståelse, Kommunikation, Skola
Ständiga försök att hitta nya möjliga vägar
Jag är inte den som ger upp. Jag ger aldrig upp. Om något inte fungerar så försöker jag hitta ett sätt att lösa det.
Ibland är det svårt att få L att göra vissa saker som hen inte vill. Det kan vara att duscha t ex. Trots att vi har veckoplanering med bestämda duschadagar och sätter timetimern innan duschdags så kan det ändå bli motstånd från L ibland. L lägger ner oerhört mycket mer energi på att tjafsa om duschandet än på själva duschandet.
Jag har gjort en energitermometer till L. Med den försöker jag visa L att hen gör av med alldeles för mycket energi på att tjafsa. Några gånger har jag lyckats korta ner motståndssituationer med hjälp av den. Jag hoppas att det blir bättre och bättre.
C sa till mig att den ser ut som en snopp. 😂 Det hade inte jag tänkt på. Och L har inte sagt något. Än 😉
E har ett bakslag gällande skolan nu. Det är många jobbiga tankar som stör: ”Det går inte”, ”Jag kan inte” osv. En vän har ett barn som har det tufft. Hennes barn har fått en liten soptunna att lägga ner sina jobbiga tankar i. Jag blev inspirerad och gjorde en bild med en soptunna till E. Tanken är sen att hen ska skriva ner sina jobbiga tankar på lappar och sen sätta dem på tunnan.
Jag var lite orolig för att E skulle rata idén och säga att det var töntigt, men E tog emot den. Om det hjälper återstår att se.
Det gäller att hela tiden tänka nytt och testa olika saker. Det finns möjliga vägar och passager. Det gäller bara att hitta dem och att ibland även hitta rätt nyckel.
Share this:
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!
Om boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide”
Jag har precis läst ut boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide” av Carolina Lindberg (Natur & Kultur, 2016).
Att vara tonårsförälder är tufft för de flesta, men att ha en 16-åring med asperger/högfungerande autism (C) och en 13-åring med ADD och autistiska drag (E), är nog lite tuffare än vanligt. Sen slänger vi in vår 9-åring med ADHD i mixen också så kanske ni kan ana lite hur det kan vara hemma hos oss 😉
Boken bjuder på både fakta och berättelser att känna igen sig i. Läsaren får råd om hur man kan förstå sin tonårings reaktioner och tips på hur vi kan underlätta kommunikationen.
Något jag har märkt är att mina tonåringar lätt blir stressade av saker. E blir stressad av en rörig miljö och av för mycket att göra. C blir stressad av yttre krav.
På sidan 48 tar boken upp stressorer.
”Att anpassa antalet stressorer för ungdomar med AST till en hanterbar nivå är inte jättelätt, men ofta möjligt att påverka. Att ta bort tonåringens personlighet och medfödda skörheter varken kan eller vill vi, men vi kan hjälpas åt med att hitta sätt att hantera den sårbarheten”.
Det som har stressat C och E mest har varit skolmiljö, skolarbete och skolkrav. Båda blev utmattade av skolan. På kuppen blev även vi föräldrar utmattade och detta tar boken också upp.
Hemma har vi anpassat mycket och vi jobbar hela tiden med att ställa rimliga krav på våra tonåringar utan att ställa överkrav. Både C och E kraschade i skolan i mellanstadiet och de fick diagnoser sent. På BUP sa de att de trodde att de hade klarat skolan så pass länge ändå för att vi hemma har kravanpassat och tagit bort stressorer utan att vi har tänkt på det. Så är det kanske. Tyvärr blev det ju så att skolan inte lyssnade på oss när vi signalerade att våra barn inte orkade med skolan. Vi NPF-föräldrar är ofta experter i motvind.
Boken tar på sidan 136 upp begreppet ”Att curla”. Det kändes lite skönt att läsa det avsnittet för jag känner i hjärtat att vi gör rätt som ”curlar”. Vi kompenserar för oförmågor/svårigheter.
”Så när aningslösa förstå-sig-påare skriver krönikor om föräldrar som curlar sina barn får vi gissa att de inte menar föräldrar som hjälper sina barn med AST från att gå sönder av samhällets krav”.
Sidan 44 ”Självklart är det vårt jobb som föräldrar att fylla våra barns ryggsäckar med livskunskaper så att de kan kliva ut i vuxenvärlden med en beredskap att klara sig. En livskunskap är att kunna koka makaroner. En annan kan vara att veta att det finns människor som stöttar en och ställer upp för en när man har det tufft”. Exakt!
Balansen mellan att erbjuda trygghet och att ställa krav som leder till utveckling är svår (s. 58). Jag har perioder då jag testar att göra som jag förr ansåg att man ”borde göra” med barn. Men det fungerar inte med mina barn. Så är det bara!
Tonårstiden är en ”svängig” tid. Dessa svängningar blir ofta ännu tydligare hos ungdomar med AST. Boken nämner att man som AST-förälder redan är van vid och rustad för dessa svängningar eftersom barnen inte har följt den förväntade utvecklingskurvan och ofta är ojämna i sina förmågor. Detta innebär att vi föräldrar är mer flexibla. Det håller jag med om! Flexibilitet får vi träna på hela tiden!
I tonåren kommer frågor om kroppen och sexualitet, funderingar kring vem man är osv. Boken tipsar om UMO (Ungdomsmottagningen på nätet) där det finns svar på många frågor.
Boken tar också upp hjärnans utveckling (s. 82-84). Det som utvecklas sist i hjärnan är pannloberna där vi har vår förmåga att planera och organisera, förstå sociala koder, tänka långsiktigt mm. Inte konstigt om detta blir extra utmanande för en tonåring med AST!
I kommunikationen med tonåringen så tipsar boken om att använda skrift såsom sms och mail eller lappar. Det skriftliga finns kvar och det brukar bli kortare vilket gör att tonåringen slipper lägga energi på att sortera ut det som är viktigt. (I detta blogginlägg har jag skrivit mer om kommunikation med tonåringar. Boken tog upp liknande tankar).
Boken tar även upp vikten av att ta hjälp av ”samhället” (t ex Socialtjänsten, LSS, Habiliteringen) om livet som förälder blir för tufft. Här vill jag tillägga att det är lättare sagt än gjort! Man blir mest bollad mellan olika instanser och ingen tar riktigt ansvar.
Detta blogginlägg skulle kunna bli hur långt som helst. Jag avslutar innan det blir en egen bok om boken 😉
Boken är lättläst och informativ. Rekommenderas!
Share this:
Att sätta gränser och samtidigt försöka behålla en nära relation
På lördagskvällen hade C (min 15-åring med asperger) och jag ett sådant där sällsynt djupt och förtroligt samtal. Jag älskar de tillfällen vi har dessa samtal.
Jag gick in till C och satte mig på sängen. C satt vid datorn. Jag sade ingenting utan satt bara där en stund och tittade när C spelade.
Efter ett tag sa C att hen skulle ut och träffa kompisar lite senare på kvällen. Vi pratade lite om kompisar och då sa C plötsligt:
”Min kompis F får ett glas vin av sin mamma varje fredag!”
”Va? Har F sagt det?”
F är också 15 år.
”Ja! Och E och W får cigaretter och snus av sina föräldrar ibland!”
E och W är 16 respektive 14 år.
”Det låter ju helt sjukt! Pappa och jag skulle aldrig ge dig alkohol! Eller något annat otillåtet!”
”Nej, jag vet. Och det tycker jag är bra! Jag tycker det är konstigt att deras föräldrar gör så!”
”Ja jättekonstigt!”
”Mamma, du och pappa har ju låst in all alkohol. Men för några veckor sedan hade ni en sån där box med rött vin som ni hade glömt låsa in. Då snodde jag lite i en petflaska. Jag vill att ni ska veta det. Förlåt! Det var i alla fall inte gott. Jag ska inte ta mer men ni kan väl låsa in den också?”
”Vad bra att du är ärlig. Du är 15 år och får absolut inte dricka alkohol! Vi låser in den!”
C berättar mycket för oss och vi sätter gränser men vi vill samtidigt behålla relationen så att C inte slutar berätta. Ibland är balansen svår.
Vi försöker köra på medstånd istället för motstånd i den mån det går. Men jag skulle aldrig ge alkohol till min 15-åring.
(Bilden är från Messenger)
Vi har blivit ”granskade” många gånger av Socialtjänsten pga orosanmälningar för Cs höga skolfrånvaro. Vi har blivit ”godkända” varje gång.
Föräldrarna till dessa barn blir inte granskade för deras barn går i skolan.
Är måttet på en bra förälder baserat på om barnet går i skolan eller inte? Det kanske är läge att granska några andra föräldrar ibland…
Jag hoppas att C känner sig trygg med att hen kan fortsätta berätta saker för oss men också vet att vi sätter gränser när det behövs.
På något sätt ska vi ta oss igenom tonåren. Det är verkligen en prövning! 😅
Share this:
Vikten av tydlighet
Jag har många gånger varit inne på hur svårt det kan vara att kommunicera. Det är så komplicerat att jag och maken till och med har gått en kurs om det. 😉 Det är verkligen ett annorlunda familjeliv att vara NPF-förälder.
Här är några exempel på kommunikationsmissar:
Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst! Jag hamnar ofta i fällor som jag själv har riggat.
Fyll gärna på med egna exempel i kommentar. 🙂
supermamsen 