I veckan har vi varit på Habiliteringen med Emil (15 år, add och autism nivå 1). Han har själv en stor vilja att bli mer självständig. Hittills har han haft massor av olika ringsignaler i mobilen, tex ringer den vid väckning, när han ska lämna soffan och göra sig iordning, fem minuter innan han ska gå hemifrån och så vidare. På Habiliteringen fick han istället en app som heter Handi som han ska prova på. Den är som en kalender där man kan lägga in bilder, checklistor och påminnelser. Han har ny tid om ett par veckor då vi ska utvärdera vad han tycker.
Det är viktigt att han kan göra saker i små steg. Om kraven blir för höga så går det inte. Antingen ger han upp eller så blir han för trött och backar. Detta gäller alla mina tre barn och även mina elever. Rimliga krav är en förutsättning för att lyckas.
I mitt flöde på Facebook hade någon delat en bild som inspirerade mig. Jag tror att bildens ursprung är @GospelJosiah på Twitter men jag är inte helt säker då namnet inte går att tyda. Jag fick tips om att bilden kommer därifrån. Bilden är ritad och föreställer två stegar upp till himlen med människor som vill nå upp till himlen. Jag blev som sagt inspirerad och gjorde en egen bild på datorn. Min bild innehåller även blommor för att symbolisera att man vissnar om man inte får rätt förutsättningar.
Jag hoppas att mina barn känner att de kan ta saker i sin egen takt. Samtidigt känner jag att vissa krav måste vi ändå ställa på dem så att de kan nå sin fulla utvecklingspotential. De ska med andra ord ligga på den proximala utvecklingszonen som den pedagogiska teoretikern Vygotskij pratade om. Att ligga i den proximala utvecklingszonen innebär inte att ställa överkrav utan ge en liten utmaning men med möjlighet att lyckas. Klokt!
supermamsen 