Etikettarkiv: npf-förälder

2020 – ett pissår?

Vissa delar av 2020 vill jag gärna slippa!

Har 2020 varit ett pissår? Många tycker det. Visst! Covid-19 är piss. Att många har varit svårt sjuka är tråkigt. Att många har dött av covid-19 är väldigt sorgligt. Att ha covid-19 var inte kul. Att inte få krama nära och kära och inte få umgås inomhus känns konstigt och ledsamt. Men om jag bortser ifrån allt detta och tänker på hur året har varit för mig och min familj så måste jag säga: 2020 – ett bra år!

Vi är inte den mest sociala familjen i vanliga fall heller. Vi har sällan gäster och vi blir sällan bortbjudna. Ingen större skillnad mot ett vanligt år.

Maken har jobbat hemifrån sedan i mars vilket på många sätt har underlättat vår vardag. Att han är hemma gör att Emil, som har anpassad studiegång och ett selektivt ätande, får hjälp med att få i sig lunch varje dag. Det ger också Linnéa möjlighet att få gå hem direkt efter skolan istället för att stanna på fritids sent på eftermiddagen.

Vi är inte en familj som brukar åka på utlandssemester. Vi åkte faktiskt på en solresa sommaren 2019 och det var den första sedan 2010. Tur att vi hann göra den resan! Vi hade inga planer på någon resa i år. Som vanligt för oss med andra ord.

Året har lett till större möjligheter för mina killar att plugga hemifrån vilket har gynnat dem båda. Covid-19 har öppnat dörrar. De har båda haft det bästa året på länge.

Vi har hittat nya sätt att umgås. Utefika, uteglögg, duka ute vid olika bord och äta middag med våra föräldrar. Umgås med avstånd utan kramar men med mycket kärlek.

Vår familj har umgåtts mer. Vi har gjort utflykter och haft filmkvällar hemma i soffan. Vi går bara på bio ett par gånger/år i vanliga fall också så stängningen av biografer har inte drabbat oss heller.

Min bokdröm gick i uppfyllelse och boken kom ut i mars. I somras blev den även e-bok och i november ljudbok. Boken har fått fina recensioner och jag känner att den verkar landa rätt.

Jag har provat på att föreläsa digitalt. Det hade jag förmodligen inte gjort om vi inte hade haft en pandemi.

På min arbetsplats försöker vi ha fritidsverksamheten ute i så stor utsträckning som möjligt. Barn med minsta lilla symptom rings hem. Det känns som om vi aldrig har haft så friska barn på plats! Det är i alla fall inte i skolor smittan drivs.

Givetvis ställer covid-19 till det på olika sätt. Livet kan kännas absurt, som en konstig film. Avståndsmarkeringar i affärer och påminnelser om att hålla avstånd i högtalarsystemet. Påminnelser om handtvätt och handsprit. Uppdaterade siffror om antal smittade och döda. Ingen uppmuntrande läsning.

Snart kommer ett nytt år. 2021. Jag vill gärna behålla en del av det fina som kom med 2020 men utan en pandemi.

Kom igen! Nu gör vi allt för att 2021 ska bli ett friskare år.

Tack för att just du hänger med i mitt liv. Jag uppskattar alla kommentarer som ger stöd och igenkänning. TILLSAMMANS kämpar vi på!

Kram! Gott slut och gott nytt år! ❤

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Den här julen får vi andas

Nu närmar sig julafton. Jag ser framemot lediga dagar och mys med familjen.

Häromdagen slog det mig att det här är första gången på flera år som vi inte har blivit uppringda av socialtjänsten precis innan jul. Våra killars skolor har nämligen gjort orosanmälningar baserad på deras skolfrånvaro precis innan jul (och innan sommarlov) i flera år.

Dessa orosanmälningar brukar leda till jobbiga tankar och känslor för oss föräldrar och våra barn blir oroliga. Möten med socialtjänsten bokas in i mellandagarna och sen precis efter nyår brukar vi få besked om en utredning ska startas eller inte. Avkopplande jul och nyår? Knappast!

Dessa anmälningar (ca 10 stycken de fem senaste åren) har lett till ett par utredningar som har visat att vi är samspelta och resursstarka föräldrar med god omsorg om våra barns behov. Det har lett till att socialtjänsten har bollat tillbaka ansvaret till skolan. Det har inte lett till något stöd. Däremot har det lett till många MM ( Meningslösa Möten) som har krävt att vi har varit borta från jobbet. Det har tagit energi från oss som vi gärna hade lagt på annat.

Den här hösten har våra barn haft hög NÄRVARO. Beror det på att vi föräldar först nu har börjat ta skolplikten på allvar? Beror det på att vi först nu har börjat stötta våra barn? NEJ! Det beror på att de mår bättre nu och för att deras skolor har gett dem rätt förutsättningar (det krävdes visst en pandemi).

Jag vet att vi inte är ensamma om att bli anmälda precis innan jul. Jag vill skicka styrka och kramar till alla er som kämpar för era barn. ❤

Den här julen får i alla fall vi andas.

8 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Socialtjänsten

Utsläppta

Äntligen är vi friska igen efter vår covid-19-period. Vi är utsläppta ur huset! 🙂 Vi har varit väldigt noggranna med att följa alla restriktioner och vi har hållit oss hemma tills vi alla har varit symptomfria i minst två dagar. Mina symptom höll i sig längst så alla andra har kunnat återgå till jobb/skola lite snabbare än jag.

Både Linnéa och Emil är tillbaka i skolan. Tyvärr har dock Calle, som gör praktik nu, fastnat hemma. Det är aldrig bra när rutiner bryts. Nu tycker han att det känns konstigt att komma tillbaka efter så många veckor hemma. Jag hoppas att han studsar tillbaka igen. En del av mig känner mig oförstående och vill pressa Calle. Jag måste dock tänka på hur det är för honom. Hade han KUNNAT gå hade han gjort det. Nu behöver han samla sig för att sedan orka igen.

Maken, som jobbar hemifrån i dessa tider, tyckte nog att det var väldigt skönt när jag kunde åka till jobbet i måndags. Det är inte alltför bra för familjesämjan att vara helt isolerade tillsammans i nästan en månad! 😉 Maken har försökt jobba och jag har varit uttråkad och pratsjuk.

Något som är fantastiskt härligt är att Linnéa nu under hösten har fått många nya kompisar. Det är elever i hennes klass som hon har börjat umgås med. De hänger hos varandra efter skolan och i natt sov Linnéa över hos en kompis. Jag är så himla glad för Linnéas skull. De pratar med varandra i telefon, de pratar om vad de ska ha på sig i skolan dagen efter, det tisslas, tasslas och fnissas. ÄNTLIGEN!

Emil kämpar på med sina ämnen i skolans lärstudio. Han har nu lektioner två timmar om dagen och läser fyra ämnen. Han har en del oro för gymnasievalet. Han kommer inte att hinna få ihop betyg till ett högskoleförberedande program som han vill gå utan måste läsa in några ämnen ett år på Individuellt Alternativ.

Julen närmar sig och i år har vi plockat fram julsaker ovanligt tidigt. Många verkar göra det. Jag tror vi alla behöver ljuset och något att se framemot. 2020 är på många sätt ett pissår men för vår familj har året även varit positivt på olika sätt.

Jag känner mig glad över att min bok har fått många fina recensioner (både den tryckta boken och ljudboken). Min förhoppning när jag skrev boken var att den skulle ge stöd och igenkänning och den verkar fylla sin funktion. Det betyder så himla mycket för mig att den bidrar med något och kan hjälpa och stötta. Jag hoppas att boken även når pedagoger och skolledare.

Nu ska jag dricka lite glögg och mysa med familjen ❤
Önskar er alla en mysig andra advent imorgon!

3 kommentarer

Under Hemmasittare, Vardag

Vissa dagar…

Vissa dagar…

1 kommentar

Under förälder, Vardag

Framgångsmöten

Det känns så otroligt härligt för den här hösten har vi haft framgångsmöten. Vi är oerhört vana vid möten såsom anmälningsmöten på socialtjänsten, möten om frånvaro, möten om att barnen inte når kunskapsmålen och så vidare. Dessa möten lämnar vi med ont i magen, stress och oro.

Den här höstens möten har varit positiva. Killarna har 100% närvaro enligt sina scheman. Linnéa har haft ett par sjukdagar. Vi har haft ett utvecklingssamtal för Linnéa (åk 5) då vi fick höra att hon når målen i alla ämnen. Vi har haft ett möte med Emil (åk 9) då vi har utökat hans schema i studion med några timmar till/vecka och ett till ämne.

Calle (18 år) har själv haft möte med sin mentor och handledaren på praktikplatsen och ökat från tre till fyra dagar praktik i veckan. Det känns nästan overkligt att Calle, som förr låste sig och knappt kunde följa med på möten, kan gå på ett möte själv och föra sin egen talan.

Äntligen har killarna varit mer mottagliga för att ta emot hjälp. Calle träffar både arbetsterapeut och psykolog och Emil har haft möte med en kurator på habiliteringen och har en tid med en arbetsterapeut om ett par veckor. Vi kör killarna till deras möten men Calle hade sitt möte själv med arbetsterapeuten sist.

Hade någon sagt till mig för sex månader sedan att vi skulle ha det så här sex månader senare hade jag inte trott på det. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men något är det. Kanske har killarna läkt nu, kanske har de mognat, kanske har vi hittat ett ”lagom” och gett dem möjligheten att lyckas och själva påverka och vara delaktiga i sina scheman, kanske är det att de äntligen lyssnar på oss vuxna och följer den plan vi har bestämt (istället för att som Emil gjorde förr vägra gå kortare dagar utan istället gå heltid med sin klass och sen rakt in i kaklet).

Nu närmar vi oss det där förödande höstlovet som jag egentligen bara skulle vilja ställa in. Go-with-the-flow är vad vi behöver nu. Inte en ledig vecka. Vi behöver inte vintertid heller. Det är alltid jobbigt när en timme ska ställas om i rutiner. Jag önskar att vi bara kunde skippa både höstlov och vintertid men det är tyvärr inget jag kan styra över.

Jag njuter i alla fall av framgång just NU!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Jag vill stanna tiden

Sommaren är den lilla bron.
Den är så kort och går så fort.
Innan sommaren var det stress, press, oro, skolplikt, orosanmälningar och möten. Ledsna barn och uppgivna föräldrar.

Efter sommaren kommer… ja vad?
Jag vet egentligen inte.
Varje sommar fylls jag av hopp inför hösten. Nu kanske det är mina barns tur.
Jag fylls av tro och hopp på ett bättre år.
Men varje sommar känner jag också stark oro.
Jag vet hur det brukar bli.

Jag vill ha en längre bro.
Jag vill stanna tiden nu när barnen är lediga och mår bra.
När deras hud är solbrun och ögonen glittrar.
När de inte behöver känna att de misslyckas. När de vaknar och känner att dagen är deras.
När de bara kan njuta.

Jag vill ha lyckliga barn! Barn som känner att de duger som de är.

Kan de känna så i skolans ”box”? Måste de återigen anstränga sig för att orka med och passa in? Måste de återigen bli utmattade och känna sig misslyckade?

Låt det vara mina barns tur nu! Låt Emil få fortsätta med hemmastudier som har gått så bra under pandemin.

Låt Calle få en bra praktikplats med stöd från en kunnig handledare.

Låt Linnéa få det stöd hon behöver i skolan så att hon fortsätter orka.

Är det äntligen mina barns tur nu?

8 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare

Fan att jag måste bli påmind

(Bilden är från Messenger.)

Just nu är vi i den jobbiga processen att söka omvårdnadsbidrag. Vi hade tidigare beviljat vårdbidrag till och med mars 2021 men på grund av nya regler måste vi söka om.

Jag skickade in ansökan för våra tre barn i augusti. Nu i veckan fick vi äntligen ett brev med en tid för telefonintervju. Kvinnan på Försäkringskassan sa att jag skulle förbereda mig inför intervjun genom att fundera över i vilka situationer mina barn behöver stöd samt hur mycket tid det tar i anspråk.

I morse vaknade jag ca. kl. 7:20 och kunde inte somna om. Istället gick jag upp och satte mig i soffan med laptopen i knät för att skriva om mina barn.

Jag har:
Calle 18 år med asperger/autism nivå 1. Han har varit hemmasittare i mer eller mindre 5,5 år. Tar anti-depressiv medicin.

Jag har Emil 15 år med adhd huvudsakligen ouppmärksam form/add med autistiska drag och arfid (selektivt ätande). Tar anti-depressiv medicin. Mycket hög problematisk skolfrånvaro i tre år.

Jag har Linnéa 11 år med medelsvår ADHD kombinerad form och delvis selektivt ätande. Tar ADHD-medicin.

Alla tre tar melatonin.

Som förälder till dessa fantastiska barn försöker jag att glädjas åt och lägga fokus på de saker som fungerar, hur små sakerna än må vara. Jag försöker se små myrsteg framåt och våra små vardagsmirakel. Jag jobbar med mina tankar och med acceptans. Det är som det är och detta är mitt liv.

Nu med kravet på mig att pränta ner allt vi gör blir jag alldeles matt. Fan att jag måste bli påmind! När jag sitter och skriver börjar tårarna rinna. Hur 17 orkar vi allt detta egentligen? Hur länge till måste vi orka? Orden på pappret, mitt liv, föder en uppgivenhet. Skit också! Jag vill ju vara glad över och lägga fokus på att Calle, 18 år, en gång den här veckan faktiskt fixade frukost själv. Det brukar han aldrig göra. Jag vill vara glad över att Emil, 15 år,  förra veckan komihåg sin medicin två gånger. Jag vill lägga fokus på att Emil en gång efter årsskiftet har träffat en kompis. Jag vill lägga fokus på att Linnéa cyklade till och från skolan själv två dagar förra veckan. Jag vill lägga fokus på våra mirakel!

Jag inser att just dessa glädjande undantagsfall, som jag egentligen vill lägga fokus på, kan jag inte ens nämna i intervjun. Om jag nämner det kanske kvinnan tror att det alltid fungerar och det gör det verkligen inte. Alltså måste jag berätta om hur vi varje vardag försöker få upp våra killar ur sängen. Att det ofta tar två timmar att väcka Emil. Att inget av våra tre barn ställer en väckarklocka och kommer upp själv. Att alla behöver hjälp med alla måltider. Att alla behöver skjuts till skolan. Att killarna har ca 90-95% skolfrånvaro. Att Emil har ångest vissa dagar så vi måste vara hemma från jobbet och stötta honom. Att vi behöver påminna våra barn om duschning och medicin. Att de behöver en Time Timer på morgonen. Att killarna inte äter något när de är hemma en skoldag utan är vrålhungriga när vi kommer hem från jobbet. Att våra barn inte har några hushållssysslor. Att vi måste hjälpa och stötta om de ska städa sina egna rum. Att Emil aldrig har åkt buss själv. Att vi måste laga flera maträtter varje dag. Att inget av våra barn kan göra läxa/skolarbete hemma utan konstant stöd. Att det tar en evighet att natta Linnéa. Att vi ofta har flera möten i veckan för våra barn. Att både jag och maken har gått ner i arbetstid för att kunna stötta våra barn. Att vi i nästan varje moment måste vara dirigenter/hjälpjag åt våra barn. Och mycket mer… Jag skickade in en bilaga på flera sidor med ansökan och kvinnan sa att intervjun skulle utgå från den. Jag hade hoppats slippa den dränerande intervjun.

Tänk om jag börjar gråta under intervjun som jag gjorde förra gången. Tänk om hon misstror mig? Tänk om hon inte förstår hur mycket vi sliter… Att söka omvårdnadsbidrag tär. Det är så oerhört tungt att behöva rabbla allt det jobbiga. Jag hoppas att intervjun går bra och att hon ser vilket jobb jag (och maken) gör varje dag. Det är tur att jag inte tvingas tänka på allt detta jämt – då hade jag aldrig orkat!

15 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Läs mig

I dessa tider är det många som är hemma mer än vanligt. Då kan man passa på att läsa eller lyssna på en bok. Jag har en hel hög jag vill läsa. 😊


Min bok finns på Bokus, Adlibris, CDON och Akademibokhandelns nätbokhandel. Den återfinns också på vissa bibliotek. Be gärna ditt lokala bibliotek att köpa in den.

Glad påsk! 🌸

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Intensivt

Jag har varit hemma i snart tre veckor med halsont. Även Linnéa är hemma med halsont. Segt detta. Vi följer de direktiv vi har fått från Folkhälsomyndigheten och håller oss hemma. Maken jobbar hemifrån.

Emil och Calle har vissa skoluppgifter de ska göra hemma. Linnéa har läxa att göra hemma eftersom hon är hemma sjuk. Ingen av dem är självgående i detta. Jag får pusha och peppa. De jobbar inte om jag går därifrån. Calle hade problem med sin inloggning idag och då gav han upp. Calle har fyllt 18 år men behöver fortfarande mycket stöd. Emil blir aldrig nöjd med det han skriver och ger upp. Det gick bättre för Emil förra veckan. Linnéa har ingen uthållighet. Jag behöver hjälpa alla tre samtidigt och maken behöver jobba. Jag räcker inte till. Tack och lov har Calle hjälpt Linnéa lite med läxan.

Luncherna är jobbiga. Vi kommer på mat men att komma på mat som alla kan äta är värre. Dessutom går diskmaskinen varm hela tiden. Tömma-fylla-tömma-fylla…

Igår var det Världsautismdagen. En viktig dag. Som mamma till barn med autism finns det några viktiga saker som jag vill betona:

❤ Autism är osynligt! Utmaningarna finns där trots att de inte syns.
❤ Autism försvinner inte när man fyller 18 år.
❤ Alla som har autism är olika och unika precis som alla andra människor också är.
❤ Med rätt stöd, bemötande och anpassningar skapas förutsättningar för ett bättre mående och liv.

❤Jag har lärt mig otrolig mycket om mig själv tack vare att jag är NPF-mamma. Om vi öppnar upp och försöker förstå finns det en guldgruva av kunskap.


Påsk firar vi hemma. I år blir det ingen skidresa.

Jag önskar er alla en Glad Påsk! 🌸
Ta hand om er ❤

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Om kursen ”Mitt barns bästa”

I helgen har jag varit på kurs med Rebecka (Becka) Koritz och ett helt gäng fantastiska föräldrar. Min hjärna är överhettad nu. På ett positivt sätt. Jag har så många nya tankar och känslor.  

Rebecka Koritz

Hur har skolsystemet i Sverige format oss?
Hur påverkar skolsystemet hur vi är som vuxna?
Hur påverkar vi som föräldrar i vår tur våra egna barn?
Hur vill vi att framtiden ska se ut för våra barn?
Vad är framgång?
Når vi framgång med det skolsystem vi har idag?

Skolsystemet idag är uppbyggt på att alla ska lära sig samma saker, alla ska göra samma saker… Är det så det måste fortsätta vara?
Vi vill ha lyckade barn eller lyckliga barn?

Självrannsakan
Ifrågasättande av strukturer

Eftersom jag är både mamma till barn som har ramlat ur skolsystemet och pedagog blev helgen omtumlande på flera plan. Jag har tidigare funderat mycket kring att göra lärande lustfyllt och att hitta elevers inre motivation. Jag har i min bok också lagt mycket fokus på hur vi kan göra skolan så bra som möjligt för alla elever. Dock har jag inte gått så långt i mina tankar som att ifrågasätta hela skolsystemet. Jag har däremot funderat mycket kring LGR11 och betyg och bedömning som per automatik slår ut vissa elever men det har jag inte heller skrivit så jättemycket om.

Helgens upplevelser behöver nu bearbetas. Jag känner både frustration och hopp. Jag är frustrerad och ledsen över att vi är så många som delar jobbiga upplevelser och har barn som har mått/mår dåligt av skolan. Jag känner hopp för att vi är många som på allvar börjar fundera kring vad skolan gör med våra barn. Måste det vara så här? Samtidigt känner jag mig kluven eftersom jag själv är pedagog. Hur skulle det se ut om vi inte hade skolplikt? Hur skulle antagning till utbildningar se ut om vi inte hade betyg och bedömning? Hur skulle barn lära sig något om inte vi vuxna bestämde vad de skulle lära sig?

Det största lärandet sker i leken. Lek är lustfyllt och utforskande. Varför tvivlar vi då på att barn lär sig av lek? Barn söker kunskap. Barn är nyfikna av naturen. Vi vuxna behöver lita på att barnen är kunskapstörstiga. Vi behöver backa och släppa kontrollen.

När jag tänker mig mina barn om 20 år vill jag att de ska vara friska och lyckliga, vara i ett sammanhang, känna tillhörighet och gärna jobba med sina intressen.

När jag funderar över vad jag själv bär med mig från min skolgång kommer jag fram till att jag självklart har vissa kunskaper men jag bär framförallt mönster med mig såsom en strävan efter att duga och vara duktig, att prestera, att bli bedömd, att försöka passa in, att inte ifrågasätta utan göra det jag blir tillsagd att göra.

Behövs dessa mönster för att mina barn ska vara lyckliga? Nej tvärtom! Det hämmar snarare mina barn.
Behövs detta för att mina barn ska lära sig? Nej, de når förmodligen en djupare kunskap som befästs om de faktiskt har ett eget intresse för kunskapen. Hur många prov har jag själv inte pluggat till för att dagen efter lättad andas ut och låta kunskapen (rabblandet av fakta) flyga iväg? Många!

Varför är det så viktigt att mina barn får sina kunskaper i skolan? Varför måste alla barn fyllas med samma kunskap oavsett om de är intresserade av det eller inte?

Stora och viktiga frågor.

Jag ser nu till exempel att Emil mer eller mindre pratar flytande engelska med stort ordförråd och rätt böjning på verb och adjektiv trots att han har missat i princip all undervisning i engelska sedan årskurs 6. Han går i årskurs 8 nu. Dessutom är Emil helt självlärd i att redigera bilder i Photoshop. Han använder olika lager, filter och skapar effekter. Just bildredigering är något han säger att han vill jobba med i framtiden. Hade han fått lära sig lika mycket om det i skolan? Tveksamt.

Det finns så mycket mer att skriva men jag vet inte hur jag ska formulera mig just nu.

Tack Becka Koritz och ”En skola från scratch” och alla föräldrar som bjöd på sina upplevelser

2 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola