Kategoriarkiv: förälder

Saker som kan ställa till det

(Bilden är från Messenger)

 

Alla som har barn vet att saker kan ställa till det. Eftersom jag har tre barn med olika diagnoser (C, 16 år, med asperger, E, 13 år, med ADD och L, 9 år, med ADHD) så vet jag bara hur det ser ut i en familj med barn som har olika svårigheter. Om det vi upplever även gäller ”normala” barn vet jag egentligen inte. Men i många fall tror jag att vi har lite fler, och lite andra saker, som kan ställa till det för våra barn.

Jag skrev en gång ett inlägg med rubriken ”Minfältet” där jag tog upp olika ”minor” som jag kunde råka trampa på. Det finns många minor. Vissa ”minor” är konstanta. Några har försvunnit och andra har kommit till.

E, min 13-åring med ADD, har väldigt lite energi för det mesta. Olika saker tar väldigt mycket av Es energi. Mörkret är inte bra för E och väckningen tar tid. Igår, första skoldagen efter jullovet, kom E iväg vilket var jätteskönt. I natt så pep brandvarnaren i Es rum pga dåligt batteri. Detta ledde såklart till att E vaknade och hade svårt att somna om. Det tog lite tid att lokalisera vilken brandvarnare det var och få ut batterierna. E gick sen inte att väcka i morse. Så typiskt! En hemmadag pga dålig sömn. Jag tror inte att det är så för alla barn.

E kan även behöva en hemmadag om hen har drömt mardrömmar, av någon anledning inte kunnat somna, haft något som hen har grubblat på… E är väldigt beroende av att få sin sömn. En gång hade C och E en konflikt precis innan E skulle gå och lägga sig. Detta ledde till att E somnade jättesent och sen inte gick att väcka dagen efter.

Något annat som kan vara svårt är frukost. E har jättesvårt för att få i sig frukost. Det finns några få saker E kan tänka sig att äta men vissa dagar fungerar inte dessa saker heller. De dagar det blir så kan det vara svårt för E att komma iväg till skolan. Orken finns inte där och vetskapen om att E inte äter skolmaten alls gör en skoldag mer eller mindre omöjlig.

Andra saker som kan ställa till det för E är om L tar all Es energi på morgonen. E orkar inte med Ls pladdrande. Vi gör allt vi kan för att se till att de inte krockar på morgonen men ibland kan det bli så i alla fall. Då kan E bli helt dränerad och ha svårt för att orka med en skoldag.

Alla våra barn är väldigt känsliga för allt fysiskt. Minsta lilla krämpa blir stor. Lite huvudvärk, lite magont, lite ont i halsen… De reagerar starkt på detta. För C och E kan det leda till hemmadagar. För L brukar det oftast inte bli så men hen kan tjata väldigt mycket om krämporna, som oftast inte alls är så farliga egentligen. De kan också reagera på ”gupp” i strumpor och andra saker som kliar eller skaver på något sätt.

En annan sak som kan ställa till det är ändrade planer. Om vi har sagt att någon av barnen ska få skjuts till skolan och det sen inte fungerar pga inte plogat t ex, så kan det leda till en låsning och/eller ett utbrott. Vi gör sällskap med dem så de skulle ändå inte behöva ta sig iväg helt själva men de har svårt för att vara flexibla.

Listan på saker som kan ställa till det kan göras lång. Fyll gärna på med era egna saker som ställer till det i kommentar här i bloggen! 😉

Annonser

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse

Stolt mamma till hemmasittare


 

Maken och jag pratade om en viktig sak häromdagen. Vi har under dessa år med hemmasittande barn ofta känt oss värdelösa som föräldrar när vi inte har lyckats få iväg våra barn till skolan.
Detta står i skollagen:

Ansvar för skolplikten

Vem ansvarar för att skolplikten uppfylls?

Ansvaret för att skolplikten uppfylls är delat mellan flera parter. Barnets vårdnadshavare ansvarar för att barnet kommer till skolan. Huvudmannen för den skola som eleven går i ska se till att eleven fullgör sin skolgång. Huvudman är kommunen om det är en kommunal skola och skolans styrelse om det är en fristående skola.”
Källa: https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/skolplikt-och-ratt-till-utbildning#h-Ansvarforskolplikten / 7 kapitlet 20 − 22 §§ skollagen

”Vad kan en hemkommun göra om en vårdnadshavare inte gör det hen ska för att eleven ska delta i undervisningen?

Vårdnadshavare måste se till att deras barn går till skolan och uppmana dem att gå till skolan. Om en vårdnadshavare inte har gör det och ser till att eleven lever upp till skolplikten får kommunen som eleven bor i (hemkommunen) förelägga vårdnadshavaren. Ett föreläggande är ett beslut som innebär att någon måste göra en viss sak. Skolan får förena föreläggandet med vite. Föreläggandet gäller omedelbart om inte kommunen bestämmer något annat.”
Källa: 7 kapitlet 23 § skollagen.

Detta har lett till att vi hela tiden har känt en stress och press att våra barn borde vara i skolan. Det har vi själva självklart också egentligen tyckt, men vi har märkt att våra barn gjorde något väldigt klokt. De skyddade sig själva genom att börja stanna hemma. I Cs fall lyssnade inte skolan på C i årskurs 5 när hen bad om att få jobba i lilla gruppen. C hade inte hunnit få sin diagnos då. I Es fall så tröt orken och hen blev utmattad i mellanstadiet.

Vi föräldrar kämpade för att få skolan att förstå. Vi kämpade för att få iväg våra barn till skolan. Men till slut gick det inte längre. De kom inte ens ur sängen. C kräktes av ångest för skolan och E hamnade i total dvala och trötthet. Mina barn tog hand om sig själva när ingen annan gjorde det. De hittade en strategi för att överleva. De tvingades välja bort skolan.

Som tur är förstod vi föräldrar ändå ganska snabbt att något var fel i skolan. Två normalbegåvade barn väljer inte bara bort skolan utan anledning. C hann vara hemma i nästan två år innan E också började vara hemma. Båda kraschade i slutet på mellanstadiet. Båda signalerade länge att något var fel. De hade svårt att somna, klagade på magont och huvudvärk. Extrem energilöshet. De orkade inte gå på sina fritidsaktiviteter och de orkade inte vara med sina vänner. Det blev fler konflikter hemma. Ökande motstånd mot att gå till skolan. Svårt att få i sig frukost. Tecknen fanns där om vi bara hade tagit oss tid att se dem och förstå dem. Först strödagar med frånvaro och sen mer och mer.

Och nu till det viktiga. Tack vare att våra barn skyddade sig själva i tid, och vi föräldrar till slut förstod att skolfrånvaron var nödvändig, så har mina barn läkt. Som sjukskrivna vuxna. Tack och lov har ingen av dem självskadebeteende. Efter lång skolfrånvaro mår båda bättre idag. C har fortfarande ingen skolnärvaro men orkar med sitt liv och sin fritid igen. Vi är tacksamma över att vår snart 17-åring återigen har ett socialt liv och pratar om att börja träna. E, snart 14 år, har nu mer eller mindre en fungerande skolgång i årskurs 7. Även om den är skör och inget vi kan ta för givet.

Om våra barn hade fortsatt pressa sig själva till skolan, hur hade de mått idag då? Om vi föräldrar hade fortsatt pressa dem (som vi gjorde i början av frånvaron innan vi förstod) och fått dem att känna sig misslyckade hur hade de mått idag då?

Det är inte lätt att bara vila i att barnen är hemma och inte uppfyller sin skolplikt. Det är inte lätt att veta att vi brister i vårt föräldraansvar. Samhället påminner oss om det hela tiden genom att skolan gör orosanmälningar till Socialtjänsten pga frånvaron och vi har blivit utredda flera gånger under dessa fyra år av att ha barn med hög skolfrånvaro. Vi har också känt en oro för att någon ska få för sig att vi inte gör allt vi kan för att stötta våra barn och att de ska bli omhändertagna (LVU). Men om inte vi föräldrar skyddar våra barn… Vem ska skydda dem då?

Det är viktigt att försöka ta reda på orsaken till att ett barn börjar stanna hemma från skolan. Beror det på bristande stöd och anpassningar, mobbning eller något annat? Det finns säkert hur många olika orsaker som helst.

Hemmasittande (eller ENOF som jag föredrar att kalla det, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro, som ett försvenskat ”enough”, eleven har fått nog) är inte samma sak som skolk. Det är helt andra mekanismer än lathet, trots, bristande motivation och ”vanlig” trötthet som ligger bakom.

Istället för att känna mig misslyckad känner jag mig numera stolt. Mina barn är kloka som skyddade sig själva och jag och maken är kloka som har låtit våra barn läka och vila. Vi är kloka som har stöttat våra barn och försvarat dem och oss själva. Vi är kloka som lät våra barn fortsätta spela på sina datorer trots att omgivningen sa att vi inte skulle göra det. Tack vare datorn har de upprätthållit kontakten med sina vänner. Vi är kloka som var hemma med våra barn när de mådde som sämst. Vi tog hand om dem, fixade mat, försökte få ut dem på en promenad, fanns i närheten som stöd, kramade, tröstade… Omgivningen tyckte att vi borde ha låtit dem vara hemma själva och må dåligt och ha tråkigt för då skulle de minsann vilja gå till skolan. Som om de egentligen inte ville det…

Jag skäms inte längre över mina barns höga frånvaro (som jag tyvärr gjorde innan). Jag är stolt över att jag har starka och kloka barn som tog hand om sig själva när alla andra missade signalerna. Jag är stolt över att jag är en mamma som lyssnar in mina barns mående.

Stolt!

(Målet är givetvis att våra barn ska ha en fungerande skolgång – men de kanske inte vandrar den traditionella vägen).


10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Bästa julklappen!

Vi har redan fått den bästa julklappen! E som var hemma i fyra veckor tog sig iväg till skolan torsdag och fredag förra veckan med hjälp av en kompis. Den här veckan tog sig E iväg med hjälp av mig måndag-onsdag och till torsdagens avslutning tog sig E iväg själv. Helt otroligt!

Jag vet inte varför det plötsligt vände men jag är så lycklig över att det gjorde det och att E fick avsluta terminen med flaggan i topp. Från noll betyg i åk 6 till sex betyg nu i åk 7. E, som har höga krav på sig själv, är inte nöjd men jag och maken är så stolta över E. Helt ärligt känner jag nästan skitsamma om det blir betyg eller inte bara E mår bra i skolan och vill vara där. Kunskap och betyg är viktigt men inte på bekostnad av måendet.

C har träffat gymnasiets syokonsulent två gånger hemma hos oss. De har motiverande samtal och försöker komma fram till vad C skulle vilja göra. Syon är en varm och trevlig person som C tycker om. Jag hoppas att samtalen leder vidare till något. Syon hade frågat C vad hen vill göra, praktik eller studier. Då svarade C ”Helst vill jag gå till skolan.” Ett normalbegåvat barn som själv vill gå till skolan men ändå inte har några avgångsbetyg från årskurs 9 och inte har haft en fungerande skolgång på fyra år. Helt galet är det.

L har haft en bra termin. Hen trivs bra i skolan och har fina pedagoger omkring sig. Intuniv verkar hjälpa L orka med sina dagar lite bättre.

Snart är det julafton och jag är ledig i två välbehövliga veckor. Julen ska vi fira hemma hos oss med makens sida av släkten. Vi blir inte så många. Det är skönt att vara hemma eftersom våra barn ibland kan ha svårt att ta sig hemifrån.

Julbordet kommer vara traditionellt med tillägg av grönsaker och dipp, chicken nuggets och mozzarella med balsamico. Kanske något mer som vi inte kommit på än att någon behöver. Vi hoppas att alla blir nöjda!
Mitt tips till er! Gör det som passar just er i jul. Julen ska vara fridfull och det blir den inte om man tvingas till saker man inte mäktar med.

Jag vill också påminna mig själv, och alla er som känner att ni behöver en påminnelse, om att stanna upp ibland och se alla våra mirakel. För de finns där!

Jag vill önska er alla en riktigt god jul och gott nytt år!

Varma julkramar från mig ❤

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Om att aldrig få vara ensam hemma

Jag är en social person. Jag tycker om att umgås med människor. Att vara i sociala sammanhang ger mig energi. Men att aldrig få vara ensam hemma börjar ta på krafterna. I vårt hus är alltid någon hemma, även på dagtid. C är alltid hemma och oftast även E igen. Vår larmoperatör har till och med ringt och frågat oss om det är något fel på larmet på huset eftersom vi aldrig larmar.

Att vara hemma sjuk blir för mig ingen vila. Istället måste jag se till att C och E får i sig mat. Om jag eller maken inte är hemma så äter de ingenting förrän vi kommer hem vid 16:30-tiden. Om jag är hemma känner jag att jag måste fixa mat åt dem även om jag är sjuk.

Jag är för sällskapssjuk (och lite för harig) för att åka själv till landet en helg. Så länge vill jag inte vara ensam. Men att vara ensam någon dag här och var vore riktigt skönt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag var helt ensam i huset sist. Det känns som det måste vara för flera år sedan.

Jag går ut på promenader när jag vill vara ensam. Det blir ungefär en timmes promenad. Det är skönt och avkopplande. Men det vore också skönt att vara hemma själv och bara vara. Slappa framför TV:n utan att någon ropar ”Mamma! Jag är hungrig!”.

De flesta andra, tror jag, har stunder då de är ensamma hemma. Åtminstone om de är hemma sjuka en veckodag.

En liten petitess att vara missnöjd med. Jag vet det. Men ibland känns det bara som att jag kvävs av allt. Jag behöver utrymme och luft!

15 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Affektsmitta

Jag vet att jag vinner på att vara lågaffektiv men ibland går det inte alls. Jag bara tappar allt.

Idag vid nattningen kunde inte L sluta prata om ett finger hen har ont i. Det gör ont på sidan av fingret vid nagelkanten. Ls prat/tjat kröp innanför skinnet på mig.

”Mamma, jag kan inte sova! Det gör jätteont i fingret!”

10 sekunder senare.

”Mamma, det gör verkligen ont!”

”Jag förstår att det gör ont men försök sova nu.”

”Mamma, är det farligt?”

”Nej! Det är inte farligt!”

”Hur vet du det?”

”Jag vet det!”

30 sekunder senare.

”Mamma, jag kan verkligen inte sova. Det gör ont hela tiden.”

”Ska jag hämta bedövningssalva och plåster?”

”Jaaa!”

Jag satte på salva och plåster.

”Så nu blir det bättre snart!”

En minut senare.

”Mamma, det gör fortfarande ont. Det bultar.”

”Det blir bättre snart. Slappna av nu och lyssna på sovmusiken.”

”Jag kan inte slappna av. Det gör ont. Fingret säger dunk dunk dunk…”

”Va tyst nu! Fingret blir inte bättre för att du tjatar om det!”

Tyst i någon minut.

”Men mamma… Fingret känns hela tiden. Jag kan inte tänka på något annat!”

”TYST! SOV NU!!!” sa jag med arg och bestämd röst.

L började gråta, skrek och puttade bort mig. Sparkade i sängen.

”Du är dum!!!”

Jag fick lägga ner en bra stund på att lugna ner hen. Maken fick till och med komma en stund och lugna ner. Nattningen, som brukar ta ca 30 min med melatonin, tog en timme.

Jag vet ju om att L reagerar på arga röster och att det triggar L. Jag tjänar både tid och kraft för oss båda genom att behålla lugnet. Att vara lågaffektiv är en genväg. Att inte vara det är en senväg.

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Låg-affektivt bemötande

Jag borde inte ha tittat in

Just nu är vi hundvakter. Lite före kl. 7 i morse gick jag ut med hunden. Jag gick runt några kvarter i vårt villaområde. Det är svårt att hinna med mer än så på morgnarna. Eftersom det mörknar fort även på eftermiddagarna så blir det flesta promenaderna i mörker.

I morse på min hundpromenad kunde jag inte låta bli att titta in i folks hus. Jag vet att det är otrevligt att göra så men jag kunde inte låta bli. Jag borde ha låtit bli. För det gjorde ont. Jag såg familjer som satt och åt frukost tillsammans, jag såg en tonårskille som stod vi en diskbänk… Jag såg uppdragna rullgardiner.

I mitt hus var det bara ett av tre barn som hade kommit upp ur sängen kl. 7 och det var L. Både C och E låg kvar i sina sängar med rullgardinerna nere. Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag borde inte ha tittat in. Ibland blir det så påtagligt vad vi missar. Eller egentligen hur jag önskar att det var.

Vid kl. 8 tog jag bilen till jobbet. Då hade jag två av mina tre barn hemma från skolan. Jag såg barn som cyklade till sina skolor, jag såg ungdomar på busshållplatser… Jag såg så många barn som var på väg till sina skolor på olika sätt. Dit borde mina äldsta barn också vara på väg. Men de var inte det. Inte idag heller.

På min lunchrast tittade jag in på Facebook. Där hade en kompis delat en bild på sin son som går i 1:an på gymnasiet. Hon hade skrivit att hon är så stolt för att han står i sin skolas monter på Gymnasiemässan. Jag förstår att hon är stolt. Men jag kunde inte förmå mig att trycka på ”Gilla”. Det gjorde för ont. Min C har inga avgångsbetyg från 9:an och gymnasium känns just nu som en utopi. En ouppnåelig dröm. Jag tryckte på ”Gilla” efter ett tag. Fånigt och missunnsamt av mig att inte göra det.

En annan vän skrev att hon var så stolt över dottern som hade börjat jobba extra på ett äldreboende på helgerna. Jag kände bara ”Fuck you!”. C är långt ifrån ett extrajobb. Om jag tänker för mycket blir det så tungt att jag nästan måste stänga av. Oron över Cs framtid gnager. C är inte närmare en fungerande skolgång nu än vad hen var för 4 år sedan när hen började vara hemma.

Då och då dyker det också upp inlägg om vänner som är stolta över sina barns idrottsprestationer. C var väldigt duktig på fotboll men slutade på fotboll i samma veva som skolan slutade fungera.

Jag dömer inte mina barn efter deras prestationer. Mina barn är helt fantastiska som de är. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill att de ska ha en bra självkänsla för hur de är (varandet) inte vad de gör (görandet). Det som blir jobbigt med att titta in i andras liv är mest att min vision spricker. Min bild av hur livet skulle/borde ha varit är det jag ser. Jag ser också det som mina barn går miste om.

När jag kom hem från jobbet gick jag ännu en hundpromenad i mörkret. Maken var hemma och lagade middag. Jag fortsatte att titta in och vältra mig i självömkan. Jag såg familjer som åt middag tillsammans. Vi äter nästan aldrig middag tillsammans. De äldsta äter på sina rum framför sina datorer och L äter framför TV:n.

När jag kom hem var middagen nästan klar. Jag dukade till alla fem. Det gör jag oftast, även om barnen nästan alltid bara hämtar mat och lämnar bordet. L fick i uppdrag att gå och säga till C och E att maten var klar. Då hände det! Vårt mirakel – det mirakel som andra inte ser som mirakel. Alla tre barnen valde att sitta och äta med oss vid bordet och vi hade en jättetrevlig fredagsmiddag. Jag älskar våra mirakel!

Om någon hade gått förbi vårt hus just då och tittat in hade de sett en familj som åt middag tillsammans. En helt ”vanlig” familj.

Vad är en ”vanlig” familj egentligen? Och vad har jag sett idag när jag har tittat in? Jag kanske har sett andras mirakel.

20181123_194511773409639.jpg

På vårt middagsbord ❤

Trevlig helg!

12 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare, Vardag

Det är jobbigt att tänka för mycket

Vissa dagar har jag grubbeldagar. Jag försöker låta bli att ha dessa dagar för de för inget gott med sig. De tar bara energi och gör mig låg.

Trots mina ansträngningar att putta bort dessa dagar är det som att de då och då ändå måste komma. Grubbel grubbel… Meningslöst grubbel…

Jag kan t ex börja fundera över hur mitt liv såg ut när jag var 16 år jämfört med Cs liv nu som 16-åring.

Jag hade en fungerande skolgång och fullständiga, till och med ganska bra, avgångsbetyg från årskurs 9. Jag gick på samhällsvetenskaplig linje och läste både franska och spanska. C har inga avgångsbetyg från årskurs 9 och har inte en fungerande skolgång nu på gymnasiet.

När jag var 16 år gick jag på en bollsport och hade träningar två gånger i veckan och match nästan varje helg. C har ingen fritidsaktivitet. Förr gick C på fotboll men slutade när skolan inte fungerade längre.

Jag träffade kompisar på fritiden. Både klasskompisar och kompisar i mitt lag. C träffar sällan sina vänner.

När jag gick i årskurs 7, som E gör nu, hade jag också min bollsport på fritiden. Jag umgicks mycket med mina vänner. E orkar inte så mycket på fritiden och har ingen fritidsaktivitet. Dock fungerar skolan helt okej just nu. Jag vågar nästan inte skriva/säga det för då går väl allt åt pipsvängen igen.

Mitt grubbel handlar också om att E två höstar på raken, årkurs 5 och 6, kraschade ungefär vid höstlovet. Den mörka och kalla tiden kommer nu. Det är inte Es bästa tid. Jag hoppas att E tar sig igenom den med en fungerande skolgång detta läsår. Jag vet att det inte hjälper att fundera kring detta. Det som händer det händer… Men det är jättejobbigt med oron för vad som eventuellt kan komma…

När det gäller L så är jag mest lite ledsen över att hen inte har så många kompisar och inte så ofta blir bjuden på kalas. Sen känns det ledsamt att L behöver medicin för att orka med skolan. 

Ibland är det svårt att se andras barn cykla till sina träningar, handla kalaspresenter… Det kan kännas tungt att höra hur bra det går för andras barn i skolan. Även om jag självklart är glad för deras skull så gör det ont att det inte går så bra för mina barn. Det kan även vara jobbigt att höra om allt som andra familjer verkar hitta på tillsammans. Vi gör inte så mycket.

Jag grubblar en hel del på hur mina barns framtid ska bli. Framförallt oroar jag mig för C som har varit hemmasittare i fyra år och det finns ingen ljusning i sikte. Hur ska det gå för C?

Mina barns liv blev inte som jag hade hoppats. Det är en sorg. Vissa dagar känns det riktigt tungt.
Andra dagar försöker jag tänka positivt och se alla våra mirakel.

 

8 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Rädslan för att någon ska ta mitt barn

Som mamma till ett barn, C 16 år, som inte har haft en fungerande skolgång på fyra år och har högfungerande autism så finns det en enorm rädsla och oro som gnager. Tänk om Socialtjänsten tar mitt barn!

Under de senaste fyra åren har vi fått ungefär en orosanmälan/termin till Socialtjänsten baserad på frånvaron.  Jag tror att det är tre gånger vi har blivit utredda. Första gången var på vårt eget initiativ då jag gjorde en orosanmälan till Socialtjänsten när C i årskurs 6 slutade gå till skolan och skolan inte lyssnade på oss.

Samtliga gånger har vi blivit ”godkända” av Socialtjänsten som har bollat tillbaka till skolan och sagt att det är deras jobb att se till att C kan vara där. Vi har haft turen att möta personer som har en vilja att förstå vår situation. Andra har inte samma tur. Det verkar hänga mycket på vem man möter på Socialtjänsten. Fel person kan förstöra ens liv och splittra en familj.

I en orosanmälan skrev läraren ”C lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning”. Det intressanta här var att C fick sin diagnos 8 månader efter att C hade blivit en hemmasittare med ångest.

En gång skrev läraren ”Mamman pratar om att C har ångest men när vi frågar C säger hen att hen inte vet om hen har det”. Min bedömning av mitt barn när hen låg i fosterställning på golvet och skakade och kräktes och sa att hen hellre dog än att gå till skolan var att hen hade ångest. Sen sa ju inte jag ”C nu har du ångest!”. Så det är ju inte så konstigt om barnet inte håller med eller förstår.

Jag har fått höra, när jag var sjukskriven, att jag borde jobba för att föregå med gott exempel. Som om gott exempel inte är att vara rädd om sig själv.

Jag har fått höra att vi borde pressa C mer, tvinga C till skolan.

Jag har fått höra att vi borde straffa C när hen inte går till skolan.

Jag har fått höra att om C får vara hemma själv och ha tråkigt/må dåligt så kommer C att välja att gå till skolan sen. Som om det är ett val C kan göra. Om man tror det har man NOLL förståelse för hemmasittarproblematik.

C väljer inte att vara hemma för att hen inte vill gå i skolan. C är hemma för att hen inte KAN/FÖRMÅR gå till skolan.

Jag har fått höra att jag curlar för mycket. ”Visst borde C som är 16 år nu kunna laga middag någon dag i veckan och fixa egen frukost!”. Nej, vi kan inte kräva det av C. Numera är C mer självgående på många plan men vi kan inte pressa C mer än vi redan gör.

Igår var det en artikel på SVT Nyheter  (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/autism-och-aspergerforbundet-barn-tvangsomhandertas-for-att-de-har-autism) där det stod om att barn med autism tvångsomhändertas just för att de har autism.

I Rapport igår var det också ett inslag om detta, https://www.svtplay.se/video/19236131/rapport/rapport-7-okt-19-30-3?start=auto&tab=2018 , 10 min 35 sek in i programmet.

I Rapportinslaget säger Nicklas Mårtensson, förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet: ”Tvångsomhändertaganden beror ofta på att Socialtjänsten missar autismen hos barnet och att föräldrarna anpassar kring barnets autism genom att t ex anpassa vardagen, begränsade kontakter med andra familjer, eller kortare skoldagar eller färre maträtter. Då tror Socialtjänsten att det handlar om bristande omsorg när det egentligen handlar om tvärtom att föräldrarna anpassar för barnets bästa.”

Precis så gör vi! Och så tror vissa, som inte har kunskap om autism och behov av anpassningar, att vi missköter våra barn.

Att de kan gå så långt att någon tar mitt barn är min största rädsla! Okunskap är farligt!

12 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Självklart för andra – mirakel för oss!

Vi föräldrar som har ett extra utmanande föräldraskap ser ofta saker som mirakel. För andra kanske det är självklarheter.

På min Facebook-sida bad jag föräldrar fylla på med vardagsmirakel. Resultatet är detta blogginlägg.

Vårt liv är ofta tufft! Men vi har många mirakel!

  • Att få ett ”hej” när barnet kommer hem! Glädje varje gång det sker!
  • Att få ett ja istället för ett nej när jag kommer med ett förslag!
  • När barnet hjälper till frivilligt och utan att man sagt något.
  • När vi äter tillsammans.
  • När alla tre barnen är i skolan samtidigt.
  • När barnet delar med sig.
  • Att barnet åker till skolan även om syskonet är hemma med sjukdom.
  • När barnet ger en spontan kram.
  • När hela familjen äter samma mat.
  • När barnet klär på sig en skoldag.
  • När hon vill umgås med oss i vardagsrummet
  • När barnet säger tack för maten, helt spontant när han lämnar bordet.
  • När tänderna blir borstade!
  • När man får höra -” jag drar ut och cyklar”….
  • När lillebror blir inbjuden på rummet och man hör skratt.
  • När man får borsta håret OCH sätta upp det innan skolan.
  • När barnet frivilligt vill duscha och tvätta håret.
  • När barnet som vägrar knappar i kläderna sedan 2 års ålder (alltså 6 år) på eget initiativ vill ha skjorta eller jeans (bara mjuka byxor som är ok).
  • När alla barnen kan sitta mer än 3 minuter tillsammans vid matbordet utan utbrott eller att någon av dem inte går ifrån bordet eller inte har kommit till bordet.
  • När de har gått mer än 2 dagar utan samtal från skola/fsk.
  • När sönerna kan diskutera och ändå hålla sams.
  • När jag frågar sonen om han laddar ner appar utan att fråga och får svar klart och tydligt (grav språkstörning)
    – Men mamma, du jobbar så mycket och är aldrig hemma, så du hör inte när jag frågar! ❤️
    Till saken hör att jag lämnar och hämtar i skolan så jo, vi är hemma samtidigt
  • När sonen provar en ny maträtt, och gillar den! Det var dessutom fisk i sås! 👌👌
  • När vi åker bil och sönerna, i baksätet, håller sams.
  • När dottern plötsligt tar på sig ett par strumpor!
  • När barnet är i skolan en hel dag!
  • Inget utbrott varken dagen innan eller dagen efter ”Skoljoggen”.
  • Orkar och vill gå på kalas hos klasskompis (som enda aktivitet på hela helgen) Lördag – kalas. Söndag – vila. Istället för Lördag – vila, Söndag – vila. Yay
  • När mitt barn blir bjudet på kalas.
  • När storasyster med diagnoser klarat mopedkörkort och får med lillebror med diagnoser och hemmasittare ut på en tur på moppen och han älskar det
  • När en av sönerna inte har duschat eller badat på flera veckor trots att vi påmint, tjatat, föreläst om tonårs-svett, hormoner och hygien, bönat och bett och man plötsligt helt utan förvarning hör hur han fyller badkaret med vatten och tar ett bad. Lycka
  • När barnet tar på bilbältet utan tjafs.
  • Överväldigande lyckokänsla när jag handlade i närbutiken med -05 och -06. (2 av 3 ”hemmasittare” med NPF) Tänkte att det är en högoddsare att personalen skulle tippa på att det är mina barn, de hade sett mig flera gånger i veckan de senaste åren men aldrig tillsammans med barnen.
  • När 13-åriga supersnurrot tvättar händerna direkt utan tjat när han kommer innanför ytterdörren.
  • När 15-åringens 27 000 tops (dagligen) med mascara helt plötsligt hamnar i soporna utan yttre våldspåverkan 😱🙏🤞 Mamma här fick en smärre lyckochock
  • När hon frågar hur man mår.
  • När hon självmant följt regeln om att ta en promenad under sina hemmastudiedagar (vi väntar på förnyandet av färdtjänsten

Allt detta är exempel på sådant som kan få oss att glädjas och förundras.

Visst har vi många mirakel! 😊

Tack till alla er som delade med er av era mirakel! ❤

3 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Förståelse, Vardag

Min identitet

Vem är jag? När jag tänker på MIG så är jag en gift kämpande NPF-mamma med tre barn med olika diagnoser, varav två dessutom har (har haft hoppas jag!) lång problematisk skolfrånvaro.

Under två veckor i början av den här terminen gick allt jättebra. Jag hade tre av tre barn i skolan. Min roll som hemmasittarmamma försvann. Fantastiskt skönt. Men också… TOMT. Det låter helt absurt men det kändes som om jag hade förlorat en del av min identitet.

Vem är jag om jag inte kämpar för mina barns skolgång? I nästan fyra år har mitt liv gått ut på att stötta mina barn så att de får en fungerande skolgång. Förra läsåret var jag på ca 70 möten för mina barns räkning.

Jag funderade kring så knäppa saker som ”Vad ska jag nu skriva om i bloggen?”. Om jag inte har ett tufft liv dör min blogg. Det kändes jättekonstigt. Den här bloggen har ju blivit en del av min tillvaro. Jag har upp- och nergångar och jag bearbetar dem här.

Sen kom dagen då båda mina hemmasittare backade och var hemma en dag. Samma dag dessutom. Jag blev självklart VÄLDIGT ledsen över detta men plötsligt hade jag något att bearbeta och skriva om i bloggen. Min identitet kom tillbaka. Jag ÄR en kämpande mamma.

Vill jag vara en kämpande mamma? Egentligen inte. Jag strävar ju hela tiden mot ett lättare liv med barn som mår bra och klarar de krav som samhället ställer på dem. Jag längtar efter flyt i tillvaron. Jag gör verkligen det!

Denna tillfälliga uppgång fick mig ändå att inse (återigen! För jag har insett det förr!) att jag låter min NPF-mamma-roll sluka mig.

Jag är inte ”bara” en kämpande NPF-mamma. Jag är också en fru, en syster, en vän, en kollega, en dotter, en granne… Jag måste låta dessa delar av mig ta mer plats.

I min strävan efter att mina barn ska må bra kommer en del av mig att försvinna om jag lyckas. NPF-mamma kommer jag alltid att vara men förhoppningsvis inte lika kämpande som nu. När/om den dagen kommer så vill jag uppskatta den. Inte känna mig vilsen och tom. Jag har inte bara ett uppdrag som mamma. Jag har ett uppdrag att leva för min egen skull också. Bara för MIG. JAG ÄR VIKTIG!

7 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Förståelse, Hemmasittare