Boka en ca 90 minuter lång föreläsning med mig då jag delar med mig av mitt liv som förälder till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism och adhd. Två av mina barn har även haft problematisk skolfrånvaro och varit hemmakämpare. Till yrket är jag lärare i fritidshem och jag pratar även om hur min roll som mamma till barn med diagnoser har utvecklat mig som pedagog. Föreläsningen ger tips på anpassningar och strategier. Jag föreläser både fysiskt och digitalt.
Jag har föreläst för anhörigstöd i kommun, skola och förening. Dela gärna min information vidare. Recensioner finns här.
Kontakt och offert: supermamsenblogg@gmail.com Jag har eget företag och F-skattesedel.
Varmt välkomna att höra av ermed bokningsförfrågan eller om ni har frågor. ❤
Jag gick in i min journal på vårdcentralen för att kolla upp provsvar. Då fick jag för mig att även titta på mina diagnoser. Jag skrollade… halsfluss, luftrörskatarr, covid19 × 2, migrän, IBS, utmattningssyndrom och anpassningsstörning.
Anpassningsstörning är en diagnos jag inte ens visste att jag har/har haft. Det är kuratorn jag hade samtal med en tid som satte den diagnosen 2018. Jag googlade och ”En anpassningsstörning innebär försvårad eller fördröjd anpassning till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation.” (Källa: https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/anpassningsstorning-livskris-sorgreaktion/501)
Belastande kan man verkligen säga att min livssituation var. På den tiden hade jag två av mina tre barn hemma från skolan (”hemmasittande”). Alla tre hade fått npf-diagnoser. Yngsta ganska nyligen. Vi kämpade med/mot skolan, med orosanmälningar, möttes av ifrågasättande och misstro. Känslor av frustration och otillräcklighet. Maktlöshet. Sorg. En förbjuden sorg. Var jag inte glad och tacksam för mina fina barn? Jo men vi fick slita så. Livet som förälder blev inte som jag hade tänkt mig eller förväntat mig. Vi kämpade och kämpade och gjorde allt vi behövde men jag väntade på mitt ”riktiga” liv. Det jag skulle ha (i min vision). Jag kände också mycket skam – hur kunde jag som är pedagog få hemmasittande barn? Vi anpassade för barnen och gjorde det vi skulle men min känsla var länge att den tiden var en transportsträcka till mitt riktiga liv.
Jag har dock trots allt aldrig varit deprimerad. Jag vaknar oftast och känner mig okej och sen är det yttre omständigheter som har gjort mig låg. Jag har aldrig vaknat låg. Läkare har velat skriva ut anti-depressiv medicin men jag har inte behövt det. Utmattad? Ja, jag var heltidssjukskriven i ett år (2016/2017). Sen jobbade jag deltid i ett år.
Mina livsomständigheter var tuffa och jag hade svårt att anpassa mig och förhålla mig till allt. Familjelivet blev inte ”som det skulle” och jag fick jobba mycket med acceptans.
Vi har ännu idag en del utmaningar men vårt liv är betydligt lättare nu. Jag kan känna mig förundrad över att vi orkade kämpa oss igenom allt. Anpassningsstörningen är nog över om man säger så. 😉
Årshjul kan användas på olika sätt för att skapa rutiner och traditioner. På mitt jobb har vi årshjul för olika saker.
Det slog mig idag att min familj var i ett oönskat årshjul i flera år. Delarna i detta årshjul är de saker i vårt liv som vi önskar att vi inte hade behövt ha med. Det finns fler saker men det hade blivit alldeles för plottrigt.
Självklart har vi haft fina stunder av mys och glädje, skidsemestrar, härliga stunder på landet mm. men i detta årshjul illustrerar jag som sagt den oönskade kampen.
Vi levde med detta årshjul i sex år. Lite variation har förekommit men på det stora hela har det sett ut ungefär så här. Ska det verkligen behöva vara så? Det gör ont att veta att familjer idag lever i detta hjul.
Ute är det typiskt aprilväder, snöyra till och från och sen plötsligt tittar solen fram en stund. Jag älskar den här tiden på året när naturen spritter, våren är på ingång och sen väntar sommaren. Numera kan jag njuta av våren. Jag kan till och med koppla av en stund ibland. Det finns så många exempel på att livet har lättat för oss nu och jag bara njuter.
Häromdagen sa Linnéa (13 år) att hon var trött på morgonen. Maken hade redan åkt till jobbet och jag var också tvungen att lämna huset och åka till jobbet innan det var dags för Linnéa att gå hemifrån. En dag i veckan börjar jag tidigt och måste gå innan Linnéa går. Förr hade jag aldrig i livet kunnat lämna huset innan killarna hade kommit iväg (om de kom iväg). Nu sa jag bara att jag måste gå och att Linnéa skulle se till att komma iväg i tid. Och det gjorde hon! Dock väcker vi Linnéa varje morgon och hjälper henne med frukost.
Emil (17 år) har jag inte behövt väcka på hela läsåret. Han börjar lite senare och jag hinner gå hemifrån varje dag innan han går upp. Det mest fantastiska är att jag inte ens är orolig över om han kommer att komma upp och iväg eller inte. Jag räknar med att han kommer upp och iväg! Det i sig är egentligen helt absurt med tanke på hur det var förr. För två år sedan var Emil hemma 100% och nu har han 100% närvaro.
Min blogg (och bok) är en dokumentation över vår resa. När jag läser vissa gamla texter har jag svårt att föreställa mig att vi var mitt inne i det där tunga träsket. Jag hade konstant oro och ont i magen. Tänk att vi tog oss igenom allt och att vi mår så här bra nu. Jag känner mig tacksam!
När coronapandemin kom skrev jag ett inlägg om att kollektiv oro är lättare att bära. Med det menade jag att vi i så många år hade haft vår egen oro för våra egna barns mående och skolgång och att de som levde ”normala” liv inte visste hur vår oro kändes. Det var ingen som verkligen förstod hur vi hade det. Sen kom covid-19 och plötsligt delade vi vår oro för just det med många andra.
Jag fick när corona kom perspektiv på livet och började reflektera över saker jag nästan tog för givet. Saker som vi precis nyligen har börjat få tillbaka och njuta av igen.
Då händer det nya fruktansvärda saker. Vi är i ett allvarligt och skrämmande läge i och med Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari. Återigen är det en stor (mycket större!) kollektiv oro. Vad är det som händer? Ett europeiskt land som ligger nära oss är i krig år 2022. Det känns ännu mer overkligt än pandemin. När det gällde pandemin var det åtminstone ingen som med avsikt försökte göra skada. Nu är det en ond man som tar beslut som får ödesdigra konsekvenser.
Jag är mamma och pedagog. Jag måste vara lugn och hålla ihop nu. Jag måste tro på att detta på något sätt får ett slut med bästa möjliga utgång. Tragedin är redan alltför stor.
Jag har satt in pengar på Röda korset och UNICEF. Jag har skänkt en kasse barnkläder som ska åka med lastbil till Ukrainska flyktingar i Polen. Jag ”rundar upp” när jag handlar för att bistå Ukraina. Jag känner mig maktlös. Jag har aldrig någonsin önskat att jag kunde trolla så mycket som jag gör nu.
Trots detta får vi inte sluta leva här och nu. Vi måste tillåta oss att glädjas åt det vi kan. Vi måste se alla ljusglimtar – för dom behövs mer än någonsin!
Mina tankar finns hos alla dem som är drabbade av detta krig – de Ukrainska folket, de som har vänner och anhöriga i Ukraina, de som är ryska medborgare men som inte har valt detta krig, alla dem som kämpar för att bevara demokratin och friheten ❤ Må det goda vinna!
Just nu har vi inget barn med problematisk skolfrånvaro. Vi hade det 2014-2020. Det är många år. Alla dessa år av stress och oro sätter sina spår. Linnéa går i årskurs 6 och har tack vare en fantastisk lärare en fungerande skolgång. Hon fick sin adhd-diagnos som åttaåring så henne har vi kunnat stötta mer i tid. Hon tar också adhd-medicin som hjälper henne bra. Linnéa har fungerande relationer med sina vänner och hon mår bra. Hon kan till och med längta till skolan om hon är sjuk. Ändå känner jag nästan panik så fort hon säger till exempel ”Jag orkar inte gå till skolan idag!” och kan då mena just GÅ för hon vill ha skjuts. Min hjärna hinner dock tänka allt möjligt bara av en sådan kommentar.
Jag försöker verkligen att leva i nuet och njuta av att både Emil och Linnéa har en fungerande skolgång JUST NU. Jag är dock så bränd/skadad av alla år att det är svårt att ”sitta still i båten”. Nu inför skolval och nya skolor till hösten ökar oron igen. Hur ska det gå? Kommer deras skolor att möta upp deras behov? Måste jag kontakta skolorna och förbereda dem på att mina barn kommer eller ska jag bara låta det vara? Jag är så van vid att behöva ligga i.
Illustration från min bok.
Efter att i så många år ha levt i bergodalbanan på bilden ovan är det svårt att hitta en roll utanför det där spåret. Jag njuter men är samtidigt orolig över att vi ska behöva hamna där igen. Jag undrar verkligen hur länge den känslan kommer att sitta i…?
När jag gick till jobbet i förrgår morse såg jag en flicka i 9-årsåldern som stod en bit ifrån sin skola. Hon stod med ryggen mot skolan. Hennes (gissningsvis) pappa stod några meter ifrån henne. Jag hörde när pappan (?) sa ”Nu går du till skolan!” med bestämd röst. Flickan tittade ledset på pappan (?) och skakade på huvudet. ”Du MÅSTE gå till skolan!” sa pappan (?) vädjande och lite argt. Flickan skrek ”Nej!” med tårar rinnande ner för kinderna.
Jag gick förbi och hörde inte mer av deras samtal. Konstigt nog började jag nästan gråta efter att jag hade gått förbi. Att höra pappans (?) desperata och lite arga röst och se flickans kroppsspråk gjorde ont. Jag har ingen aning om detta var en engångsföreteelse för dem eller inte. Det kanske var allra första gången något liknande hände. Det kan också vara så att detta är en familj som är i början av stormen med ett barn som börjar visa att det inte är bra i skolan.
Resten av promenaden mot jobbet hamnade jag i grubbel. Jag kände så starka känslor. Gamla känslor bubblade upp igen. Frustration, maktlöshet, hjälplöshet, oro… Jag har ingen aning om pappan (?) kände dessa känslor men de smällde till i mig med full kraft. Hans desperata röst brände i mig. Flickans sorgsna blick och kinder blöta av tårar gjorde ont.
Vi har själva klarat oss igenom den värsta stormen (peppar peppar!). Just nu har vi det lugnare och bättre än på länge. Trots detta krävs det inte mycket för att trigga mig både psykiskt och fysiskt. Jag är skör. Hur länge kommer jag att vara det?
I många år har jag och maken levt med en stor oro. Två av våra barn har haft det tufft med sin skolgång och vi föräldrar har fått kämpa otroligt mycket på olika sätt. Vi har fått kämpa med att få skolor att se och förstå våra barns behov. Vi har kämpat mot misstro och ifrågasättande av hur vi hanterar olika situationer med våra barn. Vi har kämpat för att få hjälp till våra barn och vi har kämpat med att få våra barn att ta emot hjälpen när den väl har kommit.
Oron har varit stor för våra barns framtid men också för oss som föräldrar. Hur länge kommer vi att orka? Vi måste ju orka… Något som jag alltid har haft och som har varit min drivkraft är hopp. Det och en vilja att upplysa och förändra har varit mitt bränsle. Kärleken till mina barn har gett mig ork att fortsätta kämpa.
Jag skrev den 3 mars 2016 att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Datumet jag tog som exempel på slutdatum var den 23 maj 2017. Det är ca 4,5 år sedan. Det jobbiga är inte slut men livet är betydligt mindre jobbigt. Framtidsoro har bytts mot framtidstro. Jag har alltid haft en tro på att det kommer att bli bättre men det har känts så avlägset och svåruppnåeligt. När man är mitt i allt det jobbiga är det svårt att se en väg ut.
Mina barn gör framsteg hela tiden. Emil (add och autism nivå 1, 16 år) har den här veckan åkt kommunalt till stan med kompisar. Det är första gången någonsin som han har åkt buss själv. Vilken seger! Han har också numera en fungerande skolgång vilket är helt fantastiskt. För ett par år sedan kändes det som en ouppnåelig dröm. Calle (autism nivå 1, 19 år) tar sig iväg till möten själv med kommunen som har en insats att hitta jobb till ungdomar. Han hämtar även sin medicin på apoteket själv. Detta är helt otroligt. Förr fick han ofta låsningar när han skulle ta sig iväg till kravfyllda saker. Linnéa (adhd kombinerad form, 12 år) cyklar till och från skolan själv. Allt detta trodde jag nästan inte var möjligt för ett par år sedan.
Visst finns det en del oro kvar men oroar sig gör alla föräldrar. Ett liv utan oro finns nog inte. Alltid är det nått 😉 Det jag ändå känner nu är ett större lugn i att allt kommer att ordna sig för mina barn. Jag har alltid trott det men nu är den känslan starkare. Vi är på rätt väg och jag känner mig tacksam!
Till alla er som är mitt i det svåra vill jag säga – det kommer en tid när livet lättar. Inget varar för evigt, inte ens våra problem. ❤ Mina texter är lite mer positiva nu och dessa tankar fyller mig. Det kanske blir lite tjatigt men ni får ursäkta 😉 Jag njuter av att vältra mig i detta 🙂
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 