Månadsarkiv: januari 2021

Om att ställa krav

Åh vad svårt det är att veta/känna av hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt är det svårt med Calle just nu. Han fyller 19 år i vår. Egentligen ska han göra praktik tre dagar i veckan men sedan vi var hemma sjuka med covid-19 i november har han inte lyckats ta sig tillbaka. Innan vi blev sjuka hade han 100% närvaro. Så trist att vi blev sjuka och att han kom ur sitt ”flow”.

Nu är han alltså hemma 100%. Vi försöker hjälpa honom komma igång med praktiken igen men just nu känns det ganska kört.

Eftersom Calle inte gör något just nu har han varken studiebidrag eller annan inkomst. Jag tänker då att vi ska ge honom någon form av månadspeng. Ska vi då kräva någon motprestation av Calle? Eller hur ska vi tänka?

Vi började lite den här veckan med att ge honom en daglig liten uppgift. T ex har han fått tömma diskmaskinen ett par gånger. En dag fick han hjälpa till att laga middag. Han har protesterat lite men han har gjort det vi har bett honom om. Efter middagen som han hjälpte till att laga sa han stolt ”Och vem ska ni tacka för maten idag då?”. Jag tror att han mår bra av att känna att han gör nytta.

Jag har ett ansvar att hjälpa Calle växa och bli självständig samtidigt som jag vet hur han kan reagera på för höga krav. Ibland känns mitt föräldraskap så oerhört svårt. Det tar energi att alltid behöva analysera och fundera. Det vore skönt med en manual där det stod hur jag skulle göra 😉 Nu blir det hela tiden ”trial and error”. Hoppas det inte blir för mycket ”error”!

7 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, Förståelse, Vardag

Jobbiga minnen

På vägen till och från jobbet (ca 3 km enkel väg) brukar jag promenera och lyssna på ljudbok. Oftast kan jag koncentrera mig på ljudboken men i fredags gick det inte. Av någon okänd anledning började jag tänka på hur vi hade det förr och hur vi gjorde förr. Det finns många minnen som är jobbiga.

Jag tänkte på hur illa vi ibland behandlade Calle innan vi visste om att han har autism nivå 1/asperger (han fick den diagnosen som 13-åring). Vi blev arga på honom när han spårade ur när vi skulle iväg på en spontan utflykt. Inte förstod vi då hans svårigheter med att vara flexibel, att vi borde ha förberett honom mer inför olika saker.

Jag tänkte även på hur det var när Calle började vilja vara hemma från skolan för att han inte orkade med. Hur vi pressade och tvingade honom dit tills vi märkte att han verkligen inte mäktade med mer och vi äntligen förstod hur dåligt han mådde. Jag kan fortfarande ibland skuldbelägga mig själv för att vi inte förstod tidigare.

Minnen av jobbiga möten med skolor som ställde orimliga krav på våra barn och skuldbelade oss föräldrar. Samtal från socialtjänsten med information om att skolan hade gjort ännu en orosanmälan baserad på enbart skolfrånvaro. Minnen av syskonbråk till leda. Ett tag kändes det som om våra barn bråkade konstant.

Minnen av akututtryckningar hem från jobbet till barn som ringde och hade ångest, minnen av barn som skakade av ångest i hallen när vi skulle försöka åka till skolan, minnen av barn som knappt lämnade huset…

En konstant oro och känsla av att inte räcka till. Frustration och maktlöshet. Otroligt jobbiga minnen. Men trots allt detta sitter jag nu här och jag är lärt mig massvis. Mina barn tog sig igenom de kämpigaste åren. De kämpar fortfarande men inte lika mycket.

Livet är en resa av upplevelser och lärdomar. Det går upp och ner och jag antar att livet måste vara så. Vi skapar nya minnen varje dag. Vissa tunga och andra härliga och fluffiga. Utan det tunga skulle jag nog inte känna lika mycket fluff när det väl blev fluff. Jag uppskattar verkligen fluff!

3 kommentarer

Under förälder, Förståelse, Vardag

Gästinlägg från en 15-årig före detta hemmasittare

Texten nedan har min 15-åring Emil skrivit.

”I våras skrev jag ett inlägg om min problematiska skolsituation. Situationen har sedan dess förändrats drastiskt och jag känner att en uppdatering är behövlig. I ärlighetens namn har mamma tjatat lite på mig om att skriva för att hon tycker att min berättelse kan ge lite hopp till dem som har det jobbigt.

I inlägget i april skrev jag om mina dagliga misslyckade försök att ta mig till skolan och om min ensamhet. Jag rekommenderar att läsa det tidigare inlägget för att till fullo förstå detta, här är det: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/


Här kommer uppdateringen:

Sedan mitt förra inlägg har mycket skett, både i mitt skolliv, och även globalt över hela världen. Pandemin har inte haft någon negativ påverkan på min skolgång, jag antar att man skulle kunna säga motsatsen. 

En dag i mitten av maj hände något. Jag vaknade upp som alla tidigare dagar. Samma veka hopp om att jag skulle lyckas. Samma stress och ångest. Jag satte mig i soffan. Efter ett tag, likt alla tidigare morgnar, kom mamma och snackade med mig om dagen, om hur vi skulle göra. Jag sa att jag inte skulle klara det, det gjorde jag ju aldrig, så varför skulle denna dagen vara något annorlunda? Då kickade ångesten in, samt känslan av att strategin inte skulle fungera, som vanligt. Visst strategin hade fungerat någon gång tidigare, men mamma och pappa borde inte lita blint på att den skulle det igen. Strategin var att jag bara skulle brösta det, att inte tänka, bara göra. Jag ville egentligen testa något nytt men mamma och pappa visste att detta hade fungerat tidigare.

Jag satt i soffan, bara tänkte. Mamma snackade om den begränsade tiden jag hade kvar i årskurs 8. ”Kom igen, vi gör det bara”. Mamma och jag pratade, det måste ha varit något med det hon sagt. Ångesten försvann, jag vet inte varför. Jag tror att jag förstod allvaret i det hon sa, att sommarlovet närmade sig i raketfart. 

Hon måste ha förstått att jag var redo, för efter bara några sekunder så stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Jag tog min ryggsäck och gick till bilen. Strategin fungerade trots allt. Jag bröstade det!

I bilen var jag relativt lugn, men när vi väl kom fram till skolan, så var ångesten tillbaka. Jag kände att nu finns det ingen återvändo. Jag gick in, jobbade i 45 minuter och gick sedan hem.

Jag upprepade samma rutin varje morgon till sommarlovets början. Varje dag blev det lättare och lättare och ångesten försvann med det.

Även om 45 minuter är näst intill ingenting så är inte det poängen. Poängen är att gå upp, komma iväg, bilda rutin och bygga på. Och det har jag gjort, ända sen dagen då detta skedde.

Nu går jag i 9:an. Jag går inte samma tider som alla andra. I dessa pandemitider är det det väl inte riktigt någon som gör det alls. Ända sedan den dagen då jag först kom iväg i maj har jag kämpat dagligen för att hålla det igång. Jag har varit hemma en vecka, och det var när jag hade covid-19 och var obligerad att stanna hemma. Bortsett från det så har närvaron varit 100% (av schemat vi bestämt). Nu går jag 2 timmar om dagen och pluggar. Jag vill gå mer, men det är en långsam process. I slutet av 8:an fick jag betyg, pluggandet hemma i våras bidrog alltså till något.

Nu i 9:an har jag också fått betyg i ett flertal ämnen. Det kommer inte räcka för gymnasiet och det är därför jag har tagit beslutet att gå ett år individuellt val. Något jag aldrig hade gått med på för ett år sedan. Jag antar att jag har mognat. Jag ser individuellt val som ett bättre val nu än jag gjort tidigare.

Man får inte sluta försöka! Innan hade jag 0% närvaro utan betyg, nu har jag 100% med betyg i ett flertal ämnen. Innan kom jag inte upp vissa dagar alls, och när jag gjorde det var det mamma och pappa som väckte mig vilket kunde ta flera timmar. Så är det inte längre, nu har jag eget larm och går upp själv. 

Idag känner jag att jag får bra stöd från skolan. Dom bidrar med rimliga krav, och en relativt lugn miljö. Det jag kan sakna är den sociala delen av skolan, jag känner mig fortfarande ensam, men all ångest om det förflutna är bearbetad och nu försöker jag optimistiskt ha blicken framåt.
Jag är fortfarande inte “nöjd” med hur saker är. Men… det kan bara gå åt ett håll.

Jag känner mig inte orolig för att hamna i samma ”hål” som jag var i innan. Jag känner nu att jag vet att jag kommer att ta mig igenom skolan på något sätt, även om det kanske tar lite längre tid för just mig.

Om någon ”hemmasittare” (vilket är ett ord jag inte gillar) läser detta så vill jag säga – ge inte upp! Det kan bli bättre och det finns hopp! Fortsätt kämpa! / Emil”

12 kommentarer

Under Förståelse, Gästinlägg, Hemmasittare

Hjärntömning

Jag sitter framför tv:n med laptopen i mitt knä och funderar. Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud att jag känner ett stort behov av att skriva av mig för att tömma hjärnan.
Det slog mig just att precis så startade min blogg sommaren 2015 – ”Jag måste skriva av mig och tömma hjärnan!”
Jag skrev av mig för min egen skull. Sen fick jag några läsare som kände igen sig och efter det rullade det bara på. Nu har jag gett ut en bok (tryckt, e-bok och ljudbok), varit med i tidningar och poddar och föreläst några gånger. Jag skriver fortfarande för mig själv. Jag tänker inte jättemycket på vilka som läser. Jag vill att det ska vara äkta, inte anpassat efter en potentiell målgrupp eller efter vad jag tror får många delningar. Dock vet jag att jag har ganska många läsare så jag försöker länka gamla inlägg för att ge en bakgrund till ett inlägg. Jag uppskattar alla läsare och de kommentarer jag får. Det ger mig väldigt mycket stöd. Nog om detta! 😉Det var egentligen inte alls dessa tankar som krävde ett blogginlägg idag.

Jag tänker på morgondagens skolstart. Skolstarter har varje termin i sex år skapat otroligt mycket oro för vår familj. Mina killar har haft ångest och vi föräldrar har känt oro och stress. I sex år! Vi har undrat hur läsåret eller terminen ska bli. Vi har undrat om våra barn ska komma iväg, hur de ska må, hur vi föräldrar ska orka…

Imorgon är det alltså dags igen. Emil (åk 9) hade en fantastisk hösttermin med 100% närvaro sina två timmar om dagen i skolans lärstudio (bortsett från våra coronaveckor). Han fick sex fina betyg. I åk 8 hade han två betyg. Vilka framsteg. Jag känner ingen oro för om han ska komma iväg imorgon eller inte. Det känns som om han absolut kommer att fixa det.
Nu bara för att jag har skrivit detta blir jag lite orolig. Det känns alltid som att det skiter sig när jag tar ut något bra i förskott eller pratar om att något går bra. Jag hoppas att han fixar det imorgon med mitt stöd!

Calle (18 år) hade också en fin höst med 100% närvaro på sin praktik fram till höstlovet. Sen fick vi alla corona. Calle var sjuk i tre veckor och kom inte tillbaka till praktiken efter det. Han vill fixa det, det vet jag. Dock känner jag en större oro för honom. Han har en tendens att fastna hemma och låsa sig. Bara att hoppas och stötta även honom så mycket jag kan.

Linnéa (åk 5) tycker inte om skolan säger hon. Däremot har hon numera kompisar som drar och för henne kan det räcka. Hon fick nya byxor av märket STRONGER och dessa ska hon ha på sig imorgon. Efter skolan ska hon vara med en kompis. I fredags kväll glömde hon ta sin adhd-medicin (Intuniv) och hon sa själv att hon kände av det igår. Hon sa att hon hade svårt att sitta still och att hennes hjärna kändes rörig. Jag vet inte om hon kan känna av det så fort men hon var ”spattig” och högljudd igår. Medicinen verkar i alla fall hjälpa henne orka med skolan.

När jag tänker på höstterminen inser jag att vi hade otroligt få möten för våra barn i höstas. Vi brukar ha 3-5 möten/månad. I höstas blev det betydligt färre, knappt ett möte/månad. Dels för att behovet av möten inte fanns på samma sätt men också för att de få möten vi hade var digitala.
Vi är vana vid att sitta på tunga möten med Emils rektor, lärare, centrala elevhälsan, hemmasittarteamet… Nu har vi haft möten med bara läraren och det har varit framgångsmöten.
Är vi ”ute på andra sidan” nu? Eller är det en tillfällig andningspaus?

Receptet för framgång för mina barn har varit små steg.

Nu måste jag sova. Imorgon måste jag serva med önskefrukostar och sällskap iväg.  
Även om dagsform och lite tur är viktigt så vet jag att det jag gör (eller inte gör) kan påverka utfallet.

2021 – vad har du att erbjuda? Vilka utmaningar? Vilka glädjeämnen? Vi har tagit oss igenom mycket och vi kan ta oss igenom mer. Min önskan är dock ett lugnt år med mycket glädje.

Tillägg: Jag skriver mina blogginlägg i Word och klistrar sedan in dem här. Nu under tiden jag höll på med detta fick jag ett sms från Calle där det står ”Det känns jobbigt inför imorgon. Jag kan inte.”
Jag tycker så synd om honom när han låser sig på detta sätt. Han trivs jättebra på praktiken och det går alltid bra när han är där. Hur ska jag hjälpa honom?

4 kommentarer

Under Förståelse, Skola