Monthly Archives: juni 2017

Lycka är…

…att komma hem från  jobbet och upptäcka att 15-åringen med asperger har tagit en spontan dusch och är ute med kompisar.

…att höra min 12-åring säga ”Mamma, du vet verkligen vad som är bäst för mig!”

…att ha en omtänksam och kärleksfull make.

…att se mina tre barn leka tillsammans på stranden eller på tomten.

…att se min 12-åring med ADD trösta och lugna min 8-åring med ADHD.

…att få frågan ”Ska jag fixa te till dig?” från min 15-åring när jag har ont i halsen.

…när min 8-åring snabbt kommer till ro liggandes på min arm efter en mardröm. 

…när min 12-åring orkar med en hel skoldag.

…när min 8-åring är överlycklig för att hen har blivit bjuden på kalas.

…när min 12-åring med selektivt ätande ber om mer mat.

…att gå en pratpromenad med en nära vän.

…när min 15-åring kommer iväg med taxin till skolan utan att få en låsning.

…när hela familjen kan äta middag tillsammans utan tjafs.

…att ha två omtänksamma och engagerade föräldrar.

…att när jag hämtar L på fritids få ett kort där det står ”Till mamma Från L❤Du är den besta mamman nonsin”.

…att höra min 15-åring glatt sjunga i duschen.

…att höra ett spontant ”Jag älskar dig!” från min 8-åring.

…att ha en syster som en av mina allra bästa vänner.

…att få en kram från min 15-åring.

…att se min 8-åring sitta lugn och nöjd och rita och pyssla.

…när 12-åringen tittar på mig med varm blick och säger ”Du är bäst!”

…att jag kan ringa min mamma och prata när jag vill.

…att se min 15-åring busa med min 8-åring.

…att skratta, spexa och busa med min familj.

…att höra min 12-åring skratta när hen pratar med kompisar på Skype.

…att se maken kittla 8-åringen så hen nästan kiknar av skratt.

…att ha en familjekram.

…att höra 15-åringen säga ”När jag mådde dåligt sa du och pappa att ni inte skulle ge upp förrän jag mådde bra! Ni håller det ni sa!”

…att se min 12-åring bli mer och mer självständig och ta sig iväg och träffa vänner.

…när hela familjen sitter och myser och tittar på film.

…att höra maken säga ”Jag älskar dig!”

1 kommentar

Filed under ADD, ADHD, autism, Diagnos, förälder

Nu har alla mina tre barn papper på en funktionsvariation (NPF) 

För ett tag sedan fick även L, min 8-åring, sin diagnos. Hen fick som väntat ADHD kombinerad form (hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter). Nu har vi ett papper på det. Ett bevis. Vi har dock länge vetat om det och försökt anpassa.

Nu har alltså alla mina tre barn en egen funktionsvariation, en NPF-diagnos (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). C har asperger  (högfungerande autism), E har AD(H)D och selektivt ätande och L har ADHD med stort H.

Jag söker inte diagnos på mina barn. Jag söker en förståelse för deras sätt att fungera och jag söker verktyg för att stötta och hjälpa dem på rätt sätt.

Att L fick ADHD-diagnos var som sagt väntat. L är vårt yrväder. Det är full rulle hela tiden. På återgivningen som psykologen hade med L fick hen en beskrivning som hen kunde känna igen sig i. 

L kunde verkligen känna igen sig i ”allergisk mot att ha tråkigt”. Det märks!

Och det faktum att L inte har någon stoppknapp känner vi också igen. Att hinna tänka efter före är inte lätt.

Något som har varit skönt med Ls utredning är att vi föräldrar och skolan har sett samma sak. Så var det inte med C och E. Då såg skolan ingenting och ifrågasatte vad vi föräldrar pratade om.

Många som hör att vi har tre barn med diagnos frågar ”Var kommer det ifrån? Har du och din man diagnoser?”

Svaret på den frågan är ”Nej! Ingen av oss har det.”

Maken och jag har båda haft en fungerande skolgång. Ingen av oss har haft svårt med vänner eller relationer. Vi har inga svårigheter med att få privatlivet eller yrkeslivet att fungera. Dock har vi ju olika personlighetsdrag och jag kan känna igen både mig och maken i olika diagnoskriterier för både autism och ADHD. 

Jag kan se drag/personligheter hos andra personer i släkten också. Men ingen av oss skulle få en diagnos för vi uppfyller inte tillräckligt många diagnoskriterier och det är inte funktionsnedsättande så att det påverkar livet negativt.

Nu vet vi mer om våra tre fantastiska barn. Vi vet deras styrkor och deras svårigheter och behov. Nu kan vi, och deras skolor, hjälpa dem framåt. 

Vi kommer att gå kurs framöver på ADHD-center. Det är verkligen toppen att sådant finns!

L har det svårt med sina relationer. Vi ska försöka hjälpa L med det på olika sätt. Jag har beställt ett material som jag kommer att skriva mer om framöver.

Nu blir det lärarbyte för L i höst. Vi hoppas att det blir bra. Vi får se om L eventuellt får börja med medicin om det inte fungerar i höst. Läkaren tror att L kan bli hjälpt av lite medicin för att få någon chans att landa lite, hjälpa koncentrationen och hinna tänka. Vi får se hur vi gör.

Ja… Från att ha varit en blogg om mina tankar och känslor som mamma till ett barn med asperger (högfungerande autism) och hemmasittarproblematik så innehåller den nu även mycket om AD(H)D och selektivt ätande. Framöver kommer det nog bli mycket om ADHD. Vad kompetent jag blir! 😉

Gilla gärna min sida om ni vill hänga med framöver! 

https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/

2 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Selektivt ätande

Spelarbyten och taktik 

I en familj med barn som har olika behov krävs det mycket planering och kreativitet. Vi måste verkligen tänka igenom olika scenarier och situationer för att få en så smidig tillvaro som möjligt.

På helgerna byter maken och jag av varandra. Eftersom vi är i en sits då vi inte kan lämna våra tre barn hemma själva trots att de är 15, 12 och 8 år så får vi turas om. Maken försöker komma ut på en cykel- eller joggingtur och jag på en promenad. Någon av oss måste hålla oss hemma och hålla ställningarna. Därför är det så skönt att ibland ha barnvakt. Då kan vi t ex gå en promenad tillsammans. Det kan vi aldrig annars.

Vi brukade förr behöva turas om att sitta mellan barnen i soffan så att det inte skulle bli bråk. En fick fixa i köket och den andre fick agera barriär mellan barnen. Numera behövs inte det för C och E sitter mest vid sina datorer om de är hemma. C är oftast inte hemma. L har med andra ord oftast soffan för sig själv.

Vid tandborstning måste också någon av oss föräldrar finnas med för att undvika tjafs.  Även i hallen om alla ska iväg samtidigt.

Om jag tänker efter så är det faktiskt så att de flesta situationer kräver att antingen jag eller maken finns i närheten. Ibland kan jag känna mig väldigt kvävd.

Hela morgonrutinen kräver att vi är två föräldrar hemma. Alla tre barnen behöver mer eller mindre en egen dirigent. Även på kvällarna underlättar det om vi är två men man kan klara det själv eftersom barnen har lite olika sovtider. Dock tar det nästan hela kvällen om man är ensam. Det är skönt med spelarbyte.

Eftersom både maken och jag är delvis sjukskrivna för utmattning så behöver vi återhämtning. Hemma kan vi inte få återhämtning. Den måste ske utanför huset. Det blir många spelarbyten för att orka med.

Självklart tränar vi våra barn i självständighet på olika sätt. Vi vill ju att de ska växa och mogna. C har fler och fler bitar på plats men behöver fortfarande stöd i vissa situationer.

L är väldigt energisk. Ibland kan det bli så otroligt intensivt och jag kan känna – Jag måste ut NU!

Jag vet att det finns många ensamstående föräldrar som kämpar med detta. Det är tillräckligt tufft när man är två.

Idag vill jag skicka en peppkram till alla fantastiska ensamstående föräldrar! Ni är hjältar varje dag!

Glad midsommar!

 

1 kommentar

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

Äntligen sommarlov!

Nu på slutet av den här terminen har det verkligen gått framåt för E, min 12-åring med AD(H)D. Sedan början av maj har skolnärvaron ökat mer och mer. 

Att det har gått framåt beror på flera faktorer:

1. En förstående skola som inte har stressat E.

2. E har själv känt att det är okej att vara  hemma och vila. E har inte behövt känna sig misslyckad.

3. Vi föräldrar har mötts av stöd och förståelse från skolan. Ingen misstro eller skuld har lagts på oss. Detta har inneburit att vi verkligen har kunnat låta E läka i sin egen takt. Och E har läkt!

4. Pedagogen som kom hem till oss och hade hemundervisning med E har varit helt fantastisk. Hon har hela tiden känt av Es dagsform och peppat och uppmuntrat. Hon har inte pressat E (eller oss) alls.

5. Vi har anpassat hemma och låtit E ha en väldigt kravlös tillvaro.

6. E har kompisar som har hört av sig och som är förstående. Igår frågade två kompisar om de kunde göra sällskap med E till skolavslutningen idag. Och det gjorde dom! 😊

Skolfrånvaron som först berodde på extrem trötthet/utmattning, och även en del ångest, har nu gått över till att ”bara” bero på trötthet. Ångesten är borta.

E tar ingen medicin för sin AD(H)D. Vi funderar på hur vi ska göra framöver.

Morgnarna är fortfarande ett stort problem. E är alltid morgontrött men vissa dagar är E som i dvala. Det går inte att få kontakt. Hen mumlar bara något ohörbart och öppnar inte ögonen. Så var det i tisdags morse efter en hel skoldag i måndags. E var mer eller mindre slut hela dagen i tisdags.

Jag vet inte hur vi ska komma åt detta. Det kan ta en timme eller mer att få upp E dessa dagar. OM vi ens lyckas få upp E…

Jag är så otroligt glad över att E mår bättre nu!

L, min 8-åring, hade också avslutning idag. Hen har kämpat sig igenom 1:an med knappt någon frånvaro alls. Det har många gånger varit lite tufft för L med både pedagoger och kompisar. Till hösten blir det lärarbyte vilket jag tror är positivt för L. Snart får vi resultatet på utredningen.

C, min 15-åring med asperger, har inte haft mycket närvaro på resursskolan den här terminen. Dock ser vi stora framsteg på andra plan. Skolan kommer kanske sen. C blev så bränd av förra skolorna

Tvärtemot förra året, då C blev bortglömd av skolan på avslutningen, har resursskolan både skickat en sommarhälsning via brev till C och ringt och pratat med C. 

Det här varit ett tufft läsår på många sätt. Vägen är krokig. Det går lite upp och ner. Det är inte lätt att få hjälp

Men om jag tittar över längre tid så har det verkligen gått framåt!

Nu ska vi njuta av sommarlovet!

4 kommentarer

Filed under Diagnos

”Imorgon ska jag ha kalas och du är inte bjuden!”

”Imorgon ska jag ha kalas och du är inte bjuden!”
Den kommentaren fick L, min 8-åring, i fredags av sin klasskompis M. Dessutom hade Ls bästa kompis i skolan, N, sagt ”Vet du L… Jag tycker mer om K än dig!”

När jag hämtade L var hen givetvis ledsen. Det gör ont i hjärtat.

För några veckor sedan hade L sitt kalas. Vi bjöd 12 barn. Sju kunde komma. Även M, kompisen som inte bjöd L på sitt kalas i lördags, var bjuden på Ls kalas. Kalaset blev lyckat. L var glad hela tiden. 

Vi fikade inne men annars höll barnen mest till ute. De hoppade studsmatta och kastade boll.

När barnen skulle gå hem sa en mamma till mig ”Härligt att de kunde leka ute! Vi brukar alltid ha S kalas ute!”

Jaha..tänkte jag. Brukar S ha kalas? Trots att L har bjudit S på kalas i flera år har L aldrig blivit bjuden till S på kalas. ☹ Jag sa inte detta högt men nu i efterhand tänker jag att jag borde ha gett någon liten pik.

Antalet kalas L har varit på detta läsår går snabbt att räkna. Ett… Bara ett!

L är inte ensam i skolan. Alltid när jag hämtar leker L med någon eller sitter vid några och håller på med sitt.

Men L blir inte utvald till saker. Varken till kalas eller lek. Jag kan förstå att man som förälder tänker att barnet ska bjuda de kompisar som barnet leker mest med. Men ändå… L älskar att leka och gå på kalas! Kunde inte någon ”bjuda tillbaka”?

L är väldigt påhittig, kontaktsökande och social men också väldigt rak, ärlig och bestämd. L skiftar snabbt i sina känslor och känslorna är starka. Dock är inte L utåtagerande och fysisk.

Några föräldrar har skapat en Facebookgrupp för årskurs-ett-föräldrar. I den gruppen ställs frågor om adresser och telefonnummer för att skicka kalasinbjudningar och styra upp lek. Ingen har bett oss om vår adress eller vårt telefonnummer. Ingen ringer oss och frågar om L vill leka. Vi brukar själva ringa runt på helgerna för L är så leksugen, men svaret blir ofta ”Nej, jag kan inte för jag ska leka med…”

Som tur är leker L med tre barn som är ett år äldre. Dessa barn brukar ofta tacka ja till lek om de kan och får för sina föräldrar. Ibland ringer en av dem till L.

Jag brukar leka med L ibland. Idag satt vi och ritade tillsammans. L ville gärna bestämma allt. Vad jag skulle rita och med vilka färger. När jag sa att jag ville bestämma det själv blev L sur.

Vi ska försöka träna lite med L hemma genom att läsa böcker och sagor om vänskap på olika sätt. Då kan vi sen prata lite generellt om karaktärerna i sagorna istället för att prata om just L.

Jag vill att mitt barn ska ha vänner och känna sig omtyckt. L kan ge sken av att vara stark och kaxig men är innerst inne så skör. Mitt lilla hjärta! ❤

29 kommentarer

Filed under ADHD, Diagnos, Förståelse, Skola

Den smygande mamman

 (Bilden är från Messenger)

Om min make läste rubriken skulle han skratta. Jag är inte direkt känd för att smyga. Jag är klumpig och går ofta in i saker. Dessutom pratar jag mycket.

Men ibland måste jag smyga för att hinna andas lite. När jag är hemma är L på mig som ett plåster. Hen ropar ”Mamma!” konstant och vill alltid veta var jag är.

Ibland känner jag mig så kvävd. Som att det inte finns något utrymme alls för mig. Därför går jag långa promenader och lyssnar på ljudbok. 

Jag och maken var förra året på en föreläsning om stress och det utmanande föräldraskapet. Föreläsaren tryckte på att återhämtningen måste ske hemifrån. Eller möjligtvis hemma om inte barnen är hemma.

Ibland sitter jag på toa i 30 minuter bara för att få en liten paus. Om L märker det kan hen stå och rycka i dörrhandtaget och ropa.

Om jag har duschat brukar jag försiktigt låsa upp dörren och hoppas att L inte hör mig. Om L hör kommer hen direkt eller börjar ropa på mig.

När jag har varit ute på en promenad och kommer hem brukar jag ibland smyga in för att hinna andas lite.

Det är väl just detta som är skillnaden mellan mitt föräldraskap och föräldraskapet för de som är föräldrar till ”normala barn” (gillar inte det uttrycket!).

Jag får ingen återhämtning alls hemma. Jag är dirigent. Jag är psykolog och specialpedagog och så mycket mer. Hela tiden!

Jag förstår att alla föräldrar har sina utmaningar och jag vill inte förringa andras kämpande.

Men jag tror att ”vanliga” familjer kanske kan få lite mer hjälp av en 15-åring och en 12-åring. Jag tror även att de kan passa en 8-åring en stund.

Nu ska jag se om jag kan smyga ut och sätta mig på altanen. L sitter just nu och tittar på TV.

Ikväll ska jag ut och äta med en vän så då blir det i alla fall återhämtning hemifrån! 😊

11 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

Olikheter 

Mina barn är olika!

Ibland kan jag fascineras av att mina tre barn är så olika. De har samma mamma och pappa, samma uppfostran och samma uppväxtmiljö. Ändå är de helt olika personligheter.

C, 15 år med högfungerande autism (asperger), är väldigt ojämn i sina förmågor. Det kan göra att det är svårt ibland att veta vilka krav vi kan ställa på C i olika situationer. 

C har dagar då mycket fungerar bra och dagar då inget fungerar. Dagsformen varierar. C är oflexibel och har mycket svårt för att ställa om när något inte blir som det var tänkt. Hen har svårt för krav. 

C är också väldigt inne på sitt eget spår och ha mycket svårt för att tänka om och se andras perspektiv. C låser sig i sin bild och kan inte ta in något annat.

C är en förhandlare. Det ska förhandlas om allt! Om vi säger speltid till kl 21 så säger C till kl 22. För att slippa stora konflikter låter vi C vara med och påverka och landar på något mittemellan.

C tycker om mat och äter det mesta. Hen är social och pratig. Dock pratar C oftast om det som intresserar hen just då och är inte så intresserad av att lyssna på andra.

C har låsningar gentemot skolan efter att ha blivit utmattad i en skola som inte lyssnade in hens behov. Skolan ger fortfarande C ångest vissa dagar. En morgon med ångest kan ändå sedan bli en bra dag då C sen är glad och träffar vänner.

C har inte så mycket samvete. Hen förklarar bort saker, skyller på andra och har svårt att se sin del i något. C har också en humor och jargong som går ut över andra och kan vid en tillsägelse säga ”Men JAG tycker det är kul!”

C har inget utvecklat konsekvenstänkande vilket kan göra det svårt att resonera med C.

Om C inte har motivation och lust till något är det omöjligt att få hen att göra det. Här har skolan en stor utmaning!

E, min 12-åring med AD(H)D och autistiska drag, är en empatisk och högkänslig person. Hen är känslig för tonfall och andras sinnesstämningar.

E grubblar mycket och vill göra rätt. Hen har höga krav på sig själv i skolan och är enligt lärarna högpresterande. E orkar dock inte leva upp till sina krav utan ger järnet en dag för att sedan krascha helt nästa dag. Även skolmiljön med alla intryck dränerar E.

E orkar bara med skolan vissa dagar. Till skillnad mot C så blir E hemma hela dagen om hen inte orkar med skolan. På sina hemmadagar orkar E ingenting.

E har mycket svårt med automatisering. Hen fastnar i rutiner och kommer inte vidare. Maken och jag får vara dirigenter. Vi har gjort en checklista men E tittar inte på den.

E är en bra lyssnare och har ett starkt rättspatos. Hen blir riktigt ledsen om någon blir behandlad illa och får dåligt samvete om hen har gjort orätt mot någon.

Något som E också kämpar med är sitt selektiva ätande. Det är inte mycket som går ner vissa dagar. Givetvis påverkar även det orken.

L, vår 8-åring som utreds för ADHD nu, har fått all energi. Om L skulle ge hälften av sin energi till E skulle energin ändå räcka och bli över!

L vill att det ska hända något hela tiden. Hen vaknar tidigt på helgerna och tjatar om aktiviteter och kompisar. L pratar konstant och avbryter alltid.

L har känslorna utanpå kroppen och de är starka och skiftar fort.

L är lite väl ärlig och kan säga saker som gör andra ledsna. Vid en tillsägelse kan hen säga ”Men hon är ju tjock!”

L älskar eller hatar. Det är svart eller vitt. Med L måste vi vara kreativa för att det inte ska bli stort motstånd och konflikter.

Det är ingen idé att hämta L från fritids tidigare än kl 16. Hen måste hinna leka av sig. Annars byggs det hinderbana i hela huset.

Igår var jag på simhallen med alla tre barnen. De lekte i flera timmar. Det var jättemysigt!

Efteråt var C och E helt slut. Men inte L!

I morse vid väckning frågade L om vi kan gå till simhallen idag igen eller om en kompis kan följa med hem efter skolan… Det finns energi att ta av!

E var som i dvala nu på morgonen. Det gick knappt att få kontakt med hen. E var i skolan kl 8-12 igår och sen simhallen efter det. Nu finns det ingenting kvar att ta av.

C är också trött men inte i samma dvalaliknande tillstånd som E. C svarar på tilltal och går att få svar ifrån på morgonen. E mumlar bara något svårtolkat.

C har gett upp skolan för den här terminen med orden ”Jag satsar på hösten!”. Det är bara att hoppas. Igen!

Vissa verkar tycka/tro att diagnoser beror på uppfostran och miljö. Med tanke på hur olika mina tre barn är har jag mycket svårt att tro det.

Det som är gemensamt för mina tre barn är att de är relationsbundna. De har alla stort behov av att känna sig sedda och omtyckta. De är (oftast) uppfostrade och artiga när de är hos andra. 

De tycker alla tre om chips och chokladbollar, att busa, bada, åka slalom, ha familjemys och titta på film.

Och alla tre älskar att gosa och kramas! ❤

7 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Syskon

Att värma en fryspizza är inte så lätt!

(Bilden är från Messenger)

Ibland inser jag att C, 15 år, verkligen ligger efter på olika sätt.

Idag var det ingen stor sak men ändå något jag märkte.

Nu på eftermiddagen var C hungrig och hittade en pizza i frysen som hen ville ha. Jag låg i sängen med sprängande huvudvärk och sa:

”Du kan fixa själv! Läs på förpackningen!”.

C lommade iväg. Efter en kort stund hörde jag ”Mamma kom! Det går inte!”

Jag masade mig in i köket. C hade satt temperaturen på 220°. Det var bra! Men hen hade inte sätt på själva värmen med det andra reglaget. Jag visade C tecknet för över- och undervärme.

Vi tog fram en plåt. C lade pizzan på plåten och skulle sätta in den direkt i ugnen. Jag fick förklara att ugnen måste få rätt temperatur först, och att man ser att den har det när den lilla runda lampan bredvid reglaget har slocknat.

Det tog en stund och sen var ugnen varm. Vi ställde in pizzan och jag fick påminna C om att ställa timern på 12 minuter.

Jag sa till C att jag skulle gå och vila igen och att hen skulle ta ut pizzan och stänga av ugnen när timern ringde.

Efter 12 minuter hörde jag C gå till köket. Och kort därefter ropade hen ”Mamma! Kom! Jag kan inte öppna ugnen!”. Jag fick gå dit och visa spärren.

Barn som har haft hemkunskap tror jag kan sådana här saker i 15-årsåldern. Vi har bekanta som har barn som har haft matlagningsdagar hemma i flera år och som kan fixa en enkel lunch till sig själv och yngre syskon.

C har varken haft intresset, lusten eller orken. Numera är C relativt självständig i morgon- och kvällsrutiner. Det har äntligen, efter många år, blivit ganska automatiserat.

Upplevelsen idag fick mig att inse att C, och vi, har mycket kvar att jobba med. En viktig, och lite jobbig, påminnelse.

1 kommentar

Filed under autism, Diagnos, Förståelse

”Du ser ju så bra med dina glasögon så vi tänkte att du inte behöver dem längre!”

(Bilden är från Messenger)

”Olle, du ser ju så bra med dina glasögon så vi tänkte att du inte behöver dem längre!”
”Men jag behöver dem när jag kör taxi! Jag ser jättebra med dem!”
”Ja, vi har märkt att du ser bra! Det är därför vi tror att du inte behöver dem längre!”
”Om jag inte har dem kanske det händer en olycka. Jag ser jättedåligt utan dem!”
”Det går nog bra ska du se!”

”Birgitta, nu har vi haft rampen här i ett par år för att du ska kunna ta dig upp till ingången med rullstolen. Det har ju gått väldigt smidigt för dig! Eftersom det går så bra så tänkte vi ta bort rampen nu!”
”Men då kan jag inte ta mig in på kontoret!?”
”Det har ju gått så bra med rampen så det klarar du nog!”

”Maja! Vad bra det har fungerat med dina hörapparater! Vi märker att det är lättare för dig att vara delaktig i möten!”
”Tack! Ja, det är verkligen skönt att äntligen kunna höra vad alla säger!”
”Ja! Vi förstår det. Eftersom du har hört så bra nu så tror vi att du klarar dig bra utan hörapparaterna.”
”Men då kan jag inte höra vad ni säger på mötena!”
”Jodå! Det går så bra nu så varför skulle det inte gå utan hörapparaterna?!”

Skulle någon någonsin resonera på detta sätt kring dessa hjälpmedel? Nej! Det är ju helt absurt att ens tänka tanken att någon skulle ifrågasätta behoven av dessa hjälpmedel.

Hur kommer det sig då att det ser ut så här för många elever?

Samtal med Kalles föräldrar:
”Vi pedagoger har märkt att det fungerar bra för Kalle i skolan nu. Han är gladare, hänger med på lektionerna och har inte konflikter med sina kompisar längre!”
”Ja, vi är så glada över att skolan äntligen satte in en egen resurs till Kalle nu i 2:an. Han mår så bra! Vilken skillnad!”
”Ja, vi håller med. Skolan ser också en välmående och fungerande liten kille nu. Därför tänkte vi att till hösten nu när Kalle börjar i 3:an så tar vi bort resursen. Kalle klarar sig bra!”
”Men… Kalle behöver ju sin resurs!”
”Nej, men han fixar det själv nu. Ni ser ju hur bra det går med resursen…”

Det går bra MED och TACK VARE resursen!

Samtal med Lisas föräldrar:
”Vad skönt att Lisa är här i skolan nu igen! Vi ser att det fungerar bra i den lilla gruppen. Hon känner sig trygg när det bara är några få elever och struktur och lugn miljö!”
”Ja, detta är det bästa som har hänt! Lisa orkar med skolan nu. Hon är inte lika trött längre. Vi märker att hon trivs i den lilla gruppen!”
”Vi med! Hon är så glad nu och har nästan ingen frånvaro alls längre. Vi tänkte att hon till hösten när hon börjar i 6:an kan vara med klassen istället!”
”Men hon behöver ju den lugna och trygga miljön för att orka med!”
”Det har gått så bra nu detta läsår så vi tror absolut att hon klarar av att vara med klassen!”

Det går bra TACK VARE den lilla gruppen!

Tyvärr är sådana samtal vanliga. Resurser och stöd tas bort för att det fungerar så bra MED stödet. Sen kraschar eleven när stödet försvinner. Krascha kan innebära t ex utmattning, depression, hög frånvaro, utåtagerande beteende…

Hur kommer det sig att behov av stöd inte tas på allvar när det gäller diagnoser som t ex ADHD, ADD och autism? Diagnoserna i sig är osynliga men de visar sig tydligt om miljön inte är anpassad, om kraven är för höga och om stödet uteblir.

Ofta tas stödet bort när en elev går upp i mellanstadiet. Både kunskapskrav och sociala krav ökar med åldern. Att då ta bort fungerande stöd kan vara förödande för en elev.

Ofta följer inte heller stöd med till högstadiet och framförallt inte till gymnasiet. Då är ju kraven ännu större och stödet behövs.

Nu läser jag i olika forum på nätet om elever som riskerar att bli av med stöd och anpassningar till hösten för ”det går så bra nu!”

Ja! Det går bra! Ta inte bort stödet då!

(Gilla gärna min Facebooksida om ni vill ta del av mina och andras tankar kring NPF och ett annorlunda familjeliv)

5 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Skola