Månadsarkiv: juni 2017
Nu har alla mina tre barn papper på en funktionsvariation (NPF)
För ett tag sedan fick även L, min 8-åring, sin diagnos. Hen fick som väntat ADHD kombinerad form (hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter). Nu har vi ett papper på det. Ett bevis. Vi har dock länge vetat om det och försökt anpassa.
Nu har alltså alla mina tre barn en egen funktionsvariation, en NPF-diagnos (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). C har asperger (högfungerande autism), E har AD(H)D och selektivt ätande och L har ADHD med stort H.
Jag söker inte diagnos på mina barn. Jag söker en förståelse för deras sätt att fungera och jag söker verktyg för att stötta och hjälpa dem på rätt sätt.
Att L fick ADHD-diagnos var som sagt väntat. L är vårt yrväder. Det är full rulle hela tiden. På återgivningen som psykologen hade med L fick hen en beskrivning som hen kunde känna igen sig i.
L kunde verkligen känna igen sig i ”allergisk mot att ha tråkigt”. Det märks!
Och det faktum att L inte har någon stoppknapp känner vi också igen. Att hinna tänka efter före är inte lätt.
Något som har varit skönt med Ls utredning är att vi föräldrar och skolan har sett samma sak. Så var det inte med C och E. Då såg skolan ingenting och ifrågasatte vad vi föräldrar pratade om.
Många som hör att vi har tre barn med diagnos frågar ”Var kommer det ifrån? Har du och din man diagnoser?”
Svaret på den frågan är ”Nej! Ingen av oss har det.”
Maken och jag har båda haft en fungerande skolgång. Ingen av oss har haft svårt med vänner eller relationer. Vi har inga svårigheter med att få privatlivet eller yrkeslivet att fungera. Dock har vi ju olika personlighetsdrag och jag kan känna igen både mig och maken i olika diagnoskriterier för både autism och ADHD.
Jag kan se drag/personligheter hos andra personer i släkten också. Men ingen av oss skulle få en diagnos för vi uppfyller inte tillräckligt många diagnoskriterier och det är inte funktionsnedsättande så att det påverkar livet negativt.
Nu vet vi mer om våra tre fantastiska barn. Vi vet deras styrkor och deras svårigheter och behov. Nu kan vi, och deras skolor, hjälpa dem framåt.
Vi kommer att gå kurs framöver på ADHD-center. Det är verkligen toppen att sådant finns!
L har det svårt med sina relationer. Vi ska försöka hjälpa L med det på olika sätt. Jag har beställt ett material som jag kommer att skriva mer om framöver.
Nu blir det lärarbyte för L i höst. Vi hoppas att det blir bra. Vi får se om L eventuellt får börja med medicin om det inte fungerar i höst. Läkaren tror att L kan bli hjälpt av lite medicin för att få någon chans att landa lite, hjälpa koncentrationen och hinna tänka. Vi får se hur vi gör.
Ja… Från att ha varit en blogg om mina tankar och känslor som mamma till ett barn med asperger (högfungerande autism) och hemmasittarproblematik så innehåller den nu även mycket om AD(H)D och selektivt ätande. Framöver kommer det nog bli mycket om ADHD. Vad kompetent jag blir! 😉
Gilla gärna min sida om ni vill hänga med framöver!
https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/
Dela detta:
Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Selektivt ätande
Spelarbyten och taktik
I en familj med barn som har olika behov krävs det mycket planering och kreativitet. Vi måste verkligen tänka igenom olika scenarier och situationer för att få en så smidig tillvaro som möjligt.
På helgerna byter maken och jag av varandra. Eftersom vi är i en sits då vi inte kan lämna våra tre barn hemma själva trots att de är 15, 12 och 8 år så får vi turas om. Maken försöker komma ut på en cykel- eller joggingtur och jag på en promenad. Någon av oss måste hålla oss hemma och hålla ställningarna. Därför är det så skönt att ibland ha barnvakt. Då kan vi t ex gå en promenad tillsammans. Det kan vi aldrig annars.
Vi brukade förr behöva turas om att sitta mellan barnen i soffan så att det inte skulle bli bråk. En fick fixa i köket och den andre fick agera barriär mellan barnen. Numera behövs inte det för C och E sitter mest vid sina datorer om de är hemma. C är oftast inte hemma. L har med andra ord oftast soffan för sig själv.
Vid tandborstning måste också någon av oss föräldrar finnas med för att undvika tjafs. Även i hallen om alla ska iväg samtidigt.
Om jag tänker efter så är det faktiskt så att de flesta situationer kräver att antingen jag eller maken finns i närheten. Ibland kan jag känna mig väldigt kvävd.
Hela morgonrutinen kräver att vi är två föräldrar hemma. Alla tre barnen behöver mer eller mindre en egen dirigent. Även på kvällarna underlättar det om vi är två men man kan klara det själv eftersom barnen har lite olika sovtider. Dock tar det nästan hela kvällen om man är ensam. Det är skönt med spelarbyte.
Eftersom både maken och jag är delvis sjukskrivna för utmattning så behöver vi återhämtning. Hemma kan vi inte få återhämtning. Den måste ske utanför huset. Det blir många spelarbyten för att orka med.
Självklart tränar vi våra barn i självständighet på olika sätt. Vi vill ju att de ska växa och mogna. C har fler och fler bitar på plats men behöver fortfarande stöd i vissa situationer.
L är väldigt energisk. Ibland kan det bli så otroligt intensivt och jag kan känna – Jag måste ut NU!
Jag vet att det finns många ensamstående föräldrar som kämpar med detta. Det är tillräckligt tufft när man är två.
Idag vill jag skicka en peppkram till alla fantastiska ensamstående föräldrar! Ni är hjältar varje dag!
Glad midsommar!
Dela detta:
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag
Äntligen sommarlov!
Nu på slutet av den här terminen har det verkligen gått framåt för E, min 12-åring med AD(H)D. Sedan början av maj har skolnärvaron ökat mer och mer.
Att det har gått framåt beror på flera faktorer:
1. En förstående skola som inte har stressat E.
2. E har själv känt att det är okej att vara hemma och vila. E har inte behövt känna sig misslyckad.
3. Vi föräldrar har mötts av stöd och förståelse från skolan. Ingen misstro eller skuld har lagts på oss. Detta har inneburit att vi verkligen har kunnat låta E läka i sin egen takt. Och E har läkt!
4. Pedagogen som kom hem till oss och hade hemundervisning med E har varit helt fantastisk. Hon har hela tiden känt av Es dagsform och peppat och uppmuntrat. Hon har inte pressat E (eller oss) alls.
5. Vi har anpassat hemma och låtit E ha en väldigt kravlös tillvaro.
6. E har kompisar som har hört av sig och som är förstående. Igår frågade två kompisar om de kunde göra sällskap med E till skolavslutningen idag. Och det gjorde dom! 😊
Skolfrånvaron som först berodde på extrem trötthet/utmattning, och även en del ångest, har nu gått över till att ”bara” bero på trötthet. Ångesten är borta.
E tar ingen medicin för sin AD(H)D. Vi funderar på hur vi ska göra framöver.
Morgnarna är fortfarande ett stort problem. E är alltid morgontrött men vissa dagar är E som i dvala. Det går inte att få kontakt. Hen mumlar bara något ohörbart och öppnar inte ögonen. Så var det i tisdags morse efter en hel skoldag i måndags. E var mer eller mindre slut hela dagen i tisdags.
Jag vet inte hur vi ska komma åt detta. Det kan ta en timme eller mer att få upp E dessa dagar. OM vi ens lyckas få upp E…
Jag är så otroligt glad över att E mår bättre nu!
L, min 8-åring, hade också avslutning idag. Hen har kämpat sig igenom 1:an med knappt någon frånvaro alls. Det har många gånger varit lite tufft för L med både pedagoger och kompisar. Till hösten blir det lärarbyte vilket jag tror är positivt för L. Snart får vi resultatet på utredningen.
C, min 15-åring med asperger, har inte haft mycket närvaro på resursskolan den här terminen. Dock ser vi stora framsteg på andra plan. Skolan kommer kanske sen. C blev så bränd av förra skolorna.
Tvärtemot förra året, då C blev bortglömd av skolan på avslutningen, har resursskolan både skickat en sommarhälsning via brev till C och ringt och pratat med C.
Det här varit ett tufft läsår på många sätt. Vägen är krokig. Det går lite upp och ner. Det är inte lätt att få hjälp.
Men om jag tittar över längre tid så har det verkligen gått framåt!
Nu ska vi njuta av sommarlovet!
Dela detta:
Under Diagnos
Lösenordsskyddad: ”Imorgon ska jag ha kalas och du är inte bjuden!”
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADHD, Diagnos, Förståelse, Skola
Den smygande mamman
(Bilden är från Messenger)
Om min make läste rubriken skulle han skratta. Jag är inte direkt känd för att smyga. Jag är klumpig och går ofta in i saker. Dessutom pratar jag mycket.
Men ibland måste jag smyga för att hinna andas lite. När jag är hemma är L på mig som ett plåster. Hen ropar ”Mamma!” konstant och vill alltid veta var jag är.
Ibland känner jag mig så kvävd. Som att det inte finns något utrymme alls för mig. Därför går jag långa promenader och lyssnar på ljudbok.
Jag och maken var förra året på en föreläsning om stress och det utmanande föräldraskapet. Föreläsaren tryckte på att återhämtningen måste ske hemifrån. Eller möjligtvis hemma om inte barnen är hemma.
Ibland sitter jag på toa i 30 minuter bara för att få en liten paus. Om L märker det kan hen stå och rycka i dörrhandtaget och ropa.
Om jag har duschat brukar jag försiktigt låsa upp dörren och hoppas att L inte hör mig. Om L hör kommer hen direkt eller börjar ropa på mig.
När jag har varit ute på en promenad och kommer hem brukar jag ibland smyga in för att hinna andas lite.
Det är väl just detta som är skillnaden mellan mitt föräldraskap och föräldraskapet för de som är föräldrar till ”normala barn” (gillar inte det uttrycket!).
Jag får ingen återhämtning alls hemma. Jag är dirigent. Jag är psykolog och specialpedagog och så mycket mer. Hela tiden!
Jag förstår att alla föräldrar har sina utmaningar och jag vill inte förringa andras kämpande.
Men jag tror att ”vanliga” familjer kanske kan få lite mer hjälp av en 15-åring och en 12-åring. Jag tror även att de kan passa en 8-åring en stund.
Nu ska jag se om jag kan smyga ut och sätta mig på altanen. L sitter just nu och tittar på TV.
Ikväll ska jag ut och äta med en vän så då blir det i alla fall återhämtning hemifrån! 😊
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag
Olikheter
Mina barn är olika!
Ibland kan jag fascineras av att mina tre barn är så olika. De har samma mamma och pappa, samma uppfostran och samma uppväxtmiljö. Ändå är de helt olika personligheter.
C, 15 år med högfungerande autism (asperger), är väldigt ojämn i sina förmågor. Det kan göra att det är svårt ibland att veta vilka krav vi kan ställa på C i olika situationer.
C har dagar då mycket fungerar bra och dagar då inget fungerar. Dagsformen varierar. C är oflexibel och har mycket svårt för att ställa om när något inte blir som det var tänkt. Hen har svårt för krav.
C är också väldigt inne på sitt eget spår och ha mycket svårt för att tänka om och se andras perspektiv. C låser sig i sin bild och kan inte ta in något annat.
C är en förhandlare. Det ska förhandlas om allt! Om vi säger speltid till kl 21 så säger C till kl 22. För att slippa stora konflikter låter vi C vara med och påverka och landar på något mittemellan.
C tycker om mat och äter det mesta. Hen är social och pratig. Dock pratar C oftast om det som intresserar hen just då och är inte så intresserad av att lyssna på andra.
C har låsningar gentemot skolan efter att ha blivit utmattad i en skola som inte lyssnade in hens behov. Skolan ger fortfarande C ångest vissa dagar. En morgon med ångest kan ändå sedan bli en bra dag då C sen är glad och träffar vänner.
C har inte så mycket samvete. Hen förklarar bort saker, skyller på andra och har svårt att se sin del i något. C har också en humor och jargong som går ut över andra och kan vid en tillsägelse säga ”Men JAG tycker det är kul!”
C har inget utvecklat konsekvenstänkande vilket kan göra det svårt att resonera med C.
Om C inte har motivation och lust till något är det omöjligt att få hen att göra det. Här har skolan en stor utmaning!
E, min 12-åring med AD(H)D och autistiska drag, är en empatisk och högkänslig person. Hen är känslig för tonfall och andras sinnesstämningar.
E grubblar mycket och vill göra rätt. Hen har höga krav på sig själv i skolan och är enligt lärarna högpresterande. E orkar dock inte leva upp till sina krav utan ger järnet en dag för att sedan krascha helt nästa dag. Även skolmiljön med alla intryck dränerar E.
E orkar bara med skolan vissa dagar. Till skillnad mot C så blir E hemma hela dagen om hen inte orkar med skolan. På sina hemmadagar orkar E ingenting.
E har mycket svårt med automatisering. Hen fastnar i rutiner och kommer inte vidare. Maken och jag får vara dirigenter. Vi har gjort en checklista men E tittar inte på den.
E är en bra lyssnare och har ett starkt rättspatos. Hen blir riktigt ledsen om någon blir behandlad illa och får dåligt samvete om hen har gjort orätt mot någon.
Något som E också kämpar med är sitt selektiva ätande. Det är inte mycket som går ner vissa dagar. Givetvis påverkar även det orken.
L, vår 8-åring som utreds för ADHD nu, har fått all energi. Om L skulle ge hälften av sin energi till E skulle energin ändå räcka och bli över!
L vill att det ska hända något hela tiden. Hen vaknar tidigt på helgerna och tjatar om aktiviteter och kompisar. L pratar konstant och avbryter alltid.
L har känslorna utanpå kroppen och de är starka och skiftar fort.
L är lite väl ärlig och kan säga saker som gör andra ledsna. Vid en tillsägelse kan hen säga ”Men hon är ju tjock!”
L älskar eller hatar. Det är svart eller vitt. Med L måste vi vara kreativa för att det inte ska bli stort motstånd och konflikter.
Det är ingen idé att hämta L från fritids tidigare än kl 16. Hen måste hinna leka av sig. Annars byggs det hinderbana i hela huset.
Igår var jag på simhallen med alla tre barnen. De lekte i flera timmar. Det var jättemysigt!
Efteråt var C och E helt slut. Men inte L!
I morse vid väckning frågade L om vi kan gå till simhallen idag igen eller om en kompis kan följa med hem efter skolan… Det finns energi att ta av!
E var som i dvala nu på morgonen. Det gick knappt att få kontakt med hen. E var i skolan kl 8-12 igår och sen simhallen efter det. Nu finns det ingenting kvar att ta av.
C är också trött men inte i samma dvalaliknande tillstånd som E. C svarar på tilltal och går att få svar ifrån på morgonen. E mumlar bara något svårtolkat.
C har gett upp skolan för den här terminen med orden ”Jag satsar på hösten!”. Det är bara att hoppas. Igen!
Vissa verkar tycka/tro att diagnoser beror på uppfostran och miljö. Med tanke på hur olika mina tre barn är har jag mycket svårt att tro det.
Det som är gemensamt för mina tre barn är att de är relationsbundna. De har alla stort behov av att känna sig sedda och omtyckta. De är (oftast) uppfostrade och artiga när de är hos andra.
De tycker alla tre om chips och chokladbollar, att busa, bada, åka slalom, ha familjemys och titta på film.
Och alla tre älskar att gosa och kramas! ❤
Dela detta:
Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Syskon
Att värma en fryspizza är inte så lätt!
(Bilden är från Messenger)
Ibland inser jag att C, 15 år, verkligen ligger efter på olika sätt.
Idag var det ingen stor sak men ändå något jag märkte.
Nu på eftermiddagen var C hungrig och hittade en pizza i frysen som hen ville ha. Jag låg i sängen med sprängande huvudvärk och sa:
”Du kan fixa själv! Läs på förpackningen!”.
C lommade iväg. Efter en kort stund hörde jag ”Mamma kom! Det går inte!”
Jag masade mig in i köket. C hade satt temperaturen på 220°. Det var bra! Men hen hade inte sätt på själva värmen med det andra reglaget. Jag visade C tecknet för över- och undervärme.
Vi tog fram en plåt. C lade pizzan på plåten och skulle sätta in den direkt i ugnen. Jag fick förklara att ugnen måste få rätt temperatur först, och att man ser att den har det när den lilla runda lampan bredvid reglaget har slocknat.
Det tog en stund och sen var ugnen varm. Vi ställde in pizzan och jag fick påminna C om att ställa timern på 12 minuter.
Jag sa till C att jag skulle gå och vila igen och att hen skulle ta ut pizzan och stänga av ugnen när timern ringde.
Efter 12 minuter hörde jag C gå till köket. Och kort därefter ropade hen ”Mamma! Kom! Jag kan inte öppna ugnen!”. Jag fick gå dit och visa spärren.
Barn som har haft hemkunskap tror jag kan sådana här saker i 15-årsåldern. Vi har bekanta som har barn som har haft matlagningsdagar hemma i flera år och som kan fixa en enkel lunch till sig själv och yngre syskon.
C har varken haft intresset, lusten eller orken. Numera är C relativt självständig i morgon- och kvällsrutiner. Det har äntligen, efter många år, blivit ganska automatiserat.
Upplevelsen idag fick mig att inse att C, och vi, har mycket kvar att jobba med. En viktig, och lite jobbig, påminnelse.
Dela detta:
Under autism, Diagnos, Förståelse
Lösenordsskyddad: ”Du ser ju så bra med dina glasögon så vi tänkte att du inte behöver dem längre!”
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Skola
supermamsen 