Etikettarkiv: npf-mamma

Året 2023

Snart är det år 2024 och ännu ett år har gått. Det känns verkligen som tiden rusar. 2024 fyller jag 50 år!

Hösten 2014 började vår tuffa resa med hemmakämpare och hög stress. Sedan dess har vi fått kämpa på olika sätt.

Sommaren 2015 fick mitt äldsta barn Calle (nu 21 år) sin autismdiagnos och jag startade den här bloggen. 2017 fick Emil (nu 18 år) sin ad(h)d-diagnos och Linnéa (nu 14 år) sin adhd-diagnos. 2020 fick Emil även en autismdiagnos.

Hösten 2019 föreläste jag för första gången och i mars 2020 gavs min bok ut.

Står vi och stampar? Ibland kan jag känna att vi gör det. När jag läser gamla inlägg här på bloggen inser jag dock att vi verkligen inte gör det. Jag ser inte framsteg från en dag till en annan men över tid. Vi mår bättre nu. Utmaningar finns kvar men på ett annat sätt.

Att två av våra barn numera inte har skolplikt och är över 18 år är en stor lättnad. 18-åringen går andra året på gymnasiet och det går bra för honom.

Jag känner en tacksamhet över det som fungerar. Under alla år har jag alltid försökt uppskatta våra mirakel. Jag har också alltid försökt hitta möjligheter och lösningar.

Under 2023 har jag varit med i podden ”Funka olika” och även föreläst några gånger. Under 2024 hoppas jag på fler föreläsningar. Jag har även ett bokmanus som jag skriver på lite då och då och hoppas på utgivning framöver. Man får ju drömma. 😉

Jag önskar er ett gott slut och ett riktigt gott nytt år!
Komihåg att även myrsteg är steg framåt! ❤️

Lämna en kommentar

Under Diagnos

Tips för att orka med vardagen som NPF-förälder

Söndagen den 12 mars (2023) skrev jag ett inlägg på Instagram där jag bad folk dela med sig av sina bästa vardagstips för att orka med vardagen som NPF-förälder. Varmt tack till alla som bidrog med tips och tankar!

Många skrev att man ska sluta lyssna på andra och lita på sin magkänsla. Vi vet vad som är bäst för våra barn. Andra tipsade om vikten av att ha bra rutiner men också om egen återhämtning. Att unna sig pauser och göra saker man får energi av. Flera tog upp att stödet av andra i samma situation kan betyda mycket.

Nedan kommer alla tips från inlägget:

  • Mitt tips är att livet som NPF-förälder inte kommer med en manual och det är okej att känna att du ibland inte vet vad du gör. Precis som barnen gör vi vårt bästa och när du känner att det inte fungerar, pröva något annat. Du gör ditt bästa för att få vardagen att gå runt och vissa dagar är det good enough. Du känner ditt barn bäst och du vet vad ditt barn behöver, stå på dig när det behövs och hämta energi och andas när det flyter på. Du är den bästa för ditt barn! ❤️
  • Några tips från mig: Att införa rutiner! Hjälper inte bara dina barn utan även dig själv. Bildschema över dagarna om det fungerar för barnen. Att göra en veckomatsedel blir tydligt för alla vad det blir för mat och underlättar för dig själv att veta vad du skall laga och handla hem. Att skapa rutiner är svårt för vissa, våga ta hjälp för att styra upp dessa så också med matschemat och handlingen. Att ha rutiner avlastar hjärnan och det går då på automatik. Att förbereda och ligga steget före t ex att favorittröjan är tvättad.
  • Mina bästa tips är att lyssna in, känna in, utforma strategier utefter behov och sänk krav och förväntningar på dig själv som förälder och acceptera att allt sätter sig inte över en natt. Tålamod är en dygd. Andas in, andas ut och ta hand om DIG också🙏 Varma bad och promenader.
  • Ta emot hjälp, viktigt med återhämtning, följ din magkänsla. Följ andra med barn med NPF, sök jämlika. 
  • Sänk kraven, och våga be om hjälp!
  • Mitt viktigaste tips är att lyssna inte på andras kommentarer utan följ ditt hjärta och din magkänsla ❤️
  • Andningsövningar och meditation! Andningen är alltid med var du än är och vad som än händer. Det hjälper mig otroligt mycket att andas i jävliga lägen ❤️
  • Jag har dragit ner ribban på alla måsten, dvs ta disken direkt efter maten, köra tvättmaskinen 24/7 för att minimera tvättberget. Istället ligger jag ett tag varje kväll med sonen och vi pratar enbart om det som intresserar honom. När han somnat så tar jag mig själv en stund, allt ifrån 30 min till 2h beroende på vilken dag det varit och gör exakt det jag känner för. Lyssnar på en bok (mer avslappnande än att läsa själv), ser något avsnitt av en serie, tom ser en film eller tar en promenad.
  • Har precis i dagarna fått veta att jag är NPF-förälder så har inte vetat att det är det jag håller på med men min tjej har otroligt jobbigt med besök men när jag ritar upp tolv streck ( dagens tolv vakna timmar) och färglägger två för att visa vilken liten del av dagen besöket är så släpper hon det och slutar fråga hela tiden – när kommer de?!
  • Som NPF-förälder är det lätt att man glömma bort sig själv. Återhämtning och att hantera stress tror jag är viktigt. Med det menar jag inte att man behöver åka iväg en helg på spa (vilket iofs låter härligt) utan det är de små återhämtningar vi får till i vardagen, t ex en långdusch, andas 3 djupa andetag, träna, pussla…Umgås med människor som ger energi istället för tar energi. För mig har det känts lättare när jag har fått träffa andra föräldrar i samma situation, man har något gemensamt och där finns mer förståelse. Ska man orka med NPF-livets upp och nergångar så gäller det att bromsa in ibland. ❤️
  • Andas. Försök ha tålamod. Tänk att saker och ting kan förändras. Strunta i vad andra tycker/tänker – gör vad du och barnet mår bäst av. Hitta guldstunder tillsammans. Skratta åt det som blev tokigt (om det går). 💛
  • Mitt tips är att andas, att påminna oss att vi inte är ensamma hur ensamma vi än känner oss vissa stunder. Vi gör så gott vi kan, vi är inte mer än människor. SKRATTA åt varenda tillfälle vi får. Skratta i efterhand tillsammans åt situationer som blivit knasiga.
  • Prata med någon, en kollega, en kompis eller din partner. Ta pauser som träning en promenad eller en dusch. Om möjligt åk bort över en natt.
  • Ta en liten stund för dig själv varje dag, om en så 5 minuter. Du känner ditt barn bäst. Gå på magkänslan.
  • Jag är själv NPF-förälder och mitt tips är att hitta hållbara rutiner och låt det ta tid att arbeta in dem. Vi jobbar för att få vår son att läsa 10 min varje dag och det möts av motstånd nästan varje dag. Vi bemöter det med beröm, att han är så duktig på att läsa och vi håller fast vid att det ska göras.❤️ Var nöjd med de framsteg som görs, stora som små❤️
  • Mitt bästa tips är att man ska veta att just sitt barn är unikt, att en diagnos inte säger vem eller vad just mitt barn kan eller inte kan. Jämför inte dig som förälder eller ditt barn med andra. Och att det är ok att vara trött och ledsen även som förälder. Man är inte dålig förälder för det…. Möt ditt barn på barnets nivå 🌺
  • Ta hand om dig själv för att orka, träna, träffa vänner, ta städhjälp vad som helst för att förenkla vardagen och få glädje och boosta dig som förälder.
  • Ge sig själv en stund att ladda batterierna, jag gör det genom att styrketräna. Jag bränner stresshormoner och bygger både muskler och pannben👌💪
  • Kanske låter egoistiskt men jag har minst 30 minuter varje dag som jag bara ägnar mig åt mig själv. Oftast blir det en joggingrunda där jag kan skingra tankarna, lyssna på en podd och där jag inte tänker på hur jag ska lösa min sons alla svårigheter. Detta är min fristad där jag tankar energi och låter jag vara jag.
  • Att hitta personer som förstår att gråta och skratta tillsammans med ❤️ Jag hittade två mammor när mina killar började skolan. Deras barn hade liknande utmaningar som mina men hade då ingen diagnos. Nu har ett av barnen fått det men den andra familjen kämpar på med liknande utmaningar. Dom mammorna är min räddning i vardagen. Vi hjälps åt så gott vi kan i smått och stort. Kompletterar varandra. Skrattar tillsammans och delar sorg när det är tufft. Så tacksam!❤️
  • Följ andra NPF-konton på Instagram. De påminner om att man inte är ensam i sin kamp och ger hopp om att livet kan bli lättare längre fram när barnen blivit äldre. Hopp om att de kan hitta sin plats i samhället och få ett fungerande liv ❤️
  • Mitt bästa tips är, efter att ha kämpat med flera barn som inte klarat att gå till skolan i perioder, att fokusera på barnets mående. När de äldre barnen började få kämpigt med att komma iväg till skolan, kan jag erkänna att vi vände ut och in på oss själva för att få iväg dom. Tjat, hot, mutor, gråt och tandagnissel. Oro för att barnen skulle hamna efter, missa en massa saker, inte bara skolarbete, utan även socialt. Vad ska andra tycka och säga? Vi tänkte att vi måste vara de sämsta föräldrarna som inte kan få iväg våra barn till skolan… När vårt yngsta barn några år senare började få ”huvudvärk” och ”ont i magen” med viss frånvaro och senare inte klarade av att komma iväg till skolan alls, bestämde vi oss för att lyssna in barnet och inte ”tvinga” iväg till skolan. Vi försökte lägga fokus på att få barnet att må så bra som möjligt. De fem äldre syskonen har verkligen bidragit med kärlek och omsorg och i nuläget fungerar skolgången ganska bra. Jag tänker att man alltid kan ta igen skolarbete senare, och jag ångrar verkligen att jag inte var lika inlyssnande på de tidigare barnen när de inte orkade med skolsituationen. ❤️
  • Ligga steget före, alltid ha ess i rockärmen, be om avlastning, barnvakt, be om hjälp av likasinnade vänner inom samma värld så kan man växelverka, var mer öppen, särskilt i småstad, andas-meditera, smit iväg själv och andas på en promenad. Skaffa boxboll i källaren. Med ökad ålder så kan vi lägga samma fokus på en hobby så det blir win-win -win. Pyssel, träna el bada ihop, yoga och qigong ihop 🙈🥰🙏🏻✊🏻
  • Hitta guldstunder och njut tillsammans, ladda för tuffare tider. 🙌
  • Att be om hjälp, att få egentid. Följ även andra NPF-konton för tips och råd.

Idag, den 15 mars, är det NPF-dagen. Det är viktigt att uppmärksamma olika neuropsykiatriska diagnoser och sprida kunskap.

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism

Oönskat årshjul

Årshjul kan användas på olika sätt för att skapa rutiner och traditioner. På mitt jobb har vi årshjul för olika saker.

Det slog mig idag att min familj var i ett oönskat årshjul i flera år. Delarna i detta årshjul är de saker i vårt liv som vi önskar att vi inte hade behövt ha med. Det finns fler saker men det hade blivit alldeles för plottrigt.

Självklart har vi haft fina stunder av mys och glädje, skidsemestrar, härliga stunder på landet mm. men i detta årshjul illustrerar jag som sagt den oönskade kampen.

Vi levde med detta årshjul i sex år. Lite variation har förekommit men på det stora hela har det sett ut ungefär så här. Ska det verkligen behöva vara så? Det gör ont att veta att familjer idag lever i detta hjul.

Fri att använda och dela med källa.

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Vardag

När viljan kommer inifrån finns kraften

Den senaste veckan har Calle, 19 år, på eget initiativ börjat tillaga enkla luncher till sig själv. Ett par gånger har han stekt hamburgare och idag gjorde han korv med bröd. Idag sa han till mig att han skulle vilja lära sig laga några enkla rätter.

Tidigare har han visat noll intresse för detta och inte heller haft någon ork att göra något. Vi har försökt få med honom i matlagning genom åren och uppmuntrat honom att laga egen mat men han har inte alls varit intresserad. Han har innan bara gjort toast, kokat nudlar och värmt ugnspizza någon enstaka gång och då sällan utan protest.

Det är så tydligt att när viljan/behovet kommer inifrån så finns kraften/orken/lusten. Mognad spelar säkert också in.

Tänk vilken skillnad det är när det inte finns yttre krav och press med i bilden utan bara en inre motivation. Det kommer att ordna sig för mina barn. De kommer att bli självständiga när de är redo.

6 kommentarer

Under autism, Diagnos, Förståelse, Vardag

Om att ställa krav

Åh vad svårt det är att veta/känna av hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt är det svårt med Calle just nu. Han fyller 19 år i vår. Egentligen ska han göra praktik tre dagar i veckan men sedan vi var hemma sjuka med covid-19 i november har han inte lyckats ta sig tillbaka. Innan vi blev sjuka hade han 100% närvaro. Så trist att vi blev sjuka och att han kom ur sitt ”flow”.

Nu är han alltså hemma 100%. Vi försöker hjälpa honom komma igång med praktiken igen men just nu känns det ganska kört.

Eftersom Calle inte gör något just nu har han varken studiebidrag eller annan inkomst. Jag tänker då att vi ska ge honom någon form av månadspeng. Ska vi då kräva någon motprestation av Calle? Eller hur ska vi tänka?

Vi började lite den här veckan med att ge honom en daglig liten uppgift. T ex har han fått tömma diskmaskinen ett par gånger. En dag fick han hjälpa till att laga middag. Han har protesterat lite men han har gjort det vi har bett honom om. Efter middagen som han hjälpte till att laga sa han stolt ”Och vem ska ni tacka för maten idag då?”. Jag tror att han mår bra av att känna att han gör nytta.

Jag har ett ansvar att hjälpa Calle växa och bli självständig samtidigt som jag vet hur han kan reagera på för höga krav. Ibland känns mitt föräldraskap så oerhört svårt. Det tar energi att alltid behöva analysera och fundera. Det vore skönt med en manual där det stod hur jag skulle göra 😉 Nu blir det hela tiden ”trial and error”. Hoppas det inte blir för mycket ”error”!

12 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, Förståelse, Vardag

2020 – ett pissår?

Vissa delar av 2020 vill jag gärna slippa!

Har 2020 varit ett pissår? Många tycker det. Visst! Covid-19 är piss. Att många har varit svårt sjuka är tråkigt. Att många har dött av covid-19 är väldigt sorgligt. Att ha covid-19 var inte kul. Att inte få krama nära och kära och inte få umgås inomhus känns konstigt och ledsamt. Men om jag bortser ifrån allt detta och tänker på hur året har varit för mig och min familj så måste jag säga: 2020 – ett bra år!

Vi är inte den mest sociala familjen i vanliga fall heller. Vi har sällan gäster och vi blir sällan bortbjudna. Ingen större skillnad mot ett vanligt år.

Maken har jobbat hemifrån sedan i mars vilket på många sätt har underlättat vår vardag. Att han är hemma gör att Emil, som har anpassad studiegång och ett selektivt ätande, får hjälp med att få i sig lunch varje dag. Det ger också Linnéa möjlighet att få gå hem direkt efter skolan istället för att stanna på fritids sent på eftermiddagen.

Vi är inte en familj som brukar åka på utlandssemester. Vi åkte faktiskt på en solresa sommaren 2019 och det var den första sedan 2010. Tur att vi hann göra den resan! Vi hade inga planer på någon resa i år. Som vanligt för oss med andra ord.

Året har lett till större möjligheter för mina killar att plugga hemifrån vilket har gynnat dem båda. Covid-19 har öppnat dörrar. De har båda haft det bästa året på länge.

Vi har hittat nya sätt att umgås. Utefika, uteglögg, duka ute vid olika bord och äta middag med våra föräldrar. Umgås med avstånd utan kramar men med mycket kärlek.

Vår familj har umgåtts mer. Vi har gjort utflykter och haft filmkvällar hemma i soffan. Vi går bara på bio ett par gånger/år i vanliga fall också så stängningen av biografer har inte drabbat oss heller.

Min bokdröm gick i uppfyllelse och boken kom ut i mars. I somras blev den även e-bok och i november ljudbok. Boken har fått fina recensioner och jag känner att den verkar landa rätt.

Jag har provat på att föreläsa digitalt. Det hade jag förmodligen inte gjort om vi inte hade haft en pandemi.

På min arbetsplats försöker vi ha fritidsverksamheten ute i så stor utsträckning som möjligt. Barn med minsta lilla symptom rings hem. Det känns som om vi aldrig har haft så friska barn på plats! Det är i alla fall inte i skolor smittan drivs.

Givetvis ställer covid-19 till det på olika sätt. Livet kan kännas absurt, som en konstig film. Avståndsmarkeringar i affärer och påminnelser om att hålla avstånd i högtalarsystemet. Påminnelser om handtvätt och handsprit. Uppdaterade siffror om antal smittade och döda. Ingen uppmuntrande läsning.

Snart kommer ett nytt år. 2021. Jag vill gärna behålla en del av det fina som kom med 2020 men utan en pandemi.

Kom igen! Nu gör vi allt för att 2021 ska bli ett friskare år.

Tack för att just du hänger med i mitt liv. Jag uppskattar alla kommentarer som ger stöd och igenkänning. TILLSAMMANS kämpar vi på!

Kram! Gott slut och gott nytt år! ❤

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Den här julen får vi andas

Nu närmar sig julafton. Jag ser framemot lediga dagar och mys med familjen.

Häromdagen slog det mig att det här är första gången på flera år som vi inte har blivit uppringda av socialtjänsten precis innan jul. Våra killars skolor har nämligen gjort orosanmälningar baserad på deras skolfrånvaro precis innan jul (och innan sommarlov) i flera år.

Dessa orosanmälningar brukar leda till jobbiga tankar och känslor för oss föräldrar och våra barn blir oroliga. Möten med socialtjänsten bokas in i mellandagarna och sen precis efter nyår brukar vi få besked om en utredning ska startas eller inte. Avkopplande jul och nyår? Knappast!

Dessa anmälningar (ca 10 stycken de fem senaste åren) har lett till ett par utredningar som har visat att vi är samspelta och resursstarka föräldrar med god omsorg om våra barns behov. Det har lett till att socialtjänsten har bollat tillbaka ansvaret till skolan. Det har inte lett till något stöd. Däremot har det lett till många MM ( Meningslösa Möten) som har krävt att vi har varit borta från jobbet. Det har tagit energi från oss som vi gärna hade lagt på annat.

Den här hösten har våra barn haft hög NÄRVARO. Beror det på att vi föräldar först nu har börjat ta skolplikten på allvar? Beror det på att vi först nu har börjat stötta våra barn? NEJ! Det beror på att de mår bättre nu och för att deras skolor har gett dem rätt förutsättningar (det krävdes visst en pandemi).

Jag vet att vi inte är ensamma om att bli anmälda precis innan jul. Jag vill skicka styrka och kramar till alla er som kämpar för era barn. ❤

Den här julen får i alla fall vi andas.

8 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Socialtjänsten

Utsläppta

Äntligen är vi friska igen efter vår covid-19-period. Vi är utsläppta ur huset! 🙂 Vi har varit väldigt noggranna med att följa alla restriktioner och vi har hållit oss hemma tills vi alla har varit symptomfria i minst två dagar. Mina symptom höll i sig längst så alla andra har kunnat återgå till jobb/skola lite snabbare än jag.

Både Linnéa och Emil är tillbaka i skolan. Tyvärr har dock Calle, som gör praktik nu, fastnat hemma. Det är aldrig bra när rutiner bryts. Nu tycker han att det känns konstigt att komma tillbaka efter så många veckor hemma. Jag hoppas att han studsar tillbaka igen. En del av mig känner mig oförstående och vill pressa Calle. Jag måste dock tänka på hur det är för honom. Hade han KUNNAT gå hade han gjort det. Nu behöver han samla sig för att sedan orka igen.

Maken, som jobbar hemifrån i dessa tider, tyckte nog att det var väldigt skönt när jag kunde åka till jobbet i måndags. Det är inte alltför bra för familjesämjan att vara helt isolerade tillsammans i nästan en månad! 😉 Maken har försökt jobba och jag har varit uttråkad och pratsjuk.

Något som är fantastiskt härligt är att Linnéa nu under hösten har fått många nya kompisar. Det är elever i hennes klass som hon har börjat umgås med. De hänger hos varandra efter skolan och i natt sov Linnéa över hos en kompis. Jag är så himla glad för Linnéas skull. De pratar med varandra i telefon, de pratar om vad de ska ha på sig i skolan dagen efter, det tisslas, tasslas och fnissas. ÄNTLIGEN!

Emil kämpar på med sina ämnen i skolans lärstudio. Han har nu lektioner två timmar om dagen och läser fyra ämnen. Han har en del oro för gymnasievalet. Han kommer inte att hinna få ihop betyg till ett högskoleförberedande program som han vill gå utan måste läsa in några ämnen ett år på Individuellt Alternativ.

Julen närmar sig och i år har vi plockat fram julsaker ovanligt tidigt. Många verkar göra det. Jag tror vi alla behöver ljuset och något att se framemot. 2020 är på många sätt ett pissår men för vår familj har året även varit positivt på olika sätt.

Jag känner mig glad över att min bok har fått många fina recensioner (både den tryckta boken och ljudboken). Min förhoppning när jag skrev boken var att den skulle ge stöd och igenkänning och den verkar fylla sin funktion. Det betyder så himla mycket för mig att den bidrar med något och kan hjälpa och stötta. Jag hoppas att boken även når pedagoger och skolledare.

Nu ska jag dricka lite glögg och mysa med familjen ❤
Önskar er alla en mysig andra advent imorgon!

3 kommentarer

Under Hemmasittare, Vardag

Vissa dagar…

Vissa dagar…

1 kommentar

Under förälder, Vardag

Service eller anpassningar?

Ibland, framförallt när jag är i en trött period, hamnar jag i tankar om att jag är en servicepersonal här hemma som barnen bara kör med. Igår lagade jag till exempel fyra olika maträtter till middag. Bara en sådan sak!

 I morse gick jag upp kl. 6:30 och väckte Linnéa (11 år, adhd). Jag försökte att få henne att äta något men det gick knappt. Till slut åt hon en bulle och drack varm choklad. Efter att ha hjälpt Linnéa iväg väckte jag killarna (18 år med asperger och 15 år med add/asperger) ca. kl. 7:30. Jag fixade mackor och o´boy till den ena och amerikanska pannkakor till den andre. Sen gjorde jag sällskap med killarna till skola för den ena och praktik för den andre. De börjar kl. 9.

Jag kan ibland känna att mina barn är lata slavdrivare som tar allt för givet. Jag kan känna att de utnyttjar mig. Är det så? Egentligen vet jag att det (oftast) inte är så. Om jag berättar om mitt liv för dem som inte alls lever liknande liv kan jag bli ifrågasatt. ”Folk” kan komma med goda råd som jag av erfarenhet vet inte alls fungerar för/med mina barn.

Emil, och även till viss del Linnéa, har ett selektivt ätande. Detta innebär att jag måste laga mat de tycker om, annars kan de inte äta. Ibland försöker de äta något de brukar tycka om och så går det inte ändå. Då kan jag (eller maken) få fixa något extra på kvällen eller åka och köpa hem något från Mc Donalds. Hade jag kunnat strunta i att laga extra maträtter? Ja, det hade jag kanske kunnat men då hade jag haft underviktiga energilösa barn.

Jag känner att jag då och då behöver motivera och rättfärdiga för mig själv varför jag gör som jag gör. Jag behöver intala mig själv att jag inte är en dålig klen mamma som har barn som utnyttjar mig.

Mina barn har diagnoser och de har fått sina diagnoser av en anledning. De har utmaningar som inte ”vanliga” barn har. Jag kan förstå att det utåt sett kan upplevas som att jag har lata och bortskämda barn men så är det inte.

Att vi föräldrar får kämpa med saker som maten, skjutsa, hjälpa dem med rutiner osv är det som gör att vi har rätt att söka omvårdnadsbidrag. Vi har ett slitsamt föräldraskap.

Mina barn tränas i självständighet vid väl valda tillfällen när energin finns. Just nu vill jag att de lägger sin energi på att komma iväg till skola och praktik.

Service eller anpassningar? Anpassningar! ❤

10 kommentarer

Under Anpassningar, Förståelse