Etikettarkiv: npf-mamma

När viljan kommer inifrån finns kraften

Den senaste veckan har Calle, 19 år, på eget initiativ börjat tillaga enkla luncher till sig själv. Ett par gånger har han stekt hamburgare och idag gjorde han korv med bröd. Idag sa han till mig att han skulle vilja lära sig laga några enkla rätter.

Tidigare har han visat noll intresse för detta och inte heller haft någon ork att göra något. Vi har försökt få med honom i matlagning genom åren och uppmuntrat honom att laga egen mat men han har inte alls varit intresserad. Han har innan bara gjort toast, kokat nudlar och värmt ugnspizza någon enstaka gång och då sällan utan protest.

Det är så tydligt att när viljan/behovet kommer inifrån så finns kraften/orken/lusten. Mognad spelar säkert också in.

Tänk vilken skillnad det är när det inte finns yttre krav och press med i bilden utan bara en inre motivation. Det kommer att ordna sig för mina barn. De kommer att bli självständiga när de är redo.

3 kommentarer

Under autism, Diagnos, Förståelse, Vardag

Om att ställa krav

Åh vad svårt det är att veta/känna av hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt är det svårt med Calle just nu. Han fyller 19 år i vår. Egentligen ska han göra praktik tre dagar i veckan men sedan vi var hemma sjuka med covid-19 i november har han inte lyckats ta sig tillbaka. Innan vi blev sjuka hade han 100% närvaro. Så trist att vi blev sjuka och att han kom ur sitt ”flow”.

Nu är han alltså hemma 100%. Vi försöker hjälpa honom komma igång med praktiken igen men just nu känns det ganska kört.

Eftersom Calle inte gör något just nu har han varken studiebidrag eller annan inkomst. Jag tänker då att vi ska ge honom någon form av månadspeng. Ska vi då kräva någon motprestation av Calle? Eller hur ska vi tänka?

Vi började lite den här veckan med att ge honom en daglig liten uppgift. T ex har han fått tömma diskmaskinen ett par gånger. En dag fick han hjälpa till att laga middag. Han har protesterat lite men han har gjort det vi har bett honom om. Efter middagen som han hjälpte till att laga sa han stolt ”Och vem ska ni tacka för maten idag då?”. Jag tror att han mår bra av att känna att han gör nytta.

Jag har ett ansvar att hjälpa Calle växa och bli självständig samtidigt som jag vet hur han kan reagera på för höga krav. Ibland känns mitt föräldraskap så oerhört svårt. Det tar energi att alltid behöva analysera och fundera. Det vore skönt med en manual där det stod hur jag skulle göra 😉 Nu blir det hela tiden ”trial and error”. Hoppas det inte blir för mycket ”error”!

9 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, Förståelse, Vardag

2020 – ett pissår?

Vissa delar av 2020 vill jag gärna slippa!

Har 2020 varit ett pissår? Många tycker det. Visst! Covid-19 är piss. Att många har varit svårt sjuka är tråkigt. Att många har dött av covid-19 är väldigt sorgligt. Att ha covid-19 var inte kul. Att inte få krama nära och kära och inte få umgås inomhus känns konstigt och ledsamt. Men om jag bortser ifrån allt detta och tänker på hur året har varit för mig och min familj så måste jag säga: 2020 – ett bra år!

Vi är inte den mest sociala familjen i vanliga fall heller. Vi har sällan gäster och vi blir sällan bortbjudna. Ingen större skillnad mot ett vanligt år.

Maken har jobbat hemifrån sedan i mars vilket på många sätt har underlättat vår vardag. Att han är hemma gör att Emil, som har anpassad studiegång och ett selektivt ätande, får hjälp med att få i sig lunch varje dag. Det ger också Linnéa möjlighet att få gå hem direkt efter skolan istället för att stanna på fritids sent på eftermiddagen.

Vi är inte en familj som brukar åka på utlandssemester. Vi åkte faktiskt på en solresa sommaren 2019 och det var den första sedan 2010. Tur att vi hann göra den resan! Vi hade inga planer på någon resa i år. Som vanligt för oss med andra ord.

Året har lett till större möjligheter för mina killar att plugga hemifrån vilket har gynnat dem båda. Covid-19 har öppnat dörrar. De har båda haft det bästa året på länge.

Vi har hittat nya sätt att umgås. Utefika, uteglögg, duka ute vid olika bord och äta middag med våra föräldrar. Umgås med avstånd utan kramar men med mycket kärlek.

Vår familj har umgåtts mer. Vi har gjort utflykter och haft filmkvällar hemma i soffan. Vi går bara på bio ett par gånger/år i vanliga fall också så stängningen av biografer har inte drabbat oss heller.

Min bokdröm gick i uppfyllelse och boken kom ut i mars. I somras blev den även e-bok och i november ljudbok. Boken har fått fina recensioner och jag känner att den verkar landa rätt.

Jag har provat på att föreläsa digitalt. Det hade jag förmodligen inte gjort om vi inte hade haft en pandemi.

På min arbetsplats försöker vi ha fritidsverksamheten ute i så stor utsträckning som möjligt. Barn med minsta lilla symptom rings hem. Det känns som om vi aldrig har haft så friska barn på plats! Det är i alla fall inte i skolor smittan drivs.

Givetvis ställer covid-19 till det på olika sätt. Livet kan kännas absurt, som en konstig film. Avståndsmarkeringar i affärer och påminnelser om att hålla avstånd i högtalarsystemet. Påminnelser om handtvätt och handsprit. Uppdaterade siffror om antal smittade och döda. Ingen uppmuntrande läsning.

Snart kommer ett nytt år. 2021. Jag vill gärna behålla en del av det fina som kom med 2020 men utan en pandemi.

Kom igen! Nu gör vi allt för att 2021 ska bli ett friskare år.

Tack för att just du hänger med i mitt liv. Jag uppskattar alla kommentarer som ger stöd och igenkänning. TILLSAMMANS kämpar vi på!

Kram! Gott slut och gott nytt år! ❤

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Den här julen får vi andas

Nu närmar sig julafton. Jag ser framemot lediga dagar och mys med familjen.

Häromdagen slog det mig att det här är första gången på flera år som vi inte har blivit uppringda av socialtjänsten precis innan jul. Våra killars skolor har nämligen gjort orosanmälningar baserad på deras skolfrånvaro precis innan jul (och innan sommarlov) i flera år.

Dessa orosanmälningar brukar leda till jobbiga tankar och känslor för oss föräldrar och våra barn blir oroliga. Möten med socialtjänsten bokas in i mellandagarna och sen precis efter nyår brukar vi få besked om en utredning ska startas eller inte. Avkopplande jul och nyår? Knappast!

Dessa anmälningar (ca 10 stycken de fem senaste åren) har lett till ett par utredningar som har visat att vi är samspelta och resursstarka föräldrar med god omsorg om våra barns behov. Det har lett till att socialtjänsten har bollat tillbaka ansvaret till skolan. Det har inte lett till något stöd. Däremot har det lett till många MM ( Meningslösa Möten) som har krävt att vi har varit borta från jobbet. Det har tagit energi från oss som vi gärna hade lagt på annat.

Den här hösten har våra barn haft hög NÄRVARO. Beror det på att vi föräldar först nu har börjat ta skolplikten på allvar? Beror det på att vi först nu har börjat stötta våra barn? NEJ! Det beror på att de mår bättre nu och för att deras skolor har gett dem rätt förutsättningar (det krävdes visst en pandemi).

Jag vet att vi inte är ensamma om att bli anmälda precis innan jul. Jag vill skicka styrka och kramar till alla er som kämpar för era barn. ❤

Den här julen får i alla fall vi andas.

8 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Socialtjänsten

Utsläppta

Äntligen är vi friska igen efter vår covid-19-period. Vi är utsläppta ur huset! 🙂 Vi har varit väldigt noggranna med att följa alla restriktioner och vi har hållit oss hemma tills vi alla har varit symptomfria i minst två dagar. Mina symptom höll i sig längst så alla andra har kunnat återgå till jobb/skola lite snabbare än jag.

Både Linnéa och Emil är tillbaka i skolan. Tyvärr har dock Calle, som gör praktik nu, fastnat hemma. Det är aldrig bra när rutiner bryts. Nu tycker han att det känns konstigt att komma tillbaka efter så många veckor hemma. Jag hoppas att han studsar tillbaka igen. En del av mig känner mig oförstående och vill pressa Calle. Jag måste dock tänka på hur det är för honom. Hade han KUNNAT gå hade han gjort det. Nu behöver han samla sig för att sedan orka igen.

Maken, som jobbar hemifrån i dessa tider, tyckte nog att det var väldigt skönt när jag kunde åka till jobbet i måndags. Det är inte alltför bra för familjesämjan att vara helt isolerade tillsammans i nästan en månad! 😉 Maken har försökt jobba och jag har varit uttråkad och pratsjuk.

Något som är fantastiskt härligt är att Linnéa nu under hösten har fått många nya kompisar. Det är elever i hennes klass som hon har börjat umgås med. De hänger hos varandra efter skolan och i natt sov Linnéa över hos en kompis. Jag är så himla glad för Linnéas skull. De pratar med varandra i telefon, de pratar om vad de ska ha på sig i skolan dagen efter, det tisslas, tasslas och fnissas. ÄNTLIGEN!

Emil kämpar på med sina ämnen i skolans lärstudio. Han har nu lektioner två timmar om dagen och läser fyra ämnen. Han har en del oro för gymnasievalet. Han kommer inte att hinna få ihop betyg till ett högskoleförberedande program som han vill gå utan måste läsa in några ämnen ett år på Individuellt Alternativ.

Julen närmar sig och i år har vi plockat fram julsaker ovanligt tidigt. Många verkar göra det. Jag tror vi alla behöver ljuset och något att se framemot. 2020 är på många sätt ett pissår men för vår familj har året även varit positivt på olika sätt.

Jag känner mig glad över att min bok har fått många fina recensioner (både den tryckta boken och ljudboken). Min förhoppning när jag skrev boken var att den skulle ge stöd och igenkänning och den verkar fylla sin funktion. Det betyder så himla mycket för mig att den bidrar med något och kan hjälpa och stötta. Jag hoppas att boken även når pedagoger och skolledare.

Nu ska jag dricka lite glögg och mysa med familjen ❤
Önskar er alla en mysig andra advent imorgon!

3 kommentarer

Under Hemmasittare, Vardag

Vissa dagar…

Vissa dagar…

1 kommentar

Under förälder, Vardag

Service eller anpassningar?

Ibland, framförallt när jag är i en trött period, hamnar jag i tankar om att jag är en servicepersonal här hemma som barnen bara kör med. Igår lagade jag till exempel fyra olika maträtter till middag. Bara en sådan sak!

 I morse gick jag upp kl. 6:30 och väckte Linnéa (11 år, adhd). Jag försökte att få henne att äta något men det gick knappt. Till slut åt hon en bulle och drack varm choklad. Efter att ha hjälpt Linnéa iväg väckte jag killarna (18 år med asperger och 15 år med add/asperger) ca. kl. 7:30. Jag fixade mackor och o´boy till den ena och amerikanska pannkakor till den andre. Sen gjorde jag sällskap med killarna till skola för den ena och praktik för den andre. De börjar kl. 9.

Jag kan ibland känna att mina barn är lata slavdrivare som tar allt för givet. Jag kan känna att de utnyttjar mig. Är det så? Egentligen vet jag att det (oftast) inte är så. Om jag berättar om mitt liv för dem som inte alls lever liknande liv kan jag bli ifrågasatt. ”Folk” kan komma med goda råd som jag av erfarenhet vet inte alls fungerar för/med mina barn.

Emil, och även till viss del Linnéa, har ett selektivt ätande. Detta innebär att jag måste laga mat de tycker om, annars kan de inte äta. Ibland försöker de äta något de brukar tycka om och så går det inte ändå. Då kan jag (eller maken) få fixa något extra på kvällen eller åka och köpa hem något från Mc Donalds. Hade jag kunnat strunta i att laga extra maträtter? Ja, det hade jag kanske kunnat men då hade jag haft underviktiga energilösa barn.

Jag känner att jag då och då behöver motivera och rättfärdiga för mig själv varför jag gör som jag gör. Jag behöver intala mig själv att jag inte är en dålig klen mamma som har barn som utnyttjar mig.

Mina barn har diagnoser och de har fått sina diagnoser av en anledning. De har utmaningar som inte ”vanliga” barn har. Jag kan förstå att det utåt sett kan upplevas som att jag har lata och bortskämda barn men så är det inte.

Att vi föräldrar får kämpa med saker som maten, skjutsa, hjälpa dem med rutiner osv är det som gör att vi har rätt att söka omvårdnadsbidrag. Vi har ett slitsamt föräldraskap.

Mina barn tränas i självständighet vid väl valda tillfällen när energin finns. Just nu vill jag att de lägger sin energi på att komma iväg till skola och praktik.

Service eller anpassningar? Anpassningar! ❤

10 kommentarer

Under Anpassningar, Förståelse

Idag gick det

En underbar dag!

Jag satt i bilen med tårar i ögonen kl. 9 i morse. Så lättad och stolt över mitt kämpande barn. Jag hade precis släppt av Emil vid sin skola. Det var första gången han var där sedan innan sportlovet. Innan sportlovet var han i lärstudion några dagar i veckan från efter jullovet. Innan dess var han hemma sedan höstlovet. Årskurs 6 och 7 såg ut ungefär på samma sätt som nu i årskurs 8. Emil vill vara i, och klara av, skolan men han har inte orkat upprätthålla sin skolnärvaro. Även i årskurs 4 och 5 kämpade han med orken.

Hela den här veckan (och flera veckor innan dess) har Emil kämpat med sig själv. Emil har gått upp och ätit frukost varje dag den här veckan. Han har verkligen försökt och velat gå. Idag gick det!

När jag kom hem efter jobbet mötte jag en glad och nöjd kille som hade jobbat sina 45 minuter i lärstudion. Underbart!

Snart är det sommarlov. Ett lov som jag ser framemot men samtidigt kommer det för snart. Alldeles för snart. Emil behöver mer tid. Han behöver fler dagar att träna på. Det är i alla fall skönt att han kom iväg idag. Nu hoppas vi att han orkar några dagar även nästa vecka.

Jag är väldigt mån om att Emil ska känna att han är grym oavsett om han kommer iväg till skolan eller inte. Han har ett värde för att han är han inte för vad han presterar i skolan. Skolan kan han ta igen sen. Det som är jobbigt är att Emil själv ser varje hemmadag som ett stort personligt misslyckande. Just därför vill jag hjälpa honom lyckas. Den här veckan har jag erbjudit honom hans önskefrukost varje morgon och erbjudit skjuts. Idag drog han av plåstret. Han är en hjälte!

Jag vet inte om andra föräldrar blir rörda när deras barn klarar av att ta sig till skolan. Troligen inte. Men jag blir det! Det är ett av våra mirakel!

8 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Fan att jag måste bli påmind

(Bilden är från Messenger.)

Just nu är vi i den jobbiga processen att söka omvårdnadsbidrag. Vi hade tidigare beviljat vårdbidrag till och med mars 2021 men på grund av nya regler måste vi söka om.

Jag skickade in ansökan för våra tre barn i augusti. Nu i veckan fick vi äntligen ett brev med en tid för telefonintervju. Kvinnan på Försäkringskassan sa att jag skulle förbereda mig inför intervjun genom att fundera över i vilka situationer mina barn behöver stöd samt hur mycket tid det tar i anspråk.

I morse vaknade jag ca. kl. 7:20 och kunde inte somna om. Istället gick jag upp och satte mig i soffan med laptopen i knät för att skriva om mina barn.

Jag har:
Calle 18 år med asperger/autism nivå 1. Han har varit hemmasittare i mer eller mindre 5,5 år. Tar anti-depressiv medicin.

Jag har Emil 15 år med adhd huvudsakligen ouppmärksam form/add med autistiska drag och arfid (selektivt ätande). Tar anti-depressiv medicin. Mycket hög problematisk skolfrånvaro i tre år.

Jag har Linnéa 11 år med medelsvår ADHD kombinerad form och delvis selektivt ätande. Tar ADHD-medicin.

Alla tre tar melatonin.

Som förälder till dessa fantastiska barn försöker jag att glädjas åt och lägga fokus på de saker som fungerar, hur små sakerna än må vara. Jag försöker se små myrsteg framåt och våra små vardagsmirakel. Jag jobbar med mina tankar och med acceptans. Det är som det är och detta är mitt liv.

Nu med kravet på mig att pränta ner allt vi gör blir jag alldeles matt. Fan att jag måste bli påmind! När jag sitter och skriver börjar tårarna rinna. Hur 17 orkar vi allt detta egentligen? Hur länge till måste vi orka? Orden på pappret, mitt liv, föder en uppgivenhet. Skit också! Jag vill ju vara glad över och lägga fokus på att Calle, 18 år, en gång den här veckan faktiskt fixade frukost själv. Det brukar han aldrig göra. Jag vill vara glad över att Emil, 15 år,  förra veckan komihåg sin medicin två gånger. Jag vill lägga fokus på att Emil en gång efter årsskiftet har träffat en kompis. Jag vill lägga fokus på att Linnéa cyklade till och från skolan själv två dagar förra veckan. Jag vill lägga fokus på våra mirakel!

Jag inser att just dessa glädjande undantagsfall, som jag egentligen vill lägga fokus på, kan jag inte ens nämna i intervjun. Om jag nämner det kanske kvinnan tror att det alltid fungerar och det gör det verkligen inte. Alltså måste jag berätta om hur vi varje vardag försöker få upp våra killar ur sängen. Att det ofta tar två timmar att väcka Emil. Att inget av våra tre barn ställer en väckarklocka och kommer upp själv. Att alla behöver hjälp med alla måltider. Att alla behöver skjuts till skolan. Att killarna har ca 90-95% skolfrånvaro. Att Emil har ångest vissa dagar så vi måste vara hemma från jobbet och stötta honom. Att vi behöver påminna våra barn om duschning och medicin. Att de behöver en Time Timer på morgonen. Att killarna inte äter något när de är hemma en skoldag utan är vrålhungriga när vi kommer hem från jobbet. Att våra barn inte har några hushållssysslor. Att vi måste hjälpa och stötta om de ska städa sina egna rum. Att Emil aldrig har åkt buss själv. Att vi måste laga flera maträtter varje dag. Att inget av våra barn kan göra läxa/skolarbete hemma utan konstant stöd. Att det tar en evighet att natta Linnéa. Att vi ofta har flera möten i veckan för våra barn. Att både jag och maken har gått ner i arbetstid för att kunna stötta våra barn. Att vi i nästan varje moment måste vara dirigenter/hjälpjag åt våra barn. Och mycket mer… Jag skickade in en bilaga på flera sidor med ansökan och kvinnan sa att intervjun skulle utgå från den. Jag hade hoppats slippa den dränerande intervjun.

Tänk om jag börjar gråta under intervjun som jag gjorde förra gången. Tänk om hon misstror mig? Tänk om hon inte förstår hur mycket vi sliter… Att söka omvårdnadsbidrag tär. Det är så oerhört tungt att behöva rabbla allt det jobbiga. Jag hoppas att intervjun går bra och att hon ser vilket jobb jag (och maken) gör varje dag. Det är tur att jag inte tvingas tänka på allt detta jämt – då hade jag aldrig orkat!

20 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Livet går i cykler

För oss är det så tydligt att livet går i cykler som kommer igen varje år. Vår familj mår som allra bäst på våren och sommaren. Då kommer ljuset och värmen. Då blommar vi. Vi mår också bra av att vara lediga. Då slappnar vi alla av. Vår årliga skidvecka (blev självklart ingen i år) brukar också vara toppen.

Den så kallade ”vardagen”, den som vi har mest av, är det tuffa och jobbiga. Försöka få iväg barn till skolan, gå på otaliga möten, hinna med hushåll, jobba, återhämtning… Det har ändå blivit lite bättre nu när barnen är äldre. De behöver alla tre mycket stöd men vi behöver inte punktmarkera någon av dem längre.

Emil (ADD med autistiska drag) brukar ha en bra start varje hösttermin. Ungefär vid höstlovet brukar han krascha och sen är han i ”dvala/ide/koma” i fem månader (november-mars) och i april brukar han ”vakna” igen. Så har mönstret varit i flera år nu. I höstas hade han anpassat schema för att han skulle orka men han höll inte ändå.

När han ”vaknar upp” i april är han taggad och vill ta igen allt vilket givetvis inte går. Han är bekymrad över allt han har missat, både socialt och kunskapsmässigt. Han grubblar över allt möjligt. ”Mamma, det känns som om jag har missat min barndom”, ”Mamma, tror du att jag kan få betyg i något ämne?”, ”Tror du kompisarna kommer ihåg mig?”, ”Är det försent för mig att få ett bra liv?”, ”Hur mycket skola har jag missat egentligen?”…

Det är så frustrerande att vi inte lyckas hejda detta. Emil går i årskurs 8 nu. Sedan årskurs 4 har han haft ganska hög sporadisk frånvaro. I årskurs 6 kraschade han rejält. Varje höst börjar han bra för att sedan falla igen. Det är inget fel på hans vilja. Jag tycker så synd om honom. Han har en plan. Han vet vilket gymnasium han vill söka till och han vet vilken utbildning han hoppas komma in på. Han vet att det krävs betyg för att fixa detta. Ändå har han bara betyg i två ämnen. Han är smart och har höga krav på sig själv. Han säger att han siktar på betyg A. Vi har sagt att det räcker bra med E men han lyssnar inte. Varje uppgift han får (just nu en del hemarbete pga. coronaläget, annars 50 min/dag i skolans studio) sitter han med jättelänge. Han analyserar och väger varje ord och han blir aldrig nöjd.

Vi försöker peppa honom och vi vill att han ska hitta ett ”lagom” men det finns inget lagom. Det är allt eller inget hela tiden. Emil är en grubblare. Jag vet att han kommer att ha det jättetufft när kompisarna går ut 9:an nästa år om han inte är i fas med dem. Hur kan vi få honom att hålla ett helt läsår? Jag vill så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur…

Imorgon börjar vardagen igen efter påskledigt. Det är bara två månader kvar till sommarlovet. Samtidigt som jag längtar dit vill jag att tiden ska krypa fram nu. Jag vill att Emil ska hinna komma ikapp lite. Hinna umgås med kompisar lite. Hinna må bra…

Hur  kan vi ändra på och bryta denna cykel?

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag