Category Archives: Låg-affektivt bemötande

Vi har världens bästa grannar!

(Bilden är från Messenger)

Ibland har man tur!

Vi har världens mest omtänksamma och förstående grannar. Det är ett par med en 3-åring, B. 

L (vår 8-åring med ADHD) tycker om att leka med B. De leker oftast ute och springer lite fram och tillbaka mellan tomterna.

L är inte alltid världens bästa förebild. Hen lyssnar ofta inte på tillsägelser och gör saker hen inte får (klättrar osv).

Våra grannars tålamod med L är enormt. De berömmer ofta L för att hen leker fint med deras B. 

För ett tag sedan kom pappan till mig och sa:

”Jag har kommit på hur jag ska få L att lyssna på mig!”

”Jaha?”

”Ja. Förr sa jag bara ”Nej!” eller ”Sluta!” till L men det funkade inte!”

”Näää…?”

”Så nu har jag kommit på att jag måste ta en omväg med L. Först brukar jag fråga L vad hen tror att jag skulle tycka om B gjorde som L. T ex klättrade på altanräcket. Då brukar L svara att hen inte tror att jag skulle tycka om det. Då brukar jag svara ”Exakt! Och vad är det bäst att du gör nu då?”. Då brukar L svara ”Hoppar ner!”. Och så gör L det. Jag måste liksom gå bakvägen med L. Det är som tre steg”.

Jag säger bara – WOW!

Vår granne är självlärd i lågaffektivt bemötande. Grannarna frågade också om de möjligtvis fick läsa delar av utredningen för att kunna möta L på rätt sätt och förstå hen bättre. De sa att de inte vill göra fel eftersom L ofta är hos dem.

Vissa skolor orkar inte ta till sig information och hitta lösningar. Men våra fantastiska grannar, som absolut inte måste göra det, gör det.

Det är guld värt! ❤

(Bilden är från Messenger)

Annonser

2 kommentarer

Filed under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Låg-affektivt bemötande

Minfältet

(Bilden är från Messenger)

I en familj där alla barn har olika funktionsvarianter (en asperger, en ADD, en ADHD) är det lätt att råka trampa på minor. Numera vet jag oftast var minorna finns och kan hitta en väg runt dem. Vissa minor dyker dock oväntat upp och exploderar.

En mina jag vet om är att det är viktigt med ett sugrör i 8-åringens O’boy på morgonen. Jag har försökt strunta i det några gånger men då blir 8-åringen arg och dricker inte. Nu blir det alltid sugrör.

En annan mina är att göra maten fel till  E, min 12-åring med selektivt ätande. Pannkakorna måste vara i exakt rätt nyans och jag kan inte smyga ner ett extra ägg eller grövre mjöl för ”det smakar inte som det brukar” då, och då äter inte E. Detta gäller all mat vi lagar hemma. Vi måste göra ”rätt”.

Det kan också explodera om jag inte förbereder barnen när det är dags för aktivitetsbyten. TimeTimern är min bästa vän! De behöver förberedas innan måltider, gå hemifrån, sovdags…

Att ha en plan B och ofta även plan C är ett måste. Om även barnen är införstådda i dessa reservplaner så är det ännu bättre.

En farlig mina är att säga saker utan att tänka efter före. För C, min 15-åring, är allt som är sagt gjutet i sten.

Andra minor är t ex att tro att barnen kan vara själva i soffan en stund, att inte ha rätt kläder tvättade och rena, att köpa fel sorts chicken nuggets (måste vara McD eller ICA), att råka använda ordet ”kanske” (vilket tjat det blir då!), att inte aktivera 8-åringen, att inte vara låg-affektiv…

En mina som kan få konsekvenser är att tänka ”8-åringen behöver nog inte melatonin för att somna idag!” Det brukar vi behöva sota för i några jobbiga nattningstimmar. Nu försöker vi ta en melatoninpaus på sommaren så det blir sena kvällar. 8-åringen vaknar ändå vid 7-tiden och börjar tjata ”Vad ska vi göra idag?”

Nu har jag snart haft två av mina sex semesterveckor. Med minfältet ständigt laddat med nya minor är det inte lätt att få avkoppling.

Vissa kan ha åsikter om allt detta och tycka att det är curlande. Själv hade jag kanske förr också sett det så. Men vi har trampat på dessa minor alltför många gånger och det tar oerhörd kraft och energi från både oss och barnen.

Att vi undviker dessa minor gör att vi får en lite mer hanterbar tillvaro. Vi kompenserar där det behövs. Vi försöker hitta möjliga vägar.

8 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Låg-affektivt bemötande, Selektivt ätande, Vardag

Konsekvenser

Något som har tagit tid för mig är att förstå att C inte lär sig av konsekvenser.

Eller ett bättre ord kanske är påföljder eller bestraffningar. En konsekvens är ju ”Om jag trampar i en vattenpöl blir min sko blöt!”, ”Om jag slår dig hårt får du ont!”, ”Om jag lägger mig försent blir jag trött imorgon!”.

En påföljd/bestraffning är  något som händer som ofta inte är kopplat till själva situationen. ”Om du slår Kalle får du inte vara med på den roliga leken på fritids!” – Vad har leken med Kalle att göra?
”Om du inte sitter still på lektionen får du inte leka på rasten!” – Vad har rasten med lektionen att göra?

Om vi ger barn som har svårt att förstå sammanhang påföljder på det sättet så ger det inget resultat. De kommer inte att lära sig till nästa gång för de förstår inte. Det kan hända att de lyder för stunden för att de blir ledsna eller rädda men det leder inte till en förändring på sikt. Det som händer är att dessa barn får sämre och sämre självkänsla och känner sig misslyckade.

Med C (asperger) gjorde vi många gånger fel. Vi hamnade i stora principsaksbråk och konflikter som blev jättejobbiga för både oss och C. Vi tänkte att vi måste markera och stå på oss så att C lär sig till nästa gång. Men C lärde sig aldrig till nästa gång.

E (ADD) har inte bjudit på så mycket motstånd. Skönt! 🙂
Med L (utreds nu för ADHD) är vi klokare än vad vi var med C. Som tur är!

Vi försöker att avleda och själva behålla lugnet. Det vi framförallt gör är att förebygga och kravanpassa för att undvika att hamna i maktkamp.

Självklart gör vi fortfarande fel ibland när vi är trötta och tappar tålamodet. Men vi märker att allt blir mycket smidigare om vi behåller lugnet och kontrollen.

Men uppfostrar inte vi våra barn? Tappar de inte respekten för oss? Nej, de gör inte det! Om vi gormar och skriker – är det något att respektera? Eller är det bättre om vi skapar en möjlig väg och behåller en bra relation?

Om jag inte når mitt mål på ett sätt, så måste jag testa ett annat sätt. Om jag fortsätter på ett sätt som inte fungerar så är jag inte speciellt smart. 😉

Jag vet att många pedagoger använder olika former av bestraffningar för att lära eleverna sköta sig i klassrummet. Elever blir utskickade ur klassrummet, elever får inte följa med på utflykter, inte sitta bredvid en kompis i klassrummet, inte vara ute på rasten osv.

Om man tar med i ”tänket” att eleven kanske har  en oförmåga som pedagogen måste hjälpa eleven kompensera för på olika sätt så kanske pedagogen inte skulle vara så snabb att bestraffa.

Elever med NPF som ”flippar ur” på olika sätt gör oftast det för att omgivningen ställer för höga krav på dem. Man kan inte kräva av en elev med ADHD att den ska kunna sitta still, vara tyst och orka jobba i 40 minuter. Det ligger i diagnosen att eleven är hyperaktiv, impulsiv och har svårt med koncentrationen. Du kanske heller inte kan förvänta dig att en elev med ADHD kan stå still i en kö alltför länge.

Man kan inte heller kräva att eleven med ADD ska kunna sitt längst bak i klassrummet och orka ta in det som pedagogen säger långt där framme. Man kan inte kräva att eleven ska komma ihåg instruktioner och komma igång för egen motor.

Man kanske inte kan kräva att eleven med asperger ska delta i grupparbetet, diskutera och analysera och ha ögonkontakt.

Eleven med ADHD kanske behöver jobba kortare stunder och sen ta en paus och komma ut och röra på sig. Eleven kanske inte bör behöva stå i en kö överhuvudtaget…

Eleven med ADD kanske behöver jobba i liten grupp och få instruktioner en till en. Eleven kanske behöver en ”dirigent”.

Eleven med asperger kanske behöver få jobba själv eller med stöd från en pedagog.

Detta är bara exempel. Det jag vill komma åt är att om vi sätter barn/elever i en omöjlig situation som kräver för mycket av dem så kommer det att brista på något sätt. Barnen/eleverna kan bli utmattade, deprimerade, känna sig misslyckade, bli uppgivna, tappa sin självkänsla, bli ännu mer bråkiga (leva upp till en förväntning på att de ska bråka…).

Jag tror att många pedagoger (och föräldrar! Även jag!) behöver jobba mycket med sig själva för att kunna bemöta barnen/eleverna på rätt sätt! Det är inte lätt. Jag tränar varje dag!

Gilla gärna min Facebooksida om ni vill läsa mer om mina, och andras, tankar kring ett annorlunda familjeliv.

https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/

4 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Låg-affektivt bemötande, Skola

”Medstånd” istället för motstånd

Nu har vi en tonåring med stort T i huset. C fyller 15 år i vår.

Att ha en tonåring är tufft. Det är mycket konflikter och ”Du fattar ingenting mamma! Stäng dörren!”.

För oss är det lite av en chock att C är på vift hela tiden. C har suttit i sitt rum vid datorn i mer eller mindre två år. Hen har knappt varit utanför dörren. C har till och med haft svårt att ta sig iväg till självvalda saker. Kompisar hade C via Skype men de sågs mycket sällan IRL (in real life 😉 )

Sedan ungefär 3 månader tillbaka är C knappt hemma längre. C träffar kompisar HELA tiden. De åker till stan, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio, ”hänger ute” och snackar. Ibland är de hos oss. En gång kom åtta ungdomar hit. Nästan varje vecka har C ett par kompisar som äter middag här.

Föräldrar till ”vanliga” barn får möta detta lite mer successivt. De hinner vänja sig lite.  Barnen kanske börjar vara ute lite när de är 12 på helgerna och då kan man säga kl 20 och sen öka tiden med åldern.  Här måste vi hoppa på kl. 22-23-24 direkt. Jag är inte redo!

Allt detta är givetvis helt underbart!

MEN… Riktigt glad kan jag inte vara. C håller inte de tider vi har satt upp. Ofta kan C komma någon timme för sent och då sätter ”mammahjärnan” igång och oroar sig. C vill inte heller alltid riktigt berätta var hen är. Vi har någon gång gett C en ”påföljd” att hen måste stanna i kommunen en vecka pga. flera sena ankomster. Vi har sagt att C måste visa att hen kan hålla tiden i kommunen först. Sen får det bli stan igen.

C har trotsat detta och åkt till stan ändå. Vi har sagt att om C inte lyssnar så tänker inte vi betala abonnemanget till Cs mobil. Då har C svarat ”Det skiter väl jag i! Det är ju ändå ni som kommer lida mest av det när ni vill få tag i mig!”. Det är sant! Med andra ord har vi plötsligt ingenting att komma med.

I helgen gjorde C revolt. Hen var borta och kom flera timmar för sent, ljög om var hen var och var inte anträffbar. Med andra ord var det en rejäl markering från C att vi måste backa och visa lite förståelse. Annars kommer det att bli fler lögner och stora konflikter. Cs kompis (som också har asperger) var med och gjorde samma sak mot sina föräldrar.

Vi har en väldigt bra dialog med kompisens föräldrar och försöker prata ihop oss om tider osv med dem. Skönt att ha någon att bolla med!

Jag fick tips från en vän, som hade lyssnat på en föreläsning med Bo Hejlskov Elvén, att man måste köra på ”medstånd” istället för motstånd.
Hon sa så här:
”C ser det som ett problem att ni vill veta var C är.
För er är det ett problem att ni inte vet var C är.
Cs lösning är att inte berätta.
Ni vill att C använder sig av en lösning som inte är ett problem för er.
Ni behöver hitta en lösning som C kan känna är okej utan att hen känner att hen har förlorat maktkampen…”

I söndags hade vi ett längre prat med C. Hen förklarade att hen vill träffa kompisar och gå på fester men eftersom C har trott att vi inte skulle tillåta fester så har C valt att ljuga. C har tydligen varit på fester flera helger utan att vi har förstått det. Jag känner mig väldigt godtrogen och blåögd.

Vi sa att vi kan tillåta fester om vi får reda på adressen till festen och om C är ärlig. Vi pratade lite kring tider osv. Vi gjorde en kompromiss. C fick vara med och bestämma och påverka.

Vi förklarade hur oroliga vi blev i helgen och hur farligt det är att vara ute på vift på det där sättet. Det kändes som att lite gick in i alla fall. Hoppas det!

C sa att det kändes skönt att sanningen hade kommit fram och att hen tyckte det var jobbigt att ljuga. Hen sa också att det kändes som vi föräldrar förstod C bättre nu.

Psykologen sa att eftersom C har varit så bunden till, och beroende av, oss föräldrar nu i ett par år när hen har mått dåligt så får vi räkna med en kraftfull frigörelse. Jo tack! Jag märker det!

Nu hoppas vi att genom att erbjuda ”medstånd” (vi tillåter fester) så kan vi få reda på var C är. Vi vinner på att veta var C är och C vinner för att C får gå på festen och slipper ljuga. Inget motstånd. Återstår att se till helgen om detta fungerar. Håll tummarna!

Jag och maken gick en kurs förra våren som hette ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring” på Aspergercenter. På den kursen pratade föreläsarna mycket om att bygga på en kravlös bas med sin tonåring för att få en bra relation. Sen kan man vid andra tillfällen prata om ”jobbiga saker” och ställa krav. Jag måste försöka tänka på det!

Det verkar inte riktigt vara meningen att jag och maken ska ha det lugnt någon gång… 😉

Vi måste bygga på basen! När vi är i basen ska vi inte förmana och ställa krav.

 

Vi måste hitta en gemensam plattform!

Gilla gärna min sida ”Supermamsen” på Facebook. 🙂 https://m.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/?ref=bookmarks

10 kommentarer

Filed under autism, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Att undvika maktkamp

När man har extra vilje- och känslostarka barn hamnar man lätt i en fälla – maktkampen.
Problemet är bara att det inte finns någon vinnare i maktkampen. Den blir evig. Och den är väldigt energikrävande och dränerande för alla inblandade.

L, min 7-åring, är ett väldigt vilje- och känslostarkt barn.
Förr hamnade jag ofta i fällan:

– Kom nu L! Vi ska borsta dina tänder!
– Nej!
– Jo! Kom nu säger jag!
– Nej! Jag kommer inte!
– Jo! Du vet att du ska borsta tänderna varje kväll! Kom NU!
Min röst blir argare och argare. Ls röst blir mer och mer bestämd.
– L! Nu kommer du!
– Jag lyssnar inte på dig!
L sätter sig med armarna i kors och stirrar på mig.

Det kunde ofta sluta med att jag bar en skrikande L till badrummet och väl där vägrade ungen öppna munnen i alla fall. Vann jag? Knappast! Vann L? Nej. Ingen av oss vann. Vi blev osams och båda blev ledsna.

maktkamp1

L kan inte bara skärpa sig. Då skulle hen ha gjort det. Ansvaret här ligger på mig som vuxen. Hur kan jag få som jag vill utan att hamna i den där maktkampen?

Numera sätter jag timetimern så att den ringer när det är dags att borsta tänderna. Jag brukar visa L tiden och säga ”När den här piper ska vi borsta tänderna!” Oftast brukar det vara om ca 30 minuter.

När timetimern piper går jag till L och säger:
– Kom så kör vi tåget till badrummet!
Eller
– Kom så ser vi om du orkar gå skottkärran till badrummet!
Eller
– Undra om du hinner till badrummet innan jag har lämnat det här i köket?!

Jag brukar försöka hitta på något och det brukar oftast gå bra då.

maktkamp2L har också en tendens att ta saker som hen inte får. L kan springa iväg med min mobiltelefon t ex. Om jag ber L att få tillbaka den eller jagar L så triggar jag bara igång L ännu mer. Istället brukar jag köra lite omvänt:
– Tack L! Vad bra att du tog hand om den åt mig! Nu kan jag ta den!
Då brukar L snällt lämna tillbaka den. Det är som att L blir lite chockad av att jag tolkar beteendet som att hen vill hjälpa. Och att få känna den känslan är ju positivt.

maktkamp3

maktkamp4

Ibland i mataffären kan L gå och plocka godis eller annat som hen vill ha och lägga i kundvagnen. Någon gång har jag blivit riktigt arg. Då har L hämtat ännu mer saker eller högljutt börjat tjafsa emot eller tjata. Det fungerar bättre om jag säger:
– L! De där sakerna ska vi inte ha. Du som vet var de ska ligga får gärna lägga tillbaka dem. Sen ska du få ett uppdrag av mig att hämta en sak.

Om jag inte låter arg så brukar det fungera. Om jag själv går i affekt och låter arg så brukar det bli en jobbig maktkamp.

Timetimern använder vi mycket. Vi sätter den på en tid på morgonen så att L ska veta när hen ska stänga av TV:n och göra sig i ordning för att gå. Vi använder den på kvällen innan sovdags. Sen använder vi den ibland när maken och jag vill prata i fred en stund ”L, nu sätter vi timetimern på 15 minuter. Under den tiden vill mamma och pappa prata lite. Kan du säga till oss när tiden är ute?”

L har väldigt svårt för tillsägelser och reagerar starkt på tonlägen. Om jag låter arg så trotsar L ännu mer. Om jag står på mig och försöker markera så går det ännu sämre och konflikten blir värre.

”Folk” kan tycka att jag ”lirkar” för mycket med mitt barn. Att jag borde markera mer. Det är ju jag som vuxen som ska bestämma över mitt 7-åriga barn. Självklart är det så!

Jag har dock provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder som brukar fungera med ”vanliga” barn. Med L fungerar det inte. Är jag då smart om jag kör på i samma spår utan gott resultat? Knappast!

Här måste jag ju hitta en alternativ, kreativ och möjlig, väg för att få min vilja igenom. L borstar tänderna varje kväll. Inte för att jag ”kommenderar” L att göra det utan för att jag har hittat en annan väg som fungerar för just oss.

Självklart har jag dagar då jag inte orkar vända ut och in på mig själv för att hitta smidiga vägar. Ibland gormar jag. De gånger jag gormar och tappar tålamodet (går i affekt) så går även L i affekt och allt blir totalt kaos med tårar och energidränering för oss båda.

Så vad är smartast?
Vägen mot härdsmältan?
Eller att hitta en möjlig väg?

19 kommentarer

Filed under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Andras åsikter!

20160715_151254.jpg

”Varför gör du frukost till din 14-åring? Det är ju helt galet!”
”Det gör jag för att jag vet att jag då sparar hens energi så att hen kan orka andra viktigare saker!”

”Men hur ska ditt barn lära sig göra frukost? Hen måste ta eget ansvar!”
”Mitt barn vet hur man gör. Hen har bara oftast inte orken just nu. Det viktigaste är att vi får skolan att fungera igen efter kraschen för snart två år sedan”.

”Varför hjälper ditt barn inte till hemma? Barn i hens ålder borde göra det!”
”Ja, det kan man tycka. Men nu är det så att mitt barns ork och förmåga just nu bara räcker till det allra nödvändigaste. Jag vill hellre att mitt barn fortsätter läka och må bättre än att hen ska hjälpa till på bekostnad av skolan”.

”Men hur kan ditt barn orka träffa vänner om hen inte orkar hjälpa till hemma?”
”Mitt barn skulle kanske orka hjälpa till hemma men då skulle hen inte orka träffa sina vänner. Hen orkar inte både och. Jag tycker att det är bättre för mitt barn om hen lägger sin energi på att träffa sina vänner!”

”Ditt barn sitter vid datorn jättemycket! Hur kan du tillåta det?”
”Ja, mitt barn sitter mycket vid datorn. Det beror på att datorn länge var mitt barns enda sociala plattform. Vid datorn kunde mitt barn gå in i en annan värld och slippa alla jobbiga tankar. Hen hittade vänner, kände sig duktig och bekräftad och mådde bra vid datorn. Hen kunde känna sig ”normal”. Datorn var ett tag det enda som gav mitt barn lugn och energi. Nu när hen mår bättre väljer hen oftare bort datorn och gör andra saker!”

”Barn ska lära sig sitta vid bordet och äta! Varför sitter ditt barn vid datorn?”
”Mitt barn sitter oftast vid datorn och äter för att det blir bäst för alla då. Om hen har en dag då hen orkar sitta vid bordet och umgås och vara trevlig så gör hen det. Andra dagar, när hen inte orkar, sitter hen vid datorn. Om vi tvingar hen att sitta vid bordet på ”fel” dag så blir det en jobbig middag för alla med bråk och retsamheter med syskonen. Jag vill inte att mitt barn ska behöva misslyckas!”

”Varför hjälper du ditt barn med att ta fram kläder, påminner om duschning och medicin?  Hen är 14 år och borde kunna det!”
”Jag gör det för att mitt barn ska slippa lägga energi på det. Självklart tränar vi på att hen ska bli mer självgående. Men just nu tar allt sådant kraft och energi  från mitt barn. Det går inte på rutin som för ”vanliga” barn. Det är inte automatiserat på det sättet. Alla delmoment tar mycket kraft från mitt barn! Jag märker dock framsteg och mitt barn kommer numera oftast in i duschen utan påminnelser och klär på sig själv varje morgon. Så var det inte före sommaren för då fick jag nästan varje dag hjälpa till med påklädning.”

”Varför tvingar du inte ditt barn att följa med på släktfikan och middagar?”
”För att jag vet att mitt barn tycker att sådant är jobbigt. Det tar kraft och energi. Om mitt barn har en dag då hen känner att hen kan följa med så gör hen det!”

”Varför daltar du med ditt barn och lagar olika maträtter till familjen? Barn ska äta det som bjuds!”
”För att om mitt barn inte äter det som bjuds så mår mitt barn dåligt vilket i förlängningen brukar leda till jobbiga situationer och konflikter. Om mitt barn äter är förutsättningarna för en lyckad dag mycket större!”

”Jag tycker inte att ditt barn verkar autistiskt?”
”Tack för den kommentaren! Är det något jag har hittat på då? Har mitt barn blivit utrett av proffs som har fel då…? Jag är säker på att mitt barn har en diagnos. Det är mycket jag hade gjort annorlunda genom åren om jag hade förstått det tidigare!

”Varför låter du ditt barn vinna när ni har diskussioner? Du är föräldern och du bestämmer!”
”Det handlar inte om att jag låter mitt barn vinna. Jag ger mitt barn ett visst medbestämmande för att hen ska känna sig delaktig och inte tappa kontrollen. Jag har märkt att jag måste välja mina strider. Vi tjänar på det allihop. Vi slipper stora härdsmältor och både mitt barn och jag slipper misslyckas!”

”Jag tycker att du curlar för mycket! Ditt barn lär sig inte ta ansvar!”
”Jag ser det som att jag hjälper mitt barn och kompenserar där hen har det tufft JUST NU. Jag tror på att om jag hjälper mitt barn nu så kommer förmågorna sakta att komma när hen har kraften och orken. Mitt barn tar ansvar för det som hen just nu orkar ta ansvar för. Mitt barn har en diagnos. En osynlig diagnos. Hen tänker lite annorlunda än de flesta andra människor och vissa saker tar mer energi från hen. Jag tror på att om jag stöttar och hjälper mitt barn nu så kommer hen att växa!”

FRÅGOR PÅ DET?

37 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Vardag

Att träna på att vara flexibel

20160730_150409.jpgNär ni läser rubriken kanske några av er, som inte är så kunniga inom autism, tänker ”Äntligen har den där mamman fattat att hennes unge måste träna på att vara flexibel! Hon kan inte hålla på och förbereda, curla och anpassa hela tiden!”

Några, som är kunniga inom autism, kanske tänker ”Va? Men nej! Hennes barn behöver inte träna på det! Livet är tillräckligt jobbigt för barnet ändå! Hon var ju på rätt spår med anpassningarlåg-affektivt bemötande, rimliga förväntningar och en rimlig kravnivå!”

förväntningar gamla jpeg

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!

 

Ni har båda fel! 🙂 Jag menar att JAG (och maken) måste träna på att vara flexibel. Eftersom vi har ett barn som inte är flexibelt så måste VI anpassa oss och vara desto flexiblare.

Om vi har dukat till alla fem i familjen vid matbordet och tänkt oss en mysig middag och två av barnen vill äta på sina rum (C för att hen mår bäst där och 11-åringen för att just nu vill hen ofta också det) så måste vi snabbt tänka om och inte låta det knäcka oss. Ibland kan vi känna oss besvikna men vi försöker ”gilla läget”. Det är som det är…

Vi skulle ha stannat på landet tills på söndag först. Sen reviderade vi planen till fredag så att C hinner landa hemma före skolstart den 18/8. Men idag åkte vi hem! Dels för att det var trist väder. Men framförallt för att det inte fungerade med barnen i vår lilla stuga längre. C skulle haft en kompis på besök idag tills på torsdag. Men det blev inställt. C hade verkligen sett framemot det. Så efter det var hen lite låg och mer ”fladdrig” och retsam mot syskonen. C blev av med gipset igår. Äntligen!

Jag var egentligen inställd på att stanna tills på fredag. Det är mer semester när man är hemifrån utan alla ”måsten” men jag fick vara flexibel helt enkelt.

Vissa kan kanske tycka att C måste träna på att vara flexibel. Det gör C hela tiden! Ibland blir det regn när det skulle bli sol, ibland blir en kompis sjuk när de hade bestämt träff, ibland fungerar inte nätverket… Det händer sådana saker hela tiden! C får sin träning! Om vi kan hjälpa C genom att anpassa och förbereda  sådant som vi kan påverka så gör vi det!

Ändrade planer 1 jpeg

Ändrade planer 2 jpeg

Skolpersonal skulle behöva tänka mer på att anpassa och förbereda. Om en lärare är sjuk behöver kanske en autistisk elev få veta det i förväg. Om en lektion är flyttad och det blir matte istället för svenska kan det kännas tryggt att få veta det innan. Vi kan inte styra över väder eller sjukor. Men sådant vi vet och kan hjälpa till med är det väl bara att fixa. För elevens skull!

oväntade händelser 1 jpeg

oväntade händelser 2 jpeg

På vägen hem i bilen idag sa jag till C ”Det är kanske skönt ändå att komma hem för nu hinner du vara hemma drygt en vecka innan skolan börjar!”.
”Jag tycker det ska bli skönt att plugga ikapp! Jag har pratat med min kompis om att vi ska gå samma utbildning på gymnasiet. Jag vill gå ut 9:an samtidigt som hen! Jag vill bara lägga allt bakom mig nu!”.

Jag hör styrkan i Cs röst. Jag hör viljan. Jag blir alldeles rörd. C mår verkligen bättre nu. Jag hoppas så att C har orken och förmågan den 18/8. Viljan är det inget fel på! Jag önskar av hela mitt hjärta att C får lyckas! Jag vill så gärna så att hjärtat värker… Låt mitt barn få lyckas!

Och jag… Jag måste träna på att vara flexibel. Det kanske går den 18/8 eller så gör det inte det. Då måste jag anpassa mig och stå redo med plan B!

screenshot_2016-01-07-22-14-45-2.png

9 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Att försöka få lite flyt

20160724_162423.jpg

Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.

C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:

”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”

Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma!  😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.

11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.

C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…

Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”

Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!

Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.

En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film.  Vi måste gardera oss.

7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”

Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.

20160725_094819-1.jpg

Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.

11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt.  Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!

Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!

Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!

20160724_133415.jpg

Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.

Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.

Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…

20160714_162255.jpg

Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉

8 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Semester

Man kan lära gamla hundar sitta!

20160715_160237.jpg

Mönster och vanor sitter djupt och är svåra att bryta. Det gäller alla vanor och mönster, från träning till att äta rätt eller sluta röka (rökt har jag aldrig gjort!). Det som är avgörande om det kommer att fungera eller inte är motivationen till att vilja förändra och att hela tiden jobba aktivt mot en förändring.

Ett nytt beteende (vana, mönster) kommer inte bara flygande. Det krävs aktiv träning, tålamod, ork och målmedvetenhet. Man måste jobba mycket med sig själv och analysera, förbättra och prova igen.

Just nu försöker jag aktivt att ändra på sättet som jag bemöter mina barn. Jag får dåligt samvete när jag tänker på hur jag ibland gjorde förr (och tyvärr fortfarande gör då och då när orken tryter eller pressen/stressen är för stor).

Jag försöker att ”jobba” lågaffektivt nu genom att själv behålla lugnet (vilket inte alltid fungerar 😉 ). Jag försöker tänka på att bryta/avleda innan en härdsmälta. Att kravanpassa en situation så att mitt/mina barn slipper misslyckas.

Ett exempel gav jag i bloggen i mitt senaste inlägg:
7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad, och vi inte vill eller kan just då så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev lugn och nöjd. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

Igår sattes jag återigen på prov. Det gör jag flera gånger varje dag.  Men igår lyckades jag faktiskt.

På eftermiddagen kände jag mig väldigt trött. Maken var iväg och 7-åringen var på mig hela tiden om att göra något. ”Kan vi spela kubb? Kan vi gå en promenad? Kan vi gå till en lekpark? Kan vi ringa en kompis? Kan vi åka och bada? Kan jag få en glass?”.
Jag kände hur min irritation byggdes upp och var väldigt nära att brista. Men jag samlade mig:
”Jag märker att du är uttråkad och vill hitta på något. Men jag känner att jag verkligen behöver en paus!”
”Men ååååååååh…”
”Jag tänkte att om du tittar på TV en stund och får en glass så sätter jag timetimern på 20 minuter. När den ringer kan du komma ut till altanen och hämta mig. Jag laddar mina batterier lite och läser min bok. Efter det kan vi gå en promenad!”
”Okej!”
7-åringen satt framför TV:n i 20 minuter och kom sen och hämtade mig. Sen gick vi ut på en timmes mysig promenad och jag behövde aldrig höja rösten.

C ville inte äta middag med oss igår. Förr hade jag tjatat lite. Nuförtiden låter jag C ta sin tallrik och äta på sitt rum. Det fungerar bäst för oss alla. När C känner att hen vill äta med oss ibland så brukar det gå bra.

När det var dags att natta 7-åringen hade vi satt på vattenspridaren på baksidan. Detta såg självklart 7-åringen och sprang ut för att samla vatten i sina hinkar och kannor. Jag bad hen komma in. Ingenting hände. Jag sa till ett par gånger med lugn röst. Inget resultat. Då gick jag och stängde av vattenspridaren och sa ”Kom nu! Dags att sova!” och hen kom på en gång. Möjligheten till lek försvann ju. Det behövdes inget mer tjat.

20160720_135035.jpg

Sen när vi kom in gick 7-åringen till soffan och ville ha en drickyoghurt. När yoghurten var slut sa jag att det var dags att borsta tänderna. 7-åringen satt kvar i soffan. Jag sa till ett par gånger. Inget hände. Till slut sa jag ”Kom så går vi tåget till toaletten!” (vi går på rad och tuffar och tutar som ett tåg). 7-åringen kom direkt och skrattade hela vägen.

Förr hade jag blivit arg och tjatat på 7-åringen tills hen lydde mig, både gällande vattenspridaren och tandborstningen. Med all säkerhet hade det slutat med en gråtande 7-åring som kände sig misslyckad och att jag kände dåligt samvete. Nu kände jag mig… NÖJD!

Senare på kvällen skulle vi titta på film med C och 11-åringen. Jag laddade filmen och förberedde allt innan vi sa till barnen. På det sättet blev det ingen dötid innan filmen började. Maken och jag placerade oss strategiskt mellan C och 11-åringen för att slippa bråk. Vi har blivit bättre på att tänka i förväg!

Nu märker vi att vi nästan varje måltid blir arga på 7-åringen för hen kan inte sitta still en sekund. Igår pratade maken och jag om hur vi ska göra framöver. Kanske hen kan få äta framför TV:n?

Det är krävande men övning ger färdighet. Det är inte lätt att tänka efter före och att behålla lugnet.
Men man kan lära gamla hundar sitta! Bara de får träna och har viljan att lära sig! Jag har inte lärt mig. Än. Jag kan bara ibland. Men jag SKA lära mig!

20160715_152812.jpg

7 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner

En krokig väg leder också till målet

20160620_180519.jpg

Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉

C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!

Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.

7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.

På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!

Smuggelketchup i handväskan :)

Smuggelketchup i handväskan 🙂

Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!

C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.

7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂

Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.

C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.

Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.

Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!

Pokémon Go är toppen!

Pokémon Go är toppen!

Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten.  Superbra ju!

Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…

Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…

Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.

En krokig väg leder också mot målet. Så det så!

20160718_120030.jpg

1 kommentar

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Semester