Etikettarkiv: förälder

Saker som kan ställa till det

(Bilden är från Messenger)

 

Alla som har barn vet att saker kan ställa till det. Eftersom jag har tre barn med olika diagnoser (C, 16 år, med asperger, E, 13 år, med ADD och L, 9 år, med ADHD) så vet jag bara hur det ser ut i en familj med barn som har olika svårigheter. Om det vi upplever även gäller ”normala” barn vet jag egentligen inte. Men i många fall tror jag att vi har lite fler, och lite andra saker, som kan ställa till det för våra barn.

Jag skrev en gång ett inlägg med rubriken ”Minfältet” där jag tog upp olika ”minor” som jag kunde råka trampa på. Det finns många minor. Vissa ”minor” är konstanta. Några har försvunnit och andra har kommit till.

E, min 13-åring med ADD, har väldigt lite energi för det mesta. Olika saker tar väldigt mycket av Es energi. Mörkret är inte bra för E och väckningen tar tid. Igår, första skoldagen efter jullovet, kom E iväg vilket var jätteskönt. I natt så pep brandvarnaren i Es rum pga dåligt batteri. Detta ledde såklart till att E vaknade och hade svårt att somna om. Det tog lite tid att lokalisera vilken brandvarnare det var och få ut batterierna. E gick sen inte att väcka i morse. Så typiskt! En hemmadag pga dålig sömn. Jag tror inte att det är så för alla barn.

E kan även behöva en hemmadag om hen har drömt mardrömmar, av någon anledning inte kunnat somna, haft något som hen har grubblat på… E är väldigt beroende av att få sin sömn. En gång hade C och E en konflikt precis innan E skulle gå och lägga sig. Detta ledde till att E somnade jättesent och sen inte gick att väcka dagen efter.

Något annat som kan vara svårt är frukost. E har jättesvårt för att få i sig frukost. Det finns några få saker E kan tänka sig att äta men vissa dagar fungerar inte dessa saker heller. De dagar det blir så kan det vara svårt för E att komma iväg till skolan. Orken finns inte där och vetskapen om att E inte äter skolmaten alls gör en skoldag mer eller mindre omöjlig.

Andra saker som kan ställa till det för E är om L tar all Es energi på morgonen. E orkar inte med Ls pladdrande. Vi gör allt vi kan för att se till att de inte krockar på morgonen men ibland kan det bli så i alla fall. Då kan E bli helt dränerad och ha svårt för att orka med en skoldag.

Alla våra barn är väldigt känsliga för allt fysiskt. Minsta lilla krämpa blir stor. Lite huvudvärk, lite magont, lite ont i halsen… De reagerar starkt på detta. För C och E kan det leda till hemmadagar. För L brukar det oftast inte bli så men hen kan tjata väldigt mycket om krämporna, som oftast inte alls är så farliga egentligen. De kan också reagera på ”gupp” i strumpor och andra saker som kliar eller skaver på något sätt.

En annan sak som kan ställa till det är ändrade planer. Om vi har sagt att någon av barnen ska få skjuts till skolan och det sen inte fungerar pga inte plogat t ex, så kan det leda till en låsning och/eller ett utbrott. Vi gör sällskap med dem så de skulle ändå inte behöva ta sig iväg helt själva men de har svårt för att vara flexibla.

Listan på saker som kan ställa till det kan göras lång. Fyll gärna på med era egna saker som ställer till det i kommentar här i bloggen! 😉

Annonser

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse

Stolt mamma till hemmasittare


 

Maken och jag pratade om en viktig sak häromdagen. Vi har under dessa år med hemmasittande barn ofta känt oss värdelösa som föräldrar när vi inte har lyckats få iväg våra barn till skolan.
Detta står i skollagen:

Ansvar för skolplikten

Vem ansvarar för att skolplikten uppfylls?

Ansvaret för att skolplikten uppfylls är delat mellan flera parter. Barnets vårdnadshavare ansvarar för att barnet kommer till skolan. Huvudmannen för den skola som eleven går i ska se till att eleven fullgör sin skolgång. Huvudman är kommunen om det är en kommunal skola och skolans styrelse om det är en fristående skola.”
Källa: https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/skolplikt-och-ratt-till-utbildning#h-Ansvarforskolplikten / 7 kapitlet 20 − 22 §§ skollagen

”Vad kan en hemkommun göra om en vårdnadshavare inte gör det hen ska för att eleven ska delta i undervisningen?

Vårdnadshavare måste se till att deras barn går till skolan och uppmana dem att gå till skolan. Om en vårdnadshavare inte har gör det och ser till att eleven lever upp till skolplikten får kommunen som eleven bor i (hemkommunen) förelägga vårdnadshavaren. Ett föreläggande är ett beslut som innebär att någon måste göra en viss sak. Skolan får förena föreläggandet med vite. Föreläggandet gäller omedelbart om inte kommunen bestämmer något annat.”
Källa: 7 kapitlet 23 § skollagen.

Detta har lett till att vi hela tiden har känt en stress och press att våra barn borde vara i skolan. Det har vi själva självklart också egentligen tyckt, men vi har märkt att våra barn gjorde något väldigt klokt. De skyddade sig själva genom att börja stanna hemma. I Cs fall lyssnade inte skolan på C i årskurs 5 när hen bad om att få jobba i lilla gruppen. C hade inte hunnit få sin diagnos då. I Es fall så tröt orken och hen blev utmattad i mellanstadiet.

Vi föräldrar kämpade för att få skolan att förstå. Vi kämpade för att få iväg våra barn till skolan. Men till slut gick det inte längre. De kom inte ens ur sängen. C kräktes av ångest för skolan och E hamnade i total dvala och trötthet. Mina barn tog hand om sig själva när ingen annan gjorde det. De hittade en strategi för att överleva. De tvingades välja bort skolan.

Som tur är förstod vi föräldrar ändå ganska snabbt att något var fel i skolan. Två normalbegåvade barn väljer inte bara bort skolan utan anledning. C hann vara hemma i nästan två år innan E också började vara hemma. Båda kraschade i slutet på mellanstadiet. Båda signalerade länge att något var fel. De hade svårt att somna, klagade på magont och huvudvärk. Extrem energilöshet. De orkade inte gå på sina fritidsaktiviteter och de orkade inte vara med sina vänner. Det blev fler konflikter hemma. Ökande motstånd mot att gå till skolan. Svårt att få i sig frukost. Tecknen fanns där om vi bara hade tagit oss tid att se dem och förstå dem. Först strödagar med frånvaro och sen mer och mer.

Och nu till det viktiga. Tack vare att våra barn skyddade sig själva i tid, och vi föräldrar till slut förstod att skolfrånvaron var nödvändig, så har mina barn läkt. Som sjukskrivna vuxna. Tack och lov har ingen av dem självskadebeteende. Efter lång skolfrånvaro mår båda bättre idag. C har fortfarande ingen skolnärvaro men orkar med sitt liv och sin fritid igen. Vi är tacksamma över att vår snart 17-åring återigen har ett socialt liv och pratar om att börja träna. E, snart 14 år, har nu mer eller mindre en fungerande skolgång i årskurs 7. Även om den är skör och inget vi kan ta för givet.

Om våra barn hade fortsatt pressa sig själva till skolan, hur hade de mått idag då? Om vi föräldrar hade fortsatt pressa dem (som vi gjorde i början av frånvaron innan vi förstod) och fått dem att känna sig misslyckade hur hade de mått idag då?

Det är inte lätt att bara vila i att barnen är hemma och inte uppfyller sin skolplikt. Det är inte lätt att veta att vi brister i vårt föräldraansvar. Samhället påminner oss om det hela tiden genom att skolan gör orosanmälningar till Socialtjänsten pga frånvaron och vi har blivit utredda flera gånger under dessa fyra år av att ha barn med hög skolfrånvaro. Vi har också känt en oro för att någon ska få för sig att vi inte gör allt vi kan för att stötta våra barn och att de ska bli omhändertagna (LVU). Men om inte vi föräldrar skyddar våra barn… Vem ska skydda dem då?

Det är viktigt att försöka ta reda på orsaken till att ett barn börjar stanna hemma från skolan. Beror det på bristande stöd och anpassningar, mobbning eller något annat? Det finns säkert hur många olika orsaker som helst.

Hemmasittande (eller ENOF som jag föredrar att kalla det, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro, som ett försvenskat ”enough”, eleven har fått nog) är inte samma sak som skolk. Det är helt andra mekanismer än lathet, trots, bristande motivation och ”vanlig” trötthet som ligger bakom.

Istället för att känna mig misslyckad känner jag mig numera stolt. Mina barn är kloka som skyddade sig själva och jag och maken är kloka som har låtit våra barn läka och vila. Vi är kloka som har stöttat våra barn och försvarat dem och oss själva. Vi är kloka som lät våra barn fortsätta spela på sina datorer trots att omgivningen sa att vi inte skulle göra det. Tack vare datorn har de upprätthållit kontakten med sina vänner. Vi är kloka som var hemma med våra barn när de mådde som sämst. Vi tog hand om dem, fixade mat, försökte få ut dem på en promenad, fanns i närheten som stöd, kramade, tröstade… Omgivningen tyckte att vi borde ha låtit dem vara hemma själva och må dåligt och ha tråkigt för då skulle de minsann vilja gå till skolan. Som om de egentligen inte ville det…

Jag skäms inte längre över mina barns höga frånvaro (som jag tyvärr gjorde innan). Jag är stolt över att jag har starka och kloka barn som tog hand om sig själva när alla andra missade signalerna. Jag är stolt över att jag är en mamma som lyssnar in mina barns mående.

Stolt!

(Målet är givetvis att våra barn ska ha en fungerande skolgång – men de kanske inte vandrar den traditionella vägen).


10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Att känna sig som en ”vanlig” familj

Alla kanske inte har timetimer för att visa när det är paketöppning eller när gästerna ska komma. Men för oss är det så!

Nu har det gått några dagar på det nya året. Vid vissa tillfällen kan jag nästan känna att vi är en ”vanlig” familj. Den största anledningen till det är att våra barn, och ALLA andra barn, är lediga från skolan. Det är så skönt att veta att vi inte behöver känna den där skolstressen och undran om det blir skola eller inte den dagen för C och E. Vetskapen om att alla deras vänner också är lediga och att det inte är konstigt att våra barn är hemma är väldigt behaglig. Det känns lättare på alla plan. Inte lika mycket oro och grubbel vilket leder till bättre sömn. På lov inser jag alltid vilken psykisk stress och press vi vanligtvis lever under. Det märks även på barnen att de mår bra av lov. Hela familjen blir mer harmonisk och avslappnad.

Vi har åkt iväg hela familjen på ärenden. Vi skulle fixa bankkort till E och sen äta på Pizza Hut. Då ville även C följa med för att få pizza. Utflykten gick bra och det enda som utmärkte oss var att jag hade balsamico i handväskan till L. L vill alltid ha det på sin sallad. Sen hade L lite svårt att sitta still vid bordet men det är ju helt okej när det är buffé.

En annan sak som nog utmärker oss lite är att vi åker till McDonalds varje dag. E äter inte så mycket annat än chicken nuggets. Vissa dagar har vi till och med varit där två gånger. E måste ju äta!

C träffar kompisar nästan varje dag. E orkar inte lika mycket socialt umgänge men har varit på bio med en kompis. L vill egentligen leka med kompisar hela tiden. Här är det mest vi föräldrar som inte orkar ta tag i det. Lite lek har det dock blivit och vi har även kommit iväg och åkt skridskor. L och jag var på bio en dag också.

På måndag börjar skolan egentligen för C. Men det kommer inte att bli någon skola. Målet för veckan är att C ska jobba med lite matte, ca 10 min, hemifrån på datorn varje dag. Sen har C ett nytt möte med syon i veckan då de ska göra upp planer för hur C ska komma vidare. Om jag tänker efter för mycket blir jag riktigt förbannad på resursskolan C gick på i årskurs 8 och 9. På slutbetyget för årskurs 9 står det ”Matte F”. Alla andra ämnen var bortplockade pga anpassad studiegång och inte ens det enda ämne C skulle ha fick hen betyg i. Otroligt dåligt! Uppförsbacken för C är enorm.

E och L börjar skolan på tisdag. Det känns skönt att E kom över obehaget och hade några skoldagar innan julledigheten. Men jag är orolig för hur det ska gå. E är svår att väcka. Jag hoppas att hen kommer igång efter lovet. Vi behöver ljusare tider för att E ska orka med.

Jag börjar jobba på måndag. Jag trivs på jobbet men hade inte haft något emot fler lediga dagar. Framförallt fler lediga dagar för barnen så vi slipper skolpressen.

Idag har vi städat undan granen (som började barra) och alla tomtar. Stjärnor och ljusstakar får vara kvar ett tag. Det lyser i alla fall upp mörkret lite. Imorgon ska jag nog köpa tulpaner. Jag älskar tulpaner!

Hösten 2014 började livet med barn som inte klarar av att vara i skolan. Vi har kämpat i några år nu. Jag minns inte hur det var innan allt detta började. Tur det kanske!

Jag hoppas att 2019 blir ett bra år för min familj och för alla andra. Jag kommer att fortsätta skriva av mig här i bloggen och bearbeta mitt liv. Skrivandet är läkande för mig. Jag hoppas att ni som läser vill fortsätta hänga med!

Sen har jag några andra spännande saker på gång i år också men det berättar jag mer om först när allt är spikat och klart! 🙂

God fortsättning! ❤

9 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Bästa julklappen!

Vi har redan fått den bästa julklappen! E som var hemma i fyra veckor tog sig iväg till skolan torsdag och fredag förra veckan med hjälp av en kompis. Den här veckan tog sig E iväg med hjälp av mig måndag-onsdag och till torsdagens avslutning tog sig E iväg själv. Helt otroligt!

Jag vet inte varför det plötsligt vände men jag är så lycklig över att det gjorde det och att E fick avsluta terminen med flaggan i topp. Från noll betyg i åk 6 till sex betyg nu i åk 7. E, som har höga krav på sig själv, är inte nöjd men jag och maken är så stolta över E. Helt ärligt känner jag nästan skitsamma om det blir betyg eller inte bara E mår bra i skolan och vill vara där. Kunskap och betyg är viktigt men inte på bekostnad av måendet.

C har träffat gymnasiets syokonsulent två gånger hemma hos oss. De har motiverande samtal och försöker komma fram till vad C skulle vilja göra. Syon är en varm och trevlig person som C tycker om. Jag hoppas att samtalen leder vidare till något. Syon hade frågat C vad hen vill göra, praktik eller studier. Då svarade C ”Helst vill jag gå till skolan.” Ett normalbegåvat barn som själv vill gå till skolan men ändå inte har några avgångsbetyg från årskurs 9 och inte har haft en fungerande skolgång på fyra år. Helt galet är det.

L har haft en bra termin. Hen trivs bra i skolan och har fina pedagoger omkring sig. Intuniv verkar hjälpa L orka med sina dagar lite bättre.

Snart är det julafton och jag är ledig i två välbehövliga veckor. Julen ska vi fira hemma hos oss med makens sida av släkten. Vi blir inte så många. Det är skönt att vara hemma eftersom våra barn ibland kan ha svårt att ta sig hemifrån.

Julbordet kommer vara traditionellt med tillägg av grönsaker och dipp, chicken nuggets och mozzarella med balsamico. Kanske något mer som vi inte kommit på än att någon behöver. Vi hoppas att alla blir nöjda!
Mitt tips till er! Gör det som passar just er i jul. Julen ska vara fridfull och det blir den inte om man tvingas till saker man inte mäktar med.

Jag vill också påminna mig själv, och alla er som känner att ni behöver en påminnelse, om att stanna upp ibland och se alla våra mirakel. För de finns där!

Jag vill önska er alla en riktigt god jul och gott nytt år!

Varma julkramar från mig ❤

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Om att aldrig få vara ensam hemma

Jag är en social person. Jag tycker om att umgås med människor. Att vara i sociala sammanhang ger mig energi. Men att aldrig få vara ensam hemma börjar ta på krafterna. I vårt hus är alltid någon hemma, även på dagtid. C är alltid hemma och oftast även E igen. Vår larmoperatör har till och med ringt och frågat oss om det är något fel på larmet på huset eftersom vi aldrig larmar.

Att vara hemma sjuk blir för mig ingen vila. Istället måste jag se till att C och E får i sig mat. Om jag eller maken inte är hemma så äter de ingenting förrän vi kommer hem vid 16:30-tiden. Om jag är hemma känner jag att jag måste fixa mat åt dem även om jag är sjuk.

Jag är för sällskapssjuk (och lite för harig) för att åka själv till landet en helg. Så länge vill jag inte vara ensam. Men att vara ensam någon dag här och var vore riktigt skönt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag var helt ensam i huset sist. Det känns som det måste vara för flera år sedan.

Jag går ut på promenader när jag vill vara ensam. Det blir ungefär en timmes promenad. Det är skönt och avkopplande. Men det vore också skönt att vara hemma själv och bara vara. Slappa framför TV:n utan att någon ropar ”Mamma! Jag är hungrig!”.

De flesta andra, tror jag, har stunder då de är ensamma hemma. Åtminstone om de är hemma sjuka en veckodag.

En liten petitess att vara missnöjd med. Jag vet det. Men ibland känns det bara som att jag kvävs av allt. Jag behöver utrymme och luft!

15 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Jag borde inte ha tittat in

Just nu är vi hundvakter. Lite före kl. 7 i morse gick jag ut med hunden. Jag gick runt några kvarter i vårt villaområde. Det är svårt att hinna med mer än så på morgnarna. Eftersom det mörknar fort även på eftermiddagarna så blir det flesta promenaderna i mörker.

I morse på min hundpromenad kunde jag inte låta bli att titta in i folks hus. Jag vet att det är otrevligt att göra så men jag kunde inte låta bli. Jag borde ha låtit bli. För det gjorde ont. Jag såg familjer som satt och åt frukost tillsammans, jag såg en tonårskille som stod vi en diskbänk… Jag såg uppdragna rullgardiner.

I mitt hus var det bara ett av tre barn som hade kommit upp ur sängen kl. 7 och det var L. Både C och E låg kvar i sina sängar med rullgardinerna nere. Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag borde inte ha tittat in. Ibland blir det så påtagligt vad vi missar. Eller egentligen hur jag önskar att det var.

Vid kl. 8 tog jag bilen till jobbet. Då hade jag två av mina tre barn hemma från skolan. Jag såg barn som cyklade till sina skolor, jag såg ungdomar på busshållplatser… Jag såg så många barn som var på väg till sina skolor på olika sätt. Dit borde mina äldsta barn också vara på väg. Men de var inte det. Inte idag heller.

På min lunchrast tittade jag in på Facebook. Där hade en kompis delat en bild på sin son som går i 1:an på gymnasiet. Hon hade skrivit att hon är så stolt för att han står i sin skolas monter på Gymnasiemässan. Jag förstår att hon är stolt. Men jag kunde inte förmå mig att trycka på ”Gilla”. Det gjorde för ont. Min C har inga avgångsbetyg från 9:an och gymnasium känns just nu som en utopi. En ouppnåelig dröm. Jag tryckte på ”Gilla” efter ett tag. Fånigt och missunnsamt av mig att inte göra det.

En annan vän skrev att hon var så stolt över dottern som hade börjat jobba extra på ett äldreboende på helgerna. Jag kände bara ”Fuck you!”. C är långt ifrån ett extrajobb. Om jag tänker för mycket blir det så tungt att jag nästan måste stänga av. Oron över Cs framtid gnager. C är inte närmare en fungerande skolgång nu än vad hen var för 4 år sedan när hen började vara hemma.

Då och då dyker det också upp inlägg om vänner som är stolta över sina barns idrottsprestationer. C var väldigt duktig på fotboll men slutade på fotboll i samma veva som skolan slutade fungera.

Jag dömer inte mina barn efter deras prestationer. Mina barn är helt fantastiska som de är. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill att de ska ha en bra självkänsla för hur de är (varandet) inte vad de gör (görandet). Det som blir jobbigt med att titta in i andras liv är mest att min vision spricker. Min bild av hur livet skulle/borde ha varit är det jag ser. Jag ser också det som mina barn går miste om.

När jag kom hem från jobbet gick jag ännu en hundpromenad i mörkret. Maken var hemma och lagade middag. Jag fortsatte att titta in och vältra mig i självömkan. Jag såg familjer som åt middag tillsammans. Vi äter nästan aldrig middag tillsammans. De äldsta äter på sina rum framför sina datorer och L äter framför TV:n.

När jag kom hem var middagen nästan klar. Jag dukade till alla fem. Det gör jag oftast, även om barnen nästan alltid bara hämtar mat och lämnar bordet. L fick i uppdrag att gå och säga till C och E att maten var klar. Då hände det! Vårt mirakel – det mirakel som andra inte ser som mirakel. Alla tre barnen valde att sitta och äta med oss vid bordet och vi hade en jättetrevlig fredagsmiddag. Jag älskar våra mirakel!

Om någon hade gått förbi vårt hus just då och tittat in hade de sett en familj som åt middag tillsammans. En helt ”vanlig” familj.

Vad är en ”vanlig” familj egentligen? Och vad har jag sett idag när jag har tittat in? Jag kanske har sett andras mirakel.

20181123_194511773409639.jpg

På vårt middagsbord ❤

Trevlig helg!

12 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare, Vardag

Lösenordsskyddad: Hur kunde det få hända?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Min identitet

Vem är jag? När jag tänker på MIG så är jag en gift kämpande NPF-mamma med tre barn med olika diagnoser, varav två dessutom har (har haft hoppas jag!) lång problematisk skolfrånvaro.

Under två veckor i början av den här terminen gick allt jättebra. Jag hade tre av tre barn i skolan. Min roll som hemmasittarmamma försvann. Fantastiskt skönt. Men också… TOMT. Det låter helt absurt men det kändes som om jag hade förlorat en del av min identitet.

Vem är jag om jag inte kämpar för mina barns skolgång? I nästan fyra år har mitt liv gått ut på att stötta mina barn så att de får en fungerande skolgång. Förra läsåret var jag på ca 70 möten för mina barns räkning.

Jag funderade kring så knäppa saker som ”Vad ska jag nu skriva om i bloggen?”. Om jag inte har ett tufft liv dör min blogg. Det kändes jättekonstigt. Den här bloggen har ju blivit en del av min tillvaro. Jag har upp- och nergångar och jag bearbetar dem här.

Sen kom dagen då båda mina hemmasittare backade och var hemma en dag. Samma dag dessutom. Jag blev självklart VÄLDIGT ledsen över detta men plötsligt hade jag något att bearbeta och skriva om i bloggen. Min identitet kom tillbaka. Jag ÄR en kämpande mamma.

Vill jag vara en kämpande mamma? Egentligen inte. Jag strävar ju hela tiden mot ett lättare liv med barn som mår bra och klarar de krav som samhället ställer på dem. Jag längtar efter flyt i tillvaron. Jag gör verkligen det!

Denna tillfälliga uppgång fick mig ändå att inse (återigen! För jag har insett det förr!) att jag låter min NPF-mamma-roll sluka mig.

Jag är inte ”bara” en kämpande NPF-mamma. Jag är också en fru, en syster, en vän, en kollega, en dotter, en granne… Jag måste låta dessa delar av mig ta mer plats.

I min strävan efter att mina barn ska må bra kommer en del av mig att försvinna om jag lyckas. NPF-mamma kommer jag alltid att vara men förhoppningsvis inte lika kämpande som nu. När/om den dagen kommer så vill jag uppskatta den. Inte känna mig vilsen och tom. Jag har inte bara ett uppdrag som mamma. Jag har ett uppdrag att leva för min egen skull också. Bara för MIG. JAG ÄR VIKTIG!

7 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Om det där merjobbet och klumpen i magen

På måndag (den 20/8) är det skolstart för mina tre barn. L, min 9-åring med ADHD, ska börja i 3:an med samma lärare som i årkurs 2 – tack och lov!

E, min 13-åring med ADD, ska börja i årskurs 7 i ny skola. C, min 16-åring med asperger/högfungerande autism, ska börja i gymnasiet och läsa in betyg.

Jag vet inte, men jag tror, att de flesta föräldrar inte har haft en liten molande klump i magen hela sommaren när tanken på skolstart kommer. Anledningen till att jag inte vet är att jag nu i flera år har haft den där klumpen. Är det ett normaltillstånd som alla föräldrar har? Hur är det att inte ha klumpen? Jag har ingen aning!

C har egentligen inte gått ordentligt i skolan på 3,5 år och har inga betyg alls. Vi hade ett möte med gymnasiet innan sommaren och det kändes bra. Resursen gjorde dessutom ett hembesök och träffade C. Vi blev lovade mer information inför skolstarten. Jag har skickat mail till skolan för att få svar på viktiga frågor som:

Vem blir mentor?

Hur ser Cs schema ut?

Vilka går i klassen?

Vilka lokaler ska C vara i?

Vad ska C göra under de första intro-veckorna?

Kan någon möta upp C vid uppropet?

Kan vi göra en plan B? Vad gör vi om C inte tar sig till gymnasiet? osv.

När jag igår fredag (skolan börjar på måndag!) ännu inte hade fått ett enda svar på mina frågor fick jag lite panik. Vi hade blivit lovade framförhållning och information.

Jag skickade igår återigen mail och sms. Tillslut ringde en pedagog upp och jag kunde få information om åtminstone upplägget för uppropsdagen (tiden hade vi bara fått innan) och en dag till första veckan. Tydligen har mentorn varit borta hela veckan. Men då borde någon annan ha hört av sig! Jag hoppas att de styr upp allt ordentligt!

C ska läsa endast två ämnen i höst. Hen behöver ha tydliga och korta delmål som hen kan bocka av och se framsteg. Det är också viktigt att det är lustfyllt och att C kan se meningen med olika moment så att motivationen finns. Mitt barn ska inte behöva misslyckas igen för att skolan/gymnasiet inte gör det som de ska!

E har haft det tufft med orken i både årskurs 5 och 6 vilket har lett till att även E har varit hemma mycket. Att vara hemma har lett till att det har känts konstigt att gå till skolan (vad ska kompisarna säga?) vilket har lett till oro och låsningar mot skolan. E kom igång lite alldeles i slutet på årskurs 6 och var med på skolavslutningen.

Vi hade möte även med högstadiet där E ska gå redan innan sommaren. Vi berättade om E och vad hen behöver för att orka med skolan. Det var ett bra möte. Nu i veckan hade vi ett till möte då även E själv var med. Vi pratade om schemat och om hur vi kan lägga upp dagarna så att E orkar vara där. Det känns som att skolan är med på tåget. Hoppas det!

Andra saker jag har gjort inför skolstarten är att fråga alla barn vad de vill ha på sig på måndag och sett till att de kläder de har valt är rena. En sådan liten grej som att den tänkta tröjan är smutsig kan ställa till det så mycket och ta så mycket energi att det inte blir någon skola den dagen.

Jag har varit på apoteket och hämtat ut barnens mediciner.

Jag har kontaktat BUP och bett om nya recept.

Jag har förberett bildstödet till L. I alla fall stommen. Sen är det ju lite olika saker som händer på helgerna.

L får sova med mig på onsdagar och söndagar.

Jag har plockat fram checklistan för morgonrutiner till L.

Jag har varit förbi gymnasiet och fotat och visat C var ingången är och var hen kan parkera moppen. Om C vill kommer vi att åka förbi med bilen imorgon.

Jag har fixat så att E har hamnat i samma halvklass som en trygg kompis och även sett till att E får sitta bredvid den kompisen i klassrummet. En liten sak som kan göra stor skillnad.

Jag har försökt ta reda på vad barnen vill ha till frukost sin första skoldag. Mat i magen ger en bättre förutsättning för att fixa dagen.

Med andra ord jobbade vi för skolstart redan innan sommaren, hade klumpen i magen hela semestern (även om jag lyckats mota bort den korta stunder så slår den ibland till som en käftsmäll) och nu har vi hela veckan på olika sätt fixat för att skolstarten, och sen skolan, ska fungera. Vi föräldrar har gjort vår del. Jag hoppas skolorna gör sin!

Vissa undrar vad merjobb är och varför vi har vårdbidrag. Det är just allt detta och sen en massa andra saker som vi gör varje dag som innebär att vi har ett extra krävande föräldraskap.

E säger ”Jag känner mig taggad för 7:an!” och C säger ”Jag ska brösta gymnasiet!”. Deras vilja är det inget fel på! Jag hoppas nu att deras skolor hjälper dem fixa skolan nu!

Klumpen finns där. Molande… Jag vill ge klumpen en käftsmäll! Detta läsår måste vara mina barns år. Det måste det… ❤

15 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Om boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide”

Jag har precis läst ut boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide” av Carolina Lindberg (Natur & Kultur, 2016).

Att vara tonårsförälder är tufft för de flesta, men att ha en 16-åring med asperger/högfungerande autism (C) och en 13-åring med ADD och autistiska drag (E), är nog lite tuffare än vanligt. Sen slänger vi in vår 9-åring med ADHD i mixen också så kanske ni kan ana lite hur det kan vara hemma hos oss 😉

Boken bjuder på både fakta och berättelser att känna igen sig i. Läsaren får råd om hur man kan förstå sin tonårings reaktioner och tips på hur vi kan underlätta kommunikationen.

Något jag har märkt är att mina tonåringar lätt blir stressade av saker. E blir stressad av en rörig miljö och av för mycket att göra. C blir stressad av yttre krav.

På sidan 48 tar boken upp stressorer.
”Att anpassa antalet stressorer för ungdomar med AST till en hanterbar nivå är inte jättelätt, men ofta möjligt att påverka. Att ta bort tonåringens personlighet och medfödda skörheter varken kan eller vill vi, men vi kan hjälpas åt med att hitta sätt att hantera den sårbarheten”.

Det som har stressat C och E mest har varit skolmiljö, skolarbete och skolkrav. Båda blev utmattade av skolan. På kuppen blev även vi föräldrar utmattade och detta tar boken också upp.

Hemma har vi anpassat mycket och vi jobbar hela tiden med att ställa rimliga krav på våra tonåringar utan att ställa överkrav. Både C och E kraschade i skolan i mellanstadiet och de fick diagnoser sent. På BUP sa de att de trodde att de hade klarat skolan så pass länge ändå för att vi hemma har kravanpassat och tagit bort stressorer utan att vi har tänkt på det. Så är det kanske. Tyvärr blev det ju så att skolan inte lyssnade på oss när vi signalerade att våra barn inte orkade med skolan. Vi NPF-föräldrar är ofta experter i motvind.

Boken tar på sidan 136 upp begreppet ”Att curla”. Det kändes lite skönt att läsa det avsnittet för jag känner i hjärtat att vi gör rätt som ”curlar”. Vi kompenserar för oförmågor/svårigheter.
”Så när aningslösa förstå-sig-påare skriver krönikor om föräldrar som curlar sina barn får vi gissa att de inte menar föräldrar som hjälper sina barn med AST från att gå sönder av samhällets krav”.

Sidan 44 ”Självklart är det vårt jobb som föräldrar att fylla våra barns ryggsäckar med livskunskaper så att de kan kliva ut i vuxenvärlden med en beredskap att klara sig. En livskunskap är att kunna koka makaroner. En annan kan vara att veta att det finns människor som stöttar en och ställer upp för en när man har det tufft”. Exakt!

Balansen mellan att erbjuda trygghet och att ställa krav som leder till utveckling är svår (s. 58). Jag har perioder då jag testar att göra som jag förr ansåg att man ”borde göra” med barn. Men det fungerar inte med mina barn. Så är det bara!

Tonårstiden är en ”svängig” tid. Dessa svängningar blir ofta ännu tydligare hos ungdomar med AST. Boken nämner att man som AST-förälder redan är van vid och rustad för dessa svängningar eftersom barnen inte har följt den förväntade utvecklingskurvan och ofta är ojämna i sina förmågor. Detta innebär att vi föräldrar är mer flexibla. Det håller jag med om! Flexibilitet får vi träna på hela tiden!

I tonåren kommer frågor om kroppen och sexualitet, funderingar kring vem man är osv. Boken tipsar om UMO (Ungdomsmottagningen på nätet) där det finns svar på många frågor.

Boken tar också upp hjärnans utveckling (s. 82-84). Det som utvecklas sist i hjärnan är pannloberna där vi har vår förmåga att planera och organisera, förstå sociala koder, tänka långsiktigt mm. Inte konstigt om detta blir extra utmanande för en tonåring med AST!

I kommunikationen med tonåringen så tipsar boken om att använda skrift såsom sms och mail eller lappar. Det skriftliga finns kvar och det brukar bli kortare vilket gör att tonåringen slipper lägga energi på att sortera ut det som är viktigt. (I detta blogginlägg har jag skrivit mer om kommunikation med tonåringar. Boken tog upp liknande tankar).

Boken tar även upp vikten av att ta hjälp av ”samhället” (t ex Socialtjänsten, LSS, Habiliteringen) om livet som förälder blir för tufft. Här vill jag tillägga att det är lättare sagt än gjort! Man blir mest bollad mellan olika instanser och ingen tar riktigt ansvar.

Detta blogginlägg skulle kunna bli hur långt som helst. Jag avslutar innan det blir en egen bok om boken 😉

Boken är lättläst och informativ. Rekommenderas!

5 kommentarer

Under Anpassningar, autism, Boktips, förälder, Förståelse, Kommunikation