Kategoriarkiv: autism

mars 15, 2023 · 22:00

Tips för att orka med vardagen som NPF-förälder

Söndagen den 12 mars (2023) skrev jag ett inlägg på Instagram där jag bad folk dela med sig av sina bästa vardagstips för att orka med vardagen som NPF-förälder. Varmt tack till alla som bidrog med tips och tankar!

Många skrev att man ska sluta lyssna på andra och lita på sin magkänsla. Vi vet vad som är bäst för våra barn. Andra tipsade om vikten av att ha bra rutiner men också om egen återhämtning. Att unna sig pauser och göra saker man får energi av. Flera tog upp att stödet av andra i samma situation kan betyda mycket.

Nedan kommer alla tips från inlägget:

  • Mitt tips är att livet som NPF-förälder inte kommer med en manual och det är okej att känna att du ibland inte vet vad du gör. Precis som barnen gör vi vårt bästa och när du känner att det inte fungerar, pröva något annat. Du gör ditt bästa för att få vardagen att gå runt och vissa dagar är det good enough. Du känner ditt barn bäst och du vet vad ditt barn behöver, stå på dig när det behövs och hämta energi och andas när det flyter på. Du är den bästa för ditt barn! ❤️
  • Några tips från mig: Att införa rutiner! Hjälper inte bara dina barn utan även dig själv. Bildschema över dagarna om det fungerar för barnen. Att göra en veckomatsedel blir tydligt för alla vad det blir för mat och underlättar för dig själv att veta vad du skall laga och handla hem. Att skapa rutiner är svårt för vissa, våga ta hjälp för att styra upp dessa så också med matschemat och handlingen. Att ha rutiner avlastar hjärnan och det går då på automatik. Att förbereda och ligga steget före t ex att favorittröjan är tvättad.
  • Mina bästa tips är att lyssna in, känna in, utforma strategier utefter behov och sänk krav och förväntningar på dig själv som förälder och acceptera att allt sätter sig inte över en natt. Tålamod är en dygd. Andas in, andas ut och ta hand om DIG också🙏 Varma bad och promenader.
  • Ta emot hjälp, viktigt med återhämtning, följ din magkänsla. Följ andra med barn med NPF, sök jämlika. 
  • Sänk kraven, och våga be om hjälp!
  • Mitt viktigaste tips är att lyssna inte på andras kommentarer utan följ ditt hjärta och din magkänsla ❤️
  • Andningsövningar och meditation! Andningen är alltid med var du än är och vad som än händer. Det hjälper mig otroligt mycket att andas i jävliga lägen ❤️
  • Jag har dragit ner ribban på alla måsten, dvs ta disken direkt efter maten, köra tvättmaskinen 24/7 för att minimera tvättberget. Istället ligger jag ett tag varje kväll med sonen och vi pratar enbart om det som intresserar honom. När han somnat så tar jag mig själv en stund, allt ifrån 30 min till 2h beroende på vilken dag det varit och gör exakt det jag känner för. Lyssnar på en bok (mer avslappnande än att läsa själv), ser något avsnitt av en serie, tom ser en film eller tar en promenad.
  • Har precis i dagarna fått veta att jag är NPF-förälder så har inte vetat att det är det jag håller på med men min tjej har otroligt jobbigt med besök men när jag ritar upp tolv streck ( dagens tolv vakna timmar) och färglägger två för att visa vilken liten del av dagen besöket är så släpper hon det och slutar fråga hela tiden – när kommer de?!
  • Som NPF-förälder är det lätt att man glömma bort sig själv. Återhämtning och att hantera stress tror jag är viktigt. Med det menar jag inte att man behöver åka iväg en helg på spa (vilket iofs låter härligt) utan det är de små återhämtningar vi får till i vardagen, t ex en långdusch, andas 3 djupa andetag, träna, pussla…Umgås med människor som ger energi istället för tar energi. För mig har det känts lättare när jag har fått träffa andra föräldrar i samma situation, man har något gemensamt och där finns mer förståelse. Ska man orka med NPF-livets upp och nergångar så gäller det att bromsa in ibland. ❤️
  • Andas. Försök ha tålamod. Tänk att saker och ting kan förändras. Strunta i vad andra tycker/tänker – gör vad du och barnet mår bäst av. Hitta guldstunder tillsammans. Skratta åt det som blev tokigt (om det går). 💛
  • Mitt tips är att andas, att påminna oss att vi inte är ensamma hur ensamma vi än känner oss vissa stunder. Vi gör så gott vi kan, vi är inte mer än människor. SKRATTA åt varenda tillfälle vi får. Skratta i efterhand tillsammans åt situationer som blivit knasiga.
  • Prata med någon, en kollega, en kompis eller din partner. Ta pauser som träning en promenad eller en dusch. Om möjligt åk bort över en natt.
  • Ta en liten stund för dig själv varje dag, om en så 5 minuter. Du känner ditt barn bäst. Gå på magkänslan.
  • Jag är själv NPF-förälder och mitt tips är att hitta hållbara rutiner och låt det ta tid att arbeta in dem. Vi jobbar för att få vår son att läsa 10 min varje dag och det möts av motstånd nästan varje dag. Vi bemöter det med beröm, att han är så duktig på att läsa och vi håller fast vid att det ska göras.❤️ Var nöjd med de framsteg som görs, stora som små❤️
  • Mitt bästa tips är att man ska veta att just sitt barn är unikt, att en diagnos inte säger vem eller vad just mitt barn kan eller inte kan. Jämför inte dig som förälder eller ditt barn med andra. Och att det är ok att vara trött och ledsen även som förälder. Man är inte dålig förälder för det…. Möt ditt barn på barnets nivå 🌺
  • Ta hand om dig själv för att orka, träna, träffa vänner, ta städhjälp vad som helst för att förenkla vardagen och få glädje och boosta dig som förälder.
  • Ge sig själv en stund att ladda batterierna, jag gör det genom att styrketräna. Jag bränner stresshormoner och bygger både muskler och pannben👌💪
  • Kanske låter egoistiskt men jag har minst 30 minuter varje dag som jag bara ägnar mig åt mig själv. Oftast blir det en joggingrunda där jag kan skingra tankarna, lyssna på en podd och där jag inte tänker på hur jag ska lösa min sons alla svårigheter. Detta är min fristad där jag tankar energi och låter jag vara jag.
  • Att hitta personer som förstår att gråta och skratta tillsammans med ❤️ Jag hittade två mammor när mina killar började skolan. Deras barn hade liknande utmaningar som mina men hade då ingen diagnos. Nu har ett av barnen fått det men den andra familjen kämpar på med liknande utmaningar. Dom mammorna är min räddning i vardagen. Vi hjälps åt så gott vi kan i smått och stort. Kompletterar varandra. Skrattar tillsammans och delar sorg när det är tufft. Så tacksam!❤️
  • Följ andra NPF-konton på Instagram. De påminner om att man inte är ensam i sin kamp och ger hopp om att livet kan bli lättare längre fram när barnen blivit äldre. Hopp om att de kan hitta sin plats i samhället och få ett fungerande liv ❤️
  • Mitt bästa tips är, efter att ha kämpat med flera barn som inte klarat att gå till skolan i perioder, att fokusera på barnets mående. När de äldre barnen började få kämpigt med att komma iväg till skolan, kan jag erkänna att vi vände ut och in på oss själva för att få iväg dom. Tjat, hot, mutor, gråt och tandagnissel. Oro för att barnen skulle hamna efter, missa en massa saker, inte bara skolarbete, utan även socialt. Vad ska andra tycka och säga? Vi tänkte att vi måste vara de sämsta föräldrarna som inte kan få iväg våra barn till skolan… När vårt yngsta barn några år senare började få ”huvudvärk” och ”ont i magen” med viss frånvaro och senare inte klarade av att komma iväg till skolan alls, bestämde vi oss för att lyssna in barnet och inte ”tvinga” iväg till skolan. Vi försökte lägga fokus på att få barnet att må så bra som möjligt. De fem äldre syskonen har verkligen bidragit med kärlek och omsorg och i nuläget fungerar skolgången ganska bra. Jag tänker att man alltid kan ta igen skolarbete senare, och jag ångrar verkligen att jag inte var lika inlyssnande på de tidigare barnen när de inte orkade med skolsituationen. ❤️
  • Ligga steget före, alltid ha ess i rockärmen, be om avlastning, barnvakt, be om hjälp av likasinnade vänner inom samma värld så kan man växelverka, var mer öppen, särskilt i småstad, andas-meditera, smit iväg själv och andas på en promenad. Skaffa boxboll i källaren. Med ökad ålder så kan vi lägga samma fokus på en hobby så det blir win-win -win. Pyssel, träna el bada ihop, yoga och qigong ihop 🙈🥰🙏🏻✊🏻
  • Hitta guldstunder och njut tillsammans, ladda för tuffare tider. 🙌
  • Att be om hjälp, att få egentid. Följ även andra NPF-konton för tips och råd.

Idag, den 15 mars, är det NPF-dagen. Det är viktigt att uppmärksamma olika neuropsykiatriska diagnoser och sprida kunskap.

Annons

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism

Taggat som , , , , , , , ,

april 2, 2022 · 11:02

Världsautismdagen – Kunskap om autism

Idag den 2 april är det Världsautismdagen. Dagen är instiftad av FN (Förenta Nationerna) för att uppmärksamma autism runt om i världen.

Om autism:

”De gemensamma kännetecknen för autism finns i två huvudgrupper. I diagnoskriterier beskrivs de som:

  • varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och socialt samspel
  • begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter.

Det är också vanligt med över- eller underkänslighet för sinnesintryck som ljud, ljus, dofter och känsel. Sådan känslighet kan påverka vardagen mycket och är viktig att känna till och ta hänsyn till.

Tecken på autism ska finnas sedan tidig barndom, men behöver ibland inte vara tydligt märkbara förrän i skolålder eller senare när förväntningar på den sociala förmågan överstiger personens faktiska förmåga. Det finns också de som inte får autismdiagnos förrän i vuxen ålder. För att en autismdiagnos ska ges behöver det finnas tydliga tecken i båda huvudgrupperna. Symtomen ska sammantaget leda till en tydlig nedsättning av fungerande i skola, arbete eller andra viktiga livsområden.” (Källa: https://www.autism.se/om-autism/autism/ )

Att ha autism kan innebära stora utmaningar i vardagen. Diagnosen sätts inte lättvindigt utan det krävs en gedigen utredning.

Innan Calle (nu 20 år) fick sin autismdiagnos som 13-åring visste jag inte så mycket om autism. Framförallt visste jag inte att diagnosen är så bred. Calle föddes med autism (såklart! Det är INTE en sjukdom). Således hade vi missat att Calle har autism i 13 år.  Vi förstod inte varför Calle, som vi såg det då, ”kaosade”, trotsade, försökte förhandla, inte orkade… Nu har vi vetat i snart 7 år att det handlar om att Calle har svårt för övergångar, är kravkänslig och oflexibel.

Något jag framförallt har lärt mig är att Calle (och andra med autism) är ojämn. Han har svårt för vissa saker men det går hur bra som helst med andra. I skolan höll Calle ihop i många år men han orkade inte hålla ihop hemma. Detta ledde till att Calle till slut kraschade och började vara hemma från skolan. Vi förstod inte hur mycket Calle kämpade för att klara av skolan. Skolan var inte alls anpassad efter Calles behov.

Vi människor är ofta väldigt snabba att döma varandra. När vi dömer andra dömer vi ofta efter hur vi själva är eller kanske en ”mall” över hur en ”människa bör vara”. En kollega som inte följer med på AW är tråkig, en människa som inte vill ta plats i en grupp är asocial osv.

Pandemitiden som har varit har lett till ökade möjligheter till både skolarbete och arbete hemma. För vissa människor har denna möjlighet höjt livskvalitén. Äntligen har livet varit lite mer på deras villkor och anpassat efter deras behov. Sorgligt att det krävdes en pandemi. Nu försvinner pandemilagen och många arbetsplatser väljer att behålla flexibiliteten och möjliggöra hemarbete medans andra väljer att återgå till ”det vanliga sättet att arbeta på”. Varför? Vi måste behålla det som så många människor mår bra av. Möjligheten att själva få välja. ”Många personer med autism upplever att distansarbete gör att de äntligen får spela på samma planhalva som sina kollegor. De slipper småprata vid fikat eller innan mötet och kan fokusera fullt ut på jobbet.”  (Källa: https://www.prevent.se/arbetsliv/mer/2022/jag-sparar-massor-av-energi-pa-att-arbeta-hemifran/ )

Hanna Danmo har själv Aspergers syndrom och är skribent på Autism- och Aspergerförbundets tidning. Här är hennes tips till arbetsgivare som har medarbetare med autism:
”Ta reda på så mycket du kan om diagnosen och försök sätta dig in i hur det fungerar att ha autism. En arbetsplats har ofta många underförstådda regler som de flesta förstår per automatik, men för en person med autism kan det vara stor hjälp att få dessa regler nedskrivna för att slippa missförstånd.  
Ha förståelse för att en person med autism: 

  • kan behöva anpassningar, till exempel tekniska eller sociala. Fråga! Det varierar mycket från person till person. 
  • kan vara bokstavligt tolkande och ibland kan märka ord eller vara väldigt frågvis
  • kan behöva en avskild yta att jobba på, gärna ett eget rum 
  • kan må bra av att få jobba på distans några dagar i veckan
  • kan ha jobbigt med sociala situationer som tar mycket energi till exempel fikaraster och luncher. ” 
    (Källa: https://www.prevent.se/arbetsliv/mer/2022/jag-sparar-massor-av-energi-pa-att-arbeta-hemifran/ )

Att anpassa skolan för elever med autism är en förutsättning för att de ska klara av och orka med skolan. Alltför många elever med autism blir utmattade i en skola som inte är tillgänglig och anpassad efter deras behov. Struktur och tydlighet, bildstöd, möjlighet till lugn miljö och olika hjälpmedel såsom skärmar och hörselkåpor är små saker som kan göra stor skillnad. Det kan även vara så att elever behöver ett anpassat schema, läxfritt osv för att spara energi.

Emil (nu 17 år) fick sin autismdiagnos när han var 15 år. Han kom tillbaka till skolan efter ett par år hemma tack vare bra anpassningar. Tipsen nedan kommer från detta blogginlägg jag skrev i maj 2021.

Några tips till pedagoger:

  • Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner!
    Vad förväntas av eleven? Var tydlig!
  • Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
  • Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
  • Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
  • Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.”
    Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna.
  • Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
  • På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
  • Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
  • Behöver eleven pauser?

För digitala uppgifter:

  • I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
  • Fyll på med en uppgift i taget.
  • Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
  • Ge tydliga och korta instruktioner.
  • Ge bara den information som behövs.
  • När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline.
  • Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
  • Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?

Vi måste bli bättre på att acceptera och respektera varandra. Jag hoppas att fördomar minskar och ödmjukheten och förståelsen ökar. ❤

1 kommentar

Under Anpassningar, autism, Förståelse, Skola

Taggat som , , , , , ,

januari 10, 2022 · 22:24

Uppgivenhet

Återigen går tiden… Calle har fått vänta i så många år på olika saker/insatser. För några år sedan beviljades en kontaktperson för Calle via LSS. Det tog över ett halvår innan en person som kunde ta uppdraget hittades och då var det inte aktuellt längre.

I augusti-21 hade Calle möte med en person som jobbar i kommunen med en insats för unga vuxna som står utan jobb/sysselsättning. De pratade om att hitta ett jobb åt Calle eller kanske en praktikplats ett tag. Calle kom hem och var taggad. Det märktes att han var hoppfull och glad över att få hjälp.

Nu är det januari-22 och Calle har varken jobb eller praktikplats. Han har inte ens varit på ett arbetsplatsbesök eller en intervju. Jag märker att han börjar tappa hoppet och att uppgivenheten kommer. Det är så ledsamt att se.

Det måste hända något! Unga vuxna som inte har någon tilltro till sin egen förmåga behöver få lyckas. De behöver få hjälp att se möjligheter och hitta meningsfull sysselsättning.

I början av hösten hade Calle bra dygnsrytm. Han tyckte det var bra att ha det i fall det snabbt skulle dyka upp jobb eller praktik. Han var redo och ville verkligen. Nu har han vänt på dygnet och ser ingen mening med att gå upp före lunch.

I år fyller han 20 år och tiden bara går… 😔

9 kommentarer

Under autism

Taggat som , ,

december 29, 2021 · 23:56

Gott slut på år 2021 och gott nytt år 2022

Året närmar sig sitt slut. 2021 har på det stora hela varit ett bra år för mig och min familj. Jag är så tacksam för alla våra mirakel 🙏

Här är några av mina mest lästa blogginlägg från 2021:

Emils inlägg om skolans stöd

Vägen tillbaka till skolan

Faran med okunskap

Om elevsyn

Goda exempel och framgångsfaktorer

Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.

Mitt Instagramkonto.

Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen!
❤ Gott slut och gott nytt år! ❤

2 kommentarer

Under ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , ,

juni 29, 2021 · 21:04

När viljan kommer inifrån finns kraften

Den senaste veckan har Calle, 19 år, på eget initiativ börjat tillaga enkla luncher till sig själv. Ett par gånger har han stekt hamburgare och idag gjorde han korv med bröd. Idag sa han till mig att han skulle vilja lära sig laga några enkla rätter.

Tidigare har han visat noll intresse för detta och inte heller haft någon ork att göra något. Vi har försökt få med honom i matlagning genom åren och uppmuntrat honom att laga egen mat men han har inte alls varit intresserad. Han har innan bara gjort toast, kokat nudlar och värmt ugnspizza någon enstaka gång och då sällan utan protest.

Det är så tydligt att när viljan/behovet kommer inifrån så finns kraften/orken/lusten. Mognad spelar säkert också in.

Tänk vilken skillnad det är när det inte finns yttre krav och press med i bilden utan bara en inre motivation. Det kommer att ordna sig för mina barn. De kommer att bli självständiga när de är redo.

6 kommentarer

Under autism, Diagnos, Förståelse, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

juni 10, 2021 · 19:04

Med rätt förutsättningar kan alla blomma

Den här veckan har Emil, min 16-åring med ad(h)d och asperger/autism nivå 1, gått ut 9:an. Hans klass slutar imorgon och hade avslutningsfika idag. Emil ville inte delta på fikat och avslutningen i klassrummet imorgon. Han har medvetet valt bort det då han känner att det är svårt att delta pga. både hans selektiva ätande och den sociala biten. Klokt av honom att göra det som känns bäst för honom. Skönt också att skolan förstår att detta är vad Emil behöver och inte sätter frånvaro på honom de sista dagarna.

Nu i årskurs 9 har Emil gått i skolans lärstudio. I årskurs 7 och 8 envisades Emil med att göra som alla andra och gå heltid i stor klass vilket inte fungerade. Han orkade inte det. Skolan lät inte heller Emil plugga hemma – ”skola ska ske i skolan”. I höstas var Emil äntligen redo att ta emot de anpassningar som erbjöds och skolan insåg att plugga hemifrån var riktigt bra för Emil. De öppnade också en lärstudio där Emil har gått detta år (bortsett från ett ämne med klassen). Han har gått i lärstudion 2-2,5 h/dag.

Vt-19 åk 7 – 98% FRÅNVARO!!!
Vt-21 åk 9 – 98% NÄRVARO!!!

Samma barn.
Samma skola.
Nya självinsikter, möjligheter och anpassningar.

Då – ett barn som hade överkrav på sig och inte tillräckligt med stöd och anpassningar.
Nu – ett barn som har haft anpassat schema, stöd, tydlig struktur och en medvetenhet om sina egna behov.

Då – ett barn utan betyg.
Nu – ett barn som får 9 fina avgångsbetyg.

Då – ett barn med ångest, oro, konstant stress och en känsla av misslyckande.
Nu – ett barn som mår bra, orkar och har drömmar och visioner.

Ja, vad säger man? Tydligare kan det inte bli.
Vad tänker de som gör budgetar och styr utbildningsväsendet i Sverige om detta? Jag bara undrar…

Barn är som knoppar. Om de får rätt skötsel kommer de att utvecklas och blomma.

Till hösten ska Emil läsa in några betyg till på individuellt alternativ för att sedan hösten-22 kunna läsa ett teoretiskt högskoleförberedande program på gymnasiet. Han vill för att han kan! I år har han fått blomma!

Ge alla elever rätt förutsättningar att växa!

2 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism

Taggat som , , , , , , , ,

maj 16, 2021 · 18:20

Om boken ”Om ett missfoster – En sann berättelse”

Jag har precis lyssnat klart på boken ”Om ett missfoster – En sann berättelse” av Pauline Wågström inläst av Adriana Savin och utgiven av Vibery Audiobooks (2021).

Boken är en självbiografi och den är oerhört tung och sorglig. Pauline beskriver hur illa hon behandlades av många under sin uppväxt och hur fel och annorlunda hon kände sig. Hon har diagnoserna selektiv mutism, autism och social fobi.

Pauline ville vara som alla andra och känna gemenskap men hennes svårigheter hindrade henne. Det gör ont att läsa hur illa hon många gånger blev bemött och just dessa erfarenheter ledde till att hon inte heller gav sig själv en chans. Hon tänkte mörka tankar om sig själv och tyckte att hon själv var värdelös. Andras försök till kontakt vågade hon inte bemöta då hon oroade sig för avsikten. Hon dömde ut sig själv. Pauline blev också illa behandlad av lärare som inte engagerade sig och tog sig tid att se och förstå eller som blundade för hur andra elever behandlade henne. Som tur är fanns det också människor som förstod och stöttade henne, t ex hennes mamma och hennes assistent.

I boken får man tillbakablickar från Paulines dagbok och det är ledsamt att höra hur hon nedvärderade sig själv. Diagnosen selektiv mutism fick hon sent och innan hon fick den förstod hon inte hur det kunde vara så svårt för henne att prata med andra människor, hon ville prata men låste sig och kunde inte.

Detta är en viktig bok som ger en bild av hur det kan kännas att ha dessa diagnoser, hur det kan vara att inte följa normen och inte passa in i den så kallade ramen eller boxen.
För människor som bara lever sina liv utan att fundera så mycket kan boken vara en ögonöppnare. Har man själv ett ”lätt” liv kan det vara svårt att förstå hur tufft livet kan vara för någon annan. Pauline analyserade alla situationer och såg risker i det mesta  – ”Tänk om någon ser mig…”, ”Vad ska jag göra om dom pratar med mig…?”

Ett viktigt budskap är att vi måste vara ödmjuka inför varandras olikheter och utmaningar och inte döma andra.
”Behandla andra som du själv vill bli behandlad!”

Tack Pauline för att du delar med dig. Det är starkt gjort! Och viktigt! Jag hoppas att många lyssnar på din bok för den behövs. Lycka till med din dröm! ❤

Lämna en kommentar

Under autism, Boktips, Förståelse

Taggat som , , , , ,

maj 6, 2021 · 20:12

Svar på frågor om vägen tillbaka till skolan

Jag har fått frågor på både min Facebook-sida och här i bloggen om vilka anpassningar som gjordes för att Emil skulle orka ta sig tillbaka till skolan och vilket schema han har.  Eftersom jag misstänker att många vill veta detta så skriver jag ett blogginlägg om det.

Till att börja med kan jag säga att det har tagit tid. Tid som har behövts för att vila, läka och bygga upp självkänslan igen. Tiden har också behövts för mognad och för acceptans. Med det menar jag att det har tagit tid för Emil att förstå och acceptera att han inte kan göra som alla andra. Han måste ta emot anpassningar och stöd och hitta sin egen väg. Det också behövts lust och motivation och dessa känslor har kommit mer och mer i takt med att han har känt att han orkar och lyckas tack vare anpassningar.

Emil går i högstadieskolans studio (”vanlig” skola) i årskurs 9. Där arbetar en specialpedagog på heltid och som max är det åtta elever där samtidigt, oftast tre-fyra stycken. Han började med att läsa endast ett ämne och han gick dit en timme/dag. Han hade genomgång med en ämneslärare en gång i veckan och resten av tiden pluggade han själv med stöd av specialpedagogen.

Efter ca en månad när vi märkte att detta fungerade byttes två lektioner i veckan till ett annat ämne men han gick fortfarande en timme om dagen. Efter en tid lades det på en timme till på tisdagar och torsdagar. Han började också att läsa ett tredje ämne. Emil har hela tiden själv varit delaktig i alla beslut som rör schemaändringar och ämnen. Takten har varit hans. Han har också hela tiden vetat att om han vill backa och ta bort tid så är det helt okej.

Tiden har successivt ökat i Emils takt och ämnen har lagts på. Nu läser han 2-2,5 timme fyra dagar i veckan men har kvar en vilodag då han endast går en timme. Han har redan tentat av fyra ämnen. Till sommaren får han betyg i 4-6 ämnen till beroende på hur mycket han orkar. Han läser även ett ämne med sin klass nu. Han har möjlighet att plugga hemma så mycket han själv vill och orkar efter sin dagliga tid i studion.

Specialpedagogen i studion har hjälpt Emil att tydliggöra uppgifter och begränsa. Emil har svårt att veta vad som är lagom i en uppgift och har väldigt höga krav på sig själv.

En annan sak som säkert har spelat in är att han har promenadavstånd till skolan (inte behov av buss eller skolskjuts). Han har vissa dagar gjort sällskap med mig, ibland får han skjuts av oss men han har inga problem med att ta sig dit själv.

Några tips till pedagoger:

  • Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner!
    Vad förväntas av eleven? Var tydlig!
  • Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
  • Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
  • Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
  • Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.”
    Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna.
  • Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
  • På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
  • Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
  • Behöver eleven pauser?

För digitala uppgifter:

  • I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
  • Fyll på med en uppgift i taget.
  • Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
  • Ge tydliga och korta instruktioner.
  • Ge bara den information som behövs.
  • När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline.
  • Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
  • Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?

Riskfaktor:
Eleven håller ihop och presterar för att sedan bli utmattad och inte klara av att fullfölja.

Det är just riskfaktorn ovan som Emil tidigare alltid har åkt dit på. Han har velat vara och göra som alla andra och han har presterat rakt in i kaklet. Nu förstår han att han måste ta en annan väg än alla andra och skolan förstår att de måste följa Emils takt, inte ha en färdig trappa att följa. Emil måste bygga sin egen trappa och skolan måste hjälpa till och följa hans takt. Han vill om han kan!

12 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, autism, Förståelse, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , , , , , ,

april 19, 2021 · 19:37

Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Bild fotograferad och redigerad av min 16-åring.

”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid. 

Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.

Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen? 

Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.

Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.

Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?

Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.

Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?

Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.

Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.

Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?

Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns. 

Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte,  låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte. 

Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.

Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.

Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.

Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?

Tack.

/ En före detta “hemmasittare”

Dela gärna med källa!

Han har tidigare skrivit dessa gästinlägg: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/

https://supermamsen.com/2021/01/13/gastinlagg-fran-en-15-arig-fore-detta-hemmasittare/

13 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Gästinlägg, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , ,

april 15, 2021 · 08:18

Förundrad

Jag är på riktigt förundrad över hur Emil på bara ett år har ändrat på hela sitt beteende och mående. Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att Emil nu i åk 9 skulle ha 100% närvaro sina två timmar om dagen (bortsett från sju skoldagar med corona) och dessutom få avgångsbetyg i 8-10 ämnen hade jag inte trott på det. Han fick till slut ihop två betyg i årskurs 8 tack vare möjlighet till hemmastudier pga corona.

Skillnaden mot för ett år sedan är ENORM. Emil ställer klockan och går upp själv. Jag glömmer till och med att kolla till honom. Jag går inte in i hans rum alls på morgonen. Hur stort är inte det? Vi kämpade flera timmar varje morgon förra året och inte hjälpte det.

Emil tar sin medicin, duschar, pluggar extra hemma de eftermiddagar han vill och orkar. Genom träning har många rutiner blivit automatiserade. Det som han fortfarande behöver hjälp med är maten men annars fungerar det mesta.

Jag sa alltid ”Måendet går före skolan”. Nu när han har läkt och får rätt stöd och anpassningar fungerar både mående OCH skola. Så borde det alltid vara.

Emil planerar att läsa in några ämnen till nästa år på individuellt alternativ för att få ihop till 12 betyg så han kan läsa högskoleförberedande gymnasieprogram ht-22. Han har drömmar och visioner.

Jag är förundrad. Och tacksam 🙏

8 kommentarer

Under ADD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,