Etikettarkiv: diagnos

”Curlade” elever?

Det skrivs en del om curlade elever/barn. När Linnéa som 8-åring precis hade fått sin adhd-diagnos hade vi ett möte med läraren för att berätta om Linnéas behov av anpassningar i skolan. Då sa läraren ”Föräldrar och BUP ställer ofta orimliga krav på anpassningar!”. Orimliga? Är det orimligt att be om (kräva) det som BUP har sagt att barnet behöver för att klara av skolan?

Jag har genom åren skrivit en hel del om just ”att curla”. Jag har försvarat mig både mot mig själv och andra när det gäller ”curlandet” av mina egna barn. När jag använder ordet ”curla” så menar jag mer stötta/hjälpa/kompensera/anpassa. Jag sopar lite när det behövs men försöker låta bli när jag inte tycker att det behövs. Ibland kanske jag sopar för mycket och ibland kanske jag hade behövt sopa mer. Det kan vara svårt att veta sådant i förväg. Innan mina barn fick sina npf-diagnoser ställde vi ibland överkrav på dem. Detta kunde resultera i bråk, konflikter och misslyckanden. Efter mina barns diagnoser har vi börjat anpassa livet efter deras förutsättningar. Är det att curla? Själva ordet ”curla” är väldigt negativt laddat. Jag anser i så fall inte att jag curlar (jag hjälper inte lata barn) utan kompenserar där mina barn har utmaningar och svårigheter. Jag anpassar.

När det gäller mina elever så tycker jag i så fall inte heller att jag curlar. Jag har en elev som får vara inne vissa raster och spela spel med en kompis för att hen behöver det. Eleven behöver en paus. Är det att curla? Jag är lärare i fritidshem och inte klasslärare så givetvis kan klasslärare ha en annan bild än jag av om kraven som ställs från föräldrar eller BUP är orimliga eller inte. Vi har elever med kompensatoriska hjälpmedel, elever med hörselkåpor, elever med piggkuddar och stressbollar, elever med anpassat material, elever med extra pauser osv. I en klass på 25 elever har inte alla elever dessa anpassningar utan de elever som behöver dem. Är det att curla? Nej, om behoven finns där (kanske till och med uttalat från BUP) är det inte att curla. Är anpassningarna orimliga? Nej, inte om vi ser till elevernas faktiska behov. Det orimliga är i så fall att vi personal har svårt att räcka till för alla som faktiskt behöver det. Det är ofta svårt att räcka till som pedagog men det är inte elevernas eller föräldrarnas fel.

Curlar/anpassar vi inte för alldeles för många barn? Är det inte orättvist om en viss elev t ex får vara inne på rasten men inte en annan? Jag som pedagog kan (oftast) känna om en elev VILL vara inne eller BEHÖVER vara inne. Jag lär känna mina elever. Jag vet ganska bra vilka som försöker ”köra” lite med mig och vilka som faktiskt har behoven. Jag tycker att även mina lärarkollegor ser var och när ”curlandet” behövs. Sen är det faktiskt så att de flesta elever accepterar att det är olika och att rättvist inte måste vara lika.

Jag anser inte heller att vårdnadshavare kräver anpassningar för sina barn som inte är befogade. Jag kan givetvis känna mig stressad av att den eleven behöver kollas extra på rasten, den eleven behöver hjälp vid maten, den eleven behöver en egen pedagog på lektionen osv men det betyder egentligen inte att kravet är orimligt. Möjligtvis kan min och mina kollegors arbetssituation bli orimlig. Men det är en helt annan sak!

Annons

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Skola

Om att ställa krav

Åh vad svårt det är att veta/känna av hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt är det svårt med Calle just nu. Han fyller 19 år i vår. Egentligen ska han göra praktik tre dagar i veckan men sedan vi var hemma sjuka med covid-19 i november har han inte lyckats ta sig tillbaka. Innan vi blev sjuka hade han 100% närvaro. Så trist att vi blev sjuka och att han kom ur sitt ”flow”.

Nu är han alltså hemma 100%. Vi försöker hjälpa honom komma igång med praktiken igen men just nu känns det ganska kört.

Eftersom Calle inte gör något just nu har han varken studiebidrag eller annan inkomst. Jag tänker då att vi ska ge honom någon form av månadspeng. Ska vi då kräva någon motprestation av Calle? Eller hur ska vi tänka?

Vi började lite den här veckan med att ge honom en daglig liten uppgift. T ex har han fått tömma diskmaskinen ett par gånger. En dag fick han hjälpa till att laga middag. Han har protesterat lite men han har gjort det vi har bett honom om. Efter middagen som han hjälpte till att laga sa han stolt ”Och vem ska ni tacka för maten idag då?”. Jag tror att han mår bra av att känna att han gör nytta.

Jag har ett ansvar att hjälpa Calle växa och bli självständig samtidigt som jag vet hur han kan reagera på för höga krav. Ibland känns mitt föräldraskap så oerhört svårt. Det tar energi att alltid behöva analysera och fundera. Det vore skönt med en manual där det stod hur jag skulle göra 😉 Nu blir det hela tiden ”trial and error”. Hoppas det inte blir för mycket ”error”!

12 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, Förståelse, Vardag

Förödande konsekvenser

Calle, min 18-åring med asperger, går just nu en utbildning där man varvar studier i skolan med praktik. Han har inga betyg alls från grundskolan. Planen är att han ska vara på praktikplatsen tre halvdagar i veckan. Tyvärr är det väldigt sällan vi lyckas få dit honom trots att han trivs jättebra och tycker att det är roligt där. Han har varit där sex dagar sedan starten i mitten av mars. I skolan har han inte varit alls efter jullovet.

Senaste praktikdagen fick jag peppa honom jättemycket. Han hade inte varit där på två veckor. Vi gjorde en plan för morgonen. Jag skulle väcka honom och sen skulle vi snabbt åka till McDonalds och äta frukost (i bilen på McD-parkeringen pga coronatider). Tanken var att snabbt komma ut ur huset för att slippa grubbel och eventuell låsning.

Vi kom iväg och jag kände mig så himla lättad. Calle var nöjd. Jag släppte honom vid praktikplatsen med lite tidsmarginal och åkte hem (jag är fortfarande hemma med halsont). Det tar ca. 10 minuter med bil till praktikplatsen. Precis när jag hade kommit hem ringde en orolig Calle för han kunde inte hitta sin handledare. Efter ett tag fick han reda på att hans handledare var hemma sjuk. Calle lämnade då praktikplatsen med oro/ångest och jag fick åka och hämta honom. Så himla typiskt! Det krävdes mycket av både mig och Calle att få dit honom. Synd att handledaren glömde bort att höra av sig till Calle och informera om sin frånvaro.

Calle kan inte bara vara flexibel och anpassa sig i en sådan situation. Han kan inte bara köpa det och vara med någon annan anställd under sin praktikdag. Han behöver förberedas på sådana saker. Om han hade fått information i förväg är jag dock ganska säker på att han inte hade kommit iväg överhuvudtaget.

Denna händelse kan få förödande konsekvenser. Det kan leda till att han oroar sig mer och till och med att han låser sig helt. Jag hoppas verkligen att det inte blir så!

En kränkande kommentar vi har fått från en pedagog om Calle.

4 kommentarer

Under autism, Förståelse, Hemmasittare

Till alla som kämpar ensamma

Igår kväll satt jag och maken i soffan och lyssnade på musik. Maken drack en öl och jag ett glas vin. Vi hade precis beställt hemkörning av pizza då ingen av oss orkade laga mat.

Just precis DÅ satt alla våra tre barn i sina rum vid sina datorer och spelade Minecraft tillsammans. Det var första gången Linnéa fick spela med brorsorna. Killarna brukar inte spela just Minecraft så ofta längre. Vi satt i soffan och njöt av att höra Linnéas glada röst. Det var en riktigt skön och mysig stund. Jag sa till maken ”När det är så här kan man nästan glömma allt och känna att vi är en vanlig familj”. Jag pausade lite och sen sa jag ”Men egentligen är det mycket jobbigt som ligger under ytan och lurar”. Maken höll med. Vi satt och begrundade detta ett tag.

Då slog det mig hur tacksam jag är över att ha någon att dela allt med – både medgång och motgång. Hur skönt det är att maken och jag är överens kring saker som rör barnen, hur vi båda går på möten, hur vi hjälps åt med lämningar, hämtningar, nattningar, matlagning, handling, hushållsarbete… Visst tjafsar vi ibland och har våra ”ups and downs” som alla andra men jag inser att jag är lyckligt lottad. Livet är ofta tufft fast vi är två.


Jag vill hylla alla som av olika anledningar kämpar ensamma för sina barn. Alla de som gör allt själva. Alla de som är ensamstående, alla de som lever med en partner men som ändå måste kämpa ensamma, alla de som har en partner som inte vill ta till sig barnets svårigheter och behov, alla de som har en partner som är sjuk eller mår dåligt på något sätt… Jag beundrar er. Ni borde inte behöva kämpa ensamma. Idag skänker jag alla er en extra tanke. Ni anar inte hur bra ni är. Jag vet att ni är starka för att ni måste. Många kramar till er. ❤


8 kommentarer

Under förälder, Förståelse

Återigen i händerna på Försäkringskassan

Något som verkligen har skapat stress hos mig de senaste åren är att vara i händerna på Försäkringskassan. Varenda gång det kommer ett kuvert från Försäkringskassan sätter en stressreaktion igång i min kropp.

Tidigare har det haft att göra med min egen sjukskrivning. Jag var sjukskriven på heltid i ett år och jag har förstått nu i efterhand att jag har haft tur som ändå fick den tiden på mig att läka och vila. Många får inte det. Efter det var jag sjukskriven 50% ett tag och sedan 25%. Läkaren bedömde att jag behövde fortsätta vara sjukskriven på 25%, men det tyckte inte Försäkringskassan.

Med tanke på mitt eget mående och mitt tuffa föräldraskap så valde jag då att ta tjänstledigt 25% istället. Jag skulle aldrig orka med att jobba 100%. När jag tog beslutet att ta tjänstledigt hade jag 1 ¼ vårdbidrag beviljat till mars 2021 så det kändes hanterbart ekonomiskt att gå ner i tid. Jag skrev på jobbpapper och tog tjänstledigt på 25% till och med juli 2020. Jag tänkte att jag kan förlänga sen.

Vad hände då? Jo mitt i semestern i somras fick jag ett brev från Försäkringskassan att vårt sista vårdbidrag skulle betalas ut i september 2019. Efter det var jag istället tvungen att ansöka om det nya omvårdnadsbidraget. Jag hade ju beviljat vårdbidrag till mars 2021 och det var med den vetskapen och tryggheten som jag tog tjänstledigt på 25% i ett år. Mitt arbete planerade för min tjänstledighet. Min tjänstledighet behövs för att vi ska orka och hinna med att stötta våra barn.

Nu har jag skickat in ansökan om omvårdnadsbidrag men jag har inte hört ett pip mer än att de har mottagit min ansökan (som jag skickade in i augusti). Vi står utan bidrag från och med oktober. Maken jobbar inte heller heltid. Han fixar inte heller det just nu. Även han är tjänstledig 25%.

Det känns väldigt tungt att behöva gå och vänta på beslut och besked. Vad jag har förstått får nästan alla en sänkning när det blir omvårdnadsbidrag, om man ens får något… Merarbetet har ju inte minskat så det känns oroande.

Det känns fel att Försäkringskassan är ansvarig för så många saker som de inte har tillräckligt med kompetens och kunskap om. Egentligen borde läkare  och specialpedagoger osv arbeta på Försäkringskassan. Då skulle det kanske bli ett mer rättvist system. Som det är nu verkar det handla mest om tur.

11 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder

Det känns som jag har fått tillbaka mitt barn!

När Calle (nu 17 år) var liten var han pigg, glad och nyfiken. Han hade ett stort självförtroende och tyckte oftast att han var bäst på allt.

När han skulle gå på skidskola tyckte han 3 år gammal att han kunde sluta efter första tillfället – ”Nu kan jag svänga och bromsa så jag behöver inte gå på skidskolan mer!”. Det var samma sak med skridskoskolan. ”Jag kan åka skridskor nu!”

Det var inga problem att få iväg Calle till skolan på den tiden. Han var morgonpigg och vaknade glad. Han trivdes i skolan och lekte på rasterna. Han hade dock redan då svårt att orka med aktiviteter och vänner på fritiden.

I mellanstadiet dalade Calles mående. Han blev tröttare och tröttare. Svårare och svårare att få iväg till skolan. Oro och ångest kom. Känslor som ”Jag kan ingenting!” och ”Jag orkar inte!” växte. Någon gång då, i 5:an-6:an, försvann vår Calle. Vår pigga glada kille. Han fick mer och mer ångest och låsningar som från början endast var kopplade till skolan men som sedan växte till att röra fler och fler saker. Det blev svårt att träffa vänner, svårt att åka till landet, svårt att gå på en släktmiddag…

Först nu, fem år senare, börjar den där pigga glada killen (snart mannen!) med glimten i ögonen komma tillbaka. Han har successivt genom åren börjat må bättre och bättre psykiskt. Träffa vänner har fungerat ett tag, även åka till landet. I somras åkte vi till och med på en solresa utan låsning! Däremot har skolan inte fungerat sedan kraschen ht- 14.

Mina barn hittar egna vägar ❤

Nu har vi däremot en ”Mr. 100%” i huset. Calle har högst närvaro av alla i den gruppen. Han kallar sig själv på skoj för ”Mr. 100%” och ögonen glittrar. Han pratar om kommande skolvecka som om det är en självklarhet att han kommer att gå dit. Han har under de senaste åren haft någon skoldag då och då men aldrig flera veckor i sträck som nu. Jag tror att hans skoldagar de senaste fem åren är max 30 dagar totalt. Nu går han till och med in i matsalen och äter skolmaten. Det har han inte gjort sedan i årskurs 4.

Snart ska hans praktikperiod dra igång och han säger att han är taggad. Han är TAGGAD! Det är helt fantastiskt!

Calle orkar/vill umgås mer och mer med familjen. Han väljer oftare att sitta och äta middag med oss istället för att sitta instängd ensam i sitt rum. Igår satt vi och spelade kort.

Jag har fått tillbaka mitt älskade barn! ❤

Samtidigt som jag är fylld av glädje över Calles just nu välmående så är jag orolig för Emil (14 år). Han är i en rejäl svacka. Ingen skola alls på två veckor. Han har ett anpassat schema och vi har bra dialog med skolan, men det hjälper inte. Vi får inte upp honom ur sängen. Han trivs egentligen i skolan och vill gå dit. Vi får bara inte till det. Han har nu testat Equasym i tre veckor men säger att han inte tänker ta dem mer. Att det är medicinens fel att han inte kommer iväg och att han har ännu sämre aptit än vanligt.

Jag försöker ha is i magen och tänka att det tog fem år för Calle och nu mår han bra. Emil måste också få tid på sig och inte stressas och pressas.

Det kommer att gå bra för mina barn på något sätt. Den traditionella vägen är inte deras väg. Med min och makens hjälp hittar de andra vägar.

12 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Om att synliggöra

Innan jag själv fick barn med NPF-diagnoser så hade jag en del kunskap om både autism och ADHD tack vare att jag är pedagog. Den kunskapen går dock inte att jämföra med all den kunskap jag nu har fått i min roll som NPF-mamma. Jag har lärt mig massor.

När jag blev NPF-mamma så visste jag inte hur misstrodd som förälder jag skulle komma att bli. Jag förstod inte heller hur mycket maken och jag skulle behöva kämpa för våra barn. Jag visste inte att vi tillhörde en nästan osynlig grupp. Jag visste inte hur dåligt vår familj skulle komma att må eller att vi skulle mötas av så mycket fördomar och bli så ifrågasatta i vårt föräldraskap.

Jag startade min blogg för att bearbeta vårt liv och skriva av mig. Jag skrev för mig själv som egenterapi. Jag fick efter ett tag några läsare som kände igen sig i vårt liv. De kommentarer jag fick gav mig styrka. Vi var inte ensamma. Vi var många.

Sakta sakta växte min läsarskara. Inlägg delades och jag började känna att min blogg faktiskt skulle kunna göra skillnad, inte bara för mig utan för andra.

Vi är många nu som delar med oss av våra upplevelser kring NPF och hemmasittare. Vi syns i media på olika sätt. Barn i behov finns på agendan även i politiken. Tillsammans gör vi alla skillnad. Min förhoppning är att även min kommande bok ska bidra till att synliggöra de osynliga.

Vi är på väg och tillsammans är vi starka. Vi syns och vi hörs!

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Ett läsår – ett hemmaår

Imorgon har mina barn skolavslutning. Endast L kommer dock att gå på sin. C har inte varit på en skolavslutning de senaste fyra åren och det blir ingen imorgon heller. För E blir det den första, och förhoppningsvis sista, missade skolavslutningen. Det gör verkligen ont att tänka på att det ser ut så här för två av mina tre barn. Genom åren har jag skuldbelagt mig själv väldigt mycket för detta men tack och lov har jag kommit till insikt om att det inte är mitt och makens fel. Trots den insikten så skär det i hjärtat. Det var inte så här det skulle vara…

Det här läsåret har gått både upp och ner. C fick en jättefin start på individuellt val på gymnasiet där betyg skulle läsas in. 100% närvaro de första två veckorna. Sen blev det totalkrasch när schemat gjordes om och jag inte längre kunde stötta C på morgnarna. C hade dessutom inte fått tillräckligt med information om att det skulle bli en schemaändring. Sådant är ju väldigt viktigt när man har svårt att vara flexibel och har behov av förberedelse.

Under våren har C haft lite kontakt med studie- och yrkesvägledaren på gymnasiet och till hösten ska C ha praktik varvat med lite studier. Vi hoppas att det blir bra!

E fick en kanonstart på högstadieskolan och gick ”all in” fram till höstlovet. E vägrar ta emot anpassningar och vill göra som alla andra. I Es fall innebar det nästan 100% närvaro och vägen rakt in i kaklet vid höstlovet. E har endast haft 10 skoldagar sedan dess. E är svår att få utanför huset. I veckan kommer mentorn och en specialpedagog hem till oss för ett möte så vi kan göra en plan för årskurs 8. E kommer inte att få gå 100%. Jag vet inte hur vi ska få E att förstå det.

För L har det varit ett ganska bra år. ADHD-medicinen fungerar och L har det lättare både med koncentration och relationer. Till vår glädje har vi dessutom fått veta att Ls lärare följer med upp i årskurs 4. Den läraren fick L i årskurs 2 efter att ha mått dåligt av en annan lärare i årskurs 1. Läraren som L har nu är verkligen jättebra. Bara en sådan sak som att läraren skriver sådana här mejl till oss: ”Maila mig om ni någon dag märker att L är extra trött efter skolan så kan jag tänka igenom dagen och se vad som blev för mycket så kan jag ändra på det!”

Imorgon är det skolavslutning även på mitt jobb. Jag jobbar sedan på fritids i fyra veckor till innan jag äntligen har semster. Jag önskar så att jag kunde ha en semester utan oro för hösten och mina barns skolgång. Vi gör verkligen allt vi kan för att stötta dem, ändå räcker det inte.

Jag vet att många av er som läser min blogg tampas med samma känslor och samma oro som jag. Det är riktigt tungt många gånger och liksom ni får stöd av mina texter, får jag stöd av era kommentarer. Tack! ❤

Nu slipper vi skolstress i några veckor. Sommaren består av helt andra utmaningar. Lugnt är det aldrig 😉
Jag vill önska er alla ett riktigt skönt sommarlov!


I december kommer min bok ut på Kikkuli förlag. Boken handlar om hur min resa som NPF-förälder har utvecklat mig som pedagog. Boken är lite som en dagbok (som bloggen) men innehåller även pedagogperspektivet. Om ni vill förhandsboka boken så kan ni mejla till info@kikkuli.com

Lyssna gärna också på Skolpodden där jag berättar om Cs väg till hemmasittande och hur vi föräldrar har blivit bemötta. Jag delar också med mig av några tankar jag har som pedagog.


17 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Nu får det vara nog med nedskärningar på våra barns skolgång

I många kommuner är det nedskärningar som drabbar våra barns skolgång. Resurser dras in, personaltätheten minskar, lärare och skolledare blir utbrända. Fritidspersonal blir utbrända då alltför stora barngrupper trängs på liten yta med för få personal. Föräldrar som kämpar för sina barns skolgång blir utbrända. Och sist men inte minst – många barn/elever blir utbrända. Vissa blir utmattade så till den grad att de helt slutar gå till skolan.

Hemmasittande (eller som jag föredrar att kalla det, ENOF, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro, som ett försvenskat ”enough”. Eleven har fått nog av skolmiljön) är väldigt komplext. Det finns inte ETT svar på varför vissa barn börjar vara hemma från skolan. Det finns inte heller ETT sätt att få skolan att fungera igen.

Det som elever med ENOF har gemensamt är att skolan inte är en plats de mäktar med. Anledningen kan vara t ex rörig miljö, allergi, mobbning eller psykisk ohälsa. En annan sak som många verkar ha gemensamt är att skolan inte upptäcker något förrän det är för sent och eleven är hemma helt. Detta är elever som vill klara av skolan och de har försökt göra det alldeles för länge och under fel förutsättningar.

För mina barn med ENOF så kom frånvaron smygande. Strödagar som med tiden blev fler och fler. I skolan visade de ingenting. De höll ihop och försökte till varje pris göra och vara som ”alla andra”. De försökte passa in och göra det som förväntades av dem. När vi föräldrar påtalade deras oförmåga att orka med skolan vissa dagar så svarade skolan att de såg glada elever i skolan. Problemet var bara att de inte var glada när de kom hem, och de orkade inte med någonting på fritiden. Frånvaron och ångesten ökade.

Vägen till ENOF är ofta lång och ganska krokig. Om man är observant kan man se vart vägen leder men det är oerhört svårt att se. Till och med jag, som redan hade ett barn med hög frånvaro, missade att rädda barn nr. 2. Som pedagog märker jag också hur svårt det är att hinna agera i tid. Att pedagoger och föräldrar har ett bra samarbete och lyssnar på varandra är en viktig faktor. En annan viktig faktor är kartläggning. I Skolpodden som jag var med i pratar vi mycket om detta. Det är viktigt att det finns resurser för att stötta alla elever.

Tyvärr leder ENOF ofta till isolering. Mina barn med ENOF slutade på sina fritidsaktiviteter, slutade umgås med vänner och slutade nästan gå utanför huset när de mådde som sämst. Deras räddning blev att de fick fortsätta spela och vara sociala via datorn. C, som mår bra nu, träffar vänner IRL flera gånger i veckan. E är inne i en fas då hen inte vill visa sig för folk av rädsla för frågor. E träffar en kompis men väldigt sällan. Hoppas att det vänder även för E!

Vägen tillbaka till skolgång ser också olika ut. Det viktiga är att lyssna in varje individ och göra det som passar just hen. En annan viktig sak är att skynda långsamt. Många av dessa barns mående går att jämföra med en utbränd/utmattad vuxen. Att komma tillbaka till samma miljö som brände ut dem kan vara omöjligt. Här krävs det anpassningar, eventuellt anpassad studiegång, resurs, arbeta i liten grupp osv. Man kan inte gå från 0 till 100. Det finns en anledning till att man som sjukskriven vuxen successivt trappar upp sin arbetstid. Vi måste tänka lika när det gäller barnen.

Andra faktorer som är viktiga är bemötande och relationer. Det kan ta, och måste få ta, tid att bygga en relation. Att bli bemött med förståelse – ”Jag vet att du vill, jag ska hjälpa dig så du kan!”, jämfört med ”Du kan om du vill!” kan vara en avgörande skillnad.

Barn behöver någon som ser dem. Barn behöver någon som lyssnar. Många barn har behov av att ha sin skolgång i ett mindre sammanhang. Vissa behöver en egen resurs/ett hjälpjag. Att hjälpa dessa barn kräver resurser. Jag tvivlar inte på att alla skolor vill att deras elever ska få det stöd de behöver. Jag jobbar själv på skola och vet precis hur det känns att som pedagog inte räcka till. Och det är inte vårt fel att vi inte räcker till. Vi har inte rätt förutsättningar.

Det behövs mer resurser i både förskolorna och skolorna. Det behövs mer kunskap. Jag tror inte att någon egentligen sätter sig emot det.
Välfärdsmarschen som kommer att genomföras den 12 oktober kl 13:45 på Sergels torg i Stockholm visar på att lärare, fritidshemspersonal, skolledare, studie- och yrkesvägledare och föräldrar alla gör gemensam sak för att kämpa mot nedskärningar och för mer resurser till våra barn. Barn måste få kosta. Utbildning måste få kosta.

Dela gärna detta! Nu måste vi få politikerna att förstå att detta inte är hållbart längre. Ska vi satsa på barnen nu eller lägga pengarna på trasiga vuxna? För det är det som blir nedskärningarnas konsekvenser.

5 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Schemabrytande aktiviteter

Som både NPF-förälder och pedagog känner jag mig väldigt skeptisk till schemabrytande aktiviteter. Det vill säga aktiviteter som inte följer det vanliga schemat såsom t ex utflykter, faddringsdagar, idrottsdagar osv.

Det är oerhört viktigt att dessa aktiviteter är anpassade och väl förberedda. Vissa elever behöver bildstöd för att kunna följa med/delta, andra elever kanske faktiskt inte ska följa med/delta.

För alla våra barn har det nu kommit information inför sista skoldagarna. Det är utflykter och andra aktiviteter nästan varje dag.

Det är likadant på den skola jag arbetar på. Klasser åker hit och dit. Detta kan bli väldigt rörigt för vissa elever och det kan vara svårt att få till ett fint avslut på terminen.

För E så är det schemabrytande aktiviteter varje dag nästa vecka. Det finns inte en chans att E fixar det. Det kommer att bli hemmadagar för att spara energi och undvika känslan av misslyckande. Vi har frågat E om det skulle gå att följa med på något men E blir jättestressad.

Tänk vilken tur jag har som har dessa fantastiska barn som lär mig så mycket. Alla dessa tankar ska jag ta med mig i mitt jobb. Schemabrytande aktiviteter bör inte klumpas ihop och de måste förberedas noggrant.

11 kommentarer

Under Diagnos, Stress