Kategoriarkiv: Förståelse

Om serien LIMBOLAND

Jag blev inbjuden till premiärvisningen av SVT:s och UR:s dramaserie ”Limboland”. Premiärvisningen var igår på restaurang ”Barbro” i Hornstull. Serien skildrar tre familjer med unika behov och deras utmaningar i vardagen och sänds på SVT1 på onsdagar klockan 22:30-23:00 samt finns på UR Play. Det är fem avsnitt.

På plats på ”Barbro” fanns projektledare, manusförfattare, regissör, klippare, alla fantastiska skådespelare med flera. Klockan 20:00 bänkade vi oss för att se premiäravsnittet efter att ha fått i oss lite mat.

Jag satt tyst under avsnittets 30 minuter och var full av känslor. Tårarna brände i ögonen. Sug i magen. Klump i halsen. Jag kände igen mig. Inte i alla scener men i de utmaningar som fanns och i de känslor som föräldrarna hade. Scener fyllda med både utmaningar och kärlek. Jag kunde känna igen mig i den där totala maktlösheten när man vill hjälpa och göra rätt men ändå inte får till det. När allt plötsligt bara vänder till totalt kaos. Jag hade med mig en vän som också har barn med särskilda behov och hon kände samma sak.

Manusförfattaren Therese Bringholm berättade att de har gjort mycket research för att sätta sig in i olika känslor och svårigheter/utmaningar. Det märks. Scenerna känns äkta, som om de skulle ha kunnat hända hemma hos mig. Alla skådespelarna gjorde väldigt trovärdiga tolkningar.

Teamet berättade att UR har som huvudsyfte att utbilda, oftast genom dokumentärer. Greppet att tillsammans med SVT utbilda i ett dramaformat är nytt. Karaktärerna är olika för att visa på variation. Rollerna är genomtänkta. Serien skildrar relationsproblem, att vara ett ”skuggsyskon”, oro inför framtiden med mera.

För mig, som har stor igenkänning, gick avsnittet rakt in i hjärtat. Precis så är det. Precis så känns det. Jag hoppas att personer som inte har igenkänning också ser serien för att få en ökad förståelse för ett annorlunda föräldraskap.

Jag ser framemot att se avsnitt två. Beredd med näsduken!

 

 

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Serietips, Vardag

Svar på några frågor om mat

Jag hoppar över frågorna då man kan lista ut dem av mina svar.

”Jo, vi har genom åren lagat allsidig och nyttig kost.”

”Vi lagade faktiskt bara en maträtt tidigare men då åt bara ett av tre barn.”

Middag hos oss. Flera olika rätter.

”Jo, vi har försökt att ”lära” våra barn att äta t ex grönsaker.”

”Vi är medvetna om att vissa saker barnen äter inte är så nyttiga men de äter åtminstone. Tycker du att vi ska svälta dem istället?”

”Ja, vi försöker begränsa intaget av socker men när barnen inte får i sig något alls en dag så behövs energi.”

”Vi köper ofta hämtmat för att barnen får i sig något då.”

”Vem har sagt att en frukost ska bestå av t ex yoghurt och mackor? Här blir det ibland falukorv med pasta eller tomatsoppa till frukost.”

Mina barns intag eller bristande intag av (nyttig) mat är ett stort orosmoment hos mig och maken. Vi kämpar på alla sätt för att barnen ska få i sig något som förhoppningsvis också är näringsrikt och nyttigt.

Vissa dagar blir det bara chips och bullar. Det är dagar då inget annat fungerar. Dietisten sa att så måste det få vara.

Tycker jag att det är jobbigt? Ja! Skulle inte du tycka det?

Vi vänder ut och in på oss för att försöka hitta råvaror som fungerar. Vi försöker vara kreativa och påhittiga.

Pekpinnar behövs inte. Jag är själv en bruten pekpinne som gör det som krävs för att mina barn ska äta.

13 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Selektivt ätande

Det känns som jag har fått tillbaka mitt barn!

När Calle (nu 17 år) var liten var han pigg, glad och nyfiken. Han hade ett stort självförtroende och tyckte oftast att han var bäst på allt.

När han skulle gå på skidskola tyckte han 3 år gammal att han kunde sluta efter första tillfället – ”Nu kan jag svänga och bromsa så jag behöver inte gå på skidskolan mer!”. Det var samma sak med skridskoskolan. ”Jag kan åka skridskor nu!”

Det var inga problem att få iväg Calle till skolan på den tiden. Han var morgonpigg och vaknade glad. Han trivdes i skolan och lekte på rasterna. Han hade dock redan då svårt att orka med aktiviteter och vänner på fritiden.

I mellanstadiet dalade Calles mående. Han blev tröttare och tröttare. Svårare och svårare att få iväg till skolan. Oro och ångest kom. Känslor som ”Jag kan ingenting!” och ”Jag orkar inte!” växte. Någon gång då, i 5:an-6:an, försvann vår Calle. Vår pigga glada kille. Han fick mer och mer ångest och låsningar som från början endast var kopplade till skolan men som sedan växte till att röra fler och fler saker. Det blev svårt att träffa vänner, svårt att åka till landet, svårt att gå på en släktmiddag…

Först nu, fem år senare, börjar den där pigga glada killen (snart mannen!) med glimten i ögonen komma tillbaka. Han har successivt genom åren börjat må bättre och bättre psykiskt. Träffa vänner har fungerat ett tag, även åka till landet. I somras åkte vi till och med på en solresa utan låsning! Däremot har skolan inte fungerat sedan kraschen ht- 14.

Mina barn hittar egna vägar ❤

Nu har vi däremot en ”Mr. 100%” i huset. Calle har högst närvaro av alla i den gruppen. Han kallar sig själv på skoj för ”Mr. 100%” och ögonen glittrar. Han pratar om kommande skolvecka som om det är en självklarhet att han kommer att gå dit. Han har under de senaste åren haft någon skoldag då och då men aldrig flera veckor i sträck som nu. Jag tror att hans skoldagar de senaste fem åren är max 30 dagar totalt. Nu går han till och med in i matsalen och äter skolmaten. Det har han inte gjort sedan i årskurs 4.

Snart ska hans praktikperiod dra igång och han säger att han är taggad. Han är TAGGAD! Det är helt fantastiskt!

Calle orkar/vill umgås mer och mer med familjen. Han väljer oftare att sitta och äta middag med oss istället för att sitta instängd ensam i sitt rum. Igår satt vi och spelade kort.

Jag har fått tillbaka mitt älskade barn! ❤

Samtidigt som jag är fylld av glädje över Calles just nu välmående så är jag orolig för Emil (14 år). Han är i en rejäl svacka. Ingen skola alls på två veckor. Han har ett anpassat schema och vi har bra dialog med skolan, men det hjälper inte. Vi får inte upp honom ur sängen. Han trivs egentligen i skolan och vill gå dit. Vi får bara inte till det. Han har nu testat Equasym i tre veckor men säger att han inte tänker ta dem mer. Att det är medicinens fel att han inte kommer iväg och att han har ännu sämre aptit än vanligt.

Jag försöker ha is i magen och tänka att det tog fem år för Calle och nu mår han bra. Emil måste också få tid på sig och inte stressas och pressas.

Det kommer att gå bra för mina barn på något sätt. Den traditionella vägen är inte deras väg. Med min och makens hjälp hittar de andra vägar.

10 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Om att synliggöra

Innan jag själv fick barn med NPF-diagnoser så hade jag en del kunskap om både autism och ADHD tack vare att jag är pedagog. Den kunskapen går dock inte att jämföra med all den kunskap jag nu har fått i min roll som NPF-mamma. Jag har lärt mig massor.

När jag blev NPF-mamma så visste jag inte hur misstrodd som förälder jag skulle komma att bli. Jag förstod inte heller hur mycket maken och jag skulle behöva kämpa för våra barn. Jag visste inte att vi tillhörde en nästan osynlig grupp. Jag visste inte hur dåligt vår familj skulle komma att må eller att vi skulle mötas av så mycket fördomar och bli så ifrågasatta i vårt föräldraskap.

Jag startade min blogg för att bearbeta vårt liv och skriva av mig. Jag skrev för mig själv som egenterapi. Jag fick efter ett tag några läsare som kände igen sig i vårt liv. De kommentarer jag fick gav mig styrka. Vi var inte ensamma. Vi var många.

Sakta sakta växte min läsarskara. Inlägg delades och jag började känna att min blogg faktiskt skulle kunna göra skillnad, inte bara för mig utan för andra.

Vi är många nu som delar med oss av våra upplevelser kring NPF och hemmasittare. Vi syns i media på olika sätt. Barn i behov finns på agendan även i politiken. Tillsammans gör vi alla skillnad. Min förhoppning är att även min kommande bok ska bidra till att synliggöra de osynliga.

Vi är på väg och tillsammans är vi starka. Vi syns och vi hörs!

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Nya upplevelser

På sista tiden har det hänt en del saker som är lite nya för oss föräldrar. Saker som jag tror många föräldrar tar för givet. Det gör dock inte vi. Vi är i lite av ett glädjerus faktiskt.

Det ena är att Linnéa (från och med nu skriver jag namn (inte deras tilltalsnamn), har namn i boken och säger han/hon i podden 😉 ) har börjat cykla till och från skolan själv. Detta är helt nytt för oss. Varken Calle eller Emil har gjort det. Calle hade en period då han var väldigt fotbollsfixerad. Då cyklade han hemifrån själv tidigt på morgonen. Detta höll dock inte i sig. Emil cyklade själv i höstas innan den nya kraschen. Linnéa är 10 år och att hon cyklar själv är fantastiskt. Vilken frihet att slippa stressa och hämta efter jobbet. Det är däremot lite tråkigt att inte längre ha den dagliga kontakten med hennes pedagoger. Det är gångväg nästan hela vägen till skolan och tar ca. 5 minuter att cykla.

En annan sak som Linnéa har gjort den här veckan är att laga middag. Hon sa att hon var sugen på pasta med ost- och skinksås en dag. Maken och jag var så trötta och initiativlösa. Jag sa ”Gör det då!” och hon gjorde det! Med endast lite hjälp lagade hon hela middagen. Det har aldrig killarna gjort fast de är 17 och 14 år.

Killarna har varit utanför huset lite mer den här veckan. De har spelat basket på tomten och cyklat och badat. Till och med Emil följde med Calle och hans kompis och badade. Calle har dessutom varit iväg och fiskat med en kompis ett par gånger. Det är så härligt när de kommer utanför huset och gör saker.

Jag fick dessutom med mig Emil till frisören. Han har behövt klippa sig i flera veckor. Äntligen blev det av!

Det märks att sommaren är vår tid. Hela familjen blommar upp. Värmen, ljuset, grönskan och blommorna är välgörande för kropp och själ.

Midsommar ska vi fira på landet. Sen jobbar jag ett par veckor till innan det är dags för semester. Jag ska försöka minska lite på min skärmtid under sommaren så jag vill passa på att önska er alla en glad midsommar och en riktigt skön sommar! Jag lär inte hålla mig helt borta men jag ska försöka att inte vara på nätet i samma utsträckning som vanligt.

Ps Hade ni gissat rätt på mina barns kön? 😉

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse

Nu får det vara nog med nedskärningar på våra barns skolgång

I många kommuner är det nedskärningar som drabbar våra barns skolgång. Resurser dras in, personaltätheten minskar, lärare och skolledare blir utbrända. Fritidspersonal blir utbrända då alltför stora barngrupper trängs på liten yta med för få personal. Föräldrar som kämpar för sina barns skolgång blir utbrända. Och sist men inte minst – många barn/elever blir utbrända. Vissa blir utmattade så till den grad att de helt slutar gå till skolan.

Hemmasittande (eller som jag föredrar att kalla det, ENOF, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro, som ett försvenskat ”enough”. Eleven har fått nog av skolmiljön) är väldigt komplext. Det finns inte ETT svar på varför vissa barn börjar vara hemma från skolan. Det finns inte heller ETT sätt att få skolan att fungera igen.

Det som elever med ENOF har gemensamt är att skolan inte är en plats de mäktar med. Anledningen kan vara t ex rörig miljö, allergi, mobbning eller psykisk ohälsa. En annan sak som många verkar ha gemensamt är att skolan inte upptäcker något förrän det är för sent och eleven är hemma helt. Detta är elever som vill klara av skolan och de har försökt göra det alldeles för länge och under fel förutsättningar.

För mina barn med ENOF så kom frånvaron smygande. Strödagar som med tiden blev fler och fler. I skolan visade de ingenting. De höll ihop och försökte till varje pris göra och vara som ”alla andra”. De försökte passa in och göra det som förväntades av dem. När vi föräldrar påtalade deras oförmåga att orka med skolan vissa dagar så svarade skolan att de såg glada elever i skolan. Problemet var bara att de inte var glada när de kom hem, och de orkade inte med någonting på fritiden. Frånvaron och ångesten ökade.

Vägen till ENOF är ofta lång och ganska krokig. Om man är observant kan man se vart vägen leder men det är oerhört svårt att se. Till och med jag, som redan hade ett barn med hög frånvaro, missade att rädda barn nr. 2. Som pedagog märker jag också hur svårt det är att hinna agera i tid. Att pedagoger och föräldrar har ett bra samarbete och lyssnar på varandra är en viktig faktor. En annan viktig faktor är kartläggning. I Skolpodden som jag var med i pratar vi mycket om detta. Det är viktigt att det finns resurser för att stötta alla elever.

Tyvärr leder ENOF ofta till isolering. Mina barn med ENOF slutade på sina fritidsaktiviteter, slutade umgås med vänner och slutade nästan gå utanför huset när de mådde som sämst. Deras räddning blev att de fick fortsätta spela och vara sociala via datorn. C, som mår bra nu, träffar vänner IRL flera gånger i veckan. E är inne i en fas då hen inte vill visa sig för folk av rädsla för frågor. E träffar en kompis men väldigt sällan. Hoppas att det vänder även för E!

Vägen tillbaka till skolgång ser också olika ut. Det viktiga är att lyssna in varje individ och göra det som passar just hen. En annan viktig sak är att skynda långsamt. Många av dessa barns mående går att jämföra med en utbränd/utmattad vuxen. Att komma tillbaka till samma miljö som brände ut dem kan vara omöjligt. Här krävs det anpassningar, eventuellt anpassad studiegång, resurs, arbeta i liten grupp osv. Man kan inte gå från 0 till 100. Det finns en anledning till att man som sjukskriven vuxen successivt trappar upp sin arbetstid. Vi måste tänka lika när det gäller barnen.

Andra faktorer som är viktiga är bemötande och relationer. Det kan ta, och måste få ta, tid att bygga en relation. Att bli bemött med förståelse – ”Jag vet att du vill, jag ska hjälpa dig så du kan!”, jämfört med ”Du kan om du vill!” kan vara en avgörande skillnad.

Barn behöver någon som ser dem. Barn behöver någon som lyssnar. Många barn har behov av att ha sin skolgång i ett mindre sammanhang. Vissa behöver en egen resurs/ett hjälpjag. Att hjälpa dessa barn kräver resurser. Jag tvivlar inte på att alla skolor vill att deras elever ska få det stöd de behöver. Jag jobbar själv på skola och vet precis hur det känns att som pedagog inte räcka till. Och det är inte vårt fel att vi inte räcker till. Vi har inte rätt förutsättningar.

Det behövs mer resurser i både förskolorna och skolorna. Det behövs mer kunskap. Jag tror inte att någon egentligen sätter sig emot det.
Välfärdsmarschen som kommer att genomföras den 12 oktober kl 13:45 på Sergels torg i Stockholm visar på att lärare, fritidshemspersonal, skolledare, studie- och yrkesvägledare och föräldrar alla gör gemensam sak för att kämpa mot nedskärningar och för mer resurser till våra barn. Barn måste få kosta. Utbildning måste få kosta.

Dela gärna detta! Nu måste vi få politikerna att förstå att detta inte är hållbart längre. Ska vi satsa på barnen nu eller lägga pengarna på trasiga vuxna? För det är det som blir nedskärningarnas konsekvenser.

5 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Om det som inte blev som jag trodde

Jag har grubblat idag. Funderat kring vilka oväntade saker mitt föräldraskap innehåller. Det är många saker som inte alls ingick i mina tankar om att vara förälder.

Några exempel:

  • Kampen för mina barns skolgång
  • Att om och om igen bli anmäld till Socialtjänsten (dock ”godkänd” som förälder varje gång och inget stöd)
  • Att mina barn behöver medicin för att må psykiskt bra
  • Att bli ifrågasatt som förälder
  • Att behöva försvara mitt agerande som förälder
  • Att bli sjukskriven för utmattning pga allt kämpande för mina barn
  • Att gå ner i tid, sänka min SGI och jobba deltid (fick ingen förlängd sjukskrivning)
  • Allt merjobb
  • Minfältet

Vi är så många som har det så här. Så oerhört sorgligt. Som om det inte räcker med att föräldraskapet i sig är tuffare när man har barn i behov. Det finns en anledning till att vi går kurser för att kunna stötta våra barn.

Tro på oss! Vi vet vad vi gör.

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Socialtjänsten

Bilder om livet som NPF-förälder

Jag har gjort några bilder som rör mitt liv som NPF-förälder.

Fritt fram att dela.

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse

Om Expressens krönika ”Frånvaron i skolan är en tickande bomb”

(Bilden är från Messenger)

Idag är det en krönika i Expressen skriven av Britta Svensson.

https://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/franvaron-i-skolan-en-tickande-bomb/

Jag läste krönikan och blev både ledsen och arg. Ledsen för att så många svenska barn har så hög skolfrånvaro. Det är verkligen oroande att det är så. Arg på hur Britta framställer dessa barn och deras föräldrar. Jag har funderat på om jag ska orka lägga energi på att skriva om detta eller inte. Efter en del funderande så bestämde jag mig för att jag ännu en gång måste orka.

Jag är en förälder till så kallade hemmasittare. Jag har två barn som har kraschat i den svenska skolan. Mina barn som är hemmasittare har funktionsnedsättningar, den ena har högfungerande autism och den andre har ADD med autistiska drag och ett selektivt ätande. Mina barn kämpade sig ända in i kaklet för att klara skolan. Båda gick in i väggen i mellanstadiet.

Så här står det i Expressens krönika:

”Enligt DN-artikeln har de flesta som är frånvarande giltig frånvaro. Det betyder att föräldrarna har godkänt frånvaron. Det handlar alltså inte om skolk, utan föräldrarna står i de flesta fall bakom elevernas frånvaro.”

Hade mina barn skolkat från lektioner, varit lata, stöddiga och kaxiga, sagt ”Jag skiter i skolan!”, låtsats gå till skolan när jag är på jobbet, smitit från lektioner, hängt med kompisar istället för att gå till skolan, skippat skolan men ändå orkat fritidsaktiviteter osv så hade jag inte sjukanmält dem för att de skulle få giltig frånvaro. Sådan frånvaro är inte giltig tycker jag. Då hade jag inte ”godkänt den” som Britta Svensson skriver. Jag hade inte ”stått bakom den”. Det är ju skolk och således ogiltig frånvaro.

Väldigt få (finns det några?) så kallade hemmasittare med giltig frånvaro har frånvaro som beror på orsaker som ovan. Varken C eller E har varit/är hemma för att de vill/har valt att vara hemma. C kraschade av utmattning i årskurs 6 och var tvungen att vara hemma för att skydda sig själv. Vi föräldrar visste om frånvaron och sjukanmälde. När C mådde som sämst låg hen på golvet i fosterställning och kräktes för att dagens skolförsök gav C sådan ångest. C var inte en lat unge som tyckte om att missa sin chans till en bra utbildning. C slutade träffa kompisar, slutade på fotboll, slutade må bra… Vi föräldrar har nu kämpat för att stötta C i flera år. Cs dåvarande skola lyssnade inte på Cs behov, därav kraschen. E har haft ett liknande mående som C.

Två av mina barn har mycket hög skolfrånvaro. Extremt hög. Men ingen av dem är lat eller vill egentligen vara hemma. De har varit/är hemma för att de har mått/mår dåligt. Som en vuxen som mår dåligt och är sjukskriven från sitt jobb. De är inte skolkare så med andra ord handlar det inte om att jag legitimerar deras skolk. De är hemma för att de mår dåligt. Att jag står bakom mina barns frånvaro beror just på detta. Med andra ord så replikerar Britta på sin egen text. Vi sjukanmäler för att våra barn är sjuka (utmattade, deprimerade osv). Hade de skolkat så hade vi inte anmält. Jag undrar om Britta har förstått skillnaden…?

De dagar mina barn lyckas ta sig till skolan är de överlyckliga. De är inga skolkare. De vill vara i skolan! De gör sitt allra bästa hela tiden. De vill lyckas, och jag som mamma gör mitt allra bästa hela tiden för att stötta dem.

I krönikan i Expressen skriver Britta Svensson:
”Det är klart att det finns fall där skolan misslyckas med elever med särskilda behov, men rent förnuft säger att det knappast kan handla om hela den dramatiska ökningen som DN berättar om, 28 procent fler med mer än 20 procents frånvaro på bara ett år.”

Jag undrar om föräldrar till regelrätta skolkare verkligen anmäler sina barns frånvaro så att den blir giltig. Jag har svårt att tro det. Som förälder vill man att barnet ska vara i skolan och om skälet till frånvaron inte är giltigt så bör ju skolan få veta det och föräldern bör inte anmäla frånvaron så att den blir giltig. Ogiltig frånvaro får man som förälder oftast veta först i efterhand eftersom barnen inte vill att föräldern ska veta om den.

Vad denna ökning av frånvaro beror på är svårt att säga men jag har MYCKET svårt att tro att föräldrar tar lätt på skolplikten och inte tycker att det är viktigt att deras barn får en bra utbildning. I vårt fall är vi två högskoleutbildade föräldrar som anser att utbildning är viktigt. Skulle vi bara låta åren gå och våra barn missa sin skolgång?

Jag tror att felet ligger på ett högre plan. Det behövs mer resurser i skolorna för att möta alla elevers behov. Att skylla på föräldrarna bidrar till den eviga prestigekampen mellan hem och skola som inte leder någonstans. Det är inte NI föräldrar och VI pedagoger eller tvärtom. Vi måste tillsammans bli ett stort VI och lyssna på varandra. DET tror jag gynnar barnen!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte.

6 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Vikten av att brinna

Hur många människor har ett yrke som de verkligen brinner för? Det är ju svårt att säga såklart. Jag har ett par vänner som har sin hobby som sitt yrke. De verkar brinna för sina jobb.

Måste man brinna för sitt yrke? Det måste man väl egentligen inte, bara man gör sitt jobb. Sen är det ju självklart bättre om man känner lust till sitt yrke. Om du har ett yrke utan så mycket kontakt med andra människor så kanske det inte spelar någon större roll om du brinner för ditt yrke eller inte, det påverkar ändå bara just dig.

Om du däremot har ett yrke då du möter andra människor så påverkar din inställning till ditt yrke även andra. I yrken där det ingår bemötande, konflikthantering, samtal, relationsbyggande, service, omsorg o.s.v. påverkas även andra av den inställning du har till ditt jobb. Om du är en otrevlig säljare som hatar att stå i butiken så kommer du inte att lyckas sälja så mycket.

Jag är pedagog. Jag arbetar med barn och har mycket samarbete och planering med mina kollegor. Vissa säger ”Yrket pedagog måste vara ett kall!”. Man kan ju skoja om det med tanke på hur låg lön vi har för det jobb vi gör. Det gäller även andra yrken då man arbetar med människor på olika sätt, t.ex. inom vård och omsorg.

Brinner jag för mitt yrke? Ja, jag gör nog det. Jag brinner för relationsbyggande. Jag brinner för att mina elever ska känna sig trygga och lära sig saker. Jag brinner för att de ska få det stöd de har rätt till. Jag brinner för att hitta sätt för mina elever att växa, utvecklas och lyckas.

Brinner alla inom min yrkeskår? Jag tror inte det. Eftersom vi arbetar med människor så tror jag också att det märks. Elever kan känna av vilka som är genuint intresserade av dem och vilka som bara är där för att de ”måste”.

Jag tror att för oss som arbetar med barn är det extra viktigt att brinna. Jag vill inte kalla det för ”ett kall” men ett genuint intresse och engagemang.

Jag har dåliga dagar då jag kanske inte orkar brinna lika mycket men jag har alltid en glöd. Efter en något svalare dag så brinner jag igen.

Som förälder har jag sett olika engagemang hos mina barns pedagoger genom åren. Jag har exempel på en pedagog som var kall som en fisk, otrevlig och totalt utan vilja att förstå. Sen har jag exempel på motsatsen. Pedagoger som vill förstå, lyssnar, anpassar…

Inte så svårt att lista ut vilken sorts pedagog som har fått mina barn att må bäst. En sådan pedagog vill jag vara och sådana pedagoger vill jag att mina egna barn och mina elever ska få möta.

Om vi inte brinner så måste vi hitta lusten att brinna igen. Kanske genom en kurs, föreläsning eller bok. Om lusten dock är helt borta så kanske det är dags att byta yrke. Det vi gör varje dag påverkar andra för mycket för att stanna kvar om elden helt har slocknat.

Det var dagens funderingar från mig. Trevlig söndag! ❤

2 kommentarer

Under Förståelse, Kommunikation, Skola