Camilla Läckberg skriver ofta om lata oengagerade föräldrar som curlar och inte sätter ner foten. Hennes inlägg delas flitigt och valsar i perioder runt på nätet.
Läckberg är en ganska bra författare och som känd person får hon mycket mediautrymme.
Hennes texter om föräldraskap vittnar dock om att hennes tänkande är väldigt smalt och enkelspårigt – det är svart eller vitt.
Texterna visar också på bristande kunskap kring NPF och att olika föräldraskap måste se olika ut beroende på olika behov hos barnen. Det känns som att hon tror att alla barn är stöpta i exakt samma form som hennes barn. Skrämmande!
Läckberg skriver ”Och ja, jag vet det finns barn som har bokstavskombinationer odyl. Men jag tittar inte på barnet och dömer. Det är inte barnets fel. Jag tittar på hur föräldern hanterar situationen. Det är min måttstock.”
Undrar då om Läckberg har med i sitt synsätt att föräldrar till barn med NPF ofta måste agera på ett helt annat sätt än föräldrar till ”vanliga barn”? Undrar vilken måttstock hon använder…? Vet hon att människor kan ha känslig perception, hög känslighet, selektivt ätande, ångestproblematik, ett annat sätt att tänka och fungera på än vad hon och hennes barn har…?
Det står inte NPF i pannan på våra barn. Det är osynligt. Att då stå vid sidan om och döma, utan att veta mer än det man ser, ger inte en rättvisande bild. Det finns en anledning till att diagnoser finns och att vi föräldrar får tillgång till utbildning för att stötta våra barn och lära oss möta dem på rätt sätt.
Ett utbrott i affären kan ha många orsaker och behöver inte bero på ett ouppfostrat barn. De kan bero på stress och för många intryck. Att barnet då får t ex en glass kanske avleder och lugnar barnet.
Jag tänker inte dela Läckbergs inlägg. Jag delar en klok motpol av Bo Hejlskov Elvén. Och jag vill betona att föräldrar självklart måste sätta gränser och lära barnen rätt eller fel. Vägen till målet ser dock olika ut!
http://hejlskov.se/barn/om-curling-och-foraldraskap/
supermamsen 
Ping: Dubbla känslor | supermamsen
Jag har själv en dotter som, av okända anledningar, kan slå om I humöret på mindre än 1 sekund. Hon kan bli rasande och våldsam, att fråga henne vad som är fel gör det ofta värre, att prata med henne alls verkar göra det värre.
Mina föräldrar och syskon blev vittne till detta nu under sommaren. Snacka om lättnad när mitt föräldraskap INTE ifrågasattes! Det blev istället samtal om eventuella lösningar för hennes utbrott. Fick bra förslag från min familj men hittade via en artikel en idé som verkade ännu bättre.
Andra kanske skulle tolka det som ett curlande, daltande och att jag ”ger vika”. Men jag har hittat något som funkar, som inte innebär skrik och gap, slag och sparkar mot min kropp. Samtidigt bekräftas hon, att hon känner något som är jobbigt, hon vet inte hur hon skall hantera det och tillsammans hittar vi något så att det känns mindre jobbigt. Win för alla!
GillaGillad av 1 person
Vad skönt med en stöttande familj och att du har hittat ett fungerande sätt! ❤
GillaGilla
Det är viktigt att skriva om detta igen og igen. Vi med nbf barn blir ofta misstrodda, att vi inte uppfostrar våra barn. Det gör ont helt in i märgen eftersom vi ofta kämpar och hittar lösningar. Jag har känt mig mistrott från min svärmor och egna föräldrar. Mina föräldrar kan jag prata med, de börjar förstå. Min svärmor förstår inte, lyssnar inte. Hon tror inte på dessa diagnoser. Enligt henne har vår son inte autism/asperger även om han är utrett noggrant. Jag har kommit till en punkt att jag inte orkar träffa henne, inte hos oss. Jag har som en annan skriver hittat lösningar och det pågår hela tiden.
GillaGilla
Kram ❤
GillaGilla
Ping: Min mission – öka förståelsen! | supermamsen
Ping: Om boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide” | supermamsen