Som min man uttryckte det i morse ”Upp som en sol, ner som en pannkaka!”
Igår var en rekorddag för C. Hen var i hemmasittarskolan i tre timmar. Helt otroligt!
Idag gick det inte alls. C grät och sa att hen var trött. Så det blev en hemmadag.
Jag hörde av mig till hemmasittarläraren som sa ”Det känns som om C fortsätter sin vana med att styra världen själv”.
För mig känns det som att läraren säger ”Ditt barn har inte respekt för dig. Du måste styra ditt barn och se till att hen kommer hit. Du är en svag förälder!”.
Jag har ju läst boken ”Asperger och stress. Inte bara Anna” av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm. I den boken står det mycket om att personer med asperger gör av med så mycket mer energi än vad ”normala/vanliga” människor gör.
På s. 142 i boken står det ”…när du har energi då behöver vi hitta sätt så att du lär dig spara på den. Den får inte ta helt slut, för det är då du åker ner i botten igen”. Tänk om C verkligen gjorde av med all sin energi igår…
Läraren verkar mer vara inne på att C trotsar eller använder härskarteknik för att få styra och bestämma. C är ju en trotsig tonåring som mår dåligt. Jag vet inte vad som är vad. Men jag är rädd för att C faller rejält om vi pressar för mycket.
På s. 140 i boken står det:
”SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT MED LUST. SÅ LITE SOM MÖJLIGT MED TVÅNG!
Vissa saker som inte är lustbetonade måste naturligtvis utföras även för den som har asperger. Men har vi en möjlighet att göra om en måste-uppgift så att den blir mer lustbetonad hjälper vi personen att spara energi och fungera bättre på kuppen. Är inte det att skämma bort, har jag fått höra ibland, för så ser inte livet ut? Nej, det är att förstå, att förhålla sig förnuftigt till en funktionsnedsättning! Vad som tar respektive ger energi är individuellt men värdefullt att ta reda på för att få rätt balans.”
Problemet för oss är att vi inte når fram till C. C vill inte prata om sina svårigheter, C vill inte kännas vid sin diagnos… Hur ska vi då hjälpa hen?
På s 133 i boken står det:
”Föräldrarna hade sökt hjälp för sin dotter under tio års tid, men ingen hade ställt diagnosen asperger. Anna hade berövats chansen att få förståelse och hjälp för de behov hon hade. En ung människa hade fått bränna ut sig, inte bara en gång utan säkert flera, utan att någon hade förstått vad de utsatt henne för”.
Lite så känner jag. C blev utmattad/utbränd för att ingen förstod. Vi har dock bara kämpat i två år.
Ibland känner jag mig manipulerad och lurad av C. Men C mår inte bra… Jag vet inte om hemmasittarläraren har greppat detta fullt ut än…
På s. 114 i boken står det:
”- Vi har arbetat mycket för att Anna ska känna gränsen för sin ork. Så när Anna säger att hon inte orkar, så berömmer jag henne. Vad som då är avgörande är att hon kan lita på att hennes omgivning förstår och respekterar henne så att ingen pressar henne att hålla ut lite till. Det är bland annat det här som Annas föräldrar och jag pratar mycket kring, och de förstår att de gör att fantastiskt jobb”.
Det är ju det C gör. Säger ”STOPP!” och vi ifrågasätter och pressar lite till. Det som är dubbelt för mig är att C nu sitter glad vid sin dator, spelar och skrattar och pratar på SKYPE.
Jag känner mig så frustrerad!
supermamsen 