Nu gör vi ett nytt försök! Inga fler snöstormar tack!😅
Varmt välkomna på min föreläsning med Attention Haninge-Tyresö den 11 mars i Kvarnhjulet hus B i Tyresö. Föreläsningen är kostnadsfri men anmäl dig till kontakt@haningetyreso.attention.se
Pga dagens (14/1) snöoväder är kvällens föreläsning inställd. Jag är jätteledsen för det men med tanke på rådande snöstorm med gul varning och trafikkaos var det inte mycket att göra. Nytt datum kommer. ❤️
Den 14 januari ska jag föreläsa i min hemkommun Tyresö. Efter alla år som ”hemlig” känns det lite extra pirrigt.
Jag föreläser på Kvarnhjulet hus B kl. 18:00-ca 19:30. Föreläsningen är kostnadsfri men du måste anmäla dig till kontakt@haningetyreso.attention.se
Jag delar med mig av min resa som förälder till barn med autism och adhd, om kampen för en fungerande skolgång, pedagogiska tankar och tips.
Jag skriver väldigt sällan här på bloggen och det är ett gott tecken. I många år skrev jag något nästan dagligen. Jag hade så oerhört mycket att bearbeta. På den tiden hade vi det väldigt tufft med två barn som inte förmådde gå till skolan.
Det ”jobbiga” kom smygande men den stora kraschen kom hösten 2014. Det är för drygt 10 år sedan. På den tiden trodde jag aldrig att vi skulle kunna må bra igen. Idag mår vi bra. Givetvis har vi fortfarande utmaningar men i våra mått mätt är det väldigt bra.
Dottern (snart 16 år, adhd-diagnos) går ut 9:an nu och vi funderar över gymnasievalet. Hon har haft en fungerande skolgång tack och lov.
Mellansonen (nu 20 år, autism och add) tar studenten i vår efter att ha varit hemmakämpare årskurs 5-8. Studenten är något som jag förr knappt vågade tänka på.
Äldsta sonen (snart 23 år, autism) har tagit körkort och läst in grundskolebetyg i svenska på Komvux. I mars ska han troligen läsa engelska på Komvux. Han tar sig framåt i sin takt och han mår bra. Det viktigaste av allt.
Hur började allt egentligen för barnet? – Ströfrånvaro – Magont – Huvudvärk – Svårt att sova – Humörsvängningar – Trött/låg – Söndagsångest – Orkade inte gå på fotbollsträning
Hur kände jag mig? – Misstro mot barnet (Du är bara lat…) – Skuldbeläggande på barnet (Alla andra går ju till skolan… Tänk på allt du missar…) – Maktlöshet (Inget jag gör hjälper… Ingen lyssnar… Var finns hjälpen?) – Skam (över att jag inte lyckas få iväg mitt barn till skolan…) – Ifrågasättande av mig själv (Vad gör jag fel?) – Oro (Hur ska det gå för mitt barn?)
Jag önskar att du som möter oss som har barn med NPF och/eller problematisk skolfrånvaro tänker på: – Att du möter en förälder i sorg/kris. – Att du möter en förälder med ett extra utmanande föräldraskap. – Att du oftast möter en påläst förälder. Förringa inte den kunskapen! – Att föräldern vill sitt barns bästa! – Att föräldern inte curlar utan kompenserar för barnets oförmågor och svårigheter. – Att föräldern och skolan har olika perspektiv.
– Boka möten som har en tydlig agenda och leder framåt. Går det att ha mötet digitalt/via telefon? Värna om förälderns tid. – Att inte döma.
Vägen tillbaka till skolan tog tid. Ett dåligt mående kan inte stressas bort, det måste läka ut. Kraven och takten måste vara rimliga. Måendet först, sen skolan. För 20-åringen kunde vi ta det i hans takt. Vi blev inte pressade utan möttes av förståelse. Han går i skolan nu och har lärt sig mycket om sig själv.
Hans tips till andra i liknande situation som han var i är: ”– Lär känna dig själv Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde. Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. Stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var. Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år.”
Vägen tillbaka kan se olika ut. I Sverige finns tack och lov många möjligheter att studera vidare på olika sätt.
Med 23-åringen hade vi inte samma tur (det borde inte handla om tur, men det gör det). Vi blev pressade att stressa och pressa honom och han fick aldrig läka. Han har ännu idag endast ett grundskolebetyg.
Att det finns resurser, kunskap, bemötande och förståelse i skolan är viktigt. Riktigt viktigt. Det kan faktiskt rädda någons liv.
Nu står vi här trots allt. Vi har fått kämpa mycket. Jag vet att många tyvärr är i den situationen nu som vi var i då.
Jag önskar innerligt att framtiden blir bättre och att mer resurser läggs på förskola och skola för att förebygga utanförskap.
Min äldsta son, ”Calle” 21 år, kraschade och slutade gå till skolan hösten 2014 i årskurs 6. Anledningen var utmattning, låsningar och överkrav. Sommaren 2015 fick han diagnosen autism nivå 1 (då kallat asperger). Sedan dess har vi/Calle hört tjat om skolplikten och blivit stressade och pressade. Vi har fått höra hur man hamnar i ett livslångt utanförskap om man inte genomför sin grundskola. Hur omöjligt det är att ta sig vidare i livet. Vi har varit tvungna att pressa Calle i så många år. Lättnaden när han fyllde 18 år och vi äntligen kunde låta honom vila och läka ordentligt och med gott samvete var enorm. Vi föräldrar hade försökt låta honom vila men alltid känt oss misstrodda och pressade av ”samhället”. Vi har hört någon kommentar om att ”Skolan kan man alltid ta igen sen!” från förstående personer men vi har aldrig riktigt förstått hur eller fått några konkreta idéer.
För ett ”skolskadat” barn är det inte lätt att tänka tanken att man ska kunna plugga ikapp någonting överhuvudtaget. Självförtroendet är lågt och ryggsäcken tung. Calle har ett betyg med sig från grundskolan och det är ett F i matte. Att plugga har känts som en enorm uppförsbacke. Vi har trott att han måste läsa in minst 8 grundskolebetyg inklusive matte, svenska och engelska för att kunna ta sig framåt i livet.
I veckan var jag och Calle och träffade en studievägledare på kommunens Komvux. Då fick vi veta att det räcker med att Calle läser in grundläggande svenska (alltså grundskolans/åk 9-svenska) för att vara behörig till väldigt många yrkesutbildningar på Komvux.
Varför har ingen sagt det?! Ingen har under alla dessa år sagt ”Ta det lugnt! Lägg fokus på att må bra! När du har fyllt 20 år kan du gå på Komvux och läsa in svenska och sen öppnas möjligheter”. Hade någon sagt så och informerat oss om det hade kanske Calle till och med läkt snabbare och kommit tillbaka till skolan för längesen. Tanken på att behöva läsa in massor av grundskoleämnen har känts helt omöjlig. Detta är information som behöver nå alla hemmakämpare som är mitt i kampen!
Nu är målet att Calle ska läsa svenska på halvtid. Jag hoppas innerligt att han orkar det och nu ser fler möjliga vägar.
Boka en ca 90 minuter lång föreläsning med mig då jag delar med mig av mitt liv som förälder till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism och adhd. Två av mina barn har även haft problematisk skolfrånvaro och varit hemmakämpare. Till yrket är jag lärare i fritidshem och jag pratar även om hur min roll som mamma till barn med diagnoser har utvecklat mig som pedagog. Föreläsningen ger tips på anpassningar och strategier. Jag föreläser både fysiskt och digitalt.
Jag har föreläst för anhörigstöd i kommun, skola och förening. Dela gärna min information vidare. Recensioner finns här.
Kontakt och offert: supermamsenblogg@gmail.com Jag har eget företag och F-skattesedel.
Varmt välkomna att höra av ermed bokningsförfrågan eller om ni har frågor. ❤
Jag kan inte sova på grund av grubbel. Jag grubblar på en massa saker men det som snurrar mest i skallen just nu är hur ni i regeringen tänker kring vad som behövs för att ”fixa” den svenska skolan. Jag kan ärligt talat inte förstå hur ni tror att diverse förslag genom åren som betyg i tidigare åldrar, mer disciplin, kanske till och med ett ordningsbetyg, hårdare tag och det senaste ”mobilförbud” ska lösa någonting överhuvudtaget. Jag förstår att ni är bekymrade över PISA-resultatet. Redan 2016 skrev jag om att skolan måste få kosta. Det har gått sju år sedan dess och det har inte blivit bättre.
Jag undrar om ni är medvetna om hur det ser ut i dagens skola? Våra elever är fantastiska och gör sitt bästa varje dag. Jag och mina kollegor gör också vårt bästa varje dag och vi vill så mycket. Vi vill stötta Måns i leken och vara i närheten av Mia på rasten eftersom hon känner sig otrygg annars. Vi vill ge instruktioner en-till-en till Frej på lektionen så att han kan sätta igång och jobba, hjälpa Sofia att hålla fokus, ge Ivar mer utmanande uppgifter, hjälpa Therese ta små pauser för att orka med, stötta Iman med svenskan så att hon kan hänga med på lektioner och raster samt undervisa alla våra elever efter deras behov. Vi vill hjälpa Anna att ta mer mat, hjälpa Nisse att ta mindre mat, hjälpa Sune att hitta på något på rasten, vakta dörren när Nina kissar eftersom hon inte vågar låsa… Vi vill stötta i konflikter, finnas där för att lyssna…
Tror ni på allvar att er senaste basunering ”mobilfri skoltid” skulle lösa detta? Jag kan då informera er om att på min arbetsplats, en f-6-skola, är det redan mobilfritt under skoltid. Jag och mina kollegor räcker inte till i alla fall trots att vi sliter mer än lovligt och inga mobiltelefoner finns i sikte.
Även min dotters högstadieskola är mobilfri. Alla jag känner som arbetar på skolor har mobilfri skoltid. Det är redan snarare regel än undantag. Tror ni att ni kommer att hjälpa oss i vårt dagliga arbete nu?
Det finns redan följande i skollagen:
”Regler kring mobiltelefoner
Vad gäller kring elevers användning av mobiltelefoner vid undervisning?
Vid undervisning i de obligatoriska skolformerna, fritidshemmet, gymnasieskolan samt anpassade gymnasieskolan får mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning bara användas om:
det sker enligt lärarens instruktioner i syfte att främja elevernas utveckling och lärande, eller
om användningen utgör extra anpassningar eller särskilt stöd.
Det innebär att privat användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning som huvudregel inte är tillåten. Det gäller oavsett om det är elevens egen utrustning eller om skolan tillhandahållit utrustningen. Annan elektronisk kommunikationsutrustning än mobiltelefoner kan till exempel vara smarta klockor, datorer, surfplattor och andra digitala medier.
Om det finns särskilda skäl får rektorn eller en lärare tillåta en enskild elev att använda en mobiltelefon eller annan elektronisk kommunikationsutrustning även i andra fall än inom ramen för lärarens instruktioner, extra anpassningar eller särskilt stöd. Denna möjlighet ska dock tillämpas restriktivt och innebär inte att undantag kan göras för hela undervisningsgrupper.
Skollagens bestämmelser om användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning vid undervisning gäller inte för komvux.
Vi som arbetar i pedagogisk verksamhet vet redan om detta. Således tar vi redan de beslut som vi anser är rätt för våra elever. Litar ni inte på vår profession?
Det känns lite som ett hån att ni basunerar ut att nu minsann ska vi pedagoger få stöd och det stora problemet ”mobiltelefoner” ska bort. Får vi bara bort telefonerna (som redan är borta på i princip alla skolor) så fixar vi den svenska skolan.
Hur svårt kan det vara för er att se sanningen i vitögat? DET BEHÖVS RESURSER! Ni kan inte fortsätta urholka skolan och sen försöka fixa det med disciplin och regler. Våra elever vissnar då. Det behövs bättre förutsättningar för oss pedagoger! Det behövs FLER PEDAGOGER. Så enkelt är det. Då växer våra elever.
Jag är uppriktigt ledsen och oroad över att ni inte gör rätt satsningar och prioriteringar när det gäller skolan. Hur länge ska ni låta detta fortgå? Jag tvivlar inte på att även ni vill att den svenska skolan ska gynna alla elever däremot är jag mycket tveksam kring de metoder ni väljer för att nå målet.
Min familj har haft en tuff resa. Vi har kämpat i många år för barnens mående och skolgång. I min föreläsning jag hade på Bryggarens kulturscen i Västervik torsdagen den 5 oktober berättade jag om vår resa. Jag försökte också ge en del tips och pedagogiska tankar och inge hopp – det blir bättre!
När jag skrev på min bok 2019 sa min mamma ”Det kanske finns en mening med allt. Meningen med din resa var att du skulle kunna stötta andra!”. Det där har jag burit med mig. När jag för första gången fick frågan om att föreläsa sa jag i panik först blankt nej. Skulle jag stå och prata framför folk? Vad skulle jag prata om? Vem skulle ha ett värde av att lyssna på mig? Sen tänkte jag – jo jag måste våga!
Sedan dess har det blivit både några fysiska och digitala föreläsningar och det är jättekul! Föreläsningen på Bryggaren i torsdags gav mig så mycket. Drygt 300 personer kom och lyssnade och jag har fått jättefin feedback. Jag kan göra lite skillnad. Jag kan bidra. Jag vill bidra! Om jag kan hjälpa någon framåt vill jag göra det. Jag vet hur det känns att känna sig ensam. Jag vet hur det känns att leva i ett kompakt vakuum av stress, oro och ångest. Jag vet också att man kan ta sig vidare och igenom det. Jag vill vara en medförälder. En som finns som ett stöd.
Stort varmt tack till dig som kom på föreläsningen!
Du som sa att du har två barn som har hamnat i kriminalitet och försöker rädda den tredje.
Du som berättade att du har en sexåring som behöver mycket stöd med språk och träning och ni måste rodda allt själva.
Du som sa att du har barn som inte förmår gå till skolan, du kämpar och skolan ser inga problem.
Ni 45 som ska läsa en kurs om funktionsnedsättningar på Vård- och omsorgsprogrammet som hade en lärare som bad er gå som en introduktion till kursen och några av er sa till mig ”Det här var inte alls så torrt som vi trodde. Det är intressant, roligt och lätt att lyssna på!” Till dig som är deras lärare som ville att eleverna skulle ta sig tid att lyssna på mig.
Du som sa att du trodde du var ensam om allt det svåra.
Du som skrev att föreläsningen var tydlig och rolig men seriös.
Du som skrev att föreläsningen gav stor igenkänning.
Du som skrev att du hade med dig äldre släktingar som nu har fått en ökad förståelse för din situation.
Du som är pedagog och skrev att du och dina kollegor har fått värdefull information om hur ni kan möta vårdnadshavare.
Ni som är mormor/farmor/morfar/farfar som sa att ni vill finnas där och hjälpa era barnbarn.
Tack alla ni som kom fram! Tack alla ni som har gett fin feedback via mejl och sociala medier. Tack alla ni som var där och lyssnade.
Ett uppriktigt varmt TACK! TILLSAMMANS kan vi alla göra skillnad! Tillsammans kan vi synliggöra!
Jag är hemkommen fylld av energi och tacksamhet! Tack Västervik Anhörigstöd och Margareta Eriksdotter för att jag fick möjligheten att föreläsa i er vackra stad.
(Jag anordnar inga egna föreläsningstillfällen utan blir bokad av organisation/kommun/skola/stad. För bokningsförfrågan mejla supermamsenblogg@gmail.com Lyssna gärna på habiliteringens podd ”Funka olika” där jag är med och pratar om ork och motivation till förändring.)
Torsdagen den 5 oktober ska jag föreläsa i Västervik kl. 17-19. Jag är taggad och ser verkligen framemot det. Lite pirrig är jag också men det ingår. 😉
Föreläsningen handlar om vår familjs ”resa” de senaste åren. Jag lyfter även in mina tankar som pedagog. Jag hoppas att åhörare som har en liknande situation ska känna stöd och igenkänning. Min förhoppning är också att ge skolpersonal en inblick i ett utmanande föräldraskap och på så vis bidra till samsyn mellan hemmet och skolan.
Föreläsningen är gratis och anordnas av Västervik anhörigstöd. Mer info här.
Genom våra år som föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har vi blivit bemötta på olika sätt. Bilden nedan visas hur vi tyvärr oftast blev bemötta:
Tack och lov har det även funnits positiva erfarenheter. Jag önskar dock att vi ännu oftare hade blivit bemötta på detta sätt:
Vi hade det tufft i många år. Vår resa hade varit enklare om vi hade sluppit mötas av så mycket misstro och ifrågasättande. Min bok kom till med den tanken – Det borde inte behöva vara så här! Jag hoppas att min bok kan ge stöd till dem som lever liknande liv men även ge en inblick och skapa förståelse hos närstående, skolpersonal och skolledare.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 