”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!”

Calle slutade gå till skolan ht-14 i årskurs 6. Sedan dess har han haft ständiga krav på sig att komma iväg till skolan och uppfylla skolplikten. Han har aldrig riktigt fått vila från alla krav trots att han faktiskt var hemma pga. utmattning och ångest. Hade han varit vuxen hade säkerligen alla krav tagits bort och han hade blivit sjukskriven. Vi försökte få Calle sjukskriven men fick bara som svar ”Vi sjukskriver inte barn”. Alltså fick vi föräldrar gå på ständiga möten för att hitta en nivå som Calle skulle klara av, vi blev orosanmälda till socialtjänsten för att Calle inte mäktade med.

Det är just det. CALLE MÄKTADE INTE MED. Han orkade inte. Förra året gick Calle på en utbildning i kommunens regi där studier och praktik varvades. Det gick riktigt bra för Calle. Sen fick vi corona i höstas och han var hemma sjuk i flera veckor och har inte tagit sig tillbaka till praktiken efter det. Förra veckan hade vi möte med kommunen och vi skulle göra nya planer för Calle. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!”
Jag tänkte ”Ledig! Du har ju för sjutton varit ledig nu sedan vi hade corona i höstas!”
 Jag hann dock inte säga något innan han själv sa ”Jag vet att jag har varit hemma länge men jag har aldrig känt att jag har kunnat vila. Det har alltid funnits något jag borde ha gjort. Jag vill verkligen ha en paus nu!”

Calle har helt rätt. Alla perioder av hemmasittande för honom har varit en känsla av misslyckande då han alltid har vetat att han borde ha gjort något annat. Nu bestämde vi att Calle ska få vila ett tag. Det är faktiskt en lättnad. Dessutom är Calle snart 19 år och det finns inga krav på närvaro längre vilket innebär att vi inte blir anmälda till socialtjänsten för att vi lyssnar på vårt barn och låter honom vila. Det i sig är så sjukt! Vi har tidigare försökt låta honom vila men har alltid blivit stressade av skolplikten och orosanmälningar. Istället för att Calle fick vila och läka blev vi föräldrar sjukskrivna av kampen för att få förståelse och stöd för vårt barn.

Nu ska Calle få en chans till riktig återhämtning och jag ska försöka landa i det och inte ligga på. Detta är inte helt lätt då en del av mig känner ”Shit! Han är snart 19 år, har inga grundskolebetyg och ingen arbetslivserfarenhet. Han måste göra NÅGOT som leder framåt! Vi kan inte bara låta tiden gå!”

Å andra sidan fungerade det inte att ligga på i alla år. Det har inte lett till några stora framgångar. Vi föräldrar har som sagt försökt att inte ligga på men ”samhället” har inte tillåtit vårt barn att vila. Nu är han en fin ung man och han uttrycker själv att han behöver vila. Nu ska vi lyssna.